Senaste kommentarerna i forumet

för att nå förbättringar på olika områden, och därmed få bättre livskvalité är bra.
Att minska eller sluta med alkoholkonsumtion är ett sådant område. Att minska i vikt ett annat.

Själv har jag i yngre dar haft lätt för att både gå upp och gå ner i vikt. När jag då velat minska i vikt har jag ätit mindre och motionerat mer. Nu med mognare ålder (mellan 50 och 60) har jag dock börjat få svårare att minska i vikt när jag velat. För mig blev då LCHF-metoden en framgångsrik diet.
Det var en kollega som tipsade mig om denna metod i vintras, när han själv skulle börja med den. Först var jag skeptisk, man har ju alltid fått höra att man ska minska på fet mat för att behålla eller minska vikten. Det ska vara light-produkter sägs det. Dessutom, att minska på kolhydrater? Vi minns ju rekommendationerna i "6-8 brödskivor om dagen"-kampanjen för många år sedan.
Hur som helst, jag började med LCHF, och blev positivt överraskad. Det blev en snabb viktminskning i början, 2.5 kg på en vecka och 4 kg på knappt tre veckor. Men det fanns fler fördelar. Betydligt mindre hungerskänsla, fet mat mättar längre, samt en lugnare och stabilare mage.
Självklart finns det nackdelar också. Mindre variation på kosten (färre rätter att välja på), och har man svårt för fet mat så är det inte en passande diet.
Nu under sommaren har jag släppt lite på LCHF, och äter mer kolhydratrik mat igen. Genast ökar då vikten. Men jag kommer enkelt att kunna plocka bort de kilona som behövs i början på hösten m.h.a. striktare LCHF igen.

Missförstå mig inte nu och tro att jag vill försöka "pracka på" dig en dietmetod. Utan det är ett eget upplevt exempel på hur man kan använda en metod för att nå ett mål. Precis som man kan använda olika metoder och verktyg för att nå mål med alkoholen. T.ex. med hjälp av AA, detta forum, terapi, meditation, etc. etc.

Hoppas att du får en bra dag Anna

Jo, jag har allvarliga, seriösa och långtgående planer när det gäller att komma tillrätta med alkoholen. Jag tänker också hänga kvar här på forumet då det gett så mycket positivt. Men det kanske inte blir dagligen som jag kommer att skriva här framöver.

Har en ah fri helg bakom mig och känner en vändning, min sega start med försök att minska/sluta m ah har varit en process åt rätt håll. Minskat två veckorna bra, och har nu haft en ah fri helg. Målet är en vit månad, helst fortsatt så men sätter inte ribban högre än att jag nu kan hänga kvar iaf :-). Berättade i lättsam anda för min man att jag vill förändra mina vanor med ah ovh motion och det var väldigt bra. Han tar vita månaden med mig och är väldigt stöttande.

Vad skönt att du lyckas hålla fokuset med alkoholfria vardagar, det är ett superbra mål! Att samtidigt ägna sig åt att allmänt må bättre gör inte saken sämre. Jag tror att min sega start att minska/sluta äntligen börjar vända. Har en alkoholfri helg bakom mig och blicken framåt utan åtagandet att jag slutat jämt, men ska ta dag för dag. Hjälpte mig mkt att säga till min man att jag vill förändra mitt drickande och börja med en vit månad, vi ska göra det tillsammans (han har inga ah problem). Lycka till med fastandet, mitt mål är att starta jogga denna vecka!

Men att dricka för att "fungera" och glömma min ensamhet funkar ju definitivt inte. Från att ha druckit dagligen dricker jag nu en gång i veckan, men då ballar jag nästan varje gång ur och gör saker jag ångrar. Vad ska jag göra? Jag mår absolut skit.

Ska läsa om igen vad du skriver ikväll när jag har lite tid igen.

Tack för dina kloka tankar. Ett stressigt jobb kan få en till att tappa kontrollen och jag känner igen mig så till vida att jag gärna tar ett glas vin de dagar då jobbet hänger med hem. När jag blir känslomässigt berörd och måste ta beslut som påverkar andra människor på olika sätt. Jag tar gärna till vinet när jag ska planera och "tänka stort". Det fungerar som du säger under det första glaset eller första timmen men sedan inträder bara negativa effekter. Dålig sömn ( även när jag har däckat), slitage på levern som får massor av dåliga effekter på resten av kroppen, trötthet, värk och dålig kondition. En del skador jag har beror troligen på att jag tränat bakfull och helt enkelt haft dåligt omdöme över vad jag faktiskt klarar av.
Ja, jag glädjer mig i alla fall åt dina framgångar under din semester och hoppas du stannar här när jobbet kör igång!

