Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Ja, sorgen måste få finnas och det är kanske inte så konstigt om vi även blir trötta av sorg.
Styrka till dig! 💕

Tror att det finns några stycken som har skrivit hör tidigare. Ställ frågan i förändra-forumet, så får du kanske svar. Efter att ha läst härinne tror jag inte att det är så enkelt som att byta ätande mot drickande. Jag tror det händer nåt med näringsupptaget som kanske gör det lättare att hamna i ett beroende. En kombination kanske.

Det går, många har lyckats. Kämpar själv med att få ordning på drickandet. Men många behöver hjälp, det kan vara svårt ensam. Testa AA? Testa vården (antabus med mera). Bra första steg att skriva här i alla fall.

Dagar och veckor går men tröttheten består. Lite så skulle jag kunna sammanfatta senaste tiden. 👀
Sedan jag plötsligt stod där (igen) med en öl i handen i slutet av juli har det ju gått ett tag och jag hade så hoppats att jag skulle vara piggare och må så mycket bättre vid det här laget. Ibland blir jag orolig för att det skall vara något allvarligt så som var fallet när hade mitt första längre uppehåll sommaren 2020 när tröttheten inte gav sig. När jag rannsakar mig lite inser jag dock att den tröttheten var annorlunda, helt förlamande. Jag klarar trots allt av att på ett hyfsat sätt sköta heltidsjobb, gård och djur även om det är så mycket mer jag önskade att jag hade ork att göra.

Någon gång då och då dyker tanken upp att om det nu inte blir bättre än så här så kanske det är lika bra att dricka, vad har jag att förlora. Lika fort som denna tanke kommer försvinner den när jag påminner mig om den helt avskyvärda abstinens jag fick i juni. Jag vilar fortfarande tryggt i beslutet om 12 helt vita månader, dit skall jag banne mig ta mig trött eller inte. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det ju, nog skall jag också bli piggare och få mer ork med tiden 😊 Om inte så har jag i alla fall sluppit ångest, skakningar som inte går att kontrollera, illamående och yrsel

Har ju inte varit här inne på länge så jag skall ta och läsa i kapp mig lite. Hoppas så att det går bra för er alla och att ni mår bra, gamla såväl som nya på forumet 🧡

Varmt välkommen hit, Wskwwmamman!

Du har redan fått ett fint svar här, vill också titta in och hälsa välkommen. Du berättar om din mamma där det eskalerat igen med alkoholen och hennes beteende i samband med att hon dricker påverkar alla runt omkring mycket negativt. Du känner dig arg och frustrerad över att hon inte tar något ansvar och verkar skjuta detta ifrån sig när hon är nykter. Tufft verkligen och inte så konstigt att en kan reagera starkt själv i en sådan situation, alltså som att skrika och vråla, även om det just då kanske inte är konstruktivt så låter det som något som skulle hända vem som helst i en liknande situation.
Ni runt omkring henne har försökt allt i omgångar, pratat, hällt ut alkohol, satt gränser mm och kan tänka mig att du och ni andra är dränerade på energi, kraft och ork. Nu försöker du söka stöd och lösa detta från ett annat perspektiv genom att du vänder dig hit och efterfrågar tips, bra gjort.

Tänker också att sådant som du gjort, att inte svara på fylle –sms, börjat fundera på gränser när det gäller barnen, när träffas när inte, är sådant flera i liknande situationer är hjälpta av. Ibland kan det vara skönt att prata med någon för att tydliggöra och lära sig se vad en redan gjort, kan göra mer av, vilka gränser en kan sätta och hur en kan börja ta bättre hand om sig själv.

Hur ser ditt stöd ut idag? Det kan finnas anhörigstöd i kommunen, via VC och du kan ringa Alkohollinjen och få stöd som anhörig, 020-84 44 48. Bara en tanke, kanske sådant du redan känner till.
Ibland är det också just det du gör lite av om jag förstår dig rätt, att du ger det en paus. Det finns ingen hjälp som kan hjälpa någon som inte vill ta emot den.

Fortsätt skriva och läsa här, ibland behöver en skriva flera gånger för att en tråd ska få mera fart!
Igen Varmt välkommen!

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hå hå hå…. Inte vän med det nya forumet. Galet att inte kunna redigera och trist att inte kunna gilla. Det kan bli lite hursomhelst… Annars är allt bra! / mt

Åååh❣️StortGrattis kära MM❣️
Fem år, fantastiskt! Glad att jag lyckades se din hälsning, är sällan härinne numera. Tänker emellanåt på dig, alltid med värme och en förhoppning om att du lever ett gott liv🍁
Allt det bästa är min önskan från mej till dej 🧡 / mt

Åååh❣️ Stort Grattis kära MM ❣️
Så glad att jag lyckades fånga in ditt 5-års-inlägg, är sällan härinne numera. Tänker på dig nu och då, alltid med en förhoppning om att du lever ett bra liv. Härligt att få din hälsning. Allt det bästa är min önskan från mej till dej💕 / mt

@Kennie jag har svårt att med yoga
Jag ha börjat springa .
Och köra övningar hemma.
Jag önskar så att jag ej slapp att oroar mig hela tiden
Gå hos en kbt terapeut

Hej Isac,
Jag hoppas du är ok. Jag vill säga till dig att du inte måste må så här, det går att sluta dricka även om du inte tror det. Ge det en chans, hör av dig till vården och ta hjälp! Styrka till dig!

Ångesten och deppigheten släpper inte. Vi har flyttat och jag älskar nya huset men jag kan inte vara glad. Är bara sjukt orolig för allt. Ekonomin som är i botten. Någonstans har jag packat ner sonens mediciner men jag vet inte vart så jag har bara lite kvar. Jag måste hitta dem idag. Stress och stress. Sonen är sjuk och är hemma. Det var ångest ett tag då jag trodde han skulle få lunginflammation. Jag har svårt att tänka positivt just nu. Jag vet att jag borde men känner bara ångest och stress!

Länge sen nu, hoppas allt är bra med dig ❤️

Kram 🐘

@Annabell Allt det där skriver jag under på. Bra punkter! Kram

@torpet
Krisperist! (krisperiod på autocorrect)
Jag går med i din klubb och avger också ett löfte att aldrig med förolämpa de vackra morgnarna! Tack för fin läsning 💕

Hej, jag tvivlar också! Min man dricker också för mycket fast bara på helgerna. Både fredag lördag och alltid mera när jag inte är med. Vi har haft det här problemet i 15 år och alltid tyckt olika om det, och blir alltid osams om det. Vi umgås bara med folk som vill dricka, har slutat med att jag inte gärna bjuder hem folk på middag.
Det är tufft när man tvivlar på sin egen åsikt, tänker att det inte är så farligt. Tänker att det är mig det är fel på som överreagerar! Skönt att höra att det är ok att lita på sin magkänsla! Han har försökt att dra ner på mängden, det går bra ibland men jag har fortfarande ont i magen inför varje helg. Jag skulle önska att han gjorde ett uppehåll en längre tid, eftersom han har svårt att hejda sig när han väl börjat dricka, men han vägrar.
Jag är livrädd att konfrontera honom om det, är så rädd att om han var tvungen att välja mellan mig och alkoholen att han väljer alkoholen! Skönt men tragiskt att vi är flera i samma båt här, men man känner sig inte lika ensam!Kram!

Du är amazing @Seklart ❤️⭐️😊!!

@Axianne Starkt o modigt av dig att dela din historia med oss! Önskar verkligen att det läget du kommit till ska göra det möjligt för dig att hitta nya vägar i livet! Du har onekligen kommit en bra bit på vägen... Fortsätt att skriva här både för din egen skull men också så att vi kan följas åt för att stödja o peppa varandra!
🤗

Tack @Axianne för dina insiktsfulla och ärliga inlägg, jag blir så berörd, du förmedlar stor styrka i färden med att byta kurs! Du skrev ”men jag har inte varit nykter eftersom jag inte har haft ett nyktert tänk.” Viktigt detta, tror verkligen det nyktra tänket är en grundbult! 🙏☀️

Fy tusan vilken historia.

Väldigt starkt av dig att vara så ärlig. Du blir nog en insperation för många här som kämpar.
Otroligt vilket jävla gift det här är och hur människor fortsätter att hälla i sig trots förlorade jobb och relationer.
Du måste vara rädd om dig och din kropp. Dessa mängder klarar nog inte kroppen hur länge som helst.

