Senaste kommentarerna i forumet

Usch, vad jobbigt du har det, lider verkligen med dig... Jag mår också uselt idag, känner mig så uppjagad o stressad fastän jag numer bor själv och vi inte träffats fysiskt på länge. Men han ringer flera ggr/dag, sms:ar osv. Oftast tycker jag det är kul och bra, vill ju ha den kontakten (tror jag), men ändå jobbigt när han hela tiden pratar om andra kvinnor och (som jag tror) försöker göra mig svartsjuk... Just det blir jag inte, men det är jobbigt att förhålla sig till allting hela tiden ändå. Ibland vill jag bara bryta helt och inte svara, men ändå gör jag det inte och frågar mig själv varför... Så trött på att så mkt energi/tankar kretsar kring honom fortfarande, trots att vi inte lever tillsammans :( Känner att jag blir helt asocial och inte har kraft till något annat än jobba, äta, sova, träna.

Nej, jag kan inte bo där. Hon har så mycket annat runt omkring, utbränd, handikappat barn etc. Jag tycker redan nu jag utnyttjar henne för mycket.

I förra veckan när min sambo druckit igen så bröt jag ihop totalt och min styvmamma kom dit, inte för att ställa honom emot väggen utan för att prata och vara med mig. Efter det bestämde vi att min sambo får dricka hur mycket som helst och förstöra sitt liv så länge han låter mig vara ifred och ej är aggressiv emot mig.
Helgen efter det har varit helt underbar. Han är då den man som jag älskar. Visserligen drack han några öl både fredag och lördag men ingen berusning och inget bråk, ingen personlighetsförändring. Det var skönt men samtidigt gör ju detta att jag får hopp. Dessa tvära kast i mitt liv där jag ena sekunden är helt säker på att lämna till att få hopp om ett bra liv tillsammans....Såå jobbigt.

Igår när jag kom hem från jobbet var jag skitnervös över att jag skulle mötas av en berusad sambo. Jag tror att han druckit, jag tyckte mig känna igen beteendet men jag såg inga öl och letade inte efter något heller. Försökte vara som vanligt men hjärtklappning hela kvällen. Jag la mig redan kl 20.

Jag har tagit kontakt med en diakon som jag mailat lite fram och tillbaka med, bokat tid på tisdag. Jag behöver någon att bolla med och min styvmamma är ju redan pressad som det är.
Min sambo är ju fortfarande sjukskriven och smsade precis om att han handlat mat och jag är väldigt nervös för att han också gått via det stora systembolaget med fantastiskt utbud av finöl......

Och Heueh – är det det inte du som är Pettson??

Gör som Pippi, sätt skurborstar på fötter och tassar så kan ni åka omkring i huset och sjunga städa, städa varje fredag och så varje jul tycker jag är kul ?
Den bilden tar jag med mig till jobbet ?

...orsak till att man inte vill prata eller ha hjälp är att man helt enkelt saknar den riktiga motivationen. Missbruket är den bästa och tryggaste relation man har. Den kan man alltid lita på till skillnad från tex. anhöriga som kan ställa krav, hota och lämna...

Oavsett hjälp så krävs det en enorm vilja och motivation från missbrukaren, det går inte lätt att sluta även om hjälp erbjuds och när de väl slutat så måste en återfallsprevention sättas in, det är inte bara att sluta utan nykterheten ska hållas och detta har ofta visat sig svårare än att sluta.

Hjärnan byggs om hos missbrukaren och hur vi anhöriga än försöker så är det svårt/omöjligt att förstå den kamp missbrukaren måste utkämpa. samtidigt så utkämpar vi anhörig vår egen kamp och lever i en misär/kaos/stress som få förstår.

Mycket styrka!!

