Senaste kommentarerna i forumet

...med vad du gör, du verkar vara på rätt väg.

Välkommen Cleaver! Det här forumet har varit ett ovärderligt stöd så läs, skriv och läs det du skrivit. Ibland räcker det att läsa sina gamla inlägg för att inse att svaren ligger närmare än man tror.

Jag har inte tittat in här sen min totala urspårning i helgen. Var tvungen att andas.. och sakta ta mig tillbaka på spåret igen..

Hade önskat att jag kanske väntat lite till...

Så djävla synd att du ramlade igen! Du var ju där och stöttade mig ett dygn tidigare.. vad hände??

Sjukt ledsen för din skull. Trodde nog att du tagit dig igenom den värsta risken för återfall. Men tydligen går det aldrig att vara säker på när alkoholdjävlen tar över..

Jag hoppas och tror hursomhelst att du har kraft att resa dig igen. Så långt som du tagit dig, så vet du att det finns en bättre värld. Bara fortsätt så är du snart tillbaka starkare än någonsin! Jag själv ska försöka följa i dina spår, och hoppas av hela mitt hjärta att vi både ska må bättre i framtiden.

Jag räknar just nu dagar.. som jag hoppas blir till veckor..och när jag kommer så långt som till månader och halvår som du klarat? Då ska jag äntligen vara stolt över mig själv..

Så va stolt över dig själv Lillper!! Du har kämpat otroligt, och jag är övertygad om att du snart mår bra igen!

Kollar du bakåt i spåret så kanske du ser mig snart..för jag tänker haka på dig och denna gången SKA jag inte spåra ur igen!

På med skorna så kör vi så det ryker :)

/Mic

Det jag märkt här är att det finns många likheter hos både missbrukare och anhöriga...
Vi träffas nästan alltid på hennes initiativ och det var hon som lämnade. Jag har inte lovat ett dugg och inte talat om att jag slutat (försöker) nu. Tycker inte att jag ger henne falska förhoppningar. Jag slutar inte för att få henne tillbaka. Vi ses ibland som vänner, fast det finns vissa känslor kvar.
Det som är svårt både för dig, mig och många andra är att vi har svårt att förstå varandra. Missbrukaren förstår inte den anhörige och tvärtom. Båda mår dåligt fast den andre inte vill något illa.

Klart att allt kan fungera mellan er igen......
Du låter som mitt ex !!!!
Han har hälsat på mig och hade bråttom hem han med....Jag kunde inte göra mer för honom än att lämna honom men innan dess har jag sökt hjälp för honom. Om han tog den :) :) :) .
Lägg inte bara skulden att det har gått för långt för om du bara vill så kan du visa för din tjej att du har älskat henne och tänker fortsätta med detta. Hitta viljan att sluta dricka även om det är svårt och kräver mycket från dig.
Försök .......men om du vill inte alls försöka så tycker jag att du får sluta ge henne hopp.

Jag hoppas bli en del av den gemenskap som ni uppenbarligen har här och hjälpa och bli hjälpt...

Han var här ikväll, gav mig underhåll pratade lite med stora sonen, packade lite grejer och gick. Helt kall det är som att det aldrig ens funnits känslor mellan oss och speciellt inte för bara en vecka sen. Jag dör inombords och jag är helt uppgiven. Han höll knappt i bebisens heller. Vi finns inte längre.

... ja, det var ju knäckfrågan, som sagt. Tack, alla för era uppmuntrande tillrop. SL, skulle bara älska att få en av dig egenhändigt tillverkad halsduk uppkallad efter mig. Sen när du blivit framgångsrik halsduksdesigner så kommer folk att vända sig om efter dina kreationer och förundrat mumla något om Nyman-looken... :)

Det här blev svårare än väntat. Att gå från den mentala föreställningen att bara man håller sig från alkoholen så blir ens liv rosenskimrande till att inse att nä, så jäkla enkelt får det minsann inte vara - ja, jag såg inte den komma, faktiskt. Men nu är den här och det finns väl vissa saker jag kan lära mig om det. Till exempel att hålla ut med uppehållandet men samtidigt ha ett liv och inte dra på sig martyrminen varje helg, som jag gjort. Att inse att har man problem både med alkohol och utan så ska man nog undvika att dricka över huvud taget. Och att detta är en process. Jag har ju roat mig med att känna mig minutiöst misslyckad sen den förra helgen, men är inte det rätt kontraproduktivt?