Inser att jag inte är redo för ett liv i total avhållsamhet MEN jag är klar med att lulla runt i vindimman på vardagarna.

Idag fastar jag första dagen och njuter av det. Ett sätt att ta kontroll över mig själv. Har tappat lite mer än ett kilo på dessa halvnyktra veckor och planerar nu att plocka av mig 4 kilo till under de kommande 5 veckorna. Låter jag vinflaskan stå behöver jag inte anstränga mig med mer än att inte ersätta vinet med mat/godis/snacks mm. Det är så lätt att börja snaska när suget gör sig påmint men med en fasta får jag stopp på sockerbegäret. Socker får vi ju det också genom vinet i stora mängder.

Målet är nu 21 dagar utan alkohol och - 3 kg. Daglig motion i form av promenader och yoga. Idag har jag massage för att se om jag kan få bukt med värken i kroppen. Det är lite bättre men musklerna är så spända, så spända. Läser en enkel fel good bok om kom med en damtidning, 8-9 timmars sömn per natt om kroppen vill.

Jag har gått och klurat på detta ett tag. Nu är tiden inne för att genomföra kuren.

Jag fortsätter att njuta av ledigheten i den norska fjällvärlden. Det har varit ett par dagar med mycket regn och därmed mest inomhusvistelse med god mat, bokläsning och mycket sömn.

Precis som när det gäller suget efter alkohol, har jag en helt annan situation med sömnen när jag är ledig jämfört med när jag arbetar på en stressig arbetsplats. Nu när jag är lugn och harmonisk, somnar jag lätt och sover lugnt med oftast harmlösa drömmar. När jag arbetar och är stressad har jag svårt för att somna, ligger då ofta vaken länge innan jag kan somna, och sover sedan oroligt och vaknar lätt. Drömmarna brukar då ofta vara ganska obehagliga, ibland riktiga mardrömmar.
Så stor skillnad är det också när det gäller längtan efter alkohol, alltså sug. Nu när jag är ledig, lugn och harmonisk, kommer det bara lite tankar på alkohol ibland och sällan några sug, och i så fall ytterst små sug som är lätta att kontrollera. När jag däremot är stressad, trött och ur balans, kommer de stora förrädiska sugen som på pärlband. Då har jag också tidigare i mitt liv många gånger använt alkoholen som avkoppling och sömnmedel.

Dock är det många år sedan som jag kunde känna njutning och avkoppling med alkohol. På senare år har det istället varit så att bortsett från de första klunkarna och den första halvtimmen eller timmen, har alkoholen medfört mer stress, trötthet och dåligt mående. Vilket ofta startat den negativa spiralen med ännu mer alkohol, ännu mer stress, trötthet och dåligt mående etc. För att till slut nå ett stadium där man rent fysiskt och psykiskt inte orkat dricka mer, utan varit tvungen att bryta och då möta abstinens och mörk ångest. Så försök till flykt från en jobbig vardag med hjälp av alkohol har ofta lett till ett mångfalt värre och gräsligare tillstånd.

Usch, när jag tänker på det nu känns det väldigt obehagligt ut. Men det kan vara bra att påminna sig själv ibland. Framförallt kommer det att vara bra att kunna använda detta som ett av flera verktyg när jag till hösten kommer att få större sug p.g.a. mitt stressiga arbete, för att då lättare kunna behålla fokus på nykterheten och inte frestas att sträcka ut handen efter det första glaset.

I övrigt önskar jag gärna några dagar med lite bättre väder så jag kan ha lite mer utomhusaktiviteter.

