Senaste kommentarerna i forumet

Tack alla❤️

Jag tänker säga en del av sanningen till släkt och vänner, inga vita lögner. Jag ska säga att jag tagit ett uppehåll med alkohol för att jag inte mår bra av det. Jag kommer inte att gå in mer på problemen med smygsupandet och hur länge jag tänkt avstå. Frågar någon så står jag fast i att jag inte mår bra av det, att jag sover dåligt och att uppehållet är på obestämd tid.

Bekanta och kollegor får ta alla vita lögner 😊

@Bubbelmorsan @asdf1973 Flagyl har antabuseffekt och får ABSOLUT inte tas med alkohol.

https://fass.se/product/19800829000094/pl

Läs under avsnittet mat och dryck. Med vänlig hälsning,
Er sjuksköterska i cyberrymden

@Thompa_68
Den här mannen kom in i mitt liv som en ängel för ett år sedan när jag fick min cancerdiagnos. Han har funnits för mig hela tiden och hjälpt till med hästarna och alpackorna på gården, samt varit med på lasarettet vid behandlingar. Han är en otroligt stark människa, men vad jag har förstått så har alkoholen varit viktig för honom under många år, med lite uppehåll.
För mig är det så svårt att se hur han kan förstöra sig själv. Jag kämpar för mitt liv och så tacksam för det som finns. Han har alla möjligheter att kunna sluta. Roliga aktiviteter i naturen med ridning eller promenad med hundarna, springa vid havet. Varför väljer man alkohol då? Det känns som att det blir mer nu när jag inte får cellgift längre och börjat jobba 25 procent.
Han sa redan från början att han måste sluta med alkohol och att det kommer bli mycket lättare tillsammans med mig då jag inte dricker eller röker. Det känns som att han då hade en förhoppning att jag skulle på något sätt hjälpa honom. Men hur? Jag har bett honom, jag har varit arg, jag har gjort lista med för o nackdelar, hittat på aktiviteter, skaffat en styrketräningsmaskin, sagt att jag älskar honom etc...

”Upp tidigt nästa dag” är också en utmärkt ursäkt!

@Bubbelmorsan Funkar också svinbra! Vita lögner är helt okej i nykterhetens kamp!

Kram 🐘

@myssockan Japp, i teorin har jag under de senaste 25 åren velat sluta med alkohol flera gånger tidigare, men mest för andras skull och för att jag sedan skulle kunna dricka kontrollerat. Det har misslyckats varje gång utan att jag dragit rätt slutsatser, fram till nu när jag sent i livet genuint avstår från alkohol för min egen skull i första hand, men självklart kopplat till behov av att rädda kvar mina relationer med nära och kära.

@liman Jag förstår att det är otroligt svårt att förstå hur en person med beroendeproblematik resonerar och beter sig. Det hör tyvärr till sakens natur att man ljuger för sig själv och andra, smusslar och smyger, hittar på ursäkter och bortförklaringar, etc. Allt för att tillfredsställa hjärnans ökande behov av belöning i form av ökande alkoholintag. Jag har varit där själv flera perioder i livet och för mig har det varit helt nödvändigt att först etablera en period av nykterhet, om än så bara någon vecka, för att kunna tänka mer rationellt.

För att på riktigt och varaktigt kunna bryta med alkoholen har det för mig krävts en insikt i och acceptans av att jag utvecklat alkoholism, jag är alkoholist och kan inte dricka kontrollerat som en del andra kan. Då blir den logiska slutsatsen att jag måste avstå alkohol på obestämd tid och hålla mig nykter en dag i taget.

För att uppnå insikt, acceptans och fatta beslut om nykterhet krävs en stark motivation från personen själv. Det är ingen annan som kan skapa det åt en, man måste själv se fördelar i allt från hälsa, relationer och ekonomi, och djupt inom sig känna en avgrundsrädsla för att tappa allt man har kärt i livet och sluta livet ensam, försupen och fattig. Man kan säkert få hjälp i den processen av professionella samtalspartners, men till syvende og sidst är det man själv som avgör.

