Senaste kommentarerna i forumet

Hej Tösabiten, du är inte alls nojjig. Du har helt rätt. Hans hjärna är kidnappad av alkoholen och den du lever med är inte den du gifte dig med. Tyvärr.
Jag fäste mig vid det du skriver om era vänner som har börjat skoja och kallar din man för 'alkisen'. Kan du inte använda just det? Vid lämpligt tillfälle, säg till honom "Vet du att X, Yoch Z kallar dig för 'alkisen'"? Säg SAMMA mening vid många olika tillfällen. Jag skulle tro att det går in i skallen på honom. Att han inte bryr sig om vad DU säger har du redan förstått men att omgivningen reagerar känns förmodligen oroväckande för honom.
Era barn är rätt stora, du skulle kunna börja kommentera i deras närvaro, t ex 'Jag blir så förbannad, måste han ALLTID dricka', 'Men, dricker han nu IGEN!!', 'Näe, nu är han full IGEN' när din man är full. De har förmodligen märkt och kanske känner lättnad att det sätts ord på den tryckta stämningen och vad allt.
Hälsningar från Ursula

Det viktigaste först: jag har inte druckit en droppe. Jag har faktiskt inte sett en enda vinflaska eller ölburk på hela veckan. Jag insåg redan första dagen att det här är inte folk som dricker, dom är uppe tidigt och jobbar till sent på kvällen. Gården vi var på hade fokus på fåglar, där fanns höns, kalkoner, änder, duvor, allt man kan föreställa sig och lite till. Och så hundar förstås, massor med hundar. Jag tror inte min hund har träffat så många artfränder i hela sitt liv.

Själva kursen var inte vad jag trodde den skulle vara. Jag skrev ju att "vi" skulle på kurs men jag menade såklart att hunden skulle lära sig ett och annat. Icke sa Nicke. Fokus låg på mig och mitt sätt att vara, hunden fick praktiskt taget ingen uppmärksamhet. Jag har lärt mig kroppsspråk, hur jag kommunicerar med hunden utan kommandon, hur jag ska röra mig och hur min attityd behövde ändras. Jag har lärt mig grunderna i meditation och hur jag ska bli en lugn och trygg husse åt min hund. Faktum är att det jag lärde mig är i allra högsta grad användbart i min strävan att förbli nykter.

När veckan var över var min hund som förvandlad. Han är lugn och stabil, han går fint i koppel utan att vi har övat på det, han skäller inte på andra hundar; han bryr sig inte om dem över huvud taget. Han följer mig inte oroligt vart jag än går och han blir inte nervös när jag lämnar honom. Uttrycket "sådan herre, sådan hund" har verkligen en djupare mening.

En av de bästa veckorna i mitt liv. Hoppas er vecka har varit lika bra.

Usch alldeles för tidigt men, för mycket jobb gör att sömnen blir knäpp.
Min vän jag tappade bort i vindimman hörde av sig till mig och jag blev så lycklig. Denna människa betyder så otroligt mycket för mig, är ju faktiskt en av de få jag kan prata med och vara helt mig själv.
Denna gången skall jag vara riktigt rädd om detta och vårda denna vänskap.
Så bygger vidare med bra beslut, massor av jobb och något klokare.
Hoppas ni får en fin lördag

Nåt med kuddar och lillpancho om jag inte minns fel? :)
Fint att du vill komma tillrätta med sånt som skaver och att du inte ger upp. Det är både modigt och klokt.

... med en godnatthälsning, rabarber. Du andas hopp och beslutsamhet och förtröstan trots den här neuropatidiagnosen och det är strongt, vackert att se. Kram på dig och nattinatti.

Hallå där, Blåklocka.
Av din beskrivning verkar han sjuk (byter inte kläder etc). Har han syskon du kan prata med? Arbetskamrater? Han är alltså polis, det går ju inte alls ihop med alkoholmissbruk. Har du egna syskon, vänner? Prata med dom också, förutom forumet, så blir du inte ensam.
I morgon bitti, säg typ "Jag gillar inte det här livet". Du behöver inte alls börja rada upp händelser utan klipp bara med en sammanfattande mening. Bry dig inte om att söka rätt formulering av orden och så. Om han är på retligt humör och VILL reta upp sig kan du vara Nobelpristagare i litteratur och han skulle ändå hitta något att bli förbannad på.
Det här måste göras, vila får du göra sen.
Ursula

Det värmer!
Ha en trevlig helg du med!