Många sommarhälsningar och varma tankar till er medmänniskor på forumet

Du finns i mina tankar, hoppas du kan känna det❤️ / mt

Fint att läsa att ditt liv är så mycket bättre idag! Håll taget om ditt liv och hoppas förbättringen fortsätter!
Sommarkram / mt

De flesta dagar tänker jag överhuvudtaget inte på att vi idag lever ett nyktert liv. Det har blivit naturligt, även när vi går ut och äter och hos de vi umgås med. Däremot tänker jag oftare - och på ett annat sätt - på vem jag är och hur jag vill leva. Det är ett resultat av Alanon, eller hellre använder jag ordet tolvstegsarbete. Jag har på riktigt, från insidan, insett att det är jag som väljer mitt liv, hur jag förhåller mig till det jag möter. Den förändringen har växt fram långsamt och genom stort arbete men ändå utan ansträngning - det låter motstridigt men det känns faktiskt så. En betydande del av det aktiva arbetet har varit att skriva här och det blev ganska snabbt nästan ett inre tvång även om formuleringarna många gånger suttit långt inne och har värkt fram. Skrivandet är en bra uttrycksform för mig. En annan del i mitt tillfrisknande är att regelbundet gå på Alanons möten. Det har känts motigt och meningslöst ibland, jag har inte alltid tyckt att det ger så mycket. Med tiden har jag förstått att även det är mitt eget arbete, jag går dit och väljer där och då vad jag dela. Jag har satt mig in i Alanons litteratur där det finns många guldkorn att känna igen sig i.

Alltså jag har skrivit, läst och deltagit i möten. Sist och slutligen försöker jag tillämpa mina lärdomar i livet, främst förstås med Mullegubben men de fungerar även på jobbet och i relationen till släkt och vänner... Sinnesrobönen bär långt och långt före jag förstod att jag levde i ett äktenskap med accelererande alkoholproblem hade jag sinnesrobönen ovanför skrivbordet på mitt jobb: vår del av budgeten kunde jag förändra bara en gång om året men hur vi använde pengarna kunde jag bestämma kontinuerligt och rätt långt.

Jag stör mig absolut fortfarande på en del sidor hos min Mullegubbe. När jag tänker efter får det oftast passera, annars talar jag om vad jag ser och vad jag skulle önska mig och så får han välja. Det låter enkelt och oftast är det enkelt. Vi stöter också på grynnorna i i livet och möter dem på annat sätt. Alldeles nyligen var vi på en resa och hamnade i ett välbekant destruktivt spår men lyckades växla om när vi märkte det och det blev bra. Vi lever fridfullt och ger varandra stort utrymme.

Åh herregud, det låter gullenuttigt och nästan overkligt. Men det är sant och det är verkligheten. Jag trodde då, för länge sen, att det var alkoholen som var det stora problemet i vårt liv och att om han (... ja, länge tänkte jag att om han skulle dricka 'normalt' .... ) blev nykter skulle allt vara bra. Så är det ju ingalunda. Livet inrymmer många utmaningar även utan alkohol. Dock är min erfarenhet att alkoholen gör de flesta problem mycket svåra att komma tillrätta med och att det tar tid för hjärnan att läka. Jag har lärt mig och reflekterat mycket om beroendesjukdom ( addiction). Det har ökat min förståelse, jag ser saker där jag känner igen dragen hos mig själv och inser vilket enormt jobb det är att bryta ett beroendemönster. Och ja, jag glömde skriva hur mycket jag lärt och förstått av dem på forums 'andra sida' - jag har skrivit det många gånger, att där har jag lärt mig mest. Det har gjort mig långt mer ödmjuk.

Att gå på Alanon är ju främst ett självhjälpsarbete men gemenskapen i gruppen är en stark kraft och betyder mer och annat än jag först trodde. I gruppen kan jag öva samma utmaningar som i relationen till mannen, att mänskor är som de är, har sina egenheter och gör sina egna val och att jag kan välja hur jag förhåller mig i situationen. Där får jag verkligen öva att acceptera det jag inte kan förändra - andra människor. Jag får öva mig att lyssna utan att avbryta och ge råd och jag får öva mig att tala om mig själv. Både jag och maken har långa utbildningar och arbetar med mänskor. När jag började skriva här trodde jag att jag kunde både tala och lyssna och förvisso har vi haft stor hjälp av tidigare kunskaper - men tolvstegsarbetet är något annat. Det skrev Adde och Lelas från början - det var inte så lätt att smälta och ta till sig men idag ger jag dem rätt!

