Senaste kommentarerna i forumet

som inte är lätta eller självklara men som kan rädda ditt liv. Du är den viktigaste personen i ditt liv och måste handla därefter.

Grattis till ett starkt vägval.

bort alla från min tråd med sista inlägget? Snart en vecka sedan jag ramlade ned i avgrunden, och det har förutom alla blessyrer varit en bra och nykter vecka. Är fortfarande ganska skärrad över vad som hände. Inser nu varför alkisarna på stan ofta ser ut som de göra med blåmärken och sår. Finns inte en droppe hemma, och min fru har också lagt av i solidaritet så vi har ett nyktert och bra liv just nu. Semester nu och det finns inte en tanke på att dricka alkohol. Som det skrevs här någonstans, det där med att slå i sn botten känns som jag nu gjort med råge!
Fenix

Tack för de visa orden Mammy Blue! Jag har också läst Allen Carrs bok, fast den om att sluta dricka alkohol. Det var ganska länge sedan så det är kanske läge att läsa den igen.

Idag har det känts ganska okej. Fullt upp på jobb, så tankarna har inte haft så många chanser att flyta iväg på annat håll. Fortfarande trött och har svårt att komma igång med saker. Blir lätt hängande framför datorn och slösurfar/halvsover. Men lite blev gjort i alla fall; Vikt tvätt, planterat om några blommor och diskat.

Har funderat på hur det ska gå om två veckor. Då ska vi spendera en vecka i en stuga tillsammans med två andra par. De är alla "normala" vad det gäller alkoholintaget och har ingen aning om mina problem. Jag är inte mogen att berätta sanningen för dem, inte ens min äkta hälft vet ju hur illa det är! Men jag vill verkligen fortsätta vara nykter. Kanske blir det att jag dricker alkoholfri öl. Om man sitter där med ett glas så kommer inte frågan upp. Eller så säger jag bara att det är en nykter period som gäller. Får se...

är verkligen inte lätt - styrkekram till dig!
Kul ändå att du kan hitta positiva saker att glädjas åt mitt i sorgen - och en veckas nykterhet är såklart något att fira!
Och att kunna hoppas är skönt, bara det inte bäddar för ny besvikelse... Men du verkar så klok och har ju själv erfarenhet av att sluta, så den risken är nog inte så stor i ditt fall!
Håller tummarna att det håller i sig!

i magen verkar vara en bra strategi. Jag har fått kämpa för att inte leta tomburkar, systembolagskvitton, oöppnade burkar, tecken på fylla etc, har försökt att inte lptsas om att problemet finns, men varit brutalt uppriktig med mina egna problem. Idag kom han helt appropå ovh meddelade att han varit helt nykter i en vecka. Bedriften blir inte mindre av att han har semester. Så glad jag blev, det blev nästan, nästan så att det gick lättare att hantera att jag nu på eftermiddagen akut fick åka till veterinär och avliva vår älskade katt.

Det finns hopp om sambon också!

nu har du nog slagit i botten. Nu finns det bara en väg -uppåt. Nu har du konstaterat vad som finns på botten och det var inget man längtar efter. Den här händelsen är den du kan tänka på när du nästa gång får någon toktanke om att "ett litet glas kan väl aldrig skada".

En jättekram får du av mej!
/MB

Panga på bara! (-:

Ett annat hett tips eftersom du pysslar med idrott: fånga tankarna du tänker om alkohol, de flyger ju för det mesta ganska snabbt genom huvude, fånga dem, analysera varför du tänkte dem. Bemöt dem därefter med motargument. Du skulle ju aldrig träffa tavlan om du inte justerade siktet eller vad det nu var som gjorde att skottet inte hamnade där det skulle. Att bara slänga upp geväret på axeln och skjuta hej vilt i hopp om att NÅGOT skott kanske kommer träffa, det blir man inte mästare på. Samma är det med alkohol för oss alkisar. Det kräver ett medvetet tänk som styr tankarna dit vi vill ha dem. Litegrand som en fårhund som jagar ifatt får som inte vill gå ått samma håll som resten av flocken om du förstår vad jag menar. Det blir kaos, kanske inte med en gång, men så småningom, om man låter frifräsarfåren tuta runt som de vill. De tankar som frifräser om alkohol, som i ditt exempel om att måla verandan blir mycket roligare om man dricker öl bör jagas in i flocken igen med tanken ja men nu är det så här att jag VILL INTE DRICKA, så det så!
Det är nog detta som hjälpt mej mest, inspiration fick jag efter att ha lyssnat på ett program på P1 om idrottspsykologi plus att jag lusläst Allen Carrs bok Äntligen ickerökare.

Ja, jag låter styv i korken och stöddig, men är egentligen bara skitglad över att jag lyckats lägga av, och relativt enkelt också när jag kom på " den rätta knycken" för mej..
Ha det gott i sommarvärmen!
/MB

Slutade med Antabus och började dricka igen. Igår ramlade jag och slog huvudet och mitt öra ser ut som en tomat. Hela axeln är blå. Mina barn..Mina barn! De trodde att jag skulle dö. De grät. Jag gråter när jag skriver nu. Min man bäddade ned mig och var otroligt arg, ledsen och rädd. Han tänkte ringa efter en ambulans. Jag var så glad över att vara nykter. Varför är det så svårt? Jag ska berätta för min man om Antabusen. Jag måste be honom om hjälp med det här. Usch, jag mår så otroligt dåligt!
Dag1

så verkar det ju som att din man inte alls har någon insikt. Känner honom inte, men bara det att han föredrar att dricka framför att ha dej hemma .... Suck...! Eller han kanske helt kallt räknar med att du tröttnar på dina "griller" och blir "normal" igen?

Tyvärr så måste man vara egoist i det här, jag sköter mitt och skiter i vad min sambo gör, vis av erfarenhet så kan jag ju inte sluta åt honom, han får klara sej själv. Och så länge det inte påverkar familjen mer än det gör nu, så får han vara ifred. Men det ÄR jobbigt att tvinga sej själv att låta bli att räkna tomburkar och hålla korsförhör.

Du har väl egentligen två vägar att gå om jag ser krasst på det utifrån.
1) Skaffa eget boende.
2) Snabba på processen med att bli helnykter så du har landat i det innan det blir för kallt, sedan kan du flytta hem. Det är mycket mentalt arbete som ska till, ändra tankebanor och så, men jag tror du skulle fixa det faktiskt. Ett halvår nykter nu, och här finns nästan jämt nån påse med öl nånstans, det bekommer mej inte. Grunden lagd med Allen Carrs bok äntligen ickerökare, som jag läst grundligt ett antal gånger, utan att exakt veta, vill jag gärna tro att hans teknik är en blandning av KBT och idrottspsykologi.

Sköt om dej och glöm inte lukta på blommorna!
Kram!
/MB

Tack Adde och Santorini för att ni finns!
Så skönt att det fortfarande finns några "gamla vänner" här inne.
Just nu sitter jag i min kära gungstol på altanen med kaffekoppen,
barnen och mannen sover och det här är den bästa stunden på dagen!
Mycket tack vare att jag slutat dricka.
Tidigare somrar har jag ju liksom bara tagit mig igenom dagarna i väntan på att det är ok att ta den första kalla "sommarölen" och sedan rosévinet osv osv osv

Jag tror som du Santorini att jag delvis tagit mig igenom det här året med vita knogar,
och även haft perioder då jag känt mig lugn och trygg i mitt val och inte velat dricka.

Jag har pratat med min man om framtiden och det känns bra att vi kan prata om det utan hårda ord, ilska och tårar just nu.
Efter ett år börjar jag ju oxå se klarare på om det verkligen är något att sträva efter att "kunna dricka".
När jag tänker på vin så (även om det gör ont att erkänna) tänker jag inte på ett litet glas kvalitetsvin utan jag tänker mig en oändlig mängd vin och faktiskt mycket på känslan att koppla av/bort och försvinna in i bubblan ett tag.

