Senaste kommentarerna i forumet

Liksom (nu senast) Steglitsan funderar jg ibland på vad jag skall göra vid årsskiftet, då mitt löfte till mig själv om en nykter höst tar slut. Just nu känns det som om jag kommer att förlänga min nykterhet. Själv börjar jag känna mig redo att pröva på måttlighet, men jag tror inte att mina relationer ännu då kommer att vara i sådant skick att de skulle klara ett experimenterande, utan risk för skada. Och det blir i sig själv ett test. Om drickandet är så viktigt att jag vill prova, fast det kan skada mina nära relationer, så är det i sig ett tecken på att jag inte är klar att pröva på att dricka.

Enligt den tanken blir det bara möjligt att pröva måttlighetsdrickande om jag och min nära omgivning känns verkligt stabila. Låter som ett bra krav.

Är fortfarande på resa, men har haft ett parkorta, men helt positiva samtal hemåt, sedan senast. I fall någon undrar.

många gånger har jag varit här och skrivit spaltmetrar under det senaste året. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Underbara veckor där vi tränar, äter nyttigt och har så himla kul ihop. Älskar honom av hela mitt hjärta och han älskar mig. Så är det ju. Men han kommer från norrlandsstad där alla, och då menar jag alla som går på krogen, är mer eller mindre aspackade. Skoterkörning, pimpelfiske, slalom eller skidåkning. Och när man sitter i stugan eller arken så super man. De har en mycket konstig mentalitet. Jag får en chock när jag kliver in på en krog i den stan för folk är verkligen packade.
Så det här har han underhållit duktigt redan från början. Nu sen ett par år tillbaka har det eskalerat och han är snart utom räckhåll. Han har gömt sprit, smygdruckit och det har bara blivit mer och mer och senaste året dricker han sig mer eller mindre medvetslös. Dricker, sover, dricker, sover. I dagar, ibland ett par veckor. Oerhört plågsamt att se. Elak i munnen är han i början men sen orkar han inget annat än sova. Det är iaf bättre men oron att han ska dö i sömnen är jobbig. Han vet att han är alkoholist, pratar mycket på sina AA-möten och har erkänt. MEN han kan tydligen ännu tro att han ska ändå klara det. Nu är det lugnare, jag har tagit bort allt drickbart så han kan bara sova och ha ångest. Han är inte kapabel att ta sig till något bolag så det har verkligen blivit värre. Älskar honom så och vill att han lyckas. Vi säljer huset nu snart och jag tar en egen lägenhet och han får bo där till den dan han dricker igen, då åker han ut. Jobbet har han sabbat nu för första gången och det är nog kris på riktigt. Idag skulle han suttit på ett plan mot USA men det gör han inte. Illa illa. Kanske blir väckarklockan och räddningen? Återstår att se. Jag känner mig dock stark och orädd. Skönt att bli av med huset som känts som ett fängelse länge nu. Snart är jag fri och gör han inte som jag säger när vi flyttat så är det finito. Jag klarar mig själv. :-)

Jag återkommer ofta till Per Holknekt som var nykter i nästan 10 år då han bestämde sej för att dricka vin. Trodde att han klarade det och sen söp han ju bort både äktenskap och karriär. Ok, han var otrogen men det var ju efter att han börjat dricka igen och tappat omdömet. Vi kan väl ta lärdom av det, en som dricker på missbrukarens sätt kan inte lära sej dricka moderat. Acceptera att det är så och slipp tankarna på det.

Lykke Li & David Lynch - I'm waiting here.

Känner igen mig i mycket vad du skriver Fylle-Fia. Själv har jag nog i hela mitt liv varit konflikträdd, hållit god min, varit "duktig", näst intill perfektionist, aldrig göra fel, vara trevlig mot allt och alla. För att orka med detta "spel" har allting dövats med A. Därefter kommer ångesten för detta och man är rädd för att "bubblan ska spricka", vilket leder till att man blir ännu snällare och trevligare mot alla.

