Senaste kommentarerna i forumet

Hej Yogin!
Så duktig du är! En dryg månad utan A! Det ska du vara stolt över! Grattis!

Nu har jag beslutat att 1 februari blir sista antabus dosen. Mycket för att den redan hjälpt mig de första stapplande stegen till nykterhet. Men också för att jag inte vill belasta min kropp med ämnena i antabus som inte är världens bästa direkt. Det känns som en nystart på alla sätt med ljusare tankar än höstens deppigheter. Kanske tar en skön tripp till Miami me killen också snart!

Ja, det stämmer nog... Det är inte första gången jag frågar - som sagt - i lite olika former. Börjar få dåligt minne, tror jag! ;-)

Jag kan instämma i alla dina punkter, dvs varför man skulle fundera på att dricka igen. Det är ju detta man brottas med de dagar som nykterheten känns sisådär. Jag tänkte också ett tag på att jag inte ville definiera mig som alkoholist/beroende eller vad man nu vill sätta för etikett. Eller ja, det vill jag väl inte nu heller. Men nu tänker jag mer att man måste ju inte vara alkoholist för att välja bort alkoholen i livet. Då känns det så himla mycket bättre. Om jag har valt bort alkoholen, så är det ett VAL, inte ett måste eller krav. Lura sig själv med semantik har ju funkat bra förut! ;-)

Du klarar det här, Anders 43!

Har inte druckit på en dryg månad!
Fördelar:
- mindre eller nästan ingen ångest
- jämnare "energi", dvs vad jag orkar göra på en dag, är inte lika trött på en fredag
- sover bättre och är mer utvilad när jag vaknar

Har bytat ut vissa vanor,
- istället för att gå till krogen har jag gått en en medidationsställe på fredagar
- istället för att gå ut och dansa på lördagen har jag gått upp tidigare på söndagen och gått på dans på gymmet
- istället för att sitta och fylleringa, har jag börjat ringa mina gamla vänner hemma i lugn och ro
- tagit alkholfri öl på afterwork med kollega
- druckit thé, eller alkholfri öl, eller vin hemma

Frågan är fri, blott den är hövlig. Gäller åtminstone i mina trådar, så fråga på bara

Jo, jag har nog svarat på din fråga, flera gånger på litet olika sätt, ända från mitt första inlägg här. Enkelt svar - allt det där.

Jag är hedonist - Jag älskar livets njutningar och det är klart bara båg att försöka påstå att alkoholen inte erbjuder njutning. Både via de ofantligt många intrikata smakkombinationerna, som olika drycker erbjuder och de olika former som ruset kan ta. Det skall fan till att jag helt skulle ge upp en sådan njutning utan kamp.

Utanförskap, eller kanske ännu starkare självbild - Det bjuder starkt emot att definiera mig själv som alkoholist, som en som verkligen inte klarar av att umgås på ett vettigt sätt med alkoholen. Inför andra, men kanske ännu mera inför mig själv. Däremot känner jag väldigt litet behov av att sitta och bli ordentligt full tillsammans med andra, det har jag egentligen inte trivts med på väldigt länge.

Nyfikenhet - Det här är nog den allra viktigaste orsaken och jag skrev om den redan i mitt allra första inlägg här. "Curiosity killed the cat" och jag är i högsta grad en katt. Jag har nu gjort en enorm förändring på hur jag ser på alkoholen. En verklig game-changer, vilket jag aldrig tidigare gjort. Nu behöver jag veta hur den förändringen påverkar mig i alla situationer. Om jag bara slutar med drickandet nu kommer jag för alltid att fundera på om det verkligen var nödvändigt för mig att göra så. Den osäkerheten passar helt enkelt inte min natur och skulle med rätt stor säkerhet utvecklas till något som gnagar på mig inifrån.

Framförallt den här sista aspekten har jag diskuterat med min fru och hon verkar förstå den helt, även om hon nog visar en del nervositet inför tanken på att jag skall dricka. Barnen har en stark "alkohol är bara dåligt" inställning (kan inte skylla dem för det), och med dem har jag inte tagit upp frågan.

Skriver gör man när man orkar, och har behov. Take your time! När du väl har behovet så finns det alltid någon här som gärna läser och begrundar - och kanske t.o.m. kommer med något klokt tips eller lite peppning. Om inte annat så är det ju rätt skönt att bara få "skriva av sig". Hoppas att ni är inne på rätt väg den här gången! Kämpa på "linker"!!!

