Senaste kommentarerna i forumet

Kan inte låta bli att skratta, kronjuvelen, midsommarafton. Bra. Sommaren 3 månader.
Oj jag kan inte tänka så långt. Får faktiskt lite rysningar när jag tänker framåt.
Visst är det så att alkoholen har öppnat många dörrar i sociala sammanhang. Det är det
som är det svåra nu, känner mig inte helt naturlig måste jag säga. Kommer man över det tro.
Vet ej. Ja, pubkvällar, sitta på kvarterskrogen där jag nästan bott med eget bord och allt.
Det är struket ur min agenda nu, känns ibland sorgset. Men när jag tänker efter blev det många
söndagssittningar och jag var halvdöd på måndagen. Nej inga såna tankar. Många midsommaraftnar
vill jag bara begrava. Kan inte låta bli att garva åt din roliga text. Ser bilder framför mig
där jag själv spelat huvudrollen, usch. Samtidigt kan jag känna en präktighet nu som jag inte
är riktigt bekväm med. En dag i taget eller hur.
Konstnären

Hallo Konstnären och Wolf!

Ni har så rätt, allt handlar om det egna ansvaret för att hitta sina svar och att genom sin egen utveckling nå fram till sitt eget jag och sluta att ta på sig ansvaret för andra, och fokusera på det man själv kan göra för att uppnå förändring. Sedan handlar det om vilja. Jag är ju ingen psykolog eller alkoholläkare, så jag får helt enkelt ägna mig åt mina lekmannamässiga funderingar. Den "alkoholsjuke" kan bara ta ansvar för sitt eget problem och trots detta finns ju alla som lever i medberoende som lider. Samtidigt som en beroende person har ett ansvar att komma till punkten och insikten att faktiskt ta det ansvaret, har kanske den medberoende faktiskt ett "liknande" ansvar. Det kluriga är ju att den medberoende faktiskt samtidigt är ett offer. Och naturligtvis är det så! Ett offer av att vara utsatt för en person med ett egoistiskt förhållningssätt. Ett offer även i omgivningens ögon och självklart i sina egna ögon. Här tror jag säkert att mt har mer att berätta för oss alla, och för min egen del har jag bestämt mig. Jag tänker inte utsätta andra mer för min egoism. Jag sitter verkligen inte inne med någon "sanning" om detta eftersom jag befinner mig i början av min egen process, men just nu, just idag tror jag att det kan var en del av min sanning. Därför tror jag att exempelvis en person som är lite mer åt det "känsliga" hållet (vi kan kalla det psykiskt mer labil) och en person som tenderar att dränka sin oro i alkohol är en ganska dålig matchning. Båda utsätter den andra för saker den andra måste hantera, och faktiskt inte kan hantera. Eventuellt förvärrar dessa personer varandras stabilitet. Ungefär så var det jag menade. Med det menar jag inte att vare sig den ene eller andra har mer rätt. Eller bär en större eller mindre del av skuldbördan.

Om nu den som dricker slutar med det och fokuserar på att med alla till buds stående medel få till en livsförändring, så blir det svårt om partner fortsätter att vända på samma femöring som innan. Hur man än vänder och vrider har den fortfarande bara har två sidor, och är just bara en femöring. Åtminstone för den nu något nyktrare partnern.

Med andra ord handlar det kanske bara om olika personlighetsdrag. Detta är något som du Wolf har tagit upp i dina trådar. Att leva i en relation där olika personlighetsdrag gör att man lever med en för sig okänd person. En person man inte tycker sig nå fram till, eller delar livsåskådning med? Återigen, det finns inget rätt och fel. Det handlar nog bara om att vissa kombinationer av personlighetstyper ger varandra olika utbyte av varandra.