Precis som nykterheten är relationen till en annan människa ett ständigt arbete. I relationen måste man vara två som vill och två som väljer att samarbeta. Det är inte enkelt varje dag. Jag är innerligt tacksam att min man valde att dela arbetet i växande med mig. Jag tackar mig själv för att jag hade kraften att ställa allt på sin spets och ta steget ut i ovissheten. Ni vet... Det är möjligt att ta makten över sitt liv! Sommarkram till er alla som läser??☀️

du är för dina barn! Jag tror på uttrycket "ger man dom ansvar, tar dom ansvar" och det är ju precis det du gör.
Kliande myggbett har jag fått min beskärda del av på sistone; ett trick som är nytt för mig (men kanske gammalt som gatan för andra) är den varma skeden: Man tar sked och värmer upp under hett vatten, som man sedan håller mot myggbettet tills den svalnat. Det ska bränna lite först. Värmen bryter ner de enzymer som gör att det kliar. Funkar för mig.

och var täppt i näsan. Det var varmt igår när jag gick och lade mig, så jag lämnade fönstret i sovrummet öppet. Att sova i korsdrag är, det vet jag sedan gammalt, ett säkert sätt för mig att dra på mig en förkylning. Så nu får jag rota fram min mors gamla huskurer. På så vis var det enklare när jag drack; det fanns alltid en standardlösning på alla problem. Förkyld? Whisky. Kass i magen? Gin. Deprimerad? Öl. Inte för att något av det där hjälpte, men på något sätt inbillade jag mig det i alla fall. Nåväl, jag kan ju trösta mig med att nu förlänger jag inte plågan, länge trodde jag att det var normalt att en förkylning varade i tre veckor.

Dammen var helt stilla idag, inte en krusning på vattenytan, en aning sjörök låg orörlig över vattnet, en sothöna simmade sakta från strand till strand och ritade ett v på ytan. Änderna hade flyttat på sig och fiskmåsarna var nog på semester. Jag satte mig på en bänk och bara njöt av stillheten. En sådan stund på morgonen, om än flyktig, kan lyfta min dag och bära mig till kvällen höljd i en filt av harmoni.

Jag köpte nya byxor i går, i en stor sportbutik. Allt jag ville ha var ett par mjukisbyxor med resår i midjan, men tydligen måste man veta exakt vad man ska ha dom till nuförtiden, där fanns avdelningar för jogging, cykling, fotboll och en massa aktiviteter jag inte ens visste kräver speciella kläder. Hursomhelst hittade jag ett par byxor så småningom. Enda problemet är att när jag går så glider dom ner över rumpan. Jag tror det beror på att åren gradvis har eroderat mina bakre regioner; det enda som skiljer min profil från en streckgubbe är magen, den tenderar att bli mer påtaglig för varje år som går.
Plötsligt förstår jag varför gubbar bär hängslen.

Ha en bra dag allihop.

Nu har det gått exakt en vecka sen min sambo slutade dricka. Han säger att det är jobbigt, suget är där, men han är stark! Börjat berätta för några enstaka vänner om hur det faktiskt ligger till, att han börjat med AA. Det var länge sen han var såhär pigg! Han är pigg på dagarna, får något gjort. Lyssnar på mig, kramar mig, hjälper mig. Det känns som att jag möter en helt ny människa på dagarna.
Men jag känner mig fortfarande på min vakt. Jag är rädd för ett tidigt återfall.
Personligen mår jag bättre nu. Det var härligt att få hjälp av honom mitt i natten, efter jobbet, istället för att behöva bära upp honom till vår lägenhet, för att han är helt väck. Så som jag gjort de senaste två åren.

Vår relation är i behov av denna förändring! Och även fast jag jobbat väldigt hårt så känner jag mig på något sätt otroligt utvilad.

.....fyller i mål och delmål inför morgondagens möte (CRA). DET skapar ångest att behöva tänka och sätta ord på tankarna. Allt blir så mkt mer verkligt. Livet jag levt som jag nu vill förändra. Sådan ångest ibland när jag tänker på allt jag gjort barnen. Vilken smärta jag tillfoga de. Hur kunde/kan jag? Har jag rätt att någonsin bli förlåten? Tror inte det. Hur lagar/fixar man ett 17 - årings brustna hjärta? Kan jag få hennes förtroende igen? Kan hon börja må bra? Så många tankar att hjärnan kokar. Rastlösheten gör sig påmind men orken är bortblåst. Nykterheten ett måste. Jag vill!! Saknar kärlek.