Någonting har hänt. Det finns en vilja och en lågmäld gryende insikt om vad han riskerar att förlora och att det har gått alldeles för långt. En medvetenhet om att det kan bli svårt att ändra kurs och att det kanske inte lyckas. Jag vågar inte vara säker än på något men jag vet att mannen sällan tar till överord och att han har svårt att erkänna misstag. Så mitt maniska skrivande och läsande på Forum kanske blir lite mindre intensivt. Ni ska veta att det betyder så mycket att känna att man inte är ensam och har hittat på alltihop själv!

Hej Stingo,

Tack för att du delar med dig. Det du och mulletant skriver är viktigt på många plan.

* Återfall/avbrott - en personlig definitionsfråga. Om jag får exemplifiera med Berra. Han skrev för ett tag sedan att han råkade dricka ur den sista läsken i en flaska, som råkade vara sonens grogg. Är det ett återfall? Nä - han var ju inte ens medveten om vad han gjorde. Är ditt portvin det? Ja för vissa, men inte för dig. Om tanken är evig nykterhet = återfall. Om tanken är "normaldrickande" = ej återfall.

* Att dricka av "fel" orsaker. Om man tänker att man ska övergå till normaldrickande, så ska man nog ALDRIG dricka när man blir sugen. Starkt av dig Stingo. Bra att du hade huvudet med dig. Men om man bara ska dricka när man inte är sugen - då kommer man kanske inte att dricka...? Tja, det där visar sig väl. Poängen är i alla fall att inte falla för drickandet när suget sätter in - då är man nog tillbaka på ruta 1 väldigt snabbt.

* Att belöna sig. Oj vad jag har tänkt på detta, som du vet. Belöning eller tröst - med allehanda medel... Det var ju därför jag plockade bort godiset också. Jag har tänkt så här. Inte för att jag har någon direkt plan på att börja dricka igen, men om jag skulle göra som du, så måste just detta bort. Så länge jag belönar/tröstar mig genom att stoppa något i munnen, så är det farligt för mig. Så länge alkoholen kan spela en roll, vara en grej, vara något som jag tar till --> så kommer det aldrig att funka. Det var det jag menade med att "vi behöver nya champagnekorkar i livet".

* Att det finns magiska gränser som skakar om oss. Ja, det låter fånigt, men typ halvår, år eller annan personlig gräns blir gärna omvälvande. Då är det som att man plötsligt blir medveten om att man varit nykter en lång tid. Då infinner sig kanske en tanke om omvärdering av beslut, utvärdering av perioden osv. Fånigt men sant.

En annan sak som jag funderade lite över. Du har säkert skrivit om det, men jag har glömt. Varför skulle du vilja dricka igen? Handlar det verkligen om alkoholens smak eller om rus eller handlar det om utanförskapet eller annat? Har du diskuterat detta med din fru och barn? Hur ser de i så fall på det hela? Förlåt att jag frågar en massa, men jag är genuint intresserad... Du behöver inte svara om du inte vill.

Kram

Hej hej.
Nu har det snart gått 9 månader utan alkohol. Som det ser ut just nu så varvas bra dagar med riktiga skitdagar. Dessa dagar är det inte något specifikt sug efter alkohol utan en längtan av att få försvinna bort en stund. Det enda som håller mig borta från alkohol och droger är mitt beslut att inte ta något oavsett hur jag känner eller vad hjärnan säger. Det blir enklast så...

// Kruven

Kanon - svar finnes. :-)

Snart en vecka nykter och vilken underbar känsla att inte vakna bakis en lördag. Njuter!!

är jag :-)

Läser mest, kommenterar inte. Det känns skönt att veta att man inte är ensam. Dag 27 idag utan alkohol och för första gången igår kväll så infann sig en känsla "jag vill inte dricka" . Annars har dagarna varit lite upp och ner, lekt med tanken om att avbryta, ta ett glas vin. Anledningen att jag hållt mig ifrån har varit att det blir aldrig ett glas vin, vill ha tre, fyra, fem. Jag bestämde mig den 30 december ( efter en stor fylla den 29 ) och tog kontakt med en alkoholterapeut, fick en tid samma dag. Det är det bästa jag gjort. Första veckan höll jag mig nykter för jag ville inte dyka upp på nästa möte och säga att jag inte klarat det. Duktig flicka syndromet.
Känner mig renare på insidan nu.
Förra mötet med alkoholterapeuten handlade mycket om vad händer efter mina 30 vita dagar och vad gör jag då? Vågar jag dricka?
Jag tänker ta ett nytt beslut då.
Skulle vilja fortsätta tänka jag får dricka men jag vill inte. Vet inte hur länge den känslan håller i sig, men den är ny och jag tycker om den.

och även i relationer så kan man ju gå in i missbruk.De flesta upplever ju en känsla av starkt rus i början av en relation som påminner om berusning.Även en ganska bra bit in i relationen så får du en kick av samlivet eller närheten det ger.Men sen när vardagen smyger sig på och man får jobba lite hårdare på alla fronter för att nå fram till varann så uteblir ofta kicken.Då blir det mer nån form av stilla samförstånd eller äta korv och makaroner där det tidigare smakade biff och bea.