Hej igen
Kan det vara så att ni behöver tid med varandra? När jag hade problem med min dotter, hon var då 13, reste bara hon och jag med tåg till Marocko och levde litet halvluffarliv. Vi kom då närmare varandra vilket har hållit i sig.
Jag kan också förstå att din dotter tycker du är jobbig som vet och kan allt. Hon vill ju skapa sin egen identitet och sitt eget liv. Det kan kanske vara klokt att ställa frågor till henne i stället för att komma med förklaringar men det har du säkert tänkt på.
Håller med om att det viktigaste är att hon känner att du bryr dig och älskar henne.
Ja, det var litet respons i all ödmjukhet.
Jag tycker du är en ovanligt klok och inkännande människa.
vänligen
Ikaros

10 dagar nykter. En bra dag idag trots trötthet ?

Triangul, jag har gått igenom exakt samma sak. Har varit tillsammans med min sambo i sex år, och det började med att han drack varje dag. Han hade innan haft ett marijuanaberoende, slutat med det helt på egen hand, men börjat med alkohol istället. Så småningom påpekade jag att det inte var okej och han började dricka mer sällan, kanske 3-4 dagar i veckan. Problemet var liksom inte att han blev full eller dryg eller dum, hans kropp la ner, precis som du beskrev det. Han somnade i soffan, nästan jämt. Efter många om och men, mycket gråt, diskussioner och ilska genom åren slutade han plötsligt självmant hösten 2015. Han fick ingen hjälp utifrån, och det höll heller inte i sig. Efter några månader började han dricka "som vanligt" igen. Helgerna hade jag väl egentligen inget större problem med, men det värsta var när han drack i veckorna, gick och la sig full som ett as och störde mig och min nattsömn. Till slut fick jag nog. Efter en natt på soffan ställde jag ett ultimatum. Det var kanske inte toppen, jag vet inte om jag hade kunnat stå för det, men han fick sig ett uppvaknande och började gå på AA. Nu har han gått där i fem månader och varit nykter sedan dess. Jag vet inte om han hade klarat det själv. Marijuanan gick ju bra, men då kunde han ju ta till alkoholen. Det krävs nog en enorm viljekraft för att göra det helt ensam. Jag hoppas att din sambo tar mod till sig och söker hjälp!

Jag vet bara att jag vaknade och bara inte ville ha snus. Inte kaffe heller.
Någon dag senare krävde maken att jag gjorde g-test eftersom han såg graviditet som en trolig anledning till mitt totalt ändrade förhållningssätt. Jag var inte gravid.
Jag tror att mitt ihärdiga fokuserande på känslan före, under och efter snuset och försöken att på egen hand framkalla den behagliga känslan var en väldigt bra början. Jag valde att byta fokus från att det är fel och dåligt med nikotin till den mer kärleksfulla viljan att förstå varför jag, som är begåvad och inte alls dum, behövde snus.
Längre fram i tiden frågade en kollega om jag inte önskade att vara nikotinfri. Jag svarade kavat att "nej, det gör jag inte för om jag verkligen inte ville snusa skulle jag inte göra det".
Veckan därpå vaknade jag alltså upp och ville verkligen inte ha nikotin.
Utrensning av systemet kom, jag skrattade och grät hysteriskt i några veckor-tur jag gick på semester! Var aldrig sur eller irriterad som jag annars blivit under mina tidigare försök.
(kaffet slutade jag inte med, nån måtta fick det vara :) )

Vad härligt att läsa om din gårdag!! Kram

Min sambo va likadan och har varit under alla 10 år som vi varit tillsammans. Läkaren går man bara till om man ligger för döden, inte annars.
Här har det lovats guld och gröna skogar många gånger när han sagt att han ska lägga av o dricka men då själv för att gå till en doktor...aldrig i hela jävla livet, kvacksalvare! Så har det låtit....tills nu, när han faktiskt erkänt att anledningen till att han inte velat gå och prata med nån eller söka hjälp hos vården va för att han inte ville sluta med alkohol på riktigt. Anledningen till att han bara sa det utan resultat va för att jag skulle va tyst för en stund och tro att han klarade av det på egen hand, för då va allt lugn o ro igen som han ville och då kunde han fortsätta dricka.
Nu har han bestämt sig för att sluta helt och därmed också tagit hjälp, han har bokat tid hos beroendemottagningen för första gången och jag ska följa med.

