Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas du mår bra. Lyckan kommer till dig och jag är glad att du nu har en nykter man. Det är du verkligen värd.
Ingen brytning på fronten här inte. Fattar inte att kroppen orkar. Ibland undrar jag om det är ett utdraget självmord.
Snacket gick igår att om han inte hade haft sin hund skulle han inte leva. Ja, ja tänkte jag, mycket snack men lite verkstad.
Flummigt jävla fyllesnack. Försökte sluta igår, gick ju inte sa han, svetten hade forsat på honom och darrningar tilltog undr
dagen. Så det blev lite självmedecinering som lindar in ångesten i bomull för bara några timmar. Jag har lappar framme till
psykakuten, öppenmottagningen som även har dropin tider. Alkoterapefterna där han gick en säger en gång.
Jag kan inget mer göra.Gör saker för mig själv och tillsammans med min syster min enda nyktra vän. Var även på möte igår och
det var mycket skratt och sorg.
Inget ska knäcka mig nu.
Kram och sköt om dig, tänk på dig själv
Konstnären

Alkoholtankarna är borta idag, just nu och tack för det. Blir glad att du tänker på mig. Läget är
inte bra blev ju ytterligare en dag i går. Snackade igen om att han måste söka hjälp. Han tar sig inte
ur det här själv som han så envist påstår. Jag måste komma till min punkt går snacket. Som åskådare tycker
jag den är passerad för länge sedan. Som tur är hittar jag på saker, jag har ju inga arbetstider mellan 8-5.
Utan jobbar ju på frilans, men piskan har jag på mig. Måste ju ha in pengar. Pengar finns, men inte i överflöd.
Hoppas iprenmannen hjälpte din rygg. Flytta är ett helvetets tungt. Hjälpte min syster för ett par månader sedan.
Prylar till ve och förbannelse. Upptäckte då att hon har samlarmani, tack gode gud är jag befriad från det.
Vet inte om det är en ersättning för alkohol. Hon är ju nykter sedan 16 år. Den gången var jag med henne på psykakuten.
Som stöd och hjälp. är Är nog därför vi är ganska tajt. Hon sa ju till mig många ggr. att jag skulle vara mer försiktig
med alkohol. Jag bara viftade bort det, skulle jag ha problem med alkohol, tyvärr fick hon rätt.
Jag vet inte vad jag ska göra åt situationen här hemma. Som jag skrivit innan är det stört omöjligt att hitta hyresrätter
i denna staden om man inte är någon högt uppsatt person. Ska hem till syrran under dagen för stöd och gråta lite men bara lite.
Man läser ju om människor som blir frälsta, hellre en frälst man än en onykter.
Det sista som överger mig är min humor, flinar ofta när jag inte ska, du vet som man gjorde när man 14.
Idag muränan inget första glas för oss.
Kram till dig
Konstnären

God morgon! Hur går det där hemma...? Tänker på dig! Kram

God morgon Konstnären! Hur är dagsformen idag? Det var ju lite mörkt igår. Hoppas det får vara bättre idag.

För egen del krasade det i ryggen imorse. För många flyttlådor... Insåg just att ryggont också varit en god anledning till att hälla upp ett glas vin. Men inte idag. Ipren för det bli.

Ha en fin dag! Kram

Hej Lill-Per och grattis till dina 17 dagar. Vi har ju följts åt här på forumet både när det gått bra och dåligt. Båda vet vi vilken mäktig fiende vi har att göra med. Jag har själv inte varit aktiv här på forumet på senare tid. För att göra en kort summering har det inte gått något vidare. Korta vita perioder, allt mellan 3-10 dagar har varvats med några dryckesdagar. En del värre än andra. Kul att höra att antabusen verkar fungera för dig. Själv mådde jag inte bra av antabusen. Fick ont i magen, hudrodnader, etc så jag slutade......

Är nu inne på min fjärde nyktra dag. För tusende gången vill jag bli kvitt eländet för gott. Jag följer gärna dig (och naturligtvis alla ni andra) på den gemensamma resan mot "frihet" och ett bättre värdigare liv. I natt blev det inte mycket sömn. Har vridit mig fram och tillbaka i sängen sedan halv tre men ingen har ju dött av för lite sömn. Det kommer säkert att bli bättre.

