Senaste kommentarerna i forumet

Jag får rysningar av att läsa detta svar. Varför gör man så mot sig själv? Jag mår sådär idag. Inser att jag på riktigt måste förändra. Köpte en bok "snälla mamma sluta dricka" av Britta Befggren Ericson, som nåt slags första steg att skrämma upp mig själv vart jag förmodligen är på väg om jag inte aktivt börjar göra förändringar. Skulle på yoga 11;45 och satt och läste boken en stund innan klassen startade. Ångrar mig över det för nu känns yogasalen "smittad" för jag hade sån ångest hela timman ? och hamnade i nån slags trans och vet inte om jag följde med i alla rörelser eller om jag somnade. Drack vin i fredags och lördags men ångesten är som värst idag.

:)

... bara för ett litet tag sen. Var länge sen jag såg till henne nu, tänkte jag. Göra en Holknektare, ja, gud, så sant. Tack för tipset om Haags bok, mulletant. Funderade på om det fanns fler böcker i ämnet när jag ändå var inne och beställde och ska lägga denna på minnet.

Måndagskram till dig, finis-mulletant!

Inte en droppe alkohol senaste veckan vilket inte är ovanligt för mig men ändå känns det extra bra med tanke på förra helgens fiasko!

Hade en bra helg med shopping och tv-tittande. Men ärligt känner att oj i längen kommer detta bli tråkigt, inte för jag tycker krog är speciellt roligt men man umgås i alla fall. Men sen tycker jag det är skönt att bara få vara hemma själv efter fem dagar på jobbet. Haha i-landsproblem ja!

Idag är det en bra dag, hoppas ni andra också får det ☺

Hoppas helgen gick ok? Heja!

...våldsamt sug kom nu dag 8. Blev överraskad. Ska promenera bort det på lunchen.

Jag romantiserar också det där med ett glas vin på kvällen eller till matlagning, städning eller ett bad.
Sen dricker jag upp hela flaskan utan konsekvenstänk och minns sällan slutet på kvällen eller de ytterst pinsamma sms jag skickat iväg.
Jag har förstört många nya kontakter genom fylleångest, för att jag hellre sticker huvudet i sanden än tar reda på om de tyckte att det var så farligt eller ej.
Kämpar också under veckorna med träning och yoga för att balansera ut ångesten.
Jag har varit här i några veckor och det har gett mig otroligt mycket.
Hur mår du idag?

Klarat två helger helt utan problem, jag vet av erfarenhet att de första veckorna är ganska lätta att hålla sig nykter, var precis likadant förra gången så nog ska jag äta lite Antabus ett tag tror jag. Men nu ler livet mot mig.
Så oerhört skönt att slippa vara bakis, en fantastisk känsla att vakna av sig själv klockan 8 en morgon istället för att vakna bakis vid lunch, så skönt att tänka på annat än alkohol, sällan jag läste eller promenerade så här mycket, och lägenheten har sällan varit så här välstädad.

Jag har testat AA tidigare men aldrig funnit mig tillrätta där dessvärre, bor nu i en annan stad och har väl tänkt att testa på grupperna här.
Jag är medveten att det är en fajt jag måste ta även om det känns lätt just nu. Högst medveten. Men nu tillåter jag mig att njuta av livet, det var alldeles för länge sen :)

Det finns ju en massa kriterier för sjukdomen alkoholism . Man ska fylla vissa kriterier ex 5/9 för att få diagnosen. Detta görs av en läkare . Sedan finns en graderande kurva, kallas ( Jelinek kurva) där början är sas dricka för mkt , sedan konsekvenser, kurvan går neråt och slutar med döden. Man kan alltså få en gradering av var man ligger i sin alkoholism. Jag har själv fått diagnosen alkolist av en professor gubevars:-) och han sa att jag är i början till mellan i min sjukdom. Jag har tex inte återställarvehov , drack inte varje dag osv. Har du fått sjukdomen är den att betrakta som kronisk, obotlig och om du får återfall börjar du direkt där du slutade på kurvan för att sen fortsätta neråt. Denna syn på alkoholism är sk. Traditionell och är den allmänt vedertagna i Sverige. Inom aa tex. kallas alkoholism för förnekelsens sjukdom, av naturliga anledningar kanske....de flesta människor inser aldrig sitt behov av att söka hjälp utan tragglar vidare på den tråkiga kurvan, och dom som vi ser på parkbänken är dom som ligger längst ner på kurvan, där är det oftast kört då sjukdomen knappast går att stoppa. Det är ju ingen trevlig läsning och definitivt ingen rolig diagnos att få heller, men man vet vad man har att förhålla sig till och för mig har det inneburit att jag "fått återfall" men kravlat mig upp igen för för jag kan inte förneka allt dvs. Att jag lider av sjukdomen. Sen är ju frågan om hur länge kraften finns att "kravla sig upp" det blir svårare och svårare för varje gång märker jag. Det finns många olika sätt att se på alkoholism, men tror man på evidens och beprövad erfarenhet och är orolig för sitt drickande kan man alltså få ett svar på detta. Många är bara högkonsumenter el riskdricker o behöver en knuff i rätt riktning. Sedan kan man ju diskutera alkoholpolitik, forskning osv i detta ämne till oändlighet, allt efter intresse och synsätt. Oj här blev ett långt inlägg i solskens tråd, får ursäkta men fingrarna flög bara iväg över tangentbordet . Behövde nog påminnas jag me. Kram

