Senaste kommentarerna i forumet

Min man är inne i en extrem fylleperiod. Jag kan inte sova och läser egna och andras trådar. Finns det hopp?

Natt till söndag. Klockan är ett och jag har hämtat mannen från en fest med jobbet, jag var orolig att han skulle irra bort sig och ville vara säker på att han kom hem ordentligt. Han var hyfsat redig då han kom hem men fyllnade till rejält efter en stund som vanligt. Satt och lallade om hur jobbigt det är att gå i pension, nu är man ingenting värd. Har hört det några gånger.
Nu har han tagit sig upp till sängen och jag sitter här. Tankarna på honom och besvikelsen över vår kraschade relation tar all min uppmärksamhet. Jag går in på detta forum flera gånger om dagen och min identitet blir mer och mer att vara alkoholisthustru. En skygg och försiktig kvinna med snipig mun och djupa skuggor under ögonen. Ständigt på sin vakt och med en spydig kommentar till hands som kan uppfattas som lite rolig emellanåt.
Känner mig kluven till sociala medier i allmänhet och är rädd att fastna här. Ibland när mannen är för bedrövlig kan jag riktigt längta efter att han ska däcka så att jag ska kunna skriva här. Inte riktigt sunt. Min spontana känsla är ju egentligen att få ett riktigt jävla utbrott men hur skulle det bli? Nu är jag så van vid den här situationen och följer så många forumtrådar så att jag nästan tror att vi lever i ett normalt äktenskap. Men så är det ju inte. Jag ser mina jämnåriga vänner och förvånas över hur omtänksamma och kärleksfulla de kan vara mot varandra efter alla år. Vi har blivit paret som skapar dålig stämning, precis sådana som jag iakttog med fasa då jag var ung.

Inget stöd från man. Min dag började med gråt. Känner mig så ensam, när jag sitter vid sidan om en man, som jag inte kan tala med. Han förstår inte, att vi har ett gemensamt problem. Jag kämpar mot a. Medan han tycker det är ok att vi dricker. Nu sitter han framför tv:n med sin öl. Lycka till!

Kan du inte ta hjälp av tex antabus då VC öppnar igen på måndag Buzzz? Du behöver verkligen något som får dig att bryta mönstret snarast. Lider otroligt med dig då jag själv haft liknande återfall tidigare. Håller med dig till 100% om det du skrev tidigare i tråden om att tro sig kunna dricka måttligt igen. Har också trott mig klara det och precis som du romantiserat det hela. Går inte länge innan man står där o smygdricker ur flaskan igen. Du har ju ändå viljan i att sluta med alkoholen eller hur? Du har klarat en mycket lång period förr och dessutom så väljer du ju ändå att besöka och att ventilera dina känslor här på forumet. Det är väldigt starkt att kunna skriva även då man känner sig misslyckad och nere. Det jag åter igen tror du behöver är något som får dig åt rätt håll igen. Medicinering är en bra hjälp och absolut inget att skämmas för. Har själv vart där. Du har ingen i din närhet du kan prata med som kanske kan förstå och hjälpa dig med din situation?

Vi är ju här för att vi vill förändra vårt drickande - inte för att vi redan är nyktra. Rom byggdes inte på en dag, säger man ju, och så är det nog med förändrade dryckesvanor också. Jag förstår din tvekan att skriva något för det gör jag också. Det känns ju bra att kunna skriva 14 dagar utan a men inte särskilt bra att skriva att man har druckit varje dag. Försök dock att ta några vita dagar och tackla problemen efter jobbet på något annat sätt.

att du behöver svara på den frågan :-)

Jag sökte hjälp själv och tog hjälp av ett behandlingshem. Vid varje gruppmöte presenterade vi oss som alkoholist+ förnamn och även jag, rent mekaniskt. Jag visste ju att jag var det men hade kanske inte riktigt erkänt för mig själv.....inte förrän andra helgen då familjen var på besök !

Jag visade runt i lokalerna och vi kom fram till den stora samlingssalen där de 12 stegen finns på en stor plansch. Jag skulle förklara vad den innebar för oss och använder orden : Vi alkoholister använder den för att lära oss ett nyktert liv...........nyckelorden där var "Vi alkoholister" ! Där och då ramlade det på plats helhjärtat ! Jag ÄR ju en alkoholist !! På riktigt !!

Allt ramlar på plats med tiden då vi är mogna för att ta emot det, en sak i taget !

det berörde mej och gjorde mej SÅ GOTT. TACK var och en!

Nu är jag här, en av oss som vill möta oss själva och varandra med ärlighet. Just nu är det mina lögner jag plågas av mest. Att jag varit så jävla präktig utåt! Och istället för att be om stöd och hjälp kämpat med alla denna ångest ensam. Varför?

Försöker tillåta mej att bara känna mej just så eländig som jag är. Istället för att intellektualisera eller trycka tillbaka.

Den ena masken faller efter den andra. Att göra mej synlig här var ett enomt stegför mej.

