Senaste kommentarerna i forumet

och ditt inlägg.

När jag hade lämnat mina barn till sin pappa idag så kände jag en sorg, en alldeles oändlig och överväldigande sorg och jag grät en del på hemvägen. Men så kom jag hem till mitt fina boende, mitt älskade hus, och solen lyste så fint på huset, björkarna börjar spricka upp, blommor som blommar runt omkring på tomten, i rött, blått, gult, rosa och vitt, och jag fylldes av lycka - ja, de tär j-a skit att inte ha barnen mer, men jag har funnit ett annat lugn, jag behöver inte ta massa skit, jag klarar mig bra och det kändes så gott!
Och det är ju dit du också är på väg - mot lyckan och lugnet!

Att jobba med det som hänt är viktigt - mitt kanske viktigaste arbete är att inte vara så rädd för att folk ska bli besvikna på mig... Exet blev ju ofta arg/ledsen för att jag uttryckte mig klantigt/okänsligt, att jag sa fel saker osv, och jag känner titt som tätt att jag är känslig för att vänner, familj och kollegor ska bli besvikna för saker jag säger, om jag står på mig i saker jag tycker/tänker osv. Men jag försöker att fråga dem, och försöka lita på att deras svar är uppriktiga, och inse att det är sällan eller aldrig som någon blivit upprörd/ledsen/arg på mig, tvärtom...

Kramar!!

På väg att förändra något!

Att leva mitt i ett inte så bra förållande gör ju att man inte ser det farliga/sjuka/jobbiga så tydligt. Och det är ju helt naturligt att när det håller på att gå fel så är man väldigt klar över att man ska lämna, men sedan så blir det lite bättre/maken försöker bättra sig och man vill ju till varje pris inte ge upp (och skämmas), man tror ju att det ska bli bra, och hoppas att det ska bli bra osv.

När jag var på väg att lämna, på riktigt, så packade jag en "akut-väska" där jag hade typ ett par ombyten kläder och necessär och ett par av de där egentligen inte så viktiga sakerna men med högt affektionsvärde. Min väska lämnade jag hos bästa vännen, och den hjälpte mig i att jobba mot en förändring.

Jag förstår att du inte har kraften ännu, men du kommer hitta den för att ta de beslut du behöver ta. När jag började på allvar tänka att jag skulle lämna så var jag i kaos, och en del i det berodde på att jag stressade mig själv med att varje dag tänka "jag måste bestämma mig nu, jag måste bestämma mig nu" samtidigt som det var ett virrvarr i hjärnan som snurrade runt "tänk om jag gör fel, hur ska det bli för barnen, tänk om barnen blir arga på mig, hur ska jag klara mig ekonomiskt" osv, men så lärde jag mig på AlAnon och hos min samtalskontakt att jag inte behövde bestämma mig direkt, tvärtom - vänta tills jag är säker och har lite magkänsla - men för att få det behövde jag stressa ner. Försökt att andas djupt, och tänk att du behöver inte bestämma dig ännu, tänk på att göra det som du tror är bra för dig - om det så är att ta en promenad, äta lite god choklad eller ta ett långt bad - gör det för att njuta! Det är lättare sagt än gjort, men försök!

Det är jättebra att du har påbörja en plan med kurator och med din vän, men stressa inte över att du inte har kraften - det kommer!!

Släpp din ångest, den föder inget gott! Snarare stjälper än hjälper. Du lever inte som du vill, men din intention är att leva på ett annat sätt. Sen finns det de som väljer att leva på ett visst sätt oavsett om det är bra eller dåligt och då får man stå sitt kast. Oavsett vad, så hjälper det inte att stå med piskan redo utan det är att acceptera, förlåta och känna medkänsla med sig själv som kan ta en framåt. Nu lever jag inte som jag lär, utan kämpar med att tycka om mig själv. Kram på dig och ta hand om dig!

