Senaste kommentarerna i forumet

Det är ju hur bra som helst att du är modig och skriver här och vågar vara ärlig! Annars kommer det aldrig gå! Det är inte alltid man lyckas med det man så gärna vill. Men vi finns här för dig och du har stöd! Var inte för hård mot dig själv bara!
All styrka till dig! Kramar

efter en måttlig AW där jag avböjde en fortsättning ! Känns bra!

Jätte bra jobbat, det blir bara lättare med tiden.

Att skriva dagbok låter som en jättebra ide. I nuläget så markerar jag bara dagarna genom att stryka med grön överstrykningspenna över gårdagens datum.

5 nyktra dagarna nu och suget är verkligen mycket större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Så fort jag är ensam så blir jag sugen och jag har svårt att motivera mig till att göra konstruktiva hälsosamma saker. Jag har ätit löjliga mängder godis, skräpmat och druckit cola varje dag. Som om ett skit skulle göra behovet av annan skit mindre..

Nästa helg är det halloween och i vanliga fall går jag alltid ut då (älskar att klä ut mig). Men det känns alldeles för riskabelt av många anledningar och som tur är dök ett annat alternativ upp. Troligtvis är det helnyktert, men för säkerhets skull tar jag med mig egen dryck. Helgen efter det är det också en sådan där farlig fest när en vän fyller 40. Jag är inte helt bekväm i stora delar av sällskapet och då är risken att det går överstyr väldigt stor. Om jag inte tror att jag kan hålla mig till A-fritt då så får jag nog vackert stanna hemma då också. Jul och nyår ska jag jobba så slipper jag otäcka frestelser då och tjänar en massa extra pengar på köpet.

Om några dagar har jag varit helt vit i en vecka.. jag har ingen aning om när det hände senast..

Tänker på vad du skriver, FM, om halvårsmedaljen. Det är ju förstås så att den är din ändå, alldeles oavsett ditt lilla empiriska experiment med dom där vinglasen för ett tag sen. Man vill ju gärna räkna dom där vita dagarna, sätta in varje en på uppehållskontot, se saldot växa. Men viktigare än så är insikterna, att känna att man går framåt i processen. Att lägga pusslet, hitta sin väg, allt det där som du redan gör. <3

Tack, Moa och Nyckelpigan! Ja, AA är inte dumt alls. Jag har hittat en mötesdag där det inte kommer rakt en uppsjö av folk. Kanske bara mellan fem-tio stycken. Känner att det passar mig bäst. Man får prova sig fram. :)

SL, rara. Tänkte på dig också i dag, lustigt nog. Så där att jag tänkte att nu ska jag lämna en hälsning - och så hann du före.

Ja, hörni. Ramlade över ett gammalt fb-meddelande till en vän häromdagen. "Har käkat Antabus sen i måndags. Mitt mål är att vara helvit i 70 dar, sen kommer sommar, spöregn och semester." Det skrev jag 22 mars 2013. På dagen två år senare påbörjade jag min nuvarande nykterhet. Den fyller förresten sju månader precis i dag, grattis-grattis! Vad jag vill säga med detta är att det där fb-meddelandet så tydligt satte fingret på Processen. I mars -13 hade jag tänket att en vit period skulle do the trick. Och jag var inte villig att avstå alkoholen under min semester. Det tog alltså två år för mig att gå från den villfarelsen till ... eh, ja, min nuvarande. Min nuvarande tro är att jag mår så väldigt bra av att slippa alkoholens alla baksidor att det är värt att leva den, och dom, förutan. Bara så.

Och annars då? Jo tack! Lucas och jag har det gott tillsammans. Älskar den karln. Jag har fått bättre balans mellan alla livets beståndsdelar. Det tog förbaske mig ett halvår men nu sover jag så otroligt mycket bättre. Hah, det älskar jag nästan mer än min karl! Jag börjar få ordning på mitt behov av att fylla mig med snacks och skit som tog vid sen jag slutade att fylla mig med alkohol. Det enda som är helt åt helvete tidvis är mitt himla humör och nu pratar vi inte mer om det. Ja, just det, har blivit blodgivare också!

