Senaste kommentarerna i forumet

Jag är så glad över att ha hittat er här. Att det finns någon att dela detta med som jag trodde jag var ensam i. Känslor som känns omöjliga att förklara och är djupt tärande och nedbrytande. Det vore egentligen enkelt att ta beslut men är i verkligheten otroligt svårt och nästan omöjligt.

Tack fina ni!! Snart kan förhoppningsvis jag oxå vara ett stöd för er!
Kram till er!

majzan, Tussilago, medberoende, leto.... Tänk att vi är så lika i vårt medberoende allihop.

Själv tycker jag att det finns en tröst i likheten. Jag trodde länge att jag höll på att bli galen, och kämpade som en tok för att hålla kvar kontrollen över allt möjligt. Jag ville vara stark och liksom klara av att få oss på fötter, bara på viljestyrka. Men, det går inte...

Har ni kollat något på de tolv stegen? Det första går ut på att ge upp. Först, när jag läste det, reagerade jag med protest. "Jag tänker minsann inte ge upp och anse mig maktlös inför alkoholen! Inte en chans!" Men, sedan började det gå upp för mig att det ju faktiskt har fungerat för andra att tänka så... hela världen är full av nyktra alkoholister och friska medberoende som har klarat resan med hjälp av de tolv stegen. Så, något måste det ju ligga i det där...

Och plötsligt trillade polletten ner i mig. När vi slutar kämpa, och istället faktiskt kapitulerar, så kan vi börja läka. Det gick upp för mig att det där med att vara stark inte alls handlar om att kämpa och försöka lösa allting och stå stadigt, som jag hade trott. Nej, att vara stark handlar om att våga vara svag och säga "jag klarar inte detta".

Naturligtvis var det inte en enkel insikt, och den följdes av en stor sorg över att jag faktiskt riskerade att förlora min älskling. Men, min svaghet blev min räddning, tror jag... jag slutade stånga huvudet i en tegelvägg som aldrig skulle rasa. Hade jag inte gett upp på det viset, så hade jag antagligen varit ett nervvrak idag... Nu ledde det istället till att jag vågade kräva och ta emot hjälp.

Så, vet ni... Det går. Och den där likheten och igenkännandet som vi ser hos varandra, den bevisar ju faktiskt att vi inte är galna och att vi inte överreagerar - utan att vi är offer för en sjukdom som även drabbar den som inte dricker. Det jag trodde var mina egna viljemässiga beslut passar som handen i handsken på hur en medberoende beter sig, och det gör att jag kan sluta fundera på om jag kunde ha gjort någonting annorlunda.

Kram, fina ni.
/H, som tänker ta med sig nyinköpta pocketböcker, maken, en kompis, tre cyklar och picknick och dra till stranden - för idag börjar min semester! :-)

Hej tussilago.
Är i samma sitts som dig medberoende o maktlös. Vi kan inte göra någonting, bara se hur dom faller. Jo vi kan jobba för att vi själva ska må så bra som möjligt ja läser mycket om sjukdomen, en bok ja läser varje dag är" Mod att förändra En dag i taget" den kan man beställa på Al-Anons hemsida den ger mig så mycke kraft o insikt de är en sida med datum som man ska läsa varje dag.

Att din man tycker att du reagerar fel tyder bara på att han är sjuk o inte kan resonera o tänka rationellt. Detta är en hemsk sjukdom som påverkar så många och som bara alkolisten själv kan bestämma om han vill ta hjälp ingen annan hur mycke man bara vill.

Kram Tussilago.

Han tycker i stort aldrig att han dricker för mycket vilket innebär att han aldrig kommer förstå mitt agerande. Så sorgligt allt det här...

Jag trivs inte med mig själv. Jag känner mig sällan genuint glad. Är ofta irriterad och hittar alltid syrliga kommentarer mot min man. Jag börjar bli sån då jag märker att han fått för mycket och blir otrevlig i sina uttryck. När jag vaknar dagen efter känner jag mig fortfarande besviken och arg. Han tycker då att jag är elak som inte tar i honom kärleksfullt och att jag bara gafflar och fokuserar på det dåliga istället för att bara vara glad och ha roligt.

Gode gud, ge mig styrka att hantera detta. Vet inte hur man gör.

Bra! Skulle gärna vara vid din sida sita brevid dig på bussen, men vet du va de är någon med dig, din högre makt sitter hos dig hela vägen o är med dig på din resa till ett liv värt att leva utan ångest.
Min man sa att direkt han kom till sitt första möte så blev han lungn ett lungn han inte upplevt förrut o han blev välkommnad på ett underbart sätt han va nervös på vägen dit men när han klivit över trösken så va de helt borta. Kram skriv när du kommer hem igen..

