Senaste kommentarerna i forumet

att be syrran ta med mig till AA i Estocholmo när jag är på besök. Ni som känner till staden - vilken är trevligast?
Kände litet ångest. Tänk om hon är här. Vad läser hon om mig då? Massa som Ingen fått höra. Wolf, om AA är lovande, följer du med mig då i syd? Hoppas det. Kanske kan jag få lära mig om fotografering också, om du vill? Sällan jag sett bilder som dina. Hoppas du ställer ut. Om inte, så är det dags :) Borde inte vara för svårt med din talang! Jag känner hopp.

Jag förstår precis dina "osammanhängande" söndagsfunderingar, tänker ungefär likadant som du. När man varit nykter en längre tid kommer andra tankar. Jag har heller ingen lust att berätta eller förklara nåt. Jag ser mej heller inte som nykter alkoholist eller som nykterist. Det är inte min stämpel, lika lite som jag kallar mej icke rökare bara för att jag inte röker. Jag dricker inte alkohol och jag röker inte heller men det definierar inte vem jag är. Det är oväsentligt. Jag känner inte heller längre att jag på nåt sätt behöver förklara eller ursäkta mej för att jag inte dricker. Det var en sak som jag funderade mycket på i början; vad jag skulle skylla på. Vilka ursäkter som var trovärdiga och jag förberedde olika svar. Det var bra i början men nu struntar jag fullkomligt i vad folk tror eller tycker och sällan får jag nån kommentar. Är inte så mycket i sociala sammanhang och jag känner också att min integritet numera är väldigt stark.
Trevlig sommar!

Första övernattningen i år. Slog mej inte förrän idag söndageftermiddag att det inte triggade igång nåt sug alls. Att det faktiskt är självklart att jag inte dricker vin, inte ens tänkte på det. Fast stugan annars varit en plats för mycket drickande. Där har jag varit ledig och det var helt ok att dricka redan mitt på dagen. Rosévin medan man solar och rödvin till grillmiddagen senare. När jag kom att tänka på det idag var det för att jag har så mycket annat numera. Jag kan inte ha fått nåt vettigt gjort med ett ständigt drickande. Jag har inte långtråkigt hemma i stan heller på kvällarna. Tja inte vet jag vad jag ville säga med detta, bara att det är så jäkla skönt att vara alkoholFRI!

Lita på din magkänsla - känner du att det är för mycket så är det för mycket för dig och det räcker!

Alkoholism eskalerar- som jag förstått det hela är det är vanligast att börja dricka alkohol, efter hand dricker man mer, ibland går det överstyr osv. Fördomen är att "alkisar hittar man på parkbänken", typ... Men det är ju väldigt få vi ser där. De flesta klarar ganska lång tid av att upprätthålla den fina ytan, ofta med hjälp av oss "snälla" medberoende som ursäktar, städar upp, döljer osv. Det blir alltså värre ju längre tiden går, tills alkoholisten accepterar sitt missbruk och aktivt väljer att ta tag i det på något sätt.

Att han knuffar dig eller talar till dig på ett otrevligt sätt, det är saker som du inte alls behöver acceptera! Bra om du hittar ett boende du vill ha, förstår att du kanske har känslor kvar för honom, och de är inte lätta att stänga av, men försök känn efter vad som är viktigt för dig!!!
Kram

Har varit så skönt att vakna ganska tidigt om morgonen den sista tiden tycker jag. Att vakna utvilad och till och med hinna med att ta sig ut innan ungarna vaknar. En skön promenad i solen, ger en kick när man tänker på hur risig man annars kan vara. Satte mig i lugn och ro igår kväll, när jag tyckte gaggandet blev lite påfrestande. "belöningen" var ganska tydlig i dag på förmiddagen. Kanske kan man inte se på det som skadeglädje, men kanske en smula ändå ;-)

Får försöka hitta vägen att leva i "utanförskapet" som nykterheten ibland innebär. Kanske kan man se det som hur vissa andra behandlas med det som ses som ett "handikapp" hos alla som fortfarande tycker att alkoholen är en del som är nödvändig i samvaro. Det är ju inte något konstigt, men trots det kanske man ser på en nykter person som en säkerhetsrisk. Eller som ett närvarande dåligt samvete som dyker upp redan kvällen innan ångesten egentligen skulle dyka upp. Kanske "snor" den nyktre de futtiga timmarna av flykt som man köper genom alkoholen. Om man nu vet att man kommer att må kass imorgon bitti, så är det ju surt att bli påmind om det redan när det ska var som roligast.