Så kanske låter hårt, men om han verkligen vill sluta med alkohol så borde han ta hjälp typ beroendemottagningen eller liknande. Annars skulle jag nog tyvärr ta det med en liten nypa salt, våra alkoholister är världsbäst på att slingra sig ur situationer med hjälp av de ord som vi vill höra.

Min sambo har även han hållit på o röka gräs. Första tiden fick jag höra att om han bara fick sig en joint så drack han inte så mycket. Min naivitet tog över och lyssnade på honom. Han både drack och rökte på som bara den då ett tag. Sen slutade han med att röka på och sa att röker han inte så mycket så dricker han heller inte så mycket. Han slutade röka, men drack lika mkt för det.....han försökte nog intala både sig själv och mig om det, tyvärr!

Berätta för din partner hur du upplever din situation och hur det påverkar dig psykiskt, hur det hänger ihop med behovet av att döva. Det är inte i syfte att ursäkta eller rättfärdiga drickandet, utan för att ge en bild av din verklighet för att kunna göra förändringar.
Får du ingen respons kanske det är ensamheten som är bekymret. Ansvar är tyngre än utförande av uppgifter. Man kan ha en till synes jämlik relation sett till antalet arbetstimmar i hemmet, medan ansvaret och organiserandet är svårare att mäta och få uppskattning för.
En schemalagd uppdelning av ansvar kanske skulle kunna vara värt att prova?
Lycka till! ❤️

Ja, jag fick en klump i halsen av era svar, AlkoDHyper och Ikaros. Vet ju att ni har rätt i era invändningar. Tack att ni återger det ni ser, det hjälper mig.
Ja, jag är den stora hjälparen 7-17 och det är svårt att axla rollen som behövande därefter. Men visst tusan är det lite behövande jag är. Behöver nån som bär åt mig också.
Jag blir ofta uppmanad av familjen att "släppa taget", inte ha "så många måsten" med resultatet att där ligger högar överallt av saker som "nån" ska ta hand om då jag är uppmanad att inte göra det. Tror fler känner igen detta...Jag har dragit ner kraven på ordning hemma men det är faktiskt inte särskilt kul eller trivsamt att uppleva hemmet i sån här röra. Om jag skulle berätta för er hur en "normal" vecka ser ut för mig så skulle de flesta baxna över alla mina åttaganden. Jag vet det. Jag har en enorm arbetskapacitet som är min normala, men jag börjar blir trött och det är nog det ni läser i mina texter. Om knappt 2 år blir jag 50, jag orkar inte samma takt som när jag var 27-40....
Så hur ska jag bli Sundare och mera hel över huvudtaget? Just idag har jag inget svar men jag får börja jobba med detta också, ett steg i taget liksom jag får ta en dag i taget.
Tack för era ärliga svar.

Tack för svar AliceAlice!

Det har du helt rätt i, han slutade med gräs och började med alkohol....så antar att han bara skulle börja döva sig på annat sätt. Som "tur" är vill ingen av oss ha barn så där kan vi i alla fall vara lugna. Frågade honom försiktigt igår om han funderat mer över det senaste samtalet (han var sjuk och trött igår så visste att det var dåligt att snacka men försökte lite ändå). Och då sa han att han funderar på att sluta med alkohol. Hoppas få mer ur honom idag.

Har du eller någon annan erfarenhet av personer som varit rädda för att gå och prata med någon? Det är som att han inte litar på vården, han vill knappt gå till en vanlig läkare om han t ex har ont någonstans.

Tacksam för svar!

skura? Det är ju jobbigt ju! Nä, går det inte att göra med en maskin så får det allt vara. Jag är helt ok med att bara ha ganska rent här hemma. Mattor har jag inte kunnat ha sedan jag skaffade hunden, han får regelbundet spel och far runt i huset som en seriefigur på steroider och då hamnar alla mattorna i en skrynklig hög vid väggen.

