Senaste kommentarerna i forumet

Ställer det till problem för dig att bo kvar i huset? Annars hade jag valt att bo kvar. Iaf tills vidare, tills du vet om en annan bostad du känner att du gärna vill flytta till!? Kan det vara ett beslut som är lättare att ta längre fram? Nog blir du mer hel för vår dag nu, trots deppigare dagar. Prova dig fram till vad som hjälper dig i rätt riktning! Terapi eller samtal med vänner, styrketräning, avslappningsövningar, föreningsliv, handarbete, vistas i naturen. Det är motigt i början och kanske får man tvinga sig att göra! Sen blir det bättre.

Denna period. Kanske finns det något som du kan ta till dig i det!? Hälsningar Moraina

Ett beslut som jag fattat i min situation är att mitt hem ska vara alkoholfritt. Jag har alltså själv valt att helt avstå från alkohol. Om/ när min sambo vill dricka får han göra det någon annanstans och se till att vara nykter när han kommer hem. Om han ändå kommer hem så kommer jag åka hemifrån, men detta har fungerat för oss hittills under

Vad skönt att det känns bättre! Att på ett bra sätt få fram det man menar och tycker. Fortsätt göra saker som får dig att må bra! För mig är det motion, vistas i naturen och umgås med vänner. Du vet hur du vill att en bra relation ska vara och det är jättebra!

Ny dag igen,
morgonjogg avklarad och snart frukost. Tog ett skumbad efter jogg. Njöt. Det blev en bra dag igår trots öl i hotell baren på kvällen. Hade egentligen inget sug efter alko men när man satt där så kändes det ok. Tog med en öl på rummet också. Tänker på att minska tillfällen och mängd. Intensiv dag och vecka. Hittar dock ett lugn i nuet. Bara jag har kontrollen över mitt liv. Ingen annan. Fokus på att leva.

Flera faktorer samverkar nu och gör att jag sover mer och längre. Jag är ledig och kan koppla av, jag har lugn och ro. Det är drygt 4 veckor sedan jag hade nervgiftet alkohol i min kropp. Det är mer än 2 veckor sedan ångesten släppte. Och ledigheten gör att jag kan sova när jag känner för det, någon/några timmar på dagen, och flera timmar på natten. De flesta drömmarna är snälla och behagliga, ungefär som barntillåtna filmer.
Så, ja jag mår helt enkelt väldigt bra nu.

Hoppas att ni har det bra, eller jobbar på att framdeles få må bra och kunna sova behagligt

för hälsningen. Nja, enda ytterst lilla kopplingen till Alf Henriksson jag kan finna, är att han hade ett intresse för historia och kulturhistoria, och att jag är intresserad människans historia och utveckling. Samt att jag älskar historiska romaner. Just nu håller jag på att läsa bokserien "Släkten" utgiven av Historiska media. Kan varmt rekommenderas, om man är intresserad av den typen av skönlitteratur.
I övrigt är jag väldigt långt ifrån att vara någon skribent eller författare, både privat och i min profession.

Jag har läst en del i din första tråd. Många av dina tankar och funderingar där känner jag igen. Och du tänkte rätt och gjorde de rätta valen. Du har nu gjort en lång och positiv resa i ditt nyktra liv. Beundransvärt och föredömligt.
Nog känner du dig väl både stolt och trygg nu, med så lång nykterhet?

Ett råd i all välmening. Börja inte laborera med tankar om att du kanske någon gång skulle kunna prova att dricka lite grann. Behåll den mentala stop-skylten mellan dig och alkoholen. Det nyktra livet är så oerhört mycket bättre.

Ha en fin dag. Du är bra Muränan

försöka lära min hund klockan. Under vinterhalvåret väcker han mig prick klockan halv fem, utom när det regnar ute, då tar han gärna sovmorgon. Men nu, under sommaren, är han lite mer oförutsägbar. I morse t.ex. försökte han få upp mig redan halv fyra. Han är väldigt diskret, han kommer och ställer sig bredvid sängen och bara tittar på mig. När jag så säger till honom att det inte är dags än så går han och lägger sig, men kommer tillbaka fem minuter senare. Det är som att ha barn i bilen; "är vi framme snart.."