Jag vet inte hur många ursäkter jag haft för att inte sluta dricka helt; stressad på jobbet, deprimerad, behöver varva ner, fira något, sätta guldkant på tillvaron, var med i det sociala livet. Till slut är jag alltid tillbaka på ruta 1. Jag har alltid försökt knyta näven i byxfickan och gå vidare men det har aldrig varit en hållbar lösning. Jag hoppas och tror att jag blir ödmjukare med åren och måste nu inse att jag kan inte skylla på någonting i min tillvaro som rättfärdigar mitt drickande. Nu hänger det bara på mig och min inställning. Inga vita knogar längre utan endast helt och fullt acceptera att jag kan inte dricka..........

Ha en bra dag i det kalla sommarvädret
Tjalle

Tittar in på småtimmarna och vill bara dela med mig av mina senaste bravader.
Gick till vårdcentralen, sa rakt ut som det var. Alkoholproblem, måste få komma nu. Efter viss möda fick jag en tid.
Läkaren tackar mig för att jag kommit dit och att jag vågade ta steget! Inte många gör det, sa han.
Han var uppriktigt glad och han gav mig sån energi. Det kändes som det mest naturliga i världen.
Han skrev ut Antabus.
På apoteket kände jag en pinsam, besvärande känsla långsamt krypa på mig. Skam.
Ju längre tid det tog att få ner den där jävla burken i påsen desto mer som en pinsam förlorare kände jag mig. Märkligt nog kunde jag snabbt vända denna negativa spiral av tankar till att känna mig som en vinnare. Med ens då jag knallat ut från apoteket och satt mig på cykeln kändes allt så mycket lättare och jag kände mig som en pånyttfödd medelålders man i sina bästa år. Jag småsjöng och log för mig själv när jag rullade hemåt.
Väl hemma och burken placerats in i ett skåp i köket, på hyllan allra högst upp, längst in, så kände jag mig rätt trygg men tankarna snurrade ändå rätt mycket. Efter en vecka högst upp i skåpet och en inbjudan till stor fest, ikväll faktiskt, så började jag fundera över om det inte skulle vara en bra idé att börja med tabletterna efter denna fest.....
Tanken höll på att göra mig galen. En tidig morgon i förra veckan då katten väckt mig för att tigga mat så började tankarna snurra runt alkohol och fest så fort jag stigit upp från sängvärmen. Ångesten och känslan över att vakna bakfull och eländig ledde mig mot högsta hyllan och jag tog min första tablett där och då i samma veva som katten nyfiket tittade på mig och undrade vad jag höll på med och samtidigt jamade efter sin mat.
Det var i torsdags förra veckan och nu har jag gått in på min 17:e dag. Ska ta en tablett i veckan och det sköter jag själv utan övervakning från någon annan. Precis då jag själv känner att jag behöver.

Idag har jag alltså suttit i en lounge på en flygplats igen och väntat fyra timmar. Fri sprit, vin, öl och drinkar.
Inget sånt för mig, bara god mat och jobb på datorn. Tanken slog mig vid ett tillfälle om Antabus verkligen fungerar? Kanske det bara är placebo?
Jag tror inte det, och kommer inte heller testa.
För mig är det här en stor hjälp på vägen mot nya mål och nya vägar. Om jag inte kan dricka på grund av en liten brustablett som inte smakar något så säger jag bara tack för hjälpen!
Min hjärna ska programmeras om nu. All min energi ska läggas på annat än alkohol framöver.
Kära nån, energi det har jag massor!
Livet är just nu så bra och jag ser fram emot semester utan alkohol med familjen vid min sida.
Allt är mycket skört, men just nu i den sena timmen är jag lycklig över att återigen vara uppe på stigen och snart ute på den gröna vackra ängen igen. Jag vill inte vara rädd längre. Jag vill vara trygg och levande.
Jag tror jag är på väg.
Kram till er alla som kämpar därute.
LP

