Senaste kommentarerna i forumet

Men en ganska kul slutkläm på dagen. Idag ville jag testa att hitta lite tillbaka till mer humor. Alla kan ju inte tycka att samma saker är roliga. Vi är ju olika. Det här tycker nog 89,5% av oss är kul. Förutsätter iofs. att alkoholproblemen är fördelade ungefär som partisympatier i befolkningen.

PS. Han som skrev heter Henrik Schyffert

//PP

Dom skjuter raketer i husen runt omkring mig i Bromma under valnatten. Jag tror att det bara är rika, vita män som firar att det går så bra för Moderaterna. Men det var nått läskigt med att se en festande Jimmie Åkesson på tv, samtidigt som det exploderade gnistfontäner utanför fönstret.
Så medan häxpiporna ven i septembernatten stod jag på balkongen och undrade vad det här egentligen betyder.
Om det nu är så att Sverigedemokraterna inte vill ha invandrare, konstig kultur eller något som sticker ut så borde det betyda att det de vill ha är motsatsen.
Alltså svenska, traditionsbundna, vita, medelålders män med 2,0 barn och blonda fruar.
De vill alltså ha mig. Ett land till brädden fyllt av folk som mig. Kan ni tänka er något värre?
Så alla ni som röstade in Sverigedemokraterna i riksdagen i söndags: innan ni nu sätter igång och börjar rensa ut vårt land på allt och alla som är ”annorlunda” så skulle jag bara vilja berätta några grejer om mig ...

Jag kan ingenting.
Det jag är bra på är att roffa åt mig. Ingenting annat.
Jag säger att jag måste jobba och sen sitter jag och laddar ner jaktfilmer och googlar gamla flickvänner.
Såna som vi tänker mest på oss själva. Vi har svårt att engagera oss i allt som inte handlar om inskränkningarna i rätten att köra båt på fyllan och jobbiga parkeringsvakter.
Det går inte att bygga ett samhälle kring mig.
Om man stängde alla gränser och vi var tvungna att börja om, att det blev som i tv-serien ”Lost”, skulle jag inte kunna tillföra någonting. Jag kan inte rena vatten, jag kan inte slakta en höna. Jag skulle kanske kunna städa på ett ålderdomshem men jag skulle antagligen smita efter en kvart för att det var för tråkigt.
Skulle vi skriva en ny lagbok baserad på mina åsikter hade jag inte kunnat tillföra en enda originell tanke. Det enda jag kan är att säga sarkastiska saker som ”Om ni fattar vad jag menar” eller ”... sa pastorn” efter att någon annan har sagt något förnuftigt.

Jag behöver 5 550 kalorier per dag. Jag skiter i vad dom kommer ifrån och jag skiter i var jag skiter ur mig dom. När bajsgropen är full så flyttar jag. Det kommer väl nån och tömmer den, jag skiter i vem.
Jag är intresserad av status, att platta till folk jag inte känner och klaga på såna som vågar ta initiativ.
Jag är framavlad för att jobba som mellanchef i Keops pyramid.
Precis där i mitten bor jag – under dem som tar viktiga beslut och precis över dem som har ett riktigt jobb.
Så om er dröm är ett samhälle med bara såna som mig, så är min dröm ett Sverige där man kan blanda ut såna som mig med många andra människor.
Människor med andra infallsvinklar och andra kunskaper, människor som är så modiga att de faktiskt vågat bryta upp från alla de känner och allt de vet för att börja om någon helt annanstans. Människor som kan tillföra något.
Därför vill jag ha ett blandat samhälle, där alla slags människor finns. Där alla får plats.

Om Sverige nu ska bli ett land av utrensningar och deporteringar så borde ni åtminstone ge er på de verkliga problemen.
Ni borde ge er på oss.

Berra du är en konstnär i ditt sätt att skriva! Du har en otrolig förmåga att sätta ord på och beskriva problemen på ett sätt som jag tror vi alla kan känna igen oss i! Du är seriös; reflekterande och eftertänksam samtidigt som du lyckas få till en humoristisk knorr på det hela.
Jag kommer på mig själv med att nicka instämmande ena stunden och skratta högt den andra. Jag blir också berörd av ditt sätt att skriva,du når mig och det går rakt in i hjärtat eftersom du skriver direkt från hjärtat!
Tack för att du fortsätter att vara aktiv och dela med dig trots din egen framgång!
Jag tar mig än en gång friheten att dela med mig av dina fantastiska texter där jag vet att de kommer att göra nytta!
Du ska veta att du är till stor hjälp, att du når fram och att du gör skillnad! Du har tagit kontroll över ditt missbruk och använder dig av det på bästa tänkbara sätt, att hjälpa andra!
Tack än en gång!

