Senaste kommentarerna i forumet

Lite som ett bonus Påskägg att höra av dig och dina funderingar. Ja våren är här och tur är väl det, nu kan ju kolonilotten åter bli ett andningshål :-). Har själv nästan bytt livet i hobbithålan mot mitt mobila "hem" där vågorna kluckar och ger mig chansen till lite inre ro.
Även om det händer mycket konstigt i livet på vägen mot nykterheten är jag helt säker att jag med facit i hand, och när tiden har gjort sitt kommer att bli nöjdare och nöjdare med beslutet. Att man förlorar ett par spelare i matchen mot alkoholen hör kanske till?

Ta vara på dig, och den känsla som du har att inte gå omkring och huka!

//PP

Kontroll på livet, nice!!
/wolf

Skönt att påsken är över tycker jag nog. Det har varit turbulent men just nu
ligger A på soptippen. Mycket snack har det blivit. Är så misstänksam av mig.
Det är en stor motståndare jag har framför mina ögon. Jag tror inte viljan och
jävla anamma finns hos mannen. Efter mitt egna arbete med mig själv kan jag ana
varje skiftning och känna igen mig idet när herr A tar över allt. Men nu ska jag
tro en gång till den sista faktiskt. Jag har ju trots allt lyckats skapa mig en inre
frid efter sju månader, men den raseras varje gång ett återfall är på G. Samma stress
och oro som när jag själv drack. Det vill jag inte ska komma in i mitt liv igen.
Viljan är huvudingrediensen i att förändra sitt liv, utan den ingen förändring.
Idag sista gången för lite leverprover och dom ska väl vara fina som dom varit några
månader nu.
Ha det fint alla
Vad som än händer idag inget första glas
Konstnären

Lite egna tankar... Har läst ikapp här i påskhelgen. Åter i min lilla kolonistuga. För maken bunkrade upp ett bra lager för att "fira" påsk. Nuförtiden blir jag inte längre suktad för jag har insett att drickat inte fungerar för mig. Men jag blir störd av att min vackre make blir så infantil i ruset. Så bäst att dra sig undan tänker jag för att undvika elaka sanningar från båda sidor.

Det är även dit mina tankar drar sig när jag tittar runt på forum. Varför är det för många så mycket viktigare att hålla fast i trasig tresamhet (jag, kärleken och alkoholen) än att våga exprimentera lite. Jag tror inte att de flesta män lämnar sin kvinna för att hon visar lite egen vilja.

Har läst så sorgliga påskmysskilldringar här. Allt från egna tillkortakommanden till maktlöshet inför partnerns drickande. Barn som far illa när mamma eller pappa bara en gång till ska testa om partnerns kärlek till en hen själv kan vinna över åtrån till flaskan. Jo tjena! Samma misstag som innan men med förväntat nytt resultat. Jag menar inte att människor inte kan förändras. De kan de. Men bara om de själva vill det. För sin egen skull. Inte för partnerns, barnens eller myndigheteras önskan.

Det tror jag att de flesta missbrukare kan skriva under på
Ta exempelvis den tillnyktrade familjemannen. Inte nyktrade han till för att familjen skulle vilja behålla honom utan för att han ville behålla familjen. Det är stor skillnad.

Själv nyktrade jag nog till för att slippa huka mer. Jag var så less på den FegaFia som smög omkring på stadens trottoarer och hoppades att ingen skulle se henne SAMTIDIGT som alla skulle älska och respektera henne. Galenskap! Älska vad? Någon verklig Fia fanns ju inte. Bara en människospillra som alltid valde den lättaste vägen genom att bedöva hjärnan med alkohol och drömma sig iväg till en alternativ tillvaro. "Tänk om jag kunde bli yngre, vackare, rikare, raketforskare? Då skulle allt lösa sig" En kärleksfull partner kan aldrig tävla med de drömmarna...tyvärr.

Idag är jag varken ung, vacker,rik eller raketforskare men min rygg är spikrak och det jobbet gjorde jag själv för trots att min älskade älskar så kan han inte räta på min ryggrad.

FilosofiFia

Jo jag hoppas innerligt att han läser dina inlägg här på forumet, jag vet hur han tänker eftersom jag har varit i samma situation.

Han ser inte problemet utan det är du emot alkoholen, han gör sin bättring för att glädja dig, inte för sin egna skull.
Fyra dagar i påsken utan alkohol och nu har han varit duktig och du är ändå inte nöjd??
På trekvart har man svårt att hinna stinka sprit så fort, och det är nog som du säger, han hade bestämt sig för att dricka.
Han minskade konsumtion kan vara att han skippade den 12:e biran den förra veckan och tog bara 11st, sådant ska uppmärksammas minsann.
Han var ju jätteduktig och ville ha kred. för det.

Den som gör sina "uppoffringar" för andra kan inte inse insikten av behovet för att sluta för sin egna del.
Att söka efter bevis i forumet för en ev. skilsmässa känns bara som nojjigt, han ser hur du mår i en egen skrift och klarar inte av att hantera "din" sanning,
Utan måste gå i svaromål för det, för det är inte hans sanning.
Det enda han inte kan säga emot är hur just dina känslor känns, de kan inte eller aldrig vara fel..