@liman
Det går inte att förstå fullt ut.
Om du tänker på dig själv stället - vad vill du? Det är det enda vi kan påverka

@asdf1973. Kör penicillin-tricket😀. Kom bara på vad du äter penicillin för bara 😅

Man blir så villrådig och orolig. Har så svårt att förstå detta beroende. Och vad är sant? Hur kan man vara så övertygande på morgonen, men sen köra inom systembolaget på väg hem. Jag skulle vilja förstå....

@Thompa_68 vilken fin inställning. Du förstår och tar ansvar för vad drickandet och beteendet har fått för konsekvenser.
Kanske har dina nyktra perioder kommit mer genuint från dig själv och att du insett att det inte håller längre?
Min sambo vill också ändra sitt drickande i teorin. Men hade det inte varit för mig vet jag att han bara skulle fortsatt. Jobbet och annat funkar, ekonomin är god, hälsan är bra, han blir inte bakfull. Han skilde sig visserligen från sitt långa äktenskap men den relationen var ändå inte bra, så det är han bara glad över.
Jag vet inte, det känns tungt idag. Men vad kan jag göra annat än att försöka och att ge honom en ärlig chans och försöka hoppas och lita på. Vissa dagar känns allt jättebra och sen känns allt hopplöst igen.

@Majo84 ja, vi har pratat om det här. Jag har bett honom att snälla inte dricka i smyg, utan vara öppen med om han inte kan låta bli att dricka när han bestämt att han inte ska. Han lovade det.
Men problemet är ju att jag inte litar på honom.
En gång i början av relationen när han smygdruckit i flera dagar, bröt jag ihop och sa att jag vet att han har alkoholproblem men det är ännu jobbigare att han ljuger. Jag sa jag vet att du går iväg och har alkohol gömt på olika ställen. Han tog min hand och såg mig i ögonen och sa att jag gör inte det. Men jag stod på mig och sa att jag VET och då erkände han.
Så han kan även ljuga med stor inlevelse.

Nu kontrollerar jag absolut inte alla gånger som jag skulle VILJA göra det. Jag behärskar mig. Och han har aldrig blivit irriterad. Kanske förstår han att han själv förstört tilliten som @thompa_68 skriver.

Vad tråkigt att höra om din mamma. Tycker att du är stark som fattat det beslutet!
Om min sambo inte jobbar seriöst med sitt beroende kommer jag inte heller kunna vara kvar med honom, och det har jag sagt till honom.
Skrämmande med långa perioder av nykterhet och sedan återfall... Hur ska man någonsin kunna känna sig trygg egentligen?

@Rike Nej, kanske ingen idé att säga att det varit mitt krav men att han inte anser att han behöver hjälp.
Men sen vet ju inte hans syskon om separationen. Är kanske rimligare att han berättar för dem själva.
När vi väl flyttat isär kanske det bästa är att smsa det du skrev?

@liman Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Han vill säkert sluta, men det är svårt om man inte verkligen vill och har rätt motivation. Det låter ju som att han mest tröstdricker för att jobbet är stressigt? Då är ju det en rot till problemet som han skulle behöva ta itu med. Börja där kanske? Och sök råd, som Stark2025 skriver.

@supportivechaos Jo det där tvivlet på sig själv handlar väl också om ett grundläggande behov av att världen ska vara sammanhängande och begriplig. Eftersom partnern har en helt annan verklighet, blir det ju kaos när man är nära honom och inget stämmer med resten av världen eller sig själv. Och då för att få en psykologisk lättnad, tänker man att han kanske har rätt. För då blir världen begriplig igen.
Det är som barn som lever med destruktiva föräldrar, och tar på sig skulden själva - för då blir världen begriplig och föräldrarna är fortfarande goda (tyvärr blir man själv den felande, men det känns bättre än att hela världen är otrygg).