Har nu läst din tråd! Kände först igen mig jättemycket i det du skrev för 1,5 år sedan. Jag gick igenom precis samma precis då! Fast jag visste inte om denna sida då. Det är först nu jag börjat läsa och skriva här!
Läste nu att ni varit under utredning av soc och att ni fått hjälp, så skönt och så starkt av Dig!!!
Jag tog aldrig kontakt med kommunen då för 1,5 år sedan. Jag var så extremt fokuserad på att ordna och fixa mitt nya liv på egna ben och att ta hand om barnen på mitt sätt i lugn och ro.
Jag har inte upplevt som att mitt ex har misskött barnen men det är en ständig oro. Han har fortfarande inte släppt alkoholen helt.
Jag tänker nu att jag ska kontakta familjerådgivningen här nu i veckan och påbörja en kontakt. Måste bara få med mig honom på den banan med.
Vi har delad vårdnad och barnen bor nu växelvis (första halvåret bodde de mest hos mig).
Hur är eran kontakt idag? Hur gamla är era barn?
Stor kram!
Skriv gärna mer!

Hej!
Första gången som jag är inne här. Känner att det är dags att ta tag i roten till problemen. 36 år, mamma till 3 barn plus ett bonus. Gift. Sjukskriven sen ett år tillbaka pga stress, kronisk mag-tarmsjukdom. Känner igen så mycket av det som ni har skrivit. Tack alla modiga människor som delar med sig. Jag har länge romantiserat bilden av ett glas vin på kvällen. Aldrig planerat att det slutar med en halvtömd box, minnesluckor hur och när jag gick till sängen, minnesluckor över smskonverstioner som är så gravt skamset att läsa dagen efter så ångesten trycker ner mig under ytan.
För att kompensera min skam som jag utsätter mig själv för varje helg tränar jag intensivt i veckorna, yogar, försöker finna sinnesro. Har pratat med arbetsterapeut, kommunhälsan. Gått på stresskurser utan att någonsin nämna något om alkoholen. Jag tycker att det är så sjukt pinsamt. Men jag inser ju att efter så här lång tid hemma, i lugn och ro ifrån allt och alla så är det med all sannolikhet alkoholen som spär på ångesten vecka efter vecka.
Är nervös för kommande middagar att inte kunna hålla mitt löfte till mig själv att strunta i alkoholen utan att jag trollbinder mig själv de första glasen och romantiserar bilden av "ett" glas vin. Ska besöka denna sidan ofta nu så att jag påminner mig inför helgerna ATT DET INTE ÄR VÄRT DET! Ledsen.

Har nu läst din tråd Lyra. Jag känner med dig och känner igen vad du går igenom. All kraft och energi till dig att genomföra detta!!! När jag väl bestämt mig för att lämna så var det som om allt rann av mig. Först DÅ började jag gråta och känna sorg. Detta gjorde på något sätt att jag fick kraft och styrka att genomföra flytten. Det tog visserligen tid (flera månader) innan jag flyttade. Det var för att jag sökte jobb och bostad på annan ort (flyttade hem till min barndomsstad!). Så det tog tid och det var jobbiga månader. Jag fattar inte så här efteråt att jag orkade genomföra detta (jag sökte jobb och bostad och fixade med förskola till barnen samtidigt som gick igenom en separation!) Men det går ju inte bara att fly (jo i extrema fall där man far direkt illa föstås) med sina barn.
Har du en plan vart du ska flytta Lyra? Hur gamla är barnen?
Stor kram till Er!!!

