Senaste kommentarerna i forumet

Hej,

Vad skönt (ursäkta mitt ordval) med nån som är i samma situation. Men precis, just att de själva int ekan ta hand om sig är ju d värsta. Skulle också vilja att han blev större innan jag lämnar isånafall och sen är d ju så att vi har d jättebra när han är nykter vilket gör d ännu svårare....sen dricker han o man blir så arg, ledsen, besviken. Hela som du säger hjärtat går sönder bara man tänker på d. Jag hatar honom samtidigt som jag älskar honom o den ekvationen är för mig helt oförståelig.
Hur länge har ni varit tillsammans? Hur mkt/ofta dricker han?

Va bra att du tagit steget att berätta här, modigt och klokt av dig. Och som du fått kommentar av innan här är det en hemsk situation att vara i. När ens närmaste mår så dålig och inte tar hand om sig själv är det smärtsamt. Det hörs att du har gjort mycket och vad du kan för att försöka hjälpa din mamma. Samtidigt är det svårt att hjälpa någon som kanske just nu inte är villig att ta emot den.

Kommunen är ett bra sätt att få hjälp och en hjälpande instans snarare än att de vill förstöra. Om din mamma just nu inte vill ta emot hjälp finns det hjälp för dig och din syster. Det ser olika ut vad som finns i olika kommuner men kan vara samtalsstöd, grupper eller liknande. Du kan också ringa Alkohollinjen 020-844448 som ett steg på vägen.

Fortsätt skriv och läs här på forumet!

Varma hälsningar

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Blåklocka. Jag är nog i samma sits som du. Jag borde nog ha lämnat för länge sen. Min man har haft alkoholproblem i över 20 år vi har 4 barn tillsammans ( bara en 17 åring kvar)Jag blev tom varnad när jag träffa han som 19 åring. Vi har ändå varit lyckliga tillsammans i mellanår men alkoholen har alltid funnits där. Han renoverade huset o hade en back öl... Sen blev det stark öl o sprit. Han går ut i boden o smyg super. Bli också elak av spriten personlighets förändrad.periodvi kan han skärpa sig något. Jag tycker om han när han är nykter.Har svårt att lämna vill inte flytta från hus o allt orkar liksom inte riktigt ta steget. Jag tror jag skulle bli så ledsen då o braka ihop totalt... Därför vågar jag inte. Nu skjuter jag allt framför mig tänker att det ordnar sig. Får se när dottern flyttar om jag orkar då? Kanske inte klarar att bli ensam med honom. Blev inte till mycket av svar till dig men bara så du vet att du inte är ensam. Kram från Missan

Jag kan förstå i huvudet att ditt råd antagligen är det enda rimliga. Trots detta så vet jag inte hur det ska gå till. Jag har varit på väg och även talat om för min man att jag inte vill/ kan leva med honom då vi har våra gräl. Det som händer då är att han gör om verkligheten till att våra gräl beror på att jag är ett " psykfall, pms" osv. Han neglegerar totalt att jag kan och har synpunkter på hans alkoholism. Han vägrar höra vad jag säger ich då jag kapitulerar, ja då är allt som vanligt- total förnekelse.
Det kommer antagligen bli så att jag lämnar honom småningom. Men jag vill ha ett konkret råd om hur och vad jag ska ta upp med honom och ffa när? Allt för att liksom lägga över ansvaret och anledningen där det hör hemma. Nämligen hos honom. Sen bryr jag mig eg inte så mycket om ifall han tar in och tar till sig det. Någonstans landar det ju säkert och jag vill om inte annat än för mig själv och för min son kunna veta att jag adresserade problemet och att maken ändå gjorde sina val. I värsta fall.
Jag behöver ta det i rätt steg liksom, även om slutresultatet ändå blir som du Kattis71 säger...

Jag förstår precis hur du har det och har själv det på liknande vis. Jag får också rådet att välja mitt eget liv, lämna min man osv.
Det är lätt att förstå med hjärnan.
Men så som du också verkar ha det, så glömmer man väldigt lätt och fort under de perioder då det är hyggligt lugnt. Man vill liksom inte dra igång någonting som man ändå vet slutar med ordkrig, totalt olika världsbild av problemet och samtidigt så fattar man ju att ingen förändring kommer någonsin till stånd om alkoholisten själv saknar insikt och en vilja till förbättring.
Vad kan man säga i dessa " lugna" perioder( eg dagar)?
Jag upplever det nästan som om jag inte riktigt är säker på att min man faktiskt kallade mig "- pms-kärring, subba, bitch och kärringjävel" igår då han var dyngfull. Idag då han är korrekt, avvaktande och lite lågmäld, då känns det så svårt att faktiskt säga hur sårande och oacceptabelt detta är. Man spelar spelet helt enkelt. Snacka om att flodhästen breder ut sig mer och mer här hemma- utan att någon låtsas om den...

