Senaste kommentarerna i forumet

@Angelcakes Tråkigt att höra.. Hur länge sen är det din sambo slutade dricka? Jag vet inte vad,som är vad men har man druckit länge förändras strukturerna i hjärnan vad jag förstår. Kanske tar det tid att "återställa". Vi har den värsta period vi haft. Det finns mycket kärlek och aldrig våld eller skrik men det jag beskrev räcker... Just nu, en tisdag håller han på att somna vid köksbordet efter ett par öl och två glas vin (vad jag vet). En helt vanlig tisdag. Förstår det inte. Jag saknar den han var och kan vara. Alkoholen är viktigare än intimiteten.

Bra att du inte fortsätter med henne. Fokusera på dig o ditt barn och ha absolut ingen kontakt.
Det kommer att bli bättre♥️

Livet går vidare. Har varit själv och inte träffat henne på några veckor, inte haft kontakt alls den senaste tiden. Märklig känsla men fridfullt. Är mycket för mig själv men längtar efter vanliga sociala kontakter utanför arbetet. Det är lättare på sommaren. Det finns planer i alls fall.
Har en bit till släkten så det är långt mellan träffarna.
Tankar energi från Al-anon möten och liknande.

@Vitvargen Tack för att du delar med dig! Ja förändring kräver vilja vilket kräver insikt... och inte ens där är vi. Tisdag idag, kalasdag tydligen...

@esterest Alkohol alltså... förstör så mycket. Har du tagit upp det?

Klarade det idag. Ville gå in på systemet, det är nästan ett automatiserat beteende, när jag ändå var och handlade men höll det jag hade lovat mig själv. Var knappt ens sugen då kroppen börjat reagera med avsmak på det sura röda vinet på sistone. Men jag vet ju att suget kommer komma för eller senare.

Har blivit väldigt tydligt för mig, när jag läser vad jag har skrivit, att alkoholen gör en till en stor egoist. Snacka om att bara vara fokuserad på sig själv och sina egna behov. Dags att börja tänka på de runtomkring som också drabbas.

Samtidigt märker jag hur en del, när man säger att man är alkoholist, säger ”nä, det tycker jag inte” Problemen förminskas och det kan nog vara för att om jag är det, är kanske de också det? Det är så väldigt lätt med självbedrägeri.

Vad skönt det är att läsa svaren igen. Grottar ner mig i alla tankar, lite då och då. Det snurrar allt möjligt, som t.ex
Kunde jag ha gjort någonting annorlunda?
Hade det fungerat om jag ringt efter någon hjälp.
Senaste "haveriet" så var hon tokfull. Gav upp och bad mig att hjälpa henne till psykakuten. Jag kollade upp hur det i så fall skulle gå till och fick fram en plan. Sen kom "Alfons" in i bilden. Vänta, jag ska bara... Det rann ut i sanden.
Fan, det var så nära.

Jag har gett upp och lämnat henne. Skönt, men konstigt.
Orolig? Ja.
Saknar henne? Ja, till och från.

Att gå på möten, live eller online, hjälper mig.

@Flarran Nog är det bra att ha en tro och jag tror att Gud är med dig. Säkerligen hörde han även din fasters böner och tog sin kontakt med dig, när du var mogen för det.

Ha det så gott och sköt om dig!❤️

Såklart är vi alla olika. Du skriver fint om hur du vill leva och du vet vad du behöver för att kunna göra det. Jag tror också att med kunskap och självkännedom kommer man långt, självklart beroende på vilken typ av drickande man har.

Jag hoppas och tror att jag tagit tag i detta i tid och kan lära mig att dricka måttligt (jag har under vita perioder också tagit till annat, som godis och läsk för att ”stilla” begäret och tomheten..) eftersom jag hela tiden tänker på och är medveten om vad jag INTE vill med mitt drickande.

Vi hittar alla vår väg och klassisk storasyster som man är vill man ju inte belasta andra med sina problem. Dock har forum som detta hjälpt mig reda ut tankar och känslor och man kan skriva av sig utan att dömas.

