Senaste kommentarerna i forumet

@Källarmannen @prinsessa @Natalia
Godmorgon i kaffehörnan. Det var tungt att börja dagen idag men nu är det gjort och belöningen finns i koppen framför mig. Våra vägar här ser så olika ut, och jag känner igen mig så mycket i dina rader prinsessa; om att det är på riktigt nu. Det går inte att hålla på och tänka, jag börjar imorgon-en dag till spelar ingen roll. Jag började i januari, det har verkligen gått upp och ner men jag har så många goda skäl och motivation för att nå mitt måttliga mål. Det skall gå, och att komma till gemenskapen just här prioriterar jag högt ❤️

@prinsessa God morgon på Dej, och alla andra. Här blir det påfyllning i koppen och jobb hela dagen med.

VaraFrisk ♥️

Jag tänker att denna nedstämdhet som kommer och går kan ligga i ens personlighet och behöver inte bara bero på alkoholen. För min del är det så.
Jag har fått träna på att hantera detta och acceptera att livet inte alltid är så kul.
Visst, jag är tacksam för mycket och får sekundsnabba kickar av livsglädje ibland. Men ändå, det är mycket en lågintensiv kamp att fixa vardagen och att få till lusten att göra något extra trivsamt på hemmaplan.
Det är lättare för mig att ha fasta rutiner som träning, aktiviteter som föreläsningar och kurser att hänga upp vardagen på.
Hemma är jag jättetråkig utan fantasi känns det som. Det är ofta den känslan jag druckit på tidigare.
Men du kämpar på så bra VaraFrisk!💪
Så härligt att du kommit så långt👏👏
Och så kul att vi ska få till en träff i sommar! Jag längtar redan!
Kram 🤗 💚🌷

Godmorgon i kaffestugan! Kaffet smakar gott, ångrar inte att jag inte drack igår :-) Ska dricka kaffet i lugn och ro och sen blir det jobb för hela slanten.

Jag vill verkligen rekommendera ljudboken ”Utbränd - så tar du dig ur stresscykeln” av Emily och Amelia Nagosky. Tvillingsystrar. Man behöver inte ha varit utbränd för att läsa den - den hjälper dig förhoppningsvis att hantera stresscykeln så att du slipper bli utbränd. Boken är lite hurtigt amerikansk till sin approach, men jag gillar det. Den har gett mig en massa aha-upplevelser - och många argument att använda i framtida diskussioner.

Boken är forskningsbaserad och väldigt tydligt feministisk, två saker som jag verkligen gillar. Huvudtesen i boken är att vi ofta fastnar i stresscykeln - och man får tips på hur man kan ta sig ur den. Om den upplevda stressen på jobbet liksom aldrig tar slut så riskerar vi att fastna i fight-fly-freeze-känslan - och det kan leda till utbrändhet i slutändan.

Och stressen på jobbet är ju bara hälften av ekvationen - även på hemmaplan upplever vi ju stress. Tider att passa, konflikter att lösa, disk att diska, barn att vabba, tvätt att tvätta osv. Det tar aldrig slut. Småbarnsåren är rent ut sagt vidriga - och då ska vi helst prestera topnotch på jobbet också! Man får i boken konkreta exempel på hur man kan ta sig ur stresscykeln, helst dagligen, för att lugna ner nervsystemet helt enkelt. Träning och egentid är primära lösningar.

Boken har också som sagt ett tydligt feministiskt budskap. Man pratar om ”människa givare” och ”människa varelse”. Vi kvinnor fostras till att bli givare - till allt och alla. Män går mer genom livet med sig själva i mycket större fokus. (OBS: generalisering.) Givare ger andra dagarna i ända - uppmärksamhet, vård, lösningar på olika problem. Från små barn till åldrande föräldrar och däremellan kollegor och vårdtagare. Givare ger och ger och ger, så de helt glömmer sina egna behov. Vad vill jag? Vad gillar jag? Vad tycker jag?

En medsyster i tjejjouren, tillika småbarnsmamma, berättade att hennes kompis hade en radikal idé. Papporna i kompisgänget skulle få styra upp nästa sammankomst. Från ax till limpa. Mammorna skulle inte bidra ett dugg utan bara komma dit och delta. Väldigt radikalt. År 2023. Till mångt och mycket handlar det förstås även om att givare måste släppa kontrollen - och väldigt tydligt lämna över ansvaret. ”Varsågod, nu går jag till gymmet” typ.

