Senaste kommentarerna i forumet

Jag har världens bästa svägerska! Hon ser, lyssnar och agerar! Hon vågar stå upp för barnen gentemot sin föräldrar som inte ser.
Det var självklart för henne att vi behöll vår plan i fredags, fast att jag och barnen hade flyttat. Lika klart var det att umgänget kunde vara hos dem igår. I dag ringer hon och hör så allt är ok och ställer upp och hjälper till med lite inköp. Hon är grym!
Hon berättade att nu ska svärföräldrar åka på tur ned husbilen. Då riggas det med några som ska ha lite koll. Konstigt, det ska väl inte behövas. Han mår ju så bra så han kan ha barnen varann vecka eller är det så att de faktiskt börjar se och förstå, men inte vill erkänna?

Tack aeromagnus för ditt svar. Det är så skönt att höra från någon som förstår,som varit i samma sits. Jag tycker ändå det är så svårt att hantera honom. Under senaste året så har han druckit massor och jag har ju också druckit,och även dumt nog handlat alkohol till honom ,typisk medberoende som inte 'fattat '.Men skillnaden är ju att även om jag också drack,så tyckte jag det var gott till maten med 1glas vin,eller 2,medans han alltid drack minst 1,5 flaska. Nu vänder han det också mot mig. -du är oxå alkis,har du kollat din lever,du drack ju 1 flaska varje kväll,säger han,och det är inte sant . Jag är inte beroende o har druckit 2 glas vin de sista 2 mån. Men det är så olustigt med alla påhopp ,det ingår kanske i hans försvar?
Han kontrollerar mig,jag fick ställa in en rolig fest efter hans sjukhusvistelse ,du ska väl inte dit o dricka ,sa han. Prstade med en vän som har en narkoman som bror. Hon sa att självklart ska jag kunna gå o träffa vänner,äta middag,ta ett glas vin. Jag skulle ju inte göra det hemma. Vad tycker du om det,aeromagnus?Hur gjorde ni hemma? Har ni hittat tillbaka till varandra efter du kom till insikt o sökt hjälp? Är det fel av mig vara sur o dra mig undan nu? Jag kan inte göra annat känns det som efter polishändelsen. Det otäcka är att hade inte polisen kommit mm. Då hade ju han aldrig berättat om sina återfall utan fortsatt smygsupit? Så nu är det väl bara o vänta på att han får komma till beroende mottagningen,få antabus,samtal hoppas jag . Stör mig på att han verkar så insiktslös. Verkar som han är oberörd inför allt?

Så fint skrivet kära du! Det ska jag också ta till mig och tänka på. Hoppas att din hemska söndag varit en av de bästa istället! Imorgon är det måndag och då kör vi så det ryker om oss!

Bamsekramen till dig

Allt bra Acke? Ha en fin söndags kväll! Kram

LP (SP menar jag) - läste om din uppväxt och din mor. Det berörde verkligen på djupet och förklarar så mycket av det du har skrivit om. Känsla av att alltid ha gjort något fel, känslan av att vara fel, att aldrig duga, att slå på sig själv osv. Det är säkerligen en av de bidragande faktorerna till att alkohol fått spela stor roll i ditt liv. Det fyllde nog ett tomt hål i bröstet. Men nu klarar du livet ändå. Tack för att du delade detta med oss på forumet.

Min största kram till dig

... som jag inte hört sedan den där vackra vårkvällen för flera år sedan...
Den där underbara låten, med en helt fantastisk artist, som jag inte hört sedan jag låg inlåst på badrumsgolvet medan exet sparkade och slog på dörren och försökte ta sig in - in till mig som var alldeles fruktansvärt livrädd.

Jag var en jävla hora som bara ville sätta dit honom, och han skulle minsann lära mig hur man uppför sig, och han när han kom in till mig så skulle han minsann kn*lla mig som jag aldrig blivit kn*llad, om jag bara kunde sluta vara en sån j-a galen människa och inte låsa in mig som en annan jävla barnunge...

