Senaste kommentarerna i forumet

till Mulletantens fina svar :

När ett obehandlat sk "vuxet barn", dvs en person uppväxt i en missbrukarfamilj, själv går ut i livet och där skaffar sig egna relationer så är det mer regel än undantag att man skaffar sig en beroendeperson som partner. Detta pga att den relationen känns bekant och "hemtam". På så sätt så sprider man det dåliga måendet vidare i generationer om man inte själv blir medveten om situationen och gör något åt den.

Jag har på kort tid nu mött 2 sådana personer, den ena är medveten om problematiken men kärleken sätter stopp för rationellt tänkande och den andre vill inte inse överhuvudtaget.

Det finns bra hjälp att få i medberondegrupper, familjeveckor på behandlingshem, Al-anon mfl men det kräver ju att man gör det valet och vill förändra sitt liv.

det är (fast det låter otroligt) vanligt att man efter ett uppbrott väljer en ny partner med samma problematik och därmed går in i ett nytt förhållande som följer samma mönster som det man lämnat. Man upprepar sig... Du kan läsa om dysfunktionella relationer på TuvaForum http://www.tuvaforum.se/dysfunktionella-relationer.asp så ser du hur det kan se ut. Den här mannen "verkar ha två personligheter" skriver du och det + alkoholmissbruket (och hur det sen hänger ihop) gör självklart att ni alla runtomkring påverkas och far illa. Det visar också din kommentar om hans dotter - det är inte så konstigt att man har ett stort bekräftelsebehov om ens förälder är så oförutsägbar som du beskriver att han är.... Dottern känner antagligen minst lika stor osäkerher som du och är kanske för liten (ensam?) för att ens sätta ord på sin känslor?

Du frågar "Eller vad behöver jag hjälpa mig själv med för att förstå tomhetskänslan och sorgkänslan??" Det KAN vara så att dina känslor (som du inte förstår dig på) är en spegling av hans djupaste svåra känslor som han inte kan hantera själv.... det är nästan omöjligt att värja sig och hålla ifrån sig såna projektioner. Och du kan inte hjälpa honom med det.

Du och ni alla behöver hjälp! Om han inte vill och ser sin del i svårigheterna så lägg ingen energi på det utan satsa på dig själv. Sök dig, snabbt!, en egen samtalskontakt så att du får en plats att berätta hur du har det och för att reda ut för dig själv vad det är som gör att du dras till män med alkoholproblem.

Så bra att du inte har ekonomiska - och boendeproblem att grubbla över. Det räcker bra ändå....

Det att du skriver här visar att du söker en väg att förstå dig själv och dina val, att ta makten över ditt liv. Det låter så enkelt och självklart men är ett stort arbete det vet vi alla här. Du är inte ensam. Kram / mt

Hej vännen!
Ja, vad saknas dig?

Självkänsla.

Trygghet.

Sinnesro.

Kram!
/H.

Måste bara skriva av mig lite...
Mitt humör växlar verkligen. Från en stund till en annan. Jag lever i en familj med barn från olika håll samt ett gemensamt. Var tidigare gift med en man som inte kunde hantera alkohol och har lyckats gifta om mig med en som oxå har alkoholproblem. Varningsklockor ringde tidigt men jag valde att inte lyssna. Vi har olika syn på barnuppfostran och hans dotter har ett enormt bekräftelsebehov. Ja jag vet att jag valt det här men frågar mig själv ofta om jag orkar. Känns som att jag åsidosätter mina egna barn pga alla jobbiga saker runt mig. Jag har ju så otroligt mkt att vara tacksam över i mitt liv och borde istället fokusera på det istället för det negativa. Varför är det så?? Är jag lycklig? Har jag problem med mig själv som jag måste bearbeta? Jag vill leva i en normal familj med en man som dricker normalt. Jag skäms vwrkligen när jag skriver detta för rwnt matriellt har jag allt. Vad saknas mig????? Eller vad behöver jag hjälpa mig själv med för att förstå tomhetskänslan och sorgkänslan??

Vill vara stark och tro på mig själv och inte BRY mig så mkt...