Det jag tänker som inte riktigt håller i artikeln är ju dels soldaternas drogande för att stå ut med sin verklighet.De är ju faktiskt inne i den mest grabbiga gemenskap de antagligen nånsin kommer att vara med i,även om det är under hemska förhållanden.Inte den isolerade råtta han beskriver.

Sen så är ju isoleringen,dvs viljan att dra sig undan för att få droga ifred en vanlig företeelse längre ned spiralen av missbruk.Dvs tvärt emot råttans beteende som så fort han fick sin lilla familj mat på bordet osv avstod från drogerna.

Däremot människans behov av tröst oavsett om vi är en missbrukarpersonlighet eller inte är ju stor.Vad vill vi egentligen ha tröst för,eller lindring mot?Vår egen tomhet eller bristen på jakt efter föda och tak över huvudet kanske.Dvs våra basala livsbehov är tillfredsställda och därför kan vi vigda vyerna och ha mer krav på att livet ska ge oss tillfredsställelse.
Ja,snillen spekulerar och du får säkert mer reflexioner på denna artikel

Blev och fundera över det där med belöning och tröst, efter min lilla episod igår. Vi är alla(?) vana att både belöna och trösta oss med alkohol och det är säkert väldigt många normaldrickare också. Alkohol har bara så stark belönande verkan (och tröst är egentligen en form av belöning, det med). Att vi dessutom ofta medvetet använder a som belöning förstärker säkert den verkan.

Men hur belönar och tröstar man sig själv utan a? Vi är vana att få belöningar av andra mänskor, börjande med att mamma och pappa blir glada när vi som små barn gjort något bra eller tar oss i famn när vi är ledsna. Men som vuxen finns det ofta inte en annan mänska "till hands", vi behöver klara oss själva. Det är nog ett område där jag själv fortfarande är väldigt svag: hur hitta på bra belöningar och tröst åt mig själv, som inte innehåller alkohol, (nikotin), socker, fett... helst kanske inte går via munnen alls?

Nästa gång jag känner mig som igår skall jag i alla fall ta till det där äldsta tricket och säga till min fru att jag behöver kramar. Vi gjorde ofta sånt förut, men det har fallit bort i den kyligare stämningen mellan oss. Tror att det kunde göra gott åt förhållandet också.

Här finns en artikel (på engelska), som löst berör det jag nyss skrev. Den får mycket kritik i diskussionen under, men jag tycker den är intressant i alla fall. Skulle gärna höra kommentarer om vad ni tycker om den.
http://www.huffingtonpost.com/johann-hari/the-real-cause-of-addicti_b_6…

Nej, mulletant, jag upplever inte det där glaset som ett avbrott. I ett mycket tidigare skede av nykterheten hade det kanske varit det. För någon annan kanske det hade varit det. Om jag hade tagit det i går kväll hade det kanske varit det. Jag tror att det är mera fråga om vad som händer inne i våra skallar, än om hur mycket vi dricker som avgör vad som är ett avbrott och vad som inte är det.Och för mig var det där portvinsglaset, i det sammanhanget, inte någon stor sak.

Jag vill påpeka att jag talar om att "övergå till ett måttligt drickande", inte "återgå till ett normaldrickande" (hoppas jag varit noga med det). Jag har inget normaldrickande att återgå till. Ett bekymmerslöst "normaldrickande" ligger väldigt långt framåt vägen för mig, om jag någonsin når det. Inom överskådlig framtid gäller stenhård kontroll om jag inte föredrar totalabstinens.

idag som de flesta dagar. Kanske man värdesätter vardagslyckan mer... och helgen!.... när man är fri från oro men medveten om vad oron innebär. Konkret och tydligt medveten. Vilken frihet att leva utan beroende. Låter som en lovsång och det är det. Så många situationer utan förhandlingar, utan oro, utan bråk och gräl, utan ensam ledsenhet, utan skam, utan att behöva hålla masken... Ja, jag är så tacksam för att ha återtagit mitt liv. / mt

trollnäsa! Jag läser en annan ton i dina inlägg och den säger mig att nu har du den sanna inre viljan att vända ditt liv. Fick en annan förståelse för vad du kämpar med när jag läste vad din man önskar och drömmer om. Han har också ett stort jobb att göra för att inse vad du går igenom. Allt, allt det bästa till dig! Kram / mt