Jag förstår precis hur du har det och har själv det på liknande vis. Jag får också rådet att välja mitt eget liv, lämna min man osv.
Det är lätt att förstå med hjärnan.
Men så som du också verkar ha det, så glömmer man väldigt lätt och fort under de perioder då det är hyggligt lugnt. Man vill liksom inte dra igång någonting som man ändå vet slutar med ordkrig, totalt olika världsbild av problemet och samtidigt så fattar man ju att ingen förändring kommer någonsin till stånd om alkoholisten själv saknar insikt och en vilja till förbättring.
Vad kan man säga i dessa " lugna" perioder( eg dagar)?
Jag upplever det nästan som om jag inte riktigt är säker på att min man faktiskt kallade mig "- pms-kärring, subba, bitch och kärringjävel" igår då han var dyngfull. Idag då han är korrekt, avvaktande och lite lågmäld, då känns det så svårt att faktiskt säga hur sårande och oacceptabelt detta är. Man spelar spelet helt enkelt. Snacka om att flodhästen breder ut sig mer och mer här hemma- utan att någon låtsas om den...

Tack för din kommentar! Jag läser med glädje din positiva tråd - och jag kämpar vidare! Skall försöka att slänga lite skam och skuld överbord, jag vet ju också att det inte gagnar någon. Skall idag på bilutflykt med några vänner - kommer att kännas väldigt skönt att komma ut och "göra" nåt. Det är nära vänner som vet "hur det är ställt" med mig - och det känns fantastiskt skönt med en ärlighet i varje samtal. Rabarber: Tack för dina rader!!! Jo, jag tänkte faktiskt ta upp det där med läkarens attityd på måndag när jag träffar den empatiska sjuksyrran jag träffade först, onsdagen i förra veckan. Det känns som att jag måste göra det - för att få det ur mig. Du skrev precis så som jag tänkte: Hur viktigt är inte detta första möte med en beroendeläkare? När man väl "kravlat" sig dit så får bemötandet INTE vara på det sätt som jag upplevde det. Har tagit mig ur den fysiska abstinensen utan större problem, men det psykiska sitter i lite hårdare den här gången. Kanske är det p.g.a. att jag denna gång väljer att "gå vidare" och söker fortsatt hjälp - och på så sätt så finns det ju något positivt i det hela. Tidigare så har jag ju "kapslat in" mina dryckestillfällen och lagt de bakom mig - väl medveten ändå om att varje tillfälle är/varit en del av något större. Nu har jag inte gjort så, utan går vidare och nystar. Det i sig kan ju vara lite ångestframkallande. Jag skall försöka att inte lägga ytterligare skam och skuld på detta - som pricken över i, det gagnar ju inte mig på något sätt.

Tack till er båda, och grattis till era oerhörda framsteg. Nu sitter jag uppe i sadeln igen - hoppas att den är fastspänd, för nu skall det bli åka av.....:-)/Kram på er!

allt det positiva med nykterheten i medvetandet, och använd det som motvikt till alkoholdemonens lock. Ta sedan hjälp av din starka vilja och sunda förnuft, så klarar du dig från snedsteg.

Kämpa på, styrkekram

i den underbara norska fjällvärlden fortsätter. I går gick jag på en fjälltur upp till en gammal säter (fäbod). Där uppe njöt jag av medhavd kaffe och smörgåsar, omgiven av betande får och vacker fjällnatur. Något mer rogivande är svårt att komma på.
Tillbaka nere i stugan jag hyr, blev det lite god mat och några timmars sömn. Man sover gudomligt skönt i den här miljön, med bl.a. ett ständigt och stämningsfullt älvbrus som ljudkuliss.

I går kväll besökte jag en släkting och hennes man. De har skaffat sig hund, en urgullig liten valp på ett par månader. Gissa om jag lekte och gullade med denna lilla söta fyrbenta varelse.

I dag kopplar jag av med bokläsning. En lämplig sysselsättning med träningsvärk i benen efter fjällturen i går.