När man då inte längre dricker finns inte det där ständiga dåliga samvetet och gamla lagrade aggressioner kommer upp till ytan. Det kan ge sig många uttryck. Man retar sig på folks beteenden, tycker att vissa är idioter mm. Jobbigt, jobbigt men kanske inte så konstigt. Tänk om man får uppleva den dagen när man känner en sorts inre ro och kan ta folk och situationer utan att bry sig för mycket. Man kan inte älska alla människor men jag antar att man inte behöver låta sig påverkas negativt av de individer man har svårare för.
Allt gott/Tjalle

Hej på er. Jag känner mig efter omständigheterna helt OK. Jag är så tacksam över att jag reagerade någorlunda i tid den här gången. Vid tidigare återfall har det varit betydligt värre och jag har druckit både på dagar och kvällar tills jag inte orkat längre. Den här gången var det som om jag hade någon "broms" i hjärnan och jag släppte inte taget helt och hållet. Detta har också gjort att jag inte blev lika psykiskt och fysiskt nedbruten som tidigare.

Jag försöker dra lärdom av återfallet och jag "kör på" som jag gjorde under mina drygt tre vita månader. Nej, Lill-Per; jag ska undvika att lukta på vinkorkar i fortsättningen. Ett ganska idiotiskt beteende och det är nästan som att be att återfallet kommer.

Konstnären, jag är oerhört imponerad av dina 14 månader. Har säkert berättat om det tidigare men en gång i mitt liv var jag nykter i nästan 20 månader. Trodde att jag var helt säker men ett återfall kom som blixt från klar himmel och jag föll. Den gången också en kombination av "olyckliga" omständigheter. Influensa på gång (tyckte synd om mig själv), storhelg, långledig, mm. Det visar kanske att även om allt blir lättare ju längre tid man är nykter kan fortfarande faror lurar runt hörnet (åtminstone vad gäller mig). Jag måste säga att jag dock tycker du, konstnären, känns väldigt stabil. Det gläder mig och inger mig själv mod till att gå vidare.

Idag har varit en stabil dag och jag kämpar vidare i min envisa kamp.
Trevlig kväll/Tjalle

och Antabus är ju ändå bara fejk.
Hoppas du förstår hur jag tänker?

Jag tycker att antabus är bra om man ser på alternativet men det vet ju alla att det inte är en hållbar lösning.

Fan, du känns låg och jag gillar ju dig så jag önskar att jag kunde ja, hjälpa dig.

Du har verkligen hjälpt mig.

Hoppas du hittar en ny plats. Kan vara skönt att börja om. Låter inte som att det är högt i tak där du är.

Jag tycker att jag får biverkningar, magen, hyn, är inte säker dock. Är nog läge att diskutera mitt läge med en läkare snart.

Något i dina texter fastnar hos mig. Du har en insikt som jag önskar att jag hade när jag var i din ålder. För mig tog det många år att inse att det var alkoholen som gjorde att jag mådde dåligt. När jag var yngre var det inte lika lätt eller "oskämmigt" att söka hjälp för depression. Jag var över 35 när jag äntligen sökte hjälp för att jag mådde dåligt och för att jag "kanske drack lite för mycket". Hade turen att komma till en läkare som nog tyckte att jag var deprimerad och behövde medicin men menade på att medicinen inte skulle ha någon positiv inverkan på mig så länge som jag drack som jag gjorde. Tanken hade nog också slagit mig att det kanske, kanske var alkohlen som gjorde mig deprimerad? Alkohol har ju alltid funnits i mitt liv, och jag har mer eller mindre alltid mått dåligt! Kunde det finnas ett samband?

Idag har jag inte druckit på över 1 år och 9 månader. Alltså, livet är ju inte lätt och är verkligen inte kul varje dag. Men jag mår så mycket bättre! Jag kan hantera livet på ett helt annat sätt idag och jag behöver inte alkoholen för att stå ut. Livet skall levas, inte överlevas.

Om du är kvar i Stockholm i eftermiddag så vill jag tipsa om Vasagruppens AA-möte klockan 17.00, karlbergsvägen 32B i Vasastan. De brukar vara bra, fullt med alla möjliga bra människor och man får gärna bara lyssna! Sköt om dig, kram

jag tror vi menar samma sak.Men om man känner att man inte har styrkan att gå så kan man göra saker under tiden medan man samlar kraft.Alla de förändringarna leder så småningom till något bättre oavsett avslut eller inte.Jag personligen hade så svårt att se detta lämnande och därför gjorde jag heller inte förändringarna som jag nu sitter och gör när jag redan är i fullbordat faktum.Jag hade mått så mycket bättre om jag haft styrkan att göra det redan medan relationen pågick.Så det blir en win win situation om man lyckas med en del av arbetet under tiden i väntan på vad som ligger i framtiden.Men å andra sidan så sätts ju processen igång per automatik om man faktiskt fysiskt lämnar varandra.Så det kanske är att föredra?