Nej, kära vänner, ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra med mig själv just nu. Inte heller kan jag sätta fingret på vad som är fel. Men nykter är jag i alla fall, igen, och sämre utgångspunkt kan man ju ha. Stor kram. Det är värdefullt, trösterikt, att faktiskt veta om att man inte är ensam här i världen, om sina himla ... oklarheter.

Och du, Cleaver, välkommen hit.
:)

/L

precis hur du menar.
För jag har ju i stora delar i mitt övriga liv fungerat.Det är i förhållande till detta med alkohol det har tiltat fullständigt.Självklart får du låna allt du kan hitta nån poäng i.

Det häftiga är att du kan ha helt rätt utan att jag har fel. Du har hittat en beskrivning, ett ord och ett sätt att göra något som verkar funka för dig. Att jag inte vill kalla medberoende en sjukdom betyder inte att du inte har upplevt lidande och problem. Det betyder inte att jag kan säga att du inte är eller har varit sjuk. Jag menar bara att problemen som uppstår hos personer som lever nära någon som är beroende ser så olika ut att det inte passar att kalla det EN sjukdom i meningen ett och samma tillstånd. Jag tycker mycket om din beskrivning "en sjukdom där omsorgen och omtanken går överstyr och blir till en besatthet" och tänker att jag kommer att låna den någon gång om det är ok? Jag har också träffat flera närstående där problemen ser helt annorlunda ut och där den beskrivningen inte skulle passa, samtidigt som behovet av hjälp har varit lika stort. För dem skulle definitionen behöva vara en annan och det är det som gör att det blir svårt att definiera.

/magnus

då han har utbildning och insikt.
I mitt fall är beteendet djupt grundad pga bristande självkänsla och ett väl utvecklat behov av att få bli bekräftad.Detta får jag då i dubbel dos när jag har levt nära min beroende man.Jag har låtit det ske pga att jag inte haft styrka att sätta gränser eller gå.Jag har utvecklat en massa överlevnadsinstinkter ytterligare så att det till slut gjorde mig sjuk på flera plan.Men jag kände tydligt hur jag "gick igång" när jag träffade min sambo på ett osunt sätt.

Jag kan inte tänka annat än att jag grundlagt detta beteende redan i barndomen och spätt på det genom livet när jag träffat människor som jag inbillat behövt min hjälp.För den skull så stämmer det såklart inte på alla som visar omsorg.
Men på mig stämmer denna definition,sen får man kalla det vad man vill.

Jag har tidigare gått hos terapeut pga andra problem jag haft i tre år.Vi kom inte så värstans långt även om jag fick grotta en hel del i vad som gått snett i min uppväxt.
Jag har nu varit tre gånger hos specialutbildad medberoendeterapeut.Hon lyfter sjok av skuld skam och gammalt skräp som den andra terapeuten bara lyfte lite på.
Varför man inte ska kalla det för en sjukdom är för mig lite kluvet.Om man kan se det som en sjukdom där omsorgen och omtanken går överstyr och blir till en besatthet så är det i min värld per definition en sjukdom.

Vi får träffas och slåss om saken Magnus :)

Jag har märkt att det finns mycket klokhet och erfarenhet här. Har läst din tråd och ska läsa mer på anhörigsidan. Finns mycket som man som missbrukare inte förstår om hur närstående känner och påverkas!

Tack Magnus !