Hade jag varit aktiv med alkoholen och bakfull i går, hade någon fjällpromenad ej varit möjlig. Då hade jag nog mest funderat på hur jag skulle ta mig till närmaste affär med öl. Sådana dumheter slipper jag nu. Nu kan jag köra bil när så behövs.

Många sommarhälsningar från en nykter och välmående människa

För din son och din skull. Flytta. Du kan inte göra NÅGONTING för att han ska ändra sig när han själv inte vill.
Livet är för kort för att inte vara lycklig. Flytta!! /Hälsningar från en fd alkis.

Hej!
Verkar som du provat olika behandlingar AA mm. Men en undran jag får är vad du själv vill i hjärtat?. Bortom ev kognitiva tankar att skärpa sig mm. Du har tex. Anmält dig till en fest som verkar garantera alkohol. Försöker skärpa dig när det ringer. Jag är inte lika långt gången som du verkar det som,men funderar själv ibland över dessa saker. Är det värt din familj att fortsätta eller är det dags att se sanningen i vitögat? Tänker mest på dina barn. De är ju maktlösa för allt detta och älskar sin pappa. Din fru kan ju om hon vill ändå välja att leva ensam utan en alkoholberoende i sin närhet. Dina barn har bara en pappa och det är nu de behöver dig.
Hoppas du kommer vidare, håller alla tummar. Kanske du ska ta ett nytt tag med en bra alkoholterapeut. Finns ju öppenvård inom kommunen tex. Hoppas du inte tar illa upp för mitt svar.

Koltrasten väckte mig inatt med sin vackra sång. Jag lyssnade och kände efter i min kropp. Jo, nykter, ingen tillnyktring, ingen bakfylla.
Brukar annars vakna på natten och inbilla mig att promillehalten är nere på noll. Sedan inträder tillnyktrandet. Massor av vatten krävs. Ganska ofta har jag klarat mig med detta och ingen bakfylla att prata om. De dagarna har jag allt som oftast gått på vinet direkt på eftermiddagen igen. Resultatet har, dag 2 eller tre, varit en slö, lättirriterad och plufsig kvinna. När jag tänker på det så måste någon ha tänkt och kommenterat bakom min rygg. Ja, det är i alla fall slut nu.

Köpte magnesium igår och tycker mig ha mindre spänningar i vaderna (som är värst). Tar dagsdosen ett par dagar och sedan halverar jag nog. Får ta reda på i vilken mat det finns. Såg att det är rätt mycket tillsatt i sportdrycken min son köpte igår. Är skeptisk till kosttillskott men man kan ju prova. Lite placeboeffekt har aldrig skadat.

Dagen är här och det är torsdag. Ser fram emot minisemester imorgon eftermiddag. Det slår mig att jag tänker på själva resan - inte baren, drinklistan och vinet jag kanske ska få tillgång till. Jag säger kanske igen. Idag är jag nykter.

En dag i taget.
Kram

Så väl jag känner igen det du skriver! Din mans ursäkter till att kunna dricka ohämmade mängder öl, bara för att du sa att det var bättre än sprit. Sång självbedrägeri och att slippa det egna ansvaret i sin alkoholkonsumtion ! Känner så väl igen det, det äg som om alla saker man säger, gör osv är en enda lång legitimering i om han kan dricka , eller om man säger något som inte passar så bra ihop med deras missbruk, då är man en värdelös häxa som bara är ute efter att sabba deras liv.
Total förnekelse om hur verkligheten ser ut.
"- vaddå? Jag gömmer ingen alkohol! Det är ju du som gör. Så jag måste ha vindunkar i garderoben, under kläderna!!!"
Typ, så.
Tror du inte liksom jag faktiskt börjat förstå, att om valet verkligen står mellan total nykterhet och fortsatt missbruk, då skulle de ändå välja sin kärlek till alkoholen?
Då jag vid tidigare tillfällen pratat sakligt och då min man ändå varit mottaglig och velat göra någonting pt situationen, då har han tydligt sagt
" nej, sluta helt det kommer jag aldrig att göra. Men hålla uppe en månad inga problem. Jag är inte beroende/ alkoholist utan har bara en hög konsumtion har alltid haft."
Som om det skulle vara tillräckligt. Varken din man eller min är beredda att själva ta ansvaret för det som förstör både deras hälsa men också deras relationer ffa till oss. Nej, skulle inte vi vara så förbannat överkänsliga och bitchiga, då skulle inga problem finnas med att de dricker.
Hur känner du inför detta överförande av ansvar, skuld till problemet?
Jag harar det! Vägrar gå med på det!
Tänker nästan att idag köper jag hem några flaskor ren sprit, och säger helt sonika:
"- varsågod, här får du, så kan du supa ihjäl dig på riktigt! Låt inte mig hindra dig"
Vad kan vi göra för att hjälpa åtminstone våra barn och oss själva?