Jag ska åka, med buss får det bli, skulle vilja ha någon hos mig hela tiden som förstår. Men har stängt in mig de senaste åren....
jag måste stanna på forumet, jag överlever inte utan hjälp...

oj de blev lite fel med tiderna Haga gruppen Haga östergata 30 kl 19,30-21. Centrumgruppen Karl Gustavsgatan 6 kl 9-10, 12,30-14, 14,30-15,30, 17,15-18,30. Kvinnomöte 19,30-21,00

Dessa är några av dom möten som är i Göteborg idag. Gå in på aa möten i göteborg om du vill ha på andra orter. Kolla om de går bussar till mötet kl 12,30. min man har varit på dessa grupper de är underbara människor där, även Marklandsgruppen har han varit på o de är underbara människor på alla dessa möten. Snälla åk på ett möte o stanna kvar på forumet.

Hagagruppen
Haga Östergata 30
Centrumgruppen 19.30 - 21.00
Karl Gustavsgatan 6
09.00 - 10.00
12.30 - 14.00
14.30 - 15.30
17.15 - 18.30
Kvinnomöte*
19.30 - 21.00

just nu. Har nära till GBG men vet inte om jag vågar köra bil än...har sån jävla ångest över att jag inte fixar det!! Jag förstör för mig själv, jag rasar!!!...

Hej majzan.
Är på andra sidan altså medberoende, men hoppas ändå kunna hjälpa dig lite så jag är väl insatt i sjukdomen. Min man förnekar sin slkolism men har ändå skaffat hjälp. AA möten får honom att må bra han tycker dom är hur bra som helst. Ta dig dit du kommer att bli varmt välkommen de är inte skamligt då hade aldrig min man gått dit aldrig ja lovar. Bor du i en stad så finns de en massa mötestidet du kanska kan hinna gå på två möten idag, gå på första bästa tid.
Kram

och behöver hjälp. Är för feg för att säga ngt till läkaren. Men jag fixar det inte längre. tänker mer och mer på att bara få somna in men har mina barn att tänka på..Orkar inte hålla masken längre. Har funderat på AA..och kanske ikväll..Måste göra något, det här går åt skogen på riktigt snart...
M

min första här på forumet för övrigt, men nu e´jag med här på banan!
ha vart periodare länge, ha underbara grannar som ha hjälpt mej, när jag har "klantat" till det för mej i fyllan och villan. för en dryg vecka sedan rigde dem dock socialen, för jag hade druckit många dar på raken. tyckte ju naturligtvis från början att de va taskigt gjort, men....

tidigare när de "gått på tok" har bara nån/några bitar i mitt mentala pussel ramlat ifrån, ganska snart ha jag lagt dem på plats igen, ungfär där dem låg innan.....dock med givet resultat.....

nu vändes hela "pusslet" uppochner....jag fick börja lägga om ifrån början....och se!! helt plötsligt fick jag fram en annan bild av mig själv....varför få vänner finns kvar....förför körkortet e´ borta...att jag VERKLIGEN ha letat anledningar till att gå till gröna skylten...mm...mm

grannarna ha ju eg. tassat runt mig, för att låta bli att stöta sig för mycke, men ändå alltid funnits till hands. för nu när de drog till med storsläggan som jag börja inse vilket ego jag ha vart, börja inse den oro grannarna haft för mig.

kommer ha ett möte med socialen på torsdan, känner mej väldigt trygg inför de. läst en hel del om alkohol, medicinering osv här på nätet, hittat detta forum, och skrivit mitt första inlägg :-)

e´ fullt på de klara att de inte kommer bli en enkel resa, men....vem faen ha sagt att livet ska vara enkelt....de bli iaf lättare utan öl! en dag i taget!!

nu hoppar jag PÅ tåget för total avhållsamhet.

kram på er alla

Helgen är passé, och imorgon börjar arbetslivet igen..
Mina semesterveckor är slut och nu återstår 11 månader i karantän igen..
I väntan på livet?

Jag funderar mycket på min livsituation, är jag nöjd?
Borde jag vara det?, eller har jag högre ambitioner än så?
Vad är mina mål, vart ska du hän?
Jag är drillad till att alltid söka mig högre höjder, aldrig vara nöjd, någonsin.
Och när jag inte når dem så är jag missnöjd med mina insatser, alltid...
Att aldrig vara nöjd med sig själv sätter sina spår...
Förtreten gör att man måste dämpa sina känslor på något sätt,
Mitt sätt blev alkoholen, det fungerade ett tag...
Tills dess att livet blev ohållbart, det fanns inget kvar att leva för...
Det räckte inte att enbart göra sig kvitt drickandet, orsakerna till mitt drickande fanns ju kvar, och behovet också...
Antingen så återföll jag till mitt sätt att dämpa mina känslor,
Eller så gjorde jag åt något till alla anledningar...
Jag förändrade mitt förhållningssätt till mig själv...
Jag strider med mina gamla vanor varje dag, mina grunder gäller inte längre, jag är på djupt vatten hela tiden, och ingenstans samtidigt...