Även fint att kunna skriva till en professionell rådgivare som bollar tillbaks ”vad tror du?” ”hur känns det för dig?” när man uttrycker tankar och funderingar.

@Thompa_68 Det är intressant att reflektera kring insikt och acceptans. Tänker att det kan handla om att man också kan se sig själv utifrån, observera sig själv och reflektera över sitt beteende, sina tankar och känslorna kopplade till det. Att man ifrågasätter sig själv och försöker förstå sig själv bättre.

Läste om David Rock, hjärnforskare som säger ”det är slående hur begränsad vår uppmärksamhet är. Människan har bara förmåga till en liten mängd kvalitativt tänkande varje dag. Det är därför väldigt viktigt att vi väljer medvetet vad vi ska fästa vår uppmärksamhet på. Om man lägger fokus på fel saker så kan man inte räkna med att man därefter kommer att orka fokusera på rätt saker. Du har bara en viss mängd uppmärksamhet per dag, det är biologiskt – och därför gäller det att rikta energin rätt från början”.

Tänker att det handlar om att medvetet välja vad man ska fokusera på, i vårt fall, att leva nyktert och se det positiva i det. Att om man lägger fokus på att det blir tråkigt, värdelöst mm att leva nyktert så får det positiva inte plats. Mitt motto är ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt”, alltså att om man uppmärksammar och fokuserar på det negativa så får man negativa känslor och känslohjärnan, där suget sitter får dominera tankar och känslor. Och fokuserar man på det positiva så får man positiva känslor, vår pannlob, vår rationella hjärna, det sunda förnuftet, får dominera våra tankar och känslor.

Såg även detta
* När du har fått en insikt är det viktigt att reflektera över hur handlingen påverkar dig. Känner du dig bättre? Hur kan du bygga vidare på den nya insikten?
* Insikt är ofta det första steget till att förändra ett beteende. Om du vill ändra något, börja med att förstå varför du vill ändra det och hur förändringen skulle gynna dig. 

Du är på god väg och du verkar ha stor motivation till ett nyktert liv. Fortsätt så!💪

@Vitvargen Gamla favoriter - vittrade skumkanter - refoaming - små söta godingar. Och du talar med kärlek. Inte kan det vara Carlssons OD-11:or du talar om. Kanonhögtalare hur som.

Tisdag. Bra dag. Rest i jobbet. Hög risk, men blev bra! Ligger nerbäddad och kollar tv. Ser framemot hotellfrukost imorgon 🙂

Man kan ibland vara lite trött en stund på det mesta och känna att det bästa väl vore att lägga ned det hela över hela linjen på nåt sätt. Då får man då vara tacksam för att man inte har drivmedlet sprit i form av alkohol till hands som knockar hjärnan. Tänker på hur många gånger jag suttit i ensamhet tillsammans med nån flaska med sketen skit och liksom hört en röst inom mig säga. Skit i det här, fatta att vad spelar nåt egentligen för roll alltså, det går ju ändå åt helvete med allt...

Det finns många sätt att som människa se på tillvaron och det andliga inte minst, beroende på hur man faktiskt ofta i stunden mår, tänker och känner sig. Brukar ibland som trött nykter dystymiker med diverse andra psykologiska små pålägg om man så säger. Med kall nykter logik sett, efter att alltså ställt alkoholen som enda räddningen åt sidan, känna mig rätt trött på det mesta. Men har ju enligt en del hånfulla flin på vägen ändå min kanske lite fåniga tro på att skaparen är med mig.

Knasigt snack som jag inte orkade höra talas om när det högsta jag oftast längtade efter var nästa underbara fylla eller nåt sånt. Något som jag inte skäms så värst mycket över. Tänker här att man inte kan göra mer än sitt bästa i var stund efter sin bästa förmåga och kunskap. Har ändå alltid haft känslan av att Gud fader varit, och är med mig hur konstigt det än kan låta. Borde väl kanske skämmas som en gris eller nåt, men så långt hoppas jag att jag aldrig kommer att hamna.