En fin solig eftermiddag till dig!

//PP

När jag läser det du skriver, så tycker jag det är så insiktsfullt gällande din egen förändring. Du ser klart vad som händer med dig man i detta. Kanske kan det vara så att trots att det just nu är så jobbigt, att det till och med kan stärka dig ytterligare i din egen process? Att det samtidigt tar en massa kraft, samtidigt som det stärker dig i din egen motivation? Kanske kan du förstå hur jag tänker? Att det blir alltid "någon" som står starkare i en svår livssituation, och det är inte alltid den som normalt "hörs" mest, eller gav ett stabilt intryck. Oavsett tycker jag det verkar som att du har allt det som krävs att resa dig och reda ut detta. Om mannen finns med vid din sida när du kommer ut på andra sidan, kan han ju bara bestämma själv. Jag hoppas för hans egen skull att han tar den här chansen med dig, och att ni landar i det som mt skrev om tidigare. All styrka till dig, Kastellen!

//PP

När man börjar fråga sig själv om personen ifråga dricker för mycket för sitt eget bästa så är det nog oftast en signal om att det är så det ligger till. Sedan kan två personer har skilda uppfattning om vad som är osunt eller inte utan att det föreligger ett problem. Jag försöker att lyssna på min magkänsla och har själv nyuppkomna "symtom" på min partners drickande som sakta men säkert eskalerat.(därför jag sökt mig hit och ställt samma fråga som dig i princip). Jag kan själv inte dricka alkohol utan olustkänslor inför alkoholen, vill inte dricka vilket iof inte är ett problem men det är ju en effekt av hans drickande, oro för hur mycket han dricker, ångest av hans berusningsgrad och beteende, att jag känner att jag undrar hur hans inställning till alkohol kan påverka min sons kommande förhållningssätt till alkohol osv allteftersom han mer o mer fått karaktären av ett fyllo när han dricker...Känns hemskt att använda såna ord om någon man älskar så mycket, men det är liksom det som dyker upp i mitt huvud. Oftast finns det kanske fler bieffekter som kanske var för sig kan kännas harmlösa, men om man sätter ihop dem så framträder ett tydligt mönster som inte går att bortse ifrån.

Annalie

Söndag igen. En nykter helg till, med fint väder. Solen lyser som den knappast aldrig gjort i april... Tänker att det kanske är en högre makt som vill testa min viljestyrka redan nu, för att vara förberedd till sommaren, till juvelen i kronan, som PP skrev. Har upptäckt att det går att njuta av sol och värme utan alkohol. Det går att dricka cider eller NA-öl till grillen. Det går att hälla upp cider med en isbit i vinglas och dricka på altanen i solen. Det går att tänka bort rosévin och vitt vin, och ändå (eller tack vare det) känna mig tillfreds. Varje ny situation som avklaras stärker mig och självkänslan.

Är inne här och läser mycket, men inte som tidigare, behovet av det kommer och går. Har inte heller så mycket att skriva som innan. Har dock läst senaste veckans trådar om beroende och medberoende, relationer som förändras och att gå vidare som nykterist. Intressanta ämnen och kloka saker som skrivits. Min egen relation med mannen har blivit djupare och stärkts. Inga fåniga missförstånd i onykterhet, eller tala-ut-samtal vid tidpunkter som inte är helt lämpliga. Men eftersom det är jag som tagit initiativet till min egen förändring, och jobbat mycket med mig själv på flera plan så märker jag att jag i vissa lägen ställer högre krav på honom också. Det går att jobba med sig själv på olika sätt... Då får jag lägga band på mig själv, det är inte min sak att tvinga fram några förändringar hos honom... Dessutom är han toppen som han är.
Apropå det du, Pellepennan skrev om att träffa nya människor som nykterist, så har jag tänkt mycket på det. När jag träffade min man fanns alkoholen med, men inte som ett problem. Det var något som var extra, och som guldkant på tillvaron. Jag vet inte hur jag själv skulle ha tänkt om han hade varit helnykterist utan att berätta varför, (skulle hälsoperspektivet eller sömnbristen varit trovärdig?) eller om han berättat att det funnits problem. Jag vet inte hur jag själv skulle göra i nuläget om det vore aktuellt - hur ärlig kan man vara, och hur mycket kan man dölja? Jag önskar att jag kunde säga att jag är stark och kan visa vem jag är, men så är det inte. Jag VILL heller inte outa mig och alkoholproblemen. Jag vill inte att andra, nya människor ska se mig som en fd missbrukare. Jag ser mig inte själv så,det känns helt främmande. Det är så svårt att förklara för någon som inte vet, eller har varit där. Och ärligt talat vet jag inte heller om det är så viktigt att andra ska veta och förstå. Jag vill inte att det viktigaste med min person ska vara mitt förhållande (eller icke-förhållande) till alkohol. Det finns andra saker i min person som jag tänker att de har större betydelse.

