Senaste kommentarerna i forumet

... är det den sista september. Då ska jag tänka på dig, Fenix. Varm kram.

Blir så glad av dina härliga inlägg!!!!!❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Förstår att du står där med skammen och vill städa bort den? Tänker på dig :(

Jag vaknade efter fyra timmars sömn med den vanliga magvärken och en känsla av att någonting var väldigt fel.
Så kom minnena av den senaste nattens händelser och jag såg spåren i mitt hus. En trasig toastol, madrassen på hallgolvet, smutstvätten, de tomma burkarna. Nu förstår jag bättre varför kvinnorna som bland annat Moa Martinsson har skrivit om varit så besatta av att städa och hålla rent. Mannen gick iväg nyss och jag tänkte vad skönt, nu kan jag ta fram såpa och svabb! Här ska vädras!
Du Answe77, jag tror inte att du kommer att hamna i den här situationen. Så länge du har omsorg och skuldkänslor för din familj är du motiverad att ändra din livsstil. Du har ju också ork att bry dig om andra och det är ett bra läkemedel.
Min man har blockerat de känslorna sedan länge och jag vet inte om det går att väcka upp dem igen.
Jag kan i alla inte göra det.

Sänder en varm kram tillbaka o hoppas du får en fin dag!!

Man genomfars av en sån mäktig efteråtkänsla när man vågar trots att man inte egentligen törs. Som att vinna tillbaka sig själv.

:)

Det kan hjälpa. Börja träna karate, börja springa, gå på gym, skaffa en PT, eller vad som helst som du skulle kunna gilla/må bra av. Läsa och sova är också bra. Spela ngt dataspel online?
Har du någon ny relation? Jag själv har börjat med nätdejting och det tar mycket tid ;-) Väldigt roligt faktiskt att prata med folk. Men en får ta det för vad det är.
Lycka till med din förändring.

Man kan be om en journalspärr. Detta innebär inte att någon annan vårdgivare inte KAN gå in och läsa din journal från tex beroendemottagningen, men om någon gör det är det tjänstefel och det kan leda till åtal. Be om en spärr (man skriver på ett papper).
Googla på "Spärra journal" och läs om vad som gäller i just ditt landsting, eller ring och fråga.
Tyvärr tror jag att det är så att Vissa myndigheter har rätt att läsa i din journal utan att fråga dig först (trots att journalen är spärrad). Det är för att kontrollera att bestämmelser som styr hälso- och sjukvård följs. Försäkringskassan och socialtjänsten har rätt att få läsa journaluppgifter utan ditt samtycke. Du kan inte spärra information för personal inom den enhet som spärren avser.

för tillfället linker. Kan bara föreställa mig den oron och ilskan du känner. Jag tolkar dina inlägg som att det hela tiden stegrar och blir värre med din mans missbruk? Jag har själv missbrukat alkohol och druckit i tid och otid. Även i smyg men din makes beteende är något alldeles extra. Man kan kanske inte sätta en skala på hur mycket alkoholist man är men det ni går igenom måste ju sluta omgående. I alla fall måste du göra något för din egen skull. Även om det är otroligt svårt så måste du tänka på dig själv och bara dig själv just nu. Har han inte viljan att ändra sitt drickande och missbruk så kommer han alltid återfalla till slut. För din och din familjs skull så kan man hoppas att detta är det sista fylleracet din man har för all framtid och att ni tar er till kliniken på torsdag för att börja resan mot ett nyktert och tryggt liv. Låter väldigt konstigt men ibland så kanske man tar farväl av alkoholen genom att tokdricka sista tiden? Vad vet jag? Håller bara tummarna för dig/er. Du verkar vara en människa som är värd så mycket bättre än oro, sorg och ilska.