Skickar en stor kram

@Andra halvlek Ja, dina tips tar jag med mig. Det är så himla mycket en mental inställning. Ingen kommer ju tvinga i mig något. Jag äger beslutet! Idag strålande sol. Redan varit på gymet och på vägen hem i bilen ett så vackert landskap att jag kunde gråta. Frost, dagg, motljus, vindstilla, orange, rött, gult och färger utan färger i det helt vissna. Dessa tillstånd är också viktiga att komma ihåg. Inte bara tänka tillbaka på allt helvete alkoholen gett. Dessa nyktra, krispiga mornar. De är guld. De är antagligen meningen med allt. Ingen lust att någonsin igen förolämpa dessa mornar med bakfylla, ångest, och självömkan. Vill ta emot dem med öppna armar och lägga dem i minnesbanken att ta fram när det är nollgradigt, regn, blåst och en grå filt över hela tillvaron :) Idag ska dagen gå i krispets tecken. För jag är en krisperist! Kram till alla!

Härligt när man får såna där nyktra dagobert-vanor 🥳, jag började ha fasligt stökigt kring mig- särskilt hemma- för att liksom ”se gärna in i min röra - här finns inget att dölja” önskar dig en fin dag, sol här ☀️☀️

Tack för ditt meddelande i min tråd @Varafrisk 💞! Många tankar och massa pepp från mig till dig ❤️!

@Axianne vad berörd jag blir över det du skriver. Jag tror på dig! Fortsätt skriva så vi får följa din resa.
Vi har ju lika många dagar du och jag så vi kan följas åt 💖

Heja dig kloka @Kungslilja 💪🏼⭐️! Hoppas att den här dagen också får bli vilsam från A-tankar! 💞

@MondayMorning 5 år! Det är verkligen stort! Varmt Grattis🤩🤗

@Ida123
Ja ... Har själv ett kraschat förhållande, dels pga alkohol. Jag är som du, också en "smart tjej". 😉 Hörde också av vänner att jag borde gå.. Men mitt svar var att mot mig är han snäll, nykter är han helt annan.

All kärlek i världen rår inte mot det. Alkohol. Vill inte den andra sluta, så blir det så. Det trista är att man aldrig kommer att bli viktigare än alkohol är då det kommer in ... Den har en jävla kraft. Som mitt ex sade, jag kan inte kontrollera det. Nä, jag vet ... 😔 Så ändrade han helt, kunde bli aggressiv, fräck och stingslig. Dr jekyll och mr hide

Först mot slutet satte jag gränser, kanske jag borde ha gjort det tidigare för både honom och mig. Vet inte.
Just då jag var inne i det hade jag länge en spärr att diskutera min upplevelse med drickande med honom. Antar att det är rätt vanligt hos anhöriga. 🙄 Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog upp det mer och ångrar även de gränser jag inte satte. 🤔 Men jag tänker att jag gjorde mitt bästa - just då. Och just då var jag slut, hans drickande gav mig oro, sämre sömn och matintaget påverkades och ändå höll man sig kvar.

Nyligen har han ringt mig onykter. Jag har lugnt meddelat honom att han gärna får ringa mig - nykter. Det tog han in och har hållit. Han har berättat om planer för framtiden, vilket innebär mindre alkohol. Kanske berättar det som kompis till mig eller försöker "håva in mig tillbaka", får vara försiktig där kanske att jag inte agerar med känslorna igen i stället för förnuftet. Han har långt missbruk bakom sig så han har lång väg upp.

Alltför sent gick det in i mitt huvud att man inte kan förändra någon annan, men att man kan fatta beslut i vad man själv pallar med och vill/inte vill vara i.

Det där med att bryta som du skriver... Till slut var det bara stopp för mig. Jag orkade helt enkelt inte. Om jag nådde min botten, gräns för vad jag mäktade med. Då konstaterade jag att läget gått för långt. Borde ha gått tidigare, satt gränser tidigare, ja något (!!) för jag var infernaliskt trött samtidigt som jag dock började känna någon slags sinnesro. Konstaterade att hans beroende dragit ner mitt välmående väldigt mycket. Tyvärr. Tappade mig liksom på vägen, men nu på väg upp. Är singel och gör det jag värdesätter och ger mig glädje. 💕 ☀️ Emellanåt kommer en sorg över att inte jag är med honom, men hastigt skjuter jag undan det med tankar att jag inte vill anpassa mitt liv efter alkohol. Jag vill ha annat av livet liksom. Tänker ofta även på :
** Ett sunt förhållande ska forma ett vi utan att förstöra ett jag. ** Att jag gör det jag mår bra av, vill vara i en sund relation.

Sköt om dig, ta hand om dig själv.
Fråga dig vad som är viktigt för dig och hur du vill leva. 🌹
💕

@torpet Den stoltheten ska du verkligen omfamna! Jag var tidigare en festprisse av rang och det som oroade mig mest var att inte bli trodd på, att jag menade allvar. Att folk skulle reagera med ett ”jo, tjena kom igen om några veckor”. Men med drygt 600 nyktra dagar i bagaget kan jag ge mentalt ge den inställningen fingret. Jag vet att jag kan och jag vet att jag har tagit rätt beslut. Och den känslan blev stark redan efter 3-4 nyktra månader.

För övrigt var det ingen som ens reagerade så, det var nog alkoholdjävulen i min skalle som försökte en luring. Om någon hade reagerat så hade jag förhoppningsvis bara ryckt på axlarna. Eller så hade det triggat min vinnarskalle lite kanske.

De enda negativa reaktionerna jag fått är ”ska du inte dricka alls längre, ska jag dricka ensam då?” Lite surt och vasst i stundens hetta. Jag har bara beklagat och svarat att jo, så är det. Vid nästa tillfälle har jag fått massivt stöd från just dessa människor, som sedan anförtrott mig att de nog också borde sluta eller åtminstone dra ner på drickandet. Så problemet låg aldrig hos mig, utan hos dem.

Kram 🐘

@Charlie70 🧡
Godmorgon! Hur går det med allt?
Har du fått möjlighet att varva ner någonting? Tänker på dig!💗
Kram 🤗

@Annabell 💗
Godmorgon och tack det samma🤗
Jag tror dessutom att vi är på samma dag 14 om jag minns rätt! 👍
Kram 🧡

Tar en lunch i dag med en av mina vänninor och det känns ganska självklart att ta en alkoholfri öl istället för ett glas vin, vilket jag skulle gjort för några år sedan! Ja, väninnan var den som påpekade att det inte var ok att ta ett glas vin till lunch mitt i veckan för några år sedan. Jag hade blivit påkommen genom ett test hos personalläkare.........
Spar mina glas till helgen. Ska bli så trevligt att ses och prata av sig om ditt och datt, det är precis det här jag vill - ha trevligt med vänner!

Tack @Seklart @Kungslilja och @Varafrisk ❤️😊! Var eg väldigt taggad på fotbollen igår, men somnade ifrån allt redan 21.15 😅. Har aldrig tillåtit mig somna i soffan när jag druckit (måste hålla ”skenet uppe”…), så det var lite härligt att bara slockna sådär slöfocks-aktigt 😄.

Tog med min hund och spionerade på några änder igår - kände viss samhörighet ❤️😀. Ha en fin dag allihop! 💞⭐️

Ni är dom endå som nånsin verkat bry er och för mig så är det xtremt mycket. om det tar 10 dagar innan jag svara så uppskattar jag uppskatttar jag er extremt mycket att ni ens orkar svara på en post jag skrev tack

Om det är okej för er så vill jag gärna snacka med er i nån mån facebook eller skype, ni kan görna skriva till mig det gör oehört mycket. ps så ni vet jag dricker fortarande

@axianne
Kikade in och läste ditt inlägg i ett svep, kommer läsa imorgon igen. Tack för att du skriver så uppriktigt. Tack för att du påminner oss allihop med vem vi har att göra med när vi händelsevis eller någon gång trånar efter det där glaset.
Jag har ju inget svar på om det här är nystarten du behöver- och faktiskt måste åstadkomma, göra till verklighet.
Men JAG tror det. Och jag önskar att vi kan stötta, råda, värma, och övertyga dig om att ja, det är nu. Vi hejar på dig. Håller på dig.
Sluta inte skriva utan håll i. Vi är här prick hela tiden. Kram.

Jag har gått i behandling och varit alkoholfri många och långa perioder, men jag har inte varit nykter eftersom jag inte har haft ett nyktert tänk.

Även om jag sagt att jag bör undvika att rota i det förgångna och i stället se framåt så behöver jag nog ändå gräva i den här geggan som mitt liv blivit. För under snart tjugo år har jag gått från att vara en person som kunde ha välfyllt men orört barskåp och vinställ med fina flaskor av all möjlig alkohol hemma, till att dricka allt jag kommer över och sedan jaga efter mer på alla tänkbara sätt.

