Senaste kommentarerna i forumet

...."Jag kanske knackar på din dörr en dag, inte för att jag vet vart du bor, men nog verkar det vara i krokarna av mina trakter."...
Gärna det.
/wolf

Ibland kan jag uppleva att världen fullkomligt sliter sönder mig i stycken, och jag tillåter det eftersom jag stundom blir hudlös. Tycker det känns så bra att du skrev det Minz. När jag är ofokuserad, känner mig sårbar, för andras ord, när de säger, att jag är motsträvig i mitt tänkande är det helt hållet mitt sätt att bemöta det. Låt mig vara motsträvig då. Låt dig vara speciell utan att få dålig eftersmak på tungan.

En tillvaro ensam i skogen kommer bara att tillfredsställa dig en kort tid. Naturen kommer att bli som balsam för kropp och själ men sen efter några år vill du ut i samhället igen. Tala, diskutera, skratta, gråta, bli sunt arg. Det blir ofrånkomligt till slut.
Ett scenario - på kvällarna när du sitter framför brasan och läser böcker - så är det mänsklig närvaro fast genom ord som någon annan har skrivit i en bok.

När jag levde i Malmö/-95 13:e våningen fick jag en upplevelse av att känna mig som en liten prick. Mitt medvetande var i molnen, på månen, i kalla rymden, och samtidigt så jag en liten själ bland 6,6 miljoner människor som på en karta i Google Map, samtidigt som jorden snurrande framåt. Det tänker jag på ibland när ensamheten blir för svår. Då mina tankar, funderingar, omvandlas till grubbel, återkallar jag 'färden' och landar i mig själv igen.

/wolf

(Så länge jag andas, hoppas jag - Latin)

...."Varför ska vi dämpa oss hela tiden?"...
Det enkla svaret till det Minz, är just att undvika förmaningar, dömandet från själar som egentligen inget hellre vill än att våga leva med allt vad det innebär. Man dämpar sig för att följa en social kodex? Den har jag tappat men förstår idag däremot att - social kompetens - behöver inte betyda att klättra på karriärstegen utan att - se - människor bakom attityden. Social kompetens även att kunna förstå sitt eget sammanhang i en miljö eller situation och därefter handla enligt det. Jag lever hellre än sover.

Inte alltid jag har den kompetensen eftersom jag inte förstår mitt eget och var det kommer att föra mig. Bli ännu mer älskvärd mot T. Ännu mer varsam i odlingen.
/wolf

Du har kommit alldeles rätt! Läs omkring här i olika trådar så kommer du att känna igen dig.
Fortsätt skriva här, det hjälper mer än man kan tro. / mt

förbannat bra Berras inlägg. Grillglädje till er båda! / mt

är det idag. Var ute på balkongen och kollade in tempen, kan bli en varm dag.
Ännu en lördag morgon utan bakrus och det börjar kännas som vanligt. Vant mig med
andra ord. Har inhandlat en liten grillhink och den ska användas någon gång idag.
Köpte grekiska grillspett att grilla och när jag stod i affären kändes det som jag
glömt något. Det var vinet, blev stående en stund och vände och vred på lite varor och
tänkte, varför såna tankar nu. Därför det har alltid hört till, men nu får det inte följa
med mig hem. Vemod, ja. Vemod en kort stund att jag tillhör den skaran som inte kan ta ett
eller två glas. Samlade ihop mig och gick till utgången, vad kände jag, jo att jag kommer
från en annan planet. Utanförskap när folk svischade förbi med sina gröna plastpåsar.
Varför måste påsarna se så tråkiga ut, kanske en dödskallemärke på dom istället.
Nej nu får jag lugna ner mig. Idag lugn och bekväm med tillvaron. Ska åka till LIDL idag
och inventera lite alkofritt. Mannen är på rätt sida just nu. Han har faktiskt varit inne
på forumet och läst Berra sista inlägg. Förbannat bra var hans kommentar, en liten glimma
hopp tändes hos mig.
Ha en skön lördag alla
Konstnäre