hjälp mig

Du ska självklart följa din egen magkänsla! Lägg inte alltför stor vikt vid mina råd angående er stuga, jag inser att jag talar ur eget perspektiv och med en önskan att hjälpa. Jag respekterar dig och den resa du har gjort och gör och jag är övertygad om att du själv vet vad som är bäst för dig.
Jag önskar också att jag kunde ge dig en fristad under tiden som din man fortsätter att dricka. Skönt att du är så företagsam och att du har din hund!
Jag känner igen känslan av trötthet och tomhet, utmattning, både fysiskt och psykiskt.
Den dagen, som rimligtvis borde vara nära nu, när det vänder för din man och han till slut tar tag i sitt missbruk kommer förmodligen att vara en omställning även för dig.
Precis som du skriver så är det då utrymme finns för att bearbeta för att sedan kunna gå vidare. Medan dom dricker hinner och orkar man inte bearbeta så mycket, man har fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan!
Jag känner för egen del att jag har en hel del triggers att jobba bort också, jag tror att det är kopplat till bristen på förtroende så tiden måste nog ingå som en viktig komponent i mitt läkande.
Sen är det ovant med närvaron, den mentala närvaron. Jag upptäcker att jag har levt ett väldigt ensamt vuxen liv ett tag och att jag har blivit van att ha all planering i min egen hjärna. Jag har stängt av maken i stor utsträckning.
Nu ska allt börja fungera igen i gemenskap och det är nog inte så bara...
Det blir lite som en ny relation som startar och ska byggas upp fast med många skador och sår.
Jag hyser dock stort hopp om att vi båda ska komma ur detta starkare och visare tillsammans med våra makar! Jag lägger också stor tillit till vägledningen i 12 - stegs programmet! Med hjälp av dom får jag verktyg till att hantera mina egna reaktioner och agerande samt hjälp att sortera det jag behöver bearbeta.
Jag hoppas det snart är över hemma hos dig och att maken når botten och vaknar upp!
Du besitter en makalös styrka som står upprätt i allt detta och som trots det sätter ljus på din egen tillvaro.
Stor varm kram!

Hej! Kikar in för att säga hej och undrar hur du mår och hur det går för dig? Kram

Hej mittendaliv. Jag blir så ledsen när jag läser alla inlägg här :( känner igen mig så mycket och det är så sorgligt :(
Min sambo bara dricker, ljuger och försöker "muta" mig med att köpa massa saker, kläder, parfymer mm. Jag vill inte ha nånting annat än nykterhet!!

Han har sin "pappa" som nyligen blivit nykter alkoholist och går möten osv. Så han stöttar honom och försöker ställa upp på honom. Han vet även att han själv har problem, men orkar inte ta tag i det antar jag. Han var med om ännu en fordonsolycka nyligen med blåljus och sånt. Och det känns som att hans enda chans (eller våran enda chans), är att han åker in i finkan!!!! Ibland vill jag bara ringa och polisen för att skynda på ärendet och hämta han på en gång. Men en timme senare känner jag helt tvärtom :/ tycker synd om honom och kan nästan gråta för att jag tänkt så elakt.

Hela tiden är det så där, längtar tills han åker hemifrån så jag slipper han, saknar och tycker synd om honom när han är borta.
Tänker på barnen som älskar sin pappa.. Fast han har kort stubin och är lite konstig ibland :(

Den här veckan är han borta och jobbar så jag ska njuta och gråta ut och tänka och sakna och hata.

Hoppas allt blir bra för dig tillslut! Kramar

Jag har också vuxit upp med en mamma som är alkoholist, och klarar inte heller av fulla människor eller folk som stinker alkohol. Jag vågade heller inte ta hem kompisar och har blivit ensam pga det. Jag har inget förhållande just nu, men har haft killar som har dragits till alkohol och jag klarar inte heller av det. I framtiden kommer jag bara vilja leva med en partner som har samma syn som mig på alkohol, alltså är nykterist - men inte tidigare alkoholist. Ska man kunna fortsätta leva i ett förhållande är det viktigt att det inte finns några stora problem, och om du har förklarat för din pojkvän och han fortfarande väljer alkoholen framför dig får du väl lämna honom.

Fan va skönt JmT. Du är förbi första puckeln.

Hej, ville bara skriva att jag känner igen mig så väl i de du skriver. Och verkligen de där med sex, min sambo skyllde på min mens senaste fyllan!!!! (???). Och han behöver så mycket kärlek och att jag bara är kall och inte vill kramas. Jag hade gärna kramats och gett kärlek om han varit nykter och sig själv.

All lycka till till dig!

Har träffat en man sedan 2 år visste inte då att han var alkoholist han har haft 4 rejäla återfall sedan dess innan den senaste sa jag att en gång till så får du packa ihop vi har var sitt boende jag vägrar att flytta ihop har lämnat ett 40 årigt skit äktenskap bakom mig, de svåra är att han är den underbaraste mellan varven har packat ihop hans saker och skickat hem honom, kan tänka mig att vi träffas någon gång lite mer sällan, Han blev av med sitt körkort p.g.a. mig kom onykter nu ska han till läkare och ta blodprov varje månad i ett år ja vad göra

Härlig inställning!! :-)

jag lider med dig! Det tog väldigt lång tid innan jag började säga hur det var - och till och med då inte hela sanningen - till närstående och vänner. Jobbet är en helt annan femma. Å andra sidan kan det ju vara bra om man har en chef man litar på som kan förstå varför man är så trött hela tiden. Kanske du till och med kan få någon slags hjälp via jobbet?