Som sagt, jag tror att boken har något att hämta för alla - givare och varelser.

Kram 🐘

@Bullret hej! Tack för ditt inlägg. Ja som du säger, verkar vara efter några veckor det riskerar att gå åt helvete igen. Tanken om att man kan ta en enstaka öl är förödande. Jag vet ju att jag inte tål alkohol. Och jag har nått min botten. Vet inte varför det blev såhär. Det är så fruktansvärt frustrerande. När jag åkte till bolaget tänkte jag till och med på hur besviken jag och mina anhöriga skulle bli. Dag 1 idag igen, nu måste jag klura ut hur jag inte hamnar här igen. Ska läsa din tråd!

Varför började jag dricka? För 15 år sedan ...? Ja ... ensamhet är det första som kommer up i mitt huvud. Nästa känsla som dyker up är känslan av att ha misslyckats i livet. Så jag drack.
Vilka bortförklaringar eller hur ...!?

Det är mitt i natten. Klockan är 04:30 och varit vaken sedan 02:00. Samma sak igår natt. Jag sitter här och funderar på allt möjligt. Och alla negativa upplevelser på grund av alkohol djävelns kommer tillbaka ... Hemska minnen. Jag försöker att fokusera på positiva minnen men det var så länge sen ... att jag upplevt något positivt att jag inte ens kommer ihåg. Det största minnet är nu väl förra årets resa som blev en katastrof med stora konsekvenser. Jag vill skapa nya minnen. Steg för steg. En dag i taget. Jag tänker fortfarande på att resa iväg i maj och rätta till. Men det går inte att rätta till det förflutna. Eller hur ... Nu ska jag försöka att vila lite till. Ibland så tänker jag, vad synd att det inte finns någon möjlighet att lära känna andra här. Kanske är ett AA-möte ett alternativ för mig. Men det finns inte mycket val här där jag bor ... in the middle of nowhere.

Yes! Dag 4 nu! Jag känner glädje och hopp. Och framförallt en stor vilja att förtsätta och kämpa emot denna alkohol djäveln. Jag vinner. Han har ingen chans. Min vilja för att få ett bra och lyckligt liv är större. Borta med mitt själv-destruktiva beteende. Detta ligger i det förflutna. Nu vill jag endast ha positiva upplevelser. Fast igår så hade jag en mindre dag. Trots detta kom min vilja att vinna på ett naturligt sätt. Jag har haft nog av negativitet och alkohol. Dag 5 here I come.

@Andrahalvlek Han är en pärla! Jag älskar honom så mycket, så dags för mig att visa honom. Han säger jämnt att jag väljer alkohol över honom. Jag säger STOP till alkohol och väljer min älskade man.

Hej,

Läste början av din tråd och kände igen mig i delar av det. Speciellt det där med att man inte riskerar att trilla dit direkt, och med tanke på ditt sista inlägg verkar det som att vi fungerar på lite samma sätt. Att det ju är efter några veckor när ångesten lagt sig och allt börjar bli normalt risken är som högst för att dricka. Man har träffat de man hade sin sista ångestfyllda fylla med och inser att "det nog inte var så farligt, en öl kan jag ta". Men har också kommit till insikt i att det är just det som länge var problemet. Att förr eller senare så går det åt helvete igen. Kanske kan hålla mig en tio, tolv gånger med vissa regler om att inte dricka starksprit eller vad det nu kan vara. Men förr eller senare trillade jag alltid dit igen.

Något som gjorde att det tog ett par försök innan jag verkligen bestämde mig. Målade upp en bild om att jag skulle på AW med mitt jobb och min imaginära fru och barn väntade hemma. Om jag dricker alkohol kan jag inte lova att jag kommer hem i god tid när frugan ringer och frågar när jag kommer hem. Skulle lika gärna kunna bli rysk roulette och komma hem dyngrak kl 4 på morgonen en vardag. Det jag menar med det är att jag aldrig kommer kunna lita på att jag kan hantera alkoholen, den vinner alltid.