... och där satt jag på ett iskallt klinkergolv, inlåst i badrummet och bara önskade att han inte skulle kunna ta sig in - livrädd för vad han skulle göra med mig om han lyckades få upp dörren. Där satt jag och undrade om jag skulle kunna ringa polisen eller om de skulle tycka att jag gjorde fel, att jag upptog deras tid.
Och förutom att han hotade mig var och varannan vecka med att ta livet av sig, fick mig att inte våga prata med folk för antingen ville jag ligga med dem eller så ville jag i alla fall inte vara med honom, så brukade han kommentera vad jag sa till folk och hur jag sa det och skratta åt mig och tala om hur patetisk jag var, gjorde sönder skivor och filmer för att jag "var dum" eller sa fel sak...

MEN - han brukade ju inte slå mig - näe då, han kunde sätta sig på mig, hålla fast mina armar så att de var alldeles blå (och kollegor frågade om han slog mig...), och han kunde trycka upp mig mot väggen så att jag inte kunde flytta mig varken framåt, bakåt eller åt sidan, han kunde putta mig in i bordet så att jag fick jätteblåmärken över halva ryggen och hela rumpan och han kunde köra så galet fort med bilen att jag trodde att han skulle köra ihjäl oss, MEN - han slog mig ju inte riktigt... Nej, han gav mig ju inga "riktiga knytnävsslag"...

Och det slutade med att jag inte vågade ringa polisen, men jag skickade ett sms till en vän: "Vad jag än säger imorgon så påminn mig om att jag är såå rädd nu och att jag aldrig ska gå tillbaka till honom". Men nästa morgon, när jag vågade öppna dörren, så låg han där, avdäckad på hallgolvet, och såg så olycklig och liten ut, så jag hjälpte honom in i sängen, bäddade om honom och lät honom sova ut, och sedan fixade jag frukost och försökte säga att jag varit så rädd och ledsen under natten, men han pratade om hur olycklig jag gjort honom, hur osäker han blir på om jag verkligen älskar honom så han måste ju visa mig hur olycklig jag gör honom genom att göra mig lika olycklig. Och det kändes ju lite konstigt. Men mest undrade jag hur jag skulle kunna visa honom att jag älskade honom så att han slapp bli så olycklig på mig att han måste skrika, hota och skrämma mig så där.
Och vännen ringde och frågade vad som hänt, och jag slätade över det och sa att jag blivit lite ledsen, men att det var bra nu...

Och jag fastnar ofta i tanken att jag överdriver, att jag varit för känslig - men en enda låt kan få mig att känna lukten när jag satt där på det kalla klinkergolvet, känna skräcken som gjorde att munnen kändes som sandpapper - hur jag satt på det iskalla golvet och svettades av ren skräck för om han skulle lyckas få upp dörren.
När jag hörde den låten kom tårarna och ångesten - att jag stannade så länge, trots att jag så många gånger bestämde mig för att det var den sista, att jag skaffade familj och bostad med någon som behandlade mig så illa.
Men en dag ska jag kunna lyssna på den underbara artisten igen, och känna glädje över att jag tog mig ur det och att jag var stark och att jag är bra som jag är.

Många tankar och kramar till alla er som kämpar med "stanna-lämna-stanna-lämna-ångest"

Det här klarar du Stingo! Du är stark. Så länge man inte ställs inför en prövning och i just den sekunden tänker "men bara ett glas går nog bra", så tror jag att vi växer av varje prövning. Varje avklarat tillfälle ger råg i ryggen och styrka i nykterheten. Hmmm... låter präktigare än vad jag är, men du fattar nog vad jag menar ;-)

Kram till dig Stingo

Det går bra för dig SL. Det gläder mig verkligen och det känns fint att läsa om det i din tråd. Kram från mig

Tack för ditt svar, det värmde att du skrev att jag var välkommen!
Ska fundera på det du skrev. Låter förhoppningsfullt att det är en process, tycker jag.
Vill ju inte att nästa sommar blir som de föregående men det är långt dit och någonstans på vägen så kommer jag tycka att det går så lätt att låta bli att dricka. Bara för att det går så lätt så tror jag att det går bra att börja dricka igen. Sedan har jag totalt tappat motivationen att vara nykter eller hålla nere konsumtionen. Så håller det på år efter år. Varje höst så känner jag att nu får det vara nog. Hoppas så att denna process ska leda till att jag inte börjar dricka i vår igen, utan verkligen orkar satsa på att prova ett helnyktert år. Jag kanske har fel men jag inbillar mig att Moa har haft nytta av att ha haft ett helnyktert år i livet,