Får man fråga hur länge det hållit påför dig/er?

Idag är min man inne på 6:e dagen utan alkohol. Det är fortfarande alldeles för tidigt att säga hur det här kommer att gå, men jag kan säga att under de här dagarna har jag kunnat vara avslappnad, han har varit mer av sitt gamla jag och han ringde till och med från jobbet nyss för han tyckte att jag hade låtit nedstämd i morse! Det hade inte hänt för bara en vecka sedan. Då såg han inte mig överhuvudtaget.

Trodde att midsommar skulle bli en pärs, men han har tydligen bestämt sig. Han sa att det svåraste var när jag drack rödvin till middagen på midsommarafton. Annars har han upptäckt alkoholfri öl. Bara det får honom att inte känna suget så måste väl det vara bra? Vad tror ni som varit med ett tag?

Idag skulle jag bara vilja ligga på soffan och dricka te, men jag måste jobba.

Stor kram till er alla!!

Har läst ett par stycken utav dina inlägg och tycker det är häftigt att du fortfarande skriver, du verkar ventilera bra här. Och folk verkar uppskatta allt du skriver, mig inräknat. Själv är jag snart tjugotre och tampas med just ångest dagarna efter, blev en 4-dagars nu till midsommar och den ramlade ned på en ordentligt igår när man låg och försökte pussla ihop dagarna som gått, funderingar på vad man sagt och hur man betedde sig.
Tvungen att ge lite cred till dig, har blivit inspirerad och siktar själv på att hålla mig nykter veckan ut iallafall.
Villevalle

..att några av våra gäster och svåger hade blivit oense på småtimmarna.
Det hade tydligen stått därute i midsommarnatten och argumenterat för sin sak, fyllebråk dvs...
Inget de berättade dagen efter om, något de ville tona ner...
Fick höra det av deras fruar som hade vaknat av de höga rösterna trots att de sov ganska så långt därifrån.
Vi sov närmare men vi hörde ingenting, antagligen helt uttröttade efter en slitsam dag.

Förklarar ju en del varför deras gäster försvann ganska så tidigt på midsommardagen?..

Inget de pratar om...

Så kan man ställa sig frågan, varför inte?
Varför är det så viktigt att prata högt för sin sak på fyllan, och inte dagen efter?

Troligen därför att det just var en fyllegrej, och sådant pratar man inte om i efterhand.
Skäms man, ja troligen...

Och så ifrågasätter man varför jag inte dricker längre, ja varför?
Men....jag behöver inte skämmas över vad jag gjorde under gårdagen, jag har kollen, nu, då och sedan...

En frihet som jag tycker att jag egentligen inte skulle behöva ständigt försvara.

Livet blir ju totalt sett så mycket enklare att leva förutan alkoholen, man tror det inte till en början, men de som orkar härda ut får till slut sin lön för mödan.
Och den är inte tillfällig, utan håller livslångt så länge man håller sig ifrån alkoholen.

Berra

Det är en jobbig resa du har framför dig, men det är en resa mot något bättre och den kommer stärka dig!!!
Du kommer lära dig, inse, känna, tänka, önska - och du kommer bli starkare!!!

Det är klart att du är ledsen, att jag var ledsen, för det är ju den största sorgen i livet: jag skapade att liv med någon som jag ville, önskade och drömde om att spendera livet med, och jag kämpade mig blå, jag försökte ändra mig så mycket för att passa in i det så att jag tappade bort mig själv - jag vågade inte skratta som jag hade gjort innan, vågade inte säga vad jag tyckte, lade oerhört mycket tid och energi på att försöka hålla exet lugn, och att försöka hålla stenkoll på det jag kunde kontrollera (välstädat hem, ordning och reda, ren och tom tvättstuga, god hemlagad mat...). Att plötsligt inse att allt det där som jag drömt om faktiskt inte finns längre - att alla hårda ord och alla förstörda känslor - det är klart att det är knäckande! Och i efterhand så känner jag en stor lycka över att jag kunde gråta så mycket över det, att jag kunde bearbeta sorgen här på forumet och med min samtalskontakt - för annars hade det ju funnits kvar, nertryckt inom mig.