Ja, det var lite osammanhängande söndagsfunderingar. Vet inte riktigt om jag kom någonstans med det, men det kanske inte alltid är det viktiga. Börjar tro mer och mer (och ta till mig, härinne) att det är resan och inte målet/resultatet som är det viktiga. Och resan ändrar sätt och riktning hela tiden...
Ha en skön och solig söndag därute :-)
/m

..söndagskramar från Berra också, ta vara på tiden med mannen som ger härliga vibbar, och lägg inte för mycket energi på när nästa tillfälle kommer.
Ibland måste man få släppa oron och få njuta också, det är du värd just nu.

Att få leva i nu'et har sina fördelar, inte tänka framåt, inte tänka bakåt, bara få insupa det härliga som finns för stunden.

Berra

Har inte sett kopplingen, men var bra!

både mor- och farföräldrar så du behöver inte på minsta vis oroa dig för att bli feltolkad:) Kram och ha det bra / mt

om detta till kaffet Mg och jag. Det är inte lätt att mötas och dela den andras smärta så länge man har mycket ont inom sig själv, mycket oförlöst som man bär. Att dela med varandra är ändå den väg man måste gå... men det kan nog vara bra med stöd längs vägen. För Mg (jag frågar - han bekräftar) har AA varit ett sådant stöd. För min del forumet och ett fåtal nära vänner där vi ömsesidigt delat svåra erfarenheter. Att lyssna/läsa de smärtsamma erfarenheter man orsakat andra (den man älskar) är ingen lätt sak. Nu kan vi dela tillsammans på ett sätt som aldrig förr.

Jag som endast deltagit i konvent och möten där AA och Alanon funnits sida vid sida har haft svårt att förstå att sådana möten kan vara svåra - jag har läst att det varit så. Nu idag när vi samtalade förstod jag att visst kan det vara så, att ta emot den smärta jag orsakat en annan, att uttrycka den smärta en annan orsakat mig, hur sårad, ledsen, kränkt jag känt mig.... hur mina mest sårbara sidor som jag delat med den jag älskar dragits i smutsen under alkoholens inverkan... Det är inga enkla saker.

Det är inga enkla saker MEN vi kan övervinna det smärtsamma och svåra. Det är möjligt! Om båda verkligen vill och har beredskap att förändra och förändras.
Också idag tror jag att det börjar med att ta makten över sitt eget liv. / mt