De senaste åren har det varit en dryg trelitersbox med det billigaste vita skräpvinet per dygn, men ofta mer. När jag kommit på var min vuxna son förvarar sina flaskor har jag länsat hans förråd gång på gång, för att sedan köpa tillbaks i syfte att låta bli i fortsättningen. Och det fortgick länge. Hans dyra ginflaska har jag tömt bytt ut säkert tio gånger under bara en eller två månader i våras. Till slut gav jag upp tanken på att ersätta det jag tagit. Han förstod ju ändå att jag druckit ur hans sprit och inte hade pengar till ny. Jag blundade för skammen och gömde mig på min kammare. Han har aldrig frågat. Han visste. Vi pratade aldrig om det.

Min målsättning har hela tiden varit att helt sluta dricka "på måndag" men det har alltid funnits "bara den här sista gången" som spökat. En gång mer eller mindre gör ingen skillnad mer än i plånboken väl? En sista dunk vin som jag känt att jag måste ha för att döva ångesten över min situation. Arbetslös igen, A-kassan på väg att ta slut, överviktig, tandvärk, ensam och utan kärlek. Jag har tagit alla skäl jag kunde hitta till att köpa mer vin. En sista dunk som lett till många fler. En lång rad med dagar och ibland veckor av ständig dimma, fylla, ångest, förnedring och olyckor.

Jag har ramlat och slagit mig illa, jag har förstört min relation med mina barn, jag har förlorat jobb efter jobb, jag har kissat och till och med bajsat på mig när alkoholen givit mig diarré, jag har sovit på golvet när jag ramlat ur sängen och inte kommit upp igen, min hygien har varit vidrig , jag har kört onykter och dömts för det, jag har blivit av med körkortet och jag har skuldsatt mig utan att ta ett nytt. Jag har förfallit fysiskt och inte tagit hand om den en gång ganska vackra kvinnan som jag var. Allt detta fruktansvärda och mycket mycket mer har jag gjort trots att jag hela tiden vetat hur fel det varit. Vetat att jag skadat mig själv och alla i min omgivning. Fullt medveten om risken för sjukdom, olycka och död. Jag har accepterat att jag är och förblir alkoholist, och ingen av mina behandlingar har bitit på mig. Jag har inte haft viljan på riktigt.

Första behandlingen var när min alkoholism hade eskalerat så pass att jag börjat dricka på jobbet. Eller snarare, jag hade blivit sämre på att dölja det. Jag hade druckit på arbetstid i flera år och om jag tänker efter så minns jag ju att innan dess hade jag på tio år haft tre jobb och varit så nervös att jag druckit innan alla mina jobbintervjuer men ändå blivit anställd. När jag fick de tidigare jobben så avvaktade jag generellt med att dricka till efter arbetstid eller på vägen hem när jag passerade någon pub. Men det eskalerade, som sagt. Ordentligt.

Chefen tog mig åt sidan en dag eftersom kollegorna hade påtalat att jag luktar alkohol. Jag lade mig platt, erkände direkt och fick en varning. Skam, skuld och ångest slet i mig men jag fogade mig i rehabiliteringen. Psykologsamtal och sedan gruppterapi enligt tolvstegsmetoden och AA-möten flera gånger i veckan samt provtagning varje månad. Jag drack alltid intensivt den första och andra veckan efter varje blodprov och höll mig sedan med vita knogar på mattan och var alkoholfri under de mycket dryga två veckorna fram till nästa provtillfälle. Tydligen kom jag undan med det, för chefen fick aldrig någon rapport om anmärkning på mina prover.

Efter ett år i behandling levde jag fortfarande i en lögn. Gruppbehandlingen hade avslutats med idel falska leenden och löften, inget som sagts eller gjorts där hade bitit på mig men folket runt om mig trodde att jag var ”frisk”. (Vilket skämt!!) På jobbet fick jag nu i stället för blodprover som uppföljning en alkomätare som slumpade fram tillfällen under arbetstid då jag fick blåsa och ta ett foto samtidigt. En app i mobilen skickade fotot tillsammans med alkoholresultatet till företagshälsovården. Nu blev det svårare att fuska, men ingen tvingade mig att blåsa när jag var ledig. Jag firade min 50-årsdag med en vecka helt ensam på ett all-inclusive-hotell utomlands där jag kunde dricka gratis drinkar, vin och öl från tio på förmiddagen till tolv på natten om jag ville. Och jag ville troligen, för fan vad jag drack. Drack och grät.

När sommaren kom var det dags för nästa period av supande. Jag drack mig igenom hela semestern som jag tillbringade på mitt rum med TV, dator och alkohol. Nu blev det inte bara vin och öl, som tidigare, utan även starksprit. Jag skyllde det ökade behovet på mitt nyligen kraschade förhållande efter att fästmannen kommit på mig med att halsa sprit i smyg. Det var inte han som bröt, det var jag som gjorde slut via sms en sen natt när jag var full, bara för att jag inte stod ut med att han kommit på mig. Ångesten var total och jag kunde inte sluta dricka. Jag kämpade för att vara alkoholfri i två dygn innan jag skulle börja jobba igen efter semestern men det räckte inte. För första gången i livet drabbades jag av en fruktansvärd abstinens och det skedde dessutom på jobbet. Svettningar, våldsamma kramper, hjärtklappning, skakningar, kräkningar och panikångest. Jag blev skickad till Sankt Görans alkoholmottagning och intagen i tre dygn med dropp och medicinering för avgiftning.
Nu hade jag förlorat kärleken och strax därefter blev jag av med jobbet. Allt på grund av alkoholen.

Jag hamnade på en månads intensiv omprogrammering hos ett tolvstegsinriktat behandlingshem på landet den hösten. Under den här tiden var jag faktiskt alkoholfri på riktigt och mådde fysiskt ganska bra. Men det var mest fråga om att rutinmässigt göra det jag skulle och transportera mig fram till dess att jag äntligen skulle få åka därifrån. Trettio dagar med vita knogar på behandlingshem och jag var till och med fysiskt nykter i flera veckor efteråt. Plikttroget närvarade jag på AA-möten tre gånger varje vecka som eftervård och det hade kunnat bli riktigt bra om jag givit mig fan på att inte dricka. Men hela tiden hade jag en helt annan agenda i bakhuvudet. Undermedvetet hade jag satt målet att få dricka på nyårsafton. Om någon ställt mig mot väggen då skulle jag aldrig erkänt det, men jag vet i efterhand att jag mentalt satt en gräns för hur länge jag skulle hålla upp, trots att jag visste att om jag tog ett glas skulle jag direkt tillbaks in i missbruket. Det sket jag fullständigt i. Jag hade varit duktig. Jag unnade mig belöning för min avhållsamhet. Inte hade jag lärt mig något. Jag drack igen.

Det var för snart sex år sedan och fram till en dag i nu augusti som jag skrivit om tidigare har jag inte hållit upp mer än någon månad här och där, alltid förknippat med abstinens, ångest och vånda. Varje gång jag slutat har jag snabbt återfallit i ett ännu värre missbruk. Den onda alkoholspiralen har slukat mig med hull och hår.

Jag har förlorat körkortet, fyra jobb, massor av pengar och min värdighet. Det enda jag fått mer av är bukfetma, skulder, högt blodtryck och dåliga levervärden.

Kan de här 52 dagarna som jag nu varit utan alkohol helt utan sug, rehabprogram eller medicinering kan vara en nystart för mig? Vågar jag tro på att få behålla både min nykterhet och det nya fantastiska jobbet där jag snart ska börja?

Jag vill tro, verkligen! En dag i taget!

@torpet Gulle dig. Jag uppskattar verkligen dina kommentarer och håller tummarna för dig också!!

Tack @Andrahalvlek och @Seklart för tips. Tar med mig. Jag har inga problem att säga att jag inte dricker. Snarare stolt över det. Som jag skrev en gång tidigare känner jag stor respekt och beundran för de som kommit fram till ett sådant beslut. Så jag behöver inte skylla på något. Det är alltså inte "de andras" reaktion som skrämmer mig. Det är snarare rädslan för att börja förhandla med mig själv. Ni vet hur det är; utomlands är inte alkoholen en fråga ens. Den bara finns där. Från lunch och framåt. Kanske inte laddat på samma sätt som svenska tillställningar. Men det gör det ju inte mindre riskabelt för de som har en kamp att föra. Jag ska, som ni skriver, absolut tänka på att genrepa. Se situationerna framför mig innan. Tänka på den egna vinsten och stoltheten jag kommer att känna om jag deltar och samtidigt har skärpan och fokuset genom samtalen och sedan går därifrån när jag förstår att det glider över mer i fest än arbete. Hjälper att skriva här och att se era tips och tankar. Det i sig är ju en sorts mental förberedelse. Jag vet ju också att en av anledningarna till att jag hällt i mig på de där tillställningarna tidigare är att jag egentligen är rätt uttråkad. Att jag egentligen hade velat vara någon annanstans. Så jag har druckit för att stå ut. Jag flyr helt enkelt. Men den flykten har ett högt pris. Nu ska jag lugnt och still gå efter de samtal och utbyten som verkligen krävs av mig på jobb nivå. Så är planen. Nu läsa bok och sova! Kram till alla.