För din del så kanske du måste hitta din drivkraft, och inte slås ner av några bakslag på vägen. Du är fortfarande ung (jag slutade när jag var 27) och att det inte går på första försöket är inget att slås ner av. Antingen så behöver du kanske fortfarande nå en ännu lägre botten eller så får du ta hjälp (vilket du verkar ha gjort). Men kommer viljan inifrån så tror jag att det är lättare att bli av med beroendet.

Angående dina sömnproblem så kan det gå över bara genom att sluta dricka, det gjorde det för mig. Men där gällde det att ha lite tålamod. Första veckorna upp till två månader var ett jäkla helvete men efter det har jag aldrig haft några riktiga sömnproblem. Alkohol rubbar sömnen, det finns evidens på det. Att försöka bli av med sömnproblem med alkohol är alltså kontraproduktivt i längden då det kräver större och större mängder för att man ska somna, samt att man har sämre sömnkvalitet.

Tankeexperiment: Var nykter i tre månader för att få hjärnan att återställa sig. Räknar du upp eller ner dagarna?

Med det sagt, grymt imponerad av att du berättat för nära och kära och på arbetsplatsen, det är det nog inte många som gör i första taget, speciellt inte i din ålder. Så var inte för hård mot dig själv, självkänslan kommer bli bättre med ett längre uppehåll. Att du drack en gång på 20 dagar innebär ju också att du hade 20 nyktra dagar däremellan, det är värt mycket.

Nu känner jag dig inte personligen men jag lever med uppfattningen att vissa bara inte klarar av alkohol, och innerst inne vet om det. Är du en av dem så är målet mot ett helt alkoholfritt liv det enda rätta enligt mig. Och ta en dag i taget.

Vet inte om det här hjälper något men vill du läsa mer om någon i din egen ålder och allt vad det innebär för sociala situationer man ofta är hamnar i så kan du ju läsa min tråd.

Allt gott...Och aldrig mer första glaset! :)

/Bullret (nykter sedan 2,5 år tillbaka)

Åhhh, idag var ju 20e dagen. Men, jag föll tillbaka. Vettefan vad som hände, tanken om att jag hade chansen att slappna av en kort stund kom ifatt mig, jag föll! Erkände för min sambo och min extramamma. Skäms supermycket, trodde jag mådde bra. Trodde jag var på rätt väg. Men jag drack. Usch. Är ni fortfarande lite onykter och känner inte direkt av någon fördel. Förlåt.

@outoflife
Ja, jag flydde och nu mår jag bättre.
Jag har ett helt nytt liv, där jag tar ansvar för mig själv och känner mig fri i det.
Jag mötte känslorna som dök upp på vägen efter uppbrottet och var ärlig mot mig själv, jag satte mig själv i första rummet och i den processen började jag vakna upp på riktigt i mitt medberoende.
Jag blev arg på mig själv tillslut och där i förstod jag att jag inte gjorde något för att jag var tvungen, jag gjorde det för att jag ville.
Ja, det låter kanske flummigt men det hela kändes som att kasta sig ut i något okänt och läskigt men det ordnade sig bra och jag ångrar inte en sekund för jag skulle inte klara att leva det gamla livet en sekund till.
Alla har sina vägar och gå men det viktigaste är att vara helt sann mot sig själv och ta ansvar för sitt egna liv.

@Gnistan Hej och välkommen hit!
Vad bra att du skriver här. Jag tänker att här på forumet finns en salig blandning av erfarenhet och vänner. En del härinne har lyckats bli nyktra genom att endast skriva här på forumet och få hjälp och råd av andra. Jag lyckades inte med det även om jag utvecklats och lärt mig mycket genom vännerna här. I min stad kan du få medicin som Campral, Antabus och Naltonex (heter det så?) på vårdcentralen. Beroendemottagning finns i en stad längre bort annars är det socialtjänsten. Jag går just nu en behandling på hemmaplan som är jättebra!

Lycka till och kram🤗

Jag känner igen det där också, men problemet är att du kan inte få honom att må bra bara för att du är där. Man kan inte kontrollera missbruk. Det han gör är att dölja sitt mående när du är där, så att du inte ska tjata om hur oroad du är. Summan av hans missbruk är ändå konstant. Missbrukare är man varje dag, oavsett om någon ser en eller inte. Jag tror du skulle må bra av att fokusera på dig själv och dina behov. Han ansvarar för sig själv. Tyvärr botar inte kärlek sjukdom, och det gäller oavsett sjukdom - missbruk, cancer, schizofreni, fetma, välj själv.

