Senaste kommentarerna i forumet

Tack för kramen, Mulletant, den värmer. Är precis hemkommen från sambon och barnen. Jag och (fd) sambon hade ett litet prat ang hur vi mår och hur framtiden kommer att se ut. Det är så tydligt att det är jag som måste ta detta beslut. Nu lägger han över det stora ansvaret på mig- nämligen att han tänker sälja sin firma bara för att göra mig nöjd. Jag får panik!! Bad honom att verkligen tänka igenom sitt beslut ännu en gång för innan hade jag faktiskt förklarat att jag inte ser någon framtid för oss och att jag vill hitta mig nåt eget. Han fortsätter att tro att allt skulle bli bra bara han säljer av grejjer och minsann kommer att vara hemma mera. Han tycker att jag betalar ett väldigt högt pris för att börja om ett nytt liv, tycker att jag har en dålig inställning. Summan av allt är att han är beredd på att sälja allt som han ärvt och som har med hans firma att göra- för att få mig tillbaka.
När jag efter att vi pratat en lång stund frågade vad han hade tänkt göra åt drickandet, det som är en av de största orsakerna till att det är som det är, så blev han skitarg- "jag tänker då inte bli nykterist om det är det du tror, för om du tror det så kan du sätta dig i bilen och aldrig mera komma tillbaka". Så jäkla irriterad han blev. Från att ha haft ett ganska bra samtal- dock med en del oenheter- till att vi skiljs som ovänner. Alkohol är verkligen en öm punkt. Jag frågade innan han fick sitt utbrott om han fortfarande inte förstått att det inte handlar om hans jobb/firma utan att det handlar om det som hänt runt omkring. För mig får han gärna ha firman bara jag kan lita på honom.
Just nu- i ren sorg- så känner jag att det faktiskt kanske vore lättast och bäst om jag flyttade tillbaka- han kanske är beredd på att göra allt bra. Men jag litar ju inte på honom- han sade oxå att han inte förstår varför jag ser drickat som ett så stort problem han har ju aldrig gjort mig nåt (han menar fysiskt) han tycker att jag ljugit på honom jämt ang hans alkoholkonsumtion " ingen alkoholist kan väl ha ett fast jobb och en firma". Han tycker att jag ska hjälpa till därhemma- vattna blommor mm. Jag äger ju oxå huset. Just nu är jag så himla förvirrad!!
Känner skuld och skam och är en dålig människa. Vad är rätt- gör jag rätt? Vad vill jag??

Har precis avslutat en kur antabus. Upplevt att metallsmaken har funnits där hela tiden samt problem med magen och får springa på toaletten en hel del. Tröttheten har däremot avtagit efter ngn månad. Manisk är jag väl lite ändå haha för jag får så mkt mer gjort nu än innan och vill ha mer gjort också.
Tanken med att gå till vårdcentralen och få antabus är väl så att de ser att man mår bra med mera. Att köpa det utomlands känns mer som att greppa efter ett halmstrå men inte gör ALLT arbete. Jag går och pratar med en KBT terapeut och har gjort det hela tiden med då jag tagit tabletterna. Det har fungerat för mig för jag kan se mina mönster och bryta dom (och de mönstren har ändrat sig genom åren och med min ålder). Antabus är inget läkemedel som man bör experimentera med själv bara, anser jag. En tanke blir lätt till handling och har man inte sjukvården bakom sig så är det nog inte lätt om "ngt" händer under tiden.

Vill gärna använda det ordet - brutal - det blir så oåterkalleligt sant. Att vara brutal ärlig sätter ofta tankar på sin spets.
jag kan inte ljuga eller bevara lögnen eller bibehålla självömkan vilket lätt händer när det blir en kris med efterföljande beroende.

Att min partner och jag bråkar, är som sig bör, i relationer som går över i en vardag. Den första tiden rullar ju allt bra, eftersom det är nytt, men sen...vad händer då? Jo, den grå vardagen dyker för eller senare upp med alla små ilskna taggar av otillfredställelse och det från bägge håll. Jag kan se i backspegeln idag, att kommunikation är viktig, rentav den springande punkten.

Finns ingen relation som blir besparad gräl, ett gräl, många gräl
men också solskenshistorier, att vara tillfreds tillsammans, planera ihop och bolla tankar mellan varann. Och där hitta, det gemensamma.
I den övertygelsen, är eller förblir ett par oskiljaktliga. Det är min romantiska syn på tillvaron.