För det står väl skrivet nånstans att gårdagen har varit och att morgondagen har man inte sett och att idag hjälper Herren. Sicket unket snack. Radera den där korkskallen skulle jag sagt för bara nåt år sedan om jag läst sånt här flummigt snack. De så kallat religiösa har väl sällan givit mig något substantiellt av värde alltså. Minns när min gamla far låg där i sin sjuksäng och skrek av kroppslig smärta och jag tanklöst sade: Var är din Gud nånstans nu då alltså...

Minns att farsan sade att Du får säga vad du vill, min tro ändrar ingen i världen på. Sedan fortsatte han att mumla obegripligheter om att: Gud och Jesus hjälp mig. Kanske hade han som precis som mig mest musikaliskt sett, som mest också gillade svängiga rocklåtar lite mer livserfarenhet ändå på något sätt eventuellt. Men han hade väl sett ett och annat inom tiden i sjukvården som han ändå gav sitt liv till i över trettio år alltså. Minns när jag växte upp att inget egentligen var kul nån längre stund, mest grått var det för det mesta, precis som idag, inget nytt under solen alltså.

Har läst den tidens tankar skrivet i mors dagbok av henne som jag ärvde och tänkte slänga i närmsta soptunna vid en avstädning alltså. Var så himla trött på allt hennes uppdämda inre Halleluja-snack i skriftform om Jesus som jag kunde undra över hur hon kunde känna var som hennes store lärare och storebror liksom. När jag hade sett henne efter sitt sista andetag var jag inte så värst religiös liksom, och är väl det kanske inte heller var dag heller. Men konstigt nog känner jag ändå att Gud är med mig på något märkligt sätt. Den känslan släpper jag inte i första taget för då är det nog kört...

Minns min faster som ringde var dag efter att hennes man och även min farsa, hennes bror dött inom kort tidsrymd och att hon sade att hon dagligen bad för min frälsning. Då kändes det väl mest som lite smått störande och en aning pinsamt. Men höll då god ton i telefonsnack och sedan en dag så var hon borta ur ekvationen, bara nån vecka efter min en drygt tio år yngre kusin som verkade rätt klok och visst var vuxendöpt kristen, vad det nu gav henne, då hon ändå inte lät värst lycklig.

Tider komma, tider gå, men Skaparen är den som bestå, så tänker jag denna kväll och undrar vad morgondagen har för prövningar eller gåvor att bjuda på. Kör vidare med ett steg i taget som en envis åsna och det ska då mycket till för att få mig att giva mina slantar för prylar från bolaget för den prylen vet man då vart den leder till. Inte är det då hälsokost och god ekonomi och sånt liksom. Nej, nu är det dags att för en matpaj, typen ost och skinka jag fick tag på här om dan. Tokerier och värdelöst svammel som vanligt här alltså, men vem bryr sig...

Ha det fint!

@Kaisa7402

Jag vill sluta dricka för alkoholen har förstört så mycket för mig, mest i form av mina relationer, och gör mig bara deprimerad. Även på grund av min hälsa. Min pappa söp ihjäl sig och dog själv i sin säng, 69 år gammal. Led av klåda, flera brustna och blödande magsår som opererades. Hade ingenting alls kvar på slutet mer än sin relation till alkoholen. Jag vill inte bli som honom.

@Kaisa7402
Hej o välkommen hit.
Försök att få stopp på detta innan det blir värre för värre blir det.
Känner verkligen igen mig. Höll också på så och drack o sov. Skötte också jobbet hur det gick vet jag inte. Hade heller ingen motivation att sluta. Försökte några år försökte med ALLT..Till slut kom jag tillber vändpunkt att det går inte att fortsätta så. Livet är mycket bättre utan A.
Vill inte tillbaka till det livet.
Ta hand om dig
Du fixar det..
Fortsätt o skriv
Kram🙏

@JHL

Tack! 😊 Har aldrig ringt dem men ska ta till mig av det tipset!