Sanningen är hur du upplever din situation och du känner dig inte trygg i eran familjesituation, alkoholism har en tendens att eskalera hela tiden och när man dessutom gör det i smyg så ser du inte hela konsumtionen, en dag kanske han kör på fyllan, krockar sönder bilen och kanske skadar sig och andra.
Du kan ju inte veta detta i förväg eftersom han smyger med detta drickande.

Du kan ju naturligtvis lämna problemet och låta han ta hand om sitt egna drickande, då det antingen eskalerar ohämmat eller han får ta tag i det som du inte städar undan eller rättar till hela tiden, döljer åt honom för att inte skada familjen.
Den medberoende vill ju ha ett fungerande familjeliv och ställs inför skärselden över att dölja och släta över, eller tvärsom ställa sig i trädgården och vilja skrika rakt ut att du har en alkis i familjen för att det ska bli en publik synbar problematik.

Och ju mer du hjälper honom att dölja hans drickande, desto mer möjligheter ger du honom till att dricka "i fred".

Han borde söka i sitt inre till hans anledning till att han tillåter sig dricka, vad ger honom rätten till att "gömma" sig i alkoholdimman,
när fråntar han sig ansvaret från att delta i familjelivet och försvinna bort i berusningen, och överlämna det hela till dig.
Matlagning, städning, diskning, tvätta, hänga på tork, köra barnen till aktiviteter, gå igenom posten, göra räkningarna, handla mat (inte bara nästa laddning med dricka).
Osv osv, de små detaljerna som att bara finnas där för barnen i tid och otid när de behöver läxhjälp, fråga något, tröst, eller bara känna närhet.
En pappa som befinner sig i ett annat gränsland där han mentalt är otrevlig och aggressiv men ändå fysiskt i deras närhet,
För att senare nästa dag vara sig själv igen kan skapa en viss förtrolig distans till sin förälder, att inte våga lita på dem.

En förälder som är dum i huvudet ena dagen, bli inte lika lätt förlåten nästa dag, det går mångt flera plus att kompensera ett minus.
En otrygghet hos barnen som är svårt att kompensera i efterhand, det finns inga presenter i världen som kan lägga band på dessa.
Den dåliga självkänslan har varit den svåraste för mig att förlika sig med, att jag inte fanns där för mina barn när de behövde mig alla veckans dagar och kvällar.

En helg i förlustelse kan man nog anse sig vara värd när man dricker, men en helg i närvaro dygnets alla timmar smäller betydlig högre.
Svårt att inse om man är i ett beroende, men ganska självklar när man kommit ur det.

Jag anser fortfarande att det är väldigt själviskt att förlora sig i alkoholruset på egen hand utan att ha någon med sig, man tappar verklighetsanknytningen och vimlar runt i sin egna värld som man just då anser är den enda verklighet man har, trots att man dagen efter upptäcker att man hade fel.
Man står fast i sina vansinniga beslut för att inte tappa ansiktet, men ...man kan fundera på när... var det man tappade sitt ansiktet?

Elaka och tjatiga kärringar som bara klagar i all ära, som till synes aldrig blir nöjda med vad man åstadkommer,
Aldrig får man slappna av med en öl eller två efter en arbetsam vecka, livet är orättvist!

För den medberoende har haft en lika slitsam vecka, men den värsta delen kommer när de kommer hem till helgen,
Och måste ensam slita och slåss med och mot den man trodde älskade en och skulle ställa upp för en i vått och torrt.
Det mesta blir vått och man vet inte vem man ska orka lita på längre, att lägga förtroendet och önskan om hjälp hos barnen är en allt för tung börda för dem.

Ensam måste man ta ansvaret för familjen och bara ha en önskan om att den man litade på ska nyktra till och lätta på trycket.
Man kan inte ens få tryggheten i sin egna familj sedan herr alkohol flyttade in och tog makten ifrån allihopa, den styr och regerar.
Man vill ha ett avslut för att kunna fortsätta leva och att slippa hålla andan hela tiden, det får kosta vad det kosta vill.
Tills slut orkar man inte längre, och ens beslut kan kännas tagna ur luften, men vad gör man inte för vilja komma framåt.

Det enda som skulle behövas är att den som är beroende får sitt förnuft tillbaka och återkommer till sitt forna jag,
Om inte allt förtroende redan är förbrukat och det återstår bara ett vakuum kvar, ett innehåll av ingenting, inte ens luften finns kvar.

Det är svårt att förklara för den man älskar, du förbrukar ett förtroende du inte längre har kvar, vad har du då kvar?

Jag hade ett djuprotat förtroende kvar hos min familj och hann själv att rädda mig ur det, men bara jag kunde göra det.
Vad som krävdes?, tja varför finns jag här på forumet, för att jag behöver det, och för att jag är en beroendepersonlighet.
Jag har inte råd att glömma min historia, den är livsviktig för min framtid och mitt allt, min familj...
Det enda som betyder något i mitt liv, och det höll jag på att supa bort, inte en självklar tanke som alkis...

Den dagen jag insåg att jag hade ett stort problem med drickandet och kallade mig själv alkoholist, då först vände det.
Att inse att man är alkis och inte kan göra någonting åt det, det är ett slöseri med livet, det finns hjälp så länge man är mottaglig för den och vill söka efter den.
...men det största insatsen får man göra själv, att börja söka efter anledningar till varför jag fortsatte dricka, trots att jag visste att det var ett problem.