Andmamman jag skrev om igår hade bara tre ungar kvar idag. Hon verkar utstött, hon går alldeles ensam på ena sidan dammen medan resten av flocken håller till på den andra. Jag kan inte undvika att dra paralleller med oss människor. När min hustru levde blev vi ofta inbjudna till olika saker, skidåkning, båtutflykter, resor etc. men när jag blev ensamstående förälder så slutade inbjudningarna komma. Kanske lade jag sordin på stämningen eller så kände man sig förpliktad att hjälpa till att ta hand om mina barn, vad vet jag.

Det tog rätt länge innan jag kom över det där, men faktum är att jag inte har så mycket att klaga på, nu när jag ser tillbaka på det hela. Jag har en fantastisk kontakt med mina barn, vi blev ett sammansvetsat team. Vi gjorde massor tillsammans, de följde ofta med på mina resor och hade innan tio års ålder sett mer av världen än många människor gör på en livstid. Visst, jag drack också, men aldrig när barnen var vakna och aldrig särskilt mycket. Den delen sparade jag till de tillfällen då jag var ute på egen hand. I stort har jag trots mina problem haft ett bra liv hittills, jag har insett att det är inte mycket mening med att spekulera i hur det hade varit om..

Tack Berra och LenaN för era kommentarer! De värmer.

Jag har just plockat ur diskmaskinen, först när allt stod prydligt undanstoppat i skåpen insåg jag att jag inte har kört den än. Några veckor till behövs det nog innan hjärnan fungerar som den ska...

Ha en härlig dag allihopa!

Vilken sommar vi har, med kaffe på trappan som start på dagen kan det ju bara bli bra.
Kvällsdopp igår efter jobbet gjorde inte avslutet sämre ?
Njuter så denna sommaren och att jag känner mig trygg i min vilja att må bra, är mycket som händer i mitt inre.
Ser det mesta på ett nytt sätt och hanterar saker med ett nytt lugn.
Har givetvis svackor men de känns hanterbara och låter mig själv inte bli kaxig i min nykterhet. Skall påminna mig om hur skört det är och fortsätta jobba med mig själv.
Tack Lena för dina ord och för att du trampat upp en stig att följa.
Önskar er en fin dag och bygger vidare på den nya kvinnan

Ursula och kvinna 50, tack för er omtanke. Era ord blev lite starka och jag tog avstånd från forumet ett tag. Ni försökte möta mig på ett ställe där jag absolut inte är i nuläget och det har varit svårt att hantera även fast jag vet att ni vill väl.

Jag säger i från när han kallar mig idiot och när han ber mig dra åt helvete men jag tar aldrig någon diskussion med någon som ändå bara vill bråka och är för full. Det leder ju ingenting till. Men jag har liksom dragit mig från att ta upp problemet - på riktigt - eftersom jag inte riktigt vetat hur jag skulle förhålla mig. Vill ju så gärna uttrycka mig rätt. När han blev av med mobilen senaste gången, och även klockan, så låg han och grät i flera dagar efter. Jag mådde så dåligt över att se honom må så dåligt men ändå tänkte jag att han nu kanske fattat att det gått för långt. Och även om jag inte tog upp problemet "ordentligt" så sa vi att det aldrig skulle bli så här igen. Men jag antar att månaderna går och minnen bleknar och tillslut känns det inte lika jobbigt att dricka.

Men nu har jag vågat ta upp det med honom, sa med en lugn men bestämd röst att jag inte kan vara med honom om det här inte ändras. Vi hade ett långt givande samtal och jag var ärlig både mot mig själv och honom. Även om jag är skeptisk och lite rädd så känner jag hopp. För det är oerhört skönt att förklara för honom att jag inte har en tanke på att leva mitt liv på det sättet som det skulle bli om det fortsatte så här. Jag förklarade att våra framtida barn aldrig kommer finnas för jag tänker inte låta dom växa upp med en pappa som sådana här problem.

Jag är oerhört stolt över mig själv, att jag vågade ta upp det här med honom. Och det känns skönt att han vet att jag älskar honom och att jag finns där för honom så länge han är villig att kämpa och ändras. Känner mig annars väldigt trygg i att jag kommer lämna honom om det blir så här igen.