Du muntrar upp mig, sannerligen...
Ibland känns livet rätt och ibland känns det fel...
..och just nu känns det....rätt.
Och när det inte känns fel så har jag ibland svårt för att formulera mig, det finns liksom ingenting att klaga på, så där ursvenskt du vet som vi svenskar brukar göra, vi säger bara en massa saker nör vi har något att klaga på, såsom väder, pengar och politik.

I morgon börjar vår semester, en del skulle nog ha påstått att den började i fredags, men det var ju en vanlig helg, eller hur?
Jag och frugan är vid stugan, i stugan brevid svåger och svägerska, bara vuxna härute på ägorna.
Svårt att få med sig barnen, de åker hellre hit själva, ja med sina kompisar då.

Såg på webkameran hemma att det råder ungdomshus, man ser varje gång någon lämnar ytterdörren med en bild på mailen.
Det står bilar i rad på infarten, men känner mig lugn, grannarna har koll och de säger allltid att ungdomarna sköter sig så bra.
De måste ju få prova på det egna vuxenlivet, bara de städar upp efter sig.

Igår innan vi lämnade hemmet hjälpte vi faktiskt grabben med en gammal partydricka, crazy melon om ni kommer ihåg den.
Han skulle på poolparty till en tjej som fyllde år, och ville ge henne något speciellt utöver presenten.
Den blev jättefin med paraplyer och en massa sugrör, och enligt ett mess på kvällen så blev den rejält uppskattad.

Veckan innan fick han ett ryck och hängde med ett gäng nyfunna kompisar och drog till Öland och en tjejs sommarstuga.
Han var lite orolig innan men jag sade att alla impulsiva handlingar brukar bli lyckade i efterhand och att man brukar ångra saker som man inte har gjort, och hellre chansa än att sitta ångerfull.

Han kunde inte sluta berätta hur hans vecka hade varit, det bara bubblade ur hans mun han som inte brukar säga en massa saker i onödan, han ville bara tillbaka och sitta där på Böda strand och surra med nya vänner.
Men hellre sluta på topp än att dra ut på det för länge så att det hinner bli uttjatat.

Jo han hade druckigt och vid ett tillfälle hade en tjej på ungdomligt vis blandat honom en raggargrogg, hälften sprit.
Han kände att den blev stark men ville inte banga, så han drog ut på den och när den sedan högg så fortsatte han resten av kvällen/natten med en enda öl i handen, han ville inte förlora kontrollen.
Inte utan att man blir lite stolt pappa, drick gärna men gör det med förstånd.
Han hade varit en gentleman och hjälpt en tjej som fyllgrät, och rett upp saker som andra hade gjort på fyllan, han tog ansvar.
Det händer mycket i den åldern, och jag vill inte hindra honom med att begränsa hans upplevelser, han måste få smaka på livet.

Härute vid stugan lever vi nära inpå naturen, ute hela dagarna och det nyper lite i det solsvedda skinnet.
Har svårt att komma in i semesterlunket, måste hela tiden ha något att göra, är lite uppskruvad i mitt livstempo.
Lite irriterad över att min alkoholfria dryck jämnt tar slut, på något sätt så köper man inte en hel back nollöl som man brukade med bolagsölen när man åker ut utan bara en handfull, och dricker gör man ju när man är törstig och svettig.

Jag brukar sätta mig ner och försöka ta det lite lugnt, titta på småkrypen på marken, måsarna i skyn som jagar en rovfågel, musen som prasslar runt i häcken, koltrasten som hoppar runt i lövhögen, molntussarna som skymmer solen, ungarna som plaskar vid bryggorna och skriker förtjust när de hamnar i det iskalla havet, dammet från gruset på stigen som smutsar ner tårna, blåsorna som brister i valkarna på handflatorna, myggbetten som är sönderkliade och blöder, de vita skrattrynkorna runt min vackra frus ögon, mossan som växer i sprickan på berget, kottarna som studsar på gräsmattan när det faller från tallarna, en rostig skruvskalle som tittar upp ur trallen, ett barr som fastnat i hudsprickan på min häl, en droppe som faller långsamt på mitt immiga glas fyllt med isbitar och Portello...