Jag har också ställt dom här frågorna till mig många gånger. Varför ställer man upp och finns kvar? Allt sunt förnuft i världen säger ju till dig att gå, vänner gör det,forskning visar att man inte kan förändra ändå så tror man om och om igen att man kan.
Kärlek skulle ju kunna vara ett svar men efter år av drickande så ser jag på min onyktre särbo och vet inte vad jag känner längre. Vi har inget boende ihop, inga barn ihop. Goda enskilda ekonomier. Jag skulle med ett kort sms bara kunna gå och ändå är jag kvar och tror om och om igen att det ska bli bättre. Nu denna gång kommer han hålla det han lovat tänker jag naivt.Och jag är verkligen medveten precis hela tiden om vad dumt det är det jag säger och tänker. Har säkert hört löftet om att sluta dricka ett femtiotal gånger under två års tid och varje gång så bryts det. Jag vet ju att snart så bryts det igen men jag stannar varje gång. Fattar inte varför? Vad får jag ut av ett sånt här förhållande som ger mer positivt än vad alkoholen ger negativt och som gör att jag stannar. Fattar inte? Jag vet ju att jag är en rätt smart tjej men allt jag gör nu är ju bara ren dumhet. Förstår ju att det är ett tydligt medberoende men kan inte fatta hur det kan bli så starkt. Lika starkt som beroendet av alkoholen känns det som. Hur bryter man det? Hur bryter man utan att gå under själv på grund av en annan människas livsval. Så konstigt att det är så otroligt svårt.@Backen123

Tack @Se klart ❤️ Var sak har sin tid.

Kram 🐘

Missade att gratta dig till din dubbel-streak. Så starkt. 🙌🏻 Min runstreak känns som storlek tändsticksask i jämförelse, 12 000 steg är mycket! Och skönt och roligt att jobbet rullar på. Jag skulle behöva sluta med min glass (min?) för att få ordning på mina 3-4 kilon som jag faktiskt inte trivs med. De sitter i ett parti exakt över höfterna- jag vet att kroppen omfördelar sig så i klimakteriet men gillar det inte. Och så tycker jag några hekto lagt sig som en hud-sjal kring halsen i flera lager.
Nog om sånt klag, ville mest säga att du inspirerar! Kram 🍂

@torpet Utlandsresor i jobbet är jag förskonad från 😉 Men om jag skulle ge dig något tips så är jag inne på @Seklarts linje. ”Genrepa” innan i skallen. ”Jag kommer dit och får en välkomstdrink, tackar och håller den i handen ett tag och går sen och ställer den lite i skymundan. Ber att få vatten till maten och skyller på huvudvärk.” Osv. Hela kvällen. Best case scenario. Tänk på att undvika negationer, hjärnan är kass på det. Tänk hellre ”jag väljer vatten att dricka” istället för att tänka ”jag dricker INTE öl”. Hjärnan hoppar liksom över ordet INTE.

Tänk också att komma dit tidigt, mingla järnet och fokusera på samtalen, och avvik tidigt. Du behöver inte ens säga att du går, de andra märker inte att du gått. Får du frågor nästa dag kan du skylla på huvudvärken igen.

Kram 🐘

@Annabell Så imponerad och så glad för din skull🥰🤩

Jag skickar ett bud med @kungslilja och hoppas du har det fint denna (i min region) dova (himmel, väder) dag.
Jag har kollat på fotboll, mkt lågt intresse, piggat upp mig med att buda hem en rätt så fin lampa under tiden. Och inom samma halvtimme sålt ett skåp på blocket så jag ligger på plus, just nu.
Vet inte om du forskat mer om anden men enligt uppgift är den stark och livskraftig- inte bara i Sverige utan i världen.
Kram 🤗

@Kungslilja Vilken vilja du har! Vilken styrka! Kram💗💗

@Gullranka Tror som du. Det var ett tecken. Nästa gång det blir fest är du kanske helt bekväm med att dricka alkoholfritt. Då blir kanske själva festen och att träffa folk det viktigaste! 🥳🥳🥳

Kram 🐘

@Adde Helt rätt, du måste bevaka dina gränser. Ditt välmående. Du kan inte bära andra genom stormen, den vägen måste de traska på egen hand. Du kan peka med hela handen och visa hur man går, och sen kan du stå på andra sidan och ta emot dem. Men traska måste de göra själva.

Kram 🐘

I boken jag lyssnar på nu ”Överlista smärtan” av smärtläkaren Karsten Ahlbeck och journalisten Carin Hjulström får jag lära mig en massa om smärta. Bland annat att den SNRI-medicin som jag håller på att fasa ut efter 14 år, Venflaxin, är smärtlindrande. Det är kanske inte så konstigt att jag känner av en ökande generell värk? Som ett utsättningssymptom förhoppningsvis. Jag har märkt att min smärta blivit värre i och med nykterheten, och det känns ju sådär. Men om det hänger ihop med uttrappningen av medicinen, som pågått under ungefär samma period, så känner jag mig lugnare. Då kan jag stå ut med smärtan.

Allt började nog med förklimakteriet i 40-årsåldern, då jag fick hälsporre. Sen fick jag känning av artros i händerna, vilket är vanligt när östrogenet dippar. Sen fick jag generell träningsvärk i hela kroppen, trots att jag inte tränade. Det trodde jag berodde på järnbristen, eftersom det är ett vanligt symtom på just järnbrist. Men när järnbristen var åtgärdad hade jag fortfarande ont i kroppen.

Jag har generell värk i ben och fötter framför allt. Plus myrkrypningarna, som nog är en typ av nervsmärta. Jag har inte sökt för värken alls, symtomen känns lite för diffusa för att söka läkarhjälp för. Jag tänker att kroppen åldras, och min övervikt gör ju att fötter och ben är hårt belastade. Jag försöker anpassa mig och inte ”överträna”, men jag mår samtidigt bra av att röra på mig och mina 12.000 steg per dag är en rimlig nivå för att inte värken ska bli överjävlig och påverka sömnen för mycket.

Enligt boken finns det en diagnos som heter just långvarig smärta, och då har den pågått i mer än 3-4 månader och man hittar ingen egentlig orsak till smärtan. Det är viktigt att man blir utredd, men risken är stor att man inte får en ”riktig” diagnos. Det värsta man kan göra då är att begränsa sitt liv - sitta/ligga hemma och begränsa sina kontaktytor. Smärtan blir inte värre för att man rör på sig, tvärtom blir den värre om man inte rör på sig. I övrigt gäller samma sak som i nykterhetsarbetet - distrahera sig och hitta på roliga saker som får en att glömma smärtan.

Min mardröm är att få problem med ryggen tex. Har sett så många i min omgivning bli så handikappade av det. Min ex-svärfar tex som nyligen fick en massa morfin för det, som han blev helt väck av. Knappt kontaktbar. Men ont hade han fortfarande. Nu tar han ”bara” alvedon och har blivit mycket mer alert.

Så om ni som jag har långvarig smärta vill jag verkligen rekommendera boken! För mig känns den som ett kvitto på att jag gör helt rätt saker, så det tänker jag fortsätta med. Men jag skulle verkligen behöva komplettera mina promenader med styrkeövningar för nacke, axlar och rygg också i förebyggande syfte. Smärta är också en trigger som många dricker på.