När jag fann anledningarna, så kom jag åt problemets kärna, utan anledningar ingen orsak till att dricka.
Jag är inte värd en bakfylleångest, oavsett hur jobbig arbetsvecka jag har haft.
Jag är värd en helg med avkoppling och mental ro och tid för sådant som ger mig rekreation och ny livsgnista.
Där låg pudelns kärna, och den jobbar jag vidare på.

Berra

Anat och tänkt att det kanske är så som du skriver att mannen läst. Bra att han läser, kanske det en dag går upp ett ljus om att det handlar om mycket mera än att bara skriva, det handlar om spriten eller livet.
Dessutom handlar det om att han har någon som vill göra nästan vad som helst för att vinna över konkurrenten A.
Du, jag läser det du skriver till Mt, så fint att du gör det!
Vill bara säga att det jag tidigare skrev till dig fortfarande gäller och står fast.
Skriv, skriv, berätta, dela och du skall se att det finns mycket att få.
Sänder de finaste styrkekramar till dig. Du har modet att förändra ditt liv och jag hoppas din man har modet att visa större styrka för livet än för alkoholen. Jag skulle hoppas att han vänder sig till dig och bjuder in dig att dela detta i en gemenskap, att dela en så svår sak mellan sig kan frammana oanade krafter. Men, men det går inte att tvinga någon, det måste börja öppnas en strimma av erkännande inifrån först, en glänta där förnekelse sakta mals ner till något annat att ta plats. Han behöver söka sin väg till sin inre sanning, bortom ruset finns en annan mycket fin värld. Precis som du redan gör genom att söka din väg.
Några korta rader om natten Kastellen, men så väl menade.
Kram, kram, och delaktighet, godnatt. Mm.

Så var påsken över. Nykter. Det har gått bra. Inte känt något direkt sug, mer tankar om att vilja vara som de andra. De som kan ta två glas vin under påskaftonsmiddagen och sluta efter det. Men, men nu är det ju inte så, och med vetskapen om hur jag mår nu, och hur jag skulle må om jag drack det där vinet så är ju valet enkelt.
Har "förklarat" min nykterhet i helgen. Inte så att den ifrågasätts, mer nyfikenhet varför... Och ja, varför? Varför lyssnar alla så intresserat av min hopkokta förklaring om att må bättre utan, sömnbrist osv. Det är ju sant, men ibland känns den tunn. Förundras över att ingen frågar öppet om problem, men så gör vi ju inte, såklart. Tänker också att det är väl inte så konstigt att det är ett sådant stigma, ingen pratar ju om det. Man kan läsa hur många hälsoartiklar i tidningar om sömn, stress, motion och dieter, men överkonsumtion av alkohol nämns i stort sett aldrig i dessa. Det är inte lätt att få en rättvis bild av hur missbruket och riskbruket ser ut eftersom vi är så bra på att dölja det. Jag har aldrig sagt något till någon läkare vid hälsokontroll, och kommer heller inte att göra det. Jag kommer inte inom någon överskådlig framtid berätta för någon annan än de få som redan vet, hur det egentligen ligger till. Det finns säkert de som gissar, men låt dem gissa då. Inget jag behöver göra något åt.

Jaja, det känns skönt att kunna komma tillbaka till jobbet imorgon och ha hela påsken klar för mig. Ingen bakfylleångest, eller en vecka med nya löften. Jo, kanske, men inga om alkohol... kanske om godis... Många chokladägg har det blivit...

Läst i trådarna om att det varit jobbigt, bl.a. för dig Konstnären (om du läser), hoppas det lugnat ner sig nu. Även andra som det gått både bra och dåligt för. Tänker på er, och hoppas att ni hittar kraft och styrka att fortsätta med att avstå alkoholen. Oj, vad lätt det blir klyschigt, men det är ju så det är...