Så där är ju svaret....
Tror kanske att jag vill kunna dricka oxå bara för att vara som alla andra, bara för att kunna vara "perfekt".
En stor sanning damp just ner i knät på mig själv...
Jag har nog f-n kämpat hela mitt liv för att vara felfri, och detta kämpar jag emot så hårt för att det är så jobbigt att erkänna att jag brister. Herregud, har jag inte kommit längre på dessa 40 år???

Kanske inte filmtips direkt men du nämnde den så jag kollade upp den och oj, jag bölade som en bebis.
Trovärdigt och för mig igenkännande av att växa upp som barn till en alkoholist. Tror faktiskt aldrig jag tidigare sett en film som skildrat det så bra, allt från att som vuxen tvångsmässigt rätta till mattan så att den ligger i en exakt rät linje till de där nästan kalla, föraktfulla ögonen när hon pratade med sin mamma. Starkt.

En förälder har jag förlorat till missbruket utan möjlighet till försoning, förutom hos mig själv då. Men en har jag kvar och när jag såg filmen kände jag, förutom sorg, även tacksamhet. En sådan enorm tacksamhet över att min pappa är nykter idag och att vi har kommit så pass långt i att släppa på skuld och skam och lyckats skapa en faktisk fungerande vuxen pappa/dotterrelation. Det är ingen självklarhet utan ett resultat av att vi båda jobbat hårt på olika plan. Någon här på alkisdelen av forum har tipsat (för andra alkisar som funderar på att dricka) att "spela filmen från början till slut". Jag tänker att vi medberoende också kan göra det. Tidigare tänkte jag mig att något i stil med Svinalängorna var oundvikligt men nu, i relation till min pappa, när jag spelar filmen från början till slut så slutar den faktiskt lyckligt. Det är häftigt.

Kram

Hej! Ville bara säga det. :)

Kram!
/H.

Hej, Framtidsvännen! Det var länge sedan jag tittade in på forumet, men nu ville jag se hur det går för dig. Jag tänker ofta på er som blivit mina forumvänner, även om jag inte syns här så ofta just nu.

Så jag vill bara lämna ett litet avtryck här, och säga att jag önskar dig allt gott. Och precis som flera andra redan har skrivit så måste man faktiskt inte nöja sig med att livet är "rätt ok och åtminstone inte jättedåligt". Man får faktiskt lov att önska sig ett liv på sina egna villkor, där man kan vara helt och fullt trygg och lycklig. Du är värd ett sånt liv, vet du det?

Kram, vännen, var rädd om dig!
/H.

Hej flygcert-vännen!
Jag har inte varit så aktiv på forumet på ett tag (som du ju säkert har märkt) men tittade in nu för att se hur det går för dig. Och vilken härlig läsning (54 olästa kommentarer bara i din tråd...) som mötte mig här!

Du är så bra, tjejen! Förstår du hur stort det är, det du har gjort?

Massor av kramar!
/H.

PS. Och tack för blommorna och chokladen som jag läste mig till i mitten av tråden... :-)

och skriver lite om mina tankar-

du skrev lite i min tråd om att din kille inte är så elak som min var?! Är han elak så hoppas jag att du väljer att lämna så snart du kan!!
Men i vilket fall så måste du visa att du menar allvar med att du inte är nöjd med hans alkohol-vanor och val. Det typiska som vi alla medberoende gör är ju att vi tjatar, hotar, skäller, bönar och ber, gråter, undrar, tröstar, hotar, skäller osv osv, men likväl stannar vi - och det går snabbt för en alkoholist att inse att vi bara kommer med tomma hot.

Och det finns ju även exempel på de som lämnat och därmed visat allvaret, och då har alkoholisten nyktrat till och sedan har de till slut kunnat leva tillsammans ändå (tex Mulletant och Lelas). Men de har ändå visat att de är beredda att lämna.