Jag har inte gått i någon Al-Anon grupp. Den där partnern drack inte och hade inga missbruksproblem alls.
Precis som @stark2025 skriver är det svårt att hitta grupper för stöd efter destruktiva relationer. Jag har gått privat terapi, men det är ju dyrt. Jag hade en studiekamrat på uni som varit i en liknande relation och pratade en del med henne. Såfort jag mötte någon som hade såna erfarenheter pratade jag med den. Sen har jag använt skrivandet mycket för att bearbeta. Men jag känner egentligen fortfarande behov av att gå i någon slags grupp och möta andra och prata om det här, trots att många år gått. Det gör något med en som människa. Jag är rädd i relationer, för jag vet hur tvärt allt kan vända och hur sjuka vissa kan vara. Samtidigt vill man kunna älska igen. Nu lever jag med en som är alkoholberoende. Känner mig så trött ibland...
Men fint att kunna skriva här och känna gemenskap och stöd ❤️

Jag hade inte tagit upp separation och ultimatum.
Kanske skickat ett meddelande och sagt att nu när ni delat på er så vore du tacksam om de stöttar upp i det som går för det bästa i ert barns bästa?

@myssockan Har du en dialog med honom om det här? Nu bara tänker jag rent spontant att han kanske blir irriterad av att du är så kontrollerande, att han känner sig misstänkliggjord och anklagad – men att det kanske hjälper för er båda om ni har en öppen dialog om det här, att båda känner att kontrollerna är till för er båda två, att de är lika mycket till hjälp för er båda två. Så att ni är på samma våglängd och att han förstår varför du vill ha den här kontrollen. Men att det också är för hans bästa, att han kanske kan känna på lite stolthet också när du ringer och han ärligt kan säga att han är nykter.

Jag förstår absolut ditt behov av kontroll. Jag har ju i smyg kontrollerat min mamma, som jag inte helt litade på. Och mycket riktigt började hon smygdricka igen efter ett halvårs uppehåll. Hon hade lovat att vara ärlig om demonerna smög sig på igen, men det var hon alltså inte. Och jag är inte förvånad. Och när jag tog upp det med henne, i en lugn och icke-anklagande ton, så ljög hon mig rätt upp i ansiktet. Och när jag la fram bevis avfärdade hon det bara som ingenting.

Så nu har jag brutit med henne, och gett henne ett ultimatum. Om hon vill ha en relation med mig igen så får hon sluta dricka och ta tag i sitt liv. Det är min situation. Men vi är alla olika såklart.

@asdf1973 Du har fått så kloka svar och råd, jag har inte mycket att tillföra mer än att jag önskar dig all framgång. Jag hade en stor födelsedagsmiddag bara ett par veckor in i nykterheten, och då hade jag laddat med ett stort alkoholfritt utbud och även pratat med mig själv om att våga ha roligt utan alkohol. Dessutom körde vi lite aktiviteter, med en inledande boule och sedan musikquiz under middagen. På något sätt bidrog det till att minska suget efter att pimpla vin för att ha djupare konversationer, det kom av sig själv ändå på ett lekfullt sätt. Jag höll ett litet tal där jag till och med funderade på att berätta att jag nu siktade på att inte dricka alkohol på obegränsad tid, men det var jag inte riktigt mogen för. Dock gav bara tanken på det ännu lite mer styrka till att hålla mig nykter under hela kalaset.

Det var en fantastisk känsla att vakna utan baksmälla, ångest och minnesluckor. Det är också något att peppa sig med inför utmaningar.

@myssockan Jag har nog aldrig blivit tydligt bevakad eller konfronterad om min nykterhet under alla de nyktra perioder jag genomfört i livet. Men för mig hade det nog varit ok och rätt naturligt. Jag inledde ju nykterhet för att läget blivit akut dåligt, och det inkluderade förstås att smussla och dricka i smyg, utöver en alldeles för hög och okontrollerad konsumtion. Självklart tappar omgivningen då allt förtroende för mig och det tar lång tid att reparera.

Nu har jag snart varit nykter en månad och även om det verkligen känns i själ och hjärta som att det är på riktigt och varaktigt denna gång finns förstås risken för återfall och bakslag där. Min fru litar nog på mig och själv är jag ytterst mån om att visa att jag verkligen inte gör några avsteg. Vet inte i skrivande stund hur jag skulle göra om jag fick ett återfall. Här tror jag att vi nog borde diskutera det öppet och ärligt.