Ha det bra och sov gott!
/m

Tack mt. Maken har läst min tråd och bevakar vad/om jag skriver här så därför har jag inte varit så aktiv på forumet. Suck, jag får väl skylla mig själv men det känns tungt för nu har jag inget andningshål... Status är iallafall oförändrat, han säger att han jobbar med sitt missbruk på sitt sätt och hävdar att han minskat sitt drickande. Jag vet inte vad som är sant eller inte numera men jag vet att jag trodde honom till en början då han sa att han bara skulle dricka några öl på helgen. Har dock reagerat på att han betett sig fullare än några öl och kan besviket konstatera att "några öl" är det synliga, resten dvs spriten är i smyg. Några öl eller en folkbärs i solen är kamoflage för starköl, sprit och eller spetsad öl. Jag får fortsatt veta att jag är problemet och att Nu jävlar är det kört, igen... Jag är den dumma och den som gör fel eftersom jag är öppen med missbruket, eftersom jag konfronterade ikväll att han hunnit bli full innan jag och barnen kom hem från stugan ca 45 minuter efter honom. Jag är problemet medan han är den snälla, jag är den som får barnen att må dåligt eftersom jag inte håller käften. Om jag bara lärde mig att hålla käften och slappna av så skulle allt bli bra...
Under påsk har vi som många andra varit i stugan. Jag sa innan vi for att jag ville åka men att jag ville att han skulle avstå All form av alkohol. Jag gav honom möjlighet att välja att följa med eller att stanna hemma om han kände att han hellre ville dricka. Eftersom han menar att alkoholen inte är något problem utan problemet är om jag är trevlig eller ej så valde han att följa med. Han drack dock måndag, tisdag och onsdag innan påsk. Jag tror att han varit utan alkohol hela påsken men är inte helt säker, dock var han störd över att min far hade med sig en lättöl till middagen och inte bjöd. Personligen tror jag att han var den enda som tyckte något om det, det vore väl rimligtvis ännu konstigare om han bjudit öl till den som alla vet har problem! ? Ikväll när vi åkte hem (han strax före mig) så ringde han och sa att vädret var så fint att han var sugen på några folkbärs, jag sa att jag skulle föredra om han avstod men samtidigt så visste jag att det redan var kört. Antingen hade han redan bestämt sig eller så hade han redan druckit. Väl hemma så var han givetvis inte nykter. Själv hävdar han att han druckit tre starköl och nu hade tagit en folköl, i så fall har han halsat ölen för vi var inte ens en timme bakom honom, men han stank sprit och snedtände på en gång så jag köper inte ett skit av det han säger! Fyra dagar klarade han (tror jag) innan suget blev starkare än familjen, fyra dagar och så är det Jag som är problemet! ? Han säger att han jobbar mot nykterhet men jag har svårt att tro på det, känns snarare som att det är något han bara säger för att köpa sig tid och utrymme att dricka och slippa ta tag i problemet. Misströstar alltmer gör jag, ibland undrar jag hur länge jag skaorka, hur mycket skit jag ska orka ta emot och om livet kommer att se ut så här för evigt. Visste jag att det fanns hopp om förändring så skulle jag orka nästan vad som helst. Just nu känns det dock tyvärr inte så hoppfullt... Maken är dessutom mycket misstänksam och anklagar mig för att skriva här i syfte om att skaffa bevis inför en skilsmässa, samma anklagelse beträffande att jag är öppen med alkohol problematiken samt att jag konfronterar honom öppet. Trött är bara förnamnet, spelar ingen roll vad jag säger han lyssnar ändå inte eller så använder han det emot mig. Han attackerar och fast jag går undan så följer han efter, oroar barnen med sitt mässande. Bäst är när han super så han somnar snabbt, då kan vi smyga omkring i lugn och ro. Kommer få skit för detta inlägg men just precis nu så struntar jag i det, behöver en ventil och jag är tacksam för att ni finns här på forumet!

Det som driver mig är att få kontroll på livet. Det sista året som aktiv alkoholist var det nästa rus som var det viktigaste. Jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag allt går överstyr om jag fortsätter med alkohol. Som aktiv alkoholist var jag fruktansvärt egocentrisk, något jag inte vill vara. Idag tänker jag på familjen i första hand.

Att du lyckas med nyktra 136 dagar efter 20-års förnekande och lögner.
Vad driver dig? Att bara vara nykter..eller av någon mer anledning?
/wolf

Vad jag tänker på här, är att träna 3 - 4 ggr i veckan, tidigt varje morgon stiger jag upp omkring 8.00 på morgonen. Min rygg blir mer böjlig, och är överbevisat för länge sen. Det är bara det - att - komma igång och sen ha det som vana. En bra vana.
Jag frågar folk hur de gör med sina rutiner och de svar jag få tillbaka är att träna/mjukträna är inget skoj ensam.

Nej, det är rimligt, tänker jag. Men ensamhet behöver inte vara så förskräckligt hela tiden, bara delvis av tiden. Jag känner mig mer ensam bland folk än när jag är själv eftersom ingen påverkar - vad - jag ska göra.

Påsken har varit helt okey. Vid stora helger finns saknad att inte ha nära vänner, skåla i fina glas och mumsa på lammstek, vilket är så gott inte bara vid påsk. Att ha vänner är inget som är givet men det gör inget och om hundra år är det bortglömt.

Tyvärr finns inga barn i min värld, så jag vet inte hur det känns. Länge var jag tvehågsen att ta emot katten eftersom barnlösa kvinnor ofta skaffar sig ett djur som ersättning för den saknaden. Men T. har under året verkligen varit en hjälpsam liten gynnare.

När jag väl har en bra rutin, så släpper jag den inte. Det visar sig med tiden, att bra rutiner blir självgående så att säga. En del rutiner kan man byta ut och andra kramla sig fast vid.

/wolf

Jag kom att tänka på en bok, som heter Konsten att njuta av livet, http://www.bokus.com/bok/9789100102425/konsten-att-njuta-av-livet/ - en fin bok om att betrakta sin värld på nytt.
Att bli/vara en levnadskonstnär är bra, ofta vill folk bli hjärnkirurg, finansknuttar med ihåliga sinnen eller nåt som ger ära och berömmelse det gör inte ditt val men nog sinnesfrid för all framtid.
/wolf

Hej Minz,
Fokusera stenhårt på någon aktivitet, de stunder du är ledig och med dig själv och det kan räcka med 10 - 15 minuter. Återhämta din energi, som kan ta tid, men gör det varje dag om du kan!
Är det så att du vill yla vid en björk, så gör det eller en lind full med lösnäsor, för den delen. Det finns en bok som Clarissa Pinkola Estés har skrivit - http://www.bokus.com/bok/9789146173533/kvinnor-som-slar-folje-med-varga…. Samla ihop dina benknotor.:) som känns utspridda för vinden.
Jag vet faktiskt inte vad jag skriva för att ge dig en positiv känsla framåt.
/wolf

Med dina ord känns min resa lite lättare- jag ser att det finns hopp och att det jag går igenom är en naturlig del i hela processen. Tack för att du finns och lyssnar till mig.