På måndag ska jag om jag fixar det, gå på mitt livs första AA-möte.
Betyder det att jag är alkoholist?
Behöver jag besvara den frågan?
Kanske inte just nu, kanske räcker det att bara gå dit..

lördagskramen till dig :D! Hoppas du och Lucas fick en kanonkväll i går och att fortsättningen på helgen blir bra också/ kram från en finfin flicka till en annan ;).

Ska jag skriva något eller inte?
Vet inte om det tjänar något till?

Druckit varje dag denna vecka. :(
Skönt att slippa ångesten efter jobbet, men inte skönt att vakna 02:00, 04:00, och sedan av klockan. För att sedan ställa fram den för att man är så slut i kroppen att man bara inte orkar gå upp..
Energitjuvar på jobbet tär...
Inte bara jag som har problem med missbruk (inte alkohol dock)i min närhet heller.
Fan, orkar snart inte mer. :(
Känns så satans mörkt just nu.
Bara gråter...

till din egen tråd som jag innerligt hoppas ska betyda mycket för dig och självklart även för andra också ! Det betyder mycket mer än man kan tro i början att få skriva av sig och häva ur sig trollen man burit på så länge. Jag hoppas att du också kommer att se att vi är så lika varandra i vår sjukdom och att du inte på nåt sätt är ensam i det du gjort.

Att leva i nuet med hjälp av en dag i taget, se framgångarna, genast göra sig av med frustrationer och ilska så det inte bygger på och göra ett aktivt val på morgonen om att inte dricka just idag ger livet en chans att vinna.

Ta hand om dig !!

jag kan inte uttrycka i ord hur sorgen känns men jag känner igen den.
Själv är jag i den tiden nu när jag åker omkring på begravningar av mina äldre släktingar och känner att kön blir kortare och kortare...En vän till mig begravde sin far i går.
Jag är glad för att du nu kan släppa ut tårarna och gråta hämningslöst och lättande, det är en bra kanal för att lätta på det inre trycket och ett fint kvitto på att du är i tillfrisknade.
Inte ens som nykter är livet en dans på rosor men det underlättar betydligt när jag inte är bedövad och skjuter upp sorgen.

Ta hand om dig och gör bra saker bara för din egen skull, det är du värd.

Hej jonan! Precis så här hade jag det också under många år. I början blev jag ledsen och arg men sen bestämde jag mig för att stänga av hans trista inslag och att själv ägna mig åt annat. Fanns inte så många alternativ, jag hade verkligen inte tid att bryta upp samtidigt som gamla föräldrar dog och det fanns massor av saker som bara måste göras.
Min mans missbruk har blivit värre och värre med åren även om det har funnits perioder då vi har haft det bra till och från. Nu, som 60+ är han medveten om sin alkoholism men tar inga initiativ till att förändra situationen.
För några nätter sen ställdes det på sin spets då jag blev tvungen att kalla polisen för att få in honom från en skottkärra i trädgården. Tidigare på kvällen videofilmade jag hans sluddrande tal och tomma blick flera minuter. Sen visade jag honom filmen dagen därpå. Han blev rejält chockad och hade inte trott att det hade gått så långt. Men inte har han låtit bli ölen efter den händelsen, nej då.
Nu har vi bestämt tid att uppsöka klinik tillsammans. Det här är mitt sista hopp.
Ja du Jonan, det är ingen uppbygglig historia från ett 40 årigt äktenskap som ändå var bra i många år och våra barn har trots allt blivit kloka och kärleksfulla som vuxna. Under deras uppväxt var problemet inte så påtagligt. Pappa var inte så mycket fullare än andra på kalasen, han lagade middagar och hittade på lekar och det fanns alltid plats för barnens kamrater vid matbordet. Vi håller fortfarande ihop som familj men är alla medvetna om elefanten som står i rummet eller är ute i förrådet och tar sig en ny öl.
Jag har inga goda råd att ge egentligen. Kanske att jag skulle ha gjort mycket tydligare markeringar på ett tidigare stadium. Varför åka på chartersemester och hela tiden ha koll på hur många öl han har druckit? Sitta och skämmas för hur banal och korkad han blir när han träffar nya människor. Då han måste imponera på andra män med sina bravader i ungdomen. Patetiskt!
På senare tid har jag valt att umgås mer med andra på egen hand och då kan jag känna igen mig själv som jag var.
Jag hoppas att du orkar att inte ta åt dig hans elaka kommentarer och att du har någon som du kan prata ärligt och öppet med utan att få dåligt samvete för att du sviker honom. Det ska du inte ha! Du kan säkert få hjälp av anhöriggrupper, jag har inte prövat det själv, men det kanske hade varit bra. Vi är ju många till synes helt välfungerande människor som lever med oron och skammen för alkoholismen. Skriv, skriv och läs och tänk på din egen värdighet även om han försöker lägga över sin eget misslyckande på dig!