Jag kan inte förstå att detta verkligen pågår i mitt liv! Under en hel veckas tid har jag stått liksom bredvid, som i en ond och osannolik mardröm, fars jag vet inte vad jag ska kalla det?!!
Mannen håller på hemma med sin nya älskling, en motorcykel, samtidigt som vindunk efter vindunk bara försvinner liksom...
Han byter inte kläder, borstar inte tänder, duschar inte...
Herregud! Jag är som paralyserad och bara undrar, måste det verkligen ligga på mig att säga till honom? Jo, jag fattar att det är så. Men, han är inte mottaglig. Hjälp mig! Imorgon bitti, exakt vad säger jag till honom. Jag har inga problem med att ta upp konkreta exempel på vad som är oacceptabelt i hans beteende, men hur börjar jag? Blir det fel, då lyssnar han ju inte utan flyr in i supandet antagligen för att döva sin skam och sin ångest...

Ska ha en skön helg med en av väninnorna och bjuda på god mat och trevligt prat, ha det riktigt bra du också!

Åter en helg med lugn och ro. Tänk att jag stått ut så länge, fattar de inte. I kväll kunde jag bjuda på mat utan att skämmas över att mitt x var utfull. Nu kan jag och min dotter sitta i soffan framför tvn utan att känna oss arga och irriterade.
Kanske var de så att jag behövde den här tiden för att orka gå vidare ensam men jag kommer nog inte att ångra mig.

Inte lyckats sluta trots ett uppstartsförsök på några dagar. Har dock iaf fortsatt intention att ändra vanorna, hur mkt återstår att se. Har tagit ett steg framåt idag, har sagt till min man att jag behöver radikalt ändra livsföring nu framåt, och vi har bestämt att under några veckor ha ett gemensamt uppehåll samt att börja motionera. Känns bra att vågat nämna tankarna lite och bra att någon annan oxå har koll och bra inflytande

Lite tråkig läsning måste jag säga - hoppas att du blir återställd, om du kan hålla dig ifrån skräddarställningen?! Sitter själv ofta så, eller halv skräddarställning - med ena foten under rumpan. Men du är ju på så god väg, och har verkligen lyckats bra med ditt ickedrickande - så skönt det måste kännas!! Grattis till dig - på alla sätt! Det är ju faktiskt så att det tar uppemot 2-3 månader, nyktra månader, innan man börjar bli "normal" - det är iaf min erfarenhet. Dit skall jag igen - jag bara måste. Hoppas att du får en lugn och skön helg - och glöm inte att "veckla ut" benen.....:-)

har klämt en 70 is idag ,, men tycker mer vara rätt ok,, redan där förstår alla att det inte står rätt till i planeten, siktar dock på en tidig kväll med små snedsprång till källarn, ja det kanske inte ens blir nå kalas imorrn? vi se,, just för nu så är man nyduchschad och ren,, sonen hemkommen kollar lie fejsbook å så! ,, hund ligg brevi! gott tecken! sov gott fylljävla!

Tillbaks från neurologen har de konstaterat att jag har neuropati. Förvisso orsakad av att jag skadat nervbanor genom att jag sitter för mycket i skräddarställning (?!). Har alltid suttit så. För att det är skönt. Men det är tydligen inte bra. Kanske inte när man är i min ålder ;) Har alltid varit vig - kanske överrörlig till viss del.

Mina symptom har förvärrats av alkohol. Dvs hade jag inte druckit alkohol i den mängd och långa period jag gjort, så hade möjligtvis inte symptomen uppkommit - i alla fall inte så kraftigt. Och även om jag varit a-fri de senaste 4 månaderna, räcker det inte för att lappa och laga. Kroppen behöver mer tid än då. Så även om organen återhämtar sig häpnadsväckande fort, så tar det upp till ett år eller mer innan hela kroppen är återställd.

Som tur är är det i alla fall inte bestående men utan jag måste sluta sitta som en buddha och fortsätta att inte dricka alkohol. Då tror de att mina besvär ska försvinna inom en 4-6 månaders period. Under tiden får jag medicin som hjälper mot värken och hjälper mig att sova.

Så nu har jag även en medicinsk anledning att låta bli A. Och en superbra anledning som jag kan slänga ur mig på kalas och tillställningar när jag behöver förklara varför jag inte vill ha det där vinglaset ;) Ni kan få låna den om ni vill ;)

Fortsätt kämpa, kompisar! Må ni få en vit och härlig helg!

Sitter ofta och läser andras trådar här och jag mår nästa dåligt över hur futtigt mitt problem med a är jämfört med andras :/ dock har jag ju fortfarande ett problem med A! Ett problem är det oavsett stort eller litet. Men ja jag skäms lite att jag söker råd och hjälp, som om andras problem är mer verklig än mitt är! "Kan ju bara inte dricka på fest" hur löjligt låter inte det?