Hej @gnistan - vilket bra namn du har valt! Hoppfullt. Den kommer tillbaka när du slipper alkoholen, även om det nog inte känns så idag?
En dag i taget. Sök hjälp. Läs och skriv här. Så börjar det nya livet som blir bättre- 100% säkert!

Tack för boktips! Och härligt att höra om din fina påsk @geggan
Även här med näsan mot solen!🌷

Hej igen,
Jag tänker att det är viktiga frågor du tar upp som vi får återkomma till, även längre fram i nykterheten. Jag är HELT på ser klara med att vara nykter, det är så att säga en icke-fråga. Men frågan om vad vi fyller våra liv med framåt, är ju aktuell hela livet. Det ska vara meningsfullt! Roligt! Bra. Jag har varit nykter så länge att ingen nånsin frågar men jag tycker om att propagera för nykterhet (inte många orkar lyssna) Jag vill inspirera och visa att det går att ha ett så bra liv utan- och oavsett dricka-nivån så kan vi faktiskt skippa det tvångsmässiga.
Det får lov att mogna fram, hur vi pratar med andra. I början är det lätt- men sen, som du skriver. Kanske inte självklart. Går det att prata om hur bra du mår rent psykiskt, sömn, oro o h stress är ju faktorer som lugnar sig. Att orka mer, ett viktigt skäl för mig! Vi är ju inte främst problemdrickare utan människor som vill leva våra bästa liv? Och att det är vår ledstjärna? Du kommer att komma till ro med detta- men det ÄR inte lång tid du varit nykter- sett till livet. Babysteps! Kram 🥰

@Bullret Skönt att du mår bättre, och jag hoppas att du snart får påbörja din utredning. Jag blir trött bara jag läser om allt du har gjort 😅 På något sätt måste du nog hitta strategier att hia dig.

Kram 🐘

Länge sen jag surfade in här på forumet nu, har tänkt på det ett tag och nu är det dags att få skriva av sig lite.

Sen sist så har jag som vanligt hunnit med en jäkla massa grejer. Har mycket inre rastlöshet som tar sig uttryck i att jag alltid vill någon annanstans, oavsett var jag är. Tänker framåt och bortåt. Både privat och i jobbsammanhang. Har haft fullt upp och flängt sjukt mycket hela hösten. Jobbat ca 60 timmar i veckan och sovit dåligt. Kom hem för att varva ner men då passade jag på att planera in skidresa, träffa nya tjejens föräldrar, fira nyår på gammal boendeort med hennes vänner och bara mala på. Kände väl egentligen från att jag kom hem från min utlandsvistelse att energin inte riktigt var där den borde men försökte ignorera det. Det gick ju såklart sådär, lyckades bygga upp en buffert under jul- och nyårsledigheten som räckte ungefär en vecka när ny utlandsplacering drog igång. Var tvungen att höra av mig till min chef och sjukskriva mig med utmattningssyndrom. Har redan varit där innan trots att jag bara är i 30-årsåldern så såg tecknen tidigare den här gången. Visste att det inte fanns någon annan utväg än att säga till, tråkigt när man är utskickad av jobbet för att de tror på en men det kommer alltid mer jobb.

Är jävligt stolt över att jag sa till i tid och att jag lyssnade på kroppens signaler tidigare den här gången. Men ändå jävligt segt att jag inte uppfattade det fullt ut i tillräckligt god tid, så det är bara att gilla läget nu.

Är tillbaka på 50% nu efter 2-3 månader och har en bra prognos att kunna vara tillbaka på full tid innan semestern. Sa till i så bra tid att jag inte påverkats nämnvärt i mitt privatliv, vilket jag är sjukt tacksam för.

Inser att det här inte är normalt och att jag måste göra något åt min situation. I samband med att jag blev nykter för 2,5 år sedan började jag få sjukt mycket energi över som jag använt till att skaffa jägarexamen, läsa en termin företagsekonomi, ta skoterkort, åka på en massa resor för min egen skull, planera företagsfester, möhippa och annat. Känt att jag behövt mindre sömn än normalt och förr eller senare kommer ju allt det där ikapp en. Jävligt segt som sagt. Blev en månad med promenader, meditation och goda sömnrutiner för att komma tillbaka på banan något så när.