Du är läsvärd och fortsätt skriv!

låter jobbigt!! Jag har också dragit mig mig undan för att få dricka..döljt för närståeende... känner även igen det där med att se upp till personer..men som lämnat en..men brukar tänka att dom är stora egon som gillar när man hänger efter dom..det är dom det är fel på och inte oss. Lycka till!! Kram

Du gör det bra. Kram

Jag är så jävla trött. Det har varit mycket de sista veckorna. Jag hade en härlig midsommar helg. Men det räcker inte. Jag går upp i tid hela tiden för att ''hitta'' min tid. Har knappt hittat denna tid. Till veckan ska jag gå upp ännu med. Pratade nyss med min kärlek. Han tyckte jag ''slirade''när jag pratade, som jag brukade göra när jag drack. Men jag är bara trött, helt slut. Har suttit i telefonkö till försäkringskassan. Efter en massa bla, ska jag ringa dem imorgon. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att han ska tro på mig. Men det är väl så det är när det är som det är. Ivilket falk så är jag ledsen.

Hur hanterar ni andra att bli manipulerad av alkoholisten ni lever med? Hur kan alkoholistens baktankar bemötas? Känner stor trötthet över att gång på gång bli förd bakom ljuset. Är ni fler där ute som upplever att andningen påverkas? Känns som hela andninfsmönstret sitter i halsen.

Kunde varit jag som skrivit ditt inlägg tidigt på min resa mot nykterhet.
Det blir bättre - härda ut - lyckokänslan, pirret och det sociala kommer tillbaka och det blir bättre än innan :)
Lycka till!
C

Idag känns livet tungt. Är trött och låg. Försöker analysera vad som framkallat känslorna så jag tänkte skriva en rad för att bena ut känslorna. Jag känner mig ensam (tungt att erkänna) och nu när jag inte har druckit bort ensamheten så blir den mer påtaglig.. Jag möter helt enkelt det "riktiga" livet. Jag har en tråkig sida och får på mig en offerkofta när jag känner mig låg... Tycker liksom lite synd om mig själv. Jag vet att det inte är klädsamt men så är det.
Jag har ett bra nätverk av vänner men drar mig undan nu eftersom jag inte vill berätta för dem att jag har slutat dricka helt. Än har ingen frågat i detalj varför jag inte dricker vilket jag är tacksam över men samtidigt vill jag så gärna prata om det och berätta hur ledsen jag är. Att få stöd ifrån sina vänner och familj är en stor hjälp men jag har inte kommit så långt, tyvärr. Vågar inte. Känner mig misslyckad trots att det ser så lyckat ut på utsidan.
Inget sug efter alkohol, men vill gärna "leva" lite mer. Alkoholen gjorde mig gladare och mer utåtriktad (& utan offerkofta) vilket jag saknar. Känns tungt. Usch.

Vi är i precis samma sits. Jag brukar också dricka typ allt möjligt och det är nog inte någon gång då jag inte fått minnesluckor senaste åren när jag varit full. Precis som du så lider jag av en depression och det tog lång tid innan jag lyckades få hjälp, trots att jag desperat sökte efter det med all energi jag hade kvar. Idag har jag lärt mig hur jag hanterar min depression, vet vad jag ska göra när det känns skit. Min partners jag haft under åren har väl märkt mitt alkoholmissbruk men det är aldrig någon som direkt sagt åt mig att sluta, visst man har fått några hintar om att man dricker för mycket men då har jag bara blivit arg och tyckt att dom inte ska lägga sig i. Så det kanske är av rädsla för att man ska bli arg som dom inte säger något? Jag vet faktiskt inte. Hur som helst, jag tycker detta forum är sjukt bra, man slipper känna sig ensam. Från att ha druckit varje dag, haft minnesluckor och ångest så har jag nu varit nykter i en vecka. Det går både upp och ner men misslyckas man så är det bara börja om. Lycka till, hoppas du får lika stor hjälp som jag av forumet!

Jag känner igen mig i din berättelse, har dock försökt stävja drickandet i perioder . I min släkt o familj vimlar det av alkoholister och jag har även utvecklat alkoholism. Eller , som jagvtror mer på, jag har alltid haft den i mig, men den har blivit värre med åren. Hoppas du kommer fram till vad som fungerar för dig och hur ditt liv ska se ut vad det gäller alkohol. För min egen del har dom negativa konsekvenserna tagit över helt, så för mig är det dags att börja kämpa mot alkoholen. Kram till dig.

