Senaste kommentarerna i forumet

@Se klart @Daemon @Geggan tack för era inlägg🙏🏻 Tar till mig, lyssnar och försöker få in ngn form av glädjekänsla men lite svårt.

Många tankar inom mig….skriver mer senare ikväll el imorgon el en annan dag..

158 dagar som nykter är ta mig tusan bra! Riktigt bra! Min första nykterhet var för två år sedan m hjälp av antabus då hamnade jag på 58 dagar. Idag 100 dagar mer ..ingen kamp….men en stor längtan t semester…t att släppa taget…att lita på att allt ordnar sig…att ta hand om mig själv🙏🏻❤️

Kram 🐬

Glömde en jätte, jätteviktig sak. Jag genomgick också ett sorgebearbetningsprogram, där jag fick sörja allt son inte blev som jag som förälder hoppades på, alla mina förväntningar som inte infriades. Det blev en ny start, utan den ryggsäck som färgade mitt sätt att se på min son. Därmed kunde jag bemöta honom på ett mer konstruktivt sätt. En nystart helt enkelt, oehört befriande. Som du ser handlar allt om mig och mitt förhållningssätt.

Förstår att det pågått ganska länge eller? Sitt barns missbruk är nog det mest smärtsamma och kanske även skamfyllda (tyvärr) en förälder kan uppleva. Att inte längre känna skam var befriande och gjorde nog att jag kunde hantera situationen mer konstruktivt. Jag hade en son som hade ett väldigt destruktivt missbruk som han hela tiden kämpade med. Vet hur oehört plågsamt det är att uppleva som föräkder och jag har många sidor med hjälplinjer av olika slag uppskrivna i en bok. Så desperat var jag.

Det som gjorde att jag förändrades och därmed mådde bättre var att genomgå ett anhörigprogram under en vecka på Nämndemansgården och därefter besöka alanonmöten. Under anhörigveckan fanns även personer med beroende och det dom sa till mig var något jag minns. En man sa till mig att din smärta är ju dubbel, du bär både din egen och din sons smärta. Jag var tvungen att inse min maktlöshet och även på något sätt acceptera att min son kanske kommer att dö pga sitt missbruk. Sanningen är viktig att ta till sig, men oehört smärtsam. Jag mådde bättre när jag kunde fokusera på mig själv och det var ju det vi gjorde under anhörigveckan.

Att inte undanhålla konsekvenser av missbruket är viktigt, men väldigt svårt som förälder . Negativa konsekvenser och att må riktigt, riktigt dåligt är det som ofta leder till att man gör en förändring, men att stå bredvid och se på är inte lätt. Allt kring ett barn som inte mår bra är så smärtsamt för en förälder. Då är det inte lätt att handla konstruktivt. Hur mycket jag än visste och kunde så kunde jag inte hjälpa min son. En del förhållningssätt fick jag lära mig och det var bl.a. att inte konfrontera, inte berätta om följderna av missbruket utan istället berätta vad som gör mig ledsen. Tjat, förebråelse, tårar är ett hinder för tillfrisknandet. Sedan är det ibland nattsvart, för dig kanske mer eller mindre alltid just nu. Prata då med människor, bolla dina katastroftankar, överhuvudtaget ta emot all hjälp du kan få är mitt råd.

Att inse min maktlöshet inför min sons missbruk var nog det viktigaste och det svåraste. Självfallet finns man alltid där för sitt barn och när dom visar att dom vill ha hjälp då finns man där. Allt har ett slut, vi vet bara inte hur. För min son var det en stroke med mycket svåra hjärnskador som följd (inte förorsakat av missbruket). Det är ju även fruktansvärt svårt att hantera men där finns en stor skillnad - han tillfrisknar åtminstone till viss del, i missbruket bryts du istället ner. Det blev mycket, men hoppas du får någon hjälp av vad jag skrivit.

Klockan är 02:30
Jag tänker skriva av mig lite. Nu orkar jag, efter några koppar kaffe.

