Senaste kommentarerna i forumet

varken försonats eller förlåtit varandra efter över två år. Trots familjeterapi och idoga försök. Jag väntar fortfarande på ett förlåt.

... blev det igår. Det går bra. Svårast / tråkigast när jag skall laga mat på helgen. Har gjort det med alkoholfri öl. Ganska gott ändå. Det är toppen att kunna ha full närvaro med barnen, vakna fräsch m m

Tack Petrahelenaa! Hoppas att allt går bra för dig?!

din frustration över frånvaron av ett förlåt. Jag har just lyssnat på radioprogrammet Konflikt. Kunde inte låta bli att känna likheter mellan ett äktenskap i ruiner efter ett mångårigt krig och processen att få ett land på fötter efter inbördeskrig. Vad jag framförallt fastnade för var förklaringen av försoning. Försoning kräver att båda parter kan bekräfta att motparten har gjort sina förluster. Försoning kräver förståelse för den andre. Att försonas måste man vara två om. Förlåtelsen å andra sidan är ensidig. Och behöver inte vara ömsesidig.
Hur som helst gav jag min missbrukare 6 månader efter behandlingen att bli trevlig. Utan hans vetskap. Jag trodde och hoppades att nykterhet betydde att min man skulle komma tillbaka. Men då jag inte kunde märka någon förståelse från hans sida att jag var arg och ytterst tveksam och inte kunde känna empati för honom,som han så enträget bad om, blev det skilsmässa.
Jag tror det underlättade för mig att jag satte en tidsram. Men jag var tveksam redan när han var på behandling eftersom jag märkte hur bra jag mådde honom förutan. Men jag känner med dig. Och förstår precis. Hur länge ska man vänta. När är han normal. När kommer beteendet ändras. Och inte minst , tänk om han får återfall. Överlever jag det. Kram

Det är klart du / vi skall reflektera över a. Det är ju därför vi är här. Bättre att skriva om det, tänka på det, än att bara fortsätta som vi gjorde tidigare. Kämpa på!

Tack för alla svar och jag känner att jag orkar inte med detta längre men nu ska jag ta tag i detta och tala med henne för helgen har varit precis som vanligt full två kvällar på raken och jag pallar inte längre. ska till veckan sätta mig ner och prata med henne för att se om hon inser vad hon håller på med. Har pratat med våra barn om detta och dom tycker att det är lika jobbigt dom och dom ställer upp att vi tillsammans försöker prata med henne. Återkommer då jag vet hur den kvällen går.

Fortsätt kämpa - jag hejar på dig!

21 vita dagar

Kul du tycker det:) Jodå man mår som man förtjänar så jag mår mycket bättre nu när jag varit vit i 21 dagar än att vakna upp med bakfylleångest osv. Ska försöka hålla i detta så länge jag har ork och kraft till det för nu utmanar jag mig själv och testar hur stark jag är till att motstå alkojävlen. Det är en lurig liten rackare det där men än så länge så är det jag som lurat han;) Hur mår du själv Karin?

Min man har druckit i över 20 år. Det var inget vi pratade om. Folk märkte väl med sa inget direkt. Den som ställde honom mot väggen en dag var vår dotters pojkvän. Han hade märkt tidigt hur det stod till i vår familj... En kväll fick han nog då min man varit dum både mot mig o min dotter. Han skällde ut honom ordentligt... Det var då först som våra två pojkar förstod hur det var med deras pappa... Att det var alkoholen som gjorde deras pappa så dum och arg ibland.(De var ca.17 o 15 år då) Efter det kunde vi prata om det. Äldsta sonen ställde upp för mig o försvarade mig när min man var dum. Det var skönt men inte rätt att han skulle ta det ansvaret...Det blev mycket bråk mellan dom. Sonen flyttade småningom o nu är kontakten mellan dom bättre.Jag har även pratat med vår dotter.( hon är 17 år nu) Hon har väl också fått en viss förståelse för saker som hänt som hon inte förstått tidigare innan hon visste att hennes pappa drack i smyg. Hon tycker det är skönt att vi kan prata om det. Samtidigt vill jag inte lasta mina barn för mycket. Han är ju deras pappa o det är ju inte deras fel att jag inte orkat/ vågat lämna honom... Kanske hade det varit bättre för dom om jag gjort det...

