Senaste kommentarerna i forumet

@Ingesmart Grattis till 20 nyktra månader! 🥳🥳🥳 Jag önskar dig en fin vår också!

Kram 🐘

@francinefishpaw Grattis till fem nyktra veckor! 🥳🥳🥳 Och en bra man och ett bra jobb!

Kram 🐘

@francinefishpaw Stort grattis! Jätte bra jobbat. Du har tur som jag med en man som förstår och älskar oss. Kram

@Helahea Precis som du säger. När jag drack var jag plötsligt en hel annan person. Min man hatar denna person och vill den absolut aldrig mer träffa. Dessutom gjorde jag massor med dumheter som shoppa på nätet och när jag reste ensam, slänga pengar som om vi vore miljonär! Mitt drickandet har haft konsekvenser på varje plan och förstört mycket, nästan allt. Jag ska läsa lite om din resa med. Jag är så tacksam att jag hitat hit och vet nu för första gången att jag verkligen kommer att fixa det. Kram

En reflektion. Igår hade jag en riktigt bra dag på jobbet och jag slutförde ett uppdrag på ett bra sätt. Jag kände mig nöjd över min prestation och andades ut. Fick en flash om att fira med ett glas vin och kände av känslan som jag fått när jag druckit ett glas vin i liknande sammanhang. Jag uppfattade inte först riktigt vad jag kände och en parallell tanke var att jag dricker inte längre. Att det är uteslutet att dricka vin. Jag släppte tanken på att dricka vin som snabbt for vidare, men jag kunde ändå känna känslan av något slags rus som liknar det jag känt av efter ett glas vin, fast jag inte druckit. Det var rätt märkligt, jag kände ett slags rus, ett lugn som for igenom mig, ett välbehag. Alltså riktigt häftigt! En slags dopaminkick eller den känslan jag kan få efter att ha utfört ett ansträngande löppass eller annan träning. Helt nykter och helt gratis😁. Jag fick också idag höra av en kollega att han var imponerad över mitt lugn och närvaro trots stora oväntade förändringar i sista stund. Det hände innan tanken om ett firande med ett glas vin, men uppenbarligen fanns lugnet där innan och ruset samt välbehaget kom efter prestationens slut. Häftigt!

@Varafrisk Hej och tack för dina ord och din berättelse. Jag ska läsa lite om din resa. Vad duktig av dig att du vågat berätta för din chef och dina kollegor! Wow. Jag känner mig nu för första gången super motiverad. Jag har tidigare försökt att sluta men jag lurade bara mig själv ... och min man som stått ut med mig i drygt 15 år! Han har redan ofta gett mig ett ultimatum ... och finns kvar för mig. Men nu måste jag bevisa att jag kan fixa problemet. För mig gäller det noll tolerans. För börjar jag, då kan jag inte sluta ... Jag har nu en sista chans. Lycka till och kram.

@Amanda L Grattis t din 45 dagar🥳 Så stort💪🏻 Mysigt m dotterbesök❤️

Kramar 🥰

@Se klart Glad att du hittade din tråd den fyller mig som oftast m ro🙏🏻 Glad också att du tittar in hos mig då och då🤗 Är också nyfiken på vad du pluggar😃

Varm kram🥰

@_Liv_ Underbart 💪

@Kristoffer Hej! Okej, jag förstår. Jag tänkte nog inte på att jag skrev i en specifik tråd, jag skrev till personerna i tråden.

Imorgon har jag varit nykter i tolv veckor! Var på NA-möte ikväll. Vi var många nästan 20 st, tror jag. Den som hade längst nykterhet hade åtta år och minst var den nykomling som var där första gången idag. Det är endast jag och en kvinna t som är i min ålder, kvinnor är även i minoritet. Jag tror att det finns ett stort mörkertal bland kvinnor i 50- och 60-årsåldern. Några skriver här men långt ifrån alla. Jag jobbar mycket med mitt tillfrisknande, att hålla min gränser. Jag kan stötta andra längre fram men inte nu för jag känner att jag annars går in i min mamma- och kuratorsroll. Här på forumet är det något annat. Jobbar på att bli en egen individ. Att inte hela tiden höra av mig t andra, ta initiativ t träffar även om jag blir ensam vill jag inte hela tiden vara den som behöver…då blir jag den lilla….vill inte ha på mig offerkoftan igen eller dricka den j-a alkoholen! Mitt mål är att bli en bättre version av mig själv…en nykter, hälsosam, pigg 60-årig kvinna med läppstift, färggranna kläder och glimten i ögat💄👗💃🏾👡👚🥻🌻😜

Kram🐬🥰

Nya reflektioner. Nya insikter. Sådant som jag inte känner att jag hanterar, men behöver skriva ur mig, helt utan förbehåll. Och kanske förstå, acceptera, släppa taget…? Är det ens möjligt?
Insikter som nästan förgör mig, slingrar sig runt i hela min kropp, äter upp mig.

