Senaste kommentarerna i forumet

Tjena Kija!
Vi körde igång samtidigt ser jag!

Känner igen mig i allt du skriver och garvade till åt din komentar om hur ofta man hamnar i situationer där det förväntas att man ska dricka!
När jag var i din ålder hade jag liknande frågeställningar om alkohol. Blev oftast lite för full eller sa något som skapade dagen-efter-ångest till folk jag knappt kände på grund av fylla.

Nu är jag 40 bast och allt började egentligen med att jag konstaterade att jag inte längre kunde ta bara ett par glas vin utan dricker tills jag är klar, trots att jag mindre än en kvart tidigare tänkte tanken att bara ta två-tre glas. Det var fyra år sedan dessa tankar dök upp och det som har känts safe och under kontroll har eskalerat snabbt sedan dess.

Du känner själv om du är i farosonen men jag tycker inte att det verkar som så i dina rader text. En varning bara från en riktig alkis är att det smyger sig på en och när det väl går upp för en att man sitter fast i skiten så kan man ha fått betala alldeles för mycket i pris till folk i din närhet.

Nu tar nog jag en snus innan jag går och lägger mig!

"Sida vid sida, tillsammans stryker de fram!"

//Bara_Adde

hallå hejsan!

Jag ska bara checka in och hälsa att allt går enligt planen. ingenting idag heller. Trots middagsgäster och anledning att fira.

Misstänker också att mitt beteende smittar av sig på min omgivning. de verkar uppskatta mitt orubbliga initiativ. det blir lättare för dem att också strunta i en onödig bakfylla. de säger att jag är smal? kan man verkligen bli det av två nyktra veckor?

Tack snälla Zapata för ditt svar. Som jag sagt förut känns det verkligen bra att det finns folk som tittar till en då och då. Det gör att jag inte glömmer varför jag gör detta, och jag uppskattar er verkligen.
Det känns som du förstår mig.
Jag gör detta för att kunna njuta ett (1) glas vin resten av livet. Jag vill inte sabba det för att få bli plakat då och då i min ungdom.
Som jag tidigare sagt, Kanske kommer jag till samma insikt som du, att jag inte kan, att det inte finns något "lagom mycket" i min kropp. Men jag försöker i alla fall ta reda på det nu. det är bättre än vad jag höll på med för 14 dagar sedan.
Jag klappar mig själv lite på axeln idag faktiskt. och firar två veckor med en snus.

kram

Sen läser jag här inne dagligen! Det är en stor hjälp!

Nu har jag klarat en del prövningar! Lördags: grabbkväll där alla drack öl o whisk o grogg, jag själv drack fanta! Idag polare o jag i spelhall han drack öl, jag drack kaffe o Ramlösa! Har gett mig fan på att inte trilla dit! Saker som har hjälpt mig än så länge var att slå ut/ slänga sprit/öl jag hade hemma. Att när suget tränger sig på ta sig en extra tankegång o komma ihåg vad mycket tid, kraft, pengar mm det kostar för mig att dricka! Jag kan inte dricka måttligt! Jag har inte funnit någon ro vid tanken att jag aldrig ska dricka igen...jag kanske ska dricka igen! Men jag vill inte dricka för att jag känner att jag måste eller för att alla andra dricker! Jag ska isf styra helt själv! Risken är bara att om jag dricker igen så kommer jag kanske hamna i samma sits igen! Jag ska inte dricka på ett tag i nu! När folk frågar om jag ska dricka så säger jag att jag har en vit period! Den är inte tidsbegränsad, det stör folk! Men för mig känns det bra! Jag går heller inte runt o pratar om att jag inte dricker utan det är om det kommer fram av ngn anledning tex om någon frågar om jag ska dricka till helgen. På så sätt känns det som jag distanserar mig från alkoholen ytterligare! Den har inte kontrollen över mig, den är inte en del av mig. Så som den länge varit!

Jag har inte varit alkoholfri i 14 dagar på flera år!

Det är en myt att man har roligare när man dricker!

Hejsan forumet!
Då lägger vi dag 14 till det förflutna och vänder upp en mardrömsdag!

Imorgon kl 13:40 så lyfter planet mot Finland och Lahti...och spriten!