Jag tänker att även om han inte slår i huvudet nästa gång ringer jag 112 så att ambulansen kommer hit. Och sen utgår jag ifrån att han blir inlagd några dagar, men så kanske det inte är?
I bästa fall upprepas inte händelserna före torsdag då vi har bestämt ( men jag litar inte på honom ) att besöka en missbruksklinik tillsammans. Alkohollinjen ringer jag idag.
Döttrarna vet att det är illa även om de nog inte kan föreställa sig hur långt det har gått.
Jag ska söka läkare själv. Har fått högt blodtryck och ont i magen.
Nu har jag inte sovit mer än fyra fem timmar per natt i en vecka trots sömntabletter. Det är omöjligt att gå och lägga sig när han är uppe(?) och vaken (?) och jag vet att han kan ramla och slå ihjäl sig.
Ångestdämpande piller vill jag inte ha. Det går inte att lägga locket på längre.

Vi är ju alla olika. En del kan inte dricka överhuvudtaget medan andra har inte har några problem med måttlighet. Några av av oss bör i rimlighetens namn vara någonstans mitt emellan. En kompis sa en en gång: Man känner ju när man har druckit nog. Jag tänkte att det har då jag aldrig känt. Jag brukade ju dricka tills jag behövde sova. Oftast tog jag med mig ett glas till sängen för säkerhets skull.

Jag känner ännu inte att det är nog, det kommer jag kanske aldrig att göra, men nu bryter jag efter ett antal glas. Vem vet - kanske kan jag trots allt lära mig när jag druckit nog.

Jag är ny på Forumet och började på Alkoholhjälpen för fyra veckor sedan. Även jag vill leva måttligt men trillar dit hela tiden. Känner igen mig och är tacksam för dina beskrivningar av lyckade och mindre lyckade dagar. Mitt liv är på de flesta sätt väldigt bra numera men ända kan jag inte hålla måttan när jag dricker utan blir ofta för full på fester. Jag är oftast social och glad men kan säga mer personliga saker och vinglar runt. Dagen efter skäms jag och får ångest för att jag inte minns delar av kvällen. Frö några år sedan när jag levde i ett olyckligt äktenskap trodde jag att det var därför jag drack för ofta. Då kunde min ilska pysa ut mot min exman när jag drack eftersom jag som nykter aldrig brukade bli arg utan var vänlig och lugn för det mesta. Efter skilsmässan var jag inte glad som jag hade trott utan kände mig ensam och gamla ångestar dök upp. Jag drack mer än någonsin, nu när jag varannan vecka var själv. För det mesta ensam hemma på kvällen. Höll skenet uppe bland vänner och på jobbet så gott det gick. Har förstått att folk förstås såg hur jag mådde egentligen. Har vuxna barn och en myndig tonåring som är den som bor kvar hemma. Under den perioden riktade sig även min ilska mot mina barn som jag tyckte tog sin pappas parti. Jag skäms verkligen över detta. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli en sådan förälder som talade illa om den andra föräldern. Det var jag som drev igenom skilsmässa, vi hade varit gifta i 25 år, men jag blev oerhört sårad när mitt ex snabbt träffade en ny kvinna. Det var då jag började dricka mer än någonsin på kvällarna. Förra hösten kraschade jag, stress även på jobbet och mitt privata kaos ledde till en sjukskrivning för första gången i min karriär. Det positiva var att det blev en vändpunkt. Jag vilade, tog promenader och drack inget på flera månader. Träffade en ny man som är kärleksfull och härlig. Jag har pratat med mina barn och bett om förlåtelse för hur jag betedde mig under min galna sorgeperiod. Jag går i terapi och på jobbet har jag energi och lust till arbetet igen och är åter en bra chef. MEN så tänkte jag i våras att jag skulle börja dricka måttligt. Det började rätt lugnt men snart blev jag åter fullast av alla på fester. Den flaska gott vin vi skulle dela till maten,min nya man och jag, drack jag större delen av plus att jag drack något glas under matlagningen och efter maten också. I början drack jag bara någon gång då och då men under semestern har det ballat ur och jag har druckit varje dag och fortsatt med det ända till nu. För det mesta blir jag inte så berusad, utan dricker några glas vin så jag kopplar av. Jag blir inte arg och elak nu, för jag har kommit vidare i livet men jag är ledsen över att jag har så svårt att dricka måttligt utan har så starkt sug efter mer när jag tar ett glas. Men igår drack jag inget och det var inte svårt. Ska kämpa på för att leva ett måttligt liv. Jag är som du Valeria en social person och vill inte avstå från fester och umgänge eller alltid vara nykter. Men jag vill inte heller bli för berusad och jag förstår precis den sköna känslan av att hjälpa en kompis iställelt för att vara den som blir hjälpt.