Ja, det är nog lätt att halka tillbaka till ruta ett. Har själv gjort det fler ggr än jag kan räkna till. Bra att du vet vilken/vilka tider och tillfällen som är svårast, jag hade också sen em/tidig kväll som de svåraste stunderna. Försök boka in något, eller ändra rutiner för att förekomma suget. Hoppas du tog dig förbi systemet "oskadd", och att kvällen gått bra.
/m

Bra jobbat med dina 18 dagar! Tror också på träningen, jag har haft jättestor nytta av den, på olika sätt. Ett bra sätt att pysa ut frustration och få tankarna på annat håll.
Skönt att du får bra stöttning av din sambo, och hoppas du fick bra första intryck av terapeuten,
Lycka till!
/m

Har nu varit nykter i sju månader. Det börjar kännas naturligt, och inte som ett arbete. Tankarna finns, då och då, men inte längre så ofta i de situationer där de fanns från början, eller i de där logiska lägena där man tror att de ska komma, som helgkvällar, evenemang där andra dricker osv. Mer när jag har dagar där tempot är i 140 och det inte finns någon tid för reflektion eller återhämtning. Eller de dagar allt blir fel. När jag skulle vilja dra mig undan och ludda in hjärnan i något mjukt, stötdämpande... typ rött vin. Jag har lärt mig att pysa ut den där stressen med träning eller hundpromenader och det funkar ofta bra.

Det låter kanske enkelt, och de flesta dagar och veckor är det just det. De tillfällen när det inte är så kommer och går. Jag har nog ändå lärt mig att låta dem passera förbi, även om det känns som skit den dagen. Alla fördelar med att vakna och somna nykter gör livet lite mindre komplicerat. Inget planerande för när och hur, inget jämförande med hur jag kontra andra dricker, om jag cyklar eller kör bil till jobbet beror på vädret och inte tyngden på vinboxen sen kvällen före. Det står inte Systembolaget på vart och varannat kortköp. Jag behöver inte mörka att jag inte kommer ihåg hur förra veckans avsnitt på den där tv-serien slutade.... och så mycket, mycket mer.

Det allra bästa med det här är nog ändå att självkänslan och tron på mig själv har blivit så mkt bättre. Slippa den där skamkänslan och skuldoket är så befriande. Och om jag kunde göra detta, vad finns det mer för saker jag kan? Känner mig lite som Pippi och trumpeten - typ, klart jag kan spela trumpet, jag har bara inte provat än... Det är många fällor kvar, och jag ska inte slappna av helt... har dock inga som helst planer på att provdricka någonting. Även om det känns bra nu har det varit en mkt tuff resa, och jag vet inte om jag skulle orka med att börja om från början igen om jag skulle falla tillbaka till de vanor jag hade i september förra året.
Nej, livet är betydligt enklare att leva nu än vad det var då...
Ha det bra alla ni som kämpar på olika sätt - häng i, det blir bättre :-)
/m

Det känner jag igen, jag hade ont överallt i kroppen, leder, muskler och framför allt i magen. Det går över när du har hållit upp i ett par veckor. Att det känns nattsvart i bland hör oxå till, men ju längre du håller dej nykter desto bättre kommer det att kännas. Kämpa på, du kommer klara det.

Ha det! R

..för att ni stöttar mina inlägg, trots att jag svamlar iväg emellanåt.
Blir lite emotionell och svävar iväg ibland, låter känslorna styra präntet utan inverkan av sållningen från vad som borde skrivas eller inte.

Självaste tanken är väl att jag skriver direkt från det undermedvetna, det som känns mest äkta liksom.

Brutal nakenhet, ja så är det nog, inget som skyler den fasaden vi försöker sätta upp inför oss.
I mångt och mycket så håller vi en sorts fasad utåt, klär oss i starka kläder för att dölja en svag självkänsla.
Den som vågar sticka ut med sina egna klädval kanske just visar på en stark självkänsla, jag vågar stå emot och försvara min attityd.
En goth klär sig i svart, skinnskallen med bombarjacka och kängor, punkaren med flerfärgad tuppkam osv..de visar på en sorts tillhörighet.
De visar sin tillhörighet och sympatier mycket öppet, vi andra kanske vågar sätta på det rosa bandet eller en majblomma för att visa empati.

Men det finns ingen klädkod eller märke för den stora delen av människor som har ett alkoholberoende, vi vill inte visa det.
Inget halsband likt de med epilepsi eller de med hjärtfel, vi är så....anonyma.
Men vi finns i alla samhällsdelar i alla sociala skikt och lönegrupper, vi syns bara när vi blir helt utslagna.
De som kan och har råd kan fortsätta dölja sitt beroende mycket längre än så, de köper sina medberoende, påverkar eller hotar dem.
De har kanske inte nått sin botten ännu, men ligger på kanten och är så nära att trilla över, så nära men inte tillräckligt nära.
Det kan gå många år och de medberoende väntar tålmodigt på en så önskad förändring, ska det ske nu?, hen lovade ju bara vi nådde den här gränsen.
Oroligt vickar de på kanten, till slut känner de medberoende en sådan stark motivation att de till slut vill hjälpa dem över kanten.
Jag flyttar ifrån honom/henne så händer det något i alla fall, antingen blir det en uppryckning eller ett förfall, ansvaret ligger bara kvar hos den beroende.
Svårt att släppa taget om den man älskar så mycket, men man måste för sin egna existens, för en fortsatt möjlig överlevnad.
Att oroas på avstånd kan skära djupare sår än att vara nära den som missbrukar, men man orkar inte med det längre, ger upp för att orka leva vidare.