Och tack för din kommentar i min tråd! Det du skriver i #30 stämmer i stora delar med hur det var med mig och mitt ex...Hon sa att jag valde alkoholen före henne vilket jag nekade till. I vårt fall var det dock hon som lämnade, vilket jag inte klandrar henne för. Jag ville flytta ihop mm men hon ville inte för att jag drack. Jag skyllde på att jag drack för att inte hon ville "satsa" på mig och flytta ihop mm.
Ja du ser vad det snurrar ihop sig i huvudet när man är fast i alkoholen...Vi träffas ganska regelbundet och äter middag, går på bio mm. Alltid utan alkohol. Men ibland åker jag hem tidigt för att kunna hinna dricka...Vi har känslor kvar men jag tror inte det skulle fungera. Även om jag fortsätter att vara nykter. Det gick för långt...

Hej. Jag kände att jag ville lägga mig i er diskussion lite. Hoppas att det är ok?

Att åsidosätta sina egna behov för att hjälpa någon annan kan vara ett problem, samtidigt i vissa situationer är det en styrka. Det är möjligt att en del personer som har en närstående som dricker har eller utvecklar en sådan förmåga mer än andra. Jag vill ändå säga att medberoende inte är någon egen speciell diagnos. Det finns heller ingen forskning vare sig på beroende eller medberoende som har kunnat visa att sådana personer har några speciella personlighetsdrag. Däremot skiljer vi oss alla mycket när det gäller vilka styrkor och svagheter vi har. Dessutom påverkas man mycket när man lever nära någon som är alkoholberoende.

Vi som jobbar på alkoholhjälpen använder inte gärna ordet medberoende eftersom det inte finns någon tydlig definition. Risken är att man börjar stoppa in saker i ordet medberoende som inte stämmer för många. Eller att det betyder att man måste tänka eller bete sig på ett visst sätt.

Vi tänker på det som man brukar kalla medberoende som att en person som lever nära någon med beroende har fastnat i att använda olika beteenden som vare sig gör att hon själv mår bättre eller att den som är alkoholberoende förändras. I en sådan situation så behöver man hitta nya vägar. För väldigt många kommer en viktig ingrediens säkert vara att ta hand om sig själv, eftersom det är det som man säkert kan påverka och eftersom det ofta behövs.

Det är klokt att som ni kunna se att en positiv bieffekt av att leva med någon som har ett beroendeproblem kan vara att man får vara omhändertagande eller använda andra positiva och goda egenskaper. Om man också vill att den man lever med ska börja ta hand om sig själv bättre så kan det vara bra att backa lite, så de kan göra det eller märka vad som händer om de inte gör det. Det är också klokt att kunna upptäcka om man undviker att ta itu med saker man själv borde göra genom att fokusera på någon annan.

Samtidigt betyder det inte att det är fel att vara eller vilja vara en omhändertagande person. Det betyder inte heller att personer som lever nära beroende har en psykiatrisk diagnos eller problem med den egna personligheten. De beter sig ofta helt rimligt utifrån situationen. Problemen uppstår när det som är rimligt inte längre hjälper.

/magnus
alkoholhjälpen

Tack för att du skriver. Du verkar så klok.

M

Hej LP. Du skrev tidigare att livet inte är en tävling, tänk på de. Tyckte jag var bra sagt! Vi har mycket gemensamt även om vi lever så olika liv. Även jag har haft svårt för att ta egna beslut! Håller med i det du säger, måste ju finnas något annat som kan ge samma lugn som efter ett par glas!! Vi ska finna de. Vi hjälps åt. Styrkekram

Välkommen !
Jag har en tråd på sidan för anhöriga men ska följa dig gärna här.
Här finns det många kloka själar som kan ge dig styrka. Så skriv , läs , fråga......Ta emot hjälpen från de människorna som jag beundrar mycket själv.
Lycka till

Du skriver att din uppväxt gör att du är van vid att man inte prata med någon om man mår dåligt. Det är bra att du ändå delar med dig här om hur du har det.