Kram 🐘

Något så coolt hände nyss! Jag har lämnat det lite öppet för att jag kanske vill prova att dricka vid väldigt festliga tillfällen om jag har barnvakt osv. Kanske 1 eller 2 ggr/år, inte oftare. Och nu till helgen dök ett sådant tillfälle upp, och jag planerade för att dricka då. Jag hade skaffat barnvakt, planerat kläder och såg verkligen fram emot det men var samtidigt lite orolig och nervös. Många funderingar på om detta verkligen var rätt väg för mig eller om det i själva verket är ett misstag och liknande. Har velat fram och tillbaka i huvudet kan man säga. Men jg har ändå gått vidare i min planering och varit inställd på att gå på kalaset. Och så idag, som en blixt från klar himmel, och av en helt osannolik anledning ställs festen in?! Haha, snacka om divine intervention, jag som inte tror på gud har ändå svårt att inte se det som ett ”tecken” eller kanske en putt i rätt riktning i allafall. Känns väldigt skönt nu när det är bestämt, men med ett litet sting av missnöje också trots allt. Hur det blir i framtiden? Den som lever får se, men just idag (och i helgen 😂) är jag nykter! 236 dagar säger appen! 💪🏼

Rika är ordet @andrahalvlek
Eftersom jag noterade årsdagen av min flytt (hit alltså) så läste jag lite i de sista inläggen i min tidigare tråd.
”Ändå en positiv människa den här Se Klart” kom jag att tänka om mig själv.
MEN också så sent som i den tionde månaden nykter, rastlös, irriterad och arg på ”aldrig mer en genväg till det enklare livet” (läs vin)
Jag hade också ett fasligt sjå att komma iväg- sköt på flytten flera dagar 🥺
Men hade också ett jättebehov av skillnad- komma vidare.
Finns inget vidare livet efter vidare livet. Här är det dock en stor frihet.
Jag blev lite nostalgisk av att kika tillbaka, som alltid finns de jag kan sakna- och vänta på att de ska kliva in här en dag- en gång är den sista gången.
Men det är stora bergsmassiv som flyttat runt inuti mig. Jäklar vad jag har blivit stark av den här resan. Och glad. 😻

Tack snälla ni för omtanke!!
Jag ringde en vän tillslut och grät ut. Stannade tillslut på två glas.

Nu helt utmattad av all ångest.
Tack, tack och återigen tack för allt ert stöd!
Imorgon går jag vidare med en nykter dag.
Kram

@Se klart Trodde att jag hade skickat mitt förra inlägg tidigare men så såg jag att jag inte hade gjort det. Så när jag skickade iväg det så såg jag att du hade skrivit. Det värmde❤️❤️

@FinaLisa @Sisyfos Det värmer mitt hjärta vad ni skriver🥰🤗

@varafrisk jag tänker också på dig, och att det är något bra med paus från allt möjligt. Forumet. Tankar som snurrar. Ja, vad det nu kan vara. Så småningom landar man i det lugn som behövs för att ta nästa steg- vilket det nu kan vara. Kram! 💕

Kväll en dag över 3 veckor. (22)
Provade att logga in via mobilen idag. Var svårt att läsa runt men roligt att kunna få pynta med emojis *S*

Idag har jag, för första gången inte tänkt nämnvärt på vinet. Tanken slog mig en gång men inte som sug utan mer en oro för om min särbo (vi sågs på stan) skulle föreslå ett glas. Så blev det inte.
Jag önskar att varje dag från och med nu kunde vara precis så. Förstår att det önskescenariot inte kommer infalla på en lång tid framöver. Hur som tacksamheten är ändå stor över att ha kommit lindrigt undan idag.
Varit iväg och tränat nu på kvällen. Är definitivt ingen stjärna på det men målet är eg bara att jag ska dit och göra någonting och det är uppfyllt. Har läst runt lite här och nu fått ner några rader. Har som mål att skriva de flesta dagar. Blir kort. Särbon i soffan och eftersom jag fortfarande inte är redo så.... skriver jag dagbok. Och ja, det är ju iofs sant ;)

Kram till er alla! *emojiblomma och hjärta*
(Känns bättre med särbon idag. Oron stillat sig lite. Vill lägga till det för att manifestera för mig att saker inte är värda att förstora upp på förhand, ha lite is i magen)

Ja, det känner jag igen mig i, att alltid tro det värsta. För mig var det mycket kopplat till stress, när jag hade för mycket på gång började jag oroa mig mer. Var hos en bra kurator som sa att det jag verkligen behövde göra var att se till att skära ned på måsten, att se till att gå tid för vila. Det har hjälpt mig mycket. Om du bara dricker ett par glas gott vin och inte hela flaskan på en kväll och inte ökar mängden eller hur ofta så håller jag med dig om att alkoholen inte är ditt problem. Men man blir trött av att oroa sig, det vet jag.. Har du provat meditation eller yoga?

Tittar in och skickar en kvällskram med önskan om att du mår och har det bra.
*kram* <3

@FinaLisa @Sisyfos Det värmer mitt hjärta vad ni skriver🥰🤗

@TappadIgen Alltid roligt att läsa dina inlägg. Du har ett ganska specielt sätt att skriva som tilltalar mig.
Jag har en stor ilska mot alkohol. Jag känner ilska för vad den skapar med lidande hos människor och i familjer. Nu är jag i början av min nykterhet så antagligen så kommer denna avsky mot alkohol mattas av med tiden. Går nog att jämföra med att bli dumpad, i början är man arg, ledsen, förnedrad men efter ett tag kan man se lite mer nyanserat på situationen. Men just nu så ser jag alkoholen som en demon som tar över människor.

Häftigt med din meditation. Började du meditera i samband med alkoholstopp eller var det något du gjorde även tidigare?
Grattis till tid.

Fy vad du går igenom och vad stark du är! Fortsätt kämpa, skickar dig all styrka. Blockering är banne mig nåt av det bästa som finns!

@Kennie
Ja jag vet att jag ej är där.
Jag är en orolig själ som fundera mycket om allt.
Tror alltid det värst om allt.
Tex ha jag ont någonstans så tror jag det är cancer.
Det är ju det tvångssyndrom är. Att man tänker hela tiden ’tänk om’.
För 20 år sedan kunde jag dricka pga av jag hade så mycket tvång.
Men så är det ej nu.
Det bröt jag jätte snabbt.
Jag dricker inget vin som ej är gott .
Då håller jag ut det.
Jag jobba med alkohol.
På ett av Sverige kända bryggerie och är aldrig sugen på att ta en öl. Jag kan ej dricka öl längre pga av en gbp operation.

@TappadIgen Jag tänker att det beror på i vilket sammanhang man befinner sig. Är jag centerpartist bland en massa andra centerpartister har jag inget behov av att tjata om det. Men är jag tillsammans med en massa socialdemokrater är kanske behovet stort att tjata om ”jag är INTE sosse”.

Folk får dricka precis hur mycket de vill för mig, men jag är anti att det ”normala” är att dricka. Jag är anti all misär det för med sig för familjer och individer. Jag är anti att det kostar så mkt pengar inom sjukvården.

Men allt det där brukar jag inte basunera ut till vardags, men jag svarar om någon frågar. Och jag tar chansen om tillfälle ges, precis som jag uttrycker och delar feministiska tankar och värderingar när tillfälle ges.

Idag fick jag med en anti-alkohol-artikel i tidningen. En sexolog som berättade att 1-2 glas är lagom när man ska ragga/dejta och att mer än det försämrar upplevelsen, både av verbalt umgänge och sex. Jag tog chansen när tillfälle gavs!

Häftigt att du kunde återuppleva känslan! Ett sätt är ju att återuppleva den just i meditationen. Eller i fysisk närvaro med din sambo. Jag kan tänka mig att djur kan ge samma känsla och även träning i viss mån. Runners High har man ju hört talas om. Känslan av att här och nu är livet helt perfekt ❤️

Kram 🐘

Hej igen,
Ja, jag har ju inte hela bilden av hur du lever. Men det är inte alls hela Sverige som dricker varje helg. Jag menar inte att man måste vara alkoholist om man gör det, men just om man känner att man inte kan njuta av helgen om man inte går dricka vin så kan det vara bra att minska och se till att vanan inte blir för stark. Själv lurade jag mig länge med att det var mitt vinintresse som var det viktiga, inte alkoholen i sig, men jag började sen känna att jag liksom skapade situationer när det var ok att dricka: god mat, fint vin, alltid städa iordning köket på kvällen, borsta tänderna, då kan man ju inte vara alkoholist.. Tänkte jag då, men nu vet jag att det var just vad jag höll på att bli. Du kanske inte alls är där, och i så fall känns den tanken bara orimlig, inte hotande, stressande eller irriterande. Känn efter hur det är för dig, bara du kan veta.

Jag har precis inlett min fjärde vecka på det nya jobbet. Långa stunder varje dag känns det som jag har koll på läget 😍 Idag stängde jag av min dator kl 17.02, tjoho! Att inte sitta över 15-30 min per dag är min stora målsättning. Då har jag hunnit det jag ska på arbetstid.

Bäst av allt är ändå att jobbet är så jä… roligt 😍 Dagarna går i ett huj på ett positivt sätt. ”Oj, redan lunch?”

Lite i taget sätter jag rutinerna - skruvar lite, provar igen - och nöter, nöter, nöter. Precis som med nykterheten!

Kram 🐘

@Se klart Så fint inlägg ❤️ Om kompisen och vardagsglädjen 🙏🏻 Det är verkligen sant att nykterheten ger oss tillbaka förmågan att känna glädje i det vardagliga. Så rika vi har blivit på njut och upplevelser!