Att smaka på livet kan utgöra saker som man inte brukar göra, testa sig fram på nya saker, att våga göra något annat.
Vi lever i tryggheten om att så länge det är som det brukar, så är det bra, men kan bli långtråkigt.
Även att kröka vartenda dag kan bli långtråkigt också, det blev inte så där kul som det blev de första gångerna, det har blivit ett slentriandrickande.
Men man dricker för att att det redan har blivit en invand rutin, det är som det brukar vara, men händer det något då?
Oftast inte, och händer det något så är det eller var det i mitt fall bara tråkigheter, det fanns ingen bra anledning kvar, bara att det var en helg och man inte behövde jobba dagen efter var en tillräcklig anledning, en tillräcklig anledning att inte vilja skapa en förändring, en passivitet i det aktiva drickandet.

Varför brukar jag tänka, varför var jag så ovillig att våga bryta rutinerna, jag måste ha varit feg eller helt enkelt lat, orkar inte...
Orkar inte, varför då?
Vad skapade min orkeslöshet, min passivitet av drickandet?

Man upptäcker hur drickandet väver ihop problemen till ett väldigt komplext problem, en väg med två återvändsplaner, eller en cirkulationsplats utan avfarter.
Man känner sig inlåst för man vill inte ändra på sina rutiner som man känner trygg med.
Varför då?

Klistret till problemen var som ett utspottat tuggummi i en dammsugarpåse, den samlades tovor av sopor runt omkring det.
Jag koncentrerade mig till att plocka bort tovorna av smutsen men såg inte att tuggummit var det som drog till sig smutsen.

Att inte våga ifrågasätta varför jag gör eller reagerar på ett visst sätt när jag utsätter mig för vissa situationer var mitt stora problem.
När jag är stressad, pressad, uttråkad, glad, trött, ensam osv, allt detta och många saker fler var associerat med att dricka alkoholen.

Varför gör jag på detta viset?

Ja varför gör jag på detta viset, hade jag fått fel på inlärningsprocessen i vuxen ålder, associerat rätt saker till fel sorts lösning, lösningsmedlet alkoholen.
Alkoholen löser ingenting, den skapar nya problem, men samtidigt så förlåter hjärnan de nya problemen för att de skapar en sorts falsk harmoni i hjärnan.
Lurad, så fucking lurad, ett lockmedel att få mig att fastna i beroendefällan.

Det bästa sättet för mig var att sluta mata den ulven som växte inom mig, och bara blev starkare med tiden.

Det bästa vore om man ifrågasatte varje gång, varför gör jag på detta viset, hur rättfärdigar jag mitt beteende just nu, tar jag ansvar för mitt liv?
Kan jag inte svara på det så krävs det en förändring, jag ansvarar i varje stund för allt det jag gör, allt det jag säger, det finns ingen ursäkt längre som heter...
...men jag var ju full ju.

Har jag inte kontrollen på vad jag gör på fyllan, inte kan ta ansvar för de handlingar jag gör då, borde jag inte heller dricka alkoholen.
Jag kan inte göra mig ansvarslös bara för att jag dricker alkoholen, det finns ingen sådan amnesti, jag har förstått det nu.

Berra

Hej jag är ny medlem och har inte riktigt förstått.. Men jag skriver till dig iaf gottsunda93... Jag känner igen mig i hur du beskriver ditt beteende när du har druckit och hur du känner.. Jag börja dricka när jag var 12 första gången men blev mer när jag var 14 och när jag var 16 hoppa jag med av skolan och prioritera fest å vänner.. Du vet lika mycket som jag att du är värd mer!! Du har en kväll eller en dag när du väl börjar dricka som du tycker att det är härligt skönt slippa tänka å bara vara med vänner skita i allt dansa och få med en kille hem kanske bara för att du kan.. Vet inte om det är så du tänker men det gjorde jag.. Och idag sitter jag hemma själv just nu och dricker lite.. Och ångrar att jag inte gick skolan "som alla andra" och kunde ha ett bra och fast jobb och körkort och en egen bostad.. Jag trodde också jämt att personer visste precis vem jag var och vad jag hade gjort varje helg då jag vart ute å snurrat.. Jag hatade att göra saker själv typ gå själv på stan själv eller sitta själv på bussen själv, jag var beroende av att göra saker tillsammans med mina vänner annars kände jag mig obekväm.. Och så ska det inte vara.. Jag har blivit lite starkare har mina stunder när jag faller tillbaka.. Men du är en stark och underbar människa och du måste stå för det du har gjort när du vart onykter och förstå att det var när du var onykter och du vet att du är bättre än den onyktra personen och du kan göra allt bättre! Istället för att se dina minnesluckor och dina fylle svängar som ett jätte stort "problem" så se vad du kan göra bättre nästa gång för att inte få "problemet" till det värsta som hänt dig, se vad du kan göra som får dig att vakna upp och må bra och känna att du är den bästa personen som går på "stan" eller något iaf som får dig att känna dig självsäker.. Och jag lovar dig att kärleken kommer till dig när du älskar dig själv och är trygg i dig själv.. Jag hatar dem orden vill hitta min stora kärlek nu med en gång själv.. Men litar man inte på sig själv eller tycker om sig själv.. Då kan du aldrig älska eller lita på din partner.. Och man ska inte bygga upp en relation med att lägga trygghet eller känslor av något slag i någon annans händer! För det blir bara fel.. Tyvärr.. Livet är hemskt ! Men jag hatar och ångrar mycket jag har gjort! Men jag står för det jag har gjort även om jag inte är stolt över det.. Men det har gjort mig till den personen jag är idag och jag tycker ändå om mig själv och jag har lärt mig massa om respekt känslor och vänskap och mycket med var jag har för en underbar mamma och en kanon lillebror på 9 år.. Det är jag tacksam över även om mitt nuvarande läge är ett helvete och jag dricker ..

