Senaste kommentarerna i forumet

Du är i en underbar ålder men också lite svår.
När vi människor går mot 30 är det många som stannar upp, reflekterar och summerar ungdomen som går mot sitt slut.
Att stegvis ge upp krognätterna är lite att ta farväl av ungdomen och gå in i en fas som leder till den gyllene medelåldern.
Ge dig lite tid att tänka på hur du vill leva framöver och hur vill du leva om 1-2 år?

Bra att du är här!

Anders,
Tack för att du delar med dig! Alla erfarenheter är viktiga och här kan man ju själv välja vad man läser och kommenterar på. Det är starkt att du fortsätter kämpa!

Tappa inte tron på att det blir bättre!
Kram

"Ha"tänkte jag och kände mig lycklig när jag imorse tog min matlåda ur kylen och slog en blick på rosevinet. "Där kan du ligga!"

På fredag ska vi på minisemester med två nätter på hotell och då kommer jag troligen/kanske dricka en drink och lite vin. Men jag har lagt till kanske för jag är inte säker på att jag vill dricka till helgen. Har en jäkla muskelvärk och har köpt magnesium idag. Kan ju inte skada...

Idag känner jag mig stark och har en förhoppning om att aldrig mer pimpla vin i veckorna.

Tack Chockad och rådvill, jag vet att du har rätt i mycket. Teori är alltid lättare än praktik och hur jag än försöker så finner jag mig själv gå med på saker jag egentligen inte vill göra. För hans skull. Vissa saker kan jag hålla mig inom och det är jag glad för. Där rubbar jag mig inte men när det bara handlar om mig går jag över gränsen hela tiden. Jag ska läsa dina länkar och andas mig igenom lite till. Tack.

Ytterligare en dag och en nolla i loggan så klart, det är ju arbetsvecka. Men i dag fanns suget, varför vet jag inte.
Träning i morgon gör säkert susen och får lusten att dricka att försvinna. Övertalar mig själv att det är bäst med träning och inget vin!

Hej
Du överdriver inte!!
Har liknande erfarenheter å vi överdriver inte.
Min man har druckit eller varit bakis på flera av min sons kalas. Fruktansvärt.
Försök stå på dig. Skickar styrka.?

Var stolt över dem! Rent abstinensmässigt borde det ha lättat betydligt nu för dig. Förhoppningsvis går det lättare och lättare nu!

Vilket stolpskott till läkare! Om du har kraft skulle jag föreslå att du påtalar hennes bemötande på något sätt. Som sagt, vilken tur att du var så stark och stabil! Tänk på alla andra som inte är det. Att vara läkare på ett bereondecentrum är inte vilken läkarroll som helst. Många har våndats länge innan de vågar sig dit. Det ska kännas som öppna famnen, att man får en varm hand som tar emot, mötet ska inge styrka och motivation! Stötta en i det beslut man tagit, gratulera en till att ha tagit det stora svåra steget dit, till viljan att förändra och uppmuntra en att fortsätta ta tag i sitt liv. Förfärligt att det kändes tvärtom för dig. Jag blir arg och upprörd. Förhoppningsvis kan sköterskan bidra med allt det andra som du saknade.

Försök att slänga undan skam och skuld! Det hindrar dig bara! Tar onödig energi. Om inte annat, lägg undan det HELT här. Här är du bland vänner! Många har vandrat i samma fotspår. Varit igenom samma saker. Det finns förståelse här. Ingen dömer. Här har du möjlighet att vara helt ärlig och få stöttning och hjälp från vänner som förstår precis.

Fortsätt skriv! Och kämpa på! Vi tror på dig!

Kram

Dricker 4 flaskor whisky i månaden. Jag är 82 år och mått gott med alkohol i hela mitt vuxna liv. Varför är jag inte död?