Till alla dom av oss som misströstar; okej, acceptera att det misströstas. Ha samtidigt tillförsikt, våga tro åtminstone yttepyttelite på att processen faktiskt pågår, om än i det tysta. För det gör den.

Oj, nu bubblar det upp en massa kärlek och jag blir nästan lite tårögd. Kvällskram med extra allt på er!

Har tre barn och får så dåligt samvete i stort sett varje dag. Känslan att jag inte bryr mig om dessa eller maken tillräckligt. Vill ibland bara sitta på en stubbe i skogen och fundera på hur jag ska klara av att leva vidare. Totalt nattsvart mellan varven. Min läkare som jag funderat på att dra några varv i kopieringsapparaten, för sådana behövs flera av, har gjort att jag lever kvar i detta jordelivet och även om jag är förvånad så verkar familjen vilja dras med mig därhemma.
Jag har gjort allt som jag har kunnat och kommit till insikten att saker och ting inte kan bli bättre än så, hur mycket jag än anstränger mig.
Har slitit ut både kbt specialister, psykologer mm. Rest mig från möten och bara lämnat. Känner mig elak och självupptagen. Här smygdricks inget utan när andan faller på så ställer jag flaskan på bordet och skulle någon ta den så går jag ut och slutar det någorlunda lyckligt så kommer jag hem stående lodrätt.
Jag beundrar er alla som lyckas hålla nollan under flera år. Ja, t o m för resten av livet.
Lider med er som kämpar och hoppas att vi kan få ljus över tillvaron och sopa bort de svarta molnen som hopar sig mellan varven.
Naturligtvis finns det dagar, veckor, månader som är riktigt superbra. Men hur får man det att vara så för resten av livet. Ska man alltid sugas ner i det här mörkret och tro att det är fan som hela tiden letar upp en?
Vi vill ju bara få njuta av livet och våra nära och kära innan allt ändå tar slut.

Jag har fått antabus i två omgångar. Första gången var för ca åtta år sedan och då var jag jätte laddad och hade verkligen bestämt mig att det får vara nog. Jag var tvungen att gå till vc tre dagar i veckan, då fick jag först blåsa i mätaren och så fick jag dricka antabusen medan sköterskan tittade på. Första gången jag drack den, på förmiddagen,så kände jag mig så duktig, på kvällen ångrade jag mig så fruktansvärt men jag vågade inte dricka något ifall jag blev dålig. Sån tur var så hade jag fått stesolid som jag skulle ta tre gånger om dagen plus antidepressiv medicin,så jag blev ju av med ångesten. Åt också campral men märkte ingen skillnad. Första veckorna var hemska. Jag tyckte så synd om mig själv, kände som att alla var emot mig, tyckte att livet inte var värt att leva utan alkoholen. Men efter ett tag så vände det, jag kände att jag blev piggare, gick ner i vikt, såg fräschare ut m.m. Det här var på hösten och i maj året därpå när man börjar grilla ute, sommaren börjar närma sig, så var det kört igen. Då hade min man med överenskommelse med min läkare fortsatt att ha koll på när jag tog antabusen. Men det är inget att rekommendera direkt, för jag var så arg på honom, tyckte att han var så elak och jag sa så mycket saker som jag ångrar nu. Han gav upp och tyckte att jag skulle sköta det själv och det sa jag ju att jag skulle göra, vilket jag inte gjorde och så gick det som det gick.
Andra gången, blev jag tvungen att börja med antabus för jag kom till doktorn av andra orsaker och han upptäckte att jag druckit. Så korkat av mig, men jag tänkte inte så då. Samma procedur igen men jag var inte laddad alls. Ville bara dö, så en dag drack jag ändå och tänkte att dör jag så dör jag. Vad dålig jag blev, fick andnöd, dödsångest (fast jag ville dö), knallröd, svullen m.m. Men sån tur var så gick det över. Så nästa gång jag var hos doktorn sa jag att nu känner jag mig så stark att jag klarar ta den själv. Och det fick jag! Men det gjorde jag ju inte så klart. Man blir ju så bra på att ljuga.
Sen har dagarna bara rullat på, druckit varje dag,försökt att ändå vara "normal", men nu har min kropp sagt ifrån. Mitt blodtryck är på tok för högt, jag har fått nåt fel på hjärtat. Vet inte vad men ska på ultraljud om ett tag.
Man blir så egoistisk, jag har struntat i vad min familj har sagt. Tänkt att dom kan dra åt skogen. Bryr mig inte om jag dör. Tills den dagen kom då jag fick reda på att det är nåt fel med hjärtat. Jag var tvungen att sluta med alkohol, gå ner i vikt m.m. Det var precis som att jag levt i en bubbla som någon stack hål på och jag blev så rädd för att dö. Jag ville inte det egentligen. Och här är jag idag. Vissa dagar klarar jag av att inte dricka, men inte varje dag. Suget sitter i ändå, man får kämpa varje dag. Jag ska inte försvara din man men det är så sjukt svårt att sluta, man tänker på hur och när man kan kan dricka nästa gång. Jag tror inte att han kan klara av det själv om jag ska utgå från mig.