Är jag egentligen eller är jag bara en illusion av det jag vill vara? Så mycket vet jag, jag tänker för mycket. Min käre man tycker om mig när jag är helt vanlig. Helst en supermama, inbillar jag mig iallafall. Jag kan ha helt fel. Vad vet jag om hans inre, lika lite som han vet om mitt. Mina barn vet ännu mindre, men min uppgift är att försöka få dem att känna sig älskade oavsett vad och inse att kärleken är ovillkorslös. Oavsett om jag är hel eller inte så ska vi kunna diskutera känslor, kanske inte just mina just nu, men alla känslor är tillåtna. Även om vi med försöker dämpa värsta raseriutbrott och skrik av sorg. Jag vet egentligen inte om det är rätt, för vi har rätt till våra känslor även de som inte faller inom ramen. Varför ska vi dämpa oss hela tiden? Ja, jag håller med, det är jobbigt att lyssna till intensiva negativa känslor. Det skulle inte behöva vara så. Jag tror inte att vi har fått ett helt känsloregistrer bara för att uttrycka glädje och i vissa enstaka fall sorg. Vad vet jag? Inget. Tänker desto mer.

Jag själv har varit en "partypingla". Beroende av den uppmärksamhet jag fick ute. Däremot har jag mestadels varit blyg annars. Min första sambo var jag otrogen mot ett par ggr när jag väl var full. Han o sin sida var inte helt trevlig själv, men det är en helt annan historia. Jag har varit med om saker som jag aldrig hade sett utan alkohol och jag kan instämma i att jag är"glad" att jag är i liv. Tyvärr har jag inget svar till dig, men läs min tråd och begrunda. Vill du hamna här? Vart vill du egentligen utan festandet? Jag hade aldrig i livet gett upp de sköna festerna (de som slutade bra) med morgondopp i havet efter en härlig kväll ute med massa människor, dans och uppmärksamhet. Kanske kan du vända det än, efter att ha tänkt igenom saker. Jag kunde det inte. Det blev värre. Kanske sitter du där sen som medelålders tvåbarnsmorsa med ångest över allt du kunde gjort istället. Skönheten är dessutom flyktig, ungdomen likaså. En kort del av livet. Resten har du framför dig. Nu var jag hård, men jag ville få dig att tänka efter. Så klart att du fixar detta! Det har så många gjort före dig!

Att ha kontroll på livet är a och o. Fortsätt kämpa lungan.

Känner igen mig till viss del. Har ibland tänkt att en ensamtillvaro ute i skogen vore det bästa för mig, men samtidigt längtar jag efter mänsklig närvaro. Någon att dela mina innersta tankar med utan att bli dömd. Jag kanske knackar på din dörr en dag, inte för att jag vet vart du bor, men nog verkar det vara i krokarna av mina trakter. Själv blev jag så ledsen idag när vi hade en diskussion, i glad håg, på jobbet och slutkommentaren blev från den nye, att jag har nu lärt mig att du är litet speciell. Hon menade inget illa. Men det var som en bekräftelse på mitt annorlundaskap. (Jag ser tyvärr ut som om jag inte var det...) Det är väl för att jag är timid, men ändå ska hela tiden vara litet på tvären. Svårt att helt ge upp och foga mig till massan. Wolf, det kommer att gå bra! Jag hade tänkt skriva i min lilla tråd idag och be om ursäkt för att jag inte orkar svara, men prio blir här. Nu är jag helt "opassande", men jag vet att du förstår. Kram på dig! !!

Jo, den notan kan bli väldigt dyr.
/wolf

Hej Konstnären!
Utlandsresa var inget bra beslut. Det blev mycket vin varje kväll och litet där emellan. Men det var skönt med sol och värme efter den långa vintern. Jag trodde att det skulle gå enkelt att låta bli vinet när jag kom hem, eftersom jag varit utan alkohol ett bra tag. Det var ju bara dumt. Nu är jag tillbaka med att dricka vin varje kväll. Jag vet ju att det blir så. Men jag måste sluta med det här. Jag märker att jag blir glömsk och slö nästa dag. Huvudet hänger inte med och jag drar mig undan från folk. Nej, nu får det vara slut på detta!

Det svåraste är att få min gubbe att förstå att han inte får fresta mig och att jag mår dåligt av att dricka varje dag. Nu ska jag ta en dag i taget och inte avge några andra löften än att jag ska klara av den här dagen utan alkohol. Jag måste hitta min inre styrka. Det har jag gjort så många gånger förr. Varför är det så mycket svårare med alkoholen? Sedan ska jag passa mig för att hamna i situationer där man förväntas att dricka.

Tack för att du tror att jag klarar av det här!

Lilla Anna

Absolut förbättrad, jag har blivit en lugnare och mindre snarstucken person har mer tålamod och förståelse.

Hon dricker mindre också vilket gör att det aldrig blir några fylldispyter alls längre.