Kram 🐘

Hej,
Alkohollinjen har öppet fram till kl 19 på tel 020-84 44 48. Mellan kl 21-06 kan man ringa jourhavande präst, ring då 112 och be att bli kopplad. Ta hand om dig och fortsätt kämpa, du kan vända detta!

@bpo Jag vet inte vad som hänt dig men jag vet att det inte blir bättre av att dricka alkohol.
Du känner dig ensam och det är en jätte svår känsla men snälla drick inte på den heller.
Du frågar om du ska hälla ut. Gör det om du har styrkan 💖. Gör det bara!
Jag tittar in lite senare för att se hur det går för dig.
Styrkekram 💖

Tack alla fina ❤️😍❤️. Inte ens varit i närheten att trilla dit igen. Det är tryggt och stabilt. Kramar 🥰

Tack kära ni ❤️ Jag känner mig redan mycket lugnare och mer balanserad när jag hittade mitt fokus på det enda jag kan påverka. Mig själv. När man är gift sedan många år och har gemensamma barn, skulder och tillgångar blir det ju så att man är ansvarig för varandra, och rent juridiskt påverkas av beslut den andra fattar. Men det finns en gräns även där. Man kan välja att avsluta den symbiosen. Nu tror jag ju fortfarande att vi har mycket bättre chanser att ta oss igenom det här om vill håller ihop och stöttar upp varandra. Nyckelordet är ”vi”. Att ensidigt hålla ihop, hålla upp och stötta upp funkar inte för mig den här resan. Jag tänker vara öppen med min egen oro, besvikelse och sorg. Det måste också få utrymme nu. Självmedkänsla tänker jag ägna mig åt. Det innebär inte att jag ”gör ner” honom, bara att jag är sann mot mig själv. Det ÄR jävligt orättvist och tungt hur den här situationen påverkar mig. Jag måste få känna det. Han måste stå pall för de känslorna och slåss med näbbar och klor för att minimera ”det onda”. Att smita undan är inte ett alternativ.

Jag fick en helvetets nyhet idag.. självklart är boxen redo.. varför.. är inne här nu, tänker jag ska hälla ut resten???
Jag har tagit ett glas.. känns misslyckat.. inte ens två dagar går utan denna drog… orkar typ inte mer..

Snälla om någon ser detta.. svara gärna ikväll.. vet inte vart jag ska vända mig/ta hjälp när suget är som störst.. 😔😭

Ångesten eskalerar.. känner mig ensam……

Hatar tycka synd om mig själv. Jag är svag???

7 dagar utan vin, är lugn och stadig. Men vet att det plötsligt kan ändras. En dag i taget⭐️

Det finns en teaterföreställning om missbruk som heter ”People places and rhings” som liksom sammanfattar allt som kan påminna och fresta in en på fel spår.
Jag tycker att stursk och kaxig låter bra. Och förstår att du inte bara kan avstå. Men du kan förbereda dig på situationer- si eller så ska jag svara på frågan om jag vill ha ett glas. Si eller så svarar jag om någon frågar varför jag inte dricker. Man kan ”repa” sitt nyktra jag, så klarar man föreställningen lite bättre. Tills det sitter som en del av ens autentiska personlighet- och dit kommer du, tids nog. Heja dig!

Men W O W! Grattis och tack för inspirationen 💪🏻💕🌹

Men W O W! Grattis och tack för inspirationen 💪🏻💕🌹

Oj, jag ser att nästa vecka har jag hängt här i det vidare livet ett helt år! Snart blir jag väl pensionär, vad fort tiden går.
Igår hade jag en fin upplevelse så en kompis kom förbi på vardagsmiddag. Bjöd inte på varken öl eller vin, hon vet att jag inte dricker och jag tycker att en måndagmiddag är alkoholfri oavsett. Vi hade ett så väldigt bra samtal kring saker som jag inte kan minnas att vi pratat om tidigare, då alkohol nästan alltid varit närvarande. Vi har känt varandra länge, haft väldigt mycket roligt, ofta festat.
Igår var det en annan karaktär på samtalet och det kändes väldigt fint. Vi grät en liten skvätt över allt möjligt kring förluster i livet och det var alldeles odramatiskt- men hade med säkerhet inte hänt om vi pimplat ett par flaskor vin = umgåtts på vårt ”vanliga” vid. Så, vänskap utvecklas. Så hoppfullt.
Idag är himlen grå. Jag har äntligen och nästan blivit kvitt min förkylning. Bokat av veckans övriga grejer (träning och barnvakt) för jag behöver - tada- vila.
Tycker att jag tänker allt mindre på alkohol. Samtidigt är jag väl medveten om att nykterheten är min superkraft.
Idag känns som en lyxig dag för jag har mötesfri eftermiddag och inget inbokat ikväll. Sånt kan jag glädjas löjligt mycket över. Mitt lilla hem. Min förkylning som gett med sig. Att jag har jobb och mat i kylen. Att jag vevat runt här snart ett helt år, fått vara en del av allas liv, om än bara en liten skärva. Men stort för mig.
Kram kämparklubben. 🥳❤️

Jag skall sluta skriva.
Det är lättare att prata med folk som vet hur jag

Hej!
Vilket spännande resonemang och inlägg. Jag hör nog varken till dem som har jättestark aversion mot alkohol. Och heller inte de som skulle vilja dricka. För mig är alkoholen lite ”frimärken” jag bryr mig inte- som mitt barnbarn säger.
Jag tycker dock att denna fas i nykterheten har kommit sent, ja senaste månaden eller två. Innan dess fanns en rädsla, nånstans. Att jag var en av de som inte skulle klara mig nykter på sikt. Men sista tiden har jag fått ett annat sorts självförtroende.
Ungefär som att man samlade på frimärken pga inget bättre för sig. Sen kom ”bättre”, dvs så mycket annat jag vill/har lust/och längtar efter att göra, att alkoholen inte har nån given plats.
För mig var det också ett jättestort steg att en dag tänka orden ”faran över”. Jag vågar inte säga det högt, jag är inte kaxig och jag tror kanske inte faran är över någonsin.
Men jag har kommit till den punkt att om någon skulle erbjuda mig en lucka i tiden- då jag fick och kunde dricka- och jag VISSTE att det inte skulle påverka sug eller ha några andra konsekvenser. Så skulle jag säga nej. Utan att tveka. Kanske är tiden lösningen också här? Kram.

@Axianne Tack för ditt inlägg. Stark igenkänning på flera punkter, situationer och händelser... Jag ser fram emot att följa dina inlägg här och så underbart med den där provanställningen du ska börja. Känner också igen känslan av att det till slut blev "annorlunda".
Har också börjat otaliga gånger med nykterhet men alltid haft en dörr öppen på glänt (även om jag kanske inte alltid ens erkänt eller vetat om det) Den här gången känner jag på djupet att det inte finns någon dörr alls. Det finns bara en väg och det är på den vägen jag nu slagit in. Jag tror på dig!

@mrs109 "Om någon reagerar på dina alkoholvanor så finns det ett problem" sa en numera nykter alkoholist till mig. Du tvivlar och vet inte om du känner rätt. Du känner rätt. Om det inte hade varit något som inte är ok för dig så hade du aldrig frågat oss om du känner rätt. Och du hade aldrig sökt upp denna sidan. Så lita på din magkänsla och agera utefter den. Här inne finns det många som sitter i just din sits. Att skriva är också att se saker tydligare och klarare!
Hoppas du söker hjälp och stöd, här inne eller utanför. Det är svårt en viktigt, dels för din egen skull men också för barnen. Stor kram sänder jag dig!

Nu blev det alltså 14 månader häromdagen för mig. Det är säkert örtionde gången(Man kan säga så, hörde jag på Språket i P1 igår) men jag kan väl återigen konstatera att jag har haft en period med mindre aktivitet här. Det känns som att jag skriver det nästan varje gång jag skriver.

En fundering jag har haft ganska länge är hur man hittar en bra balans. Jag vill ju att alkohol ska vara en icke-fråga för mig, ungefär på samma sätt som att jag inte samlar på frimärken. Det är ju inte så att det saknar betydelse att definiera sig själv utifrån vad man inte är, ibland kan det ju faktiskt vara väldigt relevant, men det känns ändå som att man bör fokusera på mer på vem man är och vad man gör än vem man inte är och vad man inte gör. Jag kan t.ex. bli irriterad på att man i politiken fokuserar väldigt mycket på att signalera vad man inte är, snarare än vad man är. Visst kan det vara på sin plats att ta avstånd från andra partier, politiker och deras politik ibland, men ibland känns det som att det är det enda man gör.