@LAO

Tack! 😊 Nix, alkoholen gör det verkligen inte bättre, allt blir bara så mycket sämre.

Hej! Jag är i samma situation just nu och har haft ett samtal med öppenvården angående min pappas riskbruk och min mammas medberoende.
Så långt jag kan minnas från mina tidiga tonår har mamma sökt sig till mig för stöd och tröst när pappas drickande varit som värst. Nu nästan 20 år senare mår hon som sämst medan jag själv tagit mig ut ur huset och fått en egen familj. Hon drar sig undan socialt, har hittat henne gråtandes flera gånger utan förklaring, är bitter och mår allmänt psykiskt dåligt. Hon har dessutom spinal stenos och artros så smärtan förstärks säkert av hennes mående och vice versa.

I februari bad jag henne söka hjälp men då slog hon ifrån och skrek att jag ljög och hittade, var sjuk och behövde sjukskrivas och medicineras. Hon blev helt galen och jag blev nästan rädd för henne. Efter det tog jag en paus från både henne och pappa men föll tillbaka då min sambos pappa insjuknade i cancer.
Det var i höst när jag fick veta att min mamma pratade så mycket skit om mig bakom min rygg till min moster som jag kände enorm hopplöshet. Hennes skitsnack renderade i en orosanmälan (som lades ned väldigt fort) men själva agerandet har satt djupa spår i mig och jag har svårt att förlåta både henne och min moster för detta.

Jag har försökt prata med dem flertalet gånger men ingen av de är mottagliga att ta in vad jag försöker säga och nu orkar jag inte strida längre. Jag känner att en gräns behöver sättas, för min egen skull men även för mina barns skull.

Hur tänker du kring själva gränssättningen? Hur, var och när är det bästa tillfället för det? Jag känner enorm oro och ångest kring detta och tar gärna emot råd från den som gått igenom liknande!

Nu har de svarat igen att jag kan få gå ett 12-veckorsprogram hos de om jag uppfyller kraven. Internetbaserad men med samtal. Ska försöka anmäla mig imorgon. Är dock väldigt orolig för att de direkt gör en soc-anmälan pga. Barn. Redan varit där en vända och vill absolut inte dit igen.

Ingen A idag iaf, ligger redan i sängen. Imorgon ska jag ev. Ut på stan, men ska klara det också tänker jag.

Hejsan! @LAO trevligt att se att du tittade in här kompis, höll en stund nästan på att gräva ned mig i en del mörkare tankegångar som jag kan hamna i vissa stunder, men tacklar det mesta så gott det går med väl kanske min envishet och lite andlig kraft i form av barnatro om man nu tror på att sådana prylar eventuellt finnes. Hur som helst, tack för besöket på min sida.

Kämpar vidare!

Hej @Tjej82
Tack för din kommentar 😊 Det kan nog stämma att vi har en del gemensamt! Självklart är varje hjärna olika, varje beroendesystem fungerar på sitt eget sätt, och precis som jag vet att jag ofta måste tänka igenom det jag gör, kan ingen annan veta hur det blir för dig. Men jag önskar dig allt det bästa – självkännedom och kontroll.

Jag sitter hemma med ont i halsen och snuva och funderar lite på livet. Jag tror att anledningen till mitt drickande var att jag hamnade i en situation som jag egentligen absolut inte ville vara i. Jag hade varken livserfarenhet eller styrkan att ta mig ur den. Sedan några år tillbaka har situationen löst sig av sig själv, och jag känner att jag har fått mer distans, acceptans och förståelse för allt som händer omkring mig. Livet är kanske tuffare nu – sjukdomar kommer och går, och mycket händer som jag inte kan kontrollera – men jag vet att jag gör det jag tycker är bäst, och jag älskar mitt liv.