kom och tänka på dig när jag vandrade hem. Ville bara säga det och att jag hoppas du har det bra.

Kram

Visste inte om jag skulle orka skriva här nu. För vill ju vara den som lyckas och när jag bestämt mig slutar med A. Men känner att det här får vara min dagbok och jag är ju inte perfekt. Har druckit en flaska vin ikväll, och just nu ger det mig styrkan att klara av kvällen. Jag ska lägga alla barnen, fixa tvätten och ta toan medan sambon ligger i sängen, för han är ju deprimerad och sjukskriven. Jag orkar inte utan vin. Vill ju men just nu....... NEJ

I vissa "krig" är alla repliker tillåtna ;-) Så använd den du..
Du får gärna använda mig som "mental boxboll" om du vill.. Jag tar sällan något personligt.. Jag tror att det här med "medberoendepersonlighet" som ofta grundläggs i barndomen (oavsett om det rör alkohol eller ej..) gör att man lagrar väldigt mycket ilska och oförrätter.. Sådant som pyser ut, när man själv minst anar.. eller vid "fel tillfälle"
Jag anser att man visst får vara både bitter och förbannad för att kunna släppa ut vissa saker.. Men sedan får man också lov att titta på (som du skriver vrida och vända på saker) för att se vad som ligger bakom.. För det är sällan det vi vid första anblicken tror..
Först då kan man göra något åt det! Det är som med skräp.. Man "vet om" att det är dammtussar under sängen.. och man kan vara trött och sur för att de ligger där.. Japp! men det är ju först när vi blir tillräckligt förbannade för att plocka fram kvasten som skiten åker ut.. (annars kan man ju sitta och tycka synd om sig själv i evigheter eller stänga dörren och skämmas, även om ingen av gästerna skulle komma på tanken att lyfta på överkastet och kika ;-) )

Ja, grymt öde att möta en "vän" som betyder mycket som man sedan tvingas välja bort. Ingen fan på väggen där inte, bara en sanning om än en plågsam sådan.

Känner igen en hel del av det du skriver. Och har en dröm av att slippa planera så det finns tillgång till vin. Och jag tycker det är så skönt att höra att fler än jag sitter fast i den falska tryggheten.

Etanoldrift... Fick mig ett gott skratt, kan mycket väl se mig själv använda din replik i rätt sällskap (den om att dricka hela flaskan), precis min humor!