Det har blivit en lugnare familjeliv på naturligtvis ont och gott men när man får välja. Absolut det lugnare livet.

Har sagt det många gånger förut men utan min nykterhet hade det knappast funnits något familjeliv eller ens ett liv att tala om, det var nog min sista chans och jag tog den lyckligtvis.

Jag visst känna ett sug efter rus och lycka, men vad är det när lyckan är konstlad och notan så otroligt mycket större än värdet på det som kändes bra.

När ingenting händer emot när allt händer är så mycket mer värt, speciellt när det som händer oftast blir en olycka i sig.

Berra

...tills igårkväll, då morskheten rann ut genom tårna. Jo, jag svepte vin som om det vore vatten.
Hur mår du då wolf?

Inte så bra, seg, trött och framförallt besviken på mitt positiva pladdrande om att vara nykter.
Ja vet int, men tror det beror på föreställningen om min ensamhet. Ärligt, så klarar jag inte av
att vara ensam längre. Att vänta. Kanske det vore lättare att bo ensam, för då väntar man inte alls,
eftersom ingen kommer att knacka på dörren. Eftersom det inte finns någon därute som jag känner.

En sida av mig vill så gärna umgås med andra, vara glad, tillgänglig, ta fram min humor, kunna lita på människor.
Den andre sidan skyggar för folk, för deras blickar, gester och kallprat.

Spiken i min kista blev när Latin kursen i Lund slutade pga för få deltagare. Det ångade ur mina öron av ansträngning,
det var jättesvårt, men roligt. Jag tog mig till kursen i ishalka, trots att min balans var usel.
Varför kan du inte gå någon annan språkkurs? Portugisiska, isåfall. Varför kan du inte börja träna på gym? etc.etc.
...det blir många varför hela tiden. Men inget händer av värde. Just nu, är odlingen prior nr.1 och det kanske kan
bringa mig ordning. Ta sats, med fingrarna o jorden, se fröna växa, plantera ut sticklingar..

/wolf

Läste just nattens inlägg från Berra om hur snedvriden verklighetsuppfattningen blir hos den som dricker, och hur lång vägen är tillbaka. Mycket igenkänning och bra inlägg. På något sätt är erfarenheterna i inlägget något som både ingjuter hopp, samtidigt som det i min situation kan te sig lite hopplöst.

Hopp därför att jag så tydligt ser att allt egentligen är möjligt, och även hopp för jag känner igen mig mycket i hur jag sökt anledningar och problem hos andra för drickandet. Självmedicinering mot vad? Mot andra, eller mot mig själv? Ja med facit i hand "om ett par år" kommer säkert bilden att ha omvärderats ett antal gånger. Tycker mig redan idag se saker och ting med annorlunda ögon, men hur ska man veta att det redan är med de rätta ögonen? Förmodligen är det inte så utan resultatet av mina tankar är bara en "ögonblicksbild" som är resultatet av var jag befinner mig i processen mot ett nyktert liv. Det är kanske resultatet av vad jag hittills varit beredd att förändra? Hade jag haft kraften att göra ännu mer hade kanske ögonblicksbilden varit ännu friskare?

Oavsett om man gör mycket eller lite, sakta eller fort, så kanske det handlar om att försöka att helt enkelt gilla läget och försöka göra det bästa av situationen där jag befinner mig just nu? Har funderat mycket på det de gångna månaderna och helst kanske man skulle vilja frysa verkligheten runt omkring sig ett par år, så att man har tid att kurera sig själv i lugn och ro? Kanske skulle man då vara säker på att man inte fattat några knasiga beslut under resans gång? Har nog tagit upp den frågan tidigare. "När kan man börja ta rätt beslut"? Förmodligen är den omöjligt att svara på.

Så funkar nog inte processen. Den fortsätter oavsett om vi vill eller inte, och är helt klart inte färdig efter ett par månader. Känner själv att det enda jag kan göra är att fatta mina beslut på bästa möjliga vis, utefter mina givna förutsättningar - just här, just nu.

Säkert kan jag se fram mot en mer "frisktänkande" Pellepenna låt säga våren 2016 eller så, men han finns ju inte i så fall tillgänglig här och nu att rådfråga. Om det nu är så får jag helt enkelt nöja mig med att bolla med han som finns, och samtidigt lära mig av andras erfarenheter och jobba vidare på mig själv. Vad annat återstår? Att helt enkelt fokusera på det jag kan påverka och inte lägga energi på det som jag inte kan påverka. Försöka hitta ro med alla brister som förmodligen fortfarande finns. Är man enbent så får man väl lära sig att hoppa på det då...