Hej!
Nu är det ett halvår sedan jul, då du skrev och det har blivit semestertider vilket innebär oändligt med tid som kretsar kring EN sak; ALKOHOLEN!!!
Min man är alkoholist.
Jag vet inte vad jag kan göra. Har förstått på alla kommentarer och på annan fakta från såna " som vet" att jag inte kan få honom att sluta supa, såvida han inte själv inser och vill det själv.
Eg kan jag lämna honom, det är inte det. Dock har jag en önskan att ändå göra det jag kan, innan jag tar ett sådant viktigt beslut.
Min man " avgudar" mig, han är besatt av mitt utseende och har drömmar och planer om vår framtid. Vi har varit ett par i 5 år, är i 45-50 års åldern och jag har en son på 14 år som bor vav med oss. Utåt sett är allt " perfekt".
Under fasaden är han alkoholiserad, dricker periodvis 4 fl vin per dygn, har en kränkande och hatisk attityd mot mig och kallar mig idiot, subba, pms- kärring, bitch osv. Han skyller våra konflikter ( som alltid handlar om hans drickande) på att jag är ett " psykfall, pms- kossa osv).
Om bara jag kunde ha ett trevligare humör, då skulle det inte vara några som helst problem...
Sen att han dricker oerhörda mängder vin, i smyg. Aldrig ur glas tillsammans med mig då jag tar ett glas vin till maten.
Han har vindunkar gömda i garaget, och dessa dricker han ur under EM/ kvällens lopp. Sen ny tur till bolaget, och nya dunkar vin, och någon flaska Gin som klunkas ur samtidigt.
Jag fattar inte att han kan gå upprätt, ännu mindre att han påstår "- full??! Jag?! Absolut inte, kan du inte bara gå härifrån dig subba, pms- kossa !"
Jag får då inte prata klart, då blir han galen och håller upp handen som en " Sköld" mot mina ord...
Hjälp mig!
Vad kan jag göra?

Tack Ullabella för dina tankar och råd!
Ja, nu har han, min man, haft semester i 3 dagar. Precis som jag befarade har han druckit konstant sedan det att han slutade sitt kvällspass på jobbet i må( 3 dagar sedan...)
Jag vet att jag inte ska hålla koll på hans konsumtion, men jag kan liksom inte tro att det här verkligen händer! På 3 dygn har han supit i sig 11 flaskor vin samt några öl!!!
Jag fattar inte hur det kan gå till?
Samtidigt har han varit " smörig" och inställsam mot mig, men under ytan ligger en aggressivitet mot mig. Jag vet inte varför han är så arg på mig? Han blir så motbjudande ju mer han dricker såklart. Stinker alkohol så jag kan inte sova i samma rum. Han blir sur då jag inte vill ha sex( vilket är otänkbart både kroppsligt men även själsligt). Han kallar mig för idiot inför min son, vidare är jag en " bitch, subba, kärring" samt en " PMS- kossa".
Alla dessa kränkande kommentarer då han såklart märker på mig att jag drar mig undan frän honom.
Hur tänker en person som är i hans läge just nu under detta okontrollerade super-skov?
Vill han att jag bara ska försvinna från hemmet så han kan supa ifred? Jag undrar inte för att jag ska vara honom till lags, utanför att kunna förstå varför han känner sådan ilska mot mig? Nu under dessa dagar har jag försökt vara som vanligt, inte påpekat något om hans drickande gjort " mina saker" som att jobba, träna osv.
Men det är som att det inte räcker, han verkar hata mig samtidigt som han hela tiden trånar, tjatar kladdar på mig. Jag hatar honom och hans supande som det alltid blir då han inte jobbar. Då han är i sina jobb- perioder dricker han ju inte, men jag märker att hans planering ich tankeverksamhet hela tiden kretsar kring " när kan jag dricka?"...
Jag känner att jag inte bryr mig om ifall han super ihjäl sig. Hemskt, ja, men förstår att jag inte kan göra någonting åt det.
Snälla! Hjälp mig att veta hur jag ska agera, handla, göra, inte göra???