Tack för visat stöd och hoppas det gått bra för dig med nu med allt vad det innebär. Skönt att höra att du har en stöttande sambo, det betyder ju allt. Har själv också det, så har aldrig behövt hymla om varken min konsumtion eller hur jag mått i det hela, och då hon själv sällan dricker överhuvudtaget så har ju hon fått se på allt för många gånger hur jag dragit iväg på mina utsvävningar.
Men trots detta har vi hållit ihop över nio år och hon har funnits där vått och torrt, så som jag funnits där för henne med. Vi har alltid haft en väldigt ärlig och öppen relation och kunnat prata om precis allt, det är därför hon blev så extra glad när jag på eget bevåg tagit tag i detta först och främst för min egen skull, men givetvis lika mycket för hennes. Så hon följer med mig till beroendeterapeuten idag som moraliskt stöd.
Så hade inte kunnat tänka mig en bättre kvinna att dela mitt liv med, så all heder och kärlek åt henne. Kan mycket väl vara så också att utan henne så hade jag nog aldrig tagit mig till det här beslutet jag nu äntligen tagit.

Förstår att det känns jobbigt med både solsken och ledig dag osv, men hoppas du finner ro och tillfredställelse i andra saker som gör att du inte behöver dricka. Bästa tipset jag kan ge är träning! Långpromenader, jogging, gym osv. Det har hjälp mig oerhört mycket då jag drog igång tränande för ca 2,5 månad sen och har nu varit utan en droppe i 18 dagar, så nu är det där fokus ligger, väldigt bra ersättning som funkar ialf för mig.
Hur har det gått för dig med allting?

Hang in there, det löser sig med lite jävlar anamma.

Det känns bra att kunna gå in här och läsa era uppmuntran ord, betyder väldigt mycket för mig så tackar för det!
Är nu inne på min 18 dag utan en droppe alkohol och nu har jag bokat möte med en beroendeterapeut, så 16.30 idag skall jag iväg på på mitt första möte. Känns väldigt spännande och ser verkligen fram emot detta, kommer nog gå vägen det här ialf trotts allt. Hittills har jag bara känt att det gått hur bra som helst med att hålla mig nykter, men problemet är väll just att man sakta men säkert kommer börja glömma bort allt elände det bär med sig, så det kommer nog vara väldigt skönt att ha någon att vänta sig till när det tryter riktigt ordentligt.

..däremot två vita veckor. Det kan gå flera dagar utan att jag ens vill dricka vin och helt naturligt. Dricker citronvatten istället. Det är bra.
jag gillar vin speciellt till mat. Vad jag inte tycker om är det hejdlösa drickande som gör att jag får blackouts.

Varför kan inte jag hantera vin på ett sunt sätt? Vad ska isåfall ersätta det, för att få optimala dagar på mina villkor?

Den senaste månaden har jag vaknat utan att känna meningslösheten. Jag är enormt trött, yr vissa timmar på dagen, sover fortfarande stående, när som helst, så blir jag attackerad av sömn ett par minuter. Det är som om min energi inte räcker för att hålla mig vaken.

Jag tänker på det Berra skrev om vad saker är värt. Var det värt att kämpa så det här året, för en kreativ drivkraft som att fotografera? Det är ju kameran som gjort att jag går smidigt. Den har så att säga, *fått mig att ta omöjliga, svåra steg framåt* Inte själva kameran utan viljan att visualisera min värld genom en bild.

Om jag nu kan hålla mig rätt köl framöver. Se att det finns någon form av framförhållning för en omedelbar framtid, som imorgon eller övermorgon. Jag kan inte se framtid om månad, eller nästa år. Utan det blir nära..i tid.

/wolf

Tack alla! Jag borde svarat men var snabbt tillbaka på ruta ett igen och kände mig misslyckad. Nu gör jag ett nytt försök. Idag är dag 4 utan alkohol och idag är svårast hittills att tänka kvällen utan ett glas vin. Att läsa på forumet hjälper. Dagarna är inga problem förutom att jag fightas med tankarna. Det är den tidiga kvällen som är svår. Snart ska jag till en plats nära bolaget och det kommer bli kämpigt att inte gå in.