Det känns bra att vara tillbaka i arbete. Känner mig utvilad och på gång. Nu har jag två lediga dagar och ska ta bra beslut och vila så jag är fräsch och orkar jobba hela helgen som kommer.
Förut har jag ofta använt min ledighet till att dricka a, skyllde oftast på att jag inte kunde sova och var tvungen att vända tillbaka dygnet då jag jobbar natt, så dumt för jag sover så himla mycket bättre utan a. Visst däckade jag i soffan efter många glas och vaknade mitt i natten och tog ännu mer, då tyckte jag att det var bra där på nätterna i min ensamhet....usch så tragiskt det var det ser jag nu och dit vill jag verkligen inte tillbaka.
Så väljer att ha friska lediga dagar nu.
Ha en fin dag alla kämpare :-)

Min dotter var ju 12 så hon måste ju inte vara hos honom om hon inte vill. Jag fattar att de är tufft för dig. Vet inte hur jag ska råda dig, måste ju finnas fler som varit i samma situation som du som kan råda dig. Vi går ju hos soc nu på samtal och de vet precis hur det ligger till och hur det sett ut tidigare. Hur jag än funderar så kan och vill jag inte råda dig till nåt. Fast mitt hjärta säger att du ska lämna honom och sen får du ta itu med det som blir jobbigt. Han kanske skärper sig och blir en bra pappa eller så inser han att det är jobbigt att ha sonen..

Vilken tuff situation du befinner dig i, jag ska försöka sammanfatta lite av det du berättat.

Du beskriver att din man alltid varit en högriskdrickare, haft svårt att sätta ord på känslor, jobbar som officier. Efter er dotter valde att gå in i en relation med en psykiskt misshandlande och kontrollerande man och sedan försvann från er för 3 år sen har din man börjat dricka mer okontrollerat. Detta fick många väldigt negativa konsekvenser för både dig och honom. Du påpekade vid ett tillfälle att han har problem med drickandet och detta hade effekt en tid men har sedan raserat igen och blivit värre.

Du upplever honom hatisk och personlighetsförändrad, orolig om han kan ha fått psykoser. Han gör av med mycket pengar och tar inte sitt ansvar på er gemensamma gård, har nu lämnat den och tar inte hand om sin häst som troligt är skadad.

När han kommer hem är det svårt för dig att veta vad du kommer mötas av, du förstår att han mår dåligt men vet inte hur du kan hjälpa och börjar själv känna att du inte klarar mer av hans angrepp och du känner inte igen honom längre.

Du har nu vänt dig hit för att fråga om det är möjligt att han har en chans att återfå sin hälsa och bli sig själv igen, om han kommer förstå att han gjort detta mot dig och ha ånger för dig och om det finns något du kan göra. Du undrar också om detta är ett normalt beteende hos någon med alkoholproblem.

Utifrån detta du beskriver är det något som pågått under en väldigt lång tid och det hörs att din man mår väldigt dåligt, troligtvis både fysiskt och psykiskt. På frågan om han har en chans att hinna bli bra på 5 månader finns inget säkert svar, det beror på vad han själv är villig att ta emot för hjälp.

Under denna tid har du själv kämpat med att doktorera och lyckats bli klar, vilken bedrift och samtidigt svårt att förstå hur du lyckats klara det trots att både din dotter och mans mående och val har påverkat dig så mycket under denna tid. Att vara så nära människor man älskar som mår dåligt och inte tar hand om sig är fruktansvärt smärtsamt och tar väldigt mycket energi. I allt detta funderar jag på hur mår du? du skriver att du inte vet hur du ska överleva detta. Klokt att du börjar tänka på - hur är det för dig? vad kan du påverka?

Ibland är den bästa hjälpen för andra, att börja ta hand om sig själv, det kan ge en klarare syn på saker, och man kan vara en bättre hjälp. Lite som syrgasmasken på flygplan, man sätter den på sig själv först och sedan barnen..

Hur ser möjligheten för stöd utifrån ut för dig? ibland kan det vara hjälpsamt att bara få sortera med någon, och få berätta.