I dag äter ångesten upp mig inifrån..
Efter att äntligen ha slutat röka, sluta dricka till att detoxa...och hålla mig i skinnet i 4 veckor..till att börja röka, börja dricka..dricka mer..och mer. full i torsdags bakis i fredags och full som fan i går,,och värre än vanligt dessutom. Gjorde bort mig totalt.. sa klantiga, pinsamma saker och betedde mig allmänt idiotiskt. så i dag..vaknar, ångest, på väg till jobbet, försöker styra upp allt som hänt i går.. bad om ursäkt osv..ÅNGEST!!Fick gå av tåget, samla mig, ringa och sjukanmäla mig, tåget hem i gen, köpte cigg och tog en återställare.
Pinsamt ..ja! känner mig som en gammal rutten bitterfitta om jag ska vara ärlig, och den åsikten är jag nog inte ensam om just nu. Patetisk skulle man nog också kunna säga. Men mest av allt besviken, på mig själv, på mitt beteende och på hur jag återigen skämt ut mig, och dessutom andra. Förlåt. verkligen förlåt.
Min ångest i dag har jag förtjänat mig av. nu är det bara att hoppas på att kvällen blir bortglömd. åhhh snälla, kan den bara bli det nu!!!!
Måste samla ihop mig själv, det bottenskrapet som jag just nu känner mig som, och börja om, igen.. blir så trött..så trött så trööööttttttt!!!!!!
Ja det blir nya tag, vad annat ska man göra.
känns bara så sjukt att man inte bara kan rycka upp sig och inse att det inte går..jag kan inte dricka alkohol! Varför ignorera?
Har försökt att föra dagbok under mina nyktra dagar, och det värmer när jag läser hur mycket bättre jag mådde då. Hur jag var såå stolt att jag sa nej till vin då jag hade det mitt framför näsan, eller hur bra det kändes att gå och lägga sig kl 22 på en lördagskväll och veta att jag skulle vakna pigg på söndagen och ta en pw. Sen kom bakslaget, och skrev i den stunden att utgång och vin med vänner inte var problemet utan att det riktiga problemet var att sitta hemma under fläkten, och med det drog jag slutsatsen att jag faktiskt måste få leva och ibland bara få njuta av en utgång eller lite vin. Att jag fick göra det, gå ut och dricka i sociala sammanhang, men inte hemma, Haha alltså va? hur är det möjligt att lura sig själv så hårt, som om det skulle funka? det gjorde det uppenbarligen inte heller.
Är nästan lite fascinerad över hur man kan missleda sig själv så grovt, och hur destruktiv man är när det kommer till alkoholen..
Så det var min påsk det... hoppas er varit mycket bättre.

Kärlek och styrkekramar till er!

Jag är en enkel levnadskonstnär. Jag har inte direkt haft några blackouter måste jag säga.
Det slog mest psykiskt och fysiskt på mig. Har väl alltid varit en liten grubblare och kanske
en känslig själ och alkoholen gjorde allt värre.
Jag slog mig så in h-vete illa så för min del är klart ingen mer gång.
Ha det bra
Konstnären

Vilken slags genré har du?

Precis, att ramla i blackout är inte bra, eftersom man inte har någon kontroll på - hur - man ramlar.
Man kan slå sig riktigt j-vla illa.
/wolf

Det ständiga varför, som jag aldrig riktigt fick svar på från mina föräldrar, inte heller från andra. I tjugo årsåldern tog jag beslutet att alltid ifrågasätta med varför och för vem? Jobbigt, man blir besvärlig och motsträvig men känns för mig bra att sålla ut info från världens brus.
Sen slutar jag kämpa och det är vad som gör mig sorgesam..att bara ge upp, temporärt.

Javisst, fotografera som om det skulle vara din sista dag på jorden.:)

Här länk till Flickr.com på min fotoström
https://www.flickr.com/photos/23025199@N08/

är ursprungligen (tror jag) en rysk rätt som äts efter påskens midnattsmässa då man bryter fastan. Man rör ihop kvarg (kesella), äggulor, smör, socker, grädde, mandel och russin eller annan smaksättning. Massan lindas i gasväv och får rinna av i ostform eller Melittatratt. Mycket gott! Bifogar bild som ser ut att vara äkta ostform för pasha - sån har jag inte.
http://cdn.203.se/i?u=group1%2FM00%2F00%2FDE%2FCgAIC1IUBhuAcwX-AADgKSw1…

Tack för dina funderingar PP - jag återkommer om detta, kan noog redan säga att jag tror du äär på rätt spår. / mt

Morgonrutinerna verkar ha sin gilla gång, och alla vaknar i samma ordning som vanligt:-) Att jag själv gärna sover gör att jag missar morgonens besökare här inne. Hade gärna druckit lite morgon kaffe och ätit lite Pasha tårta med er, och det hade i synnerhet du med gjort Konstnären.
Du är en riktig bakverksfantast ;-). Tror nog att du kommer att titta in lite senare, det finns ju kvar.