I vilket fall så måste man nog lyssna inåt och inte låta sig stressas i sitt beslut.

Det kan bara du svara på.

Själv tyckte jag inte att jag var alkoholist - jag satt ju inte på parkbänken. Nej, jag hade jobb, familj, villa & volvo. Hel, ren och välutbildad. Alkoholister, det var sådana som ägnade en stor del av sin tid åt att planera hur och när de skulle dricka. En stor del av tiden går för dem också åt till återställare och återhämtning dagen efter. Sådant höll ju inte jag på med. Eller...? Att jag sen mådde pyton det berodde ju på andra, yttre omständigheter, gärna på att andra människor betedde sig som idioter. För att inte tala om min man som inte såg mig och inte betedde sig som man borde i en relation... Jag hade inte problem med en massa saker, men alkohlen den var ett problem för mig. Jag drack för att jag var deprimerad, men sen blir man deprimerad för att man dricker - det blir en ond cirkel som är väldigt svår att ta sig ur.

Det tog ett tag innan jag sa något på AA, men som du fått veta tidigare, det behöver man inte. Tvärtom är det bra att i början bara lyssna, till slut inser man att en alkoholist kan se ut precis hur som helst (som du och jag t.ex) och att den där parkbänken, den kan stå hemma i mitt vardagsrum.

att du har rätt.Men precis som vill veta skriver så har jag inte förmågan.Sprida medberoende kunskap gör jag så gärna och lyser upp andra medberoendes förvirring med mina förståndiga :) formuleringar.Men rikta dom mot mig själv och använda mig av det jag lärt på mitt eget liv,där går jag bet.Kanske det som kallas medberoende.

Det som i mina alldeles egna ögon är lika starkt som själva beroendet.Fick idag av alkoholmottagningen exakt samma formulering som av dig Magnus.Vi i hans närhet som tidigare varit så viktiga är nu endast objekt då han ramlat så långt nedför kurvan och bara ser alkoholen.Men det hjälper inte mig som fortfarande ser honom-mannen i mitt liv.
Jag ska tydligen trampas på några varv till innan jag är beredd att släppa taget.
Men fortsätt trycka till oss ibland Magnus.
Varje gång ruckas man lite på och måste svara med åtminstone lite sunt förnuft.Det skulle ju inte se bra ut om jag la ut alla mina fantastiska framtidsplaner som jag har för honom och mig.

Allt som vi tillsammans ska skapa när(inte om) han inser att här står hon ju-gudinnan som ska hjälpa mig ur detta helvete.Bara jag tar henne i handen och låter henne milt föra mig nedför altargången till vårt nya nyktra giftemål då ska allt bli så bra.
Moahahahaha..jag lurar ingen annan än mig själv och inte ens mig själv nå vidare heller.

Jag tror inte att det måste vara över för att man lämnar, men att lämna är en viktig del i att sätta ner foten - man har redan antagligen hotat, gråtit, bönat, bett, skällt, gråtit, skrikit, hotat osv, och en alkoholist lär sig att det är tomma hot och då kanske lämnandet är det som visar att man faktiskt menar allvar. Därefter tror jag att det är jätteviktigt att få hjälp - att båda hittar sitt jag, att först när man vet vem man själv är och den andre vet vem hen är, så kan man känna vem hen är och därefter kan man se om det kanske finns en möjlighet att försöka igen. Men för vissa finns det inte möjligheten - alkholen har kilat in sig och ord, löften, händelser, situationer etc kanske har förstört - men man kan inte stanna för att man kanske mår dåligt om man går, för man mår ju redan dåligt i stannandet.
Svamligt kanske...?

Va nykter !!!!!
Avstå !!!!
Jag får ont i magen bara att tänka att min särbo som planerar att klara sig nykter till Nyår och sedan börja dricka igen ...........:(
Lägg ner SL !!!

Sitter på tåget mot Stockholm men skakiga händer och skakiga ben. Känner mig tom. Känner mig otillräcklig och ledsen. Känner kärlek till alla runt omkring mig, och sorg för att det känns som att jag vill ge mer. Vill älska någon, trots det var det vara några veckor sedan jag och min pojkvän sedan ett år tillbaka separerade.