Tack mt! MMed risk för att bli feltolkad vill jag säga att du och din man känns lite som forumets föräldrar. Ni är erfarna, inger trygghet och stabilitet, det känns som att man kan lita på er och ni ger så kloka kommentarer och råd! Tack för det, det känns bra att få prata med er! Du har flera gånger tipsat mig om anhörig och medberoende delen här på forumet. Jag läser mycket där och känner verkligen igen mig men jag känner att denna del av forumet ger mig mer styrka både som missbrukare och medberoende. Här gör jag min egen process samtidigt som jag får hjälp att sortera livet som nykter tillsammans med en aktiv alkoholist. Jag är otroligt hjälpt av alla inlägg utifrån hur en alkis hjärna fungerar eller snarare kanske inte fungerar.
Jag brukar vara ganska tuff mot min omgivning efter att dom gnällt och klagat ett tag att nu är det dags att göra något åt problemet. Gör något åt problemet eller sluta gnäll! I min egen situation inser jag att det inte alltid är så enkelt även om tanken att inte stanna eller fastna i negativa tankar och situationer är god.
Idag är maken på strålande humör och pratar på som om ingenting har hänt! Han har under natten förflyttat sig från den ena soffan till den andra och hämtat en stor flaska cola som stod bredvid honom när vi kom ner på morgonen. Frukosten bestod efter ett långt toabesök (risig i magen) av gårdagens matrester. Han är iallafall glad och har väl förmodligen supit färdigt för den här helgen, han är med andra ord nöjd och har uppfyllt behovet. Nu är det familjens tur och med en så skön känsla i kroppen är det förmodligen dags för lite sex också... Att helgen bestått av dåligt humör, onykterhet, skilsmässo papper och beslagtagande av vardagsrummet med högljudda snarkningar finns liksom inte idag! Idag är allt så bra så bra, för att inte säga normalt!
Nu är det iallafall söndag och knuten i magen lättar, imorgon får jag gå till jobbet och även denna helg är bakom oss. Sen återstår att se hur veckan blir men det börjar inte förrän imorgon! Idag ska jag gå på stan och köpa vårjackor med barnen samt lite födelsedags presenter till min blivande tonåring! Jag är obeskrivligt tacksam för detta forum och för alla er som finns här inne! Tacksam för att ni lyssnar och att jag får gnälla utan att ni dömer! Det är värdefullt att ni ger och delar med er både i min tråd och era egna, jag lär mig väldigt mycket om missbrukets alla ansikten men också om livet i stort! Tack ovh många kramar till er!

det jag skrev till Kastellen, och hennes man i morse:
Så bra Kastellen
att du skriver öppet och att din man läser! Det var ett val jag gjorde från början, att inte skriva bakom ryggen på Mg. Egentligen var min förhoppning att han skulle börja skriva och jag kunde i det läget ha lovat att inte läsa. Skrivandet här har aldrig blivit riktigt hans grej (eller hur Mg) däremot AA - men dit var vägen lång. Från det datum som var min vändpunkt (och hans första, 6.12.2010) till den avgörande (som jag ser det) händelsen, återfallet 30.4.2012. Under ca fem år före jag gick (dec 2010) med avsikt att flytta ägnade jag stor del av min tid och energi åt att fundera hur jag skulle fixa att flytta. Jag såg många hinder för att lämna OCH många argument för att stanna kvar. Mg har aldrig varit fysiskt våldsam eller hotfull, varit asfull mindre än 5 ggr på fester (och de gångerna på fester där det varit allmänt mycket alkohol), har skött sitt jobb, skött sina åtaganden i hemmet... Det var jag som såg resan utför, hans förändrade tankesätt, hur berusningen steg obegripligt - eller snarare hur han förändrades i sinnelaget kvällar och helger, hörde hans självdestruktiva tankar, hot om att ta sitt liv, vid ett par tillfällen desperat våld mot saker i hemmet. Jag hittade hans gömmar och började snoka, kontrollera... argumentera, tjata, böna, be, sätta regler, gränser, söka överenskommelser...

När jag hittade forum var Adde och Berra mina ljuspunkter, de representerade ett hopp om förändring. Även ett par till stod för samma hopp.

Det första halvåret av nykterhet var ofta en kamp - för oss båda skulle jag säga. Den långa återhämtningen sommaren 2011 med några korta återfall där han knappt blev påverkad. Då skrev han en del här. Men den avgörande förändringen var återfallet på Valborg för två år sen - det som för mig kändes som den totala katastrofen blev den verkliga vändningen. Obs att han har andra vändpunkter som är avgörande för honom.

För mig gav insikten hur missbruk rent fysiologiskt påverkar hjärnan både hopp och insikt med viss vanmakt när jag insåg kraften i det fysiska begäret efter drogen. Klistrar in en artikel http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna Mg är en både begåvad och beläst person med mycket kunskap men så länge han drack var intresset att läsa information jag hittat och ville dela obefintligt för att inte säga negativt. I början av 2006 bad jag honom gå till beroendekliniken eller AA och sade att jag själv tänkte söka hjälp för min del om det inte blev annorlunda - i det läget var allt sådant otänkbart för honom och förenat med skam av djupt mått.

