Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill skriva hur modig jag tycker du är. Du har tagit ett enormt och viktigt steg. Du upplever starkt obehag just nu och kansk en känsla av avvisan och vanmakt. Du hoppade rakt ut och känner nu att ingen fångade dig. samtidgt ser jag en person som mitt i den känslan aktivt gör bra val åt "rätt" håll. Du skriver här!

Du gör inte bara dig själv gott som verbaliserar det du känner just nu du bjuder även in andra, så gör en människa som vill väl. Du är på väg nu.

varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hur har du det, valeria? Kram

Det låter som att du haft det jobbigt under en längre period, bra att du hittat hit. Jag skulle vilja råda dig att starta en egen tråd och fortsätta berätta om vad du upplever. Det är naturligtvis ditt eget val!

Många känner stöd här och andras erfaranheter kan vara hjälpsamma då vi själva vill förändra något. Tack för ditt fina och generösa inlägg och välkommen igen.

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Den här dagen är hemsk... Nu har jag en fruktansvärd ångest för att jag blev så ledsen och besviken när jag inte fick förståelse eller hjälp när jag erkände mitt problem. Det var bara det att det var så svårt att göra det, så oerhört skamfyllt och satt då djupt in att jag trodde att jag skulle få hjälp om jag någon gång vågade. Jag har tagit emot liknande erkännande och jag har alltid erbjudit hjälp. Fast jag hade ju förstört deras resa och jag antar att det var det som vägde tyngst för dem och då kunde de inte se mer än det. Jag måste hitta hjälp någon annanstans och lämna det här stället. Har nu väntat hela dagen på att min chef ska ringa... Vilket han inte gjort. Får inget gjort, väntar bara. Känner mig ego som vältrar mig i min ångest men kan inte göra något annat, känner mig som världens sämsta människa. Igår när jag körde hem från mötet missade jag min avfart med 3 innan jag insåg att jag kört för långt. Om jag inte hade haft min man och mina barn hade jag tagit livet av mig när jag åkte från det mötet... En liten del av mig önskade att jag varit ensam så jag skulle slippa allt. Den delen finns kvar, men jag skulle aldrig skadas min familj så.

Välkommen hit! Vad bra att du orkat berätta för en vän som kan hjälpa och stötta dig! Detta forum är ovärderligt, här finns hur mycket pepp och stöd som helst att få från människor som vet hur det är, som inte dömer men samtidigt kan se igenom en... Vilket man behöver ibland. Kram

Du låter så motiverad och du har klarat dig så länge utan alkohol. Det här återfallet är ett misstag du begått och du ångrar dig. Man är inte mer än människa. Misstag gör vi alla, försök att inte vara så hård mot dig själv som andra sagt.
Nu är det din nykterhet som är viktigast.

Lånar en kommentar som Muränan skrev i en annan tråd, den fick mig att förstå varför jag undanhållit hur jag mått:" Så länge jag inte sa något till mannen om hur jag mådde och kände, så lämnade jag en bakväg ut för mig själv. Jag kunde välja att dricka i så fall, utan att tappa ansiktet och jag kunde fortsätta lura mig själv. Men när jag väl pratade med honom, så stängde jag mentalt den möjligheten." Tack Muränan

Muränan, hoppas du inte misstycker men jag lånar " Så länge jag inte sa något till mannen om hur jag mådde och kände, så lämnade jag en bakväg ut för mig själv. Jag kunde välja att dricka i så fall, utan att tappa ansiktet och jag kunde fortsätta lura mig själv. Men när jag väl pratade med honom, så stängde jag mentalt den möjligheten" och klistrar in i min tråd, den var på pricken vad jag kände/har gjort.