Blev också att jag tröttnade så jävla hårt på företagshälsovården då de var riktiga klåpare, så tog kontakt med min sjukvårdsförsäkring som jag är sjukt tacksam för att jag har möjlighet till att teckna via jobbet. Påbörjat en ADHD-utredning som ska vara klar i maj (normal väntetid via landstinget är ca 1-2 år, lägger ingen värdering i att det är så här, är bara glad att det funkar för mig).

Förväntar mig att det kommer bli en ADHD-diagnos på mig, är väl inte den typiska ADHD-personen i allas ögon då jag alltid haft jävligt lätt för mig i skolan och klarat en svår 5-årig utbildning på högskola i tid. Men det har ju inte kommit utan kostnad för mig, jag har sjukt svårt att komma ner i varv och bara va. Det har inte varit så tydligt för mig innan då det känns som att alkoholen höll mig i schack. Att ta en öl (eller snarare 12) gjorde att jag fick utlopp för mycket av den extra energi jag hade. Märker också att jag verkligen vantrivs med att sitta och jobba bakom en datorskärm hela dagarna, det tar fruktansvärt mycket energi för mig. Hoppas på att kunna förändra min arbetssituation men det blir nästa grej efter att jag kommit tillbaka med lite energi ordentligt, kanske efter semestern.

Mycket som händer som sagt och det är bara att börja gilla läget och vänta lite just nu, är jäkligt driven i allt jag gör och bryr mig om alla i min närhet, men det får inte gå ut över mig själv. Försöker att inte ha så mycket planerat men det går väl sådär. Bor och jobbar i samma ort nu för första gången på flera år i alla fall och hoppas att det hjälper en del.

Sjukt att två och ett halvt år har gått sen senast jag tog en bärs, det känns som att jag börjar glömma bort hur det är att vara bakfull och sliten, men har ju nyligen fått betala för det på andra sätt. Hoppas att jag kan få hjälp med den här utredningen och komma till någon sorts inre lugn.

Har en del saker kvar att bearbeta, tänker mer på hur jag betedde mig mot mitt ex nu än på länge. Att hon orkade med mig så länge, att det inte sket sig tidigare. Lägger mycket skuld i det på mig, har talat ut med henne långt efter att vi gjorde slut men jag ältar fortfarande en hel del. Försöker släppa det men det går sådär tyvärr, får väl fokusera på en sak i taget. Kanske måste vara helt själv ett tag men träffar samma tjej som i höstas fortfarande och vill inte förstöra något för att jag grubblar över gammal skit jag inte kan göra något åt, måste bara lära mig att leva med vissa saker. Det går inte att ändra det som varit och jag vet att exet inte lägger något på mig. Men har nog att göra med att jag har så jävla höga krav på mig själv, så det är något som verkligen är ett pågående arbete. Jag tycker ju verkligen om den här nya tjejen jag träffar och vill att det ska funka. Ska nog ta och höra av mig till min samtalsterapeut snart igen och se om det blir bättre av det, det brukar hjälpa!

Allt gott,
Bullret

@outoflife
Det låter som du har varit med om en turbulent tid. Att du 'åkte med' i en förälskelse där du skilde dig och så visar det sig att din nya kärlek har ett alkoholmissbruk.
På något sätt så känner jag igen mig.
Från en annan tid.
Tvära kast.
Och åka med.
Utan att egentligen se.
Missbruket.
Det enda jag vill råda dig, är att stanna upp.
Vad kan du göra nu.
För dig själv.
Vem kan du prata med.
Professionellt samtalsstöd.
Och fokusera.
På hur du vill ha det.
Jag tänker.
Och minns.
Att jag kavlade upp ärmarna.
Och kämpade.
Länge.
Nu är jag.
Levande.
Och mår.
Gott.
I muet.
Men det hade inte gått.
Utan grovjobbet.
Den inre resan.
Hur vill du ha det.
I ditt liv.
Det är bara du.
Som kan svara.
På den frågan.