Förstår att det är en sorg - det man faktiskt haft gemensamt och njutit av tillsammans, nu har man ju inte det heller... Men precis som du gör så behöver du kanske påminna dig om det jobbiga/dåliga också - under många månader efter att jag hade lämnat exet så var jag ofta osäker på om jag gjort rätt eller fel, jag tänkte att han kanske ändrat sig osv, och då sa min samtalskontakt till mig att till och med fokusera på det dåliga, det som gjort att jag lämnat, eftersom jag var så snabb med att ursäkta honom, vara förstående och ta på mig skuld osv.

Vad bra att du gråter, det hjälper! Känner dock med dig, för ledsen är ju inte det man allra helst vill vara. Men vad skönt att barnen har dig, att du finns där, för de har ju ingen trygghet hos pappan uppenbarligen. Det är ju jättesorgligt, men då har de dig. Mina barn är ju mindre, men jag kan se nu i efterhand att de levde (och delvis lever) i ett starkt medberoende - den stora flickan smög för pappa, visste inte var hon hade honom, var rädd och vågade inte riktigt prata med honom osv, och när vi hade flyttat och hon var hos pappa så var det många gånger som jag märkte att det hade hänt något men hon sa inget. När jag började vara öppen med att pappa varit arg, och jag kunde säga att jag varit rädd osv, och när pappan ballade ur mot mig inför barnen efter separationen så har jag ju efterhand lärt mig att jag kan och får prata om det, och när barnen frågar så pratar vi om det, utan att jag pratar illa om pappa så förklarar jag att man kan bli arg men man får inte göra si eller så, och det eller detta är inte okej osv, och jag tror att det har hjälpt barnen, för nu kommer de då och då och berättar om saker som hänt hos pappa, eller saker han sagt och gjort. Jag hoppas att det ger dem trygghet; att jag är öppen, jag behöver inte tysta ner, jag behöver inte skämmas för det är inte jag som gjort de sakerna.

Känslan av att självförtroendet varierar tror jag är helt naturlig. Försök göra saker du mår gott av, om det så bara är att tvätta håret! Jag vet att jag vid några tillfälle förra våren skrev ner listor på saker jag skulle göra för mig själv. Varje gång skrev jag ner 3-4 saker, tex fotbad, gå promenad, äta choklad eller rensa ur badrumsskåpet, simma, ringa en vän. Och de listorna hjälpte mig - det var saker som jag skulle göra, och kunde bocka av. Det kändes skönt att bestämma saker, för annars var det ofta så att jag var så ledsen att jag knappt kunde ta mig ur sängen.

I det som du befinner dig nu så får du lov att "bara ta" - det är ju så det känns: det är så mycket för en själv, så mycket tankar och känslor, så mycket att besluta om vid flytt, bodelning, boende osv osv. Jag orkade knappt göra annat än tänka på mig själv (och tänk - det måste man ju få göra, för när ägnade du dig själv så mycket tanke senast?). All min tid gick åt till att försöka ta hand om barnen på bästa sätt, och när de var på dagis så grät jag, var på samtal, ringde soc/AA mm, och mitt i allt detta så var min närmaste väninna A den jag pratade mest med, som ringde och kollade av att jag var okej varje dag, och henne ringde jag när det krisade sig vilken tid som helst - samtidigt som hennes älskade mormor höll på att gå bort, och även gick bort... Jag skämdes som en hund när jag månader senare när jag "återvände till verkligheten" och orkade tänka på någon annan än mig själv - jag hade knappt frågat henne hur det gick, hur det var med vare sig A eller hennes mormor, och vi pratade om det och A sa att det var helt ok, hon hade inte upplevt det som att jag aldrig frågade osv, men hon förstod också, för hon visste ju om min situation. Så, unna dig att tänka på dig själv!!

Gott om jag kan ge dig hopp - jag trodde inte att jag skulle greja ett eget, ordnat och underbart boende, men det har jag - och det kommer du också! Att jag är så nöjd på många sätt, det betyder inte att min sorg är borta: jag valde att leva med en man, köpa hus, få barn för att jag planerade att leva med honom hela livet, att jag skulle kämpa för att få saker att fungera osv, men det räckte inte - jag kämpade, försökte och ansträngde mig, men det räcker inte att en kämpar, försöker och anstränger sig... Men, åh, vad ledsen jag är emellanåt, framför allt för att min dröm om en familj, om alla saker vi skulle ha tillsammans som familj, saker vi som familj skulle göra - det gör ont emellanåt, fruktansvärt ont! MEN - det blir lättare!!! Jag ser att jag är lugnare nu, att jag är mer mig själv, att jag itne behöver trippa på tå för att hålla min sambo på gott humör för att slippa få skäll, bli hotad och skrämd osv, jag kan ta hand om mitt hus som jag vill - jag kan ta det lugnt när jag vill, jobba när jag vill, arbeta i trädgården när jag vill osv osv - utan att exet blir arg för att jag "hellre träffar vänner än är med honom", arg för att jag "vill påta i rabatterna när han vill att vi läser en bok" osv - jag behöver inte vara rädd att göra fel hela tiden. Det är ett lugn och en styrka, och jag mår bättre idag, på många sätt. Det kommer du också att göra!!