Jag önskar dig lugn och ro i din nya lägenhet. Starkt jobbat att komma tillbaka och hålla dig nykter under en separation. Klokt att ha noll a hemma... Sänder en stor styrkekram, tänker på dig ❤️

Jag känner med dig, mår ungefär som du just nu även om jag inte klarat av det du gjort - att vara nykter i 7 år, glöm inte den bedriften! Du kan gå tillbaka till det! Det som alla andra trodde om dig var inte en lögn, en yta, en fasad. Den de känner är DU. Den du blir med a är INTE du, glöm inte det!!! Den definierar inte dig, den skadar dig och kidnappar din hjärna... Den alla känner är den du är. Jag ger dig massor av styrkekramar. ❤️

Tack för era svar...
Jag har nått ett nytt bottenmärke och just nu rasar ångesten i min kropp... Jag skriver här för stöd och hjälp, min man stöttar mig, men det är så svårt att förklara varför och hur för någon som inte har de hör problemen... Jag förstod inte heller tidigare. Vi var på en resa med jobb och 2 ggr ballade jag ur fullständigt (vilket jag skäms över så jag vill dö). Jag skriver ner allt, är helt ärlig här. Innan resan hade "rebellen" i mig börjat härja - jag köpte hem i smyg och tänkte alltid bara bli salongsberusad men eftersom jag inte kunde dricka när min man kom hem eller andra drack jah "lite" extra för att få behålla känslan. Vi vet nog alla hur bra det går. Min ångest nu slår i taket men jag försöker fortsätta min bekännelse. Det kändes som om det bara blev värre, ångesten för vad jag gjort och höll på med fick mig att fortsätta, hur konstigt det än låter. Jag fick en rastlöshet/krypande ångest i kroppen som gjorde det svårt att tänka, att få något gjort... Som var förlamande. Med lite a släppte den, inget annat kunde hjälpa då. Jag bad inte om hjälp eftersom jag ville fortsätta, samtidigt som jag inte ville. Jag drack inte varje dag, jag drack aldrig när jag jobbade, skötte jobbet perfekt och lade ner hela min själ i det, vet att jag gjorde mer än vad som eg krävs. Inombords kvävdes jag. Jag började prata med min man om att jag måste hitta "min" väg, att jag inte klarade av att vara kontrollerad hela tiden och känna mig som ett barn (sluta bete dig som ett sådant då!), vi kom överens om att jag skulle dricka vin på en tjejfest, vilket gick bra. Jag är nyss hemkommen från en jobbresa och det är under den jag hamnade i min avgrund som bara blir djupare... Vid två tillfällen blev kag redlöst berusad. Andra gången för att jag inte klarade av den förlamande ångesten som höll på att få mig atg gå under över vad jag gjort. Första gången eftersom jag nu inte hade någon som kontrollerade mig och då var det ju lugnt... Inte. Det är ett litet ställe vi jobbar på (nytt), jag har verkligen jobbat häcken av mig och utan a är jag omtänksam, ärlig, rättrådig, står upp för de svaga mm. Med a är jag knäpp. Jag hade möte med mina två chefer igår (vi jobbar inom vården så de borde ju känna till missbruk), för första gången gjorde jag det som jag inte klarat förr... Jag sa att jag har ett missbruksproblem som var svårare än jag trott, att jag var fruktansvärt ledsen för vad som hänt och om jag kunde skulle jag göra det ogjort. Jag sa att det enda jag kan göra är att ändra här och nu samt framtiden. Jag har bestämt mig för att inte dricka a alls, jag har tid hos psykolog imorgon. Jag trodde att när jag tillslut erkände skulle jag få hjälp i någon form. Det var som om de inte trodde på mig, som om mitt beteende där var vem jag var. Jag försökte säga att detta är ju en sjukdom, det ör inte vem jag är (de jag pratade med är läkare och sköterska). Jag frågade om de hade några invändningar om mitt jobb och de är ju väldigt positiva till det och har höjt mig tull skyarna, jag har aldrig varit full på jobb. De sa bara att allt förtroende för hela mig var borta och det funkar inte på en liten arbetsplats. Jag erbjöd mig att betala för PETh med jämna mellanrum så de ser att jag inte dricker, utan a är jag extremt lojal och någon att lita på. Jag fick inget svar, bara att de ville hjälpa mig, "men"... Och sen kom en andra sats som omintetgjorde "hjälpen". Jag bara grät. När jag tillslut erkände mitt a problem blev jag inte trodd, de trodde att jag var "frisk" och valde att göra så här.. Och det är klart, en sådan människa kan man inte lita på, det förstår jag också. Jag hade verkligen laddat... Och att sedan inte bli trodd... Nu sitter jag hemma med en ångest som går i vågor, jag inser att jag måste hotta ett nytt jobb men jag trivdes så bra innan men likaväl som jag svek dem svek de mig när jag behövde hjälp. Jag betalar själv 1000 kr i timmen för psykologen. Jag fattar att de är arga och med all rätt, men om en anorektiker hade varit med på resan och kräkts efter maten fastän hon sagt att hon inte skulle, hade de då sagt samma sak? Jag är sjuk och jag erkänner till slut fullt ut. Jag kan inte dricka. Punkt slut. Inte lite, inte ibland.., för gränserna kommer flyttas fram. Kram till alla där ute från en stor ångestklump

och välkommen hit.

