Senaste kommentarerna i forumet

Är det fler än jag som upplever värsta tiden utan alkohol på morgon o förmiddagen? Jag har inga problem att vara utan på kvällar tex men på mornarna mellan 06-11 har jag sjukt sug...

@Amy83 gud känns som att läsa om mig själv! Paniken när jag vaknar på morgononen o måste kolla mobilen så jag inte smsat nån på fyllan tex...vi hjälps åt

Känner mig så långt nere just idag. När jag väl börjar "festa" en dag så har jag så sjukt svårt att sluta. Hur f mår kroppen liksom..
Och all ångest över flytt som jag inte vill 100..mycket som ligger bakom alkoholen.

Vi har varit i farten nonstop i 3 veckor. Jag skakar,mår illa och magen rasar. När jag vaknade i morse så var det hemskt och ångest och jag tog en återställare till slut,det dummaste man kan göra..
Jag skulle gärna lägga in mig igen men maken tror det går att trappa ner. Vad gör man?

@Nell och alla andra omtänksamma! Jag har inte varit inne här då vi varit bortresta! Har förstått att någon skrivit en mkt otrevlig kommentar på ett av mina inlägg! Vet inte något om det men jag lever absolut och tackar för omtanken' det går en dag i taget sakta men säkert framåt! Hur går det för er? kram alla

7:e dagen idag. Hoppas det går fint för er andra och att ni har en bra dag 🩷

@Blenda .Klapp på axeln & som du själv skriver så är det bättre att loopa än att fortsätta resan rakt ner i avgrunden.Det som den senaste dikeskörningen förde med sig för dig är att du fick en lärdom en ögonöppnare att du är en periodare med A.Och att fallen inte alltid behöver bero på yttre faktorer.Det är ju ofta en känsla som byggs på inifrån.Jag tillhör nog den skaran av periodare jag med.Men egentligen spelar orsaken till drickandet inte någon roll man behöver inte ens kalla sig alkis man behöver inte räkna dagar.Det viktigaste är att skapa goda förutsättningar för sig själv för att bli nykter & bibehålla den dyra gåvan.Bort med triggers & riskfaktorer.Lägga till vanor för vardag, helg,återhämtning mm.Sen får man bestämma sig & använda pannbenet & lova sig själv varje morgon om att idag ska jag vara nykter.Vill passa på att rekommendera en lättsam bok som jag lyssnade på igår.Den heter:Sluta dricka.Alkoholproblem kan botas av Rolf.Jansson.Du fixar detta med ett steg i taget.Det är många gånger en jobbig & svår resa att bli nykter.Det är tufft & slitsamt & många jobbiga känslor att deala med.Men fokusera nu på alla fördelar med att bli nykter & kom ihåg:Du vill & du kan.Förbered dig på att känna dig lite obekväm & olustig ibland.Det hör till.Kram!💜

Ny vecka och måndag alltså som sagt och man mår fysiskt och psykiskt precis lika fantastiskt underbart eller väl mera konkret utdraget eländigt, som innan man blev nykterkvist. Ja, bortsett då från en kaosartad mage och lite mer känsla av trygghet då bankkontot ju inte direkt är tomt. Men inte njuter man väl så värst mycket av livet som så många ny-nyktra lyriskt säger sig göra stup i kvarten för att de till sist korkade igen flaskan om man ska vara helt ärlig.

Nykter och alkoholfri det är man väl mest numera på rutin och med hjälp av sin medfödda envishet flankerad av kanske en viss portion snålhet eller lite vackrare sagt, sparsamhet. Det är då ingen enkel match eller nån solskensresa i medvind direkt om man så säger. Kan väl säga att det mest känns som att klättra uppför ett oändligt högt berg utan att ens förstå varför man håller på alltså. Man fortsätter på ren rutin och hoppas väl nånstans att det kanske blir bättre längre fram.

Det såg ut att bli en fin dag när man skrev dagens första inlägg på sin sida Promillebikt. Hade om jag inte varit så så himla trött och slut samt haft mina fysiska problem som sjukvården i likhet med de psykiska inte kunnat göra så värst mycket åt, mer än att väl försöka få en att med ett leende sätta sig över allting och tacksamt väl bara lalla omkring och gilla läget.