Jag vet hur jag återgår till mina gamla vanor, återgår till drickandet, och fortsätter vara missnöjd med mig själv...
Så jag "tvingar" mig vara nöjd med det jag har gjort...
Morgndagen måndag hatar jag, jag vet att den som oftast går emot mig,
Och det är inte mycket jag kan göra åt det, acceptera det möjligen...

Men jag ligger nyduschad och nyrakad i sängen och luktar jättegott!
Och jag kommer inte vara bakis i morgon bittida...

Jag har gjort vad jag kan för att göra saken bättre,
Och det är jag nöjd med...väldigt nöjd faktiskt...

Jag kunde ju ha druckigt, suttit uppe halva natten och trott att livet lekte...
Men jag har slutat leva i en falsk illusion...
Verkligheten känns...verkligare...

/Berra

Oj, tack! Ja, jag behöver nog höra det ibland. Det där att det är en bedrift att vara nykter en längre tid. Jag fastnar ofta i "endagitaget-tänket" och har svårt att se helheten.

Visst gör det ont ibland. Men det är inte dödligt. Det är däremot alkoholen. Usch!

Ett stort grattis och en varm kram.

Tänk vilket vägval du gjort och vilken skillnad för både dig och din omgivning.
Du förtjänar all beundrar så jag håller med Viktoria.

:-) Lisamari

Nio månader är fantastiskt bra jobbat Pianomannen, det är så mycket som händer i oss då vi skalar bort alkoholen, tvingas vara i verkligheten 100% av tiden. Tvingas se verkligheten som den verkligen är, utan slöjor och dimmor. Det kan göra ganska ont då allt blir så skarpt. Du gör det med bravur PM, jag beundrar dig stort.

MBlaise! Jag känner så väl igen mig i din desperation!! Jag får en känsla av att du är fånge, alkoholen har fångat dig, håller i dig, lovar guld och gröna skogar, du värjer dig, vill inte, men han är så enträgen!!

Många semsterar har jag mot slutet varit så färdig av mitt drickande att jag skulle behövt...ja just det...semester!!

Berra! SÅ bra du beskriver det! Vinet lurar en att tro att just DET är kvalitetsliv och det nyktra är trist...ja visst är det trist emellanåt! Hur ska det verkliga livet med sina fyllda tvättmaskiner och dammråttor och räkningar kunna tävla mot en Cabernet som lovar "nu är det bara en tidsfråga innan du har ett nytt liv Lilja"
Vinet hjälper att se möjligheter som man aldrig kan nå så länge man dricker. Så SANT Berra att det är en förälskelse, Min Älskare!

Söp skallen av mig i juni och kände hur jag bara ville vara ENSAM med "Honom", det var då jag började förstå vilket grepp han hade!!

Du verkar kämpa en sån kamp MB, du VILL verkligen inte dricka! Jag känner igen det och har försökt SÅ många gånger att sluta...

Kropp och psyke tar stryk, man orkar inte jobbet till fullo, allt blir en transportsträcka till nästa glas och tankarna kretsar hela tiden...

Kan du börja med en dag? Skriva här hela tiden som hjälp`? Du verkar så förtvivlat gärna vilja komma ur greppet?

Inatt hade jag gruvlig ångest, vred mig i timmar som en mask. Nykter dag 30 och FÖR FÖRSTA GÅNGEN tänkte jag på morgonen: "tänk om jag varit bakis? Denna ångest är min nyktra, jag är IALLAFALL INTE BAKIS!!

Det var första gången som jag nu upplevde detta, att jämföra et dåligt mående, en tristess, med den gruvliga baksmällan!

Det är så hemskt när man vill sluta dricka och på nåt sätt inte kan. Men man måste börja med det där berömda steget, räkna halv dag, hel dag, två dagar osv

Jag börjar förstå att belöningen kommer gradvis och som drinkare är det så svårt med tålamod, och det är där den berömda devisen "en stund i taget" blir central. Dag 30 tror jag att jag börjar fatta, med det inte sagt att jag klarar mig...jag längtar efter flaskan men samtidgt börjar jag få andra intressen.

Skriv här MB! Det tror jag iallafall är det bästa, man får aldrig glömma hur lätt det är att falla annars.

