Senaste kommentarerna i forumet

Jag har blivit konfronterad av min fru förut utan att det haft nämnvärd verkan. Men nu i slutet på sommarsemestern konfronterade hon på nytt och allt klaffade. Nykter i snart 4 månader, sedan den morgonen.

Vad var olika, säg det? En sak i all fall. Hon var själv nykter och hade varit det en tid.

Ganska schysst klubb om jag får säga det själv.

Hitta ditt sätt. Om du stänger alla tillfartsvägar kommer alkoholen inte åt dig. Det är kanske så du måste gå tillväga in the end.

/Lena

Man vet aldrig när det "plötsligt händer". När himlakropparna står i konjunktion med varandra och det gynnsammaste av ögonblick uppstår. Så att säga. Så hade jag varit dig, Ullabulla, hade jag uttömt alla möjligheter. Kanske helt enkelt för min egen sinnesros skull.

:)

Ebba, vad du är vettig! Ska absolut tänka på allt du säger och kolla upp det där med soc!
Vilse i pannkakan, jag vet hur det känns det där med storhelgerna, fy. Och jo, när han är nykter ska jag ta det.
Kan ju räkna med att det lär bli några upprepningar av samma "tal" till honom innan han verkligen fattar själv att han behöver ta tag i det nu.

Det är bra att du gjort det, för då lyckades du ju nu när han får behandling. Att förlåta kan vara svårt, även för mig, men försöker tänka att han aldrig ville såra oss, och att han säkert fått dåligt samvete varje gång han gått till förrådet och smygdruckit vilket gjort att han mått sämre och fortsatt.

När jag var mindre och mina föräldrar bråkade, de gjorde det STÄNDIGT, så brukade jag skrika till dem "skilj er nångång så ni slipper varann!". Kände mig hemsk varje gång, och menade absolut inte vad jag sa. Mamma brukade förut lägga kommentarer till oss (jag + systrarna) "inte hade ni väl velat att vi skiljde oss" "tänk om mamma och pappa inte var tillsammans nåt mer, vad skulle ni säga" och "Inte hade väl ni accepterat att mamma eller pappa hittade nya". Tyckte det var konstigt att hon pratade så då men funderade inte så mkt på det, nu i efterhand undrar jag ju om det är något hon verkligen funderat på, men var rädd att vi barn skulle bli lidande.Om mamma hade lämnat pappa så tror jag inte att pappa blivit bättre, tvärtom, tror han hade funnit ännu en anledning att supa sig full. På lång sikt då? ett negativt svar där med, han behöver uppenbarligen hjälp och stöd min pappa, om han ska klara av att sluta.

Min åsikt nu, vilket jag sagt till mamma några ggr då hon sa dessa kommentarer är: Om ni skulle vara lyckligare utan varandra så hade jag inte haft något emot det. Är ni lyckliga så är jag lycklig. Vi har bara ett liv.

Om vi hade varit lyckligare om de separerat? Jag vet faktiskt inte, jag hade nog oroat mig ännu mer för pappa då. Och hade fått dåligt samvete då jag absolut inte hade velat vara hos honom på helgerna.

Vad du ska göra kan jag inte besvara. Alla är olika och min mamma kanske var för svag för att lämna. Men om han är nykter nu tycker jag det är värt att försöka. Säg saker till honom om hur stolt du är över honom osv. Bygg upp hans självförtroende.

Men om du inte älskar honom mer och känner att det är fel på alla plan att han kommer falla tillbaka och att det är hopplöst, överväg att separera. Mår du dåligt och det verkligen tär på dig och din familj, överväg. Eller prata ut, prata är så viktigt. Säg allt du känner till din man, eller så går ni tillsammans i parterapi. En bekant till mig sa att hennes gamla mamma sagt "det enda jag ångrar i livet är att jag inte skiljde mig", det är inget man vill ångra när man är gammal. Vi har bara ett liv som sagt och alla förtjänar lycka.

Jag är ledsen.
Jag är utmattad.
Jag är rädd.

Har inga problem med att inte dricka men allt finns kvar.
Ja, rädd är just vad jag är.

Ser inte ljust på framtiden,
ser inte ljust på mig själv.

Gå på AA Meredith.
Gör det.

Kram E

Jättefint brev och lyckta till, verkligen! Men se till att han får det när han är nykter.