/wolf

..."Syftet var att vädra en tanke som hade med medberoende att göra. Således var den kopplad (kanske lite yvigt och långt borta) till alkoholproblem."....

Jo det förstår jag //PP men i en sådan diskussion är det lätt att ta upp andra spörsmål som är närliggande, t.o.m kanske hör ihop fastän att man inte ser det.
Och ja - att skuld läggs på närstående istället för att missbrukare tar sig en liten titt på sig själv tror jag är mycket vanligt. Det har jag ju gjort bitvis, skyllt på min partner för mitt beteende. Men där gäller det att bli - brutalt ärlig - till sig själv och sin egen attityd.
Medberoende och missbrukare har en koppling mellan varandra. Det är inte ens fel att två trätar.
/wolf

Hej!
Så var jag då tillbaka på forumet. Vi har varit ute och rest söder ut och sedan kom påsken, så det där med nykterheten har jag glömt bort. Nu är det dags igen att tänka på hälsan. Det måste bli slut på att dricka vin igen. Forumet hjälper mig att hålla till på den rätta vägen. Nu har jag snubblat lite. Men nu är det dags att borsta av knäna och resa sig.

När jag gick in på forumet så ser jag att du fått beskedet att allt är bra med levern. Grattis till dig!! Jag har läst hur du har kämpat och du är en inspirations källa för mig.

Boken Hemligheten ligger bredvid min säng. Det är en fantastisk bok. Tacksamhet gör så mycket med oss. Jag försöker tänka efter varje morgon vad jag har att vara tacksam för. Man får ett annat perspektiv på livet då. Dessutom fungerar det och man känner sig lyckligare. Det är när an glömmer bort att tänka till på allt positivt som man har runt sig som livet blir bökigt.

Du ska verkligen veta att jag blir glad över dina "smickrande" rader. I synnerhet att du trodde/tror på att jag kan lyckas. Tvivlet fanns ju där i början, och finns ibland även idag. Men jag är fast besluten att jobba vidare på nykterheten. Berra skrev en gång att typ: tiden är på vår sida, och så länge man är nykter så kommer man till nya friskare insikter. Fast, det gäller att inte ha brått :-)

Ja Fia, det mesta kanske är skrivet och det mesta kanske finns att läsa här inne nu. Den egna verkligheten - och var min står i nykterheten - eller fyllet för den delen, kanske inte känns så spännande att berätta om var dag. Kruxet är kanske att JAG aldrig har varit på exempelvis dag 164 på väg in i ett nytt liv innan, så för mig är det nytt:-). Man behöver ju bara läsa och skriva så mycket man vill och behöver, och alla gör det mest för sin egen skull. Mycket av det du skrivet genom tiden sen jag kom hit (och även vad som finns i din tråd sedan tidigare) har varit både mycket underhållande, men även lärorikt. Du har redan delat med dig så mycket av dina tankar, och vi får vara tacksamma för det! Kan nog ibland tycka att vi är en samling härliga "knäppgökar" här inne, men det vi jobbar på är allt annat än knäppt! Att genom oss själva, och med andras erfarenheter ta ansvar i livet och skapa en stor förändring.

Ta vara på dig FinasteFia!

//PP

Så sant som du skriver så finns det en massa snårigheter att fånga in sig i, i synnerhet när personer är olika och livsåskådning skiljer sig åt. Anledningen att jag tog upp detta var inte i första hand att bearbeta saker som man kanske borde göra i en parterapi, eller kanske i egen terapi. Man kan ju även fördjupa sig i detta genom att exempelvis läsa litteratur om relationer och det faktum att vi människor ibland har svårt att förstå varandra i livet. Syftet var att vädra en tanke som hade med medberoende att göra. Således var den kopplad (kanske lite yvigt och långt borta) till alkoholproblem. Med andra ord om det kan finnas något i tanken att men kan hamna i en form av medberoende genom att man lever med en person som uppvisar andra egenskaper än man själv har? Att en person som lever med en person som dricker för mycket utvecklar ett medberoende står ju liksom utom allt tvivel, och är illa i sig.