Att du läser men inte kommenterar så mycket är nog helt enkelt en fas man går igenom: först skrev jag jättemycket, och sedan mådde jag så dåligt att jag läste lite, men knappt orkade skriva något, jag hade fullt upp med mitt. Jag kände mig egoistisk, men när jag tittar tillbaka så var det så mitt behov var då - jag orkade knappt med mig själv och det är faktiskt ok - känn ingen press att du måste kommentera andras inlägg (även om det är sorgligt med alla som skriver!) - idag mår jag bättre och känner enorm styrka och utbyte i att kunna skriva till andra - även om jag inte alltid hinner vara så aktiv, och faktiskt inte orkar skriva till alla, men kanske att jag hjälper någon eller några, och det måste vara gott nog!

Jag är starkare idag, men det jag har varit med i, levt i, det har satt spår i mitt liv för evigt! Och jag undrar ibland hur länge jag ska bli så berörd av honom... Jag försöker tänka att det har släppt mycket, och det kommer släppa ännu mer -
för 11 år sedan tog det slut med en kille jag varit tillsammans med i 5 år, och "vår låt" var "Hon är så söt när hon sover" med Bo Kaspers Orkester. De först åren efter att det tagit slut så kunde jag inte ens höra den, men idag tycker jag om den låten igen, trots att jag kan tänka på när vi lyssnade på den, vart vi var då, hur vi satt osv, men det gör inte ont längre - det är mer ett fint minne. Det är inte så långe sedan jag lämnade exet, det är klart att det kommer sitta i länge än, och särskilt som han påverkat mitt liv i betydligt större utsträckning en mannen innan.
Senast förra veckan mötte jag exet, han såg så ledsen ut, och jag ville ju bara hålla om, trösta - som så många gånger förr... Men - jag kommer aldrig att låta mig trösta honom igen - för även denna gång slutade det som alltid förr: helgen har kantats av mail och sms där han vänder på saker jag sagt, talar om att jag inte är en bra mamma, tar upp exempel på hur dålig jag är osv. - Men jag är starkare idag - det fastnar i mig, men jag har inget behov av att förklara mig, försvara mig, lugna honom osv.

Jag tror nästan att jag är jag idag - jag får ofta höra att jag är gladare idag, jag känner mig mer avslappnad, kan göra vad jag vill - livet väntade på mig, och nu är jag här - och livet väntar på dig, och du kommer också komma till lyckan, glädjen, lugnet, harmonin, säkerheten, och ibland kommer det att kantas av lite sorg - men det går över!
Kramar, i mängd!

Midsommarhelgen är slut och stugan tom på gäster. Det var en väldigt lugn och bra midsommar. Alkoholnivån var väldigt låg. I dag känner jag mig glad att vara på rätt väg. Jag har pratat med maken om att det måste bli en förändring när det gäller alkoholen och jag tror att jag har honom med mig. Nu ska jag se till att resten av sommaren blir alkoholfri och fylld av vettiga aktiviteter. Det är nu man ska bunkra upp energi inför den mörka årstiden som ju kommer så småningom.