Jag känner ett sting av nervositet men har märkt att det stärker mig att tacka nej till alkohol, eller ja, beställa något helt annat egentligen.
Ett eller två glas vin är helt uteslutet och jag kör på linjen med noll tolerans! Löpardojorna är nedpackade och det väntas bli -12 där imorgon när jag ska löpa 45 minuter i raskt tempo runt sjön Veesijärvi.

En grej jag har märkt är att man helt plötsligt har en massa tid över som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån. Jag kan inte sitta på arselet och göra ingenting utan har precis satt mig in i hur Adobe Premiere Pro och After Effects CS 6.0 fungerar. Spelar in en massa sjuka filmer och redigerar dom så att ungarna skrattar tills dom kiknar när jag flyger runt gården som Hancoock eller halar upp ett lasersvärd i vardagsrummet!

Det känns riktigt skönt att vi har blivit mer av en familj igen och idag så fick jag skjutsa Emma både till och från träningen, känner mig lite stolt för den och våran öppna dialog.

En annan grej jag märkt är att jag blir som ett åskmoln på två röda sekunder. Det räcker med att tjejen insinuerar (eller åtminstonde låter som att hon gör det) så ifrågasätter jag det direkt! Likadant med kunder och då främst reklamationer. Har någon av er upplevt samma sak? Kortast stubin i stan.

Nu ska jag göra i ordning en presentation inför mötet imorgon innan jag kramar kudden!

"Bästa medlet mot dryckenskap är att nykter betrakta en drucken"
Kinesiskt ordspråk

min käre vän!
Vi känner så lika du och jag har jag upptäckt under resan. I dag var jag hos läkaren och ville ha antabus, jag står inte ut längre med att inte kunna sätta stopp.
Så i morgon får jag besked om hur illa min lever är skadad, kan jag börja med antabus. Alternativet är lika hemskt, den är så dålig att jag måste vänta. Jag är skiträdd faktiskt att det är värre än jag tror. Och vem är jag då att ha förstört min egen kropp.
Längtar så innerligt att få slippa detta fängelse. Hoppas antabus kan få bli min krycka till att börja med.
Kram
Fenix

Den längsta tiden jag varit nykter är förra året, 2013 då jag hade 4 månader på raken. Sprang Göteborgsvarvet och tyckte jag skulle fira det.
Hur man nu kan tycka att man firar genom att förstöra nåt man byggt upp?
Innan dess hade jag också skrapat ihop 3 månader på sommaren 2012.
Det är definitivt något som händer efter 3-4 månader.
Jag tror jag fixat det och kan börja smutta lite igen.
Låt oss kämpa tillsammans även om jag inte litar alls på mig själv eller mina intentioner just nu!
Fan för jävla skit varför jag inte kan vara starkare!

Imorgon kommer jag vakna gott i vilket fall som helst.

Vi hörs.
LP

...kring dina ord om uppvaknandet. Känslan "hur kunde det här hända mig". Är själv bara ett par veckor gammal, Knepen hur man bäst "gör slut med" vinet verkar vara mycket olika. För mig har det viktigaste varit att identifiera kl 17-19 som mina kritiska timmar. Då ser jag till att sysselsätta mig så mycket som möjligt. Sen är det också bra att både skriva av sig och läsa andras trådar. Både skrämmande och tryggt på något sätt att vi är så många som delar samma historia.....

Välkommen hit!
Skönt med ett ställe där ingen dömer dig och där du kan skriva ur dig dina tankar anonymt, det hjälper.
Det är ingen som säger att det är enkelt eller lätt men ta en dag i taget och sätt upp delmål för dig själv, det har hjälpt mig i alla fall.

Läs igenom andras livsöden och omvärdera vad som är viktigt för dig själv. Antagligen kommer du att hitta någon som skriver precis om dig och om inte annat kan du inspirera oss andra med dina rader!

Kämpa på!

//Bara_Adde

Att skriva av sig vill även jag rekommendera. Eller bara läsa runt i trådarna. Vi är så många med liknande berättelser. Man brukar ju tala om "delad glädje är dubbel glädje" men jag tycker också att man med fog kan skriva "delad ångest är halverad ångest". Styrkekramar från Nossan

Hej vännen!