Hej förstår dig så väl... är själv separerad med min minstas pappa (far till barnet i min mage) När jag flyttade mådde jag skit och han fanns inte här. De stora barnens pappa fanns o stöttade, åkte från jobb och allt... sedan började jag må bättre kände att jag blommade upp gick framåt. Trivdes med livet. Då hade han så svårt att ta det. Att jag fick uppmärksamhet av andra osv. Fick ett bakslag o i det dök han upp då liksom bröt han ihop men köpte hem åt mig i veckor!! Var helt nere i skiten.. kanske trodde han att han hjälpte mig pånågot sätt att slippa abstinens.. han visste att jag var "beroende" avhonom.. blev liksom inte stark mer utan mer ledsen o tillgänglig.. nu har jag börjat må bättre vi bor i sär väntar barn men när jag bryter ihop o är ledsen kan jag ifrågasätta honom hur någon som ska vara "frisk" stark o liksom klarar vardagen (tyvärr trots detta flera bakslag=() kan stå o se på o köpa hem... Jag tror inte han klarar mig som nykter och "ensam" då jag är en enormt stark person med en enorm vilja... Kan det vara så att han vill "veta vart" han har dig.. ?? Kramar o ta hand om dig

Kanske är det en idé att göra som den som har problem med drickat ibland gör och bestämmer sig för att ta en vit månad för att reda ut hur situationen egentligen är, och vad som är vad?

Du kanske nu bara ska ta en "vit månad" från ditt medberoende? Få lite distans till allt så kommer säkert en och annan insikt att ramla in på köpet. Starkt att du nu har taget steget och bestämt dig för att det ska bli en förändring. Om det utlöser förändring hos din "alkis" återstår att se.

All styrka till dig!

//PP

...."Inte förräns jag är besegrad kan jag skapa en förändring, jag måste ner i djupet av min avgrund för att kunna söka mig uppåt igen."....

Intressant! Just detta är gå ned i min egen avgrund för att till slut acceptera det liv som jag har, är värt att leva, oavsett hur det blev med kikarsiktet ut mot världen.

Vilja och disciplin. Vilja och kontroll. Tillräckligt med självdisciplin. Bra rutiner, oavsett om det regnar. Det har jag när det gäller min sjukdom. Där är jag seg som en sengångare som klättrar uppför trädet och får grönalger i pälsen.

Efter 1 år är bursan läkt (slemsäcksinflammationen) och jag valde självläkning för att undvika en operation som gör att slemsäcken avlägsnas. Och om den tas bort, skulle risk finnas att armen inte fungerar i framtiden och det innebär en katastrof för fotograferingen. Jag har försökt att fota med vänster arm men eftersom jag är högerhänt blir inte impulserna lika snabb som med höger sida. Självklart finns stativ men alltid kånka med sig ett sådant, har för mig en avskräckande spontanitet. Så jag avstod en operativt snitt.

Det gör mig inte gladare mer tacksam att få veta att jag är den första som har lyckats läka en bursa på en armbågspets. Ofta väljer man kniven.

Vad jag inte förstod då, var hur djupt ner i min själ den här resan skulle föra mig. Den svårast i hela mitt liv men även att den här resan, gjorde att jag började dricka i övermått.

Det känns gott att skriva av mig, publikt. Bolla med tankar och ideer med vilt främmande människor. Idag drygt en månad senare kan jag dricka - ett glas - vin till maten och det är nog. Att klämma en hel flaska är avlägset ännu, för då vet jag inte vad som händer.

When I understand my enemy well enough
to defeat him, then in that moment
I also love him
A. E. Wiggin

ja, det är sant äntligen börjar jag till fullo förstå min fiende väl nog för att också älska/förstå/acceptera den brist jag föddes med.

...."..hur mycket är ett liv värt, vad får det kosta?"....

Hur mycket är en ekologisk tomat värd? Hur mycket är en loppbiten katt värd? Vad livet värt? Jo det är värt så mycket, som vi själva sätter gränsen för att kunna se vår nakenhet och i där vara befriad, spontan, nyfiken och starka, med allt vad det innebär för kl. 7.00 - 23.00 på kvällen, dag efter dag, månad efter månad...oavsett vad någon annan tycker eller definierar. För alla definierar sin värld utifrån sin egen livssituation. Den övertygelsen äger vi ensamt. Vi kan göra ömsesidiga överenskommelser med andra men till syvende och sist står vi där ensam och det är svårsmält.

/wolf

Varma kramar!!!
Och massa mys till ditt tillfälliga boende: här kommer fina blommor (gillar du syren, liljekonvalj och tulpaner?) och gott te (eller kaffe om du gillar det bättre!?), och lite god choklad!! Njut - du gjorde det!!!!!!!