För mig är det så mycket framåt som möjligt som gäller just nu. Bara genom att göra saker lite bättre mot mig själv och mina nära kan jag bygga ett bättre liv i framtiden. Spilld mjölk och smält smör ger just nu inte så mycket energi, och energi är just vad jag behöver.

//PP

Hur har din relation förändrats, efter dina år med blicken för djupt ned i alkoholen?
Är den bättre - sämre? Status quo? eller förnyad av - din förändring?
/wolf

Kul att se dig här igen och tack för dina värmande ord. Du verkar bestämd med att
du ska borsta av knäna. Jag tog felsteg många ggr. i början på mina s.k. försök.
Kul att du har hemligheten på nattduksbordet det är en fin bok som hjälper mig mycket.
Skulle nog inte våga mig på en utlandsresa ännu, kanske skulle det bli för frestande, vet
inte. Blir i varje fall ingen sommarstuga för mig i år, den är bara så förknippad med alkohol.
Fegt kanske, men tror det får vara så denna sommar.
Jag har haft tunga dagar om ofta har det varit när jag inte uppdaterat mig i boken hemligheten.
Så så blir det att ta fram den.
Vet knappt hur min resa gått till, snurrig har den varit, känslosam och ett jävla anamma.
Känner mig nästan för frisk, varför blir människan aldrig nöjd. Men för det mesta är jag fri, lycklig
över att slippa planera, gå till bolaget, usch nej får rysningar när jag tänker på det.
Du är stark du klarar det
Ha en fin dag
Konstnären

...hur min världsbild förändrades av alkoholen, hur den förvreds och manipulerade mig i drickandets slutskede.

Minns mina två sista somrar i stugan på semestrarna, efter några veckors hårt varjedagkrökande så blev jag en bitter man som valde att lägga över ansvaret på min kära hustru för allting som var dåligt i mitt liv, men mest indirekt...

Just en kylig och myggrik sommarkväll sitter jag vid uteplatsen och dräller med det sista vinglaset, duktigt packad sedan grillen tändes på sena eftermiddagen.
Sitter ensam kvar med svägerskan vid utemöblerna de andra har gått inomhus för att det har blivit för kallt och för mycket mygg ute.

Jag är irriterad över att ha en tjatig och bestämmande kärring som har kört med mig hela semestern, och fyllpladdrande berättar jag att hon får se till att hennes syster tar och skärper till sig, för så här kan jag inte ha det längre, jag är t.om. villig att ta ut skilsmässa om hon inte ändrar på sig, så det så...
Jag är högst allvarlig med min betoning, och är rätt trött på hela skiten, det går nu inte att leva med en sådan kontrollerande person.

Dagen efter var jag bakrusig och fyll av ångest som vanligt, och då frågade frugan vad det där var frågan om?
Hade inte en aning svarade jag, det måste hon ha missuppfattat, hon var nog mer full än vad man kunde tro, hö hö...

Fortsatte att köra i mina ångestsvall, och plötsligt så kom minnesflashen tillbaka, men det var försent att ta upp den diskussionen längre.
Satt och funderade på vad det var som hade gjort mig så förbannad kvällen innan, men fann inga direkta anledningar.
Blev lite rädd för vad alkoholen ställde till det för mig, tänk om jag skulle bli aggressiv och våldsam?

Detta hände ännu en gång semestern året efter, det var dags att prata allvar med svägerska om hennes syster som var så kontrollerande.
Det gjorde mig ännu mer konfunderad, jag hade ju redan skrinlagd alla dessa tankar från året innan, de var ju avklarade och arkiverade!
Men att de skulle återuppstå ännu en gång förvånade mig ordentligt, på samma premisser, tog jag ingen lärdom året innan?

Det där skrämde mig, jag tappar kontrollen och återupprepar samma misstag igen...

Idag så är hela situationen helt glasklar, inför varje semester bad frugan mig att ta det lugnt med drickandet under våra semesterveckor.
Självklart svarar jag och bunkrar ändå upp med ett par backar öl redan innan vi åker ut, det kan ju komma många gäster i sommar.
När jag sedan efter en vecka behöver åka till bolaget för att bunkra upp på nytt så brukar samma visa gå i repris igen,
-men du köpte ju två plattor hit ut när vi åkte, är de redan slut?
Nja jo har bara en halv kvar, vi måste ju ha till helgen vettu, då kommer ju ditten och datten på besök.
Lite putt brukar hon vara, men tillåter mig att köpa mera öl, två plattor till...
Behöver man påstå att hon blev ännu surare andra helgen, och för att man knappt vågade säga något tredje helgen...