Känn efter vad du vill, hur du ser ditt liv framför dig, och försök göra ett val. Jag tänker på dig.
Kram

Tack för tipset Mammy Blue! Det borde fungera utmärkt för mig. Vi får mat på jobb så jag kan ju lämna plånboken hemma. Cykla hem från jobb på eftermiddagen och ta bilen till affären efter kl 18!

Idag har jag besökt mina föräldrar och några andra släktingar. Går lättare att tänka på annat än nästa möjlighet till alkoholintag när man är tillsammans med andra människor. Har så smått börjat komma igång med skytte igen. Var ganska duktig och tävlade för ca 8 år sedan, innan intresset för fyllerus tog över. Har all utrustning kvar, så det är bara att komma igång med träningen... Behöver något som intresserar mig att fokusera på. Bara hålla på med alla "måsten" fungerar inte tyvärr, då svänger tankarna in på spår som "Det är ju så mycket roligare att måla om verandan när man kan dricka öl samtidigt".

Tröttheten håller i sig fortfarande. Somnade på soffan idag när jag kom hem och sov ett par timmar, trots att nattsömnen varit god.

Kanske vågar jag besöka ett AA-möte imorgon...

Tack för ditt inlägg i min tråd!
Ja, fy - man förstår inte mycket som rör sig i den där alkohol-hjärnan... Jag ska gå in och läsa din tråd (om du har någon?) - har du bestämt dig för att lämna?
När jag äntligen vågade säga rakt ut så blev min sambo sååå arg, men som du skriver - det blev han ändå så det gjorde ingen skillnad, han hade bara blivit arg för något annat annars...

Lycka till till dig, och mig!
Jag har precis pratat med en bekant, och tyvärr berättat lite kort om mitt liv och sambon - ångrar mig bittert, vill inte att hon ska prata om oss "på byn"... Blä, dumma mig, men kunde inte hålla mig i ledsenheten...

Kram!!

....hur dom tänker, personer med alkoholproblem. Du och jag kommer aldrig kunna förstå det, vi kan lära oss acceptera det, vilket jag fortfarande inte gjort med min pojkvän. Han är ju så bra egentligen, eller var det åtminstone....
Jag har inte alls samma situation med ett barn och så illa "kontrollerande" som du har av din sambo. Men det är inte långt därifrån och det är kanske där vi landar om han inte får hjälp. Han har tyvärr inte insett allvaret eller hans problem riktigt även om han nu är i en nykter period och säger att han vill sluta dricka. Jag är också rädd för hans reaktion när jag säger att jag vill lämna, men någonstans måste jag ändå tänka "det lär bli ett helvete när jag säger det men vad lever jag i nu då?"
Jag är precis som du i tankarna "lämnaintelämna" konstant, när vi har det bra är det ju fantastiskt men han går inte att lita på. Det borde väl räcka som anledning till att göra slut för oss båda?

alla tankar till dig och lycka till oss båda som förtjänar bättre.
/S

Har tänkt så mycket de senaste dagarna efter vårt senaste gräl/samtal. Jag har kommit fram till att det är svårt att vara "egoist". När jag försöker göra sånt som är bra för mig och som jag mår bra av- då ska det ifrågasättas och ratas. Det är inte så lätt att stå upprätt och stå på sig i dessa lägen när man alltid satt alla andra främst. Jag har ändå kommit fram till att han ska inte få hindra mig att ha kul med mina vänner, hindra mig från att träna på min lediga tid eller hindra mig från att vara social.
Det måste ju ändå vara hans ansvar att ta hand om sina känslor vad gäller svartsjukan och rädslan att jag är ute med någon annan. Ja, jag har trampat i klaveret, sårat honom djupt och kränkt honom när jag för 2 år sedan var otrogen. Jag tycker att jag fått sona mitt brott både nu och då- hur länge ska han hålla på? Vår relation har ju inte en chans när den ömsesidiga tilliten är borta för jag litar ju inte på honom heller. Det enda jag med säkerhet vet är att jag inte varit otrogen vare sig före eller efter den gången och att jag inte haft kontakt med killen en enda gång efter detta. Det spelar ingen roll vad jag säger för min sambo är fast besluten om att jag har kontakt med honom och att jag flirtar hej vilt när jag är ute. Återigen- jag är en glad tjej och det vill jag också kunna få fortsätta att vara.
Känner mig ändå beslutsam i att jag ska fortsätta att göra saker jag mår bra av. Dock är det så drygt när det efter någon vecka tas upp och det haglar anklagelser som inte är sanna.