Jag har nyss läst lite på nätet om tvångstankar och vad jag själv kan göra för att lära omgås med dem. En sak fick direkt min uppmärksamhet ... undvika alkohol. Så jag är på rätt spår.

Jag undrar nu om mina tvångstankar som jag alltid kämpat med, nu också har någonting att göra min alkoholabstinens.

Min brors namn bankar fortfarande i huvudet. På dagtiden sover jag, för att då lider jag inte av denna tvångstanke. Som nu på natten ... konstigt men bankandet och ältanted är lite mindre så jag orkar göra något annat som att skriva här.

Jag har glömt bort lite mina små planer och små steg och mål. För att jag har varit och är så upptagen med min tvångstanke att jag går omkring som förlamad.
Imorse hade jag en upplevelse som jag inte haft på ett tag ... verkligen sugen på en öl. Det var väldigt nära ... farlig situation som jag lyckats tänka bort. Kommer inte ihåg hur jag gjorde det men jag fixade det.

Crusade ... du måste bryta denna onda cirkel nu ... så här funkar det inte längre. Vad är problemet nu egentligen? Undar jag ...

Jag ska försöka sova nu lite ...

xxx

@HerrKatastrof
Utveckla lite mer. Avser rubriken dig eller din omgivning?

@vår2022
Det måste jag verkligen lära mig ... att vara snäll mot mig själv. Att älska mig själv. Och som du skriver att kunna säga it is good enough. Och att hitta tryggheten i ovissheten.
Jag har ett svårt problem med att inte veta ... då börjar jag älta och min hjärna hittar på saker som kanske inte finns. Med som resultat att jag tar beslut baserat på vad min hjärna tänker som inte alltid är verkligheten.
Som min man säger och det inser jag lite ... jag har ett stort problem med verklighetsförankring om detta är rätt ord på svenska ...

I alla fall, det glömde jag skriva till @Amanda L och @Andrahalvlek jag har tagit kontakt med psykiatrin och skrivit ett meddelande att jag verkligen vill få hjälp med mina tvångstankar och ältandet i mitt huvud. Jag orkar snart inte mer ... Min terapeut är på semester men det måste väl finnas någon annan tillgänglig. Annars åker jag till Akuten ...

Kram
xxx

@Amanda L
Jag tänker på vad @Andrahalvlek skrev ... Jag önskade att jag kunde tänka och reagera så, och strunta i dem, mina föräldra och min bror ... men sån är jag tyvärr inte.
Jag har sårad dem. Inte på grund av saker jag sagt men genom att vara onykter och göra alla dessa själv-destruktiva saker som jag gjort.

Jag ska nu försöka fokusera mig på mig själv och att stanna nykter på min resa framförallt.

Jag måste ta en liten paus nu i skrivandet ... Mår inte bra ...

xxx

@Andrahalvlek
Tack för din respons.
Du har rätt ... jag ska inte slösa bort min tid och energi på dem som inte vill träffa mig eller omgås längre med mig. Men det är lättare sagt än gjort, i mitt fall.
Önskar verkligen att jag kan tänka och reagera som du skriver ... jag ska i alla fall ge det ett försök. Min man säger likadant som du.
Att bli sjuk i hjärtat på grund av dem låter inte riktigt som vad jag behöver just nu.

Sitter här i min säng nu och skriver. Helt förvirrad och förlamad. Med alldeles för många skuldkänslor ...

Det är skit svårt att orka just nu ...