Ditt nödrop på slutet har varit mitt. Oändligt många gånger har jag sagt att jag vill leva med "den sanna" människan - sorgen över den förvandling jag upplevde OCH samtidigt osäkerheten om det var jag som var helt fel, oresonlig, ställde orimliga krav... han försäkrade ju hela tiden sin goda vilja att vara bra... och var det ofta. Ja, en fruktansvärd tung och förvirrande del av livet var det.

Jag såg efter ca ½ år (sommaren 2011) hur mannen min förändrades tillbaka till den jag kände igen i grunden - i det läget blev det ett stort men skört lugn i mig. Då gjorde jag också valet att inte lämna i händelse av enstaka återfall OM viljan att välja nykterhet fanns. Under tre år har forumet varit en livlina för mig och här har jag bearbetat fram och tillbaka. Många gånger har vissa datum eller helger väckt minnen av hur det var - och då har jag skrivit. Som nu. Det behovet har jag inte känt på länge. Min räkneramsa som var en trygghet, en "bild" av hans vilja och nykterhet är obehövd och glömd utom när jag påminns om den, som nu.

Nu ska jag dricka morgonkaffe med mannen och fråga om han vill läsa... om han hinner, ger sig tid, för snart ska han fiska med barnbarnen. Vårt liv är så fint idag. Äkta. På det sättet kan också jag säga att den svåra resan har varit värd sitt pris - idag har vi en närhet av annat slag än när vi var lyckliga före alkoholen tog överhanden. Och jag är tacksam över att jag hade kraft att vara tydlig och han hade kraft att vända väg innan fallet blev stort.

Söndagskramar och Styrkekramar till er båda / mt

Dum spiro spero, så länge jag andas hoppas jag! Ska lägga det på minnet, det finns styrka i det. Blev samtidigt lite full i skratt med tanke på mig själv, "dum" på latin finns i samma mening som hoppas på svenska... Kanske finns det och måste finnas en smula dumhet tillsammans med hoppet, annars skulle man nog inte orka...

att du skriver öppet och att din man läser! Det var ett val jag gjorde från början, att inte skriva bakom ryggen på Mg. Egentligen var min förhoppning att han skulle börja skriva och jag kunde i det läget ha lovat att inte läsa. Skrivandet här har aldrig blivit riktigt hans grej (eller hur Mg) däremot AA - men dit var vägen lång. Från det datum som var min vändpunkt (och hans första, 6.12.2010) till den avgörande (som jag ser det) händelsen, återfallet 30.4.2012. Under ca fem år före jag gick (dec 2010) med avsikt att flytta ägnade jag stor del av min tid och energi åt att fundera hur jag skulle fixa att flytta. Jag såg många hinder för att lämna OCH många argument för att stanna kvar. Mg har aldrig varit fysiskt våldsam eller hotfull, varit asfull mindre än 5 ggr på fester (och de gångerna på fester där det varit allmänt mycket alkohol), har skött sitt jobb, skött sina åtaganden i hemmet... Det var jag som såg resan utför, hans förändrade tankesätt, hur berusningen steg obegripligt - eller snarare hur han förändrades i sinnelaget kvällar och helger, hörde hans självdestruktiva tankar, hot om att ta sitt liv, vid ett par tillfällen desperat våld mot saker i hemmet. Jag hittade hans gömmor och började snoka, kontrollera... argumentera, tjata, böna, be, sätta regler, gränser, söka överenskommelser...

När jag hittade forum var Adde och Berra mina ljuspunkter, de representerade ett hopp om förändring. Även ett par till stod för samma hopp.

Det första halvåret av nykterhet var ofta en kamp - för oss båda skulle jag säga. Den långa återhämtningen sommaren 2011 med några korta återfall där han knappt blev påverkad. Då skrev han en del här. Men den avgörande förändringen var återfallet på Valborg för två år sen - det som för mig kändes som den totala katastrofen blev den verkliga vändningen. Obs att han har andra vändpunkter som är avgörande för honom.