Hon ifrågasatte mitt drickande och blev därmed min motpart, HON blev den onda människan som ville hindra mig ifrån att dricka.
Alltså tredje och fjärde veckan inföll detta, vi var rejält oense om mängden alkohol som skulle förtäras under semesterveckorna.

Och där hade vi anledningen till mina bittra diskussioner med svägerskan, säg till din syrra att ge fan i att kritisera mitt drickande!!!
Där hade vi kärnan till allt det onda varför sista semesterveckan alltid var gråjolmig i minnena.

Alkoholen är lömsk och listig, inte kunde jag tro att jag skulle förändras till dess försvar att jag t.om hotade om att ta ut skilsmässa.
Alkoholen förändrar på sikt människor till skyddande personer av sitt missbruk, de gör allt som står i sin makt och mycket därtill,
T.om personlighetsförändringar de inte visste att de besatt, det växer horn i pannan på dem till alla som hotar deras konsumtion.

Vi gör våra nära till medberoende oavsett om vi vill det eller inte, dessutom anklagar vi dem helt orättvist när de försöker hjälpa oss.

Vågar jag påstå att mina senaste fem somrar utan alkohol har alla avslutas i bästa sämja med lilla frugan.
Irritationen har inte varit speciellt hög alls, man kan känna sig mer utvilad och ostressad.
Nykterheten gör skillnad, men det tar lång tid innan man upptäcker dess fördelar.
Tog mig flera år innan jag fattade att de senaste årens sista semestervecka inte var som de brukade, de var bättre...

Allt detta slog mig i mina tankar som jag ansåg värt att skänka en tanke efter att ha läst en hel del på anhörigesidorna.
Kanske inte svar på en svår fråga, men nog en förklaring till hur det funkar i en beroendes tankegångar.

Vi är sjuka utan att veta om det, ibland är vi medvetna om det men vill inte få någon behandling, hur sjukt är inte det?

Alkoholen är lömsk och manipulativ, den kidnappar vår hjärna, söndrar och förstör, och vi förstår inte vad som händer.
Först när vi har blivit friska kan vi se hur sjuka vi har varit, tankarna har varit omhjärdade av alkoholdimmorna.

I morgon är det en ny dag, vi har varje dag makten att påbörja en förändring.
Vi hoppas på en förbättring, om den inte infinner sig, så kan vi åtminstone under tiden ta bort det som skapar en försämring,
Bara det är ju en förbätterlig förändring...

Berra

Jag vet att jag inte ska lägga ord/tankar/känslor i munnen på dig, men jag kan inte låta bli att skriva detta: det han håller på med är bara ett spel, oavsett om det är medvetet eller omedvetet från hans sida så är det ett spel!!!

När jag hade lämnat exet så ville jag att vi skulle gå igenom per tel eller mail vilka saker som var viktiga för oss så att vi skulle dela på dem utan att ses, eftersom jag visste hur han förvred mitt huvud, men han lockade dit mig och jag gick med på det. Det blev en kväll som inleddes med bra samtal, han var lugn och väldigt, väldigt snäll och omtänksam. Han ville inte alls diskutera hur vi skulle dela saker emellan oss, utan han ville gå runt på snyftrunda i vårt hus och prata om "minns du när vi köpte den...", "kommer du ihåg vad du sa till mig när du gav mig den här...", "hur ska vi kunna dela på den..." osv, och jag bröt fullständigt ihop (fortfarande såå känslig för vad "jag" hade gjort, så osäker på om jag gjort rätt, så ledsen för att riva upp familjen) och då stod han där och höll om mig och tröstade, och sedan när jag sansat mig så ville han ju bara att jag skulle flytta hem igen "för han kände ju hur olycklig jag var över vad jag gjort genom att lämna honom", och då tog jag upp saker om det som var runt omkring, precis det du beskriver, och då vände han på en millisekund och "om jag skulle hålla på och älta det så kunde jag fan lika gärna dra, och om jag inte kunde släppa de småsakerna så var jag fan inte värd honom och han var minsann beredd att förlåta mig men jag var så känslig" osv osv. Så mycket för det där goda, inledande samtalet - han var ju van vid att jag backade om han var lite "len i munnen" mot mig... Jag hotade ju oändligt många gånger med att lämna, men så var han lite lugn, lite snäll, lite omtänksam och då backade jag varje gång... Det hade kanske kunnat funka även denna gång, men tack och lov så gjorde det inte det, utan jag blev typ jagad ut ur huset!