Är det springor enbart mellan plankorna så kan du väl försöka rengöra mellan dem med t.ex. en grov mejsel och sedan kanske knacka ihop dem? Skura sedan med med sand och såpa. Knäskura. Trasmattorna på, och sedan är det fint!

Nä, absolut inte....jag känner ett ovanligt lugn denna gång, kanske för att han verkar mena allvar och inga tomma ord utan mer action. Sen har jag ju realiserat att det såklart kan bli bakslag men denna gång är det helt upp till honom att dricka eller inte dricka. För nu är allt så glasklart för mig....drick och jag är inte ett dugg rädd för att lämna längre, vilket han vet om nu till 100%. Det är nog det som gör kanske att jag tänker mer klart gällande vårt förhållande och relationen till alkohol.
När det kommer till min mamma så rör hon till det, har alltid gjort oavsett en alkoholist till sambo eller ej. Hon ska ha koll och har alltid rätt oavsett situation. Sån hon är och ja, vi har lärt oss att leva med det säger man nåt så blir hon offer...fast det är sjukligt jobbigt och speciellt nu när det händer så mycket annat i mitt liv som börjar att klarna i mitt sinne. Där sitter hon sen och ska "klanka" ner på allt i mitt liv...det är en otrolig motgång i sig, men ett senare kapitel att ta itu med. Inget jag orkar göra nåt åt nu....så just i detta nu så umgås inte min sambo o föräldrar utan bara jag och sonen, lugnast för alla (inklusive mig)

Skönt o höra att dina barn verkar ha en sund inställning till alkohol, hoppas det håller i sig hos dom.

Ja, visst är det egentligen ett märkligt beteende med alkohol på flyg och även tåg. Så fort man ska nånstans så, så är det helt plötsligt helt okej att dricka starksprit kl 06 på morgonen för o kicka igång semestern. Har jobbat inom charterbranschen och så många människor vi fick ta hand om som knappt kunde gå ur flygplanet själva för att de va så fulla. Det var en tragisk syn kan man lugnt säga.

Så var det för mig också i början. Kändes som att kroppen ville ta igen all uttorkning jag utsatt den för i samband med allt alkoholdrickande!

Grattis till dina nyktra dygn, nu är det bara att fortsätta framåt på samma sätt :)

Känns ok, har inte vänt helt i beteende men i tanke (ser lamt ut i skrift vilket det ju också är). Men har börjat med en "coach" som kommer hjälpa samt kontakt med vården för alternativa ångestdämpande istället för a så känner mig bättre rustad för en sundare vår. Ska återuppta vikt o träningsmålen som sackat efter sista veckorna.