Jag har en fråga:
Att vara alkoholist, vad är det? Är det först då man får fysiska abstinensbesvär då man håller upp med alkoholen?
Kan man vara alkoholist " bara" utifrån på vilket sätt man dricker alkohol? Dvs om man dricker varje ledighet, stora mängder varje vecka, om man dricker trots att många tabun och normala gränser passerats.
Om man gör allt detta, men inte får de fysiska abstinensen vid uppehåll över några dagar, är man då inte alkoholist, utan " bara" en högkonsument av alkohol?
För mig och min man har detta blivit en viktig fråga tydligen. Han vill absolut inte kalla sig för alkoholist men vi har samma observation av hur han har druckit.
Eg är det väl inte så viktigt kan jag tycka, men för honom är det tydligen det...

... Det är nu 2 veckor drygt sedan jag fick nog. Sedan dess har min man inte druckit någonting. Han har varit på möten, gjort upp strategier kring hur han ska göra i gamla invanda " supar-situationer", pratar öppet med mig om sitt supande om hur han gömt vindunkar i garaget, hur han gråtit då han ensam stått och druckit ljummet vin direkt ur dunken. Han tackar mig för att jag hade modet att konfrontera honom- själv hade han inte kraften säger han.
Samtidigt säger han att det känns för svårt att tänka sug ett liv där han aldrig kommer kunna dricka mera. Det är där han är nu. Jag har sagt till honom att jag kommer ge mitt stöd till att han gör denna förändring, men jag kommer inte finnas kvar om han gör val som innebär fortsatt drickande. Som det känns nu är jag glad och tacksam för att han börjat inse och att han tagit ansvar för sina alkoholproblem. Det jag däremot också känner är att någonting blivit oåterkalleligt förstört pga det som varit.
Jag är inte säker på att jag orkar vara kvar trots förändringen.
Hur som helst, mitt råd till dig är:
Säg som deg är till barnen. De kommer att högakta dig då du visar detta mod.
Tillrättalägg INGENTING för din man. Han är vuxen men har ett barnsligt, omoget beteende.
Inse att det är han som har problem inte du, men du får hans problem i ditt knä.
Se " problemet" som en kasse med skit, det brukar jag tänka. Vill jag ha denna skit i mitt knä? Nej! Det vill inte du heller!
Jag tror på dig. Bli arg! Det ger energi och kan få dig att orka/ våga!
Kram!

Hej!
Förstår dig så väl. Det kan kännas som en ond dröm. Verkligheten och det man faktiskt ser och är med om kan om man inte får gehör och kan dela svåra upplevelser med någon kommer Få en att tvivla på sig själv, på vad man upplever och är med om. Till dig vill jag bara säga; dina barn ser, upplever och är med om samma sak som du är. De vet att deras pappa dricker på ett sjukligt sätt. De vet att du inte mår bra av detta. De kan bara inte hantera dessa upplevelser.
I någon mening hanterar de sina upplevelser med förnekelse.
Jag tror att du/ ni skulle må mycket bättre om du verkligen skulle tala om vad du ser, göra " Flodhästen i vardagsrummet" synlig helt enkelt.
Nej, det är inte enkelt, jag vet men då du vågar göra detta då, först då kommer ansvaret hamna där det hör hemma. Nämligen hos din man.
Först då kommer han förstå ich tvingas göra det val som bara han jan göra.
Läs på min tråd om hur jag har gjort. Jag tog in min son i den verklighet vi levt under och talade med honom på ett naket och ärligt sätt kring min mans alkoholmissbruk.
Det jag erfor då jag lagt upp allt på bordet var att min ångest ich också set min son burit på gjorde oss lättare- fria.
Han hade ju sett, förstått men inte vågat ta det till sig och ännu mindre nämna något till mig eftersom det ju verkade vara så himla farligt.
Tänk på saken ur det perspektivet. "Att då inte ens mamma vågar lyfta något som finns i familjen, hur ska då jag våga?"...

Tack för att du läst och delat dina erfarenheter.
Jag har förstått att det här med frihet och ansvar är väsentliga ord i detta. Jag upplevde att barnens pappa flydde från ansvar hela tiden varje gång han öppnade en ölburk. Detta fick mig att utveckla ett behov av att ha det mest perfekta ansvarstagandet gentemot barnen (och även honom). Jag blev ju galen av oro och kontrollbehovet tog över vår relation.
Jag gick hos psykolog (året innan separationen) och behandlade min depression men vi pratade inte om medberoende då. Men jag ser ju nu när jag kommit en bit på vägen att jag troligen var medberoende, eller vad tror ni andra? Kan man leva nära en med missbruk utan att bli medberoende?
Ska läsa din tråd Aeromagnus, har inte hunnit läsa alla...
Kram