Ursäkta allt svammel, och mycket om mig själv, men jag vill verkligen att du ska veta att saker och ting blir bättre, de blir verkligen det! När jag var i din nyseparerade sits förra våren så trodde jag ofta att lycka, glädje, lugn aldrig mer skulle finnas i mitt liv, men det gör det ju, så mycket mer idag!! Kärlek är jag lite rädd för, men det är ingen brådska!
Stor kram till dig, kära framtidsdrömmar!

Det har gått så inihelvete dåligt... Lyckades hålla upp fyra dagar första veckan...

Jag har ångest och skäms. Blir aldrig full, men dricker alldeles för mycket och för ofta. Har sån jävla ångest nu. Tar en dag i taget. Funderar på om jag behöver "lyckopiller", serotonin alltså.

Läste någonstans någon som skrev, "jag är bara lycklig när jag dricker". Känner ju igen mig såklart, liksom förmodligen många här...

Tar en dag i taget nu.

Nu har han vaknat, fortfarande berusad. Av det som är synligt hemma är det en öl som saknas. Knappast det enda han druckit. Jag anar att tabletter är inblandat också, men orkar inte spekulera..Jag har hällt ut det som vart synligt förr, men efter raseriutbrott som resulterat i sönderslagna saker o hål i väggar undviker jag det, är jag feg?. Det är kalas idag för min pappa, men det är ju inte aktuellt för honom att följa med på det. Han sa att nu låter vi bara den här dagen gå, i morgon är det dags att jobba. Ena stunden grips jag av ett raseri som får mig att skaka i hela kroppen, jag hyperventilerar, sedan gråter jag. Ibland kan jag känna mig stark o tänka ut en plan för framtiden. Känner att jag börjar bli bitter, och det är bara jag som kan förändra det förloppet. Peppar mig själv!

Till insikt att den jag kan kan påverka är mig själv. Försöka lyfta blicken o se något annat, men det är svårt när man befinner sig mitt i den Andres rus. Som vanligt finns det mycket att dricka i garage o källare, mer än vad jag hittar. Jag stålsätter mig o säger till mig själv att strunta i att leta. Nu är det morgon och han ligger förmodligen i gästrummet på bottenvåningen. Jag vill inte prata med honom alls. Orkar inte höra. Igår grälade vi ordentligt på morgonen, jag märkte ju att bakruset var såpass att han skulle dricka på dagen. Jag bad honom låta bli, grät gjorde jag. Är i ett skede i livet där det är pressat inte bara hemma. Han lovade. Vi kramades och det var en stor lättnad jag kände när jag lämnade huset för att handla. Någon timma senare när jag kommer hem är han kraftigt berusad, kan knappt prata eller stå på benen. Han lägger sig o sover resten av dagen. Då skrev jag hit. Kände att jag måste börja någonstans. Igår sa han att om jag inte orkar mer får jag gå, och det är ju inte första gången han säger det. Sedan när han är nykter så är jag hans allt. Känner mig manipulerad o arg på mig själv som inte bara står upp för mig själv! Men självkänslan är låg.

Det är en sådan värme som fyller mitt hjärta av alla era kommentarer. Denna helg har varit jobbig- jag har fällt många tårar. Barnen har varit med mig, det var inte helt klart hur det skulle vara men visade sig ganska snart att det var hos mig det var bäst att vara eftersom drickat tog överhanden vad gäller min sambo. Barnen har inte propsat på att få vara med honom och jag tror att de känner att det inte är helt ok att vara med pappa själv denna helg. Jag vet ju inte- men min magkänsla säger så.
Även fast jag har haft mina barn hos mig så har det gjort ont i hjärtat. Fiske, skoter, sol och snö- det är vad våra påskar bestått av. Är det nåt intresse vi haft gemensamt så är det det så det har gjort så ONT att inte vara tillsammans denna helg. Dock påminner jag mig själv om den förtvivlan, ilska, sorgsenhet jag också känt dessa helger genom åren då alkoholen skuggat det underbara och vackra.
Det gör ont i hjärtat och jag känner mig trött. Mitt liv känns så trasigt, min familj likaså. Mitt självförtroende och min självkänsla pendalar från timme till timme- ena stunden glad, självsäker och jag duger som jag är- andra stunden (just nu)rädd att göra fel, säga fel saker, jag känner mig tjock och ful, håret är fult och jag får en känsla av att jag aldrig kommer att bli lycklig och älskad igen.
Det är trångt, sandigt och stökigt i min lilla lya där jag bor- det måste bli en lösning på allt vi har gemensamt så att jag får börja om någonstans. Jag känner tacksamhetsskuld till allt och alla- känner att jag bara tar och tar från andra men har inte själv förmågan/platsen att ge något tillbaka (bjuda på middag, vara barnvakt, låta barnen ta hem sina kompisar och sova över mm..). Inga världsliga problem men dock gör det ont i hjärtat. När jag läser det du skriver Flygcert, om ditt boende, så ger du mig hopp om att jag kommer att känna en annan känsla när jag bor på ett eget ställe.
Ibland tvekar jag på om jag gjort rätt- han kanske vill ändra på sig nu och leva med mig......Nej, troligtvis inte.
Jag saknar min familj!