Gillar ditt sätt att se på detta, mycket uppfriskande.
Väl kämpat och hoppas du haft en fin lördag

Jag har en liknande situation som din Chris. Jag har levt med min man i över 20 och vi har två söner i övre tonåren. Min man dricker en hel del, mest i smyg sedan jag tagit upp problemet med honom. Han dricker nästan varje dag men inte alltid att han blir full, men blir påverkad. Min man skriker inte och är oftast inte elak. Men han blir såååå jobbig. Tror han är cool och störst, bäst och vackrast. Jag tål honom inte i det där tillståndet men han tror han är som vanligt. Jag gjorde så att efter många om och men satte jag mig med mina barn, ett i taget och diskuterade min mans situation. Detta vet inte min man om, men jag behövde förklara för dem varför jag var ledsen ibland och varför jag kunde vara lite barsk och otrevlig mot min man. De blev ledsna men förstod mig efter flera samtal. De ville inte riktigt se problemet, men de visste nog innerst inne. Jag mår mycket bättre nu när de vet, jag har deras fulla stöd. Nästa steg blir väl att min man får veta att de vet, men det vågar jag inte ta än. Ingen annan i vår familj vet. Då tänker jag på våra föräldrar, syskon och vänner. Några vet kanske innerst inne, men de blundar nog förmproblemet istället för att konfrontera honom och hjälpa honom. Har funderat på att berätta för hans syster och hennes man, men har inte orkat än. Jag hoppas du vågar mer än jag! Lycka till!

Livet är sig likt, men måste igen kvittra lite och erkänna att livet är tusen gånger bättre.
Mannen smygdricker men håller sig rätt nykter till efter vi har ätit, detta sen jag lät bli och laga middag ett par gånger när ruset på honom var för stort.
Kanske fel sätt om jag skulle hjälpa honom, men har inte den ambitionen nu.
Igår kom en kort stund då jag fick ett sådant sug efter ett glas rött, lagat italienskt och under några minuter kunde jag nästan känna smaken.
Men det var ett härligt minne, som när man tänker på ett x han var underbar först men visade sig vara ett fördärv.
Så njuter av livet genom nyktra ögon och bygger vidare på livet.
Önskar er alla en fin kväll

Tycker du är oerhört stark som lyckades ta tag i allt igen.
Sen att du får mig att tycka det skulle vara gott att röka pipa, visar att dina ord är starka.
Nu hoppar jag över pipan, behöver inget mer för att vara tokig tant på landet ☺
Önskar dig en fin kväll

Skönt att du är hemma, gillar att läsa dina betraktelser till morgonkaffet.
Starkt av dig att klara jobb, resa och trötthet
Hoppas du och hunden har haft en fin dag

Är vi en speciell typ av människor som blir medberoende? Mina egna funderingar...Som ung var jag blyg o tyst och hade ett dåligt självförtroende.När jag då blev förälskad i min man var jag jättelycklig att han blev kär i mig också.Vi var unga bara 18 o 19 år.Han bestämde mycket o jag hade svårt att ha en egen åsikt.Jag har alltid varit för snäll o har väl aldrig satt ner foten. Med åren har jag fått ett bättre självförtroende och i mitt jobb får jag ofta beröm. Min man är ju inte alltid så snäll när han druckit men jag tar inte åt mig så mycket längre.Men till frågan är det vi som är lite veliga o har svårt att säga ifrån som drabbad av medberoende? Min man säger själv att ingen annan tjej hade stått ut med honom utan sparkat ut honom för länge sen...

smittar av sig. Tack! Och jag förstår den. Detta är ju en av alla stora vinster med nykterheten. När man inte sitter fjättrad med en stor kätting till flaskan, finns det så otroligt många mer möjligheter till vad man kan göra istället. När som helst, och hela tiden.
Med valet att leva nykter, har man befriat sig. Sprit-trälen har befriats. Man är fri och kan leva!

Ha en glädjefull helg LenaNyman

det går bra för dig också Krumeluren. Javisst blir livet värdigare, man slipper många av skamkänslorna som man har när man dricker.
Visst kan det dyka upp frestelser. Men man är ju starkare när man har en lång nykterhet. Man har en större barriär gentemot flaskan.
Så de eventuella frestelserna ska vi klara av, och fortsätta nykterheten.