Det är svårt att avgöra om man gjort rätt när man är mitt i det, men ge det tid!!
Jag sitter här med gåshud - när jag läser ditt inlägg så kan jag inte hålla tillbaka mina tårar, för det ger mig tillbaka så många av mina känslor från förra våren när jag lämnade. Precis som du så blev det lite uppskjutet någon dag, och det var osäkert in i det sista... Men jag gjorde det. Och det var sorgligt och tomt, men också en styrka och lättnad...

Ta tillvara på din osäkerhet:
- över om han kan komma till insikt över sitt missbruk SAMT
- över dina känslor för honom
- gå tillbaka och läs i din tråd!!!

Ingen av dessa saker går att lösa över en natt, ett par veckor eller så - och som Lelas skrivit många gånger: ungefär så här; för att bygga en relation måste det först finnas ett JAG, sedan ett DU och därefter kan jag och du jobba på ett VI.
Du behöver hitta dig själv efter en relation som på många sätt brutit ner dig; du behöver känna vad du vill, vad som är viktigt för dig och vad du vill/vill ha! Din sambo behöver ta ett eget, aktivt beslut om sitt liv; vad han vill och hur han ska nå dit...
Sedan kan ni kanske, om ni båda vill, försöka hitta tillbaka till varandra.

När jag börjat säga orden "jag vet faktiskt inte om kärleken finns kvar, jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka" - för mig var ju så mycket förstört genom hans beteende, ilska och hot så jag visste helt enkelt inte. Och så länge jag var kvar med honom så höll hjärnan på att koka över - jag fick ju ingen tid att tänka utan var kvar i "panik-tankarna" över hur jag skulle göra, att jag var tvungen att bestämma mig akut, att jag skulle anpassa mig för att han inte skulle bli arg osv osv. När jag hade flyttat fortsatte det att vara panik ett tag, men sedan lade det sig och jag kunde reda ut om jag skulle flytta tillbaka eller ordna ett eget boende.
Försök vila nu - gör saker du mår bra av, ta det lugnt, och träffa gärna någon att prata med; någon som på ett stöttande och bra sätt hjälper dig att reda i dina tankar.

Och - det är klart att det är tomt - för mig är det fortfarande på många sätt tomt, över ett år senare. Men - också så lugnt, avslappnat och jag kan tänka på mig, utan att behöva tänka på att anpassa mig.
Lättare sagt än gjort, men försökt att hålla ut. Om du ska flytta tillbaka så måste du ju känna en stark tilltro till att saker förändras, att saker blir som du vill ha dem.

Hur känner dottern?

Stor kram!

Tack för era ord. De ger mig styrka och känslan av att inte vara ensam..

Hej och tack hörni..
Ja skammen är hemsk när man kan göra sådant man aldrig skulle tänkt tanken om innan.. så ledsen o hatar mig själv.. de första månaderna är ju extra känsliga vad gäller hjärnan osv. Pratat med min alkoholterapeut om senaste gången men skäms något förfärligt att ta upp som det är med allt..Även mina kompisar vet jag inte klarar att dricka så klart men de vet lååångt ifrån allt.. i deras perfekta liv skulle de vara så dömmande.. man gör inte så o all okunskap är enorm.. folk med fördomar etc HAr så mkt att ta själv med alla barn just nu o den andra hälften jobbar borta.. man ska finnas och hålla upp allt åt honom o hans företag då man ej håller ihop själv.. detta måste vara sista gången. Har fungerat ¨å bra i perioder och man mår ju såå mycket bättre utan den jäkla alkoholen. Var hos läkaren och fick tabletter mot ångest jag får ta.. nu måste det bara gå - ska gå. Kram på er andra o kämpa på mot detta äckliga gift som förstör så

Men jag vet inte om jag har gjort rätt?? Allt känns så konstigt! Lägenheten som vi bor i är bara en tillfällig lösning, så vi kan inte vara kvar där så länge.
Vet inte om jag ska börja leta efter en lägenhet eller hur jag ska göra. Allt känns så nytt o främmande.
Jag tänker att han ska börja fundera kring sitt drickande nu när han sitter själv där hemma och kanske komma till insikt.
Fast som sagt jag vet ju inte om känslorna finns kvar ändå. Det måste ju till en väldigt stor förändring i så fall.
Tack Mittendaliv för att du stöttar mig! Jag tror också att han sa att det är definitivt för att skrämma mig. Ja får se hur det blir!
Känner mig förvirrad :(
Kram

Läste på morgonen Berras inlägg. Slutet fick mig att utbrista i ett hysteriskt skratt. Det bådar gott inför dagen. Ska försöka ta vara på den känslan framöver. Känns som om det var mycket länge sedan jag skrattat i alla fall. Dagens uppgift blir att försöka hitta tillbaka till lite mer av den varan.

Ta hand om er!

//PP

Både en och två gånger, ditt inlägg Berra! Skulle finnas så många mer än vi som har förmånen att läsa här inne, som skulle dra nytta av att läsa det. Jag kom på mig själv att det även är mycket mycket länge sedan jag skrattat på riktigt. Dialogen med beroendet och "slask i melonen" fick mig verkligen att skratta. Kanske för att det samtidigt är så jobbig igenkänning och så hysteriskt kul formulerat.