Tillbaks här i min "gamla" tråd. Känner mig mest "hemma" här. Tog mig ett återfall i januari och det var som om det var beviset jag väntat på att jag inte kan dricka normalt. Efter det känns det som att jag inte behöver ifrågasätta mitt beslut.

Var hos min pappa på middag igår och att han har alkoholproblem vet jag ju, men blir ändå så arg varje gång vi är där. Jag hjälper till med maten, diskar och fixar men inom mig brinner jag av hat. Ett hat och en olust som kryper i kroppen och jag vill bara springa där ifrån. Vet att jag borde konfrontera honom men orkar inte ta det. Vet inte om jag ens tycker att han är värd "jobbet" det skulle innebära med att få honom nykter.

Vet inte vart jag ska ta vägen med allt detta hat jag har inom mig. Jag är det enda han har och han skryter vitt och brett om mig till allt och alla och jag spelar med i den farsen med sammanbitna käkar och ett hjärta som känns som sten. Hans fru dog av sin alkoholism för några år sedan och ändå fortsätter han att leva för alkoholen, med fotot på henne på samma bord som vin och spritflaskorna fortsätter han som om inget har hänt.

Försöker "släppa" de här känslorna och tänka att det behöver ju inte påverka mig, men jag klarar det inte, jag blir så arg och kall och förstenad.

hur mycket AA:s 12 steg, som jag för min del läser i Alanons litteratur, har kommit att betyda för mig. Att orden förmedlar en livshållning som fungerar i många sammanhang. De hjälper mig att få perspektiv på olika bekymmer i vardagen och att prioritera... jag inser att jag har lång väg kvar, personliga utmaningar att möta för att leva så som jag verkligen vill och tror att är det rätta för mig. Det finns saker jag egentligen vet men där jag styrs av djupt inbäddade inlärda mönster som jag aktivt måste utmana. En fantastisk styrka känner jag i att mannen, Mg, jobbar på samma sätt med sånt som är utmaningar i hans liv.

Vi, Mullegubben och jag, som har läst och lärt så mycket... gått så många kurser och utbildningar... talat och lyssnat genom livet... allt det har verkligen varit oss till stor nytta, hjälp och stöd som vi lutat oss emot - inte minst i början av nykterheten. Allt det har vi också ibland vänt emot varann... Allt det jag (och vi, tror jag) trott på finns med och passar in i AA:s/Alanons program. Men utan teorier... "bara" som en livshållning som upprepas och belyses ur olika situationer. Insikterna faller på plats, brer ut sitt rotsystem inom mig och blir till styrka. Utan att bli vare sig dogmatiskt eller instängt, förbjudet att vara öppen med. Jag ser inget hemligt med innehållet i programmet, inget som ska gömmas och skyddas. Anonymitetens viktigaste uppgift i AA/Alanaon för den enskilda personen "jag" - som jag uppfattar det - handlar om att sätta "princip före person" - det är inte JAG som hjälper, det är gemenskapen och den hållning som inryms i de tolv stegen. Det tycker jag mycket om, jag har sett och mött alltför många gurus som blivit "stora" genom nåt bra de presenterat/skrivit... kunskapen har blivit = personen och när man möter personen blir det en besvikelse och så faller också "tron" på det värdefulla personen tänkt och sagt. Man förlorar barnet med badvattnet... Eller som Mikael Wiehe sjunger om lindansaren - förlusten av det man drömt om och trott på "... när man har sett en stjärna falla på alltför nära håll." Inom AA och Alanon finns inga stjärnor. Att anonymiteten är självklar och stark gentemot dem man möter känner jag som en djupt moralisk tystnadsplikt, närmast och om möjligt starkare än den juridiska tystnadsplikten. Att värna om det vi delat handlar om förtroende och är en ömsesidig sak. Men programmet och den hållning det förmedlar är inget hemligt i sig.

Jaha... nu blev det långt igen. Skrivandet - och att tänka när jag skriver - kan verkligen fånga mig. Forumet har verkligen varit en plats där jag stött och blött mina tankar... och mer mina tankar än känslor. Förstås... därför är Alanon bra för mig - där är det känsla, här-och-nu och det gör mig så gott. Min mullegubbe är också en känslornas man och nu kan vi oftast mötas som de olika personer vi är. Och de gånger tråden brister hittar vi tillbaka... där ÄR verkligen nykterheten avgörande (en inte tillräcklig men nödvändig faktor skulle mitt tankejag säga just nu).

Med önskan om en vilsam annandag / mt

ni både pratar och hjälps åt med det praktiska Sorgsen44. Visst är det en kort tid han varit nykter och visst förstår jag att du tvivlar - men det är också så viktigt att ta vara på allt som är gott, varje bra dag.