Att försöka att inte lägga energi på det man inte kan påverka är exakt det jag skulle önska mig mest av allt. Parallellt till tiden då jag försöker tillfriskna har jag ju ändå varit inne i en annan mycket jobbig process. Kanske har den delen faktiskt gjort att jag fått extra styrka att hålla emot alkoholen i mitt liv. Ungefär som om jag känt att faller jag tillbaka till drickandet, så kommer jag inte ens att ha en chans att ordna det andra.
I vilket fall blir det problemet bara större och värre, och nu finns inget jag längre kan göra för att undvika att slutar ganska illa som det ser ut.
Så jag vill verkligen lära mig hur man gör att lägga energi på det man kan påverka och försöka få sinnesro i det man inte kan påverka.

Jag har funderat mycket på medberoende och hur/om mitt agerande har påverkat min omgivning. Har faktiskt länge tänkt fråga dig mt om vissa funderingar jag haft. Är det samma sak som man upplever med någon som har alkoholproblem som jag själv upplevt? Jag tycker mig känna igen att jag utvecklat något liknande till mitt ex som är mycket emotionell och även har lidit/lider av perioder av psykisk ohälsa. Kan man utveckla medberoende till det? Hon har även gjort mig ansvarig för att det är jag och mitt agerande som gör att hon mår som hon mår. En lång historia men en tanke som alltid funnit att jag kan lösa detta. Jag kan stå stark och vara den "stabila", jag kan vara den som gör att det går lättare. Nu när jag försöker tillfriskna orkar jag inte vara den längre. Jag har gett upp, och då startar problemen på allvar. Ilska och bitterhet är nog en följd av att känna sig övergiven. Nu kan man aldrig lägga ansvaret för sitt eget agerande på yttre omständigheter, men tyvärr har jag försökt att stänga av oro och svårigheter. Kanske var det så att vi var två med egna problem som båda lägger skulden på den andre för sina egna bekymmer? Absurd situation i så fall. Den medicin jag trodde att jag skulle använda mig av skrivs inte ut av läkare. Att dricka i sorg är mitt livs största misstag jag begått. Det är slut med det nu. Följden blir tydligen att det även är slut med mycket annat. jag ställer krav på mig själv, och jag kan inte längre ställa upp på vissa saker. Att lida av psykisk ohälsa är ju i grund och botten en sjukdom precis som att ha alkoholproblem. Skillnaden är att i "samhällets" ögon är nog alkoholisten den som själv har förorsakat och bär skulden, och det stämmer ju kanske till viss mån. Kanske är det så att alkoholisten ses som den "sämre" personligheten. Jag känner att jag är på väg att vakna upp. Jag ska gå vidare och jag ska göra det nykter. Vad som än händer!
Jag bär ansvaret för mitt eget välmående, det är ju det jag kan påverka. Är det det som är sinnesfrid?

Blev kanske lite virrigt och för personliga funderingar för rummet :-) Jag klistrar nog över till min tråd med!

Chokladen påfylld, ha en fin solig dag!

//PP

Morgonrutinerna verkar ha sin gilla gång, och alla vaknar i samma ordning som vanligt:-) Att jag själv gärna sover gör att jag missar morgonens besökare här inne. Hade gärna druckit lite morgon kaffe och ätit lite Pasha tårta med er, och det hade i synnerhet du med gjort Konstnären.
Du är en riktig bakverksfantast ;-). Tror nog att du kommer att titta in lite senare, det finns ju kvar.