Det känns väldigt orättvist att du är den som skäms. Samtidigt förstår jag hur situationen kan göra att du känner dig sviken och förnedrad och att det gör att du skäms. Du kanske funderar på vad du har gjort för fel. Det är en fråga som vi ofta får från närstående som har beroende och ev andra problem. När saker går åt hel--te (ursäkta språket) så är det en naturlig reaktion hos kloka och omtänksamma människor. De funderar på vad de hade kunnat göra annorlunda. Att vara lite självkritisk kan vara bra i många situationer eftersom det hjälper dig utvecklas. Men man ska inte blanda ihop det med vems fel det är. Du har inte bett eller önskat att din kille ska missbruka, bete sig illa, eller lämna dig i sticket. Det låter som att du har gjort allt som du bara kan för att det inte skulle hända. Kanske kunde du ha gjort saker annorlunda. Men det kan inte vara ditt fel.

Jag vill skriva också skriva något om det där med barn, eftersom jag har jobbat flera år med barn som har det dåligt. Barn kommer inte att bedöma dig efter om saker blir rätt eller fel. De bedömer dig efter att man försöker så bra man kan och att man är där.

/magnus

Var tvungen att sluta skriva. Han komin och förnekade återigen att han druckit. Jag ville inte diskutera men försökte lugnt och stilla att förklara vad sim får mig att tro det: sluddrigt osammanhängande tal, diskussionsbenägenhet, ögonen på halvljus och vingliga ben. "Du får tydligen anklaga mig för vad som helst som inte är sant!" Jaha, jo då...

Försöker att inte känna all ilska, besvikenhet och förtvivlan, utan bara tänka framåt och på att det ska gå att separera. Men det är svårt...

Hej Lena och alla andra! Fantastisk tråd! Dramatiskt med skratt och gråt. Intressant och motiverande för en nykomling. Tack alla som skrivit! Har startat en egen tråd. Känns som att man sätter lite press på sig själv om man skriver här. Särskilt för mig som bor ensam och ingen märker om jag smygsuper...

Jaha, där var det kört igen. Han har druckit. Blånekar förstås.

jo, jag känner igen mig, jag är också en sådan där. Som typ kan gå fram till någon på stan och fråga om de behöver hjälp med något. Utan att blivit tillfrågad. Aha, det är det..
Tack för svar båda två.

Hej...... Ullabulla har rätt .!
Jag är själv djupt medberoende och det är inte bara mot min missbrukare . Jag har alltid hittat nån som "behöver" hjälp och då satsar jag 200 % för att lyckats med hjälpen . Jag glömmer mig själv och bara kör. Ingen har lyckats förklara för mig eller stoppa mig och till slut ligger jag utslagen och utan energi själv. Man blir som besatt - hjälpa, hjälpa , de klarar sig inte utan mig !!!!. Men det gör de.............
Jag tror att förklaringen till mitt beteende ligger långt tillbaks och jag börjar förstå det .

Nu börjar det ta någon form. Jag tänker på två saker:
En kompis till mig som blev bedragen av sin dåvarande pojkvän och sin kompis samtidigt. Vi var i 20-årsåldern. Hon föll helt och hållet och jag tog hand om henne. Jag tror att det blev ett medberoende till slut, vi hade mindre kontakt under en period (hon orkade inte med mig?) men är kompisar igen nu:)
Mina föräldrar har inte missbrukat men har varit känslomässigt dyssiga i hela mitt liv. Mamma hade inte så stor känsla för känslolivet, och hade sååå svårt att kommunicera. Pappa har mer koll på känslolivet men är å andra sidan otroligt konflikträdd och rädd för problem, vilket gjorde att allt sopades under mattan. Dessutom har han ett häftigt humör och hade en depression när jag var i tonåren. Jag tror att hela familjen gick runt och försökte skydda honom från saker.
Mamma hade också mycket avundsjuka och svartsjuka i sig, så det har jag fått med modersmjölken. Vad det gäller att vara glad för andras skull har det blivit bättre, men i den allra närmsta relationen med min sambo är jag missunnsam faktiskt. Jag tycker att han har problem med sin attityd till alkohol men så länge jag också har attitydproblem så ska jag inte lägga så mycket energi på honom utan på att lösa mitt eget. Hade han inte velat gå ut själv och dricka så hade jag sluppit komma i kontakt med detta, jag har velat undvika det. Men det finns något att lära överallt.
Ibland kan jag känna mig så komplicerad, att mitt inre arbete aldrig tar slut...