Vi var på Kreta, Rhetymnon. Underbart ställe. Kolla på flygrädsla sidor på nätet. Finns säkert tips och råd. Själv har jag en teknik där jag tänker positiva tankar om varför man inte störtar. Finns ju folk som flyger varje dag, dagens plan betydligt säkrare, varför skulle någon kapa detta plan? Inget med något land i krig att göra osv osv. Jag försöker tänka bra tankar helt enkelt. Jag har flygit i cockpit en gång, fanns ingen annan plats på planet och jag kände en flygvärdinna som jobbade ombord. Det fanns en extra stol i cockpit. Den flygresan är den som jag kände mig säkrast på. Där hade jag kunnat försöka kontrollera spakarna om något hänt. Det är kontrollförlusten som gör oss osäkra. Vi måste lära oss att vi inte kan kontrollera allt i livet. Vi ska inte kontrollera allt. Hoppas din resa blir underbar. Ha de gott.<3

att det oftast är en varm, ödmjuk och tolerant stämning här på forumet. Sällan provokationer och ilska sinsemellan.
Men det är det som gör forumet så bra, vi behöver lugn och ro, råd och stöttning.

Lycka till med stolparna. Du får se varje stolpe som en prövning, precis som varje dag är en prövning då vi tar ett
stapplande steg i nykterheten. En stolpe i taget, en dag i taget.
Den stora skillnaden är att dagarna ska fortsätta efter 200.

Ha en bra dag heueh

Ja, dagarna går lite snabbare när man fått ihop en bunt.
Och det gäller att påminna sig om nykterheten, precis som du skriver.

Fortsätt så här

längre under broar och väntar på bockarna Bruse. Dom har blivit moderna och lurar i skuggorna på internet. Det som förvånar mig lite är att vi har så få troll här på vårt forum. Jag är med i en del andra forum och där dyker de med jämna mellanrum upp för att så split och bygga aggressioner. Nu har jag inte varit med här så länge, ni som har mer erfarenhet kan säkert intyga att dom finns här också, men fortfarande; under de tre månader jag har hängt här har jag bara sett något enstaka troll. Man kan tycka att vi borde vara en tacksam måltavla.

Kanske ändå inte. Vi är nog ett tämligen vidsynt och tålmodigt gäng i alla fall. Även de mest provocerande inlägg verkar mötas med respekt och saklighet, här finns en tolerans som man inte ofta ser ute i samhället. Kanske är det så att vår egen historia, alla dumheter vi gjort, alla våra tillkortakommanden som vi är så smärtsamt medvetna om, har gjort att vi är beundransvärt överseende med andra människors fel och brister. Troll måste matas, annars ger dom sig iväg till någon annan matho, och här verkar ingen vara beredd att slänga åt dom ens minsta slamsa. Och skönt är det.

Jag var uppe vid mitt blivande hus igår för att staka ut tomten. Jag ska sätta upp ett staket runt hela härligheten eftersom min hund anser att hela världen är hans revir. Slå ner några stolpar ska väl inte vara så svårt, tänkte jag. Prova tvåhundra stolpar i stenig, tätbevuxen skogsterräng, full med gropar och backar. Det är ingen villatomt jag köpt, uppenbarligen.

Ha en fin dag allihop!

Börjar med konstig bakiskänsla igen. Orättvist då jag fortfarande inte rört ngt. Kanske bara trötthet. Tvåsiffrigt vitt på onsdag, det är ju snart. Veckan har känts så sjukligt lång. Fundering på hur man likt en dator behöver starta om och rensa minnet då och då görs utan a framöver... Kanske bara fylla minnet med positiva saker?

Om du kan besvara denna fråga med ett sanningsenligt JA så är det inte bekymmer. Kommer du nästa gång du dricker med all säkerhet kunna ta två glas och sedan tacka nej?

Varför är du livrädd för antabus? Var jag också men min rädsla grundade sig i att jag visste att jag inte kunde dricka. En liten glänt på dörren fanns ju att dricka. Är kanske så för dig också? Vet bara du själv.

Dag 37 måndag, känns som tiden går snabbt nu. Tänker inte så mycket på alkohol. Nästa vecka blir det d44 och sen d51 osv. Bra att skriva här då&då framöver så jag kommer ihåg varför jag ska vara nykter.

Jag har kunnat dricka normalt i 15 år men när min son kom så hände något. Jag vet inte vad men jag och min psykolog tror att det har med ansvar och frihet att göra samt en del underliggande faktorer som flykt från just frihet och ansvar. Utan barn är man i princip fri att välja men när barnet kommer så fylls vi av ansvar. En del vill fly, det gjorde jag. Jag älskar min son över allt annat och ångrar inte att jag skaffade honom, inte hans fel att jag blev alkoholist. Mitt perspektiv på mitt missbruk. Du gjorde rätt i att bryta relationen. Att hålla ihop för barnen är ingen bra lösning för varken barnen eller er som föräldrar.