Det är väl litegrann där jag är, så att säga. Jag dricker inte alkohol, och på ett sätt är det ju något jag inte gör. Samtidigt är det klart att för mig är jämförelsen med att inte samla på frimärken inte helt rättvis. Det är ju inte så att jag en gång samlade på frimärken och att det höll på att långsamt förstöra mitt liv. Handlingen just nu är ju den samma, jag samlar inte på frimärken och jag dricker inte alkohol, men det är ju inte så att om jag skulle börja samla på frimärken att det skulle få särskilt stora konsekvenser på mitt liv, förutom möjligen att jag skulle behöva införskaffa en jacka i manchestertyg och filthatt för att avspegla mitt nyfunna intresse. Av den anledningen behöver jag inte lägga särskilt mycket tid på att fundera på att jag inte samlar på frimärken, men att jag inte dricker alkohol är ändå något jag inte kan släppa helt just på grund av risken att jag sänker garden och alkoholdjävulen får in en rallarsving jag inte är beredd att parera.

Men hur hittar jag balansen? Att det ska vara en ickefråga, men ändå inte? Jag inser nu hur priviligierad jag är som ställer den här frågan. Efter år av kämpande med att tygla alkoholen är jag väl ändå förbi den värsta biten och jag kan inte på något sätt klaga. Jag känner mig så oerhört tacksam för att vara där jag är. Samtidigt vet jag att bara för att jag klarat en viss tid så är det ingen garanti för att det håller för alltid. Det mönster jag har tyckt mig skönja, och jag har varit inne på det tidigare i mina trådar, är att bland de som slutar dricka finns det två huvudkategorier. Det finns de som utvecklar en aversion mot alkohol och så finns det de som egentligen fortfarande vill dricka alkohol men har slutat enkom för dess konsekvenser. Den senare kategorin tycks oftare känna ett sug långt efter de har slutat, vilket kan tänkas vara naturligt att det är så. Nu är dessa två kategorier kanske inte fullt diskreta, även om det kan tyckas så, och de är ju baserade på mina egna observationer och därav som allra minst en förenkling av verkligheten, men jag kan ändå tycka att jag är något på spåren där. Hade varit intressant om någon annan hade någon reflektion kring detta. Kanske lite typiskt narcissistiskt har jag funnit att jag inte riktigt tillhör endera kategori och därmed måste vara speciell. Jag är medveten om människans benägenhet att hitta enkla modeller som förklarar andra människors beteende samtidigt som man tänker att man själv är ett för komplext fall för att låta sig kategoriseras, och trots att jag inte vill hamna i den fällan kan jag inte låta bli att tänka som jag gör. Förmodligen är väl svaret på gåtan att andra människor heller inte låter sig kategoriseras så lätt, men att jag som mönstersökande människa inte är fri från bekräftelsejäv(Det bästa svenska uttrycket jag vet för confirmation bias).

På vilket sätt passa jag inte in min egenpåkomna kategorisering då? Jag känner inte att jag har utvecklat en aversion till alkoholen i sig, utan egentligen endast dess konsekvenser, men samtidigt känner jag egentligen aldrig numera ett sug efter den. Jag har försökt mig på en del tankeexperiment i samband med mitt dagliga mediterande. Ett av dem har gått ut på att jag efter avslutad meditation när jag verkligen närvarande i sinnet har på bästa sätt återskapat ett scenario där förr i tiden konsumerat alkohol. Jag tänker inte återge något scenario här, men det är kanske relevant ändå att säga att jag har försökt tänka på ett sådant tillfälle där jag har känt att alkoholen har gett mig någonting. Det handlar alltså om alldeles i början på en kväll med alkohol. Jag har på detta sätt lyckats återskapa vad jag bäst skulle kunna beskriva som en spökkänsla av tillförseln av vad jag antar måste vara endorfiner och serotonin. Jag har aldrig funderat på hur det känns rent fysiskt innan och nu finns det ju en risk att jag lurar mig själv, men det är som en fysisk känsla lokaliserad inne i huvudet som är väldigt svår att beskriva. Det är definitivt en känsla av att må bra, men det finns inte så mycket man kan jämföra det med. Jag som är en av de lyckliga som kan känna ASMR, kan jämföra med det till en viss del. Där finns en viss likhet men ASMR känner jag är betydligt mer en kittlande känsla som är mer lokaliserad i yttre delen av huvudet, nästan som att centrat på den är i själva kraniet medan denna känslan är mer utspridd och har ingen kittlande komponent. Som sagt, inte helt lätt att beskriva.

Denna känslan är något som jag gärna upplever igen och igen och det är väl en förklaring till varför jag ville dricka. Sen drack jag ju i sådana mängder att jag passerade må-bra stadiet varje gång i jakten på att förhöja det och känslan blev allt flyktigare och mer utsuddad varje gång. Så det är väl där jag är någonstans. Jag tror mig ha identifierat den fysiska känslan jag tyckte om som jag inte tidigare egentligen varit medveten om alls och det är klart att jag vill uppleva den igen. Jag kan logiskt tänka att det hade varit skönt att dricka för att uppleva känslan igen, det är ju en snabblösning, men samtidigt vet jag också logiskt att de negativa konsekvenserna gör att det inte är värt det. Rent känslomässigt verkar jag ha kommit ikapp förnuftet, för samtidigt som jag kan framkalla känslan och vilja återuppleva den igen så blir jag inte sugen på att dricka. Det är jag tacksam för.

Detta experimenterande har jag testat under ett tag nu och inte varje gång jag har mediterat. Jag vet inte när jag började egentligen och den där spökkänslan av välbefinnande, alltså att återuppleva det i minnet, kan jag framkalla nästan närsomhelst nu efter bara några sekunder av koncentration. Min nya upptäckt, som förvånade mig litegrann men som kanske inte borde ha, är att detta fysiska välbefinnande kan uppstå vid andra tillfällen också. Nu när mediterandet har låtit mig förstå precis hur det känns har jag kunnat identifiera det i andra sammanhang också. Det är ju inte särskilt ofta jag känner det så tydligt men första gången jag gjorde det var när min sambo vilade med sitt huvud mot mitt bröst och jag kunde höra hur hon hade somnat och jag tittade ner på vad som i det närmaste var en silhuett av hennes välbekanta ansikte i det svaga ljuset som letat in sig genom fönstret från de ljuskällor som finns att tillgå när solen gått ner. Just där och då var jag medveten och även om själva upplevelsen var väldigt olik så var själva den fysiska känslan i välbefinnandet så lik den minnesbild jag kan skapa om att dricka alkohol att jag kände igen den i princip omedelbart.

Det här är såklart högst ovetenskapligt och anekdotiskt och jag vet inte till vilken grad jag faller offer för mitt eget bekräftelsejäv. Ett av människans framgångsrecept har ju varit vår förmåga att kunna urskilja mönster i naturen och använda oss av dem till vår fördel, men det har såklart också gjort så att vi ser mönster där de egentligen inte finns. Jag vet inte om detta ämne redan har studerats på eller om andra har upplevt samma sak. Som sagt är det inte samma upplevelse att dricka alkohol som att utföra andra aktiviteter som påverkar endorfiner och serotonin, men att den där för mig nyupptäckta fysiska känslan är så lik känns inte som att det skulle vara en slump.

Hej mrs109

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Fint att ha dig här. Det kan ta lite tid innan en tråd får fart så medan denna får fästa hoppas jag att du kan finna stöd i någon av de andra trådarna. Det låter som att du uppmärksammat ett skifte i din relation och du kan se att det är kopplat till din partners alkoholvanor. Klokt av dig att ta det på allvar och våga fundera på vad som är ok för dig. Den tanken är ibland svår att tänka och än tuffare att börja tala om. Nu gör du det, strongt.

Kanske har du redan märkt att du är långt ifrån ensam och jag hoppas att du får fler gensvar.

Igen, varmt välkommen.
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag vill tacka alla för fin respons och allt välkomnande när jag igår skrev mitt första inlägg här. Det känns lovande och fint!

Jag vill inte fokusera för mycket på det som varit, utan se framåt nu, men min historik får inte glömmas. Jag har ju ändå missbrukat i över 20 år och lever dagligen med att försöka försonas med mig själv och vad jag orsakat. Jag ska försöka skriva öppet här i forumet om vad som varit och hur det är nu. Inte dölja eller försköna, det är viktigt att jag är sann. Jag behöver det för min fortsatta resa, och någon annan kanske kan ha lite nytta av mina erfarenheter.