Många dagar utan alkohol vilket inte är ovanligt för mig men känner mig lite falskt trygg! Kommer jag att kunna lova och hålla att nästa gång det är fest så kommer jag inte att dricka? Eller kommer det spåra i tron att denna gång är det annorlunda. Nästan så jag vill testa teorin men nej. Utamar inte ödet idag :-)

Du skriver om din sambos alkoholvanor, funderar på om det är ett problematiskt drickande eller om du överdriver. Många brukar fundera just på det, överdriver jag eller är det ett problem. Oftast om man har börjat fundera och lägga märke till hur någon dricker kan det vara klokt att lyssna på sig själv, det är troligt ett problem då. Sen utifrån de mängder du beskriver att hen dricker så är det ett riskfyllt drickande.

Du har gjort mycket för att påverka hen och bitvis har det haft effekt. Du tog upp det och sedan stöttade honom undertiden hen genomförde förändringen. Det är det man kan göra när man är bredvid, och att försöka ta hand om sig själv.

Hur mår du själv?

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Bra jobbat! Hör av dig om du hittar någon dunderkur mot detta beteende. Jag är nämligen lite likadan och kämpar med smygandet som i sig ger en kick. Efter att ha blivit påkommen så är det i sig svårt att fortsätta, så nu får jag ju sluta. Har lite samma förhållande till mat och onyttigheter som du. Det var lite tabu hemma under min uppväxt och det är väl ff så att jag inte är den som skyltar med onyttigheter i matlådan. Det var dock inte lika hårda restriktioner som du hade. Jag vill dock inte heller för mig själv stå för detta frosseri varken vad gäller onyttigheter el alkohol. Ja, som sagt, jag har inte egentligen några goda råd att dela med mig av. Dock så mår jag fantastiskt bra utan alkohol, så det är helt klart värt att sluta. Kan dock rekommendera att även lägga ner helgdrickandet en period i alla fall för att det bidrar till att hålla intresset för alkohol uppe och för att mm får lite hälsovinster av det och bryter ovanor. Lycka till nu!

Förra lördagen till och med nu helt vit. Mår oförskämt bra psykiskt, tryckt ner suget utan stora problem. Bästa vore nog att fortsätta vit men ikväll kommer jag att dricka vin. Levern och fysiken skulle mått bättre utan, men nu är det speciella förutsättningar ikväll. Jag har tänkt genom det hela noga och vägt för- och nackdelar. Landat i att jag vill (inte får, vill!) dricka högst tre glas. Det blir ett experiment med mig själv. Klarar jag tre glas ikväll på stan i goda vänner lag utan att dricka mer när jag kommer hem? Klarar jag att dricka ikväll och låta detta följas av en vit lördag och söndag? Tänker känna in, reflektera, försöka ha ärlig kontakt med mitt inre (hahaha, detta låter SÅ pretentiöst men det är ju det det handlar om) och se vad som händer. Om det INTE går så vet jag svaret. Då får nästa steg bli några helvita månader. För även om jag bara haft sex dagar nyktert har jag känt skillnaden, och den vill jag åt - på riktigt och på lång sikt.

Har lyckats skippa alkohol i smyg i 5 dagar nu. En framgång. Har t o m varit på systemet och köpt 2 flaskor vin utan att köpa något extra. Nu är det fredag/ lördag och då är 2 glas vin/kväll ok. Sen 5 nya "vita" dagar hoppas jag att jag ska kunna hålla.
Kontot MILOWA går ej att komma in på, det skickas inget nytt lösenord till min e-mail, så jag fick ta mitt första konto Ceasar.

Ja, man behöver dom små påminnelserna. Det går förstås att tänka sig till dom också men att få en påminnelse rakt upp i fejset bara så där är mycket effektivt och välgörande för intentionen att fortsätta på vägen.

Jag har ökat i vikt under den här tiden som jag lagt ner alkoholen och snusen. Så det är inte stabilt här heller. Jag har ramlat in i ett excessivt snacks- och godisätande. Först nu har ekan börjat sluta kränga tillräckligt för att jag ska få ro att mobilisera när det gäller även det. Som Muris säger så är det samma tendenser, samma slags beteende och mekanismer som är i farten. Jag försöker att inte stressa upp mig. Trots allt har jag på ett år och en vecka satt stopp för två beroendeyttringar. Det här med vikten ... jag har problematiserat min vikt i stora delar av mitt liv, ibland "rättfärdigt", ibland inte.