Diffusa problem som sus i skallen som väl kan vara tinnitus härled till en biverkan av den nödvändiga blodtrycksmedicin man äter. Kanske även ömheten i ryggen från njurtrakten kan väl även den kanske vara en biverkan av medicinen. Men numera som stämplad som idiot då man ju erkände sina psykiska problem så tas man väl på lika stort allvar hos sjukvården som en liten treåring eller nåt sånt där. Vad sjukvården väl helst vill göra är väl att för enkelhetens skull kunna sätta stämpeln alkoholist i pannan på en, och när de numera inte kan det längre, så är de väl inte så värst intresserade.

Man är nykter realist nu och inte så naiv längre. Barnatron finns väl kvar, men den är väl inte lika stark som den varit förr kan man väl säga. Har väl genomskådat de kyrkligas hyckleri så det är väl inte varje söndag direkt som man orkar höra på deras predikningar blandat med pengainsamling då det ju ska vara så saligt att giva. Nog har man väl bett till skaparen om bättring av ens usla mående, men man ska väl prövas till bristningsgränsen innan man eventuellt kanske får nån lindring.

Be och det skall vara dig givet står det väl skrivet. Nog kan det väl vara så kanske. Men det är då inte alla dagar och stunder diplomatiskt sagt som man känner för att stämma in i nån uppspelt och ivrig gospelkör och sjunga nån lovsång direkt. Man är väl kanske lite mer balanserad som nykter realist. När man dagligen mår fysiskt och psykiskt dåligt kan man fråga sig en hel del om saker och ting.

Men vad säger de starkt troende. Be och det skall vara dig givet. Ja, det låter ju trevligt. Vad säger då de som tror starkt på vetenskapen och i förlängningen dagens läkare... Tänk positivt bara, ta en promenad och vid behov kanske en receptfri värktablett enligt tillverkarens rekommendation och känn tacksamhet. Varsågod nästa! Det är väl även nåt man sen länge förstått är vad man förväntas göra. Det bli bättre och bättre dag för dag är en psykologins fras som blev till en schlager en gång. Borde kanske lyssna på den på nätet kanske...

Var för en stund sedan ut på nätet och ställde en fråga till en sökmotor formulerad som så här:
Herren är min herde mig skall intet fattas, men vad göra när man psykiskt och fysiskt har svårt att hålla med om det? Tänkte att såna här existentiella och mer andligt färgade frågor lär väl knappast nån modern AI-generator vara kapabel till att bemästra. Men Herrens vägar är då outgrundliga då jag faktiskt fick ett riktigt intressant svar omgående.

AI-översikt:
Att uppleva svårigheter, både fysiska och psykiska, kan göra det utmanande att hålla med om att man inte kommer att sakna något, även om man bekänner sig till tron att Herren är ens herde. Det är viktigt att komma ihåg att tron är en personlig resa och att det är okej att kämpa med tvivel och svårigheter. Det kan vara hjälpsamt att söka stöd från en präst, pastor eller terapeut för att bearbeta dessa känslor och hitta sätt att hantera dem.
Här är några steg som kan vara till hjälp:

Erkänn dina känslor:
Det är viktigt att erkänna och acceptera att du har dessa svårigheter, istället för att försöka undertrycka dem.

Sök stöd:
Prata med någon du litar på, som en vän, familjemedlem, präst eller terapeut.

Be om hjälp:
Be Herren om styrka och vägledning i din tro.

Utforska din tro:
Fundera över vad tron betyder för dig och hur den kan hjälpa dig i svåra tider.

Var tålmodig:
Det kan ta tid att bearbeta dessa känslor och hitta en ny balans i din tro.
Det är också viktigt att komma ihåg att Herren är en källa för tröst och styrka, även i de svåraste tider. Du är inte ensam i dina strider.
-
Nog är det märkligt allt hur det kan vara och upplevas att att skriftens text som är så pass gammal ändå tycks ha en viss relevans även i denna datoriserade tidsålder. Tänker på orden om att Herren lär ha sagt: Se jag är med eder alla dagar in till tidens ände. Nej, nu får det väl vara bra med knasigt svammel på ett tag för nu sade magen med ett knorrande till om att det nog faktiskt är dags för lite dagligt bröd. Tror det får bli en god färdigrätt som får snurra runt några varv i mikron.