Var bara tvungen med detta inlägg att påminna mig själv om hur viktig jag är i mitt liv!!
Kram

hihi MB, försöka ändra en man? Nej, riktigt så naiv är jag inte. Jag håller med om lägenheterna. Det är något helfel i samhället när människor inte kan hitta en bostad till rimligt vis. Bäddar inte direkt för att hantera missbruk. Skönt att din sambo har sitt hobbyrum där han kan utöva sin hobby, men hur normalt är detta? Att vi låter kärestans hobby pågå utan konsekvenser medans vi själva kämpar? Jag är så less på de kärestorna, men förstår om man hänger kvar. Det sista man mister är ju hoppet. Är nu inne på dag 8. Hur många dag 8 har jag inte haft? Färre än dag 1. Mitt eget hopp är det lite si och så med. Inser att om jag ska överleva (nej jag överdriver inte) och förbli nykter så ska det tydligen ske singel. Det är tufft men som någon skrev här: Vad är allternativet?

Tänker mycket på er andra i eran kamp. Min vän Anli, min vän MB, Pontus och Fenix. På ett skevt sätt känns det bra att inte vara ensam.

FunderarFia

så hemskt mycket Flygcert !! Du gör ett jättejobb som många gånger är tuffare än det vi alkisar måste göra för du har ju liksom 2 personer att svara för i början innan din frihet tar över.

Kram på dig Flygcert !

Precis - det kanske bara är det fysiska jag saknar - får mycket av barnen, men det är inte bara det... När jaa kände doften av exsambon blev det ju alla saker - det manliga, det mysiga, den starke, och sedan är det ju som du skriver - det betyder ju kanske mer att jag saknar det fysiska än just honom. Hoppas jag - ibland tror jag ju att om jag inte höll distansen så hårt som jag gör så hade jag kanske gått tillbaka? Jag tror inte det och hoppas inte det, men... Min hjärna har uppenbart inte fungerat som den ska tillsammans med honom.

Jag har fått ett mail från honom - och det kan ju fortfarande vara skrämmande: att han kan bli så arg för så små saker?? Han tycker inte att jag avslutar mina mail på ett trevligt sätt och då ser han det tydligen som sin livsuppgift att rätta mig... Dessa små saker är viktiga för mig att se: att vi har så lite kontakt som vi har nu, och ändå hittar han saker att korrigera hos mig, att skälla på osv - det tolkar jag som att om vi skulle flytta ihop igen (vilket jag ju sagt att jag inte vill och vilket han upplyst mig om att jag minsann försuttit mina chanser till;-) ) så skulle hans beteende vara ungefär som innan - för om vi skulle spendera mer tid ihop så skulle han ju få ännu fler saker att korrigera och bli arg för osv... Bra att jag tänker på detta och uppmärksammar vad som händer i våra kontakter.

Blir lite fylld av längtan när du skriver om vännen du sov med - jag har en vän som jag känt länge (med undantag för de år jag levde med exsambon) och vi skulle nog kunna ha det så, med risk för att det skulle hända mer och det vill jag inte riskera...

Tack Markatta för snälla ord till mig! Forumet är oändligt värdefullt - dels att få all återkoppling, dels att få "skriva av sig" och inte minst att jag är anonym så jag kan vara helt öppen med mina tankar: ingen känner igen mig, ingen kan döma mig, tvärtom: ju ärligare jag är desto mer får jag ut av att skriva!