Att försöka att inte lägga energi på det man inte kan påverka är exakt det jag skulle önska mig mest av allt. Parallellt till tiden då jag försöker tillfriskna har jag ju ändå varit inne i en annan mycket jobbig process. Kanske har den delen faktiskt gjort att jag fått extra styrka att hålla emot alkoholen i mitt liv. Ungefär som om jag känt att faller jag tillbaka till drickandet, så kommer jag inte ens att ha en chans att ordna det andra.
I vilket fall blir det problemet bara större och värre, och nu finns inget jag längre kan göra för att undvika att slutar ganska illa som det ser ut.
Så jag vill verkligen lära mig hur man gör att lägga energi på det man kan påverka och försöka få sinnesro i det man inte kan påverka.

Jag har funderat mycket på medberoende och hur/om mitt agerande har påverkat min omgivning. Har faktiskt länge tänkt fråga dig mt om vissa funderingar jag haft. Är det samma sak som man upplever med någon som har alkoholproblem som jag själv upplevt? Jag tycker mig känna igen att jag utvecklat något liknande till mitt ex som är mycket emotionell och även har lidit/lider av perioder av psykisk ohälsa. Kan man utveckla medberoende till det? Hon har även gjort mig ansvarig för att det är jag och mitt agerande som gör att hon mår som hon mår. En lång historia men en tanke som alltid funnit att jag kan lösa detta. Jag kan stå stark och vara den "stabila", jag kan vara den som gör att det går lättare. Nu när jag försöker tillfriskna orkar jag inte vara den längre. Jag har gett upp, och då startar problemen på allvar. Ilska och bitterhet är nog en följd av att känna sig övergiven. Nu kan man aldrig lägga ansvaret för sitt eget agerande på yttre omständigheter, men tyvärr har jag försökt att stänga av oro och svårigheter. Kanske var det så att vi var två med egna problem som båda lägger skulden på den andre för sina egna bekymmer? Absurd situation i så fall. Den medicin jag trodde att jag skulle använda mig av skrivs inte ut av läkare. Att dricka i sorg är mitt livs största misstag jag begått. Det är slut med det nu. Följden blir tydligen att det även är slut med mycket annat. jag ställer krav på mig själv, och jag kan inte längre ställa upp på vissa saker. Att lida av psykisk ohälsa är ju i grund och botten en sjukdom precis som att ha alkoholproblem. Skillnaden är att i "samhällets" ögon är nog alkoholisten den som själv har förorsakat och bär skulden, och det stämmer ju kanske till viss mån. Kanske är det så att alkoholisten ses som den "sämre" personligheten. Jag känner att jag är på väg att vakna upp. Jag ska gå vidare och jag ska göra det nykter. Vad som än händer!
Jag bär ansvaret för mitt eget välmående, det är ju det jag kan påverka. Är det det som är sinnesfrid?

Blev kanske lite virrigt och för personliga funderingar för rummet :-) Jag klistrar nog över till min tråd med!

Chokladen påfylld, ha en fin solig dag!

//PP

Skönt att höra, själv är jag inte så glad i storhelger. Gillar vardagen.
Ramla inte, jag gjorde det så många ggr. och för varje gång blev det värre.
Idag vad som än händer inget första glas för mig.
Konstnären

Jag önskar dig oxså påskglädje. Befinner mig själv just nu i en gyttjemetafor. Ställa allt
till rätta för mannen. Men jag har kommit till en punkt där även jag kan finna en inre frid
som ingen kan ta ifrån mig. Lite stökigt hemma nu då mannen föll så djupt denna gången.
Men inget daltande från min sida, orkar inte med det efter allt jag själv jobbar på.
Drygt sju månader har gått för mig och jag är förundrad och samstidigt lite rädd. Har haft vin
och sprit mitt framför näsan men har inte varit i närheten av att känna lust till det.
Visst är det fin morgon alldeles stilla här inne. Tyvärr vet jag inte vad pasha är för något,
vågar mig inte på att prova. Men PP fyller nog på chokladskålen idag.
Ha en fin dag MT
kONSTNÄREN

att du har sökt hjälp hos kurator och så bra att du har en vän som kan hjälpa dig med ett praktiska. Kanske ditt största steg är från tanke till handling... att öva dig i att göra saker utifrån din vilja och hitta sätt att skydda dig från obehaget när (om?) han blir arg. Att våga pröva. Att du pratar med kurator och planerar med din vän är också sådana steg. Troligen känner han av när du är på väg i tanken och då lugnar det sig och då rör du dig tillbaka. Fortsätt skriva här och beskriv vad som händer i dig. För din egen skull. Det är en lång väg till botten av sig själv men när du hittat den kommer du att stå stadigt och veta vilken riktning du vill välja. Riktningen i ditt eget liv! Kram och Påskglädje önskar jag dig! / mt

min text som växte fram när jag drack morgonkaffe i Filosofiska rummet:

Tassar in med morgonkaffet. Njuter av soluppgången och av att känna sinnesro. Stillhet och frid tänkte jag skriva men stannade upp och ändrar till sinnesro. Stillheten, soluppgången, fågelkvitter, påskmusik - allt det finns runtom mig men sinnesro har jag inom mig. Sinnesro är ett tillstånd. Ett tillstånd som jag lärt mig att vara rädd om, att värna från yttre påfrestningar - de jag inte har att göra med och inte kan bidra till att förändra till det bättre. En av de stora utmaningarna i min väg ut ur labyrinten medberoende... jag kan lätt minnas känslan att jag måste engagera mig, gå in i oro som jag kände runt om mig. Försöka ordna och ställa tillrätta. Som kunde bli röra-och-föra... Vanligen resultatlösa försök som skapade mer förvirring och trassligheter...

Vet inte varifrån tanken på medberoendet som en labyrint kom men i stunden känns bilden rätt... och en mer hoppfull bild än den gyttjemetafor som jag brukar kallar medberoendeträsket. I medberoendelabyrinten ser jag också Ariadnes (röda?) tråd som leder ut mot ljuset och friheten.

Hmmm... Detta blev nåt helt annat än jag tänkt skriva men det kan få stå kvar i Filosofiska rummets skrivbok. Jag kopierar också till min egen tråd.

Solen stiger, radion spelar uppståndelsemusik, livet har segrat, kaffet är gott och dagen är full av möjligheter.

Idag ställer jag in en bit pasha - som tur är har jag har ett isfat för pashan ska vara kall. Lite färska frukter till. PP fyller säkert på i chokladskålen. Påskglädje önskar jag er alla! / mt

med morgonkaffet. Njuter av soluppgången och av att känna sinnesro. Stillhet och frid tänkte jag skriva men stannade upp och ändrar till sinnesro. Stillheten, soluppgången, fågelkvitter, påskmusik - allt det finns runtom mig men sinnesro har jag inom mig. Sinnesro är ett tillstånd. Ett tillstånd som jag lärt mig att vara rädd om, att värna från yttre påfrestningar - de jag inte har att göra med och inte kan bidra till att förändra till det bättre. En av de stora utmaningarna i min väg ut ur labyrinten medberoende... jag kan lätt minnas känslan att jag måste engagera mig, gå in i oro som jag kände runt om mig. Försöka ordna och ställa tillrätta. Som kunde bli röra-och-föra... Vanligen resultatlösa försök som skapade mer förvirring och trassligheter...

Vet inte varifrån tanken på medberoendet som en labyrint kom men i stunden känns bilden rätt... och en mer hoppfull bild än den gyttjemetafor som jag brukar kallar medberoendeträsket. I medberoendelabyrinten ser jag också Ariadnes (röda?) tråd som leder ut mot ljuset och friheten.

Hmmm... Detta blev nåt helt annat än jag tänkt skriva men det kan få stå kvar i Filosofiska rummets skrivbok. Jag kopierar också till min egen tråd.

Solen stiger, radion spelar uppståndelsemusik, livet har segrat, kaffet är gott och dagen är full av möjligheter.