Ha det gott!

Nu är det slut på semestern för min del. Det känns lite motigt att köra igång igen. Har suttit vid jobbdatorn sedan kl 06 i morse och rensat mejl. De 4 semester veckorna gick med en jädrans fart. Vi har mest varit hemma men gjorde en liten tur söder ut i några dagar. Alkoholmässigt har det varit både ris och ros. Jag har varit nykter många dagar men även druckit. Jag mår piss i flera dagar när jag dricker. Har aldrig sug eller abstinens men väljer ändå att häva i mig skiten. Det blir tyst i min hjärna när jag får i mig alkohol (har tidigare käkat SSRI men fasat ut). Jag mår bra i stunden men dagen efter mår jag skit och hjärnan går på högvarv. Jag har tid hos psykolog i morgon inte för alkoholen utan för mina hjärnspöken. Vi får se va det leder till. En dag i taget. :
/Mrx

@Åsa M

Ja jag har också bekanta som vuxit upp med en eller båda föräldrarna som varit gravt alkoholiserade.
Jag kommer ihåg en händelse speciellt från när jag var barn och för första gången fick se hur alkohol förändrar människor.

Det här var på 80-talet. Vi hade en sk "gårdsfest" en gång om året där hela villaområdet samlades på en grönyta och lekte lekar och åt mat och drack.
Vi barn tyckte att det var jätteroligt.
Ett år så blev en kompis pappa jättefull. Skrek och var otrevlig. Han började smöra för min mamma och ville väl ha henne i säng. Sent på kvällen/natten kom han hem till vårt hus och bankade på dörren och skrek hennes namn. Vi var livrädda och det slutade med att vår pappa fick gå ut och brotta ned honom.

Det var en helt vanlig snäll snubbe och en kompis pappa som skjutsade och hämtade på fotbollsträningar. Jag gick aldrig hem till dom igen.
Fick höra många år senare och dom skiljt sig och att han satt ensam och söp. Förmodligen är han död sedan länge.

Sådana händelser är mer eller mindre vardag för barn som växer upp med föräldrar som dricker mycket. Speciellt föräldrar som blir elaka när dom dricker. Dom är värst.

Det sista fallet var inte lika illa som det har varit tidigare. Färre dagar, mindre (men alldeles för mycket ändå) alkohol. Men det tog jävligt hårt på mig, eftersom jag verkligen trodde att jag skulle klara av det och hade förberett mig väl.
Jag har uppenbarligen fastnat i en loop. En långsam resa uppåt, en fin period på toppen och sen en brant och snabb backe ner till botten. Repeat…
Har trott att fallen beror på yttre faktorer, men nu börjar jag misstänka att jag helt enkelt är en alkoholiserad periodare. Visst - jag ska plocka bort alla identifierade triggers nu, men jag måste även ta fram all viljestyrka igen.
Inse och acceptera. På riktigt, med hjärtat och inte bara med hjärna och ord. Ha tålamod. Damma av alla verktyg som hjälpt mig till så många nyktra månader förut.
Har gråtit och sörjt en del nu det senaste. Det är en förutsättning för acceptansen.
Jag är desillusionerad, inte bara på grund av mitt beroende, utan också för att jag har svårt att finna en grogrund i mitt liv, efter alla mina uppbrott och nära dödsfall omkring mig. Men detta FÅR INTE bli en orsak till att fly in i alkoholen.
Är medveten om att jag låter som en papegoja som hakat upp sig, men kanske nötande och upprepande kan hjälpa till att hålla mig kvar på toppen i loopen.
Och som en liten tröst och klapp på axeln till mig själv så är det trots allt bättre att loopa än att fortsätta resan rakt ner i avgrunden.