Hur har du det?
Är du där?

jag har inte orkat läsa, inte orkat skriva, inte orkat med nåt annat än det
nödvändiga på ett tag... tyvärr har jag fortfarande inte fattat att det här faktiskt
är nödvändigt, för att jag ska komma ihåg att gå på mina möten, att jag ska
komma ihåg att lyssna till min kropp, för att jag ska komma ihåg att låta mig själv
ta en paus och bara vara och inte rusa på i 110...

Tredje dagen på min semester. 29 kvar.
Har nog inte varit ledig så många dagar i sträck sedan nåt sommarlov i högstadiet
eller nåt... ger mig lite lätt ångest och panik faktiskt... hur ska jag orka med mig själv
så länge, och vad ska jag göra med bara mig själv som sällskap?

Fast idag har jag haft det bra, cyklade ut till kallbadhuset i morse, solat och bränt
rumpan lite, lyssnat till tanternas skvaller, och vågornas skvalp... badat och läst
och haft det gott... i morgon ska jag nog ta mig till mormor tror jag, hon är 94 och
kan inte gå längre, och jag känner att jag vill ge henne (och min moster som fixar
det mesta, mormor bor i hennes hus) ett handtag med städ och strykning, och så
klart bara sitta och fika och prata och vara... om vädret är bra kanske vi till och med
kan ge oss ut på en rullstolstur?!

Fast jag måste erkänna... jag har den senaste tiden känt motstånd och irritation varje
gång jag ska besöka henne... jag känner inte att jag gör det för min skull, utan det blir
ett måste, en uppgift som ska göras, ett krav, och ett dåligt samvete, och jag VILL inte
göra sånt som jag inte själv vill... har nästan blivit rabiat när det gäller sånt... räknar
kassan ibland på jobbet, och jag hatar det, det är alltid nåt som inte stämmer, nåt
kvitto som saknas eller nåt som har blivit fel från dagen innan, och när jag inte känner
att jag gör ett bra jobb, så vill jag inte göra det alls... har sagt det här till chefen, men
inte fått nåt gehör alls... så varje kassaräkningsdag får jag varna mina närmaste
arbetskamrater: räknar kassan idag: så idag är jag på "det" humöret.... passa er! det
handlar inte om att jag räknar kassan egentligen, det handlar om att inte få gehör för
något jag känner, att det jag känner inte räknas, att jag blir trampad på och inte tagen
på allvar... jaja, hon kommer nog över det, låt henne fortsätta bara... jaja... lilla gumman...
och jag blir galen!

så tack du gamle pojkvän och alkis, för att du visade mig hur viktiga mina gränser är,
och hur dåligt jag mår när jag gör nåt jag inte vill!

Nu ska jag studsa in i duschen, och sen blir det nog lite kakbakning!!
stora kramar till alla i sommarvärmen!!!
/k

Hej!
Vad är det som får dig att tro att dina råd om livet inte har nåt att göra med alkoholen?
Alkoholen är ju ett sätt att slippa själva livet?! så råd om livet är ju råd om spriten?!

Om inte annat är du skitviktig för mig, som inte vill supa mig redlös, utan bara vill få
ett så lugnt och gott liv som möjligt, du ger mig perspektiv, du ger mig anledningar,
du ger små tips och tricks för ett skönt lunk i livet!

Naturligtvis måste du ju känna att du skriver för din egen skull, annars visar du ju bara
ett klassiskt medberoendebeteende... om jag bara skriver lite till så kanske hon/han
slutar dricka, tänk om jag inte skriver, faller de tillbaka i sitt drickande då? =)

Oavsett hur du gör, så kommer jag alltid förknippa forumet med dig, din tråd kommer
alltid finnas kvar och hjälpa många, även om du inte uppdaterar den nåt mer!