Idag ställer jag in en bit pasha - som tur är har jag har ett isfat för pashan ska vara kall. Lite färska frukter till. PP fyller säkert på i chokladskålen. Påskglädje önskar jag er alla! / mt

Ja Wolf jag förstår vad du menar nu och jag håller med dig.
Det är precis som du skriver att det är gammalt och invant och man blir trygg i det på nåt konstigt vis.
Mina tankar på att gå isär har pågått under väldigt många år.
Ibland har det nästan känts som att jag har varit på väg men sen har det blivit lugnare och jag skjuter fram det hela tiden.
Det är också för att jag är rädd för vad som ska hända sen osv..
Tack Mittendaliv för att du tror på mig och att förändringen är nära.
Jag hoppas så att du har rätt!!
Att göra en plan är nog bra hur man ska gå tillväga.
Jag har försökt att göra det genom att gå till en kurator som har stöttat och hjälp mig hur jag ska gå tillväga.
Har också en god vän som alltid ställer upp och har lovat hjälpa till med flytt och så.
Men ändå har inte kraften in funnits sig än.
Jag är glad för din skull att din sambo har hållit sig i från alkoholen.
Hoppas att det går bra för er!!
Kram

Åh, har inga svar. Har testat antabus för tio år sen. Jag var så rädd, så jag vågade inte dricka ngt. Ta hand om dig! Känner så igen mig med att spåra ur och till slut lärde jag mig att inte spåra ur men fick större problem än så. Det är en väldigt skör linje. Stoppa om det går, ta en paus innan du behöver sluta helt med A, om du inte vill. Du har bara ett liv här och nu.

Kul att stifta bekantskap med dig Wolf! Jag är väldigt sporadisk med mina svar, men läser desto mer. Kamera har jag. Så kanske jag kan ta litet fler bilder. Vad bra det låter att det går framåt. Och du ska ju aldrig känna dig som ett error. Själv kände jag mig som jag inte hörde hemma här, att jag kom någon annanstans ifrån. Stod och såg mot himlen och solnedgången med en längtan i bröstet redan som väldigt liten. Likadant med min syster. Svår att hitta gelikar, men det finns. Lycka till!!!

Det fungerar bra för mig, i påsk, konstnären, tack för att du frågade.
Är inte alls särskilt *ivrig* längre, för jag vill inte ramla en gång till pga blackout. Det är inte värt det.
/wolf

ska jag vara försiktig med. nu visade sig magkänslan
stämma den här gången, och det var ju tur för mig :-)

ställer skålen längre bort från fönstret, sol skiner ju
rakt in snart.

//PP

Säkert som amen i kyrkan, beslutet måste komma från hjärteroten, Man orkar inte med sitt beteende längre.
Jag hade ju inget val, leva eller gå över till andra sidan. Jag vill vara här och nu och för det mesta
funkar det bra. Vad har jag valt bort egentligen, ett par timmars rus för att bota ångesten en liten stund.
Nu går det bra utan skyddsglasögon.
Hoppas det går bra för dig
Konstnären

som käkade upp chokladen, kunde inte stå emot suget, Ha Ha.
Konstnären

Så sant, man vet ju vem som styr. Jag sitter inte inne hela dagarna, cyklar
kör bil med hunden flåsande i nacken. Det ska brytas av idag, tror inte det finns
någon normaldrickare som bryter av en påskafton, men man vet ju hur det funkar.
Nu är ångesten maximal, inte hos mig som tur är. Ja, blir det Gagarin idag så får
han mässa för sig själv.
Gjorde ett litet påskbord i går, tyckte det var salt alltihop, nu ska det dröja.
Idag har lugnet kommit åter inom mig och jag ser fram emot dagen, får se vad det blir.
Två dagar nu utan tidning det gillar inte. Tycker egentligen inte om storhelger nu för
tiden. Bättre med vardagslunken. Skinnet på näsan flagade av lite, men nu är den saken
återställd. Å vad jag är glad och tacksam att jag är nykter, är inte du det. Friheten
att välja bort har infunnit sig.
Idag ska jag vara tvärt emot dom flesta jag ska äta en hamburgare med en massas glafs på.
Måste ju inviga nya tänderna som skiner så fint.
Är oerhört glad att m-m och du finns bakom mig. Tack för ditt stöd.
Konstnären

här på forum att många tittar in men utan att efterlämna signatur. Kanske nån anonym varit inne här och stärkt sig med lite choklad... :) Fint att du fyller på PP - det kan komma att behövas. Glad Påskaftonsdag alla! / mt

och tittar in för att fylla på med choklad. någon har ätit vidare.
skålen är nästan tom. Tänker att det säkert är konstnären
som snaskat. Hon verkar gilla snask :-)
fyller på och promenerar hemåt

//PP