Senaste kommentarerna i forumet

Åh, vad bra att du börjat röra på dig. Vet du att trots att jag tränar och är vältränad, saknar jag promenaderna mest. Det gör underverk för kropp och själ. :-) Har drabbats av hets och press igen. Avskyr mitt jobb och försöker komma ur det men har ju som bekant även en relation som är skitdälig. Det finns liksom inget stöd när jag inte är så stark som jag brukar, som idag. Lever ensam känns det som. Men kämpar vidare. Jag vet ju nu vad som får mig att må bättre och när det går åt fel håll.

Jag vet, det där med skammen och stoltheten inför forumet. Vet hur det känns och det är ju så dumt. Därför lovade jag mig en sak denna gång, att inte sluta att besöka forumet regelbundet oavsett. Ibland hinner eller vill jag inte skriva men det är bra att läsa och bli påmind.

Verkar som vi måste nå en slags inre botten, bli skrämda eller känna ett slags ultimatum för att det ska bli på riktigt, eller hur? Jag var vinmarinerad. Kände att jag inte orkade hålla ihop psykiskt eller fysiskt mycket längre. Du blev rädd när du insåg att hälsan är på riktigt i fara. Det kommer en tid när vi blir nyktra för att vi vill och måste, inte för att bli smala, vackra, hälsosamma, smarta eller vinna en tävling... För mig är det viktigaste nu att inte ge efter och gå tillbaka till gamla vanor utan hålla i mina nya vanor oavsett vad som händer. Gärna fortsätta utveckla styrkor i vanorna. Men att inte ge efter för att man inte stod emot en dag utan ta hjälp av de nyktra vanorna och fortsätta som förut. Inte låta misslyckandet ta över allt det man lyckats med, om du förstår...

Just idag har jag en sådan dag när jag måste tvinga mig att komma ihåg det positiva, kämpa med mina mörka tankar och självanklagelser. Det är ju bara tankar/känslor just nu, inte JAG.

Jag blev väldigt glad också...Har väntat in dig. ;-) Det skulle bara ta lite tid innan du svalde stoltheten...

??

Du säger om aa att du inte är där än! Men dina alkoholvanor säger nått annat. Kanske skulle det vara värt ett försök!? Om du verkligen vill förändra din konsumtion av a längst in i ditt innersta kanske det är värt ett försök :) Har inte din kommun en beroendeenheten med provtagning? Förlåt om jag verkar hård men vill bara hjälpa. Styrkekramar

En sak till: hur stor dos av Antabus tar din man? Min man tog (jag tror han har slutat att ta dom) 1/4 av en 400mg tablett om dan. Då får han inte biverkningar.

nykter. Har inte alls varit sugen. Trots strul med annat som gett upphov till ångestvhar jag inte rört en droppe. Det går ju bra det här.

Att vara tillsammans med en missbrukare är att bita i gräset, mest hela tiden.
Jag känner igen mig i din beskrivning t ex när du ser hans brist på sjukdomsinsikt. Det är så enormt kusligt. Min man hade sjukdomsinsikt ett tag, åtminstone är jag rätt övertygad om det. Då var han kapabel att ringa mig när han kände att han var i farozonen. Men den förmågan försvann!! Hur den nu kan försvinna??? Jag kan se var i processen min man befinner sig innan han får sitt återfall. Han är frånvarande, inte med, i sin egen värld, lättirriterad. T ex om jag ställer en fråga och han inte hör (därför att han inte lyssnar) fräser han till svar när jag upprepar frågan. Han är upptagen med sitt och man känner att man STÖR. Annat som jag känner igen, att han förminskar ens känslor vilket smular sönder en. Fast nu bryr jag mig inte, jag har slutat räkna med honom. Tyvärr. Just nu är jag 'kall'.
Har du sett den där gamla filmen 'Gasljus' med Ingrid Bergman? Hennes make där? Hur han får henne att tvivla på sig själv?
Det finns mycket att säga.
Frågan är varför man sitter så FAST?

Men först nykter och stabil. Barnen behöver en vettig mamma. Jag behöver en vettig livsstil för att leva och därmed kunna ge ngt till dem och andra. Hålla i längden...

Det är inte lätt men bra att du inser att det går åt fel håll. Kan lova dig en sak, att om du fortsätter blir det bara värre och beroendet svårare. Jag kan också lova att du kommer att må superbra efter ett tag nykter och komma på att du nästan glömt hur det var. :-)

Att börja lite på sig själv igen. Att komma ihåg, att fatta beslut, att slippa skämmas, att slippa ångesten och stressen som alkoholen orsakar, att bli piggare och mer närvarande, det är skönt!

Du behöver bestämma dig och verkligen ge det en chans ett tag. Hjärnan är kidnappad och du behöver hitta strategier att stå emot. Det går. Att se till att vara otörstig och mätt är viktigt. Andas lugnt och gå promenader. Sysselsätt dig så tankar upptas av annat, träna så endorfiner frigörs.