Hej! Är i ungefär samma situation som du. Det handlar för mig om att först reflektera över om man vill sluta dricka alkohol eller inte!
Vill man det så får man kämpa.
Ställ frågor till dig själv om varför du dricker? Om du helt vill sluta?
Om du behöver mediciner, terapi, AA möten?
För min del tog jag beslutet att klara det med hjälp av att vara öppen om vad jag ville mot min familj!
Jag har lovat de att ta hjälp av sjukvården om jag trillar dit igen!
Jag är inne på dag 16 som nykter alkoholist!
Det har varit upp och ner men mest positivt!
Jag kämpar mot den där lilla adjävulen varje dag! Njuter ändå av att vakna nykter utan ångest, hjärtklappning och dåligt samvete!
Hoppas du hittar en väg som passar dig!
Kram

Jag har saxat följande från PP:s tråd. Det är Muränan som skriver och det hon skriver sätter ord på precis det jag haft på tungan men aldrig formulerat själv. Tack Muris för denna ädelsten!

"Din kommentar om kämpande påminner mig om att du frågade för ett tag sedan vad jag menade när jag skrev det. Ska försöka förklara - utan att skriva ut hela personnumret... Jo, psykologen och jag körde liksom fast efter ett tag. För min del handlade det om att jag inte längre hade förmågan att känna ilska och bli arg. Istället för att känna tryckte jag effektivt undan det, vilken i sin tur skapade en outhärdlig ångest. För att komma i kontakt med de undanträngda känslorna, så måste jag våga och orka försöka lära mig att känna igen. Varje gång jag försökte tillsammans med psykologen, så slog alla försvarmekanismer på. Jag fick yrsel, domningar i hela kroppen, synbortfall osv osv. När jag pressade mig som mest, så slog hjärnan av och jag blev helt nollad. Var nära att svimma flera gånger. Så mycket kämpade hela mitt jag emot - allt för att slippa känna. Det här var mekanismer som jag aldrig själv förstått att jag hade. Det skedde helt automatiskt. Men för att kunna bryta detta, så måste man utsätta sig för det om och om och om igen. Den enkla vägen är ju att stoppa och säga att jag känner inget, det går inte, jag orkar inte, det är omöjligt, det är tomt... Den jävligt svåra vägen är att försöka stanna i det obehagliga och övervinna det. Att till slut äntligen våga känna, att våga ta ansvar för sina aggressioner och därigenom inse att det inte är farligt, att jag klarar av det här, att det går bra... att ångesten försvinner om jag klarar det här. Det var här någonstans som psykologen sa att om jag inte kämpar mer, så kan han inte hjälpa mig att komma längre. Det räcker liksom inte att gå till någon och "höra" vad som är fel och hur man ska rätta till det. Ska det bli någon verklig förändring måste man jobba med sig själv, utmana sig själv och själv inse vad jag måste göra och sedan inse att jag klarar att göra det. Kämpa alltså.

Nu vet jag ju inte vad som tynger just ditt hjärta och det kanske du inte gör själv heller. Det som som jag skriver ovan gäller alltså för mig och är en beskrivning av min väg till bättre mående. Men den generella slutsatsen är i alla fall att ingen terapi gör sig själv. Ingen blir särskilt bättre av att "gå och lyssna på en terapeut". Utan det handlar om att våga och orka lyssna inåt och försöka ändra sig själv. Jag förstod nog aldrig tidigare vad det innebar att jobba med sig själv. Men nu vet jag... ;-)"

Jag vill säga mer till mig själv om detta, men nu kallar annat.

... som uppskattar dina inlägg, heuhe. Gott att ha dig här.

Vad härligt att läsa om din midsommar med tösabiten och allt! Jo, och så tycker jag om att "se" den här lite mer lössläppte, personlige PP. Gott! Kram på dig!

Hoppas du har häcken mindre full nu när det är sommarlov. Man måste få vila sånt som blivit utarbetat. Kram på dig!

Bara var din tråd finns. Och nu har jag letat upp den och postar här en efterlysning.

Kram på dig.