Fortsätt skriv och läs här på forumet. Om du vill ring Alkohollinjen, 020 84 44 48 där kan du prata med någon om det du berättat här.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Åh, vad jag känner igen det här. Mannen som alltid är den trevliga glada killen som folk gillar att hänga med. Å själv är man en tråkmaja som överdriver. Jag har precis som du funderat många gånger på om jag överdriver eller nojjar. Men jag har kommit fram till att nej det gör jag inte. Det spelar ingen roll om det var 2 öl eller 5 öl osv. det är förhållningssättet till alkohol som stör mig. Att det alltid är prio ett. Precis som du beskriver så oavsett vad vi ska göra så är det alkoholen som står i centrum. "Vore det inte mysigt att åka till Madrid du och jag, så sätter vi oss på ett uteställe och dricker lite vin och myser" Fröken alkohol är alltid med. Jag håller med dig helt och hållet i att ett kalas för barn är barnens kalas och då bör man inte servera alkohol. Får man fråga hur det gick med kalaset, blev det alkohol eller inte?
Louise

Känner stort hopp av era svar. Och det fysiska är inte värre än att jag står ut, måste bara påminna mig om att det INTE är en orsak att börja pimpla igen "eftersom jag ändå inte mår bättre utan". För det gör jag nämligen.
Kände faktiskt från dag 1 att det psykiskt var en befrielse att avstå. Svårt att förklara, kanske helt enkelt var redo denna gång. Tidigare försök har jag gjort för att jag borde, inte för att jag velat. För andras skull. Förnuftets röst, inte känslans. Och jag är i grunden en känslostyrd människa. Det är nog alla som blir alkoholister förresten.
Denna gången vill jag till något, inte bara ifrån något. Jag vill se skarpare konturer, klarare färger och krispigare ljus. Dagarna och nätterna har känts som indränkta i någon blaskig hinna en ganska lång period.

Vinet var min vän när det hjälpte mig att bli mig själv. Nu är det inte så längre. Ska försöka komma ihåg detta när suget kommer. Men än har det inte gjort det, tvärtom. Känner avsmak när jag tänker på hur jag kände mig den sista tiden. Har förstått att alkoholen gödde mitt självförakt, även om det ibland skedde omedvetet.

Jag ska ta mig till en läkare om de fysiska symtomen håller i sig, men avvaktar några veckor till i nykterhet. Jag förstår ju egentligen själv att systemen inte kan komma i balans så snabbt efter så många år av missbruk.

Vad du har varit stark hela veckan och gjort bra beslut hela veckan, du är en inspiration för mig som inte lyckats alltför väl med mitt försök att få en minskad konsumtion. Men jag kämpar på med motivation, tankar och vin sug så hoppas jag att jag också gör de bättre valen...

Jag har sista veckan försökt ha en vit period, när det misslyckades så var tanken att jag skulle minska men det har tyvärr varit ganska marginellt. Av någon anledning är det mycket svårare nu andra gg jag försöker. Har iof många gg försökt dra ner, öka antalet vita dgr etc men aldrig egentligen lyckats. Är några år +40 och har kanske sista 5 åren haft en ökande konsumtion, dock den sorten som hjälpligt går att kombinera med familj och jobb och i övrigt bra liv. Ska fortsätta läsa och skriva här trots att jag ännu inte lyckats vända vanorna dit jag vill!

Hej

Jag började cra förra veckan. Känns bra och meningsfullt. Kanske en 'behandling ' många 'icke alkisar' också skulle må bra av att gå. Hur länge har du varit nykter?

Efter 4 år av successivt upptrappande vinkonsumtion (innan det väldigt sporadiskt - om inte sällan drickande) var det som att jag fick mitt uppvaknande för en tid sedan. Jag gjorde ett par försök att sluta tvärt, men det gick mindre bra. Bröt då helt med vinet och bestämde mig för att om det krusade skulle jag hålla mig till högst två öl. Det här fungerade kanonbra för mig. Visst var det väl vid något tillfälle som det blev tre istället för två, men vinet känner jag inte något sug efter. Starksprit har jag aldrig tyckt om.
Nu senaste månaderna har drickandet varit nästan som det var innan. Dvs sporadiskt och inte alltför ofta. Och jag känner att nu har jag hejdat det här, jag har fått stopp på ett riskbruk som kanske skulle ha utvecklats till ett missbruk.