Största möjliga kramar!
/k

Hur lever livet med dig?
Eller kanske snarare: hur lever du livet idag?!
Tänker på dig, har inte sett några gråtande karlar på bussen,
jag hoppas jag inte missat dig, för jag hoppas att du bara har ett
leende i ansiktet?!
kramkram!
/k

Har inte varit en så flitig besökare på ett tag, och här händer det grejjer minsann!
Skriv och berätta!!!
Hoppas verkligen att allt gått bra, ska tänka lite extra på dig de närmaste dagarna!!!
Stora kramar!!!
/k

Tack för det stora leende jag fick gick omkring med rätt länge... =D
Snacka om att få positiv energi!!
Och det är gott att kunna läsa dina rader och känna lugnet...
Stooor kram!
/k

När jag läser din text och särskil de avslutande raderna "Mitt liv är att se det liv som finns bortom alkoholens begränsningar, och det är rätt så okey...
Men hur är det med alla andras...?" så är svaret att du känns som en tvillingsjäl. Mitt-i-natten-hälsningar / mt

Den motivationen jag har funnit ligger enbart hos mitt egna välbefinnande...
Jag är lika mottaglig för mina egna positiva inputs som en gammal gnet är med sina sparade pengar, det ger mig ett mervärde...
Det blir lite svårt att med ord förklara...

Men varje kväll jag går och lägger mig så känner jag en tacksamhet att jag inte har burit mig illa åt, mot andra eller mig själv...
Och jag vet att morgondagen kan bli hanterbar...

Ikväll har jag suttit nykter och detaljstuderat våra vänner och släkt som suttit ute med oss under partytältet och groggat...
Deras försvarstal mot/med sig själva har emellanåt varit nästan skrattretande...
Man pratar procenter hit och procenter dit, hur duktig man var och smuggla tidigare när det var tuffare tullar osv...
En snubbe fick ont i magen av all sprit och blev genast ett hackoffer, stackars honom, vekling!

Här sitter man med ett gäng semester/helg-alkisar och ingen har någon som helst koll på någonting...
Munnen tragglar på och det ligger som någon sorts psykologiskt lock över allting, ingen vågar pratar allvarligheter...
Ingen ser det jag ser, ett gäng med små-alkisar som har sitt egna samfund, man pratar inte om det man borde prata om...
Måste vi samlas runt alkoholen som det enda limmet i våran samvaro, kan vi inte bara få vara naturliga i den roll vi har som nyktra..?

Måste allt vara galej och skepp ohoj och det enda givna samlingspunkten och en självskriven lag på bordet alkohol och groggvirke,
Så löser sig resten av kvällen, folk blir "galna" och en massa grejor händer, och "underhållningen" är i full fart...

Själv lyssnar jag på den stilla regnet som pickar på vårat tälttak, jag riktar mina tankar inåt, och tänker...

Är jag nöjd med min nya roll?
Svaret blir positivt för min del, men man undrar ju hur alla mår just nu vid läggdags, och hur deras morgondag ser ut...
Jag vet hur känslan är, man är inte den stoltaste av alla varelser på jorden, munnen har gått för mycket och man ångrar nog mer än hälften...

Jag ångrar ingenting, inte nu...inte sen...

Min morgondag är som att hålla en fjäril fångad i en av mina nävar, jag kan släppa den och mina ångest-tankar när jag vill,
Jag behöver inte ens fånga den för att kunna släppa den, för jag vet att jag redan har min morgondag...
Och jag kan stilla se på min fjäril flyga fritt utan tilltufsade vingar...

Mitt liv är att se det liv som finns bortom alkoholens begränsningar, och det är rätt så okey...
Men hur är det med alla andras...?

/Berra

Härligt att du är inne och skriver Pianoman för jag läser och hämtar energi och peppning, fast jag inte alltid kommenterar.
Tycker du är förståndig som tar det lugnt och inväntar stabilitet innan du gör några stora förändringar, flytta är ju alltid lite kul, även att hitta någon ny hobby, jobb eller dylikt. Tror att saker säkert / kanske ger sig med tiden.

Du har ju hela livet framför dig :-)

Kram
Lisamari

Förstår vad du menar Vana!
:-)

Vägen till ett liv jag kan vara nöjd med har krävt mkt jobb från mej... hela tiden...
Ta vara på dej själv, dina egna känslor & tankar.
Att sätta mej själv i främsta rummet & inte förminska mina känslor gör att jag kan möta livet.
Så att jag kan vara ett stöd för mina barn.
Idag är jag på den plats jag vill vara.... själv med mina barn.
Det finns en väg mot lugnet... det gäller bara att se den... Insikt & vilja.
Kram från Mie (fd medbeeroende)

att en arbetskompis som jag länge ville fotografera,har lovat ställa upp som modell i början av september när jag får tilolgång till en studio o jag blev själaglad.jag älskar hennes ögonbryn o redan nu far tankarna iväg för hur jag skulle vilja ha det.......sånt....