du har kvar sitter i dig själv.Men man inbillar sig att allt flyger sin kos tillsammans med gubben om man tar sig samman och går.
Det jag hunnit känna dessa månader är att den spillra som var jag då för fem månader sen,sakta har formats till den person jag en gång var i dagsläget.
Med tillägg och avdrag naturligtvis.Men i alla fall en person med mening och känsla av sammanhang.Det sista året så upplöstes jag alltmer i konturerna och hade till slut ingen aning om vem jag var längre.Och rädd för detta faktum sprang jag bara fortare och fortare.Jag är fortfarande rädd och osäker ibland.Jag saknar och längtar och försöker i minnet reparera det som gick sönder.Men det går inte.Jag hoppas att vi kan förbli vänner och att jag kan se tillbaka på det som var gott och förlåta både mig och honom för det som inte var det.Ta dig själv i handen och för dig försiktigt framåt i den takt du orkar med.
(vad lustigt att jag loggar in i samma minut som du svarat..)

Hur det kan bli, alltså. Bara för att mitt nick är LenaNyman nu så blev jag så nyfiken på den äkta "förlagan" att jag beställt "Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman".

Jag tycker om när det blir så här. Att få knalla omkring i livets labyrinter, ta höger eller vänster eller gå rakt fram, och upptäcka nya saker.

Den här dagen har bara blivit bättre sedan start.

... ingen är som du? Klart att ingen är som du! Eller som jag. Eller som Moa. Men vi är nog mer lika varandra än olika, oavsett hur våra respektive liv råkar se ut. Och det vi skriver om här speglar ju bara en liten bråkdel av vilka vi är innerst inne. Själv har jag märkt att det verkar vara många som springer och joggar här på forumet, men det skulle jag aldrig fixa. Till exempel.
:)

/LN

Har läst ditt inlägg i Moas tråd och rekommenderar dig helhjärtat att starta en egen tråd, förslagsvis under "Förändra sitt drickande". Du behöver inte bestämma någonting just nu om vare sig hur länge du ska hålla dig vit eller om det här forumet är något för dig eller ... ja, du förstår. Inga krav alls.

Jag har inte skrivit här så länge men när jag väl började så var det som att någonting började ske uppe i huvudet på mig. Man skriver, någon kanske svarar, man fäster "på papper" sina tankar och funderingar och bara det är till stor hjälp. Det här är en process, en resa, och du behöver inte vänta in första november. Börja gärna tidigare, kanske i dag är en bra dag? :)

Vad du nu väljer att göra så önskar jag dig varmt, varmt välkommen hit.

Kram.