Det är klart att han lägger över allt på dig, och du behöver inte ta hela ansvaret (lättare sagt än gjort) men du behöver "bara" tänka på vad som är viktigt för dig och hur du vill leva ditt liv - stämmer han/ert liv tillsammans in på det? Nej, inte enligt det du skriver och skrivit tidigare, och det har du påpekat för honom, och då är det hans ansvar att ordna till de saker som du inte vill ha i ditt liv, om han väljer att inte göra det så är det upp till honom! Jag låter hård, men jag menar verkligen inte att vara hård eller elak - men jag har själv suttit i i sitsen att jag tog på mig allt ansvar och "accepterade" att det var "mitt fel", jag var den som "förstörde" familjen, jag var den som "krossade" honom, och allt det där, men i efterhand har jag ju insett att jag valde det som var viktigast för mig och barnen, och det var itne att i första hand göra honom nöjd.

Jag förstår att du just nu inte vet vad du vill, vad du känner osv, men försök fokusera på varför du faktiskt lämnade. Det fanns en orsak till det och han har uppenbarligen inte förändrat det som du kräver för att det ska fungera, och oavsett om han skulle göra det så verkar ni behöva det som Lelas påverkat många med - jag vet itne exakt hur orden är, men något med att först behövs det ett jag och ett du, sedan kan man bygga ett vi.

Du gör helt rätt: du har valt att lämna ett liv som fick dig att inte må bra, du har valt ett liv som kommer stärka dig och dina barn. Det är en osäker start, och det tar mycket kraft, tid och osäkerhet, men det blir bättre!!! Det blir bättre! För ett år sedan gick det itne en dag utan att jag grät, det var hela tiden saker som fick mig att tveka, saker som skrämde mig, han skrämde mig osv, men nu är saker lättare. Jag gråter ibland, det känns sorgligt ibland, det gör ont ibland, MEN: jag är starkare, jag är lyckligare och jag är mer harmonisk!

Du är bra, du är värd lycka och lugn!!!
Kramar!!

vad du skrivit ser du ganska klart skulle jag tro. Ni talar inte om samma saker och beträffande hans alkoholmissbruk, som är det du inte orkar och vill leva med, verkar han inte alls ta till sig vad du sagt. Du ska stå fast vid det som är viktigt för dig! Och så hoppas jag att du har stöd av kloka och kunniga människor omkring dig, det behöver du. Flygcert är en fantastisk vägvisare... Hon vet från insidan vad du går igenom. Kram, kram / mt

Gå tillbaka in i den här tråden och då ser du längst ner att du kan välja "besvara" om du klickar där kan du fortsätta i samma tråd. Hoppas jag kunde förklara... Det är ju faktiskt så vi gör just nu, fortsätter skriva i samma tråd. Kram, kram / mt

Musik och ibland musikvideos hjälper mig mycket i mitt välmående!
Hittade den här låten efter ett tips här (tror det var konstnären?) och tolkade in den på min situtation. Senare kollade jag den på YouTube och grät nästan en liten skvätt.
Dagens tips. Den har gått på på repeat en del senaste tiden. :-)

Edit: Santorini var det som hade den goda smaken att peka mig mot Rascal Flatts. :-) Tackar så mycket.

Rascal Flatts

Hej mulletant
Tack för ditt råd.
Men hur menar du att jag väljer en ny tråd varje gång?
Hur ska jag göra istället?
Tack för ditt råd.
Med vänlig hälsning, Sorgsen44

Låter som en bra bok, LNA69

förresten jag är absolut ingen förebild.. för någon.
/wolf

Har läst Marcus Birros bok "Flyktsoda". Träffar verkligen rätt! Flyktsoda är så j-a bra namn på A. Men vad är det jag flyr ifrån!??
Mig själv?
Inte druckit sen i söndags, men måste säga att idag är jag väldigt sugen...
Bara lycklig när jag dricker ... Det är ju helt sjukt...
Beundrar er alla här som tagit steget att ta ansvar och ta hand om er själva och era liv. Här inne finns många förebilder.