Det är nu dag 51 utan att jag druckit och det finns en stor skillnad idag mot alla hundratals gånger förut när jag sagt till mig själv att sluta dricka. En skillnad är att det faktiskt gått dagar utan att jag ens tänkt på alkohol nu. När jag någon gång tänkt på vin (när jag sett Tv-reklam t.ex.) har jag känt avsmak. Det har funnits en rutin i många år som är helt bruten sedan i augusti, och ibland får jag en så oerhört befriande känsla av att jag faktiskt slipper! Jag måste inte längre gå på nålar fram till kl 10 när bolaget öppnar, jag måste inte längre stjäla mina vuxna barns alkohol och smussla tillbaks den dagen efter eller hänga på låset när restaurangen slår upp portarna på söndagen för att svepa två glas rött på en minut. Jag måste inte ha dåligt samvete, ångest eller må fysiskt dåligt längre. Jag tror att jag slog i botten så hårt den där augustidagen, att jag faktiskt inte hade något val. Jag kunde inte fortsätta som jag gjort.

Den kraschen som jag inledde för många år sedan kulminerade när jag en sommardag tog bilen till Systembolaget trots att jag druckit dagen innan. Jag vet, det är förkastligt, men min alkoholskadade hjärna har inte varit som den borde, och för mig blev den snabba lösningen den enda jag såg när ångesten och suget slog till med full kraft. Egentligen var det inte mer än rätt att jag åkte dit. Jag har kört onykter förut. Körkortet förlorade jag redan 2017 av samma anledning och jag har även blivit stoppad för olovlig körning tidigare, men inte blåst positivt eller fått böter. Men den här gången blåste jag rött. Det rörde sig alltså om grov olovlig körning och rattfylla som gick vidare till åklagaren. Jag klarade mig ifrån grov rattfylla med nöd och näppe, men det kunde lika väl ha varit sådan eftersom jag inte hade någon koll på när jag tog sista glaset dagen innan.

Jag var alltså fortfarande onykter, utan körkort, arbetslös, urfattig, kraftigt överviktig, hade bedrövlig personlig hygien och en ångest utan like när jag åkte till polisstationen för att blåsa. Andra rattfyllan. Troligen fängelse, men minst fotboja? Poliserna pratade om att ta sonens bil i beslag och lämna till försäljning bara för att jag kört den. Jag kan inte tänka mig att sjunka mycket lägre än så. Jag var lamslagen över vad jag gjort.

När jag gått i behandling förr så var jag fortfarande ganska respektabel. Jag hade jobb och utifrån sett var det väldigt få som visste om mitt missbruk. På behandlingen (först i öppenvård i ett år, senare en månad på "internat") har jag skött mig och verkat med på noterna, trots att jag bara längtat hem så jag skulle få dricka igen. Terapeuterna har sagt till mig att "Du har det bra, för du har inte nått din botten. Om du en dag gör det kommer du att veta det!"
Nu har jag nått botten. Ordentligt.

Tiden efter rattfyllan drack jag upp det jag hade med mig i bilen när jag åkte fast, men jag har hittills inte köpt mer vin efter det. Och inga fler turer till Bolaget har det blivit. Jag minns heller ingen abstinens från dagarna när jag slutade, och det ska gudarna veta att jag haft förut. Jag har haft ofrivilliga kramper, kräkningar, skakningar och åkt in på avgiftning akut, så jag vet hur abstinens kan vara. Jag upplevde inget sånt den här gången och kanske var jag så upptagen med att stålsätta mig inför kommande rättegång och tankarna på att jag kanske skulle hamna i fängelse.

Jag var mitt i en period av försök till jobbsökeri och hade just fått ett program att följa från Arbetsförmedlingen. Kunde jag göra det från fängelset? (Om inte så skulle jag förlora all ersättning.) Men om sanningen ska fram så hade jag inte skött mitt jobbsökande alls. Jag har fejkat så många tidrapporter och aktiviteter hos Arbetsförmedlingen att jag borde ha fått pris för min kreativitet. Och när jag sökt jobb och fått intervjuer har jag avbokat dem för att jag inte varit i skick att klara av dem.

Allt det vände också helt magiskt när jag slutade dricka. I slutet av augusti fick jag min första intervju sedan i juni som jag faktiskt genomförde, och därefter kom det flera. Jag började plugga på distans för att sysselsätta mig, jag förfinade mina ansökningshandlingar och aktiverade mig med att gå på webbinarier. Och så kom brevet från Polisen. Åklagaren föreslog inte fängelse, utan dagsböter. Nu var det inte bara en sten, utan ett helt berg som föll från mitt bröst. Det blev ingen rättegång och jag kunde försiktigt börja andas ut. Och på något sätt var det som att Gud eller någon välvillig ängel var på min sida. Den 28/9 fick jag nytt jobb, en provanställning i sex månader som börjar inom kort och som kan leda till att jag får fast jobb. Det här vågade eller kunde jag inte ens drömma om i somras och jag är lyckligare än jag förtjänar att vara. Jag vet inte om jag förstått detta ännu, men jag börjar inse att jag slipper låna pengar för att klara mig. Efter skatt kommer jag att få ut nästan fyra gånger mer i månaden än min A-kassa varit. Min förra provanställning brände jag, men denna måste jag helt enkelt sköta. Jag tror inte jag kommer få fler eller bättre chanser än den jag fått nu!

Att jag skriver här är lite kluvet. Jag har inte velat jinxa mig med att prata om min nykterhet eller tänka för mycket på den. Jag har ju inget knep eller några tolv steg som jag följer. Jag tillämpar inget av det jag lärt mig under tusentals timmar i behandling och jag vet inte vad det är egentligen som gjort att mitt sug är borta. Kanske är det för att jag skärpt mig, kanske nådde jag botten och började arbeta mig uppåt?

Allt jag kan göra är att vara tacksam och åka med.

Jag har ju fått vara med i alkisbranschen ett tag nu och i början var jag så häpen över alla alkisar ute i samhället som jag mötte eller bara såg. Allt eftersom åren gått så har jag blivit mer och mer uppmärksammad på konsekvenserna av spriten hos de som har nån form av relation till "sin" alkis.
Det behöver inte vara familjen utan det kan vara arbets-idrotts-sällskaps-bekanta eller liknande.

Och det kan röras ihop med andra dysfunktionella sammanhang där ett otal diagnoser spelar in. Jag har alltid försökt sätta gränser och inte ta in problematiken personligt men nu är jag väldigt nära min smärtgräns. Problemen hos folk tränger igenom mina skyddsspärrar och ger mig ett dåligt mående och jag känner att nu måste jag förändra det som händer med mig OCH det som hotar mitt egna mående.

Gemensamt för allt, med eller utan annan diagnos, är alkoholen i botten !
Antingen som alkis eller som närstående/medberoende !!

Jag vet just nu inte hur/vad jag ska göra men att jag måste göra nåt är helt klart för annars lever jag själv farligt. Det blir bara jobbigt att vara ett bollplank åt alla som behöver det och jag är rädd för att jag skadar dem om jag helt plötsligt drar en skarp gräns. Men det måste göras !

Om man bara helt enkelt kunde förbjuda alkoholen...... !!!!
Sååå lite gnäll från en alkis som snurrar runt en aning vilset....

@torpet Tack för välkomnandet! Jag ska försöka läsa mer och skriva ofta här.

@majsan_nu Tack och grattis till 40 dagar! Jag önskar dig också stort lycka till!

@Kennie
Tack för fina ord! Jag uppskattar verkligen kommentarerna!

@Ase Hej och tack för välkomnandet! Stort till dina 50 dagar! Visst är det skönt när man får känna lugnet?

@Blenda Jag är med dig, verkligen. Det är svårt.
När det får ohållbara konsekvenser (det var samma för mig) så tänker jag att det är ett faktum. Brukar hjälpa mig. Sätter stopp för självömkande känslor, alkolängtan och förhandling. Fortsätt slåss mot fanskapet! Styrka till dig! Kram

Det här är en sån där dag att bara ta sig igenom. Så enormt trött, det värker både i huvudet o obehag i kroppen. Sovit jättedåligt. Sömnen påverkar precis allt!!
Haft en jättebra helg i övrigt. Varit iväg jag, maken, hunden. Sovit mycket o bra. Upplevt mycket.
Sorgen efter den andra hunden är påtaglig. Som en tyngd av sorg. Min man är ännu mer sänkt än jag. Hundarna var hans sedan innan vi träffades för 8 år sedan. Den som somnade in betydde enormt mycket för honom. Jag lider av att se honom så ledsen o nere. Men allt har sin tid. Sorgen måste få finnas, och vara märkbar.💓

Ja @blenda jag tänker att det stundtals måste vara så men inte alltid. Nu är inte alltid. Kram 🌸