Du gör ett klokt val. Lycka till!

Kvar här och kämpar med lite jobbiga känslor. De kommer då och då, jag vet ju det. Det brukar vända men just nu har jag den där klumpen i halsen, oron och känslan av ensamhet och vilsenhet i livet. Känslan av att vara misslyckad, dålig förälder, otillräcklig på jobbet...

Missat tider på träningen, snurrat till det flera gånger. Känner ingen lust för jobb som måste göras... Usch, ta mig bort från mörkret som besöker mig.

Kompisar tackar nej till inbjudan också. Jag vet varför... Tråkiga och nyktra. Roligare vänner finns. Våran trista relation blir inte bättre, snarare tvärtom. Den kanske är en stor anledning. Vet inte eller så är det jag som är det. Förvirrad, osäker på mig själv men vet egentligen vilken kraft och positiv energi som finns i mig.

Hatar när jag känner så här! Klumpen sitter i halsen och förlamar mig. Måste man må så här med jämna mellanrum? Sköter om mig men orkar inte stå emot. Stressen, kraven har börjat mala igen. Tappar bort mig själv och min harmoni. Paus, please...

Står emot A men det är nu som det lockar som mest att så lätt döva allt. En dag i taget. Väljer att inte må sämre nästa dag. Klarar inte det. Nu börjar faktiskt tanken på följderna av alkoholintag vinna i resonemanget och det är ju bra.

Månatlig nergång, stresspåslag och allmän känslig läggning...? Inte ett muntert inlägg idag men kramar till alla som tar sig loss från greppet som ni hamnat i. Allt blir värre med alkoholens biverkningar. Så är det.

En bra artikel jag vill dela: http://www.dn.se/insidan/aterfall-i-drickande-beror-inte-pa-bristande-v…

Kämpar på och ni med hoppas jag. Det vänder.
❤️

Jag packade och åkte iväg igår till en i familjen. Sover borta även i natt, men börjar känna dåligt samvete redan nu över att jag lämnat honom och jag vet att han är hemma i huset och dricker och är deprimerad. Funderar på att åka hem imorgon och titta till honom. Gör jag fel? Mår själv dåligt och känner oron. Behöver råd om hur jag ska kunna få honom till avgiftning

Finns det verkligen ingen som har erfarenhet av Naltrexon?

Inga problem här rabarber. Jag räknar nu på det viset att jag druckit A 1 gång på 31 dagar. Jättebra resultat!

Mattias: jag är rädd att inte ha någon att umgås med om jag är helnykter. Jag är jätteobekväm nykter bland berusade människor och misstänker att jag skulle isolera mig mer och mer.

Hur kommer man ur detta?

...hjälper inte mig. Samtalsterapi i kommunens regi. Har aldrig prövat AA men jag tycker inte jag är där än men är på väg dit.

Många av er hare gjort uppehåll från 1 dag till massor av dagar. Hur har ni gjort för att klara detta? Hur har ni resonerat?

För att du genom dina inlägg hjälper mig att förstå och komma till insikt ?
För att du hejar och tror på mig ?
För att du är så klok

Really

Detta fungerar inte!

Tror att jag skulle behöva hjälp av denna men jag är så rädd för biverkningarna som är väldigt många. Har någon av er erfarenhet av denna??

Är en bra idé med sömn, denna tiden utan vin har gjort underverk med min sömn.
Hoppas verkligen du hittar ett sätt att minska stressen och hittar ett lugn.
Så önskar dig ro/ kram och styrka

räknar dina egna känslor och reaktioner som viktiga är ett stort steg.
Du och ditt jag får också ta plats.
Bra där!

På din fråga vet du redan inom dig.. Det är bara svårt att inse och förlika sig med. Jag vet alltför väl tyvärr..
En alkoholist har alltid en ursäkt att dricka! Han är uppe, han är nere, stressigt på jobb, solen skiner, det regnar ?
Dessutom har dom sällan eller aldrig problem med spriten ?
Jag älskar också min nyktra alkoholist! Tyvärr älskar han alkoholen mer än mig!
Detta forum hjälper mig verkligen att förstå och förlika mig med min situation och jag börjar förstå att det är bara jag som kan förändra mitt liv. Sätta ner foten i den förbannade djävulsdansen
Detta inlägget blev kanske aningen ilsket men det är så jag känner mig idag ?
Önskar dig all lycka på din resa ?