Berätta och skriv här i forumet så mycket du orkar och kan så ska vi försöka stötta dig i din kamp.
Vi har säkert en massa gemensamt och ångest är något vi alla här inne har mer eller mindre av.

Kram till dig.
LP

Att vara här på forumet är ett första steg! Ingen förnekelse längre.
Att erkänna och sluta tro att det fixar sig. .... En bra bit på vägen.
Läs om oss andra,vi sitter alla i båten, skriv av dig!
Det hjälper.
kämpa på - ha det!

http://www.capiomaria.se/Vara-team/Mobila-teamet/ Beroende på var du bor. Mobila teamet kanske kan vara till din hjälp om det känns akut.

Hej pa er mina vanner. Skriver fran hotellet. Det har nu gatt tre dygn pa semestern och jag har inte druckit nagot starkare an vatten och kaffe. Jag ar fortfarande rejalt skarrad efter senaste fyllegrejen. Kan inte fatta att det ar jag som gjort detta........ Jag har inte haft nagot som helst sug aven om man mots av alkohol var man an gar. Forst alla mojligheter pa flyget. Jag tror drinkvagnen korde forbi sex-sju ganger. Sedan mots man av valkomstdrink pa hotellet. En flaska skumpa pa rummet. Vid frukostbuffen kl 08:00 ar det forsta man ser innanfor ingangen ett hav av is och sakert 20 flaskor skumpa. Det ar gratis sa folk dricker pa men inte en enda riktigt berusad manniska har jag sett hittills. Jag inser hur sjukt beteende jag har haft (har). Jag har aldrig tidigare riktigt begripit detta med att "sla i botten" men jag antar att det ar precis det jag har gjort nu. Jag var tvungen att uppsoka forumet idag for att dela med mig. Jag hoppas och tror att denna semester ar borjan pa nagot nytt.

Manga halsningar fran en lite stukad men anda OK Tjalle (med blatiran kvar sedan sist)

PS. Vi kor pa Lill-Per

Just exakt nu behövde jag läsa ditt inlägg, för det är ju just precis det som är mitt problem - min djupa "förståelse" för alla tänkbara bakomliggande orsaker till hans beteende. Den "förståelsen" har gjort att jag tagit emot mer än jag önskar att någon ska behöva stå ut med. Den "förståelsen" har lett till att jag gjort våld på mig själv för att vara till lags och tillfredsställa alla tänkbara och otänkbara behov hos honom. Och det har knappast hjälpt honom, jag har bara hjälpt honom att fortsätta sitt destruktiva beteende. Och det har absolut inte hjälpt mig eller mina barn. Tvärtom.

Jag vet ju att jag inte kan ansvara för honom, och att det är hopplöst för oss. Jag vet det. Det är bra att du låter hård och kall, jag förstår att du läste känslan mellan raderna i mitt inlägg, ett litet spår av tvivel/hopp som inte ska vara där.
Tack!
/Kram

och skickar varma kramar!

Hoppas att du tar hand om dig och gör något gott för dig!
Är så berörd av dig och det du skriver. Önskar nästan att jag kunde lyfta upp dig som en liten fågel i min hand och klappa dig lite med pekfingret och säga dig att ja, nu är det j-a skit, men det kommer bli bättre, du kommer gråta många tårar och vackla i dina tankar och han kommer säkert vara snäll och arg och lugn och ilsk och trygg och dum och ledsen och öm om vartannat, men efter det du berättat i din tråd så vill jag (återigen?) ge dig ett råd jag fick av min samtalskontakt när jag vacklade: "Tänk på de dumma, elaka saker han gjort mot dig" - det är lättare att minnas varför man lämnat då.

Kramar dig!!

Ja, det är bara blä. Och som Mm skriver: det går liksom inte att komma undan utan att man måste gå rakt in i det och ta sig igenom.

Jag känner väl igen mig i allt du beskriver med vacklandet och också drömmen om att ha en familj: att kunna prata om saker tillsammans och kunna enas, ta beslut och förstå varandra.

Kanske har du helt rätt: han är säkert inte helt igenom ond eller hemsk, men du ska inte behöva ta allt det som du får göra som det är nu. Jag har tänkt på samma sätt kring min exsambo: han vill mig inte illa och han gör det inte med mening osv, men jag vet att flera här på forumet påtalat för mig att det spelar egentligen ingen roll varför han gör så mot mig: han gör det och det är inte okej. Punkt.