Tror att det är så vanligt att exempelvis någon (eller båda) i början av en relation har tanken att "här kan jag stötta" "den här personen kan jag hjälpa" "Det här fyllot kan jag förändra" Vi kan nog inte det. Den som super, super nog vidare till att ögonen självmant öppnas, och ingen kan får en "rotaruntisjälen" person att ändra på det heller för den delen. Har rotaruntet gått vidare och blivit riktigt illa kanske man kan stävja det med medicinering. Jag har i min egen familj erfarenhet av detta och då handlar det om anhörig - som jag dock inte delar släktskap med. Vilken av åkommorna som är värst, och svårast att bli av med vet jag inte. Kanske vill inte personen som "rotarruntisjälen" ändra på det? Tycker att det är ett ädelt och finare drag? Men varför går man då i terapi? Varför äter man då medicin mot känslorna? Om det kan vara jobbigt för personen själv, är det väl inte så himla konstigt att förstå att det kan vara jobbigt för andra? Samtidigt förekommer ofta hot från både drickaren och den som mår dåligt psykiskt. Kanske någon upplevt även sådana saker? "Jag mår dåligt, jag vill inte leva"? Är den typen av yttringar ett hot? Kan det vara så att en partner då upplever att det liknar en situation av att utsättas för medberoende? Alkoholisten skiter i å sin sida i allt, och stänger av med mera dricka. Den som dricker kanske förr eller senare inser att det är belastande för livet och inte minst för den egna psykiska förmågan att fortsätta. Då är alkisen framme vid ett försök som kan leda till egen förändring. Det är ju som vi alla vet en svår uppgift. Det kan behövas hjälp att kunna sluta. Kan var allt från samtalsstöd, avgiftning, AA, antabus, you name it. Men det utslagsgivande och det som man själv kan göra är att inte tillföra mer gift i systemet. Först då kanske man eventuellt kan bli något annat i framtiden. Först då kan man lyckas att ta ansvar för sitt liv. Först då kan man överhuvud taget hoppas och sedan börja tro på att uppnå sinnesro. Kanske i en ganska avlägsen framtid, vad vet jag? Då har man i alla fall tagit en del av sitt ansvar för att göra det man kan för att påbörja tillfrisknandet.

Självklart är bara detta mina funderingar, jag kan ju inte veta. Och hur det funkar om man samtidigt har ett beroende och komplicerat förhållande till drickat, och tenderar till att samtidigt vara mer åt det "funderande" hållet kan jag inte ha någon uppfattning om. Jag vet inte helt enkelt. Jag tror mig veta vad jag måste göra i framtiden för att uppnå mina mål att ta mer ansvar. Jag hoppas att det kommer att någon gån ge mig den ro jag längtar efter.

Intressant ämne, tack för att ni skriver och era inlägg!

//PP

Den bästa *icebreakern* är att ha med sig ett plakat, om och när man ska träffa en ny person, där det står, jag dricker inte alkohol och är lika trevlig utan om inte mer eftersom mina sinnen är skärpta och vid fullt medvetande.

Jag skilde mig efter ett 27 årigt äktenskap och har den andre relation på 10 år dock med en ålderskillnad på tjugo år yngre än mig.

Jag funderar... när man väl har kommit så långt i beslutsprocessen i sitt eget liv och erkänt för sig själv att jag klarar inte av att dricka alkohol, så har det mindre betydelse för *de andra* som inte gör det. Det är ens egen personliga övertygelse att förändra som är viktigt. Det kanske är så, att då väljer man annat sällskap, söker efter andra människor som värderar livet annorlunda. Ett liv utan droger/alkohol. Den självvalda isoleringen kan bli lång men också kort beroende på hur mycket tid man behöver *i sin grotta*.
Det finns människor med annan attityd men det kan ta tid att hitta dem.
/wolf

Hej på er tjejer
Funderar faktiskt själv en hel del på hur det blir i framtiden när man vill leva ett liv utan alkoholen. Jag tycker nog att själva företeelsen att man vill/måste avstå helt, fortfarande är det som gör det hela lite klurigt. Märker att jag vänder mig in i någon form av självvald isolering på grund av detta. Glider på frågan om att komma på middagar. Har ju själv sagt typ en miljon gånger till folk: Vi kan väl träffas någon kväll och dricka lite vin. Vet att ni förstår vad jag menar, och tror nog ni känner igen er i att när någon säger så, så får man ett lite skevt fåraktigt leende och känner sig lite märklig. Javisst! brukar jag säga då, men tänker samtidigt nähä, det ska vi inte alls det! Inte dricka vin, åtminstone inte jag, men det är väl liksom grundidén med att man skulle ses? Eller var det inte det? Var idén att man bara skulle ses? Man vet ju inte hur folk tänker eftersom man själv hittat så mycket olika anledningar att göra saker genom åren för att just kunna dricka lite extra.