Kramar!!

så minns jag att jag också saknade det där fysiska. Inte direkt sex utan just som du skriver kramar, hålla om/vara omfamnad och att sova tillsammans. Det är ju inte alls konstigt, oavsett man haft en bra eller dålig relation. Att gå från att ha sovit bredvid någon, kanske under flera år, till att sova ensam, skapar en saknad i muskelminnet. Människor mår ju bevisligen bra av fysisk kontakt, taktil massage används ju bl.a. inom vård och omsorg.

Nu generaliserar jag men jag tycker att svensken överlag är dålig på fysisk kontakt. Det är snabba kramar, klappar på axeln, även då gamla vänner möts. Fysisk äganderätt kopplas tyvärr ihop med parrelationer vilket jag tror är en del av det som underlättar för att vi ska fastna i s.k. farliga relationer. Vi har ett behov av fysisk närhet som enligt samhällets norm bara kan uppfyllas i en parrelation. Det ses som konstigt om två vänner håller hand på stan(om det inte är tonårstjejer) eller om vuxna vänner håller om varandra och sover tillsammans. Det är synd tycker jag för all kroppskontakt är ju inte alls sexuell men i vårt samhälle kopplas det nästan uteslutande ihop med att man också har en sexuell relation. Det ser olika ut i olika kulturer.

Sorry för att jag flummar iväg i din tråd men det du skrev just om beröring väckte tankar och minnen hos mig. Minns när jag under några år var singel och tröttnat på one night stands och upptäckte att det inte alls just då var sex jag sökte när jag började sova tillsammans med en kompis då. Alla runt omkring utgick ifrån att vi hade en sexuell relation när vi egentligen bara mådde bra av att sova bredvid någon man gillade och kände sig trygg med. Mysigt att vakna tillsammans och äta frukost på helgen. När jag sedan blev tillsammans med en kille så slutade vi med det, antar jag var rädd han skulle bli svartsjuk eller att jag bara helt omedvetet accepterade att i en parrelation så "äger" man ensamrätten på kroppskontakt även oavsett den är av sexuell natur eller inte så finns det ju outtalade gränser för hur länge en kram får pågå till exempel.

Summa summarum så tror jag inte man ska koppla ihop en sådan saknad av en person man upphört ha en relation med med kärlek. Det är så mycket annat också. Du är väldigt bra på att sätta ord på dina känslor och tankar. Jag uppskattar verkligen din ärlighet i den process som ännu pågår. Jag gläds med dig i ditt nya liv. Du ger hopp till så många!

Kramar

Det känns som om du varit nykter med vita knogar som de kallar det ett tag nu. Det är förstås jobbigt om du känner att det är en kamp hela tiden. Som ditt öde. Du behöver arbeta på det på nåt sätt för att acceptera. Tänker jag som inte är något proffs.

Mitt råd tänker jag ändå ge dej och det är drick inte! Varför tror du att du nu skulle nöja dej med att dricka på fest endast? Du har väl slutat för att det var ett problem för dej? Kanske det finns nån som klarar att börja dricka behärskat efter att ha missbrukat men det är nog ytterst få. Jag skulle inte riskera det. Jag har prövat det också, jag var nykter 1,5 år förut och då skulle jag dricka nån gång ibland. Det tog inte länge alls så var jag uppe i ännu större konsumtion än tidigare. Det tog mej 5 år och ett krokigt finger samt 7 stygn i ögonbrynet och blåtira innan jag fick kraft att sluta igen. Det som plågar mej nu, fortfarande, är att jag låtit så många år gå åt tillalkoholen. Bespara dej det och förlika dej med tanken på att leva nyktert resten av ditt liv. Det kommer att gå så bra!

Jag önskar dej en trevlig nykter semester! Du kan!

... och undrar hur du har det?

Tänker på dig!! Hoppas att du har en skön sommar, att ni njuter tillsammans och är lyckliga, och att det är därför du inte skrivit på länge!!
Varm sommarkram!!