Vid det här läget så känner jag bara en tacksamhet att det finns inget att klaga på, jag är närvarande i min egna verklighet.
Så nära jag kan komma den en svensk sommar utan att vara orolig för att förlora den i ett rus orsakat av berusningen från alkoholen.
Jo jag borde skatta mig lycklig, men på svensk mane'r så säger man sällan när någonting är bra, men gapar gärna när någonting känns fel, och det är ju fel, så,det måste jag ju ändå få klaga på...

Sol, värme och lite svensk sommar, bättre än så här blir det inte...

Berra

PS!, glömde, lyssna på en bortglömd jättefin sommarlåt på tuben/Spotify, Balsam Boys, Här kommer sommaren...DS

Det är svårt det där med att förstå skillnaden mellan modet att förändra och tålamod att acceptera saker som de är. Bara jag själv kan bestämma var gränsen går.
Mannen har inte blivit nykterist men har dragit ner på drickandet avsevärt. Han är medveten om att han befann sig vid vägs ände i höstas och är övertygad om att det aldrig ska gå så långt igen. Och det tror inte jag heller att det kommer att göra. Det är för mycket som står på spel.
Numera kan vi prata om det utan att det blir aggressivt, han kan ta att jag säger stopp.
Jag är inte längre rädd att han ska falla och slå sig och jag lyssnar inte efter steg i trappan och ölpys sedan jag har gått och lagt mig. Jag behöver inte torka golv och tvätta kläder mitt i natten. Han står inte och svajar vid spisen och ska steka ägg och korv halv tre på morgonen. Jag sover bättre och har inte längre ont i magen och stel nacke. Jag måste inte dra för gardinerna för att grannarna inte ska se hur mannen raglar mellan väggarna. Det var länge sedan jag vaknade av mina egna dånande hjärtslag och känslan att något hade hänt, vad?
En fruktansvärd tid som jag aldrig vill gå igenom igen. Men som jag på något sätt överlevde genom att hålla isär mina olika roller och identiteter. Jag är inte ensam om det, vi är många som håller masken utåt.
Så visst är jag glad att livet har blivit lugnare. Men det är också så att så länge han drack förknippade jag hans dåliga sidor med alkoholen och hoppades väl att det skulle komma fram en annan person ur dimmorna någon gång. Så enkelt är det inte. Det är en rätt så vresig och sur gubbe som jag delar hus och hem med. Jag kan tycka att han har en hel del att ta igen och att han borde anstränga sig för att reparera skadorna han har orsakat sin familj. Men givetvis är det meningslöst att komma med sådana krav. Det måste han inse själv.
I natt vistas vi på olika håll och det är ganska skönt. Jag har inte skrivit på Forum på länge men nu kände jag att jag behövde skriva ner mina tankar och försöka få lite perspektiv.

Tack Jullan65 för ditt svar!
Ja, jag tror att de flesta har förlåtit, men jag valde den fega vägen och träffar nästan inte mina gamla vänner längre. Jag skäms för mycket och har fortfarande inte kommit så långt att jag kan prata med dem om det.

Jag känner att jag måste skriva för att få sätta ord på det som gnager i mig, även om jag har lagt den värsta biten bakom mig.
Jag har aldrig berättat för någon precis hur illa det verkligen var.
Jag visste naturligtvis att jag var alkoholist, men jag slog det ifrån mig och försökte intala mig att jag var för ung.
Jag upptäckte snabbt att det gick att dricka sig full på 2,8or. Det var ju billigt och bra. Jag hävde i mig enorma mängder på kort tid. Som mest drack jag 20 st på en kväll, alltså 10 liter. Ofta avslutade jag kvällen med en blandning av alla spritsorter vi hade hemma, allt för att det inte skulle synas på flaskorna att jag hade tagit något.
Jag har väldigt få minnen från den här tiden. Jag söp bokstavligen bort fem (drygt) år av mitt liv.
Visst hade jag några vita perioder, en vecka här och där, men sammantaget var jag mer full än nykter under den här tiden.
Jag tyckte att om jag mindes något från kvällen innan så hade jag druckit för lite. Visst är det sjukt?
Det är sju år sedan jag slutade med det destruktiva drickandet men jag tänker på det varje dag.
Jag hittar saker som påminner överallt.