Vet inte om någon av er har haft en ny partner på de sista 20- åren eller så, men när man träffat någon så har det varit ganska nära till hands att när man vill lära känna någon ny person - kan för övrigt vara en vän - så är ju en riktigt fin middag med ganska rikligt med passande drycker den enklaste "icebreakern" i världen. Så har det i alla fall varit för mig genom livet. Eller kanske träffas på puben och gagga lite med folk. Det är nog det här med tillståndsberoende inlärning som jag funderar på. Man är helt enkelt fortfarande van att göra vissa saker kopplade till att dricka lite alkohol. Och hur f--n gör man nu då?

I andra sammanhang kommer det kanske inte att bli så klurigt. Är ju idag faktiskt ganska "inne" att inte dricka. Åtminstone bland dom unga ;-)

Ja, nu har vi snart årets alla "fyllehögtider" i kölvattnet som du skriver Konstnären. Nu återstår egentligen bara kronan på verket. En högtid som varar i kanske tre månader nämligen sommaren ;-) och mitt i allt "kronjuvelen" midsommar. Kanske den som verkligen är förknippad med att det är helt ok att det blir en riktig brakfylla. Till skillnad mot exempelvis Julen som trots allt "ska" vara barnens högtid. Midsommaren är ju då i alla avseenden betydligt mer "hednisk" i sin framtoning, och vi beter oss kanske lite till mans/kvinns utefter det? Äta, dricka, dansa, äta, dricka, sex, dricka, soluppgång med med mera dricka och slutligen kanske sova?

Vi kommer i alla fall slippa den värsta sommartraditionen av alla. Midsommardagens praktbakfylla! Hantera alla dumheter som kanske hände igår? Varför blev vi osams i familjen? Tyckte barnen att vi var konstiga? Varför var det bara dom vuxna som på natten dansade som grodor? Varför åkte jag ut och fiskade trots att jag var full som en alika? Hur kom jag hem? Och sexet, kanske vissa undrar, var det överhuvud taget med rätt person?

//PP

Att vrida och vända på femöringen som alltid har 2 sidor är för en del människor, är lika livsnödvändighet som att andas.
Väldigt många människor, är rädda för förändring eftersom det statiska är en form av bedräglig trygghet.

Exakt, konstnären, sinnesfriden kan bara du skapa genom att ta ansvar för ditt oberoende av andra människor.

/wolf

Ha!:) blå dörrar, fin färg det. Intellektets färg.
Om jag inte hade börjat fotografera, hade jag suttit i rullstol idag. det är ett som är säkert. *Kameran tog mig ut, och lärde mig gå*
och nu vill jag aldrig skiljas från den. Jag köpte min första kamera när jag fyllde 50 år som en present till mig själv.

Märkligt nog är det katten som har blivit medlaren i min relation utan att T. ens vet om det. Han är ju katt.

De olika värderingar/attityder/betraktelser vi har, är motsatsen. Vi hade det från dag 1. och även 10 år senare.
Är det verkligen så att - lika värderingar - håller en relation mer levande eller blir den relationen en *död* relation med tiden? Är det motsatsen som håller en relation vid liv men då måste bägge vara medvetna om sina fel och brister så att vardagen blir smidig och utan stridigheter. Att kompromissen alltid finns där, även i detaljer.

Det är jag som behöver ändra mig, om något är fel i mitt liv. Det kan jag inte kräva av honom. Det går inte att kräva det av någon, även om man stundom vill det, för det uppenbara för min del, är inte alls uppenbart för honom eftersom vi har olika livserfarenheter som har skapat ens attityd och medvetenhet.

Insikten från en själv är viktigt, om att en förändring måste ske. Sen, om ens partner är villig att möta det/ta emot det, är en annan fråga som man kan diskutera sönder. Helheten, blir till detaljer och till slut pyttesmå delar som man bråkar om.

Hur som helst, känns det bra för min del, att få ut mina tankar i öppen luft.
/wolf

Tack för ditt svar!

Under påsken klarade jag av - ett glas vin - och bra därvid. Det kändes helt okey.

Jag känner att min hälft har en misstänksamhet som kan ta lång tid - för honom - att komma överens med,
eftersom han är långsint kommer det att ta ännu längre tid. Vi är raka motsatsen till varandra.

Men, det är aldrig ens fel att två trätar. Jag tror på ömsesidig överenskommelse, i ett partnerskap.
Det kan låte torrt, t.o.m skrämmande i en värld då flest sucktar efter kärlek. Men vad är egentligen kärlek?