...att det inte alltid är dom stora förändringarna som ger krydda åt tillvaron.
Bara man får längta efter nåt.
Exempelvis:
På onsdag käkar vi Pizza! (även fasst det är mitt i veckan)
Eller:
På lördag ska jag åka till Ikea och strosa runt aldeles själv.

Att man kanske försöker hitta på något som man tycker om varje vecka.
Att det får ske gradvis.

Så här:
På tisdag ska vi ut och Bowla jag och sambon.
och det även fasst jag inte har någon större lust.

Inners inne vet jag ju att det är riktigt kul och jag ångrar inte efteråt att jag hängde med.

Att det är DET som är "nya jaktmarker"....
.... För man vet ju inte att det är kul förrän man provat.

Man behöver nog inte vara lika drastisk som jag, och impuls säga upp mig från jobbet för att hitta någon mening.

Bara små-små steg mot framtiden som faktiskt är VÅR!

Förstår du hur jag menar?
Lite flummigt ;-)

Ha en underbar nykter dag!

Kram N.T

är affirmationer....önskningar blir sanna.
Jag tror benhårt på
att det jag verkligen vill det blir åxå.
Tankens kraft är stor o stark.
Ibland kan ju tankarna föra en vidare
till nya perspektiv som kanske inte alls i slutändan är
vad dom var i början.
Låt oss inte igognera tankarna.
Det är början till en handling.
men tanken måste få plats att gro först.

Godmorgon världen!

När jag kom hem från behandlingshemmet strax innan jul bestämde jag mig för att jag inte skulle förändra något stort, typ jobb, boende relationer osv under 2011. Det för att inte göra något förhastat som jag sen kommer ångra. Detta håller jag fortfarande fast vid och det innebär att jag bara har kommit halvvägs av den tiden. Men tänka kan man alltid. Tex, vad ska jag bli när jag blir stor?

Men, jag ser det som ett friskhetstecken i att jag faktiskt funderar på hur jag vill ha det. Jag låter det inte livet bara passera. Kanske kommer jag fram till att jag vill ha det såhär och då är det väl bra då. Då är det mitt VAL!
För om jag (som jag misstänkte då för ett halvår sedan) att jag kommer behöva kämpa för att förändra mig själv som person så ska parametrarna runt mig vara stabila. Inte samtidigt hålla på att komma in i ett nytt jobb osv. Jag tror det är bra för mig.

Och hörru Nejtack. Inte tar jag illa upp! Det är bara roligt när jag får raka svar som kanske inte alltid går min linje. Det ger bara bränsle åt funderingarna. Skönt när man fastnat och vill komma vidare i tankarna.

Nåväl, dags att ta tag i denna dagen. Undrar vad jag ska hitta på men det blir la nått. Nykter ska jag vara i alla fall.

Kramar till er alla som läser

MulleTant har så rätt, så rätt.
Att finna nya "jaktmarker", nya områden att upptäcka.

Jag arbetar också med min "hobby" och när jag kommer hem från jobbet så känner jag mig tom.
Det har varit och ÄR fortfarande som ett "vacuum". och jag har inte riktigt fastnat för något annat jag brinner för ÄNNU.

Man har ALLT.
Hus, sambo, barn tillochmed en språjlans ny bil!
Inga ekonomiska bekymmer, en vacker trädgård, och faktiskt riktigt välstädat hemma.

Men något fattas.... det går inte att ta på. Nåntig... men vad?

Men man måste nog våga ge sig hän den här känslan, och kasta sig ut på lite okänt vatten.
Jag önskar ibland att någon kunde sparka mig i arslet och säga:
-Det HÄR ska du göra, det är kul, OCH att jag verkligen skulle tycka att det var kul, meningsfullt och uppfylla hela min själ.
(som vinet gjorde)

Jag sa upp mig på jobbet.... kastade mig ut för stupet...
Är så stolt att jag vågade!
Jag tror att det kan vara en av lösningarna för mig.