/LenaNyman

Funderar på att ta ett vitt år och såg att du hade gjort det för flera år sedan. Bestämde mig för att sluta dricka helt i slutet av augusti och det gick bra i 3 veckor. Sedan dess har jag druckit 6 gånger på 2 veckor, dvs tokmycket. Jag har massor med andra problem förutom att dricka för ofta så jag känner att jag måste sätta stopp nu. Tänker att det kanske var ett för stort beslut och kanske inte tillräckligt välgrundat att sluta dricka tvärt för resten av livet. Mitt problem är att jag saknar motivation, jag har förlorat så mycket i livet, pga. sjukdom så jag tycker det är en av de få glädjeämnena i livet att få äta lite gott och dricka vin. Började eg. för att det var det enda som fick mig att somna och för att vin gör mig glad. Min sjukdom bli tillfälligt lite bättre av alkohol. Det är eg. sommaren som är min svaga punkt, på vintern brukar jag inte dricka så ofta och förutom några undantag brukar jag inte dricka alls. Jag har nyligen mist en kär vän och känner mig extra ensam, vilket gör att jag känner mig extra utsatt för alkoholens frestelser. Tänker att om jag tar ett vitt år så har jag en gång klarat en nykter sommar och kan jag klara det en gång kan jag klara det igen. Skulle vilja veta om min hälsa kan bli lite bättre av ett vitt år. Känner mig alltid lite piggare på våren och undrar om det är för att jag inte druckit på länge, eller bara ljuset? Eller är det så att jag efter varje sommar tänker att nu får det vara nog och så slutar jag (förutom nyår och nån mer gång). Sedan går det några månader och jag tror inte att det kommer bli lika mycket igen men det blir det. Har läst lite i trådarna här och var och tyvärr finns ju ingen som är som jag. Alla verkar kunna träna, jobba, har vänner, hälsa och så verkar ni må bra efter bara någon vecka. Fundera på att sluta dricka 1 november och starta en egen tråd om att försöka vara vit ett helt år. Så jag hinner förbereda mig och peppa mig själv. Kommer nog inte vilja dricka så mycket fram tills dess men jag har en så jobbig månad framför mig i oktober att jag vill inte bli sur på mig själv om jag inte klarar det. Om jag skulle känna att jag mådde bra av att vara nykter ett helt år och att hälsan på lång sikt blev bättre så tror jag att jag skulle bli motiverad att fortsätta. Eftersom jag inte är som alla andra så känner jag mig mera sårbar för alkohol, det är sårbarheten som bekymrar mig inte hur långt det har gått. Hoppas ni kan stötta mig och kanske hjälpa mig att hitta mer motivation. Kände att jag ville prova att skriva här och se hur jag reagerar på det, om det verkar ge det stöd jag hoppas på. Det som jag tycker verkar vara viktiga punkter i det jag läst i trådarna verkar vara att vilja och att bestämma sig. Är rädd att jag inte vill tillräckligt mycket och inte bestämt mig tillräckligt hårt för att jag ska klara ett helt år. Jag hade ju bestämt mig att sluta helt för alltid trodde jag och så blev det inte så. Kände mig så ensam och ledsen mina 3 vita veckor i aug-sep. Har läst någonstans att det är lätt att trilla dit igen i gamla vanor efter 3 veckor men även efter 6 veckor, kanske var det som hände. Första delmålet nu är en vit nyårsafton, det har jag inte haft sedan jag var liten. Jag ser verkligen inte framåt att vara nykter på nyår för då får jag sitta själv och dricker jag inte så kommer jag bara deppa ner mig och må sämre och då kommer det leda till att jag tappar motivation. Förlåt om jag bara hoppar in här med mitt liv.

en bra recension :-))

http://drugnews.nu/2014/09/28/fullt-os-pa-spiknyktra-sober/

Då skulle jag nog se en ensam, osäker och olycklig person Ullabulla.

Ursäkta om jag missförstod dig. Det här är ett underbart forum, där folk för det mesta gör sitt bästa för att undvika missförstånd. Som jag ser det bygger det hela på klar kommunikation och förtroende. Förtroende tar tid att bygga upp, så det lönar sig att försöka vara så klar i sin kommunikation, som möjligt. Speciellt när man är ny.

Du ställer en viktig fråga om ett tema som t.ex. jag brottas med dagligen. Börja en egen tråd, så tror jag nog att åtminstone jag är intresserad att diskutera med dig. En liten varning bara, jag ser fram emot två väldigt stressiga veckor, så det kan hända att min närvaro på forumet kommer att vara begränsad.

Hej vänner!

Det gör mig glad att det rum jag en gång skapade fortfarande befolkas. Jag slår mig ned i en av de sköna fåtöljerna för att prata med er om medberoende. Rummet doftar behagligt av kaffe. Någons katt stryker förbi mina ben, men ägnar mig på katters vis bara förströdd uppmärksamhet. För er som inte känner mig kan jag berätta att jag är spik nykter sedan snart tre år. Med hjälp av forumet blev jag fri från ett tilltagande riskbruk. Min nykterhet vårdar jag som en klenod. Jag är nykter för att jag vill vara det, inte för att jag måste.

Jag lämnade forumet när jag kände att det var dags att ta ett nytt steg och gradvis gick det upp för mig att jag har ett medberoende-beteende, att de känslor jag försökte döva med vin kanske bottnade i något som gick långt tillbaka, mönster som fortfarande präglar mig. För min del handlar det om en mamma som var psykiskt instabil. Upprymdhet blandades med långa perioder av gråt eller isande, straffande tystnad. Jag har även en äldre syster som alltid betett sig på ett väldigt oförutsägbart sett, ibland varit snäll och öm för att i nästa stund bli elak och slåss. Hennes oförutsägbarhet har eskalerat och jag misstänker att hon lider av en allvarlig psykisk störning.