Tack för pepp Jullan och Anna. En hel vecka till utan A. Den lilla djävulen sitter där på axeln och vill ha uppmärksamhet. Kommer att vara ensam några kvällar kommande vecka. Det blir utmanande att inte låta sig frestas in i adimman igen.
Försöker ta kontroll över tankarna och styra in de i nykter riktning!
Kämpar vidare! Kram på er!

Härligt. Och lycka till. Kämpar på igen efter ett återfall.

Lördagen gick som planerat. Ett glas vin på hotellet och två till maten på restaurang. Allt frid och fröjd så långt. Vi gick en skön promenad tillbaka och väl framme så vill min fine man ta ett glas vin till i baren. Jag tänker inom mig att jag kan ta en Ramlösa - det hade varit gott MEN när bartender vänder sig till mig så hör jag mig själv beställa ett glas rött.... Alltså dricker jag lika mycket som min man trots att jag väger 20 kilo mindre än honom... Ahrgh, vad trött jag blir på mig själv. Resultatet; seg och trött idag. Lite småplöfsig i ansiktet.
Ja, nya tag och jag har gjort upp en fasta under kommande vecka.(brukar fasta 1-2 ggr om året) En dag i taget och en idé om att inte röra vinet på tre veckor.
Det måste ju bara gå.
Ser fram emot att vakna nykter och pigg imorgon.

Jag gjorde ett försök att sluta när jag skrev tidigare men klarade bara någon dag tyvärr.

Idag för exakt 2 VECKOR (!) sedan drack jag senast. Jag gjorde alltså ett till riktigt seriöst försök. Det känns jättebra men suget kommer ibland. Vid två tillfällen har jag frågat min sambo om vi inte ska köpa någon cider, och han har bestämt sagt nej. Det är inte så att jag får något abstinensbesvär men många eftermiddagar/kvällar känner jag mig rastlös. Vi har tagit en sväng med bilen el åkt och handlat då. Det har funkat bra.

Nu hoppas och kämpar jag för en nykter tid framöver!

Välkommen hit

Sitter här och glor i soffan - efter ett par rejäla cykelturer, både igår och idag. Skrapade just fram 90 kr på en trisslott - livet visar sig från den ljusa sidan:-). Jag känner att "tilltuffsningen" börjar släppa - och någon typ av självkänsla börjar återfinna sig. Känner mig mer rakryggad - och behöver inte smyga runt hörnen längre. Jag är mer än redo att träffa sjuksköterskan i morgon - som ett första steg i den förändring som jag insett att jag måste göra, och vill göra. Min idé är att jag skall få möjlighet att påbörja någon slags terapi - KBT eller psykoterapi - tror att det skulle göra mig gott. Vet inte om läkemedel skulle hjälpa mig nu (alkomedicin menar jag), då jag faktiskt inte har något sug och heller inte är rädd att jag helt plötsligt skulle pinna ner på ICA och köpa mellanöl. Någon som har känt likadant - eller tvärtom, har varit hjälpt av någon gängse medicin?

Orka: Tack! Jo jag försöker, och känner att jag MÅSTE vara helt ärlig och uppriktig här på forumet. Mot mig själv och alla er andra. Annars är det ju på något sätt ingen idé att skriva tycker jag. Om jag måste, eller vill, gå tillbaks och läsa min egen tråd så vill jag aldrig vara tveksam över om det jag skrivit är det jag kände och upplevde där och då?! Känner att det på något sätt är en del av min "egenterapi". Och du, fortsätt skriv - du behöver verkligen inte "prestera" något här - lägg ner alla såna tankar...:-) Jag förstår dock hur du menar - jag känner själv att det tar emot ibland, men det brukar oftast kännas bra när man har skrivit ner några rader. Om man har den önskan! Ibland vill man ju helt enkelt inte - och då är det väl inget krav att man skall krysta ur sig något!

Jättelöjligt, men jag känner att jag kommer att vara lite "mallig" mot den empatiska sjuksköterskan i morgon när jag får berätta att jag faktiskt inte har druckit något på 3 veckor. Som ett barn som vill ha beröm av mamma eller pappa. Jag kan stå ut med den malligheten!

Harmoni och lugn till er alla som kämpar vidare, eller som "fallit" i helgen. "I morgon är en annan dag".....