att inte falla för suget och dricka i den sinnesstämning du beskriver. Jag har följt din resa och gratulerar till 6 månader! Tar mig friheten att påminna om det lilla glaset portvin alldeles nyligen. Enligt dem som tänker strikt betyder det att nykterheten är bruten. I början av min tid här på forum, för fyra år sen, tänkte jag annorlunda än jag gör idag och skulle också bortsett från det. Här har jag inte mött någon, tror jag, som fixat det där som alla (tror jag) eller de flesta drömmer om, att återgå till s.k normaldrickande, att ha kontroll. Men enligt forskningen finns de så jag önskar dig fortsatt varmt lycka till! Ha en fin dag! / mt

Dessvärre har hon nog rätt. Det är precis så jag funkar och det är inte bra.

Orkar bara den korta versionen. Sambon har sedan rattfylla i mitten av november inte druckit. Mått dåligt över händelsen förstås och orolig över kommande dom.
Inget jobb. Var chaufför. Men fast besluten att aldrig mer dricka. Har har ändå tagit bra hand om sig. Ätit bra och tränat tex.
Ikväll när jag kom hem sov han och i glaset var det lilla som var kvar inte saft. Vin.

Hur hanterar jag detta? Åkte därifrån...

Min mamma var alkoholist. Hon drack för att inte må dåligt. Hon drack för att inte vara blyg. Hon ville inte vara nervös, skämmas bland folk, med alkoholen blev det mycket enklare. Hon kämpade med att sluta dricka de sista åren, men hon lyckades inte. Utan någon hjälp från pappa som också är alkoholist gick det inte. Jag minns att hon stod i min hall i sommras och grät. Hon sa att han inte hjälpte henne. Att det var för svårt.
Hon dog i en soffa i vardagsrummet i den lägenhet som jag och min syster vuxit upp i. Min syster tog med henne till AA, men det var för svårt att prata. Hon satt bara tyst. Hon gick dit två gånger till själv. Sen slutade hon gå.
Alkohol gör dåliga saker med kroppen. Man tappar allt ork, muskler förtvinat och minnet sviker. Det som var min mamma fans inte inne i den kroppen så ofta. Det var 10 år sedan jag kände igen henne.
Jag har gått i genom så många faser under den tiden. Jag har varit arg skrikit elak gråtit och till slut vetat att det skulle sluta med det där samtalet. Då jag försökte ringa dem och någon av dem skulle ha dött. Jag blev inte ens chockad.
Hon har det bättre nu i alla fall. För nu har hon inte ont nu behöver hon inte gråta och nu behöver hon inte skämmas. Det var världens bästa mamma. Varför gjorde hon så med sitt liv och sin kropp. Jag älskar dig mamma jag saknar dig så.

Det värsta av allt är att jag också dricker för mycket. Jag vill inte dricka alls med det lixom bara blir så.

Jag är också ny här, skrev första gången i måndags, har tagit mig på allvar för ett halv år sedan men att dricka mindre funkade inte för mig.
Hittar massor likheter i din text och några OLIKHETER. KOPIERAR DÄRFÖR OCH ÄNDRAR:

"Började inse för något år sedan att jag faktiskt har ett problem. Har försökt kontrollera mitt drickande men jag lyckas ju inte! Dricker trots att jag bestämt att jag inte ska, dricker EN HEL flaska trots att jag tänkt att det skulle vara skönt med något glas på kvällen. Dricker VIN för smaken men ÖL eller SPRITT för berusning. Det är känslan jag vill åt, ATT DÄMPA ÅNGESTEN, tror jag.

Jag dricker SOCIALT OCH ensam, IBLAND dricker i smyg, köper hem mer än jag behöver för att "ha hemma" men slutar oftast med att det mesta försvinner ändå.

Har två små barn och DRACK framför OFTA tv'n eller DATORN när de sov. DRACK tillräckligt för att känna mig berusad och tillräckligt för att vara trött och sliten nästa dag och då ha sämre tålamod med barnen, är mer lättirriterad osv.

LEVER med min man, men skilsmässan varit på tapeten...

HAR NU BESTÄMT MIG, OCH DET HAR HÅLLIT SÅ PASS LÅNGT SOM DRYGA 2 VECKOR. NU KOMMER TREDJE HELGEN OCH DET KÄNNS BRA.

GE INTE UPP SJÄLV, GE DIG MÖJLIGHET ATT LYCKAS 2015, DU OCH DINA BARN ÄR VÄRDA DET!!!

SARA