Tack, Linn! Vad skönt att du finner hopp i min och andras trådar, det gör jag med. Jag hoppas du hittar din väg!
Det pågår en massa i mitt liv just nu men a finns inte med i ekvationen. Just nu har jag en sådan fantastisk koppling till a som bara får mig att minnas rastlösheten/ångesten som a satte igång, jakten på fler situationer och mer att dricka. Som en inbyggd Antabus... Det lär ju inte vara men just nu är det skönt.
I övrigt känner jag mig frustrerad, arg och jagad. Vet inte om jag för första gången ger mig själv full tillåtelse att stå upp för mig själv. Innan hade jag en skuld och skam att bära som gjorde att jag inte kände att jag förtjänade vissa saker... Nu bubblar de väl upp... Försöker stanna i känslan och inte agera, låta allt landa innan kag sorterar ut vad som är värt att ta strid för. Jag önskar att jag hade en sandsäck att boxa på... Tänkte att skriva får bli en mental sådan. Kram till alla där ute

Kunde inte hålla med mer :-) Känner lika! Jätteskumt. Det händer andra, men inte mig ju... Men det är jättebra om man inser problemen själv och erkänner dom. Bara då kan man förändra :-) Heja oss!

❤

Varje besvikelse är dock ett tillfälle att lära sig något på. Vi förändras och kommer lite klokare och starkare ur varje besvikelse, om vi vill.
Jag har varit medlem här i snart 2 år. Aldrig kommenterat något eller skapat en egen tråd. Men nu är det dags och hoppas kunna bidra med något vettigt.
Gick i "väggen" och är nu i en återhämtningsfas. Fortfarande skakig och balanserar på en lina som tar all kraft av mig. Kommer hem från jobbet och orkar inte mer än äta och sen sitta och läsa. Går och lägger mig samtidigt som yngsta barnet.
Min far är nykter alkoholist sen 35 år tillbaka. Min bror är i skiten men klarar arbete och familj.
Känner att livet är grått och trist och mellan varven drar jag på och dricker mig dyngrak. Min man som är sååååå präktig får bädda ner mig och ser till att dagen efter blir ett rent helvete.
Vet att jag utan honom legat i sängen hela dagarna med en whiskyflaska under armen. Jag skulle vilja leva ett ensamt, härligt liv. Utan tjat och anklagelser, men kan inte.
Life's a piece of shit

Tack det värmer:) Jag kan inte fatta att det är mig jag skriver om. Precis som man är två personer. Skumt!

lycka till! berätta hur det gick.

PS. Här inne finns så många bra trådar att följa, som har hjälpt mig! Och alla är verkligen varma och vänliga :-)

Hej Peachen!

Jag är också ny här och när jag skrev mitt första inlägg så skyndade jag mig och skickade fort. Bara för att jag inte skulle börja radera och börja ljuga. Jag känner en enorm skam och jag kan inte förstå varför jag gjort som jag gjort!

Vad bra du är som skriver! All styrka till dig och lycka till med allt! Varm kram!

Ville bara önska dig lycka till med allt! Jag vet inte om jag har något råd att ge. Men du är stark som skriver här! Du är inte ensam! Jag har gjort så mycket tok på fyllan och jag har också smygit. Dock gick det inte så bra till slut eftersom min konsumtion ökade och man kan ju inte smyga när det är uppenbart att man är påverkad.

Hur tror du att din fru skulle reagera om du berättade?

All styrka till dig!

Tack nyckelpigan! :-) Ja det kändes jätteskönt att få komma in här i värmen när allt kändes så jobbigt! Det här
Forumet är så himla bra!
Önskar dig all lycka! Kramar!

Grattis till din halvårsmedalj och vad skönt att du får ut så mycket av AA-mötena! Kram

Tack Sisyfos för ditt välkomnande! Det värmer verkligen!
Jag önskar dig lycka till på din resa :-)