Jag skrev till ett annat ex igår och han frågade varför. Jag vet inte. Vi pratade och allt kändes bra, men nu känns det bara som att mitt liv gått in i en loop. Som att jag erkänner mig besegrad att accepterar att jag är på botten igen. Går till honom för att jag vet att han har varit där, och för att vi gjort det här förr. Om vi följer samma mönster så väntar en tid av längtan, kärlek och krossade hjärtan. I den ordningen. Vi är inte bra för varandra. Känns som att jag är i ett limbo och en stadig väg utför i alla fall är en riktning. Även om den är i fel håll.

Tar ett djupt antag och till och med andningen är skakig. Lyssnar på Asha Ali. Fryser. Slår hårt på tangenterna. Pulsen smattrar i halsen.

När tåget kommer fram måste jag prestera. Och jag måste göra det utan att dricka alkohol. Jag ett litet torrt höstlöv som darrar på ett naket novemberträd. Snart måste jag släppa och det känns inte som att jag kommer att klara av det.

Jag är en helt vanlig tjej. jag är varken rockstjärna eller nåt annat kreddigt. Jag är väl i en ålder och i en bransch (media) där det är mycket utgång, mycket nätverkande och mycket alkohol. Jag vet inte hur jag har råd, men jag har inte så mycket utgifter, och det enda jag gör när jag inte jobbar (vilket jag gör ganska mycket) är att jag går ut. Det är det jag lägger pengar på.

Jag tror att första steget måste bli att berätta för de närmsta. Jag har inget problem med stolthet och jag är rätt säker på att de har jag omkring mig kommer att tycka att det är bra, utan att döma mig. Men om jag berättar finns ingen väg tillbaka, då kommer de att hålla koll på mig.

Aeromagnus, jag förstår ju att alkoholen är en väldigt kortsiktig lösning, men det är likväl en lösning, för stunden. Och jag vet inte om jag pallar att deala med allt. Men det är ingen ursäkt, jag vet.

Sedan jag blev medlem här har jag tänkt varje dag att nu, nu räcker det, men jag har uppenbarligen svårt att stå emot när det kommer till kritan.

Tack för era svar.

Nu ringde han och hade ångest o bad om utsäkt för i söndags... Finns mycket han skyller på varför han drack, men han bedyrar sin kärlek till mig och säger att han är livrädd för att förlora mig! Och det enda jag kan tänka är att jag inte litar på honom.. Eller jo det gör jag när det gäller hans kärlek till mig, den har jag aldrig tvivlat på, men den här förbenade alkoholen, ja hatar den! Hur ska jag förhålla mig till detta? Känner mig kall, men jag vet inte hur jag ska bete mig...? Hur hittar man tillbaka till ett förtroende som brutits ner så många gånger o hur ska vi hitta tillbaka till varandra, om han nu väljer att vara nykter vill säga!! Vill jag det? Skulle helst av allt vilja åka bort ett tag o va själv, men det känns inte rätt mot någon... Velmaja!! Nån som kan ge mig nåt bra råd??
Kram

Bryta kontakten vill inte några av oss .........
Men kanske är det en bra lösning iallafall ( säger den som är desperat och " skriker " efter kontakten själv ).

Två månader har passerat och jag är nu inne på sista veckan innan jag återigen ska fatta ett beslut om hur jag går vidare i min nykterhet.Andra månaden har gått mycket snabbare än första, och det känns som att det var precis nyligen som jag fattade beslut om att avstå helt. Jag vet ju vad som är rätt, vad jag borde göra. Är det nu jag säger att jag ska hålla mig nykter till årsskiftet? Det är ju inte mer än en och en halv månad dit. Men det låter så stort. Vara nykter till årsskiftet. Ja så får det bli. Läskigt som fan.

Fast vad är det som är läskigt?! Att jag inte får dricka champs på nyår? Lägg ner SL!

Förstår att det måste vara tufft i ett medberoende. Jag kan ju inte sätta mig in i den känslan eftersom jag varit på andra sidan. Jag kan ju bara uttala mig från den missbrukande mannens sida att han tyvärr inte bryr sig om varken sig självt eller dig. Inte för att han inte vill eller inte har känslor eller annat utan för att han är alkoholist och beroende av drogen A. Jag vet inte men kanske är det bästa att kanske helt bryta kontakten ett tag och fokusera helt på dig själv, dina känslor och ditt mående. Hur som helst verkar ju han såra dig oavsett. Lider med dig för hoppet är det sista som överger oss. Man hoppas OM OM OM TÄNK OM det blir en ändring. Tyvärr så sker det ingen ändring eftersom ditt ex är i förnekelse. Hoppas du får en bra dag.