Prata med honom, umgås, hitta på saker för att få honom att må bra. Hur länge orkar du det och har det lett till någon förändring. Du ser hur sjukt det är. Vad gör du för att själv må bra? Det är väl maktlösheten du inte kan hantera, att acceptera att du kan inte göra något för att han ska bli nykter och drogfri. Tycker nog inte du ska bry dig om vad han säger utan vad han gör för att bli nykter. Precis som du säger det handlar om medberoende. Jag är inte expert men tycker detta du beskriver är ett klassiskt exempel på medberoende. Precis som han behöver hjälp behöver du hjälp. Kanske ska du söka upp någon alanongrupp. Då har du någon att prata med som förstår och du kan lära dig strategier att hantera situation. Det är farligt för den psykiska och ibland även fysiska hälsan att ha en relation med en aktiv missbrukare.

Gick i precis samma tankar som du… som jag älskar honom ju, han är så fin egentligen, men oron över att han druckit eller skulle dricka fanns alltid där, så fort jag slappnade av lite så slog det till, nästan som han kände det på sig, att jag inte oroade mig längre, då var det fritt fram…

Tänkte mycket att om jag lämnar honom kommer han supa ihjäl sig, att jag inte kunde leva med det. Jag lämnade tillslut när jag trodde att han druckit så mycket att han skulle dö. Jag gick sönder, men han blev bara arg för att jag var så orolig och upprörd. Händer säkert inte i alla fall, men för oss blev vårt uppbrott en spark i baken för honom. Han har äntligen tagit tag i det själv. Tror inte att det är en spikrak väg men han gör det själv. Och jag har stöttat och peppat och velat prata och förstå och varit frågvis och inte lagt mig i och velat vara nära men låtit honom vara ifred när han inte varit på humör. Ja testat allt. Vi hade ett väldigt bra samtal häromdagen när han erkände att han inte var ärlig överhuvudtaget i de samtalen vi hade kring hans beroende, han sa bara det han trodde jag ville höra för att få slut på samtalet och få mig lugn. Trots att jag verkligen försökte fråga hur han verkligen mådde/kände egentligen.

Ingen är som alla andra men med lite distans kan jag se att jag var delaktig i snurran, med min frustration och oro och kärlek. Den har hjälpt honom framåt men jag fixade ingenting förutom att lämna. Det svåraste mest smärtsamma jag någonting gjort, gick emot precis allt mitt hjärta kände.

Min poäng är, rent krasst, du kan inte rädda honom hur mycket kärlek du än har. Han måste vilja, på riktigt. Och det vet vars han när han är där. Ta hand om dig, det gjorde inte jag. Och jag fatttade alldeles för sent att jag var alldeles slut. Nu mår han bättre men jag är pannkaka fortfarande…så det kostade mig långt mycket mer än det kostade honom i nuläget att relationen höll i så länge. Älskar honom fortfarande och saknar honom mycket men saknar inte bergochdalbanan som jag fick på köper.

Har skrivit det på andra ställen men någon från alkohollinjen sa till mig ”det är samma person, den nyktra och den onyktra. Du kan inte välja bara en, så fråga dig själv om du kan leva med alla sidor av den personen du är i en relation med”

Nykter dag 45. Känns konstigt och självklart på samma gång. Idag vår och varmt i luften. Min sambo hade varit i stan och sett människor på uteserveringar överallt. Då tänker jag att jag snart ska sitta där med en cava. Tills jag sekunderna efter kommer på att det ska jag inte. Jag ska sitta där med en alkoholfri dito. Detta har hänt flera gånger senaste dagarna. Korta flashbacks av vad jag brukat göra. Men bara som minnen ungefär.
Vi gick på restaurang och åt. Väl där beställer jag afri öl. Bläddrar förbi vinlistan utan att tänka tanken. Så konstigt att jag kommit dithän. Som om alkoholen suddats ut. Dricka alkohol är något som andra sysslar med. Inte jag.
Jag som förut ville dricka nig redlös en gång i veckan eller åtminstone varannan.
Så mystiskt. Det går nästan för lätt…

Jag är nykter alkoholist och min frus barn tycker inte om mig för att jag drack förut, men dom vet inte att deras mamma oxå drack.och hon har pratat väldigt mycket illa om mig för dom, och hittat på saker som jag inte gjort, men har varit nykter i över två år, men min fru dricker i smyg när inte barnen är hos oss. Risken om jag berättar det så är det väl mitt fel allting.
Vet inte vad jag ska göra. hon dricker två dunkar i veckan. och blir väldigt otrevlig mot mig o när hon är full säger hon till barnen att dom inte kan komma för hon är sjuk.