Kram på dig med, S! Vi puttrar vidare bland skären och arbetet med sjökortet fortsätter.

Även kanske BVC kan vara till hjälp och där har du kanske redan en kontakt. Eller konrakta en beroendenottagning tycker jag.
Du har redan passerat några gränser som du tidigare hållit, men försöker verkligen göra något åt situationen genom att hindra dig sjölv från att ha tillgång till alkohol. Beroendets makt är stor och du behöver verkligen stöd snabbt nu. Tror att du får hjälp fort om du söker eftersom du är gravid. Vill tro det i alla fall.
Hoppas du får hjälp!

Ja, det är knepigt med måttlighetsdrickandet... Det är ju inte särskilt trevligt att upptäcka sig själv desperat letande efter något. Har själv inget hemma nu, så det funkar just nu... Handsprit finns tack och lov inte på kartan. Har ett år bakom mig med lyckade satsningar och återfall. Se detta som en lärotillfälle och inte som ett misslyckande tänker jag. Vi som inte bestämt oss för att sluta helt måste lära oss tror jag. Jag upplevde mitt drickande som annorlunda där i början när jag slutat och sen testade... Kanske mer desperat efter berusning.
Nu har jag åter ett lugnare förhållningssätt och kan dricka nåt glas vin utan att vara besatt av glaset och av vad andra dricker. DOCK har jag fortfarande problem med smygande... Får mer kick av det än av alkoholen tror jag. Har bara smugit 1 ggr den här veckan, 50 cl vin utspritt under kvällen så att det inte skulle märkas. Och vad gav det egentligen? Oro för upptäck? Är det adrenalinkicken som triggar?
Som sagt Anna, tycker att det verkar gå bra för dig, men det är en jäkla balansgång att tillåta sig själv att dricka ibland, men trägen vinner hoppas jag.

Va bra att du berättar vad du behöver för dig själv och för oss. Förslagen ovan är ju jättebra. Om du vill kan du också som ett steg testa att ringa Nationella hjälplinjen, http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True 020-22 00 60

kanske kan de efter ett samtal hjälpa dig ta reda på vart du kan vända dig för fler samtal. Flera vårdcentraler ger också remiss till psykolog eller terapeut om de inte har en kurator på plats att prata med.

Klokt att du fortsätter skriva och läsa här.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen

Hej jag läste M svar. Det gav iallafall mig ett bra råd. Att ge honom ett ultimatum. Han får en viss tid för att sluta. 1 mån,3mån,6 mån. Är det likadant då så lämna. Tänkte också försöka få honom till doktorn för att få medicin. Men han måste ju själv vilja.... Min man syns det på nu. Han är mager o röd i ansiktet. Han är personlighet förändrad tycker även att han börjar få alkoholdemens.Kommer inte ihåg saker o har blivit likgiltig o bryr sig inte om att göra saker. Är så negativ. Tvn o flaskan är hans bästa vänner....Han vill åka ut till vår stuga om han har nåt att göra där.( där kan han jobba ibland men inte med vårt hus)Han klipper gräset...Nu har han snart semester (skulle ha haft den här veckan sen men jobbar än) Tror han jobbar för att annars dricker han när han är ledig.... Får se om jag vågar ta upp det eller efter semestern ... Men det känns som jag hittat ett sätt att försöka ta mig/ oss ur det här tack vare M svar. Om han nu vill? Kram

Kämpa på igen Anders och ta de negativa känslorna lite i taget. Har funderat mycket på drickandet, triggers och när det slår till. Tänkte lite på inläggen du skrev innan det gick överstyr. Tycker att det finns ett samband ibland mellan de där "det funkar bra" inläggen och när det går överstyr hos många av oss. Kanske därför jag undviker att skriva... Det är oerhört komplicerat med beroendet tycker jag, vi är lika men ändå olika. Skulle vara bra att kunna hålla koll på de där signalerna som faktiskt finns innan det går överstyr. Stoppa sig själv i tid.
Starkt av dig att skriva! Vi behöver dela de här eländiga erfarenheterna tror jag. För vår skull och för andras. Själv är jag passiv i mitt skrivande nu... Jag vill vara så duktig, men eftersom jag inte riktigt är det så blir jag så trött på mig själv. Har alla svar i andras trådar... Men jävligt blind i min egen. Lycka till! Och hoppas verkligen att du gör något åt den där läkarens bemötande. Att hantera en så viktig roll så galet. Trist att uppleva, men bra att du blev irriterad och inte ledsen.