Var också beredd på att han kommer att förneka att han har problem. Min man sa alltid "det är ju inte precis så att jag är ute och super med polarna varje helg!". Nej, han var hemma i stället och levde rövare med oss och däckade på soffan...

Storhelgerna är alltid jobbigast. Jag har inte ens sett fram emot jul i år och mina föräldrar vill inte fira med oss. Kul, eller hur?? Nu tror jag i alla fall att det kan bli bra. Om han inte tar ett återfall.

Stor kram till dig!

Ullabulla, det är en försvarsmekanism. Tror inte det handlar om att vägra, men jag fixar det bara inte. Kramar är så långt jag kan sträcka mig just nu, tycker till och med pussar är svårt.

Det är klart att det påverkar relationen, men som aeromagnus säger - man måste få vara egoistisk också för att det ska kunna bli bättre.

Tack för perspektivet, sorgligtmensant.

Det är ju barnen jag har oroat mig mest för, att de har fått vara med om alldeles för mycket, sett för mycket. Men jag har varit allt annat än tyst, jag har skrikit, gråtit, skällt och ställt ultimatum. Nu är han ju nykter och får behandling, men jag får ingen behandling. Jag står mitt upp i allt och är fortfarande orolig och vaksam och har svårt att förlåta och se en ljus framtid.

Hade du velat att din mamma hade lämnat din far och tagit er med sig? Tror du att han hade fått grepp om situationen då? Tror du att ni hade mått bättre på lång sikt? Naturligtvis jättesvåra frågor, men det är precis sånt jag funderar på. Det skulle säkert bli skitjobbigt för alla inblandade att flytta isär och försöka köra varannan vecka, men jag undrar ändå om det skulle vara bättre för dem. Även om pappa är nykter nu så känner de ju av spänningen hemma. Eller kan det bli ett fint familjeliv till sist?

Om din pappa vill ha ordentlig hjälp redan nu, kan jag tipsa dig om att du kan göra en icke anonym orosanmälan till socialen.
Det låter farligare än vad det är!!
Om du gör det är de skyldiga att kontakta honom och erbjuda hjälp eller iaf berätta om vilka alternativ som finns.
Så fungerade det när jag efter mycket sökande och oro fick in en i min närhet på ett jättebra behandlingshem efter flera års missbruk.
Ingen hjälp kommer tyvärr gratis som du kanske redan har känt av.

är det bara bra.
Då ser han det du säger ännu tydligare.
Och sånt här förtjänar faktiskt tårar.

Jag tänkte be om hjälp många gånger innan det som hände - hände.
Jag vågade inte, jag var så rädd.
Säkert lika svårt det du ska göra nu.

Men kom ihåg att vi har bara ETT LIV.
Tänk dig att det är som i en film.
Vad skulle publiken önska att dottern gjorde?
Var tyst och allt förblev som det alltid har varit,
eller vågade säga sanningen av KÄRLEK i ett klokt försök till förändring och förbättring?

Saker och ting blir så självklara när man ser på det utifrån.
När man är mitt i det kan man inte se det trots att man har det framför ögonen.

Du kommer klara det och när du har gjort det,
Vad som än händer, gjorde du det rätta.

Ikväll efter middagen tänkte jag ta tag i det. Jag känner mig nervös och det tar emot, så som det alltid gjort varje gång jag tänkt säga något till honom om saken. Varje gång har det tagit stopp och jag har blivit stum. Någon enstaka gång har jag dock lyckats säga "du har ju problem" och flytt bort från samma rum han är i för att slippa se hans reaktion, varför det är så svårt vet jag inte. Känner verkligen att det tar emot, men jag tänker på vad du sa Ebba, om att det kan vara detta han väntat på. Idag ska jag inte vara feg och självisk, börjar jag gråta samtidigt så får det väl bli så. Dina ord kommer ge mig styrkan och det är jag tacksam för.

Kan inte sätta mig in i din situation mer än att jag bara kan hålla med i dina känslor. Maktlösheten måste vara enorm, är ju trots allt en person du älskar/älskat. Det är med att man vaknat upp ur sin sjukdom och att folk runt i kring hade brytt sig mer. Den förklaring som alkoholister ger kan jag inte hålla med om. För har man släkt och vänner som bryr sig är inte det tillräckligt för ett uppvaknande måste ske ifrån personen själv. Så att du inte orkar bry dig så mycket mer ska du inte må dåligt av för du har verkligen gjort allt du kan.