Någon gång har jag blivit konfronterad av min yngste son när jag smusslat undan alkohol, och hans vrede och besvikelse tog mig verkligen hårt. Jag lyckades ändå den gången inte inleda en varaktig nykterhet, men att tydligt få känna hur nära och kära påverkas ger starka känslor. Det gäller att sedan använda dem på rätt sätt, så man inte skapar en ännu tajtare offerkofta och tycker ännu mer synd om sig själv.

Jag hade nog inte haft några problem med blåstest varje dag för att objektivt visa att jag gör som jag säger. Det är mina tidigare vanor som raserat förtroende och då får jag ju förstås köpa att det tar tid att mura upp det igen. Nu är min fru inte lagd åt det kontrollerande hållet, så jag anstränger mig än mer för att visa mig värd hennes förtroende.

@fooliehutten tack, precis så är det❤️ Back to basics, en dag i taget.

@Andrahalvlek det är en svår balans med att avstå eller delta. Jag skulle faktiskt vilja skjuta fram detta ett par månader. Men det har snackats om denna middag under en längre tid och jag vill heller inte påverka andras liv eller vår plats i vissa cirklar. Därför känns det som om jag måste ta vissa fighter lite tidigare än önskat. Fördelen är väl att om jag lyckas redan nu så blir det enklare sen. Genrepet kör jag om och om i huvet men det krockar lite med att ta dag för dag🤔. Jag har faktiskt kastat offerkoftan vid detta försök att bli alkoholfri, därför känns det för första gången som att jag kanske kan lyckas. Det är inte synd om mig, jag är priviligierad som har insett vad jag måste göra för att leva ett bra liv. Jag vill verkligen vara nykter och utforska det livet och de fördelar som det ger.

Tack för att ni stöttar och bryr er❤️

@osynligblomma Tack för att du vågar dela, här får du verkligen uppleva värme, stöd och empati! Som @Bubbelmorsan konkret visar, med flera bra tips. Kom ihåg att en lång och besvärlig resa ändå alltid startar med det första steget. Fortsätt reflektera, skriv av dig och börja som sagt med en första period utan alkohol så du minskar både din mentala och fysiska stress och kan tänka lite klarare. En dag i taget!

Vill bara flika in att det är ett nöje att ta del av denna tråd, ni inspirerar och ger upphov till leenden och skratt med era betraktelser och reflektioner i stort som smått! Tack för allt ni delar med er!

@Bubbelmorsan Tack snälla, yes, kändes riktigt bra och extra gott efteråt! Har gymmet i princip på armslängds avstånd från skrivbordet så inga ursäkter, men ändå kan det vara svårt med motivationen. Nu finns den dock. Det var en riktigt fin kväll också, somnade gott men vaknade sedan vid halvfyra och kunde inte somna om på ett par timmar, själva tusan också... Nåväl, kroppen känns ändå ok så här på morgonen, att ha varit utan alkohol ett tag har uppenbart stärkt den. Onwards and upwards, jag önskar dig en synnerligen bra dag!

Min sambo är på femte dagen i en nykter vecka. Det var efter våra samtal han bestämt sig för att gå med på det (han säger i allmänhet att han måste dricka mindre, vet att han är beroende, bara vill dricka på helgerna osv, men saker händer egentligen bara när jag ställer krav. Iofs också en stor förändring när jag själv inte dricker)

Jag känner ett starkt behov av att kontrollera hela tiden att han verkligen inte druckit.

Hur är det egentligen tänkt att man ska göra "enligt boken", om man vill jobba med sitt medberoende?
Ska man liksom bara sköta sitt och "lita" på den beroende att den sköter sin process?
Man ska ju inte räkna burkar osv säger de.
Men om man har ställt ett krav, då vill man ju veta om det verkligen efterlevs, och inte gå omkring i falskt hopp?
Ska man då inte kontrollera det?