För mig gav insikten hur missbruk rent fysiologiskt påverkar hjärnan både hopp och insikt med viss vanmakt när jag insåg kraften i det fysiska begäret efter drogen. Klistrar in en artikel http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna Mg är en både begåvad och beläst person med mycket kunskap men så länge han drack var intresset att läsa information jag hittat och ville dela obefintligt för att inte säga negativt. I början av 2006 bad jag honom gå till beroendekliniken eller AA och sade att jag själv tänkte söka hjälp för min del om det inte blev annorlunda - i det läget var allt sådant otänkbart för honom och förenat med skam av djupt mått.

Ditt nödrop på slutet har varit mitt. Oändligt många gånger har jag sagt att jag vill leva med "den sanna" människan - sorgen över den förvandling jag upplevde OCH samtidigt osäkerheten om det var jag som var helt fel, oresonlig, ställde orimliga krav... han försäkrade ju hela tiden sin goda vilja att vara bra... och var det ofta. Ja, en fruktansvärd tung och förvirrande del av livet var det.

Jag såg efter ca ½ år (sommaren 2011) hur mannen min förändrades tillbaka till den jag kände igen i grunden - i det läget blev det ett stort men skört lugn i mig. Då gjorde jag också valet att inte lämna i händelse av enstaka återfall OM viljan att välja nykterhet fanns. Under tre år har forumet varit en livlina för mig och här har jag bearbetat fram och tillbaka. Många gånger har vissa datum eller helger väckt minnen av hur det var - och då har jag skrivit. Som nu. Det behovet har jag inte känt på länge. Min räkneramsa som var en trygghet, en "bild" av hans vilja och nykterhet är obehövd och glömd utom när jag påminns om den, som nu.

Nu ska jag dricka morgonkaffe med mannen och fråga om han vill läsa... om han hinner, ger sig tid, för snart ska han fiska med barnbarnen. Vårt liv är så fint idag. Äkta. På det sättet kan också jag säga att den svåra resan har varit värd sitt pris - idag har vi en närhet av annat slag än när vi var lyckliga före alkoholen tog överhanden. Och jag är tacksam över att jag hade kraft att vara tydlig och han hade kraft att vända väg innan fallet blev stort.

Söndagskramar och Styrkekramar till er båda / mt

Allt gott, full fart framåt.
sommar med barnens sommarlov snart.
Vi hörs senare. ......