Frågeställningen jag hade in mina funderingar var: Är det en liknade situation "företeelse" som en person, (alkoholist eller ej) som lever i en nära relation till någon som mår psykiskt dåligt, som att vara medberoende till en missbrukare? Missbrukaren är självupptagen och egoistisk på grund av sin sjukdom. Kan även uppträda hotfullt mot sina nära. Om någon mår dåligt psykiskt kan det enligt mig uppstå situationer som jag tycker mig se är liknande. Den andre bär skulden för att personen i fråga mår dåligt. Skuld läggs på den närstående ibland för detta. Ibland uttalas säkert även hot, typ: Du får mig att må så dåligt så vill inte leva längre! Frågan var egentligen riktad till "andra sidan" eftersom jag tror att även det kan vara en form av medberoende. OM det nu är så att det kan definieras på det sättet. Med andra ord är det inte en direkt alkoholrelaterad fråga, det är en fråga om fenomenet medberoende. Att vi alla är olika är helt en annan sak, och inget konstigt. Tankespåret handlar alltså inte om vem/vilken personlighet som har rätt eller fel. Att det kan var klurigt att kommunicera mellan personer i en nära relation tror jag för alla är relativt klart.

Ha en fin dag Wolf, Idag ska min vara garanterat alkoholfri!

//PP

Jo, känner mig också rätt tillfreds med att ha hittat ut, hittat in, till en aha! upplevelse i att inte bo på en annan planet.
Som du nämner, hittat en flock att springa med..
/wolf

Jo, har hört om det att kaka söker maka, lika söker lika. Är min far lik min partner? Är min hustru lik min mor? etc etc.
Det är en trygghet i att forslas från boet till världen som en förlängd arm.

..."Ibland blir det bara svårt när man är helt övertygad (i sig själv)"...
Om sanningen är vederhäftig så bär sanningen sig själv.
Frågan är ju hur långt ska man själv förlikas eller möta en annan människas definition? Halva vägen eller inte alls? Eller ska man nöja sig med utbytet av information? och få mer erfarenhet på det sättet.

När grundtonen i en relation är bra, hyfsad stark, kan bananen/apelsinen/päronet skifta i snabba definitioner och med mycket skratt i pausen eftersom allt är relativt. Det där att begära för mycket av sin partner, tror jag kan handla om att befinna sig på olika själsliga/mentala nivåer i livet och när man vill, delge det till sin partner som befinner sig på en helt annan nivå, omtolkas det, t.o.m misstolkas. Jag själv funderat mycket på att begära för mycket. Vad är att begära mycket?

Varför man upprepar samma mönster, är för att man inte vågar bryta sitt mönster, för man vet helt enkelt inte vad som väntar bakom husknuten.
/wolf

... Då var det ju knappt "överlevnadsbart", och jag mår så mycket bättre, är så mycket starkare idag!

Och jag har nästan förlikats med tanken att exet var inte bara alkoholist, han var också mycket elak och styrande, och då går det inte att leva tillsammans. Jag levde ju länge i att tex du och mg fick det ju att fungera, men ni hade uppenbarligen en annan grund, även om ni har fått jobba hårt!

Ha en fin dag, du och ni tillsammans!
Kramar

..."att det är omöjligt att tvinga på en förändring utan att tassa över osynliga gränser eller så har man gett upp..."....

När jag vill förtydliga mig själv, så googlas det på synonymer i avsikt att hitta fler ord eftersom vi definierar olika.

Innebörd av offensiv och defensiv skiljer sig något men det känns som om du handlar på ett bra sätt. Om man vet hur partnern reagerar på vissa stimuli, kan man på förhand motverka irritation genom att själv agera motvals och ändå gå ut ur kampen odelad/hel/icke sårad. Eftersom sårbarhet är din egen. Det är du som blir sårad inte partnern. Den sårbarheten handlar egentligen om självömkan.