@Kameleont tack, det värmer och gör att jag känner mig lite starkare att få höra. Nu när jag börjat prata om det och sökt stöd för det så har jag kommit till insikt med att jag nog blivit mer påverkad av det än jag tidigare trott så känslan är att det är en ganska lång väg tillbaka även för mig att må riktigt bra, känna mig trygg och inte gå med en konstant magvärk och oro.
Jag var nog ganska nära bristningsgränsen, vilket också gör det så dumt för kanske hade min sambo också kunnat ha lättare att ta sig ur det om jag sökt stöd och experthjälp tidigare.
Men jag fortsätter framåt med vår bådas välmående och relation som ledstjärna så hoppas jag att det i bästa fall blir så men jag känner mig mer förberedd för att det kanske också inte blir riktigt så.

Hej @StinaLotta, @mamma40, @Blenda och alla andra i tråden. Jag förstår att det har uppstått en del oro efter det som skrevs i Lady175s tråd förra veckan. Vi har tagit bort tråden och vi har kontaktat berörda personer via ett personligt meddelande. Mer än så kan vi tyvärr inte säga och vi vill bara skicka med att det är viktigt att undvika spekulationer när det gäller sådana här saker, precis som ni själva redan är inne på.

Det är ju en aspekt av att vara på ett anonymt forum, men kan snabbt bli väldigt nära andra personer, att kunna vara ärlig, verkligen förstå och känna igen sig. Samtidigt vet vi inte vad som sker i personens övriga liv, och vi kan sitta kvar med frågor när en person slutar att besöka forumet.

Om ni har några frågor eller känner behov av att prata om det är ni varmt välkommen att skriva till oss rådgivare i frågelådan!

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@has Jag hoppas det, jag känner mig bättre idag än dagarna innan jag kontaktade alkoholhjälpen och skrev här för första gången. Men jag är också på ett sätt mer orolig för min sambos framtid och vår relations framtid så det är på gott och ont allt det här.

Dag 19.

Helgen fixad. Klarade denna helg också.
Helgerna blir helt klart annorlunda när man inte spenderar hela Lördagen med att dricka.
Helgen känns dubbelt så lång och då har jag ändå lagt mig tidigt både fre-lör.
Jag sov för första gången rätt bra från lördag till söndagen. Klev upp före kl 08 och satt länge i soffan och drack kaffe innan barnen klev upp. Min första riktigt bra sömn på en helg på väldigt länge.
Dom här veckorna har jag promenerat väldigt mycket samt tränat. Såg faktiskt att jag låg på topp 3% på appen med ca 140000 steg/dag som genomsnitt.
Söndagen var inget undantag. Att promenera mycket är guld värt för mig. Man skingrar tankarna och tänker inte på att man är sugen på alkohol eller bara ligga och må dåligt och ha ångest/skam för hur dålig man är som människa.
Jag har fortfarande massa saker hemma och ta tag i som att klippa häcken och måla klart ett rum i källaren samt att jag inte sorterat tvätt på nästan 3 veckor.
Annars är ju att stryka och dricka öl mitt lördagsnöje.

Känns ändå som att jag inte kan må dåligt över det just nu. Jag har inte druckit en droppe och min kropp måste vara glad. Prio 1 nu är att hålla mig nykter.
Jag har inte vägt mig men det känns som om jag tappat nåt kilo, känner mig fräschare och smalare i ansiktet.

I morse ringde kl 05.50 igen. Sovit hela natten. När jag borstade tänderna så kunde jag faktiskt kolla på mig själv i spegeln utan att känna det där vanliga självföraktet att man supit bort hela helgen. Beställt dyr onyttig mat och tagit max 62 steg på hela söndagen.

Känns faktiskt rätt bra nu. Känner mig stolt över mig själv som människa på väldigt länge :)

@zalkin tack för svaret! Ja nu har det gått för långt och jag kan inte stötta min vän om jag är full24/7, idag mår jag som jag förtjänar men ska kämpa på och inte ge mig denna gång.

@Andrahalvlek Tack!
Lite sugen på att börja springa lite lätt jag oxå. Ska tänka en vecka eller två. Sprang en del förr. Gillar intervall. Håller på att vänja in fötterna I barfotaskor o det är det som gör att jag börjar bli sugen på lätt löpning. 3 km × veckan som mål.