Tack för att ni stöttar och delar med er av era insikter och kloka ord! Samtidigt som det känns så klockrent det ni skriver och jag håller med i allt så kommer jag på mig själv att tycka synd om honom och också att vilja gå i visst försvar... SåsomBerra ex skriskriver om att han lämnar över allt ansvar på mig så tänker jag att "jamen han gör ju ändå en hel del hemma och det är absolut inte jag som gör allt". Poängen förstår jag är ju inte heller just den detaljen utan poängen är att det är konsekvensen när han dricker, och ja då tar han för givet att det är ok att dricka så mycket som han känner för eller dra hemifrån och lämna mig med ansvaret... Jag har bestämt mig för att förändra och förbättra mitt och barnens liv och jag vet att jag inte har makt över hans val men det är otroligt svårt att leva med. Jag är fortsatt nykter och tänker så förbli! Häromdagen sa en av mina tonåringar att han var stolt över mig! Fatta hur det kändes i hjärtat!? Aldrig att jag tänker riskerar att han ska känna annorlunda än det igen! Jag vet inte vad jag ska tycka om att han läser det jag skriver, känner mig inte helt bekväm med det. Det här är ju lite av min dagbok där jag kunnat skriva ned mina innersta tankar, nu känns det som att jag måste tänka mig för vad jag skriver. Jag håller med om att det handlar om spriten eller livet, i alla bemärkelser! Leva eller dö, förlora sin familj eller ha den kvar. Hur mycket är fyllan värd egentligen? Största problemet är ju egentligen inte att han dricker, största problemet är att han inte kan låta bli! Förnekelsen är mycket mycket stark och skulden till allt ont fortsätter att falla på mig, , attjag mår dåligt av hans beteende är mitt problem likaså det faktum att han väljer att dricka. Det är liksom ingen idé att ens försöka diskutera med en person som är i det perspektivet. Man blir bara frustrerad och till slut förbannad över orättvisan och kränkningarna!
Berra jag önskar att maken skulle läsa din tråd, jag hör att du känner igen och fattar resonemanget han för, likaså din tråd mullemannen. Diskussionerna här hemma hamnar ofta på detalj nivå, såsom hur många öl, mängd sprit osv. Jag har insett att det egentligen är oväsentligt. Vi mår dåligt av att han dricker så sluta med det, punkt! Att han läser säger han, vad han läser vet jag inte men jag vet att det är selektivt. Han plockar ut det som han kan använda för att försvara sitt drickande och det han kan använda mot mig för att försvara sitt drickande... Ursäkter och förlåt existerar inte längre, inte heller att ta ansvar för sitt beteende. Han säger att allt dåligt som kommer från honom beror på mig och mitt beteende. Imorse skrev han ut skilsmässo papper för nu jävlar fick det vara nog med mitt ovänliga sätt. Jag var då irriterad över att han satt och sov i soffan när jag kom ner med lillan efter att han dragit i sig ett gäng öl efter att jag gick och lade mig kl 23... Idag har han druckit två öl som var kvar men ändå stinker han sprit och ligger storsnarkandes avsmullen i soffan så det inte går att sitta där och se tv... Trevlig helg eller vad?! En av sönerna berättade att han inte vågar ta hem kompisar pga risken att det ska bli pinsamt om maken är full... känns förjävligt på ren svenska! Ingen av oss känner oss trygg i nuvarande situation, ingen av oss kan lita på honom och vi vet att han upprepat missbrukar både vårt förtroende och alkohol! Så varför gör jag då ingenting åt det, varför lämnar jag inte kan man nog undra!? Jo det är pga att jag fortfarande har hopp, jag svävar i och för sig mellan hopp och förtvivlan, men jag känner både hopp och hopplöshet och än så länge så har inte hopplösheten ätit upp hoppet. Som medberoende städar man ofta efter alkoholisten men jag undviker det. Jag har varken lust eller ork att gömma hans missbruk, det gör han så bra själv. Om jag blir arg över att han dricker så skiter jag numer i vem som hör oavsett om vi står på gården eller är inne. Kan man höja rösten när man är arg över andra saker så kan man göra det över missbruk också! Jag tror att jag är ganska obekväm som nykter och medberoende, jag är inte längre den han kan ursäkta sig med eller gömma sig bakom, jag konfronterar lögner och jag är svår att lura, och jag städar inte upp hans skit! För barnen är det dock en osäkerhet när jag åker bort eftersom han då "passar på" och de känner inte längre att de kan lita på honom! Det är långt ifrån roligt att inse hur barnen har haft det och att jag bidragit till det förut. Jag förstår verkligen känslan av ont i magen och gruvsamhet när det blir helg samt lättnaden när det är måndag och man får gå till jobbet igen...Berra du skrev det så tydligt med behovet av att få slappna av på helgen efter en arbetssam vecka, helt klart har vi alla det behovet men barnen och jag får inte slappna av, för oss ökar stressen och energin dräneras av en alkoholist i vårt hem! Alkoholisten är den enda som får sitt behov tillfredsställt! Likaså att bjuda hem vänner. Om jag skulle göra det eller om vi skulle ha en middags bjudning så skulle han direkt utnyttja det för att få dricka och därför bjuder jag inte hem någon. Detta innebär att mina helger numera är tråkiga och asociala samt trötta... Så det enda som krävs och återstår är att alkoholisten väljer att avstå alkoholen, väljer att bli nykter, först då får hela familjen förutsättningarna att börja läka och så småningom må bra! Så älskling när du läser detta, snälla offra inte familjen för alkoholen, offra alkoholen för familjen istället! Dit du är på väg nu leder bara till en massa elände för oss alla och vi vill inte göra den resan, vi vill ha dig kvar, frisk och levande! Kram

Vi blir fler utan vetskap om varandra. Nu är det en mamma, nära släkting och syster. Hon var på sitt första AA möte och tyckte om det. Så oväntat. Syster. Hon har väl inga problem? Jag ser bra, men hur kunde jag missa detta? Ingenting som kunde gett en ledtråd. Nu kanske jag bör stiga fram ur garderoben inför henne. Kanske kan vi stötta varandra? Vet inte om jag vågar. Hon tog det rätt hårt när det nyligen framkom att Ma har problem. Jag, stabil utåt. Fötterna på jorden. Dilemma.