/wolf

Jag tror att sinnesfrid kommer av att man själv tar ansvar för sitt liv. Blir krångligt det här.
Funderat mycket på det för den finns hos mig men inte alltid. Att leva med någon med psykisk ohälsa
tror jag är lika svårt som att leva med en missbrukare. Jag kan ju bara se till mig själv, jag är
den som har gått vidare och mannen försöker nu att ta en fajt med A. Hemskt att skriva detta men
jag känner att jag har utvecklats och mannen står och stampar, han säger att han vill men inte kan
stå emot efter ett tag. Men jag kunde, bla, bla.
Ja du, den där tårtan som mt bakat var nog god, men jag skulle nog inte klara av att baka den.
Tiden går, och mycket känslor, tycker jag har rotat runt i min själ, och tagit fram det allra smärt-
sammaste och tittat på. Ingen vacker syn, men nödvändig för at gå vidare.
Har haft besök av gojan i går, men besöket varade inte länge. Flyg åt h-vete med dig sa jag och han flög.
Stannade till en minut och drack lite blåbärssoppa, vände mig om och vilka får jag se, jo pellepennan och
m-m. Gott att ha er.
Idag inget vin för Konstnären
Ha det fint

Hej Mulleman,

När min mor dog, skrev jag dikt till henne, om just en björk. Låt ljudet från vargen komma djupt nerifrån strupen, lovar att det ger effekt.
/wolf

Ja precis, ta mig på orden, krama om trädet först och yla sen. Därefter satt dig på marken med ryggen mot stammen och låt solen skina på dig.
Kanske har jag lite finsk påbrå i mig, dock vet jag att det rinner lite sameblod i mina ådror, är en blandning av allt möjligt.

Rekommenderar verkligen boken. Den innehåller sagor, många sagor om livet, t.e.x om de som bor på grönland har olika namn för snö och mycket, mycket mer därtill.

Gott att du ler!!
/wolf

Vi drack ihop min man och jag, inte så mycket i början men det eskalerade med åren.
Vi har försökt båda två många ggr. Först AA men det var faktiskt inget för mig. Sedan
var det A-hjälpen i min stad och det var bra. Kan väl säga att jag började min resa 2012.
Följt av återfall som det så fint heter. Fallen blev djupare för varje gång och jag hade
så svårt att sluta. Abstinensen var vidrig med ångest. Men i september förra året gick allt
åt helvete och jag har inte druckigt sedan dess. Vi är fortfarande gifta men mannen hade ett
återfall nu i påsk, ingen rolig historia. Men vill tro att han är på väg.
Jag är fri känner jag nu, men alltid vaksam vid vissa situationer.
Ha det bra
Konstnären

Nej påsken var inget vidare men jag höll mig ifrån vinet. Ärligt talat var jag inte sugen alls.
Nu har lugnet lagt sig men hur länge vet jag inte. Försöker se det som om jag var en åskådare där
jävulen spelar huvudrollen. Vilken makt han har och jag har inte för en sekund glömt vad han gjorde
med mig och jag tackade och tog emot.
Visst är det skönt att veta att vi gått igenom jul, nyår, påsk utan A. Bra jobbat av oss.
Dagarna är olika, ibland underbara och ibland mycket melankomi. Men livet utan A är mycket bättre.
I går fick jag en snabbvisit av gojan, lite kackel men jag viftade bort honom och han försvann illa kvickt.
Man har inte det där dividerandet i huvudet längre. Jag kan inte dricka punkt slut.
Visst inte själv om att jag hade en sån vilja, envis är jag det vet jag.
Du må tro att det gått åt mycket bakverk för mig i påsk, men jag håller vikten. Lite syndigt levene måste
jag ha en sorts belöning.
Ja låt dom gissa, ingen frågar mig heller längre, fast jag står lite vid sidan om. Har inga problem att umgås
med mig själv längre. och träffa andra när man känner för det.
Önskar dig en fin dag
Konstnären

Stå och yla vid en björk! Jojo men, de sex små orden kan hysa en hel livsberättelser, som till sist som sista utväg hamnade vid just en björk! Ibland är det så befriande skönt att vara nykter, som en vän till mig brukar säga, "det är egentligen lite sjuttons bra och fint att va alkoholist... så länge man inte tar det där första glaset! Jag kan livligt i mina inre bilder se björken och människan som tar till ylet ut i intet! Tack för Björken Minz och Wolf! Prima att vara med i sånt här gäng, ylar glatt med! Mm.