Kram
xxx

@Amanda L
Ja hur orkar man?
Det är inte det materiella som är svårt att lämna. Jag trivs med det enkla o trivs även själv.
Det är känslan av mitt hem, min trygga plats i livet, min man o vår historia tillsammans, o våra fina barn.
Det är så svårt och jag slits mellan hopp o förtvivlan.
Känslan av ensamhet är ju inte konstant. Hade kanske varit lättare då. Han glimtar ju till o finns för mig emellanåt, även om mer sällan o inte på ett djupare plan så ofta numera.
Ser ju åt vilket håll det går just nu.
Men främst är det barnen som jag tänker på. De bor alla hemma ännu o yngsta har haft det tufft bitvis. Svårt för förändringar bla. Vill inte göra det värre. Allt är så komplicerat o svårt i livet!
Tacksam att du ger av dina erfarenheter. Värdefullt.
Tar dem till mig (även om det kanske inte låter så).
🌼

@Snödroppen
Fina Snödroppen!
Du tar hand om dig själv så fint.
Du kommer tillbaka, låt det ta tid bara. Fri o stark!
Kram🌼

@Mimzan
Vilken otroligt tung situation för dig!
Känner din maktlöshet o det gör mig så ont! Man kan inte lämna sina barn... Det är så sant!
Jag har inte erfarenhet av vuxna barn som är fast i beroende (min man är det) men jag är mamma till tre snart vuxna barn o kan inte tänka mig annat än att jag aldrig skulle ge upp om dem. Som förälder o mamma finns inget annat än att hjälpa, kämpa o vilja rädda sina barn.
Läser mellan raderna att du ber lite om ursäkt för att du är fast i detta medberoende. Så tycker jag inte du ska behöva känna. Du är ju hennes mamma. Så klart du kämpar! 💕
Men du behöver orka själv.

Hålla masken på jobbet känner jag igen. Vi är ofta duktiga på det.
Duktiga på att fortsätta vara duktiga, fast mycket annat rämnar runt oss.
Inte klokt ibland hur vi håller på. För vem håller vi masken eg?

Var o när får du återhämtning?
Kan du sjukskriva dig en period?
Jag ger råd jag själv inte följer men vet eg också hur viktigt det är.
Tänker på instruktioner föräldrar får när vi ska flyga med barn. Ta på dig syrgasmasken själv först - så du kan hjälpa ditt barn sedan.
Om du tänker så...

Jag hoppas du får stöd från de instanser du kontaktat.
Ge inte upp!
Kommer säkert kloka råd ftån dem med mer liknande erfarenheter som du här i forumet.

Ta hand om dig!
Kram från en annan mamma

@Amanda L jo jag har insett att mitt drickande inte är normalt, speciellt med minnesluckor. Tyvärr lever jag i en miljö med mycket fest vilket leder till att man tar ett glas som sedan blir 10 st. Jag vet att jag borde sluta dricka ett tag men det största problemet är skammen av blackouts och snefyllor. Kaninte acceptera att jag betett mig så när jag inte alls är sån nykter. Fick till och med en kommentar att jag är så ”lugn och snäll nykter men tvärtom på fyllan”

@lindaab Förstår dina känslor alltför väl och det är svårt att veta hur man ska göra.
Jag slets själv mellan att stanna och att gå under många år och det fanns ingen som kunde säga vilket jag skulle göra.
Det är dina känslor och dina tankar men det är väldigt svårt att sortera dem när man är medberoende, vilket man blir.
Försök att hitta samtalshjälp i din kommun så du kan prata med någon. Det är väldigt bra att prata med någon proffesionell, med vänner och nära familj finns det för mycket känslor inblandat, de är väldigt duktiga.

@Kristoffer
Ja det stämmer, jag ”tror” för att jag inte frågat. Blir lätt dumt för alla inblandade och för mig mest såklart. Höll mig ca 1 månad efter detta inlägget men tog 4 öl för någon helg sen. Det var lugnt, jag drack vatten för att nyktra till lite mer vilket hjälpte - iallafall tänket att sluta för stunden. Jag drack igen för att jag kände mig vilsen eller jag vet inte, någon känsla jag inte gillade och det skulle vara människor där. Så kanske jag återigen drack för att jag ”trodde” jag behövde det. Har kommit in i en period i mitt liv där jag blivit folkskygg igen, fast absolut inte yrkesmässigt eller generellt. Bara när det känns som människor ska vara för nära min personliga atsmosfär. Jag vill ha hjälp i terapi igen (mer än alkohol delen) tills dess kommer jag kunna vara nykter i längre perioder men vet inte om jag kommer kunna ha samma nyktra inställning… men vet att jag absolut INTE vill bli ohanterbar igen, där går faktiskt gränsen för gott. De är inte så att de ”känns skönt” att där är gränsen, utan jag har gjort oförlåtliga saker mot de jag älskar och mig själv när jag är full. Det är något jag får leva med tills graven. Och då är de fult att fortsätta vara ohanterbar. Mitt ego kan få mig etsa fast i alkoholen men aldrig att de är så stort att de kan få mig vilja vara omoralisk… eller vara viktigare än de jag älskar för den biten vet jag hur det känns mycket väl ….