Jag har varit i en liknande situation som dig. Efter 16 års nykterhet började jag dricka igen. Hade någon falsk förhoppning om att jag skulle klara att dricka måttligt. Det fungerade bara ett tag, sedan blev det svårare fyllor med ångest och skamkänslor.

Mitt råd är att du redan nu bryter med alkoholen igen. Använd de verktyg du använde förra gången. Den styrkan du uppbådade då, kan du hitta igen. Och som Muränan skriver, använd dessutom detta forum, AA, ja all hjälp som finns, som du kan komma på.

Du kan komma tillbaka till ett nyktert och fungerande liv. Du har gjort det tidigare, och kan göra det igen. Du kan om du vill!

Styrkekramar

Lever tillsammans med en man sedan 11 år tillbaka. Vi har barn ihop. Han har alltsedan vi träffades druckit en hel del på fester men jag har aldrig upplevt hans drickande som ett vardagsdrickande.
I somras valde han själv att berätta, eftersom han inte orkade med sig själv längre, om sitt missbruk. Enligt honom själv har han druckit ren sprit dagligen under ca 3-4 år. Då gick det upp för mig alla de tecken som jag trodde var annat. Dumt, inser jag nu... Han har ett väldigt ojämnt humör. Han brusar lätt upp och blir arg på både mig och på barnen. Han blir inte våldsam eller slåss utan är mer verbal. Han har sällan något gott att säga om andra människor i sin närhet. Verkar ha väldigt lite självinsikt. Ställer högre krav på andra än på sig själv. Ser världen i svart och vitt och har svårt att sätta sig in i hur andra människor kan tänka och känna. Vi tassar liksom på tå då vi märker att han har en dålig dag med dåligt humör. I efterhand förstår jag ju att han lider av sitt missbruk har svårt att hantera sina känslor av skuld och skam. Har tidigare misstagit hans abstinensbesvär, för andra olika sjukdomar (gud vad jag har googlat....) men nu insett att han fått kroppsliga (darrningar, svettningar, svullna leder, trötthet, illamående, huvudvärk) och själsliga problem av sitt drickande. Jag har försökt få iväg honom till vårdcentralen men han har hela tiden haft undanflykter (ville inte bli upptäckt med alla de konsekvenser som det kan ge). Han har haft en del frånvaro från jobbet men alltid skyllt på huvudvärk/magsjuka/muskelvärk/ledbesvär....
Nu säger han själv att han slutat dricka sprit.... Nu dricker han "bara" starköl.... Precis som många andra skriver här på forumet så har jag svårt att helt och fullt lita på honom när det gäller intaget. Jag har försökt prata med honom om att skaffa hjälp utifrån. Han säger att han vill försöka själv. Hans eget mål är att kunna dricka några glas på helgen men sedan inget mer. Jag för min del tror att det är fruktansvårt svårt, om inte omöjligt, att klara det.
Precis som alla människor så har han olika sidor av sig. Han kan vara otroligt omtänksam och generös, rolig med sina vänner. Han kan även ha den mörkare sidan där han kan bli riktigt elak och säga kränkande saker till mig. Ibland kan det vända oerhört snabbt Jag försöker att inte ta åt mig eftersom jag vet att det kan vara en del av hans sjukdom. Men självklart gör vissa kommentarer ont, speciellt när jag vet att barnen råkat höra....
Vilka krav kan jag ställa nu när han verkar försöka dricka mindre? Jag är ju fortfarande misstänksam, försöker känna om han har druckit, försöker leta tecken.... Vet inte om jag vill/orkar fortsätta tillsammans som en familj efter allt som har hänt (lögner, mörkanden, svek)... men tänker på hur framtiden kan se ut för mig och barnen... Han säger att han inte kan/vill leva utan mig. Jag för min del kan se en framtid där vi går vidare på var sitt håll.