Och vad har jag vunnit på det här?
Mindre ångest, mer kraft att stå emot exet.
En underbar relation med mina barn igen.
Hittat glädjen i träning och motion igen.
Jag är gladare, full av energi och initiativ.
Och jag som länge har tyckt att jag inte har varit värd kärlek har ju blivit hittad av världens finaste man, normalfuntad och normalkonsument av alkohol.

Jag har inte exakt koll på dagar, veckor eller månader som jag varit vit. Men med det här vill jag bara säga till alla som går genom den motiga perioden att DET KOMMER ATT GÅ BRA. Vet ni inte hur, prata med en läkare, ni kan få Campral utskrivet så dämpar det suget medan ni själva bygger upp styrkan att klara det.

Bamsekramar till er alla, era inlägg har varit så värdefulla för mig.

Gick förbi en sjukgymnast på lunchen (som har ett litet gym också) nära jobb igår. Lite styrketräning hade nog gjort gott.
Jag vet inte varför men jag liksom smög utanför och kikade in. (Konstigt beteende, jag har gått på gym i hela mitt liv från och till) Tillbaka på jobb så googlade jag upp stället och bokade medicinsk massage måndag och onsdag nästa vecka. Tänkte att jag ska kika på maskinerna då och känna av stämningen. Min värk är riktigt enerverande...tänker som du att en gång i veckan skulle sitta fint. Kraven på prestation måste helt enkelt bort!
Idag har vi onsdag och jag tänker vara nykter.
På fredag är det nytt beslut. ?

Tack för att du svarar! Han är 1,5 år nu och d gör ont att han redan har börjat dra sig undan sin pappa. Han är väldigt mammig, visst d är säkert åldern som har betydelse också. Men d märks att han är väldigt avvaktande när han möter sin pappa.
Men han dricker när han har honom själv.....vilket har gjort att jag aldrig gör nåt längre utan min son. Skulle d hända så ber jag mina föräldrar med ursäkt om att han jobbar. Inför honom likadant eller att mina föräldrar ville ändå ha honom denna helg så d passade ju bra då!
Hur gammal va er dotter när du lämnade din man?
Samtidigt som jag vet att jag måste lämna är jag livrädd, men vad är jag så rädd för egentligen?

Hellre lite rund och fast i hullet än plufsig och slapp av vinet!

Ärligt talat tycker jag att huden ser bättre ut så här på dag 15!

Kram på dig miss lyckad!

Igår kom jag igång med att planera hösten på jobb! Åh, så roligt. Jag kände Arbetsglädje för första gången på många, många år! Jag ska inte gräva så djupt men jag anar ett samband mellan brist på arbetsglädje och min eskalerande vin konsumtion. Jag ska inte vältra mig i mina misslyckande men visst är det så att när chansen kom 1999 och sedan 2009 plus 2013 att göra karriär hade jag för mycket att göra med mitt vin så jag tackade helt enkelt nej och simmade vidare i marinaden.

Nu har jag fått en chans till och jag tänker inte förspilla den. Jag är så tacksam för att jag är här och att livet verkar gå in i en gyllene fas vid 50 år. Halva livet är kvar och jag har bestämt mig för att förvalta det väl!

Stor kram alla!

Lite sent men nu hittade jag din tråd!

Jag känner stark empati med dig!

Jag väljer att göra ett försök med normalt drickande i sociala sammanhang och skippa mina 3-5 glas vin per kväll. Vi får se hur långt det bär.

Hur spm helst så frågade du om abstinens som tydligen är lite olika för olika individer.
Jag har varit här i 15 dagar nu och de första 13 va jag trött så in i märgen, mådde illa, värk i kroppen som vandrade runt från fötter upp till nacken. Jag hade krypningar, kliade i ögonlock, öronsnibbar och egentligen hela huden. Inte föränn i måndags kände jag mig lite bättre. Värken vandrar lite svagare nu och det kliar inte så förfärligt. Tröttheten är där men inte så djup.