Lycka till med sockret!
Kram!

Hittills i augusti: 9 sockerfria dagar och 3 löprundor. Det kändes skit att springa i tisdags, det kändes okej i torsdags, och det kändes jättebra igår söndag. Slog mitt längsta-mål enligt min iwatch. Ynka 2,57 km på sju låtar i min låtlista, 22 min. Ynkligt lite för andra, men för mig wow. Endast jämföra mig med själv är så viktigt, och faktiskt uppleva utvecklingen vecka för vecka. Det boostar min motivation.

I april-juni kunde jag inte ens löpträna tre gånger per vecka, mina ben pallade inte det. Jag hade så ont att jag flera dagar i sträck fick ta Ipren var fjärde timme. Max två gånger per vecka var vad jag pallade, och jag gick mer än jag sprang. Nu springer jag mer än jag går, och visst har jag ont i benen dagarna efter, men värken håller mig inte vaken på nätterna längre.

När man ska komma igång med träning igen efter ett långt uppehåll är det viktigt att 1) inse att man inte kan leva på gamla meriter, 3) verkligen utöka sakta, 2) glädjas åt varje litet framsteg. Det sista jag vill ha nu är skador, min kropp är äldre och behöver vänja sig väldigt sakta.

Vad det gäller sockret utmanades jag pyttelite i helgen. Kafébesök med äldsta dottern och min mamma i lördags. Mmm, jag valde en macka. Hämtmat från McDonalds igår med ex-svärisarna och sen fika efter det. Jag valde kycklingburgare med morötter, fyra små påsar som jag tuggade i mig innan hamburgaren, för att klegga igen ”handfatet”. Inga problem att avstå från kakorna. Ju längre jag kommer från sockret, desto lättare blir det. Precis som med nykterheten.

Kram 🐘

@Maud Heja dig! Du jobbar på så himla bra. Blir sjukt inspirerad, kanske i höst 🤔 Eller inte. Lägger fokus på att få till löparvanan nu, och få bukt med sockret. En sak i taget, max två.

Kram 🐘

@Kevlarsjäl62 tack för kloka ord, jag vet att du har rätt! Jag vet att jag borde men jag är nog inte redo att gå ännu. Så intrasslad i gamla älskade svärföräldrar, gemensamt företag, djur och annat. Å andra sidan går dagarna och veckorna, just nu har han varit nykter (tror jag) i 6 dagar. Grinig och missnöjd för allt möjligt men jag hoppas det blir bättre. Såklart… jag saknar den människa jag blev kär i och det är väl därför jag fortsätter. Det är väldigt nyttigt att få skriva här, det blir tydligare när jag sätter ord på det. Och får så kloka ord till svar sa jag känner att jag inte är ensam. Hemskt att vi är så många som upplever liknande historier. Så skönt att du kunnat försonats med att du inte kan hjälpa honom om han inte vill själv, tragiskt att en människa inte väljer familjen framför alkoholen, det säger allt om hur fruktansvärt ett beroende är. Imponerad av att du ändå tagit dig så långt i dina insikter. En förebild 🙏🏼🤗

Måndag och så har allt börjat om igen i samma stil. Fönstret har öppnats, energinivån är låg fast sömnen väl varit skaplig med lite mer än tre timmar i alla fall. Stod i fönstret och tittade ut över gården och tänkte att det ju kändes som höst redan. Minns när man var grabb och en så där tio år gammal och vilken tyst och hemlig känsla av sorg och oro man alltid bar på inför höstens skolstart. När sommarlovet gick mot sitt slut så kändes det alltid som att även livet gick mot sitt slut. Man var ju alltid utfryst och som bäst inte mobbad och spottad på. Men så var det ju, man passade helt enkelt inte in och hade något gemensamt alls med någon. Man höll bara masken och sade inte ett smack till någon om hur det var och hur man kände innerst inne. Tacksamhet sägs det att man ska känna, och nog känner man tacksamhet för att den tiden i alla fall till sist tog slut. Man tar sig igenom allt fast man i stunden inte kanske tror att det ska vara möjligt. Men allting går, bara man tar allt med ett steg i taget. Inget är för evigt och det är man då tacksam för. Tänker på Skriften och de visa orden som väl talar nånstans om att gårdagen den har varit, morgondagen har man inte sett, och idag så hjälper Herren och nog är det väl så allt. Kör alkoholfritt vidare ännu en dag och njuter av livet alltså.