Det här låter inte så bra. Du har ett klart beroende och en tydlig abstinens. Att de du umgås med också gillar alkohol gör ju inte saken bättre. Sedan är det som Ebba säger att man kan bara vara tyst och lyssna på ett AA-möte men just det här med att inte kunna prata kan användas som ett svepskäl till att just inte gå. All behandling av missbruk går ut på att prata om sina bekymmer. Tänk om de kommer på att du är lite dragen på ditt jobb. Vad händer då? Vågar du ta den risken? Om jag vore i dina kläder skulle jag ta kontakt med en läkare och få ut ett recept på typ Antabus så du inte kan dricka. Sedan skulle jag antingen försöka få öppenvårdsbehandling eller gå på AA. Det är vad jag skulle försöka göra med facit i hand.

Min första tanke var, hur har du råd???? Skit i pengar egentligen men du har ju ett beroende det kan vi nog slå fast. Det finns en enda positiv biverkning med alkohol och det är en flykt från nuet och det är vad du skriver om avslappning, inte tänka på bekymmer. Detta är en kortvarig positiv del med alkoholen. Kan du ge några långsiktiga positiva saker med att dricka???................................................................................................................................................................................................................... Ser och känner hur du tänker. Kommit fram till något?????????????????????????????????????????????????????????? Nej tänkte väl det :) det finns inga långsiktiga fördelar, bara nackdelar. Taskig häls, taskig ekonomi, dina kompisar överger dig till slut, förlora jobbet, ångest, depression, skuld, skam, din partner drar tja jag kan hålla på ett tag till. Du är inte ensam min vän, många av oss resonerar precis som du gör. En hel del som dricker kan sluta med anti-depp medicin pga alkohol ger ångest, den skjuter bara upp ångesten tills man slutar sedan blir ångesten värre. Du har en klar abstinens också eftersom du känner att du måste dricka varje dag nästan. Om jag vore i dina kläder så skulle jag försöka att hålla upp en vecka och inte dricka alls. De första dagarna är värst men sedan blir det lättare. När det gått en vecka och du lyckats håll upp en vecka till, ta sedan två veckor. Du kommer ganska snabbt att inse alla fördelar med nykterhet. Skulle det inte gå bra så finns det hjälp. AA är en suverän mötesplats där ,man kan prata om sitt problem utan att få moralpredikningar. Det är helt vanliga människor som du och jag men som fallit offer för sjukdomen. Du har ju faktiskt klarat av det svåraste, att inse att du har problem och det är den svåraste nöten att knäcka. Ojdå mitt inlägg blev lite långt och kanske innehåller lite pekpinnar, men jag är ju lärare i mitt yrke.

Hej! Din man måste själv inse sina problem. Gör han det? Det är vanligt med förnekelse för man tror att varje gång man dricker så kommer man kunna hantera detta. Tja varje gång går det åt helvete. Man börjar så sakteliga ljuga om att dricka, gömma sprit, dricka i smyg, ta ut pengar i bankomaten istället för att betala med kort på systembolaget. Man kanske börjar med återställare på söndagen som blir två och tre stycken några veckor senare. Måndagen på jobbet blir en pina och man längtar till fredagen så man gå in i ruset. En alkoholist är en stor egoist, inte av illvilja utan färgad av sin sjukdom. Tyvärr drabbar inte sjukdomen bara en utan även de närmaste såsom barn, partner mm. Man måste kapitulera inför alkoholen för att kunna bli symtomfri. Gömmer din man sprit? Dricker han i smyg? Dricker han flera dagar i sträck?

Jag tror inte du har något att förlora (mer än lite stolthet kanske) på att berätta för familj och vänner om din situation. Vad som ibland kan ske då är att de försöker släta över och vips är man där igen. Varför det sker tror jag beror mycket på att de upplever att man överdriver eller vill vara "snäll". Samtidigt kan ingen annan utomstående förstå eller veta hela bilden så som du gör.
Det verkar som du lever i sus o dus med folk som vill bjuda på alkohol dagligen. Är du rockstjärna, månne?
Om man berättar gör man det samtidigt svårare för sig själv att dricka och det är ju oftast bra.
Kan du på något vis komma ifrån drinkmiljöerna? Ingår det i jobbet?
Ta hand om dig.
LP