Jag växte alltså upp med familjemedlemmar som jag av olika skäl inte kunde lita på. Däremot förekom inget alkohol- eller narkotikamissbruk. När det gäller medberoende är det mycket fokus på alkoholism och narkotikamissbruk, så jag har svårt att hitta rätt i exempelvis litteratur om medberoende. Jag känner inte riktigt igen mig och vet inte riktigt hur jag ska göra mig fri. Jag är fortfarande rädd för konflikter, försöker vara till lags, är överdrivet ansvarstagande, " känner av" andras sinnestillstånd. Är det någon av er som har liknande erfarenheter och kan tipsa om hur det går att bli fri från medberoende? Ställ gärna en bok i filosofiska rummets bokhylla.

Kram från Nynykter

Eller? Om jag försöker förstå dig rätt så undrar du vad man gör om man märker att alkoholmissbruket "upphör" men att man bara flyttat beroendet till något annat, till exempel mat.

negativa vibbar på en enkel fråga känns j-igt surt. kan någon som kan och vill svara på vad gör man om en sorts missbruk upphör men blir till med något annat?

Kliver upp på dåligt humör. Selma har kliat sig i natt och Lucas har förkylningssnarkat och lättväckta jag har med nöd och näppe undgått att slå ihjäl dom båda. Mulet ute och mikromannen kom med en visserligen ny mikro men med fel mått. Magen står ut som en spärrballong efter allt fika som intogs i går, jag ska snart ha mens och kan stoltsera med tre synliga finnar i fejset.

Men det är inte som gjort för att supa till. I stället tänkte jag en ny tanke alldeles nyss. "Lena", tänkte jag, "om du låter ditt humör påverkas på det här sättet av yttre faktorer, då är du inget annat än en slav, underkastad godtyckligheten i tillvaron."

Jag kan inte kräva av molnen att dom ska hålla sig borta för att hålla mig på gott humör. (Men om jag kunde skulle jag gjort det.)
Jag kan inte slå på min mage; det var trots allt jag själv som stoppade i mig alla kakor och bullar i går. (Men jag kunde inte låta bli.)
Mikroproblem är microproblem. (Och skitirriterande.)
Finnar och mens och PMS är vissa kvinnors lott. (Och skitirriterande.)
Selma och Lucas ... tja, what can I say, vi har faktiskt ett gästrum. (Med sämre säng.)

Jag BEHÖVER inte reagera negativt. Jag kan välja. Jag får göra PRECIS som jag vill. Allt är en fråga om vilket perspektiv jag bestämmer mig för att ha. Det är glädjande nyheter för en liten outmejslad gråsten som jag.

Nu ska jag till ett stall och hälsa på en kompis som har hästar. Det ska bli härligt.

Känner igen mig i din mans havanden. Har dock aldrig åkt fast för rattfylla men blivit lobad 2 gånger, den sista gav mug en redig spark i röven. Jag tog tag i situationen och går på behandling, aa antabus bloggar. Jag ville sluta dricka, sluta att såra min familj. Vi som dricker är fast i sjukdomen och kan inte tänka logiskt. Din kille är missbrukare och måste inse det själv. Tyvärr kan inte du påverka honom att ta ett beslut själv det måste komma från han själv. Om du orkar och kan fullfölja så borde du ställa ultimatum. Mig eller flaskan? Vet hans arbetsgivare om att han dricker? Man lan få bra hjälp via sin arbetsgivare. Följ med honom till ett aa möte. Tycker verkligen synd om dig och ger dig en drös med styrkekramar från en alkoholist som kommit till insikt.

och varför registrera sig som ny medlem för att kunna skriva det som skrevs i filosofiska rummet, har man själv nytta av detta forum borde man kunna stå för den frågan och vara öppen och ärlig i sina tankar kring eventuellt eget forum-missbruk. Finns värre saker att missbruka än att hänga på ett forum som hjälper en att bli kvitt alkoholmissbruk.
Måste skratta lite nu. Tack Stingo.

...som första inlägg här, verkar nog inte genuin och stödjande på något sätt, så ta inte åt dig av den, Ebba.