hon och jag. Sårar varandra med vår rädsla och våra försök till närhet. Hon genom ilska och vassa taggar, jag genom att vara för mycket i allt. För mycket kontroll, uppmaningar, frågor, påminnelser ena stunden för att i nästa stund i upplevelse av kontakt och närhet bli som en glad men irriterande hundvalp. Skulden ligger ständigt där. Hon har rätt i sin rädsla och brist på tillit. Jag har varit en mamma med extra allt. Oförutsägbarhet, raseriutbrott, humörsvängningar, otålighet, glädje, påhittighet, närhet, kärlek. Och ord. Många, långa, komplicerade ord. Enkla frågor ger en föreläsning. Allt är intressant. Läxor? Jaaaa, mamma läser in sig på hela solsystemet när läxan handlar om månen och måste bara berätta, föreläsa, vara den som kan allt. Matte? Jaaaa. Måste förklara avancerade ekvationer när ungen ska lära sig "tioskutt". Typ.
Och så visar det sig att hennes största funktionshinder ligger inom ordförståelse och instruktioner i flera led. Dessutom svårigheter med att hitta det viktiga i en helhet (komma till kärnan i en berättelse) vilket har resulterat i att ADHD-mamman aldrig klarat av att hålla fokus tills hon berättat färdigt. Snacka om att få en djup känsla av att inte förstå och inte bli förstådd.
Sedan, på högstadiet, när självkänslan malts ner i botten av en läroplan som lägger ansvar, inlärning, planerande och struktur på eleven ploppar mammas nästa bidrag upp, beroendegenerna. Så lätt att välja sällskap där man känner sig bekräftad, mindre udda, stilla kaoset i hjärnan, dämpa känslostormarna. Förstår hennes dragning till den världen så väl. Att jag känner skuld för de egenskaper hos mig som sårat henne är nödvändigt, men skulden dränker mig inte. Det var inte skulden som ledde till mitt återfall. Kanske snarare hjälpte mig att hålla undan det så länge som jag gjorde.
Och skulden behöver lyftas, synas och berättas för att plockas ner och göras om till ansvar.
Jag är 100% på hennes sida och det vet hon. Jag vet också att om min egen mamma orkat se och ta ansvar för sina egna misstag, gett en bråkdel av den ärlighet och kontakt jag ger min dotter, skulle mitt liv sett helt annorlunda ut.
Just nu vill hon inte ha den kontakten. Det är mig hon slår mot när livet blir ohanterligt, mig hon öser sina känslor över, i en förklädnad av nonchalans, ilska och avstånd. Det enda jag kan göra är att fortsätta älska henne. Hindra och störa så mycket jag kan utan rädsla för reaktionerna. Jag vet ju att drogen, flaskan, beroendet, är starkare än förnuftet. Det är inte mig hon slåss mot utan sig själv.
Och visst, frustrerande minst sagt, att vilja och kunna hjälpa men inte få.
Tack, Ikaros, för ditt deltagande

En dryg vecka tillryggalagd. Det känns som flera veckor och ändå som ingenting.. Det hände så otroligt mycket förra veckan så det är svårt att tänka att det bara handlar om en så kort tid..

Men det spelar egentligen ingen roll.. Försöker att inte titta bakåt..

Igår sökte jag en ny tjänst/uppgift inom jobbet. Den har legat ute förr och jag har varit sugen på att söka men då har inte läget känts rätt.. Igår när jag kom tillbaka till jobbet och såg att det var sista dagen kände jag bara att "vad fan, nu provar vi!" ?

Har nog att göra med min nyfunna känsla av att jag skapar ett nytt liv..och inget häner ju iaf om man inte gör något! ?

Känner igen mig.. Jag köpte alltid hem mängder till helgen (läs: fredag) för att det inte skulle riskera att ta slut.. Men sen behövde jag ju handla även lördag gör de dom fanns kvar skulle såklart inte räcka hela lördagen.. Och mer och mer blev det eftersom jag kunde dricka så mkt.. Till slut blev det lättare att köpa bags..tills jag tydligen kunde få i mig en hel sån också över ett dygn.. Har också vaknat med glas bredvid sängen.. Ingen stoppknapp överhuvudtaget..

En dryg vecka nykter.. Känns så himla lite trots att veckan känts som en evighet för att det hände så mycket under veckan..