Tack!

//PP

Tänkte på min man angående de ord du skrev, att utan hjälp eller med rätt verktyg går det inte.
Han vill göra på sitt sätt säger han, alltså själv tror jag. Dricker i perioder med ofta 10 till 14
dagar varje dag, uppehåll i bästa fall en månad. Han är periodare, och när han är inne i sin period
är ingenting bra. Jag tog hjälp i början av alkoholhjälpen i min stad, efter det återföll jag.
Fick sedan kontakt med detta forum som har hjälp mig oerhört mycket.
Funderingar på hur mannen ska klara detta själv. Sanningen är att jag inte tror på detta efter många
besvikelser sedan jag slutade i september. För att rädda mig själv måste jag gå om det händer igen.
Vill inte bli någon medberoende som jag tror att jag är på väg att bli.Jag städar inte upp hans skit
längre det är ju alltid en början.
Att dricka tärde på min livskvalitet, jag hade inget kvar tyckte jag då. Men jag hade ju själva livet.
Jag tittar på min gamla film ibland, bara för att påminna mig själv om vad jag får och vad jag har nu.
Tack för dina ord
Konstnären

..hur mycket är ett liv värt, vad får det kosta?

Här på forumet läser jag om allas olika livssitutationer, de som har fastnat i sitt beroende.
De som har fastnat i andras beroende, en livsförnekelse som till stor del styrs av ånger och en sort skämmighet.
Skämmas över vad, att var sjuk, alkoholism måste vara en av de mest fördolda sjukdomar vi har i världen.

Jo det är en sjukdom, ett beroende där vi som är drabbade har svårt att ta oss ur, och vi behöver hjälp.
Men vi skäms över att söka hjälpen för att den viss del handlar om en påstådd självdisciplin,
Samma sak som vi eller många anser om fetma, .."det är väl bara att sluta äta då?"

Vadå bara att sluta äta, vissa av oss är på något sätt predestinerade, förutspådda eller genetiskt förberedda för att lättare hamna i detta beronde.
Det är mycket lättare för en smal person att döma en tjock person, den vet inte hur det känns att vara handlingslös.
Likväl som det är lättare för en person utan ett beroende att tala om för en med ett beroende att sluta dricka eller sluta röka.
Lätt för dem att säga, lika lätt som att tala om för en arbetslös att det är väl bara att söka ett jobb då.
Att man är sjåpig om man är rädd för höjder, flygrädd, ormar eller spindlar, tycker de som inte är det, lätt för dem att säga...

De har på något sätt sagt åt oss att vi är mindre värda för att vi inte klarar av ett i deras ögon litet hinder, litet?
Man borde kontra med att säga, varför blev inte du miljonär, det är väl bara att börja spara?!

Utan hjälp eller med rätt verktyg så är det ett tillsynes oöverstigligt arbete, lika bra att ge upp i förväg.
Nej jag vill inte för det är inget stort problem, jag röker väl inte så mycket, eller dricker väl inte för mycket i jämförelse med andra.
Vi vet att rökning ökar risken markant för lungcancer, att vårat omdöme kan bli livsfarligt vid en fylla.
Om vi så såg de begynnande riskerna bli verklighet, så skulle man tänka, jag klarade mig den här gången.
Vi börjar röka efter luftrörsoperationen, fortsätter köra bilen på fyllan för vi klarade ju av det förra gången.

Någonstans tappar vi omdömet och blåser förbi den gräns vi hade sagt tidigare, vi flyttar fram den eller ignorerar den.
Vi har blivit medvetet omdömeslösa, vi vet att vi gör fel men fortsätter med det, sätter en ny gräns längre fram.
Nästa gång.....DÅ blir det en förändring och vi har givit oss ett nytt uppskov, till absurdum.

Vi vet att vi gör fel, vi har missbrukat både ingrediensen och förtroendet hos andra, det har blivit dags att mörka problemet.
Smygröker och smygsuper, döljer våra andedräkter med halstabletter, gömmer undan våra paket och flaskor..
Vem har vi blivit, vad lever vi för ett sorts liv, har vi sålt våra själar?

Vi mår dåligt för att vi lever inte som vi lär längre, vi säger en sak och gör en annan, vi ljuger oss fram i livet, men har troligen genomskådats för länge sedan.
Nu mår vi dåligt och får ångest, och vill helst bruka det enda ångestdämpande medel vi känner till, det som gav oss ångesten från första början.
En sorts oändlig cirkel har skapats och vi sitter mitt i den, okapabel att ta oss ur den, tror vi.
Nu utvecklas livet till en sorts passivitet där vi på något sätt accepterar våran hemlighet och vill bevara den fortsatt dold.
Ingen får veta, jag lägger locket på och stänger in mig i mig själv, bevarar hemligheten med bara mig själv, ingen får veta...
Men alla undrar vad som är felet och vi bara fortsätter förneka, vi förnekar livet, och att folk omkring oss bryr sig om oss.