Barnens pappa (P) och jag har var för sig gått hos familjebehandlare sedan förra årets soc.utredning. Målet med detta var att barnen inte skulle utsättas för psykiskt våld av sin pappa och att de skulle hållas utanför våra konflikter. P har träffat en familjebehandlare och jag en annan. Mina mål var att få stöd i att hantera allt som uppstår, sker, är, händer pga deras pappa.

Nu, efter ca ett halvår, avslutas Ps kontakt med familjebehandlare - de anser att målen uppnåtts… slutsats: nu utsätter P inte barnen för psykiskt våld och drar inte in dem i våra konflikter. Allt som han hållit på med under 17 år (!!!) kunde tydligen avhjälpas på några månader. Så synd att det inte gjorts tidigare. *ironi*

Jag är så otroligt dubbel i detta -
Jag ser hur det är ”på riktigt”, barn som är otroligt medberoende i hans sjuka narcissistiska värld. (Omg, tänk att jag för dryga 10 år sedan trodde att han ”bara” var alkoholist - det hade på alla sätt varit illa nog, men… insikten i det våld han utsatte/utsätter andra för…). Barnen skyddar, täcker upp, tar hand om, tar över, lyfter/stärker, väljer sin pappa i alla lägen, alltid. Och utifrån deras berättelser och beteende så har han tyvärr inte slutat utsätta dem för psykiskt våld eller dra in dem i våra konflikter. Men han anses officiellt vara en ”normal” pappa.

Hela huvudet fylls av ”fanfanfanfanfanfanfan-han som alltid sagt att det är jag som inte kan hantera mitt föräldraskap…” och jag vet, egentligen, att JAG hanterar det - att jag vill ha stöd beror på hur P behandlade och behandlar barnen och mig, hur han varit och är med barnen. MEN, sjuk tanke, jag vill liksom inte ”ge” honom att ”jo, jag vill fortfarande ha stöd i att ta hand om barnen”, medan han i princip fått ett kvitto på att han ”är klar”. OCH JAG VET; jag ska inte tänka på honom, inte bry mig. Jag vet, jag vet.

Idag kom också min absolut värsta insikt i hela mitt liv. Om jag har störst känsla av skam eller om sorgen är större, det är väldigt oklart. I samtal med familjebehandlaren hör jag mig själv säga ”jag tror att jag har en distans till mina barn”. Det var så otroligt sorgligt att höra det, mina egna ord. Jag går sönder i detta. 10 år efter separationen är jag fortfarande i ett känslomässigt skadat tillstånd. Fy faaan. Pga EN person. Sådana människor, som skadar/sårar/förstör för sina närmaste borde spärras in.

Jag tror att jag har tvingats stänga av/stänga ner.
Hur skulle jag annars kunnat lämna dem till honom för umgänge i alla dessa år?
Hur skulle jag kunna vara känslomässigt närvarande och engagerad och samtidigt kunna lämna dem till en pappa som jag vet inte är bra för dem?
Hur skulle jag ha överlevt alla hans hot, utskällningar, ghostande, ständiga försök till makt över mig och barnen?
Hur skulle jag ha kunnat ens stå upp på mina egna ben och hålla ut och inte bryta ihop i all sorg och smärta mitt i stormen?
Hur ska jag kunna stanna i känslan att mina barn är det bästa som finns, när jag samtidigt måste vara den som hela tiden behöver tänka på att vara konsekvent, inkännande, förstående, visa på det normala, sätta regler, allt i relation till deras pappa?
Hur ska jag kunna släppa ner garden och älska dem helt förbehållslöst när jag är livrädd att de ska kopiera deras pappas narcissistiska personlighet och att jag då måste vara den som, utan att stoppas av att vara den som älskar dem förbehållslöst, göra allt jag kan för att inte andra ska drabbas?
Hur ska jag kunna vara vaksam på om de skulle bete sig som sin pappa om jag lever i känslan och inte i realiteten?
Hur ska jag kunna ha så starka känslomässiga band och samtidigt hantera deras ibland fruktansvärda beteende, och faktiskt överleva?
Hur skulle jag ha överlevt alla dessa år av barnens känsloutbrott, fysiska utbrott och ilska; reaktioner på allt de utsatts för, av allt deras pappa lurat i dem om mig, om jag tillät mig att ens känna bara lite?