Jag har som så många andra av oss här på forumet levt som du. Jag kamouflerade mitt vindrickande i ett vinintresse. Vinet har fått mig att stå ut med mycket. När det har varit överjävligt på jobbet har jag tänkt: Snart är jag hemma och kan öppna den eller den flaskan. Men det är ju galet. Jag är bara i början av min förändring så jag har inte så mycket att säga egentligen. Jag behöver också andra intressen som inte är jobbrelaterade för att förändra mitt fokus. Jag har börjat rosta mitt eget kaffe vilket är roligt och gott. Även om man inte kan dricka så mycket så är det något att pyssla med. Jag har också köpt ett teleskop som jag och barnen ska titta på planeter och galaxer med. Inget av detta hjälper dock när man behöver varva ner, så då försöker jag hitta en teveserie som jag följa.

Du vet säkert själv vart du kan vända dig men om du av någon orsak inte orkar med det kan du ringa sjukvårdsrådgivningen 1177; du kan ringa Alkohollinjen http://alkohollinjen.se/ 020- 84 44 48 må-fredag efter kl 12. Även om du är hur kunnig och kapabel som helst behöver du i den här mardrömmen stöd och råd om hur du bäst går tillväga. Sök hjälp innan situationen ställs så på sin spets att en av er skadas allvarligt! / mt

När han till sist kom upp för trapporna efter att jag mer eller mindre hade sparkat upp honom det sista steget hade han med sig en oöppnad öl i sängen.
Detta är en mardröm och om jag tvekar om vad jag vill och måste har jag det dokumenterat här. Min man är lång och kraftig och väger 95 kilo. Han gör motstånd då jag försöker resa honom och jag får träningsvärk i kroppen efter dessa eskapader.
Så ovärdigt, så overkligt! Jag är helt slut i huvudet efter den senaste veckan och svamlar mest nu men kan inte sova än på ett tag.
Nästa gång han blir så här berusad kommer jag att ringa 112. Jag vill att han ska hämtas av ambulans och läggas in för avgiftning, men vet inte om det funkar så. Då jag ringde för en vecka sen ville de inte skicka ambulans om han inte hade slagit sig i huvudet. Och jag inte själv få med honom i bilen eftersom han sätter sig på tvären och kan göra sig ännu mer illa.

Akt tre, denna natt. Nu har han äntligen kravlat sig till soffan efter att nästan ha vält köksskåp och handfat. Jag går före och efter för att parera fallen, vilket irriterar honom oerhört mycket. Fyra timmar har jag haft intensivbevakning i natt. En veckas jour och beredskap dygnet runt.

Nu vill jag sluta! Orkar o vill inte att nått skall styra mig o ha sådan makt längre! Det tar alldeles för mycket tid o kraft! Jag tänker på vin 80% av dagen. När, hur jag skall smussla till mig ett glas i smyg.
Jag behöver hjälp! Men.... Jag kan inte med att ringa vårdcentralen o be om något läkemedel?!? Jag känner dem o jag vill inte att det skall stå i mina journaler! Hur får jag tag på medicin utan att det registreras? Jag har varit tjock i hela mitt liv o gjorde en gbop o det står i mina journaler. Nu är det 3,5 år sedan men jag får alltid frågor om det! Om jag söker för halsfluss undrar läkaren helt plötsligt hur många kg jag har gått ner!? När jag op för gallan undrade läkaren om jag var nöjd med min viktnedgång, hennes bekanta funderade på att göra en lika dan op.....
Jag vill inte ha en alkis stämpel i mina journaler!!!!!!
Vad finns det för medicin? Antabus ver jag men det känns som om suget finns fast jag blur straffad OM jag deicker för då spyr jag. Jag kan inte spy pga av min op. Vad händer då?
Finns det inget som bara tar bort suget som gör att det blir lite lättare o lägga av? Men ändå kan ta nått glas då o då och känna att det inte är så himla skönt o kul?
Hur har ni gjort? Kan jag gå till en privat vc o be dem skriva ut men inte få det i journalen? Köpa på nätet????
Känner mej som en tablettmissbrukare nu när jag skriver, en narkoman som är på svarta marknaden... Hjälp!!!!!!
Tankarna snurrar!
Kram på er alla....