/wolf

Blev så glad i går min läkare ringde hem till mig och sa att mina levervärden har varit
fina i månader nu så jag behöver inte ta fler prover. Gott. Liten grej egentligen men
ändå jag är frisk i min lilla lever som är så viktig. Den har fått ta emot många liter både vin
och sprit, likörer.
Det går upp och ner i känslolivet idag känner jag att det blir en bra dag. Fint ute nu allt exploderar.
Snart blir det en timmes snabb promenad med min kompis vovven. Undrar om det är vanligt att man åker
som jojo upp och ner man blivit nykter. Ja det är ju mycket som legat dolt i min lilla hjärna.
Jag längtar inte till hösten, men lite rädd för sommaren och kronjuvelen som pellepennan skrev.
Det ska gå bra jag går ju inte omkring med vita knogar längre som jag gjorde i början. Lite slapp stil
så där. I en bok, Hemligheten heter den som är min bibel läste jag att man kan le mot en främmande
människa. Gjorde det för en tid sen och genast fick jag gensvar, ett leende. Hon har hund oxså och
nu har vi börjat snacka lite väder och vind. Tacksamhet som står som prio ett i denna bok. Säger jag
högt eller viskar varje dag
Jag är så tacksam att jag vaknade nykter idag
tacksam att jag kunde gå ur sängen
tacksam för allt jag redan har
tacksam för att jag är frisk
tacksam att jag har ett hem, värme, dusch, mat, bakelse ha-ha
tacksam för alla fåglar, naturen och allt som blir grönt nu
Man kan hålla på i evighet och det harhjälp mig mycket.
Nu tar jag på mig seglarskorna pelle och seglar ut genom dörren.
Konstnären

Bra att du låter så bestämd. Viljan betyder allt. Jag vet inte själv när det började
gå över styr, det var liksom en flytande övergång till missbruket. Vi var och är fort-
farande ett par men det sorgliga är att jag ligger drygt 7 månader före min man. Han har
kämpat på men tyvärr blev det ett hårt fall nu i påsk. Jag kan faktiskt bara stå bredvid.
Naturligtvis stöttar jag, för jag vet ju själv hur jag försökte och försökte, tills det
inte gick längre. Tror man måste komma till en punkt och det gjorde jag, satt i stort sett
i dödens väntrum. Nu mår jag bra, och orkar inte riktigtt engagera mig i maken då jag
har fullt upp med mitt inre arbete. Det är en mäktig fiende vi har att göra med, nu säger
mannen att han nått sin botten. Vi får se har svårt att lita på honom. Jag har ju svårt
att lita på mig själv i vissa sammanhang
Jag kan säga dig att forumet hjälpt mig till tusen här kan jag öppna upp för både glädje och sorg.
Jag tror du är på G.
Ha en bra dag
Inget första glas för mig idag
Konstnären

Hej PP! Läser fortfarande mycket på forum, men skriver sällan eftersom det känns som "Allt har sagts"; Sluta drick och sluta missbruka relationer så mår man/du/jag bättre efter ett tag. Så enkelt och så svårt. Men jag gillar att läsa dina reflektioner om det nya livet. Du har verkligen blivit en frisk hobbit och det glädjer mig. Dels för att du är en bra karl som tänker och dessutom är rolig. Men även för att jag troddde/tror på dig och mitt ego växer ju också när det visar sig att jag kan lita på min magkänsla.

Fia

till dig Framtidsdrömmar ... Och en till flygcert på samma gång. Ni båda fina följeslagare.... / mt

- vi hade det sämre, bättre och jättebra och det bästa numera är att det är bra även de dagar det är sämre:)
Jag blir så obeskrivligt glad och varm i hjärtat när jag läser hur du har det idag! Stor kram! / mt

vill man ju ska vara där för en. Min mamma har problem med A. Hur mycket vet jag inte. När hon kom och hälsade på oss, vi hade inte setts på över ett halvår, så hade hon den j-la dunken med vin med sig... Jag sköljs över av en enorm sorg, så att den hotar att dränka hela mig. Vet inte riktigt vad man gör med sina känslor. De går ju inte bara att stuva undan i en mörk skrubb någonstans... Jag för min del nämnde min oro för mamma en gång och hon sa att hon var orolig själv för sig själv och hon skulle ta itu med sitt liv. Känner att jag inte kan pressa henne, då jag kämpar själv. En sak är säker, att hantera en "förlust" av en förälder är en tung grej...