Hej!
Du är inte ensam om detta, jag själv sitter i en liknande situation med en mamma som dricker och en lillasyster på mitt samvete. En såhär situation är aldrig lätt att lösa, men till en börjar: pratar du med någon om detta? En kurator eller psykolog? Dem kan kanske rådgöra vad du kan göra som blir bäst för er båda, var rädd om dig! Kram

Tänk på dig själv, gör något som gör dig lycklig!

Din situation är hemsk! Jag förstår ditt ansvar som dotter, att du bryr dig, men samtidigt, om du har en 16-åring med i bilden också tycker jag det är dags att höra av dig till någon, (ex.soc) som tar över och hjälper med det du inte kan. Det behövs en större makt här som tar tag, du klarar inte allt på egen hand, sök hjälp!

Tack snälla Cristoffer för ditt meddelande!

Nu är det semestertider med allt vad det innebär. Vi började med en knapp vecka ute i Stockholmsskärgård och nu är vi på Gotland en vecka. Det är intressant att så få reagerar på att man inte dricker. De flesta höjer inte ens ögonbryna åt att man inte vill ha alkoholhaltiga drycker. Jag dricker vatten, läsk eller alkoholfritt bubbel och det går hur bra sommhelst. Har egentligen inget sug efter vin men det är tuffare när jag är hemma själv. Då kommer tristessen och behovet av att fly. Mina vänner som jag är med på Gotland har inte ens frågat varför jag inte vill dricka vin.. Lite märkligt kan jag tycka men så får det vara.
En annan reflektion är att när jag dricker mitt alkoholfria bubbel så har jag svårt att dricka en hel flaska på en hel kväll men när jag drack med alkohol så kunde jag dricka två flaskor... Skumt.

Det är i alla fall härligt att gå upp kl 7 med lilltjejen och sitta ute på trappen med en kopp gott kaffe medans hon springer omkring. Utan att vara bakis, ingen ångest, inga minnesluckor och kan reflekterar över gårdagskvällen utan att få panik när jag inte kommer ihåg vad som sagts, gjorts osv.

Nu är det snart två månader utan alkohol och jag känner att jag tar tillbaka kontrollen av mitt liv. Det är jag som har huvudrollen i mitt liv - inte vinet!

Godnatt på er alla kämpade där ute.
Hoppas att ni får åtnjuta en sommar som ni vill ha den

Idag har jag varit nykter i 25 dagar. Att det gått som på räls är att ta i, men det känns i kroppen min att jag inte druckit på ett tag. Känner mig mer stabil o inte så trött bla. Men nu är alkodjävulen verkligen efter mig. Gubben har rest bort och jag ska vara ensam i hans hus.... Oxå ledig från jobbet passande nog.... Ja ni kan ju tänka er i vilka banor mina tankar går. Känns verkligen jobbigt att stå emot, så extremt lockande... Ja ja vi får se, 24 timmar till pallar jag iallafall. Kram alla kämpar därute

nu är man duschad, men inte helt nykter,, blev väl bara 2-3 till,, nu ligger man med de där skakningarna som oundvikligen kommer,, imorrn blir det kall svett,, dock inte för djävligt tror ja,, ? vi får väl se,,
har i alla fall nattat ungarna, sagt att jag älskar dom ock hur vi ska ta morgon dagen,
öl kassen är tom, och vet i fana om jag köper mer innan lördag?då var man inbokad på hotell för nån sorts hippa!,, lev å må,,,,,

Jag känner mig ensam nästan jämt även när han är nykter tycker jag att han är sur, kritisk. Vill bara göra på sitt sätt. Ut i från hans vilja och vi ska bara följa hans pipa ?

Hej
Jag är i liknande situation mina barn är 10 och 2 1/2 år å jag har valt att stanna än så länge. Men orken börjar ta slut nu. För många vändor.
Min man dricker oxå när han är ensam med barnen. Skulle vilja att de är äldre när jag går men jag vet ibte, det är såå svårt. Hjärtat går ju sönder.
Skickar många kramar och massa styrka

Oavsett kan jag inte leva så här :/ pinsamt med stora balckouter och säger och gör mindre snälla saker tok för ofta när jag dricker på krogen.

Man blir nästan sur på sina vänner som aldrig gör "fel" utan kan hantera alkoholen i alla lägen haha. Festar inte alls ofta men det är kanske det som gör det extra surt? När jag väl går ut varför kan jag bara inte dricka lagomt!!!utan iställe hääääääver i mig som om det är jordens undergång.

Älskar detta forum! Väldigt många är lik mig och det är skönt att kunna läsa hur andra har/hanterar det på sitt sätt.