Min sambo reser väldigt mycket. Första dagarna i veckan var han på jobbresa. Då frågade jag öppet om han tagit sin tablett mot sug, hur han kände sig och så. Jag ringde videosamtal på kvällen för att kolla om han var nykter. Det var så himla skönt att upptäcka att han var det. Han beskrev att det inte var så svårt att inte dricka och han tyckte han mådde bra.
Sen kom han hem och var hemma en natt, och även den kvällen gick fint. Han känns annorlunda i beteende och så fin att vara med när han är nykter, också skillnad när han varit det i flera dagar och inte bara en, som tidigare)

Dock vill han inte avhålla från alkohol helt utan planen är att gå över till att testa att dricka måttligt endast på fre + lör.

Igår natt var han bortrest igen för att hälsa på sin son o andra ärenden, och han svarade inte när jag ringde vid 22. Men han är också väldigt kvällstrött o morgonpigg och hade stigit upp kl 4 på morgonen.
Kände ändå att tvivlet och oron började gnaga. Tänk om han ändå drack igår. Jag tänker på det ganska mycket under en dag. Det är nästan jobbigare än när jag vet att han dricker 😂

Jag vet inte hur man ska göra för att kunna stå ut med den här ovissheten. Jag vet ju att jag är medberoende vare sig jag vill eller inte, men vill ändå försöka jobba på det och träna på att göra som man "ska". Vet bara inte exakt hur man borde göra i den här situationen...

Han har ljugit för mig tidigare och även gömt sitt drickande, tänker att det ingår i beroendet. Så jag litar tyvärr inte på honom riktigt. Borde man ens göra det? Kanske inte.

Tycker ni alltså att det är okej att ta fram promillemätaren och göra blåstest, ringa varje halvtimme, och kontrollera bilen varje dag på alkoholgömmor och kanske även ha honom inlåst i några veckor för säkerhets skull? (Obs försöker skoja)

Jag skulle även vilja fråga er om något anant som gör mig väldigt ledsen. Hans familjs totala brist på reaktion.
Vi provseparerade i våras, och då hörde jag av mig till hans syskon (för andra gången på ett halvår) och skrev att jag behövde hjälp. Jag berättade att jag inte orkade längre och att vår son förtjänar en frisk pappa.
Det kom ingen respons.
Ingenting hände.

Hans föräldrar vet också om flera incidenter, bland annat att han vaknade upp i häktet när vårt barn var 5 månader, att hangick hem och söp ner sig när jag låg inlagd med havandeskapsförgiftning dagarna innan barnet skulle födas, och andra allvarliga händelser. Trots detta har de aldrig ställt en enda fråga till mig. Eller försökt hjälpa honom.

I våras hämtade jag ibland vårt barn hos dem efter förskolan (under tiden vi provseparerade). Inte en fråga. Inte ett ord om hur jag mådde, hur relationen var, eller hur läget faktiskt såg ut.

Nu vet de att vi ska sälja vår gemensamma lägenhet, och det är samma sak igen.
Inget sms.
Ingen fråga.
Ingen reaktion överhuvudtaget.

Jag hör ibland hur han pratar med dem i telefon. Han berättar glatt och neutralt om mäklare och praktiska saker, som om det vore lika okomplicerat som att planera en resa. Det är som att allt är “normalt” för dem.

Igår var han hos sina föräldrar på kvällen och när han kom hem frågade jag hur det var.
Han berättade att “de mår bra”, att de hade ätit middagar, pratat om julen.
Inte ett ord om oss.
Det är som att vår separation och allt som hänt knappt existerar i deras värld. Och kanske inte i min sambos värld heller?
Detta gör så fruktansvärt ont. Jag känenr mig TOTALT osedd. Och helt känlsomässigt förbisedd.

Min fråga är:

Ska jag ens kontakta hans familj igen och berätta att vi nu separerar och att jag ställt ultimatum om hjälp/behandling? Säga att jag hoppas att de hjälper honom med det eftersom han har en tvåårig son.
Eller är det bättre att låta bli, eftersom de hittills inte visat någon vilja att engagera sig?

Det känns så märkligt att de inte reagerat på allt som hänt, eller ens ställt en enda fråga, trots att de vet om situationen sedan länge.

Hur hade ni gjort?
Har någon varit med om något liknande – att familjen bara “blundar” totalt?