Jag är helt ny här och vet inte riktigt hur det fungerar men jag känner att jag behöver lite stöd och lyssna på människor som är/varit i liknande situation som jag varit/är i. Är uppvuxen med en pappa som är alkoholist och en mamma som är medberoende.
Har omedvetet alltid valt män som har någon form av missbruksproblem.
Jag är 44 år och har nyligen separerat från min sambo som jag varit tillsammans med i 14 år och som jag har två barn med.
Han har under hela vårt förhållande haft alkoholproblem, allt ifrån att druckit sig alldeles för full för ofta till att få groteska utbrott under alkoholpåverkan till att vara lite små lullig på några öl eller glas vin, varit helt nykter i perioder, ätit antabus under en period. Dock alltid skött sitt jobb och ibland har det fungerat bra och han har lyckats dricka måttligt. Men detta med alkohol har varit ett återkommande problem i vårt förhållande kan man säga. Jag har alltid trott på honom när han sagt att han ska skärpa sig och ta tag i sina alkoholproblem. Men för två år sedan efter återkommande fyllor och bråk försvann min tro helt och även lite av kärleken också. Det var som hela jag, min kropp sa, nej detta går inte längre, du kan inte vara kvar hos honom, du kan inte göra samma sak mot dina barn som din mamma gjort mot dig. Jag har alltid känt mig sviken av min mamma som valde min pappa istället för mig och mina syskon. Jag hade blivit helt medberoende till min sambo, hyperkänslig för hela honom, hur han lät i telefonen, hur han öppnade dörren när han kom hem, hade han druckit eller var han bara glad på riktigt utan alkohol. Många sömnlösa nätter när han inte kommit hem från krogen och när han kom hem låtassov jag alltid för att slippa se honom full eller slippa konfrontera honom med att han var det. Somnade inte förän framåt morgonen då min kropp alltid var på helspänn. Många uppslitande bråk mitt i natten med småbarn sovandes bredvid. Vår separation var väldigt dramatisk och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte falla dit igen, dvs att jag skulle börja tro på någon förändring från hans sida och fortsätta vara tillsammans med honom. Jag älskar honom fortfarande då han är en helt fantastik person och en fantastik pappa i vissa stunder. Och att bestämma mig för att jag ville separera från honom var det svåraste beslut jag tagit då det självklart är otroligt smärtsamt för barnen. Nu bor dom varannan vecka hos mig och varann vecka hos honom. Jag känner mig väldigt vilsen men också väldigt lycklig stundtals. Det är som jag fått tillbaka mig själv. Men jag inser också att det är en lång väg till något form av tillfrisknade från att varit medberoende. Jag är ju det fortfarande till honom då jag är väldigt orolig när barnen är hos honom att han ska dricka. Han säger att han inte gör det och jag måste tvinga mig själv att inte ringa honom för att kolla om han är onykter. Jag har sagt till min son att han genast måste ringa mig om han misstänker att pappa är full. Detta kanske är helt fel av mig att säga till min son, då jag har märkt att min son också börjat inta en medberoende roll inför sin pappa. Jag har varit helt öppen inför mina barn med att min pappa, deras morfar är alkoholist då detta att smussla och ljuga är något hela min barndom bestod av. Jag försöker nu vara lika öppen med deras pappa, och jag har sagt till dom att han har alkoholproblem, dvs inte är alkoholist utan att han dricker för mycket och för ofta. Nu är barnen hos mig denna vecka men precis innan jag skulle somna ringde deras pappa till mig. Jag märkte på en gång att han hade druckit och konfronterade honom, ja han hade druckit två gals vin när han varit på krogen med en kompis. Sedan sa jag att jag tror att han druckit mer och då sa han att han även hade druckit ett glas vin när han kommit hem. Jag pratade med honom i söndags då han sa att nu är det slutfestat då han på fredagen hade ordnat barnvakt för att gå ut och festa och var bakis på lördagen. (barnen sov hos sin farfar ) Det är som han inte klarar att ha barnen i en hel vecka utan att dricka. Och så började han dricka redan på måndagen. Han tycker att tre glas vin inte är någonting, så har det alltid varit, ja jag tog två öl, det gör väl ingeting. Två öl är oftast aldrig två öl då han alltid ljugit om hur mycket han dricker. Så när vi pratat klart och jag skulle försöka sova inatt var det omöjligt, exakt alla känslor som jag haft när jag levt med honom kom tillbaks, min kropp blev på helspänn och jag låg halva natten och tänkte ut olika strategier för hur jag skulle ta upp det här med hans alkoholproblem med honom. Somnade till slut men vaknade vid femtiden och då var jag lika på helspänn som innan jag somnade. Det var då jag hamnade på detta forum. Kan man bli kvitt sitt medberoende någonsin?