Tack för välkomnande. Att kontakta familjeenheten är inget alternativ just nu. Min man vägrar prata, han skäms som en hund. Detta har pågått så lång tid Säkert 20 år. Vi har levt tillsammans i 12 år och har ett barn på 11 år tillsammans. Han sköter arbetet och arbetar stenhårt. Närhan är ledig blir det sprit och öl och god mat. Sen super han så klockorna stannar, varje gång har jag tänkt "nu går jag" Jag har sagt att jag hjälper honom att få hjälp men när han väl nyktrat till så rullar det på i samma spår. om och om igen.... år efter år. Nu är jag själv så trött och sliten och mår ordentligt dåligt av allt ljugande och smygande att jag blir galen. Nu måste jag bara bort härifrån. De senaste "perioderna" har han varit alldeles borta men ändå säger att han inte har druckit. Jag har hittat tomma dunkar och förstår att han gått över på att dricka hembränd sprit.

Orkar egentligen inte skriv allt det här. Återkommer.

Att bara resa mig och gå.. Precis som jag misstänkte skulle han inte klara av att ansvara för antabusen på egen hand ?Han dricker! Inga mängder men det räcker för att jag ska se och känna obehag.. Något i hans röst förändras och blicken lite frånvarande. I måndags såg jag det.. Tog upp det med honom i tisdags varpå han lovade att ta antabus i min närvaro hädanefter. Men igår när det var dags var det blankt nej. Han mår inte bra av antabus. Får muntorrhet!!! Jag trodde jag skulle gå rakt av. Visste inte om jag skulle explodera av ilska eller gå sönder av sorg. Jag har gett honom allt och lite till i över 20 år. Tagit hand om, skyddat och varit lojal. Dansat denna förbannade djävulsdansen. Så till den milda grad att jag har tappat bort mig själv.. Kan inte ta ett danssteg utan honom! Har ångest, sover dåligt, tidigare varit sjukskriven pga detta, käkat antidepressiva och ska snart påbörja kbt ?Allt detta pga någon som inte ens vill stå ut med lite muntorrhet för min skull
Jag måste skriva för att inte glömma hur jävla tokigt mitt liv är
Sakta börjar jag förstå och förlika mig med tanken att det faktiskt är så att han inte vill sluta dricka. Att han är så sjuk att han inte ser konsekvenserna. Inte ser hur dåligt vi andra mår. Imorse när jag tog upp saken tyckte han att jag överdrev!! Det är detsamma som att mina känslor inte är viktiga och sanna. Det är bara han, hans behov och den jävla alkoholen som räknas! Men.. Bit för bit bryter jag mig loss ??Det var tex ett tag sedan jag letade flaskor vilket är ett stort steg för mig. Jag har insett det lönlösa.. Det finns alltid mer!! Så den energin kan jag lägga på annat. Jag är snart redo att erkänna mig besegrad och ge upp. Vandra vidare utan honom. Jag vet att han älskar mig, jag tvivlar inte på det, men besattheten av alkoholen är starkare än kärleken till mig. Känslan av att vara bortvald är så stark att den gör fysiskt ont. Förnedrad, kränkt och väldigt, väldigt ledsen står man ensam kvar med en önskan om att vara den som blir vald. Men i en relation där alkohol finns blir man sällan vald, där blir man bortvald.
Kram på er alla ?

Du har nog lyckats Levande! Du planerar och har begränsat dig till noll. Grattis

Bjöd hit en go vän tillika granne på kaffe idag. Vi har inte pratats vid på två år!! Jag har medvetet dragit mig undan alla förutom kärleken barnen & min mamma. Lr halvt dragit mig undan mamma med. Nu har jag kört i samma spår i två år. Resultatet har ju inte varit lysande direkt. Dags att göra annorlunda! Därav att jag förra torsdagen pratade med en go vän & berättade hur det ligger till samt min brors sambo & igår min bror. Nu idag berättade jag för min kaffe kompis. Jag respekterar henne enormt & var skit nervös! Hon sa jag har förstått att du mått väldigt dåligt & har inte velat tränga mig på. Hon tog min berättelse lugnt & sansat, tycker fortfarande om mig :) Det är faktiskt befriande att berätta för människor man litar på. Känner inte mig lika ensam längre. Snart ännu en nykter dag att kryssa i almanackan! Kram till alla kämpar där ute

Välkommen hit! Tillhör de som själv har eller snarare har haft problem med alkoholen. Idag dricker jag inte därför "att jag haft" problem med drickat. Men det hör ju egentligen inte hit. Du frågar hur du ska förmedla för barnen att Du kommer att separera. Det tycker jag beror lite på barnens ålder, men bäst tror jag det är när du och mannen har pratat ihop er. Är barnen små och du inte är säker hur mycket de förstått av missbruket, kanske ni ska ta hjälp och sen tala med barnen tillsammans med någon från ex. familjeenheten som finns i varje kommun.
Det kanske oavsett är bra för er att ta hjälp där, om ni ännu inte gjort det? Kan underlätta i allt från det praktiska kring barnen, umgänge och så. Tror ni båda har en del att vinna på det. Lycka till!

//PP