Tack för din kommentar. Har du känt liknande?
Strategier är väl att vara medveten om känslan i stunden och lita på att man är starkare helt enkelt. Funkar ibland funkar ibland inte alls.

@Amanda L God kväll! 😊
Jag hade nog somnat precis när ditt meddelande landade.

Om vi säger så här, jag har inga problem att gå all-in på saker och ting… 🤪 Kan vara bra ibland, ibland inte. Helt plötsligt blir all tid konsumerad och det finns inte tid över för varken vila eller andra. Det är nog som du säger kopplat till personligheten, och någon form av beroende även där. Men med tiden har det blivit mindre vettiga och färre saker jag gjort, och alkoholen har tagit över som viktigare och viktigare. 🙃 Tyckte att till slut hade jag inte ork för någonting vettigt.

Men nu gör vi som sagt en reboot! 😍

Var på gymmet med frun ikväll till exempel! Det hade aldrig hänt tidigare, om jag druckit fredag-lördag. Tack för det säger kroppen! 👍

@snefylla Alkoholberoende kan eskalera och det är inte alls säkert att du kan dricka på samma sätt nu som för två år sen. Jag drack som du, väldigt mycket för ofta med minnesluckor och stor ångest efteråt. Det bästa du kan göra är att ta hjälp, exvis av Alkoholprogrammet under Stöd. Börja med att inte dricka någon alkohol alls på tre månader, så att du kan återställa kropp och inte minst hjärna. Sedan kan du besluta hur du går vidare. Tyvärr är det så att belöningssystemet skadas av missbruk och då är det mycket svårt att dricka måttligt. Varje gång du dricker så återkommer suget. Därför bra att vara nykter tre månader för att komma ur den dåliga spiralen.
Det finns ju annan hjälp också via vårdcentral och annat.
Men minnesluckor är en allvarlig signal som du bör ta på allvar.

Kikar in mycket idag och kvällen går mot slut. Det har varit en bra dag. Mer energirik än föregående två dagar men ändå med ett litet ludd i huvudet. Brukar kännas så när det blivit enheter för ofta. Det är min milda form av A-abs. Det stör inte mer än att jag är lite mindre allert så att säga. Dag tre brukar vara kritisk och bestå av starkt sug men har inte upplevt det idag alls. Det kan möjligen vara en förändring i mindset som gjort att enheter varken varit en fråga idag, att fokus och motivation att komma lite längre bort från enheter och ludd i huvudet hamnat som prio 1.
Iaf idag och det är tacksamt att ha sluppit den förhandlingen 🙂

Nu blir det serier till sömn infaller sen. Önskar en godnatt!

@Snödroppen
Tack. Ibland finns kanske inga klara svar och lösningar men värdefullt att få en okänd människas medkänsla. Tack!

@Gullregn Jag känner igen allt du skriver, inte minst bruket av alkohol för att klara sociala sammanhang trots social ångest/fobi. Det började precis så för mig under många år med överkonsumtion på fest men inget på vardagar men sedan blev det stress på jobb som ledde till lite ”avslappningsvin” efter jobb och plötsligt drack jag nästan dagligen efter jobb för att slappna av så försök sluta innan det plötsligt blir en vana även på vardagar. Jag är inte heller sugen på att bli helt nykter så försöker just nu med hjälp av alkoholkalendern och forumet här hålla nere antal glas per tillfälle och att ha minst 4 helt nyktra dagar per vecka. Om det inte lyckas får jag bli nykter helt, vilket jag egentligen tror skulle vara lättare och bättre för mig. Att jag ändå vill kunna dricka måttligt handlar mest om min sociala fobi som gör mig tyst, tråkig och allmänt obekväm i nyktert tillstånd på fest. Lycka till oavsett om du som jag börjar med ett måttlighetsmål eller ett helt nyktert.