Undrar varifrån detta kommer att saker måste vara på ett visst sätt? Social kompetens får mig nästan att gråta ibland. Så länge man inte menar illa och ger andra det utrymme och den frihet de behöver, så förstår jag inte riktigt varför allt måste bedömas och utmätas, vem som har rätt till vad. Vem som har snyggaste bilen, är vältalig, är alltid glad och trevlig. Detta bedömande går ner i åldrarna och du är det du har eller ser ut att ha. Nu hamnar jag på ett sidospår, men jag funderar så mycket kring varför mänskligheten är så rädd, inklusive jag. Varför är vi så otillåtande inom vissa aspekter? Är det hierarkin? Är det inte dags att gå vidare? Många har säkert gjort det, men på allvar, så att vi kommer framåt på riktigt utan att förstöra både barn och planet. Nu flummar jag runt och orkar inte riktigt dubbelkolla så att skriften blir helt begriplig, men jag har raderat flitigt i texten och än obegripligare kanske den blir. Tack för e-adressen :) Ska kolla upp. (Suck, man ser inte det man har)

*en härligt sommarfräsch familj* låter lite ironiskt samtidigt en längtan att få ha en 'fräsch' familj.
har du inte redan det?

Det finns en email adress i Flickr.com/profil - högra sidan.

Tack själv Minz!

du behöver inte bestämma dig nu men du ska inte hota med att gå innan du vet att du faktiskt tänker göra det och har praktiskt ordnat så att det är möjligt. Att hota och inte göra är att flytta sina gränser och det är inte bra. Ta dig den tid du behöver för att komma till beslut.

Så sorgligt och sån besvikelse med återfall. Berätta gärna för honom att du har hjärtklappning och yrsel i hissen på väg hem för att du är rädd för vad som ska möta dig... att du inte vill leva så... att detta skadar dig och din relation till honom så mycket. Allt det är dina känslor, så är det för dig. Du behöver inte - och säg helst inte nånting om honom. Men det du känner och upplever är så som det är för dig och dina upplevelser äger du rätten till. Ingen kan säga att du har fel. Styrkekramar / mt

Usch, efter tre nyktra och bra veckor så hittade jag en flaska igen och en däckad sambo. Så sorgligt! Kände lite skam över tanken på att skriva här. Som att jag får skylla mig själv som fortfarande lever i detta. Just därför skriver jag några rader för jag vill inte känna så. All oro i mig kom tillbaka med full kraft. Så stressande att jagas av tanken att jag måste bestämma mig nu nu nu hur jag ska göra. Som att varje minut jag är kvar kan vara slöseri med tid och göra det för sent att skapa det livet jag vill ha. Så är det ju faktiskt inte. Jag klarar liksom inte av när alkoholhjärnan tar över honom och han helt byter personlighet. Lögner , lättretlig, elak och bitter. Allt som han inte är när han är nykter. Det är inte rimligt att ha hjärtklappning och yrsel i hissen på väg hem för att jag är rädd vad som väntar där. Jag vill inte ha det så. Undra om han kan förstå hur mycket detta skadar mig och oss.. Jag blir bara så trött.

Nu ska jag hem till en vän på middag och försöka njuta av kvällen.

Tack för uppmuntran mulletant :)

Men... Jag är lättstött i vissa fall. I andra står jag som en fura. Lämnade dottern på kalas hos en härligt sommarfräsch familj. Det fanns kaffe till de som ville stanna. Till dottern sa hon att kom och kolla på lekstugan. Din mamma kommer och hämtar dig sen. Förmodligen var det inte menat som jag tolkade, att övriga var välkomna... Litet ledsen blev jag dock. Men, men, jag lär mig väl en dag spelet till fullo. En annan än jag hade sagt att jag stannar ett litet tag för dottern bad mig. Sen vill jag förstås inte anpassa mig fullt ut. Jag är som sagt litet på tvären. Här på forumet känner jag mig ibland fel (nu undrar ni vad tusan jag baserar det på - min självkänsla), men det är ju mig det hänger på. Hur jag tar saker och vilken tolkning jag gör. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och gå ut i det fina vädret! Tack Wolf för dina kommentarer. Du anar inte hur mycket de betyder!!!