Åh, vad känner igen det du skriver Flygcert- precis så som du beskriver ditt liv så känner jag nu. Känns som att jag kommer att leva hela mitt liv ensam och inte våga tro på kärleken igen. Tänkte igeå att när vi var två så fanns det ju någon där hemma iallafall- men jag försökte att intala mig själv att det var ju inte så jag ville ha det- "att nån fanns under samma tak" jag vill ju att någon ska finnas vid min sida och trösta mig när jag gråter- finnas där när jag som mest behöver det. Min resa har bara börjat och jag vet att jag måste hitta mig själv. Jag måste börja hitta mig själv igen. En mödosam tid ligger framför mig.
Jag läser många trådar och följer er "gamlingar" här på forumet men är dålig på att lämna avtryck. Vad jag kan bli så himla berörd av och som jag inte brukar orka läsa är alla nya människor som ansluter sig till forumet- tänk att så många far illa av alkoholen. Det är skrämmande! Jag avstår inte att läsa pga ointresse utan helt enkelt pga av att det just nu är för jobbigt att bli påmind om hur jag sjäv hade det för en tid sedan. Tack Mulletant för att du påminner mig om hur min resa har varit- det hjälper när jag börjar vackla.
Min lägenhet blir inte min förrän vi gjort klart allt omkring huset......Tungt att behöva vänta på banken pga semester. Allt såg mörkt ut ett tag men jag har bestämt mig för att inte lägga någon energi på det jag inte kan göra något åt utan vara säker på att detta löser sig och att jag inom en framtid har mitt eget boende och kan börja leva igen.
Till alla er som vacklar i beslutet att lämna eller stanna kvar i ert förhållande vill jag säga; det gjorde ont att gång på gång bestämma sig för att ge förhållandet en chans att gång på gång klättra några steg upp på stegen för att sedan ramla ner igen. Det gjorde ont att lämna och vägen har inte varit rak och enkel men jag känner mig lugnare även om jag sörjer det som jag lämnade- nämligen den familjelycka som jag önskar hade funnits. Att bestämma sig för det ena eller andra tar tid- för mig har det tagir flera år- tills jag tillslut kände att nu är jag redo och då kunde ingenting stoppa mig. Jag besämde mig för att gå genom elden och jag ställde in mig på att det kommer att göra ont men jag kommer att överleva och det har jag gjort.
Det är skrämmande hur mycket skada alkoholen utgör. Det finns inte ord- man är helt maktlös och medberoendebeteendet sitter djupt rotat. Jag funderar fortfarande mycket på vad han gör, var han är, hur han gör saker och hur han mår.

Tack. Det kan tyckas att drygt nio månader är en lång tid men för mig är det alldeles nära. Vet inte
hur jag tänker, känner mig stabil häri nykterheten. Men det är som minerad mark att åka dit. Kanske
bara mina tankar som busar med mig. Jag tycker ju faktiskt om att vara ensam med mig själv ibland. Är
bara så rädd att den där rastlösheten ska komma över mig. Jag vet ju att jag aldrig kan bli frisk från mitt
alkoholberoende, bara hålla mig ifrån. Svårt ibland, ja, men det skulle aldrig vara värt det.
Funderar hit och dit. Måtte min man komma dit din man är idag även om det är i början. Skulle så ske kommer
jag att ha mycket att bearbeta då mycket av min energi lagts på hans drickande i en månad. Även om jag låtsas
som jag inte bryr mig, så kommer den stora tröttheten på kvällen, tomheten.
Stugan väntar alltid på mig. Tänka, tänka. Måste nästan ha något att göra hela tiden, jag är en rastlös själ
svårt att bara sitta ner på ändan.
Må bra vännen
Kram Konstnären

Jag tror inte det finns några genvägar för att slippa ångesten första tiden. Visserligen fick jag hjälp
med det av läkare. Men när jag slutade med dom efter fyra dagar slog den till igen. Den höll i sig ca 10
dagar för att sedan avta mer och mer. Idag är jag helt ångestfri. Underbart.
Kämpa på. Dricka i ensamhet är ingen bra kombination, jag gjorde det oxså.
Skriv av dig här det hjälper.
Konstnären

... känner med dig!
Hade du varit här så hade du fått varma kramar, en kopp te (eller kaffe?), nybakat bröd och väldoftande kaprifol vid din sida!

Tänk på dig, vad du vill och vad som är viktigt för dig!! Du har gett så många chanser, stöttat så mycket - du behöver inte göra mer!

Försök ta dig ur det där med döttrarna - du behöver din kraft till dig själv just nu!!

Kram!

Så härligt för dig att få känna att någon är snäll, fin och bra mot dig!
Det behöver inte alltid vara mer än så heller!

"Jag tror inte att jag älskar honom ens när han är nykter för det har hänt för mycket som har tagit död på känslorna."
Detta känner jag väl igen! Min tråd heter ju "Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka..." - allt som hände, alla saker exet sa och gjorde, det gjorde att jag fick mer och mer nog... Det satt liksom kvar någonstans inne i mitt hjärta och min hjärna och trängde helt enkelt bort kärleken, tills han hade förstört den helt och hållet. Jag försökte i början tala om att det går inte att hota, skälla, gapa, kalla mig saker, osv, men det var för döva öron - han ansåg att blir man arg så måste man visa det genom att få häva ur sig allt det som kommer upp i huvudet, och sedan menade han att "efteråt är det ju över" - ja, för honom var det kanske det, men för mig fortsatte det ju bara...

Självklart har döttrarna påverkats, men de kan få hjälp - försök att inte låta det äta upp dig, du har ju också en chans att visa vad man kan göra om någon behandlar en så som du blivit behandlad.

Kramar!!