Men alla är vi olika.... så olika men ändå så lika.

Du kommer också att finna det du söker Pianomannen. Det är jag 100 på.
Låt det ta den tid du behöver.

Hoppas du inte tog illa upp av mitt tidigare inlägg.
Jag var nog lite hård.

Kram på dig och ha en underbar dag!
:-) N.T

med igenkännande. Det är en enorm utmaing att förändra sitt liv! Så klok inställning du har, att låta det ta tid och söka dig fram.... du hittar säkert rätt OCH nya livsinnehåll som är meningsfulla. Jag hörde ett lokalradioprogram igår där det talades (ang turism) om att sluta tänka "säsong-förlängare" och istället tänka "nya säsonger". Jag assoscierade direkt att så är det, istället för att "bara" hitta ersättningar till vin och måltidsnjutningar måste vi också hitta nya områden att upptäcka och leva. Blev det begripligt hur jag menar?

Tänk så lätt man gör egna tolkningar - jag kunde inte föreställa mig det du skriver om musik som yrke/fritid. Jag tänkTE som många säger "en dröm att ha sitt intresse som yrke" - tack för att du gav en motbild. Livet är fullt av motbilder som man måste få hjälp för att se och det blir mycket rikare ju fler perspektiv man får tillgång till.

Jag känner så väl igen din känsla av vantrivsel på en liten ort. Jag kommer att bo kvar där jag bor, eller närheten, men egentligen är det inte "min plats på jorden". Dock är jag helt tllfreds idag - men förstår din känsla "från insidan". Ha en bra dag idag! / mt

Jag önskar jag kunde hitta samma motivation som du. /K

..nykter som vanligt, har min sista semestervecka och....
Har koll på läget, mitt läge alltså...

Håller på och bygger om bryggan som vinterisen tog med sig en bit av, det känns tråkigt att den bli färdig lagomt till nästa vinter dock...
Vi har sprungit på lösa brädor hela sommaren, och halkat och slagit oss om vartannat, men idag och möjligen imorrn så...

Jag har fortfarande kontrollen om mitt egna liv, låter inte sådant som gör mig ont nå mig...
Har häcken full av projekt som visserligen stressar mig, men det är jag som är min egna förman och tillika chef...
Och jag behöver ingen alkohol för att "kontrollera" mig själv, jag äger mig själv, och det är helt enkelt så skönt...

Sitter just nu under partytältet och väntar på att grillen ska bli glödig, med en bira i min hand, en nollbira såklart...
Har precis hällt upp alkoholhaltiga drycker till mina andra närvarande familjemedlemmar, är fortfarande bartender men med den stora skillnaden...

Jag suktar inte på de andras drycker...!

Och så länge jag håller mig nöjd med det jag kan dricka, så håller jag mig i en väldans bra kondition...

Så är mitt liv, just nu, i detta nu'et, och allt bara rullar på, som det ska...

That's it!

Det är vardagen du känner Pianomannen!
Och vardagen kommer till en vart än man bor på jordklotet.
Mellan raderna du skriver så läser jag: Tristess....

Äta, jobba, sova, dö.... och så snurrar det på.
Motivationen är borta och det finns så mycket man vill göra men man tar aldrig tag i det.
Känner SÅ igen mig.

Du måste hitta på något som du kan längta till och se fram emot.
Överraska frugan med en weekend på en herrgård, eller hyr en liten stuga någonstans, västkusten är ju supermysigt!
Åk till Gekås i Ullared. Eller varför inte ta en sista-minuten?

Igår var förändringarnas tid för mig.
Jag bestämde mig för att sluta dricka OCH jag sa upp mig från jobbet!
Man kan ju inte gå och harva på och tycka allt är meningslöst och att någonting fattas.
ETT telefonsamtal senare hade jag nytt jobb med högre lön.
Nu ser jag fram emot det nya jobbet.
Det har blivit en grästuva att hoppa på.

Man MÅSTE ha en grästuva. Det måste alla.
Man måste få känna sig betydelsefull och ge livet en gnutta mening.
Det är svårare än vad man tror.

Kolla omkring dig vilka grästuvor du har att hoppa på.