Du har kloka tankar om relationer.
Vår relation har mestadels handlat om att jag ska förändra mig, men jag tror att en förändring kanske har tagit sin början. Kanske går det att inse att det är omöjligt att tvinga på en förändring utan att tassa över osynliga gränser eller så har man gett upp... Jag för min del försöker lära mig att uttrycka mig på ett mer defensivt sätt, även om innebörden är detsamma som vid offensiva utfall. Märker ju skillnaden på responsen. Överenskommelse, att komma överens, samarbete - det ska jag ta med mig som råd på vägen. Tack :)

Trots min sinnesstämning, så har jag kommit på mig själv att le ett par gånger idag. Vilka positiva inhopp från både Wolf och mullemannen. :) Björkar, lindar med lösnäsor och ett gäng benknotor i kassen. Jag ska hitta hem och kanske kan jag hoppas hitta en flock att springa med.

Läste ditt inlägg här efter att ha planlöst irrat imkring. Vilken bra liknelse med Vasaloppet! Jag kände att jag kunde förlika mig med det. Nu har ännu en lång helg passerat och jag hade förhoppningen att den skulle bli bra men tyvärr på påskaftonen tog jag det där sidospåret, jag hade ingen att ta "rygg" på. Det blev full fart utför, försökte dölja min fylla för resten av familjen. Dottern hittade burkarna jag hade gömt, grät och var förtvivlad, jag kände sådan skuld för att hon hade avslöjat mig men för mig blev det ett uppvaknande. Jag vill bli nykter, bli en förebild för mina barn, jag vill bli stolt över mitt nyktra liv, jag vill kunna gå på fest och tacka nej till det där glaset som läskar mig. Jag har en oerthört dålig självkänsla och ser mitt drickande som en orsak till det men absolut inget försvar. Jag måste komma i mål på detta "livets vasalopp", jag vill vara den som går i mål med högburet huvud och ta emot hyllningarna (från mitt inre).

Ja, eller inte? Ny kollaps förra veckan mitt i natten. Men påsken gick bra.
Så i går kväll hörde jag på stegen, andningen, irritationen att det sög i tarmen igen. Och i plastpåsen samlades fler och fler burkar.
Orkade inte ta bråk om det före en lång och krävande arbetsdag så jag biter ihop och blir bara kall och trött.

Vet inte om det är bra eller dåligt att jag tänker att det har ju varit värre….

Naturligtvis har du rätt i det Wolf att man inte medvetet går in i en relation med tanken att "rädda" sin partner (eller genom sin partner sig själv heller för den delen) Men kanske det ligger i vår natur att söka oss till en viss typ av personligheter, mer så kanske jag tänkte.

Lite som att olikheter attraherar. Där kommer kanske det där med ouppklarade saker i historien hos sig själv fram? Bara en fundering varför det verkar vara många som går in i samma mönster gång efter annan. Jag räknar mig själv till dom.

Du har så rätt i att livet består av definitioner. Klurigt blir det ju på riktigt om man inte delar definitioner, eller inte ens är i närheten av att dela dom?! Sen är det ju aldrig intressant med personer som tycker exakt likadant. Då blir det ju inget utbyte och utveckling alls.

Terapi är säkert inte så illa, och det skulle nog behövas på en hel del av oss, mig själv inräknat. Frågan är kanske sen hur länge man vill hålla på med det. Jag tänker själv göra vad jag kan för att uppnå en förändring, men är redan liksom nu medveten om både mina styrkor och svagheter. Kanske är det tid att jag försonas lite med båda delarna, och inte glömmer bort att leva och göra det bästa av allt kaos istället. Så kanske man kan nå till sinnesro menar jag. Mig själv och mina knasigheter kan jag jobba på och förändra (lite i alla fall) Man jag gör nog gott i att jag inte kan förändra andras, ja du kanske förstår..

Ibland blir det bara svårt när man är helt övertygad (i sig själv) att en banan är en banan, och någon annan envisas med att hävda att det kanske är ett päron, eller dagen efter blir det en melon, tycker jag att det kan vara jobbigt. Är det den ena dagen fruktsallad man ska göra, och nästa är allt så ruttet att det hör hemma på komposten, så är det i alla fall en smula jobbigt. De som har ett starkt upp och ner känslorna kan kanske även ibland bidra till att det blir lite klurigt att hitta en plan. En plan som man kan förhålla sig till och är giltig - både idag och åtminstone ett tag framöver. kanske är det så att vi alla begär lite för mycket i våra relationer, jag vet faktiskt inte Wolf.

Oavsett är det ju fint att vi här har en möjlighet att lufta alla stora frågor som dyker upp på vägen in i nykterhet. I alla fall om vi har kommit fram till att det är det som krävs.