och inte för att tala om skammen efteråt, vill sjunka ner i marken

Jag är så trött på mitt drickande. Jag är en ung tjej som gång på gång lyckas dricka för mycket där halva eller hela kvällen slutar i blackout. Ångesten dagen efter kan få mig att bli självmordsbenägen ( har redan problem med psykisk ohälsa). Kvällarna då jag dricker för mycket slutar oftast i att jag är alldeles för klängig, gråter, bråkar med vänner eller okända vilket leder till att folk förmodligen ser mig som en extremt jobbig och ostabil person. Har även fått höra åsikter om mig som fått mig att vilja försvinna. Det värsta med blackoutsen är att jag kan få för mig grova saker vilket ger mig ännu mer ångest. Jag vill kunna ha ett socialt drickande utan denna extrema blackout och ångest, vilket jag kunde för 2 år sedan. Någon annan som känner igen sig?

@JMIN lycka till. Ta en dag i taget, du kommer snabbt att märka hur mycket bättre du mår. Som du själv skriver- så tröttsamt att planera allt efter att kunna dricka. Läs mycket här i forumet. Så många som varit i samma sits som peppar och hjälper

@Mimzan
Vad bra att du hittat hit, bra att du skriver och hoppas du fortsätter.
Jag är själv tidigare partner till en som missbrukade alkohol och utsatte mig för våld. Känner med dig och hör vad du säger att man kan lämna en partner men inte sina barn.
Skickar en stor kram ❤️

Tittar in och tackar för era svar, Amanda L och Sisyfos ❤️

Nu har jag i några veckor trappat ner min vanliga antidepp-medicin och börjat med den nya (har alltså två parallellt). Och känner just idag ett litet försiktigt hopp. Dimman lättar lite. Har för första gången på länge inte nåt direkt alkoholtjat i hjärnan. Kunnat ta nåt glas som en ”vanlig människa” utan att direkt tappa kontrollen och hinka glas efter glas. Det är för tidigt att säga om det är en trend som håller i sig. Men det känns hoppfullt just idag.

Hej,
Jag har skrivit här förut men det har inte blivit så mkt snurr på mina inlägg, så ursäkta om jag upprepar något. Jag behöver verkligen få dela mina tankar med andra föräldrar till vuxna barn med substansberoende. Är jag helt fast i en tanke om att jag måste hjälpa? Vad ska jag göra?. Jag är mamma till en vuxen dotter som håller på att gå under helt. Många här är inne i, eller på väg att lämna eller har lämnat relationer till någon med beroende. Det är överjävligt, och man behöver allt stöd i världen för att ta sig igenom det. Jag har lämnat min tidigare man pga hans alkoholberoende, och det var det värsta jag varit med om innan jag kom ur det. Fortfarande efter många år och psykoaterapi mm gör det ont, ont, ont. Men än värre är att ha ett vuxet barn som inte slutar sitt missbruk. En partner kan man till slut lämna men jag kan inte överge mitt barn. Hon har bara mig nu, alla andra har gett upp. Jag sliter med att få igång både socialtjänst och beroendevård, men hur jag än försöker känns det som att jag är ensam om allt. Jag inser såklart att jag är gravt medberoende, men det jag inte lyckas lösa för mig själv är hur jag ska kunna lämna det utan att överge min dotter. Jag kan inte sova, knappt äta, fungerar inte so människa men håller masken och sköter mitt krävande jobb. jag vet att det är sjukt men vet inte hur jag ska göra i stället.

Såå tacksam om ni andra kloka, varma människor där ute kan komma med inspel.