Jag har suttit i två dagar nu och läst vart enda inlägg här på forumet, samlat motivation och kraft.
Mycket har jag läst dina inlägg och jag vet att du är stark.

Kom igen nu katten! Det Svänger ju!

Kram-Kram! N.T

Jag har egentligen inte så mycket att skriva om men kanske är det ändå nån som undrar hur det är. Livet och semestern rullar på. Jag tänker inte så mycket på alkohol eller nykterhet. Jag såg en bild på twitter häromkvällen från en fest, och i bakgrunden stod en bib av samma sort som jag brukade hälla i mig. Jag blev illamående bara av att se den. Jag blir faktiskt lite illamående bara av att tänka på det.

En god vän frågade mig igår om hur jag känner när vi hade pratat en stund om hennes trevliga kväll dagen innan som innehöll en hel del vin. Men jag kunde ärligt säga att jag inte kände någonting. Mest skönt att vi kan prata som vanligt utan att lägga nån värdering i det, eller att hon undviker att säga. Hon har ju inga problem med att hantera sitt vindrickande, så varför ska hon inte kunna säga att hon haft trevligt? Men det är väl bra att hon frågar.

jag väljer också vilka saker jag engagerar mig i och vilka saker jag tycker att andra får ta i. Jag väljer tex att inte bli involverad i andras problem. Oavsett om det gäller spriten eller något annat. Jag orkar helt enkelt inte. Vill dom höra av sig till mig så är det helt okej, men jag låter det stanna där. Jag tar inte själv "terapeutrollen" Det har jag varken lust till eller orkar. Jag har fullt upp med mig själv.
Jag väljer också vilka jag umgås med. Människor som inte ger mig något lägger jag inte heller ingen tid på, hur mycket dom än tycker om mig.
Egoistiskt? Ja, men jag måste. Livet är för kort för att hänga upp sig på småsaker eller ointressanta människor.

Dom jag bryr mig om däremot. Dom får allt och lite till. Jag hoppas dom känner det. En kram eller ett uppskattande ord gör så mycket, men tar ingen energi från mig. Tvärtom. Jag får tillbaka, och då från dom jag vill finns runt mig i mitt liv.

Jag hoppas att jag en dag kan få göra skillnad för någon som vill göra samma resa som jag just nu upplever.

Många saker i livet måste jag göra. Arbeta tex, det är ett nödvändigt ont. Men annars har jag väldigt mycket val. Jag väljer själv vad jag gör och om jag tycker att det ger mig något. Vill jag inte så låter jag bli. Bättre att fokusera på roliga saker. Jag har en gammal bil som jag tänker att jag ska renovera upp till orginalskick. I år har jag ingen lust, och då får det vänta.

Men visst har jag problem med att fylla mitt liv med betydelsefulla saker. Jag tänker att det får ta tid. Jag kommer väl fram till vad jag vill göra så småningom. Det är bekymret med att jobba med sitt intresse. Musiken är mitt jobb. När jag är ledig vill jag göra allt annat än musik. Men vad har jag då? Inget just nu.
Trots det har jag mina ideer av vad jag vill. Jag söker på internet, lär mig mer och till slut kanske jag är redo att satsa på det jag tänker. Eller så tänker jag. "Nä, får hitta nått annat"

Jag retar mig lite på att bo i en hyffsat liten stad. Jag var härifrån ett par dagar och igår kände jag att det är konstigt att vara hemma och längta hem. Jag har det bra här på alla vis, men ändå trivs jag inte. Det är klart att sånt känner man lite till och från, men nu har det ändå hållt i sig sen påsk. Det är rätt lång tid. Men det är ingen förändring man gör på en eftermiddag, så det får vila i bakhuvudet. Men jobbigt är det att inte trivas.
Kanske kommer jag fram till att jag ändå vill bo kvar här, men då har jag själv valt det. Det har inte bara blivit så.

Nåja, jag hade ändå lite att skriva. Kul om nån orkade läsa ända hit.

Kramar till er alla kämpar, både beroende, och medberoende

Nämen, tack, vännen. :-)

Det är ju tur att jag bidrar med skratt också, mitt i all gråt. :-)

Kram kram!
/H.