Skönt att få skriva av sig...har ännu inte så många att anförtro mig åt.... Förstår att jag inte är ensam, vilket är skönt men samtidigt tragiskt att så många lider...

Jag läser om er och känner ett form av lugn.. Jag är inte ensam. Har känt sån skam och förträngt exakt samma beroende ni beskriver under flera år. Jag är idag snart 40. Jag har alltid tränat mkt, jobbat mkt, socialiserat mkt och är en engagerad 2 barnsmamma, MEN jag har också haft allt detta som ett skydd mot min alkoholism. Då kan jag väl inte vara? Det har eskalerat med åren och gått ut över mina barn pga tålamod, lättirriterad, ibland inte ens velat ha de nära för jag vill ta mitt glas vin, vi har gått och fikat med egentligen enda syfte att jag ska ta ett glas vin etc etc. Idag ska jag gå på mitt första AA möte. Jag har insett mitt problem och vill verkligen inte längre dricka. Jag är inte rädd för ett nyktert liv då jag känner starkt att jag har druckit klart men hoppas innerligt att jag klarar detta. När blir det lättare?

Idag är det 3 veckor och 3 dagar sen jag drack något och jag är både förvånad och förundrad över mig själv att jag kommit hit där jag är idag det trodde jag aldrig. "Man är modigare än man tror, starkare än man vet, och smartare än man förstår"

Din snabba kommentar stärker, värmer! Vi hörs! / Dion.

Många tänkvärda frågor som jag ska fundera på.
När jag slutade 2009 så nådde jag nog min botten och min drivkraft var mitt barn. Hade det fortsatt så hade jag nog förlorat honom och det var det som fick mig att vakna upp. Nu vet jag att om detta fortsätter så kommer min man lämna mig och ta barnen med sig vilket jag förstår (han kom in i bilden när jag hade varit nykter i två år ungefär).
Med den vetskapen drack jag ändå! Det är ju viktigt att jag vill vara nykter för min egen skull också. Jag skulle må så mycket bättre och även min familj.
Min man känner sig väldigt ensam i detta och har behov av att prata med någon. Han är inte intresserad av någon anhöriggrupp utan pratar hellre med t ex en vän som han litar på.
Tänker mycket på vad det är som saknas och vilket tomrum jag behöver fylla med alkohol. Är det tristess? Nåt måste hända? Är jag beroende av att något i mig hela tiden måste lagas/fixas?
Jag kan inte dricka mer! Jag vill inte! Orkar inte! Vet att jag inte får fastna i skamkänslor och självömkan. Måste ta mig samman! Det är svårt när jag ser i min mans ögon hur sårad och ledsen han är. Hur ledsen han är pga MIG! Han litar såklart inte på ett enda ord jag säger just nu. Hur ska han kunna göra det? Det kommer ta tid och jag måste visa i handling inte i ord.
Jag kan inte ens komma fram till vad som gjorde att jag tog det första glaset. Jag tänkte inte, jag bara följde impulsen. Tror inte ens att jag tvekade.
Ska jag berätta för de runt omkring? Min mamma vet och snart vet nog min svärmor också för min man behöver ha henne som stöd. Barnen? Kollegor? Känns som jag svikit alla. Allt det de trodde om mig är bara en lögn, en yta, en fasad. Känner mig som en bluff! Se där! Nu fastnar jag i skam och självömkan igen!

Krokusen, ja en dag i taget, vill bara inte att resten av mitt liv ska bli en kamp mot denna skit. Men det kommer det säkert att vara, gäller bara att försöka fokusera på de bra sakerna i livet. Forumet är en bra stöttning och såg att du startat en egen tråd, det är bra! Och är glad att jag även kommit tillbaka och verkligen försöka stanna denna gång också.

Ha en bra dag!

Jo men exakt. Vad är det som händer med en och nu går det undan. Jag har haft 3 längre relationer. Ingen av dessa 3 kunde dricka inom rimliga gränser. Men jag kunde.....Olika yrkeskategorier men det spelade ingen roll. Nu har jag ingen relation längre så jag får på nåt vis sköta drickandet och bannorna. Ibland känns det som nån form av psykologisk terror som jag skapar åt mig själv för mig själv. Någon skrev om hetsdrickande och det känner ja så väl igen. Bara skiten tar slut så slipper jag det. Ungefär. För jag vill verkligen inte.
Men nu är jag inne på dag 3=vit. Alltid nåt.