Förbättringar då? Jo, jag är skärpt på jobb, mindre irriterad hemma och har fått tillbaka lite intresse för omvärlden. Läser tidningen på morgonen, har börjat på en feelgood bok och har allmänt positiva tankar på framtiden.

Jag har anammat "En dag i taget" vad det gäller vinet. Jag har en önskan om att träna, gå ner lite i vikt, vara uppe lite senare på kvällen, böjda hem några vänner MEN tillåter mig själv att låta det komma när jag orkar. Vi har supit i flera år, det måste få ta lite tid att hitta andra vanor.

En dag i taget och en sak i taget!

Jag ska inte säga de som du vet att jag också tänker. Jag har levt ihop med en alkoholist i många år. Han drack för mycket redan när vi träffades för 27 år sedan och inte har de blivit bättre med åren. Jag har lyckats ta mig ur det nu och så här i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde det tidigare, men jag var inte mogen för de då. Så kan det vara.
Men jag kan säga dig att jag var värd nåt bättre och det är säkert du också. Du måste nog tänka på er son för han lider. Min dotter har förändrats totalt, är mycket gladare och hon mår bra nu. Samtidigt förstår jag att du inte vill att sonen ska vara där när han dricker. Hur gammal är er son? Din son är ju redan emellan..

Hej, vilken insikt du har! Intressant att höra dina ord om det här. Känner igen bitar här och där, från mitt eget liv.

Pusselbitar faller på plats som jag inte tänkt på tidigare. Som att man kan bli besatt av saker som flykt! Det var givetvis min mor en gång, det som jag sett som ett lite tokigt personlighetsdrag hos henne.

Nej, naturligtvis var det en flykt, det ser jag nu. Hon lever inte längre och historien där är passerad, men jag sänder henne min förståelse nu.

Så att vara tillitsskadad.. Jag är det också, till den grad att jag inte sökte nära relationer. Min man nu, har ett lite tvingande sätt, och kanske kärlek. Och så är han helt bekväm med tvåsamhet och obekväm utan. Så det har jag nog ändå att tacka för, att jag befinner mig i den livssituation jag gör nu, med honom och en älskad liten son till slut.

Tillitsskadan hos mig ser ut så att jag inte kan ge mig själv något värde just i andra människors liv. Däremot har jag lärt mig umgås och trivas med mig själv, vilket naturligtvis ändå inte räcker hela vägen!

Nej, det finns inga facit! Sorgligt med ditt ex.

Jag gillar inte heller det där med strategier och "spel"/utspel, usch!

Förr brukade jag dra upp allt dåligt med mig när jag träffade en ny bekantskap/kille. - Säg att jag är bra ändå, typ, och bli inte besviken när du upptäcker det där själv...! - Inte heller så smart, kanske. Men det gjorde jag.

Att agera si och så för att få fram det eller det resultatet/reaktionen, nej huva ligen! Känns som ett distanserande sätt. Vad vill man ha?... Nej, bara lära känna varandra.

Självklarhet i en relation låter tryggt och bra.

Den ska finnas där av säker kärlek.

Det är så man önskat sig det! - Säker kärlek! - Inte ovilja (eller rädsla för) att stå själv.

Början på en relation kan vara både vacklig och spännande. Det där, att det finns inga facit! Och man satsar sitt hjärta, som man kanske vill vara lite rädd om.

Att vara nummer två en stund... Orka med den tiden, om det bara är en inledning... Klart det måste vara jobbigt! Om du liksom har ditt hjärta där hos honom ändå.

Tack att du berättade! Ha det bra, kram

Att man mår fysiskt lite dåligt med huvudvärk trötthet mm är nog vanligt när man slutar. Hjärtklappning svettningar lite värk här och där. Tänk avgiftning. Det är väl om du mår mycket dåligt och det inte går över med vanliga värktabletter som du behöver söka VC. Ofta har vi ju inte sökt hjälp på VC för skammens skull. Och det är väl upp till var och en. Din berättelse är intressant och du börjar må bättre snart. Läs om tillfrisknandet på dom andra trådarna. Då känner du igen dig. Fint att du hittat hit...