Jag ser bilder och filmer från när de var små och det är som en annan person som levde med barnen. Jag har så mycket bara hållit ut, hållit upp, väntat på att de ska bli större så att jag ska slippa kontakten med deras pappa. Det är som att det skadade jag inte njuter av deras uppväxt utan väntar på att de ska bli vuxna.

Insikten att det också finns så djupt rotat till mig att det påverkar min nya relation: jag älskar honom, han är den bästa personen jag har träffat. Vi har varit tillsammans i över 7 år. Ibland säger han att han får känslan av att jag inte är ”på samma tåg” som honom och jag har inte förstått vad han menar. Jag har bedyrat att jag älskar honom och allt runtomkring det. MEN: jag tror att han har känt av min distans: ”jag älskar dig, men jag kommer aldrig älska så att jag inte har närvaro att lämna om(/när) du gör mig illa”, innan jag själv ens förstått. När jag pratade med familjebehandlaren om detta höll jag på att falla i bitar. Jag som älskar mina barn oändligt, som vill spendera hela livet med min särbo… förutsatt att barnen inte blir som sin pappa, om särbon inte gör mig illa.

En vis man här på forumet sa en gång till mig något i stil med att jag skulle bli klar med mig själv efter mitt äktenskap innan jag påbörjar något nytt. Jag tror att jag NU förstår vad du menade, @Adde… men jag har också växt, fått stöd och hjälp av min särbo. Han har varit ett nästan overkligt stöd för mig, både för mitt mående, hur jag kan tänka/uttrycka mig, tar kontakten med P, ger mig kärlek och jag kan numera känna/förstå att han älskar mig, vill vara med mig. Om jag hade väntat så hade jag nog levt ensam resten av livet - jag hade aldrig gett mig in i ett förhållande idag. Fortfarande, efter alla dessa år, så är jag ofta rädd för män. Att bli behandlad som jag blev i mitt äktenskap ska jag aldrig bli igen.

Jag önskar så att jag var som jag var förr, innan jag träffade P; öppnare, mer naiv, känslostyrd och mer full av liv, livslust, ork, glädje, spontanitet... Jag kommer få jobba på det. Men just nu är jag fast i tårar. Så otroligt ledsen av insikten om hur avstängd jag är, på grund av min bottenlösa rädsla för att bli så knäckt igen.

Idag dag 45. Tiden ramlar vidare. Gymmat idag och handlat inför dotterbesök. Hon bor längre bort och stannar några dagar. En helg med barn och hund, dotter och svärson. Härligt och lite annorlunda. Nu ska jag inte dricka något. Nu när jag läst så mkt om alkohol vill jag förstås sprida det goda budskapet om nykterheten, men får försöka ta det varligt…😌

@Ingesmart Grattis👍🥳

@Se klart Tack och tack för att du tittar in🥰

@FinaLisa Tack och ja, det ska verkligen bli kul att ses🥰

Kram🤗

@Ny dag Härligt m skidåkning! Och nykterhet!

Kram🥰

Idag har jag varit alkoholfri i 20 månader, och saknar inte alkoholen ett dugg. Sist jag drack en alkoholfri öl, är 4 månader sedan. Har inget sug alls. Ha en fin vår allihop

@francinefishpaw Grattis t fem veckor det är stort🥳Kram🤗

@Geggan Varm innerlig kram t dig❤️

@Himmelellerhelvette Vad bra att du skriver, tänker jag. Jag tänker att det är viktigt att skriva. På min behandling och på de NA-möten jag går på är det många som säger att slutar man/de gå på möten är det risk att ta ett återfall/tagit återfall. Så om man inte går på möten så är det viktigt att skriva här. Det är ju vad de flesta gör dvs skriver här det är ju därför man är här.

Kan förstå att du kan tycka att den tid som kommer kan vara svår. Jag vet inte hur jag själv kommer att reagera. Jag kommer troligtvis känna sug känna att jag vill ha kicken men som jag känner nu inte dricka men jag kommer inte heller vara i sammanhang där det dricks.

Hur många år är dina barn? Jag tänker att barn känner även om de inte kan sätta ord på känslan. Men beroende på hur du har varit mot dem/i sällskap med dem så får du väl känna in huruvida du vill/ska prata med dem el inte.