Kram och lycka till!
Lilja

skönt att läsa om alla era erfarenheter. Jag har trott att jag varit ensam om att bli psykiskt misshandlad. Har levt med mannen i mitt liv i 6 år och mått dåligt hela tiden. gått i terapi i två år och det handlade mest om hur jag skulle kunna ta mig ur..Det har jag gjort nu och ångrar mig nåt sååå enormt. vill leva kvar i vår bubbla. Den kan jag, men kan inte leva själv, vet inte hur man gör. startade morgonen med en kopp kaffe och ett glas vin för att ta bort yttersta spetsen på ångesten och hur bra är jag då...
Vill var den gamla personen som skrattade och var glad, inte den suckande tråkiga person jag blivit...
kram på er alla...

Flickan är 17 och är van att få som hon vill och blir behandlad som porslin.
Muna barn skäller han på titt som tätt.

Jag känner igen mig...Har en fantasi med levande ljus och ett vackert glas med mörkt rött vin...romantik..men när jag fyller dricksglaset från ikea och halsar det i köket kl 11 på förmiddagen för att orka styra över ångesten är det inte vackert....
Less på skiten...

Åhhhhhhhhhhh.......... jag LÄNGTAR till i morgon då jag börjar jobba igen! Jag tror ju att jag automatiskt ska sluta dricka då ....... och jag hoppas att det blir så
IDAG ska jag rensa barskåpet och kasta det sista vinet...... för jag kan inte ha alkohol hemma :(

Jag har haft semester i 4 v nu, och jag har druckit vin eller drinkar VARJE dag...... och vissa dagar har det bara varit 2-3 glas, och det har funkat bra...... men så nu sista helgen innan jobbet...... då är det som om det är min SISTA CHANS att få dricka...... så i fredags var jag ute med vänner o drack, vaknade på lördagen o sa till min man: nu är det slut på drickandet, jag mår inte bra!! I kväll ska jag inte dricka..... och för att typ gardera mig, så gick vi på bio 21-23.... för då tänkte jag att då blir det inget drickande.
MEN min lilla akils-djävul i mig..... bara längtade hem till vinet..... så väl hemma, så lyckades jag få i mig 5 glas mellan 23.30-02..... medan min man gick o la sig..... och jag satt ensam framför TV:n och svampade i mig vinet :(
HUR LÅGT KAN MAN SJUNKA??????

Jag är nu LIVRÄDD..... kommer jag att klara av att stå emot alkoholen nu i veckan??
Kommer jag att klara av att vara vit hel vecka.... eller rent av en månad?

Det är fester/resa/kickoff inplanerat varje helg i augusti..... och HUR FAN ska jag klara av det?????
Vill ju bara kunna dricka som "alla andra"..... vara nöjd med 2 glas vin en fredag, o 2-3 glas en lördag.... o sen vara utan alkohol resten av veckan :((

Tack för fin respons hörrni! Det känns bra att någon läser och bemödar sig att kommentera.

Jag har suttit och läst igenom några trådar i medberoendetråden. Det finns några nya profiler där som verkligen inte får njuta av årets bästa period. Personligheter som sakta men säkert bryts ner till smulor. Fina kloka människor som är som våta pölar.
Och jag märkte att jag står vid ytterligare en milstolpe.

Jag skulle kunna, och har känt skammen när jag läser igenkännande och vet att jag själv förra sommaren var den som bröt ner mina nära och kära.
Men inte idag, inte längre. Nu känner jag mig stolt. Jag känner mig stark. Jag har tagit mitt ansvar. Jag har brutit den negativa trenden.
Jag har kommit långt bara av att ta en dag i taget. Och varje dag välja bort flaskan.

Och jag känner sån ilska mot dom som inte förstår att dom gör så illa bara pga alkoholen. Och jag tycker att jag får göra det, för jag har själv varit där. Jag vet nu vad det innebär att ta sig ur ett destruktivt beteende. Jag vet också att det går. Och lite känner jag att det är varje missbrukares skyldighet att i alla fall försöka.

Jag säger inte "ta dig i kragen"
Jag säger. "Det minsta du kan göra är att försöka"

Hur som helst så är det så att jag här vid min dator inte kan göra något. Inte mer än att skriva några rader. Känns futtigt.

I dagarna är det nio månader sen jag bestämde mig för att försöka. Tiden av en graviditet. Och jag känner mig pånytfödd.

Solen skiner på mig idag. Min dag som jag ska ta vara på.

Tack Lilla Blå för dina kloka rader!

i min närhet ser en familj smulas sönder och en av föräldrarna gå ner sig i missbruk. I mina ögon är det så... men jag har, och anses nohg ha, känsliga ögon. Tragiskt att se och jag vet inte vad som vore rätt att göra. Kanske jag kan få några tid och förslag här... / mt