Det är samma sak för min exsambo tror jag: han är nykter nu, men hur hans spel- och sex-missbruk har det nu för tiden vet jag inte - hans ilska och galenaggressioner håller i sig emellanåt... MEN: det är hans bekymmer, hans ansvar att ta hand om det - jag kan inte göra mer: jag föröskte stötta, finnas där, ta hand om allt jag kunde för att underlätta för honom, försökte krama, hålla om och visa honom min kärlek, men det enda som hände var att han gjorde allt mindre hemma, han drack allt mer, han spelade allt mer osv osv - så som du skriver: det bästa du kan göra är att lämna - så han måste välja vad han ska ta för väg i sitt liv.
Det låter hårt och kallt, men du kan inte ansvara för honom.

Jag älskade honom och var beredd att göra allt, men det höll på att ta mitt liv.

Tänker på dig.
Kram

På det här inlägget m-m. Stort stort grattis! Är i och för sig bara ytterligare en dag, men det har ju ett gigantiskt symbolvärde!
Tre månader, 90 dagar. Har läst av andra att det är lite av en brytpunkt och det är verkligen värt att fira. Jag hoppas för dig och
mannen att ni har något passande i planerna. Har han glömt att det är idag får du väl annars påminna honom :-)

Jag är som du förstår väldigt glad för din skull. Du är ju en av följeslagarna som funnits här sedan jag hittade hit igen.
Hoppas du får en bra dag!

//PP

Är i lite samma fas Ang trötthet Morla. Frustrerad över min orklöshet. Om det nu finns ett sånt ord:) men man får väl bara låta sig vara trött ett tag! Instämmer helt i dina olika faser!

firar jag idag :) Känns på ett sätt som att det borde vara längre och på ett annat som att det är kortare. Men, kollat almanackan, och tre månader är det.

Finns ingen tanke om att bryta nykterheten, tankar om vin (framför allt) kan dyka upp, men de försvinner snabbt. Kan i de lägena fråga mig själv om jag skulle vilja ha, och kan svara ärligt, att nej, inte med tanke på vad det kan kommer att medföra för mig.

De viktigaste skälen till att jag klarat att hålla uppe den här gången är:
1. att jag kände att jag inte orkade ha det som det var innan. Ångesten och skuldkänslorna åt upp mig.
2. stödet från mannen
3. läsa och skriva här, stöttning härifrån
4. belöna mig själv, både i förväg och efteråt för att jag inte druckit
5. se och ta en dag i taget, men ändå hålla fokus framåt att jag inte ska dricka till helgen, till jul, till födelsedagen osv.
6. verkligen se positivt på nykterheten, skriva ner eller tänka varje kväll på saker som jag är tacksam för, där kommer alltid något som har med nykterheten att göra
7. min psykologkontakt,

Har inte skrivit ner i viktighetsordning eller som några tips, utan mer som ett sätt för mig att kunna komma tillbaka och läsa igen, om eller när motivationen tryter. Jag ser med tillförsikt fram emot en nykter vår, men tar en dag i taget och tar inget för givet. Resan har ju bara börjat... är en långsam och lång process, tror jag.

Ha en bra dag alla ni därute som är nynyktra (- håll ut när suget dyker upp - det blir bättre!) och ni andra också såklart!
/m

i att det inte blir lättare att göra uppehåll/sluta ju fler gånger man försöker. Desto viktigare att hålla i nu, och att låta ett ev återsteg bara vara just det och inte ett fall tillbaka i gamla vanor.

Mera korkad - tanken har slagit mig också (men om mig själv då :)), men kommit fram till att jag väl inte var så smart innan heller, med tanke på dryckesvanorna... Så resultatet för min egen del får nog vara plus minus noll. Annars har du rätt i att detta är definitivt ingen quick fix. En (livs)lång process?
Ha en bra dag!
/m

till kylan... Nej, vi vill inte att du checkar ut härifrån!
Hoppas att du kan hålla depressionen ifrån dig - jag får alltid en dipp när jag kommer hem från en lyckad semester och vardagen dyker över en. Har svårt att hålla i energin som en semester kan ge. Det är ju i alla fall lite ljus på gång, mörkret är inte lika kompakt som före jul... Ha en bra resa hem, och ta dina lugnande!
/m

över saker man sagt och gjort på fyllan (eller som man tror att man sagt eller gjort) kan ju vara helt förtärande. Brukade ha det dagen efter fest, varje gång. Det du kan trösta dig med, om det var i sammanhang där andra också var onyktra, är ju att det förmodligen inte fick den uppmärksamheten som du tror. Är det i andra sammanhang, personer som du sårat kanske det kan vara bra att prata med dem, förklara läget.