Ha det gott allihopa!

I helgen var vi bjudna på födelsedagskalas och jag var lite orolig för om någon skulle fråga om varför jag inte vill ha vin till maten. Inte för att det brukar drickas så mycket men frågan kan ju slinka ur nån av bara farten. Det brukar bli så tydligt vid fördrinken vilka som väljer det alkoholfria. Så jag gick och oroade mig under dagen. Men, som det visade sig, hade jag oroat mig helt i onödan för som fördrink var det ett alkoholfritt bubbel till alla. Och det slog mig vilken bra idé det var. Då kan man som festfixare faktiskt hjälpa de som av nån anledning inte vill få en jobbig fråga. Så det ska jag ta med mig. Sedan var det inte svårt att tacka nej till vinet till maten, det blev bara "jag fortsätter med bubblet" liksom 🙂. Ingen undrade något om varför.

Nu är det tidig måndagmorgon och sista veckan på semestern. Strax frukost, hundpromenad och sedan gymmet med maken. Ha en fin måndag alla!

Morn!
Lite ( åt helvete) för lite sömn efter nattpasset i går. Slocknade 19.00 en ljus sommarsöndag som botemedel på det o det har funkat rätt okej. Så nu sitter jag här med kaffet och inget snus.
Sista timmarna på nattpasset blev det ett par extra nicotinspray o så även igår men jag snusade inte vanligt snus iaf. Den här veckan ska neddragning av nicotonspray göras och färre örtsnus in under läppen.
Det går förvånansvärt bra.
Att trappa ner alkoholen hade jag aldrig klarat, där var det bäst att klippa direkt.
Ledig idag o träning mot snusabstines och för välmående. Hemmagrejer och solning om det finns möjlighet till det.
Saknar snuset men överlever. Känner mig väldigt beslutsam.
Alkoholen var både lättare och svårare att lägga ner även om mycket är lika. Det är inte så skamligt att ha problem med snus så det går att prata om det. Alkostopp sker liksom mer i smyg kopplat till något fult även om det är typ samma mekanik i hjärnan som är inblandad.
Då börjar jag på min andra vecka utan prilla , en dag I taget och vidare framåt till en fräsch mun , sparade pengar, bättre hjärtkärlhälsa. Det kommer att vara värt det, ska bara låta dagarna gå och hitta balans i dopaminet på annat sätt.

Må så gott alla 🥰

@mamma40 yes, det gör du. Så kan dem länka vidare till beroendewnhet där du garanterat få bra hjälp. Blir det övermäktigt på egen hand så kontakta vc. Det är tufft att bli nykter men det är så sjukt mycket värt det. Livet blir bättre, på alla plan. Det är helt säkert. Du kommer att klara det, ställ dig in på det!

Åh finaste @Himmelellerhelvette❤️
Så otroligt svårt du har haft det! Jag är ledsen för din skull att du har fått ta ett ansvar för din mamma som du aldrig borde varit tvungen att ta. Förlåt, att jag glömde det perspektivet för det är ju något som jag har stött på dels genom sommarbarn som kom t mitt föräldrahem dels genom mitt arbete. Barn är också otroligt lojala mot sina föräldrar och kan därför dölja hur illa det är. Där är skolan viktig att vara lyhörd för signaler som visar att något inte står rätt till.
Ja, sannerligen att du är ett maskrosbarn💛 Inser du vilken styrka du bär inom dig? Jag är så imponerad av dig!

När jag gick min behandling var det en person med som missbrukat droger och alkohol i över 40 år. Missbruket syntes faktiskt inte så mycket på hen men hens kropp inuti var riktigt förstörd men också präglad av att ha levt i ett missbruk så länge. Tänker att det är kanske ngt liknande för din mamma.

Tack för att du berättar🙏🏻

Kramar t dig❤️