Vi stoppar alla inputs, både de dåliga och de bra genom att låsa in oss med vårat beroende, ingen får veta, men många misstänker.
Vi känner oss anklagade och slår ifrån oss, vi har inga problem, sluta tjata, du skulle ändå aldrig förstå, ingen ide att förklara för den som inte förstår.

Men hur skulle de kunna förstå om vi aldrig delgav dem våra problem, rädda för att bli dömda i förväg.
Rädda för att de skulle svara efter att man delgivit dem våra plågor, med dina problem så förstår jag att du super.
Det skulle rättfärdiga vårat beteende som vi så gärna önskade att vi kunde bli av med..
Vad de än säger så kan vi tolka det fel, vi har dömt ut oss redan från början, vi är oförbätterliga, eller?

Ingen kan hjälpa oss, inte ens oss själva, och vi har ingen råd för bättring, vi är fast i en verklig lögn.
En mental fotboja vi försöker dölja rasslet ifrån kättingen under byxbenet, vi finns men vi syns inte, inte uppmärksamma oss.
Blottlägg inte våra brister, låt det vara som det alltid har varit, lämna mig ifred...

När det egentligen är precis tvärsom, blottlägg mig, avslöja mig, ge mig ingen chans att försvara mitt beroende, gör mig stridsoduglig.
Inte förräns jag är besegrad kan jag skapa en förändring, jag måste ner i djupet av min avgrund för att kunna söka mig uppåt igen.
Vi vill inte brytas ned, vi strider till sista droppen blod, står upp för den stolthet vi har kvar, men hur är det med stoltheten?
Har vi ett liv att överhuvudtaget vara stolt över, är vi ett föredöme ens för oss själva, vår käresta, barn eller t.om. mamma?

Det är just där vid den punkten som jag ställer mig frågan, vad får ett liv kosta, vad är ett liv värt?
Nu funderar jag inte på pengar, utan i livskvalitet.

Vad händer med livet om jag så bara testar för ett begränsad framtid med att ta bort beroendet?
Kommer det som var dåligt bli bra, det som jag upplevde som bra att blir dåligt?
Ingen vet föränn man har testat, inget är sämre än att stanna kvar i det som är dåligt.
Allt blir inte lika för alla, vi är alla individer och livet påverkar oss olika.

Det som är viktigt för vissa är rent av banalt för andra, det som kan tyckas vara en skitsak för någon kan vara det mest livsavgörande händelsen för just dig.

Jag sökte anledningarna till varför jag drack, sedan provade jag vad som hände med dem när jag slutade söka anledningarna.
Det ploppade upp andra problem som blev viktigare än berusningen i sig, och då visste jag inte om de första problemen skapades av just alkoholen.
De kanske var självskapade av alkoholen, och de riktiga problemen hade jag gömt undan i garderoben liksom flaskorna och livet i sig självt.

Svårt att i början se vilka problem som är de verkliga problemen och de som är skapade av alkoholen.
När man återfår kontrollen över livet och finner nya impulser till livskvalitet istället för droger, då händer det något.
Då kommer efterklokheten, vad i helsifyr höll jag på med, snacka om att vara förd bakom ljuset, och vara fortsatt ljusskygg.

Att dricka alkoholen för min del var alldeles för dyrt, i livskvalitet...
..och varje gång hjärnan söker efter en anledning till att dricka alkoholen igen, så tänker jag, driver du med mig?
Ja svarar hjärnan, det var lite slask i melonen kvar från ditt gamla beroendetänkande som lyftes fram för ett ögonblick,
Förlåt det var inte meningen, det finns bitar av bandet som inte är helt överspelade av ditt nya sätt att tänka och leva på.
Det blir lite som att spela in videofilmerna på barnens uppväxt på en gammal porrfilmskassett, i sekvensbytena kan det komma lite flashar
Från ett tidigare liv du inte riktigt vill kännas vid längre.

Men det är en bit av din historia, och det är lika bra att du vänjer dig vid den, bearbeta och gå vidare.

Berra

Tänkte gå, men jag har ingenstans att ta vägen.just nu strular allt. När jag inte mår bra. Ett tag sen det var så till denna grad, så fixar jag varken ekonomi, mat eller knappt jobbet. Mannen tycker att jag ska bita ihop. Ta mitt vuxna ansvar. Håller med. Får det bara inte till att fungera just nu. Då vill jag fly. Dricka. Hamna någon annanstans. Men, har så många andra missbruk att välja bland. Maten fungerar alltid och så mycket lättare att dölja. Ekonomin, är så påtaglig. Alkoholen går att gömma också tills dess att det spårar ur. Min terapeut vet nog varken ut eller in. Inte jag heller. Hänger väl kvar här då.

Kram på dig! Jag tampades med min bulimi under 1a graviditeten. Vilket dåligt samvete och ingen att våga anförtro sig åt. Du är här. Medveten. Fortsätt så. Det finns alltid hjälp, även om det ät skamligt och tabu.