Ha det fint🥰kram

@Himmelellerhelvette Jag minns också att sådana tankar for förbi runt där du är nu i tid. Att undrar om jag skulle kunna dricka på ett vettigt sätt nu…efter så långt uppehåll. Jag minns att jag också var livrädd för återfall och på sätt och vis var det bra för då vågade jag inte testa. Ju mer jag fokuserat på sköna, positiva tankar om hur otroligt befriande och rogivande det är att vara nykter desto mer har tankarna också varit där och det har givit sköna känslor. Jag tror att det är träning här som är värt att lägga tid på. Det förändrar tankebanorna i hjärnan.

Och om andra pratar om rosé och hur nice det är, kan man för sig själv tänka hur skönt det är att inte dricka det och hur nice det är att vara nykter och fräsch. Inte så nice att ligga bakis med ångest. Jag menar att tänka positiva tankar om nykterheten som motsats. Träna in detta i hjärnan.

Som jag uppfattat det så är det en process att ta ett återfall efter lång tids nykterhet. Alkoholdjävulen får lite mer och mer luft och det börjar bli tankar som man inte riktigt tänker att man tänker på till slut. Mitt vapen mot detta är positiva tankar ”dit uppmärksamheten går, sker tillväxt”. Det har förändrat mina tankebanor och jag känner inte mig livrädd längre, för det finns inget syre alls för alkoholdjävulen att dra in i sina lungor och i min hjärna. Banorna för djävulen är okända och han hittar inte dit. Som jag tidigare sagt så blir jag ibland påmind om hur det var i olika situationer när jag drack. Då låter jag tankarna komma och jämför med hur det är idag. De positiva tankarna om hur det är idag gör mig så glad och nöjd och är mitt vapen även här. Jag låter alla mina tankar få komma som de vill och ute, det positiva vinner alltid.

Så träna på positiva tankar om hur otroligt härligt det är att leva ett nyktert liv, ett liv med innehåll och som du kan fylla på med vad du vill och önskar. Du bestämmer och du är vägvisaren i ditt liv❤️

Hej! Dyker in lite snabbt så här på kvällen och delar några tankar. Sedan vi startade har Alkoholhjälpens forum varit öppet för alla som funderar på att förändra sina alkoholvanor. Vi har under alla år haft flera tongivande användare som har förordat nykterhet. Det är bra eftersom det i övriga samhället kan vara utmanande att avstå alkohol, trots att det finns väldigt många fördelar med nykterhet. Jag blir glad @Himmelellerhelvette att läsa om hur @Torn har inspirerat dig.

Samtidigt är det många som inte alls kan tänka sig att bli nyktra eller som behöver fundera och prova sig fram till en lösning som passar dem. Det är också ok på Alkoholhjälpen. Flera kan bli avskräckta från att ens börja försöka ändra sina vanor om budskapet är att det bara finns en väg. Vi vet från forskning att både måttlighet och nykterhet kan vara hållbara lösningar på alkoholproblem. Dock är det individuellt från person till person vad som passar. Frågan om målsättning är alltså komplicerad. Har en upplevt att det fungerar bra med nykterhet, så finns det dock få skäl att börja med alkohol igen.

@Se klart bad oss reda ut lite vad som gäller. Vi har faktiskt ingen fast uppsättning regler. Dock tycker vi rådgivare inte att det är ok att skriva förhärligande om alkohol eller skriva under berusning. Vi agerar alltid på det när vi ser det, antingen i tråden eller med ett meddelande direkt till användaren. Ibland tar vi även bort olämpligt innehåll. Anmäl gärna om ni vill att vi tittar på ett inlägg. Ibland kan det bli gränsfall, där någon kan uppleva det som triggande samtidigt som det inte varit avsikten hos den som skrev. Vi kommer att fortsätta att försöka guida sådana diskussioner i en bra riktning och få med så många som möjligt på att förändra sina alkoholvanor.

/magnus
Alkoholhjälpen

Fem veckor i dag och min käre man bjöd ut på tjeckisk restaurang för att fira, gott och trevligt med alkoholfri tjeckisk öl. Är så tacksam för hans tålamod och kärlek, utan honom och ett jobb jag trivs med hade jag förmodligen inte klarat detta. 🥰

@Blenda Varm kram t dig i din sorg❤️ Det är så speciellt att mista en förälder😔Tänker du att hon fick en fin död? Strongt att du kunde bryta drickandet direkt.

🥰🤗

Den fjärde alkoholfria dagen, humöret går lite upp och ner men hanterar det utan att hälla vin på känslorna.
Idag har jag haft en superdag med mycket energi. Härligt!