Experiment 17.35, unknown artist och alla dessa härliga blå dörrar och detaljer. Blev själv förtjust i en blå kran som stod så fint mot himlen och vattnet. Knäppte säkert 50 kort på den, men det ögat såg var inte lätt att få till med mobilkameran. Vad kul att du vill dela med dig av dina bilder! !

Din sambofråga; inte helt lätt med partner vid missbruk oavsett form. Själv förlade jag "härjandet" till sen kväll när jag var uppe o kuckelurade för mig själv. Bara hoppas att man inte somnade i soffan eller att mannen vaknade av någon anledning. Ett tag hällde jag i mig vin och gick och la mig snabbt innan jag blev packad. Relationen, hmm, en bra fråga. Själv har jag bara som längst klarat 1 år utan A. Han kanske var litet gladare, jag mindre glad. Suck, vi är för olika. En bra ordentlig karl, men vi har olika värderingar.

Stå och yla vid en björk :) Det låter faktiskt lockande. Litet Arto Paasilinna :D Ett stort N klottrade jag på handflatan så att det syns varje gång jag lyfter ngt, svarar i telefon. N för nej. Än har ingen undrat över bokstaven som tur är. Funderar på att låta tatuera in det men måste ha en bra förklaring.
Jag ska leta reda på boken. Det var en annan också som rekommenderade den för ett tag sen, så det tar jag som ett omen. Tack för din omskakning Wolf! Småler fortfarande.

Hoppas ni haft en härlig påsk!

Stor kram!!

finns här på forumet: Pellepennan, Mullegubben & Berra :) / mt - småler belåtet

Hej!

Nu ser jag att det gått ett tag sen du skrev.
Hur har det gått?

:-)

Kramar!

Om det jag skulle vilja dryfta är bra eller inte?

Men, ni som har bestämt med viljeakt att slopa alkohol, har ni varit gifta/sambo/relation, medans ni härjade för fullt?

Hur har era relationer blivit efteråt, i en alkoholfri tillvaro?

/wolf

...."För sin egen skull"...

ja, den insikten är guld värd. Förändringen sker inte för att jag har dåligt samvete, för någon annan, utan för att jag ställer till det för min egen skull.

/wolf

.. i parken men då sparkar man på löven i frustration över sin till synes hjälplösa situation.

Nu, blir spankulerande bättre och blicken höjs till alla nybildande knoppar, dofter och stigande värme.

/wolf

Jag känner att jag sitter och småler gott, till vad du skriver.
Det finns inte bara en vilja att kämpa utan också förmåga att se tillbaka i dåtid men inte fastna där igen.
/wolf

Varför inte trumpeta och hylla? Om du har gått igenom det jag gjort, så tycker jag verkligen det är på sin plats!
Kanske är det lite typiskt för män att inte vilja göra så stor sak av vare sig drickandet, eller framgången att vara nykter ;-)
Jag är i alla fall djupt imponerad av mig själv, och er andra som lyckas i att förändra det destruktiva beteendet som drickande för med sig.
Det är verkligen ingen promenad i parken, och väl värt att trumpetas för!

//PP

Då är man där 6 månader utan en droppe fylle!
Känns jäkligt okey! Dock inga trumpeter och hyllningar.
Hade satt detta som en gräns för förändringen, efter detta skulle det gå att "smaka" igen.
Tror jag vidhåller den utstakade kursen ett tag till, känner inte alls för att dricka.
Varför detta upphausade tjaffs om att dricka vin och öl?
Fan jag dricker ju för att bli full, visst god smak de första glasen men sedan blindas hjärnan bort och vettet försvinner.
JA du dricker för att bli full...inget annat...inbilla dig inte det!
Finns så mycket negativt elände med alkoholen. Hittar inget positivt överhuvudtaget.
Nä, köss mig i röva. Det blir N.A pilsner ett tag till.

Ha det - Kämpa på!

Du är på rätt väg, och gubben just nu på fel!
Kan bara säga att jag håller så mycket om, och instämmer i
inläggen från både Mullegubben & Berra!

Ta vara på dig, och fortsätt skriv

//PP