Trevlig helg på dig också Krumeluren!

Grattis kära Pi!
Du har så rätt när du skriver "värdigare" liv. Det är precis så jag också känner. Jag känner mig inte smutsig som jag upplevde att jag var när jag drack för mycket. Nu känner jag mig mer rakryggad, stolt och har ett (just) värdigare liv. Imorgon blir det 19 veckor.
Det har gått förvånansvärt bra men jag märker att ibland smyger sig tanken på ett lömskt sätt. En liten frestelse.. Jag behöver vara på min vakt...

Trevlig helg!

Jag får ett telefonsamtal. Det är min kära gamla familjehemsfader i andra änden. Vi har inte mycket kontakt, men i går stötte vi ihop i mataffären och jag gjorde stora imponerade och avundsjuka miner åt dom mängder svamp han plockat. Det var liksom så häääär mycket..! I dag ringer han sålunda och frågar om jag vill ha lite (mycket) svamp. Han har precis kommit hem efter flera morgontidiga timmar i skogen.

"Om jag vill!", utbrister jag. "Jag vill så att jag håller på att halka av stolen!"

Jag kan göra det här. Fara till honom och hämta svamp. För att jag är nykter. För att han tycker att jag ska få en sån gåva. För att jag inte värjer mig utan i stället tar emot.

Fasen, friends i detta forum och universum; jag har, som en klok kvinna sa till mig en gång, hakat loss alla "men" och släppt loss livet. Äsch, kanske inte så helsickes genomgående men så här då: Jag sätter inte krokben för livet längre.

PUSS! Nu dansar jag iväg... <3

Du är en stjärna på att skriva som så många är här inne. Vi skriver och beskriver verkligheten och kampen olika, njuter av vin ibland, för mycket ibland! Men det blir en omprogramering till slut.
Bryta mot mina regler, jo så blev det i går. Men idag är en ny dag och då tänker jag begränsa mig 2 glas!
Ska fundera vidare på mitt fyllda vinskåp som jag har tullat på i går, vilket är första gången. Jag begriper det inte eftersom det inte har varit svårt att låta flaskorna stå tidigare under den här tiden. Just så regel nummer ett, inget ensamdrickande hemma! SHIT

Härlig läsning Fredde! Hur mår du?

Kan nu pricka av en vecka utan fylleångest. Tog ett par glas i torsdags och samma igår och åkte glatt hem efter att ha tackat för mig.
Har lugna veckor framför mig i kalendern så nu ska jag försöka hålla i det här och lyckas bättre än förra gången.

Skulle lämna honom direkt

3 veckor idag:)

Du skriver i ditt inlägg #3 att du nådde fram till din kille, han erkände att han har problem med alkoholen och att ni har en jobbig resa framför er.
Med detta och med vad jag nu vet av mina egna erfarenheter så tolkar jag dina ord som att du någonstans inom dig har fattat beslutet att hjälpa din kille. Ni har ett slags samförstånd, en inre allians. Är det så? Och, fortfarande enligt mina erfarenheter, är DU där för att ni tillsammans ska reda ut det här, HAN är kvar för att hans missbruks-jag har hittat den perfekta nischen. Han känner att han kan lita på dig och kan fortsätta sitt missbruk ostört. Och med detta menar jag inte att han inte skulle tycka om dig. Men du kanske kommer i andra hand därför att på första plats kommer alkoholen.
Du skriver också att din far var alkoholist. Om han finns kvar i livet, vad säger han om din situation? Vad säger din mamma?
Hur du än väljer så blir det smärtsamt. En kärlekshistoria måste löpa sitt lopp, det tycks nästan 'ofysiologiskt' att bryta innan den har nått sitt naturliga slut, innan den har fullbordats. Så på det sättet är du nästan tvingad att löpa linan ut. Er historia är färsk så, du kan bryta. Du är fri.
Att du har förälskat dig visar att du är kapabel. Och det betyder att du är kapabel att förälska dig en gång till.
Livet innebär smärta och valet att bryta blir också smärtsamt men du räddar dina barn från den sorts smärta som är inbyggt i ett liv med en missbrukare. Du räddar dina barn och ditt eget liv.
Du kan inte kämpa för honom, det kan bara han själv göra.
Ursula