Vad stark du är UllaBullan. Vad fint och insiktsfullt du skriver. Du har kommit så långt. Modig är du som inte tar den enkla vägen och kastar dig in i ett nytt förhållande på det sätt som du beskriver. Modig och stark.
Kram till dig

God morgon,

Funderar lite. Var det kanske så att du tänkte att du skulle "lösa alkoholen" själv först och sedan satsa mer på förhållandet? Låter lite så när man läser. Det kanske funkar. Men det kanske också blir onödigt tufft för dig, om det var så? Det är väl aldrig roligt att komma dragandes med problem i början av ett förhållande, men nu verkar ni ju ha varit tillsammans ett tag? Om du förklarar läget, så kanske hon kan vara ett stöd för dig och du slipper hamna i svåra situationer?

Jag märker att jag slappnade av på ett helt annat sätt när jag klargjorde för min man att jag verkligen INTE klarar av att dricka. Det var i somras när vi kom hem från vår resa och då jag hade passat på och dricka. Väl hemma igen hade jag ett sådant gräsligt sug och jag gick och dividerade med mig själv om hur jag skulle göra. Fortsatt nykterhet eller fortsätta dricka. Så länge jag inte sa något till mannen om hur jag mådde och kände, så lämnade jag en bakväg ut för mig själv. Jag kunde välja att dricka i så fall, utan att tappa ansiktet och jag kunde fortsätta lura mig själv. Men när jag väl pratade med honom, så stängde jag mentalt den möjligheten. Klart jag kan dricka nu också om jag vill. Men det har hjälpt i alla fall mig att uttalat säga att jag inte klarar av det här. Men det är ju jag det. :-)

Kram på dig

Varmt välkommen hit! Så fint att du hittat hit, även om det inte är någon rolig anledning. Vad stark du är som har varit nykter så många år! Vilket jobb du har gjort!

Försök att slänga skam och skuldkänslor åt h-vete. Det är lättare sagt än gjort, men det kommer inte hjälpa dig. Alkoholen är en galet beroendeframkallande drog som förändrar våra hjärnor. Det är skrämmande att så många faller in i gamla mönster igen, trots att det gått så många år. I min tråd har jag klippt in en text ganska nyligen från Lena Nymans tråd. Den handlar just om att hamna på ruta 1 igen och varför det inte hjälper att hålla upp lång tid, man är fortfarande en missbrukare av alkohol. Den är tänkvärd och bra.

Fortsätt gärna skriva här och ta gärna hjälp av AA, om du tyckte att det hjälpte dig förut. Hur gjorde du för att sluta 2009? Och framför allt, hur gjorde du för att hålla dig nykter så länge? Vad motiverade dig? Kanske kan du reflektera kring vad det var som fick dig att börja igen? Hände det något? Eller vad tror du var den utlösande faktorn? Inte för att du ska slå på dig själv, utan för att du ska lära dig något av det hela och kunna vara uppmärksam på signalerna längre fram.

Jag skickar styrka till dig och hoppas att du kommer ha användning av de verktyg och allt du lärt dig under de här åren, så att det går så smidigt som möjligt att sluta igen.

Vad bra det går för dig! Så roligt att det känns bra också!

Hoppas det går bra med firandet. Ha gärna en plan i beredskap, så du inte överraskas av eventuella tankar eller sug.

Kram på dig

Men vad duktig du är, känns i raderna att du är stark oxå. Det funkar säkert att gå ut med vänner, men bestäm innan hur du ska gå tillväga. Lycka till

Förstår att du reagera med att korka upp den där flaskan. Du uppfyllde alla kriterier HALT!! Jag fick det här rådet av beroende centrum.
H=Hungrig
A=Arg
L= Ledsen,lonley
T=Trött
Dom här stödbenen har hjälp mig de senaste dygnen, kanske kan det vara dig eller någon annan till hjälp oxå?? Har du pratat med din man om att du inte vill dricka och varför han handlade hem det där vinet?? Nu kan du bara komma i gen och lite snedsteg på vägen är är inget konstigt bara mänskligt!! All pepp till dig!!