Bra att du ger din tråd en ny chans. Tror du likväl som många andra kan finna stöd och hjälp här. Och som redan är klargjort så är du inte ensam i din situation eller med dina tankar. Känner du att mönstret behöver brytas snarast så är medicinering ett bra medel. Kontakta vården o förklara varför du behöver ha tex antabus utskrivet. En hobby är som du är inne på ett fantastiskt bra hjälpmedel att bryta mönstret och att göra något helt annat än att dricka då suget sätter in. Det viktigaste är ju ändå att du har viljan att förändra dina dryckesvanor. Ta tips och lärdom i från andra på forumet men se till att ha ditt egna mål och din egna väg i förändringen. Även om vi alla här i grunden har samma problem=alkoholen. Så är vi ändå alla olika individer som behöver ta tag i oss själva på det sättet som passar just oss bäst. Fortsätt att skriva i din tråd och lycka till.

Jag tror det är många av oss sön känner igen oss o din beskrivning av
"vad gör man av kvällarna". Vi finns här!!!!

ta eeeen kväll i taget, tänk inte "aldrig mer", då riskerar du bara ännu mera ångest

vi är många som känner igen oss i det du skriver! Du är inte ensam och jag är övertygad om att du kommer att få mycket hjälp och stöd här !

Den välbekanta dunsen på toaletten, jag gick ner. Medan han är kvar på toa går jag ner i källaren och hämtar upp 7 öl från en gömma. Jag ställer fram dem på diskbänken så att han ska slippa att gå ut i förrådet och hämta påfyllning. Han kommer ut från toa efter en halv timme och undrar var jag har hittat ölen. Det kan han få fundera på.

Jag orkar inte vistas i samma rum som mannen nu så jag tar min skärm och går.
Funderar på hur man kan bli så sanslöst självupptagen och ointresserad av andra som han har blivit. Är alkoholen orsak till allt eller förstärker den bristen på empati som fanns redan tidigare? Han har blivit en buffel, en karikatyr av vresig full gubbe.
Jag kan för mitt liv inte begripa varför han inte ens gör ett allvarligt försök att sluta dricka när hans egna barn vädjar och ber honom. Man måste väl ändå Försöka!!!!! Kunna säga förlåt, se hur andra kämpar och sliter i sin vardag.
Alkoholism är höjden av egoism och alldeles särskilt svårt är det att förstå hur den som har alla förutsättningar - boende, ekonomi, familj - kan välja att supa ner sig.
Jag fattar det bara inte.

SÅ unga o kloka är vi, de sena 60- talisterna!!
Jag har patienter födda i slutet av 70- talet o tror när jag ser dem att vi är jämngamla... Så har jag kollegor födda på mitten / början av 60- talet som jag tycker ser jäääättegamla ut...dags för realitycheck Sattva!!!
Nej helt ärligt har jag en ålderskris. Ser min hängande rumpa o undrar vems den är. Dottern tar en närbild o jag ser saker i ansiktet jag bara trodde min mormor hade... Har haft åldersnojja hela helgen...
Men igen , återigen på yogamattan, påminns jag om att allt vi faktiskt har, det vi är, ryms inom denna lilla kropp o själ som ryms på yogamattan. Det är i slutändan hur vi möter oss själva som spelar roll. Vilken respekt vi ger vår kropp o själs behov kommer att återspegla vår attityd mot omvärlden. Den respekt o kärlek vi ger vår granne på mattan intill kommer att återspegla det vi ger vår närmsta omvärld.
Jag tror på retrospektion o jag tror på det visavi oss människor!
Härinne på forumet ser jag så mycket gott! Låt oss lägga vår fokus på det!!