Mycket bra skrivet. Skrivet med känsla och omtanke, inte med hot och skam. Jag om någon håller tummarna för en sund och ärlig reaktion. Själv var jag så färgad av min sjukdom att jag stötte bort de som ville hjälpa mig.

Tänker på dig och på det vackra du ska göra i dag.

innerst inne vet jag det.Men jag ser svaren från andra som dricker som svar till hon som nyss gått med här att de hade önskat att någon brytt sig och konfronterat.Då blir jag ändå tveksam om det kanske finns det alternativet kvar.Dvs det har vi inte prövat..

stund i sängen när jag vaknade i morse. Kände frid för första gången på länge. En svart nos alldeles nära min mun och sedan en puss. Möter nu dagen med tillförsikt, vet inte alls vad som kommer att hända. Jo då, Kia ligger hos mig på nätterna hon är en skön värmedyna. Bortskämd är bara förnamnet. Mina tankar gick till Muränan när jag satt med en kopp kaffe. Att allt kommer att gå bra. Ser fram emot advent i år att få tända ljusstakarna. Förra året vid denna tiden kände jag en stor skräck för julen, tänkte på snaps och julöl, vin hur jag skulle klara av det. Sådant tänk är helt borta nu och det känns befriande. Lägger 500 i månaden i ett litet kassaskrin varje månad. Det är vinpengar kallar jag dom.
Men det handlade om mycket större summor som gick till A. Kan bli en resa någon gång, skulle vilja åka på en kryssning en lång sådan och bara strosa omkring i vackra kläder och sitta vid kaptensbordet. Vänsterhänta har fantasi men kanske kan det bli verklighet. Idag ska Kia och jag gå till min stora fina sten vid strandkanten och supa in lite luft från hela universum.
Frid alla vänner
Konstnären

Tänkte likadant varje gång jag drack. Tre öl sen bra. Blev 6 öl och en flaska jäger. Vi som har problem kan inte bromsa. Visst man kan använda a som kortsiktig flykt men det kommer ge långsiktiga grava konsekvenser. Vill bara varna dig, pratar om egna erfarenheter. Du styr inte drickandet, det gör alkoholdjävulen i dig. Ta väl hand om dig nu.

Från alkoholistens sida måste ske inifrån. Hot och konsekvenser skiter mani om man verkligen inte erkänner sina problem och kapitulerar. Det har inte din man gjort och då funkar det inte. Det låter hårt, brutalt, vidrigt och elakt från min sida men han är just nu utom räddning. Du vet det, jag vet det och hans omgivning vet det. Han har inte kapitulerat. Vet ju själv hur jag mådde när min pappa låg i respirator. Slets mellan hopp och förtvivlan, likväl som du Ullabulla.

Frågan är ju som ovan? Jag kunde också måttlighetsdricka men det kanske jag kunde göra 20 gånger i rad men jag visste inte vilken av gångerna det kunde slå över. Vet du det? Är du säker på att det stannar vid 3 glas? Vill absolut inte såga ditt val men jag resonerade på samma sätt och det slutade inte så bra. Man tenderar att hela tiden rucka på reglerna man sätter upp. Ähh bara tagit tre glas, kan ju ta ett till. Det är det som är problemet för oss vinberoende, det är alkoholdjävulen i huvudet som bestämmer, inte förnuftet.
Sedan kan jag inte hålla med Ebba om antabus eller annan medicin riktigt. Alkoholbegär är en sjukdom och den kan man lindra med medicin, likväl som en pollenallergiker tar sina tabletter mot symtom kan väl en alkoholist lindra sina besvär om det nu går. Dock tycker jag att man på något sätt måste komma under behandling. Får önska er en fin helg alla från moralgubben Magnus.

Jag känner mig ok ändå, lite ångest, skjuter upp att sluta med alkohol, just nu är tanken sista vinet ikväll.
Har kollat upp tider på AA. Finns en måndagstid som skulle kunna passa.

Hur mår du goaste Ebba, är du rädd om dig? Är du en riktigt god vän till dig själv som du är för många här?

Kramis,

M

Hah! Hade en sån här nasty gulvitaktig beläggning på tungan förut som jag brukade ta bort med en tungskrapa. Helt borta nu! Ja, var precis och borstade tänderna så det är därför jag uttalar mig med sån entusiastisk visshet.

Och det var allt för i kväll, folks. Nattinatti.