Funderingarna fortsätter för mig, och det är ju fint att det under funderingar kan vara högt i tak. Sanningar har jag i alla fall kommit fram till är svåra att bevisa. Min sanning, när det gäller alkoholen, har i vissa fall visat sig vara en lögn. Så jag kommer att vara försiktig med att tro att jag sitter inne på den, åtminstone för andra ;-)

Under tiden jag funderar vidare, så tänker jag i alla fall inte dricka något mer. Från dag till dag och vecka till vecka. Det vet jag nu i alla fall ger något annat.

//PP

Tjena LNA69
Jo det var min känsla för 6 månader sedan.... bara lycklig när jag dricker.
Lite ironiskt hörde jag Ljungström och Wilmer Pitt framföra låten på radio när jag "skrev" in mig här på forumet.
Orden träffade hårt..bara lycklig när jag dricker.. Fy fan att behöva Fylle för att bli lycklig! Lycklig och stark under ett par deciliter...sedan åt helvete med allt.
Ordet full får en annan innebörd, man tål ju mycket dricka. En lång dåsighet(full) men inte full.... är väl rätt innebörd.
Skam, ångest, rädsla för sjukdom och annat elände i kölvattnet.

Hoppas du styr upp det. För din egen skull!

Ha det - kämpa på!

Det behöver inte alltid vara så //PP att det första man tänker på i början av en relation, att stötta den andre, om man såvida inte redan vet att den här personen har problem av något slag. Då, i början existerar nog bara *lycka* över att ha träffat en *frände*. Stöttningen/ge kourage kommer sen när relationen smattrar och knackar i fogarna.

Det jag definitivt håller med dig om, är att den medberoende ofta - inte - kan hantera outburst's/intensiva utbrott - som bara bubblar ur en när man är onykter. Det köper jag. Men å andra sidan, om partnern kunde läsa av/känna av - en känslomässig stämningen och därvid vända den, istället för att gå till attack eller trigga på nåt sätt, är en mognadsfas i var och en av oss. Eller så begär jag för mycket av min partner?

...*Men varför går man då i terapi"...
Det är ett utmärkt sätt att *lufta* sin känslor tillsammans med ett objektivt sinne.

Vår värld består av defintioner. I min blogg skriver jag av mig de där enkla spörsmålen men här, just nu, de senaste 14 dgr vågar jag tala om det som tyngt mig. Det ord jag gömt i min själ i så många år.
/wolf

i samma bana, allt är sig likt. Samma mängd alkohol, samma smärta, samma dåliga samvete och med samma tankar. Jag hoppas nu att jag har den inre styrkan att sluta med alkoholen, det är inte värt det. Jag vet hur jag börjar tänka när helgen närmar sig...jag börjar sakta men säkert att lura mig själv och vips sitter jag med en öl i handen, vi ska ju bara ta en...en till och en till o s v.

Nej, nu räcker det jag vill inte ha en enda dag till med baksmälla och ångest. Just nu lever jag inte alls som jag vill. Jag vill inte leva med dåligt samvete, när man just börjat må bättre så förstör man känslan med att dricka alkohol.Den här gången kommer det att ta tid att läka sig själv. Jag gör nu ett allvarligt försök att sluta själv och kommer det inte att gå så tänker jag söka hjälp. Min sambo är också helt och hållet med, hoppas att vi är starka nog att fixa detta tillsammans. Jag ska hänga här och skriva av mig när det känns tungt. Vi får alla kämpa på här i livet på något sätt, är det inte alkohol, mat eller så är det nåt annat. Jag brukar titta på folk i bland och tänka att han/hon är säkert lycklig, jag vill också vara det, lycklig=inte vara beroende.

Jag skulle gärna vara utan detta problem. Undra när det har börjat eller har det alltid kanske varit ett problem? Vad var det som gjorde att det trappades upp och blev starköl?
Jag har nog haft ett riskbeteende från första fyllan. Vi kan ha öl hemma och det stör inte mig att de är i kylen...men så fort jag tar den första vill jag ha fler. Mitt liv är annars i ordning, jag har ingen "anledning" att dricka. Jag önskar och hoppas att jag har styrkan i mig och är beredd att fajtas med det som komma skall och att jag aldrig glömmer eller förmildrar omstädningheterna. Nykter från idag...