Jag samtalade med en psykolog när min pappa gick bort. Han hjälpte mig att bearbeta sorgen under några månader – det var skönt att kunna prata med någon utan att belasta sina närmaste. Intressant nog tyckte han, till skillnad från många andra, att det inte är någon konst att sluta dricka helt. Konsten är att använda hjärnan på ett klokt sätt: att ta kontroll över sitt beroendecentrum, förebygga, styra och reglera balansen. Han gav mig styrka, för han sa att om jag vill, så fixar jag det. Särskilt eftersom jag redan 2016 lyckades omvandla ett ganska allvarligt alkoholmissbruk till ett vanligt, ganska begränsat drickande.

Jag känner mig själv. Om jag skulle fokusera på att sluta helt, skulle jag inom fem minuter bli beroende av något annat – socker (inte bra om man har diabetes), shopping, sex, tabletter eller träning på ett skadligt sätt. Alla de beteendena skadar mig, och jag vill ta till dem när jag mår dåligt. Jag kan bli beroende av nästan vad som helst. Men jag vill inte sluta med allt detta för att då tappar livet sin smak, blir som att bo i ett kloster. Det handlar om att medvetet arbeta med balansen, se mig själv och tillåta mig det som är bra – allt i måttliga mängder. Det är komplext, men också vackert. Det gör mig till en människa. En sån här riktig människa, som jag kan verkligen blir förbannad och besviken på ibland, men som jag för det mesta älskar och även beundrar på ett knäppigt sätt.

@Kaisa7402 För mig är det först och främst vetskapen om att jag inte klarar av att dricka alkohol på ett kontrollerat sätt, det blir alldeles för ofta och i för stor mängd. Mina motivationsfaktorer för nykterhet:
Familjen med fru och barn som jag inte vill såra eller svika
Hälsan
Förmåga att utöva min sport som jag vill med kompisar
Slippa alla tankar på när jag kan dricka nästa gång och om jag har tillräckligt hemma

Känner igen mig så väl! För mig är det hälsan (är 50), att vara en förebild för mina barn och att få leva länge. Men det som driver mig mest? Känslan av kontroll. Att jag tillslut vägrar att gå med på att den där substansen ska styra mig, jag är stark och kan göra egna val.
Med det sagt, fasiken vad tufft det är. Jag är på nedtrappning nu från att ha druckit varje dag i säkert tre år. Denna vecka och kommande två ska jag ha tre alkoholfria dagar per vecka. Känns tufft men inte oöverstigligt. Fortsätt att komma in och läsa här, det hjälper!

Som jag har velat komma ur alkoholens destruktiva klor tidigare, många gånger och även lyckats en kortare eller längre tid. Men ofelbart har jag trillat dit igen när jag började dricka, då jag trodde att jag efter en paus kunde hantera alkohol kontrollerat, vilket varje gång visade sig vara helt fel. Så viljan är absolut en viktig parameter, men för mig var det avgörande att komma till insikten och acceptansen av att jag inte har förmågan att hantera alkohol. Att nå dit har tagit en väldigt lång tid, därför att jag har använt alkoholen som guldkant och snuttefilt så länge och det har känts omöjligt att lämna den på obestämd tid, är livet verkligen värt att leva då? Nu känner jag i själ och hjärta att det faktiskt är det, tar en dag i taget och söker det positiva i livet utan alkohol istället för att satsa på en tidsbegränsad nykterhet som till slut följs av återgång till en konsumtion av alkohol som är ohållbar och destruktiv.

Hur jag har nått insikt och acceptans av min allergi mot alkohol kan jag inte riktigt förklara. Förmodligen blev det bara en gång för mycket av alkoholintag, där något fick mig att sätta stopp och komma till sans. Rent logiskt borde jag ha förstått för länge sedan att det är en fruktlös väg att satsa på kontrollerat drickande när man som jag alltid landar i alkoholmissbruk efter nyktra perioder, oavsett hur bra metoder för kontroll jag försökt använda mig av. Men acceptansen som krävs bottnar uppenbarligen inte endast i logik.

@Flarran att kunna känna livsglädje av i princip ingenting alls är väl ändå den största gåvan vi kan ge oss! Vad bra du kämpar på!