Jag ser att du skriver ganska ofta här och du har gjort och gör stora förändringar i ditt liv. Det verkar som du gör ny tråd för varje inlägg och det är lite synd tycker jag.... Om du fortsätter i en och samma tråd ett tag kan både du och vi som läser gå tillbaka och se hur det var tidigare. Det man skriver här är ju viktiga tankar och händelser av ett sammanhang, en fortgående process i livet. Det är mina tankar bara, du gör förstås som det känns rätt för dig! Önskar dig en fin dag! Kram / mt

det är lätt att förstå att du känner igen dig här inne. Precis som du skriver och har sett är det en återkommande berättelse du delar och berättar. Det är bra att du börjar sätta ord på hur du har det i ditt liv, vad du tänker och hur du känner dig. Det hjälper till att reda ut tankarna. Ta hand om dig och ha en bra dag! / mt

Har i stort sett glömt varför vi överhuvudtaget firar påsken, det har något med religionen att göra, grabben på korset dog och återuppstår.
Men idag?, vad betyder det för oss, ingenting då vi knappt lyssnar på de religiösa längre.

Påskens traditioner med ägg, påskkärringar, påskris, det gula och lila spelar en större betydelse i vårat liv.
Jodå, vi hade påskmiddag hör hemma på svåger och svägerska med familj, hela rubbet med SOS (sill och sprit).
Det är lite av same-same, men det är kul att träffas, mest kul är det att se hur barnen har blivit större och nästan vuxna.
Frågar mycket om hur de har det och de får alltid ett stort utrymme vid middagsbordet.
Den synen man hade på barnen under min uppväxt då de skulle finnas men inte synas och dukade åt dem i köket på de större middagarna existerar inte längre.

Fylla, nej inte märkbart, svågern pladdrade väl på som han brukar när öl vin och snaps har gjort sitt, så riktigt traditionsrikt som det brukar var det inte.
Min nykterhet smittar av sig lite, och svägerskan kan inte dricka för tillfället då hennes mage är sönderstressad av sitt jobb, det rinner bara rakt igenom henne,
Och hon anser att det inte är värt den längre, sund tanke...
Själv tog jag min låtsasöl i snapsglaset då de andra drog en ljusgul julsort från 2009, spritlagret uppdateras inte lika mycket nu längre , anser att frugan få ta den biten också, jag kan ju inte avgöra hur de nyare sorterna smakar, kommer ihåg lite av de gamla sorterna, en svag förnimmelse men den avtar sakta.

I torsdags råkade jag svepa ett glas med sprit igen, efter dotterns fest så var det ett vinglas med granatäppelkärnor som stod bredvid fruktfatet, trodde det skulle spridas över den andra frukten men det var en sorts groggvirke, smaken doldes tills det var försent, den starka smaken kom i strupen.
Man ska passa sig när man plockar undan disken, man vet aldrig vad det har varit i glasen, kände en viss lust att vilja hyfsa glasen i påskas efter middagen innan de åkte in i diskmaskinen, men utseendet mellan påskmust och rödvin i färgen är minimal, så det åkte ut i slasken för säkerhets skull.

Gamla vanor behöver bytas ut, och det gamla talesättet om att inget får förfaras behöver uppdateras, hellre det säkra före det osäkra, i slasken!
Samma sak gäller även maten, man borde låta bli att tömma faten för att slippa slänga käket, men det sista påtvingade ätandet sätter ju sig bara runt magen.
Hellre kasta än banta...

Hursomhelst har denna påsk varit full av händelser, både fullplockat i kalenderariet och även funnits tid för återhämtning.
Vi har kunnat umgåtts med grannar sådär impulsivt med fika i eftermiddagssolen, och jag har hunnit snickra undan lite måste-göran...
Så jag är nöjd med tillvaron, ingen tid har gått till spillo, allt har sitt värde i smått och stort.
Så länge sinnet hänger med och man inte känner någon stress trots full fart, så slipper jag irritation och ilska,
Det är en jäkla skillnad mot när jag drack, tiden mellan tillfällenena att kunna dricka var bara en enda stor transportsträcka, så man var lättirriterad då.
Så var påsken då, inte nu, men det tog lång tid....det fick ta lång tid innan kroppen anpassade sig till det nya livet.
Och där är jag nu, varken längre eller kortare sträcka i mitt liv, utan precis mitt i händelsen, leva i nu'et...!

Känns det bra då?, Jarå...inga problem, acceptansen över att jag inte kan dricka alkoholen längre gör sig mer hemmastadd i mitt inre.
Det här är jag, inget annat funkar för mig, lev och låt leva, och jag är inte lika förbannad längre.

Låter det fånigt?, kanske... men när man har lärt sig leva med sig själv och alla dess krumbukter som t.ex att jag inte klarar av att dricka längre,
Så blir livet lite lite...enklare att leva, jag kan göra vad som helst så länge jag inte rör alkoholen, en viktig sak som ligger högst på min minneslista.

Berra

Jag fixar inte riktigt det här. Har fallit åter. Mannen tror att jag tagit sömntabletter. Nej säger jag... Vad är det för liv jag lever? Jag har aldrig hört hemma här. Jag fortsätter att hoppas att jag ska känna glädje till livet. Det är många som dött i min närhet. Jag är bunden till mina barn. Det kommer att bli bra...