Och så så vackert skrivet. Jag ska titta efter den nya stjärnan ikväll.
Kramar till dej Berra och din familj.

Berra. Önskar dig och dina kära allt gott.

är det man känner när man läser och hör om framför allt barn som mördats. Det måste vara bland det värst som kan hända föräldrar och sorgen desto värre eftersom det är en sak som inte ska behöva hända i ett liv. Dödliga sjukdomar är något annat, här handlar det om den obegripliga ondska som man inte ska behövs uppleva annat än på bio. Stor kram Berra och stjärnan ska jag titta på ikväll.

också så GLAD när jag läser din kommentar. Du har ju varit en av förebilderna när det gäller att leva ett vidare liv utan alkohol. Dina rader i dag kom extra lägligt inför nästa veckas besök hos sjukvårdsapparaten. Tack!

Idag är jag mycket besviken på min man. Han inser inte att vi tillsammans har alko-problem. Han dricker nästan varje dag. Alltså inte varje dag, inte när han skall köra bil. Då blåser han i sin alkomätare och kör enl.regler. Men jag blir så trött........Jag kämpar emot a. Och han tycker inte att det är något problem. Jag känner mig väldigt ensam, när jag nästan varje kväll har en man, som inte går att tala med. Skall jag flytta eller inte? Vi har varit gifta i många år och har 2 barn och barnbarn. Skall jag ta tillvara de bra stunderna? Känner mig villrådig. Men nu skall jag simma, medan mannen ligger kvar i sängen. Ha en bra dag.

Jag är nästan aldrig in på forum numera, känns inte aktuellt för mej längre. Men NÄR jag tittar in nån gång så letar jag alltid efter dej och andra bekanta. Och jag blir så GLAD när jag ser att det går bra för dej! Jag vet hur du kämpat och inte gett upp och så skönt sen när du lyckas. När botten är nådd. Håll ut under perioder av sug och det blir lättare igen, ge aldrig upp. Jag är så nöjd med min alkoholfria tillvaro. Lycka till med allt!

stjärnan tindrar säkert redan...

Berra! Tack för att du lämnar ett avtryck och berättar att du finns kvar 'hos oss' .... innerligt tack djupast från hjärtat för att du så generöst och ärligt delar din förtvivlan. Antagligen kan ingen, som inte själv kämpat mot alkoholens demoner, föreställa sig den kamp du på ett stillsamt sätt visar att du och andra utkämpar.... Jag blev så medveten om det nu när jag verkligen kan känna instinkten att bara fly... Bort, bort.... Att höra och läsa om vidrigheter, ond bråd död, sätter skräck i mig (och 'vem som helst' som man säger) och att drabbas av den verkligheten .... Att den tränger sin genom den egna dörren .... det kan, förmår och orkar väl ingen föreställa sig utan att man tvingas till det.
Så vackert du berättar om förtvivlans gråt... det är bara stundtals tårar faller stilla.
Det ska bli något märkligt himlaspel med månen.... kallas blodmåne tror jag. Ska vaka med den och kommer att vara nära all den förtvivlan i världen som omger oss på så många sätt och vis. Nånstans har vi mänskor möjligheten att välja .... att vara nära varandra och dela - inte bara lust och glädje utan också förtvivlan och vanmakt .... Välja att inte vika undan utan finnas kvar även när alla ord tar slut. Bortom orden. Det är väl det som gör oss till människor.
Bästa forumbrorsan Berra - alla ord är fattiga just nu .... men de står här nu i alla fall, i all sin enkelhet ... som enkla uttryck
för den kram jag inte kan ge dig. Varmaste ordkramen. Från mitt hjärta till ditt ❤️ / mt

... att hitta ord som räcker till här, känner jag. Vad gör man när livet skakar i fundamenten? Vem väljer man att vara efter en händelse som kastar allt om ända? Och när det gäller alkoholen beskriver du det så väl i "Att börja dricka vore som att ge upp allt, hela livet, allt det onda skulle gå i en repris i en oändlig slinga".

Kanske är det så att man måste gråta i sin vanmäktighet, finna sig slagen till marken, kanske måste man blöda och förtvivla för att med tiden våga tro på det goda och våga älska igen. Kanske är det bara en utopisk tanke. Men den där nya stjärnan på natthimlen; jag är övertygad om att den redan börjat tindra.

Läste igenom och vill bara tillägga att det är klart jag stör mig på att han är full när han kommer hem men jag försöker att bara koncentrera mig på barnen och mig själv. Det han väljer att göra kan jag inte styra över.

Mannen var iväg på fest med jobbet. Jätte skönt att vara ensam på kvällen. Men låg ändå och vänta på att han skulle komma hem. Hör ingenting från honom på hela kvällen. Vid 02 kom han hem men då jag ligger i ett annat rum än han sp vet jag inte hur full han var. Det som stör mig är att jag ligger vaken tills han är hemma. Varför ger jag honom den styrkan. Varför sover jag inte hela natten. Det skulle ju han gjort. Blir arg på mig själv.