Ibland känns det som att jag bara skriver här när jag har dåliga dagar, men så är det kanske också. Det har varit många dåliga dagar, sett till alkoholsuget och det är nog helt i sin ordning när man försöker ändra en vana. Men igår mina vänner, igår var en bra dag! Barnen är med mamma och jag kunde fokusera på vad JAG ville göra. Efter plugget drog jag och maken ut på längdskidorna för första gången på ett par år. Vi åkte längst ett fint spår i skymningen och såg solen gå ner. Väl hemma bestämde vi att vi skulle äta varma mackor och slå igång en serie. En sådan som man inte kan se på innan barnen lagt sig i vanliga fall. Suget på alkohol var aldrig närvarande. Jag tänkte knappt på alkohol! Att vara ute och röra på sig hjälper så otroligt mycket, jag mår så bra efter en runda ute i friska luften.

Det är något som ligger i generna antar jag, mina föräldrar slängde aldrig något som eventuellt skulle kunna komma till användning i framtiden. Nu när jag har gott om plats verkar det som om just den speciella egenskapen är på väg att utvecklas. Man har bytt kontorsmöbler på jobbet och när frågan kom om någon ville ha de gamla stod jag där i främsta ledet med små jämfotahopp och viftade ivrigt med handen. Inte för att jag har den blekaste aning om vad jag ska ha dem till, men det är ju synd att bara slänga fullt fungerande möbler bara för att de har lite repor på sig. Eller för att ett ben sitter löst. Eller för att en bordsskiva saknas. Ok, det kanske mest är en hög ved, men man vet ju aldrig... När jag just hade flyttat upp hit ville jag montera en hylla för att ställa routern på men kunde inte hitta någon lämplig sådan på nätet. Däremot hittade jag en gammal pizzaspade i trä på vinden, den blev alldeles utmärkt för uppgiften. Så det kan ju aldrig skada att ha en hög skrot ligga i ett hörn.

Min svärfar, som har passerat åttio med bred marginal, har sågat av sig ett par fingrar. Han sågade av sitt första när han var drygt sextio och man kan tycka att han borde ha lärt sig något av det, men jag antar att dryga tjugo år är tillräckligt med tid för att glömma bort det faktum att man bara har nio fingrar och hur det kom sig att det är så. Tyvärr tillhör han den sortens män som vägrar inse att åldern tar ut sin rätt, han tror fortfarande att han kan hålla samma tempo som han kunde för femtio år sedan. Det är väl ok om man sitter på kontor; det värsta som kan hända är väl att man skär sig på ett vasst pappersark, men om man har skog blir det något annat. Jag minns en gång för cirka tjugofem år sedan då han fick ett träd över sig och blev liggande ute i skogen i fyra timmar innan någon hittade honom, då tvingade svärmor honom att skaffa en mobiltelefon. Fem år senare såg den telefonen fortfarande ut som om den var ny, den hade tillbringat nästan hela sitt liv i bilen hans, avslagen. Äsch, sade han, händer det nåt får jag väl gå och hämta den.

Idag ska jag hyra en släpkärra och åka ner och hämta de där gamla möblerna. Jag får passa på, för sonen vill låna min bil och när han kommer upp för att hämta den ska han minsann få göra skäl för lånet genom att hjälpa mig släpa in dom. När jag ändå åker ska jag passa på att uträtta en del andra ärenden, jag börjar lära mig nu att om man bor ute på landet kan man inte bara få för sig att svänga in till affären, det gäller att planera lite. Det man inte har i huvudet får man ha i bensintanken, eller hur det där gamla talesättet nu går. Jag ska bland annat investera i en ångtvätt för golv, mina gamla trägolv är fulla med springor och jag drar mig för att gå över dom med mopp eftersom vattnet rinner ner i springorna och kanske kan ge upphov till mögel och annat obehagligt. Jag får för mig att ånga är bättre. Kanske. Om den nu inte ställer till med sprickor och skeva brädor. F.n vet, jag har ett rum där jag ändå måste lägga om golvet, så jag får väl prova där först.

Ha en bra dag allihop!