Om man fastnar i tankarna och inte kommer vidare så kan KBT vara en bra hjälp. Finns en bra bok "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi" https://www.adlibris.com/se/bok/hantera-din-stress-med-kognitiv-beteend… (såg att den fanns som e-bok också för det lite billigare priset 39:-) annars kanske du behöver prata med någon, typ psykolog ett par gånger. Det är viktigt att du inte fastnar i självdestruktiva tankar och slår på dig själv! Du är bra!
/m

Tack PP för varningen. Fast jag hade faktiskt redan kollat. Ser ut som vi inte behöver checka in något bagage alls utan får ta på oss ALLT vi äger och har för att inte frysa ihjäl på Arlanda imorgon bitti. TIDIGT i morgon bitti så det blir extra mysigt. Tur att jag har mina lugnande för att våga flyga för visst suger det i "trösttarmen" just nu och hur tröstar vi oss? Ja, vi vet.

För att "maxa" din skadeglädje så ska jag även jobba långpass i morgonnatt ;-)

Tack för välkomsthälsningen PP. Ingen risk att jag checkar ut för gott, kommer nog att behöva både stöd och pepp. Misstänker kommande depression. Kram på dig!

FallingdownFia

Nej, det här är inte lätt. Inte på en enda punkt. Vacklar i allt i stunden. Jag har kommit långt i mina planer på en separation. Jag har insett, men kanske inte fullt ut accepterat (?), att vi aldrig kommer att lösa detta tillsammans. Han har för stora problem och för lite insikt om hur stora problem han faktiskt har. Nånstans så vet jag att han inte är en ond människa i grunden, även om det händer att jag tvivlar starkt. Jag tror att han har en önskan, en bild av en harmonisk familj som umgås och tycker om varandra, vänner att umgås med och ett jobb som man trivs med. Han har jättestora svårigheter att låta saker ta tid och han är mycket impulsiv, handlar innan han hinner tänka. Ett hett temperament till det, som pendlar mellan ilska och omsorg. Lägg på ett alkohol- och spelberoende till det, som förstärker alla känslor i hela registret. Ingen bra kombination. Allt detta går att komma tillrätta med tror jag, men det måste kräva ett nästan omänskligt hårt arbete och som dessutom förutsätter att man inser och accepterar att man har alla dessa svårigheter. Dessutom har hans problem och följande agerande inneburit att han krossat i princip varenda relation till familj, vänner och arbetskamrater. Det har också gjort att han överträtt gränser inom många områden som fått allvarliga konsekvenser för både honom själv och andra. Allt detta gör ju också att han känner sig totalt misslyckad som människa och som ett förtvivlat barn slår han vilt omkring sig mot allt och alla. Jag vet att han ofta dricker för att han har ångest och känner sig rastlös och stressad. Inte för att må bra. Om han nånsin ska kunna få ordning på sig själv och sitt liv och må bra, så måste han våga släppa garden och inse och acceptera alla problem, allt han har gjort, vilka konsekvenser det har fått för andra OCH ta ansvar för allt detta. Hur skulle han kunna göra det? Om han skulle våga, verkligen ta in, allt detta och KÄNNA, så tror jag att han skulle bli totalt självmordsbenägen. Det är så omfattande att jag inte tror att han skulle kunna bära det.

Ja, nu låter jag säkert som att jag försvarar honom och återigen tror mig kunna vara vad han behöver. Men det är med sorg i hjärtat som jag har förstått att jag inte kan hjälpa honom. Han måste hjälpa sig själv. Jag måste ta mitt ansvar, jobba med mig själv, se över mina relationsmönster för att inte hamna i samma situation igen. Jag måste fokusera på mig och mina barn. Min familj och mina vänner, som jag behöver för att må bra. Jag ser separation som en enda utväg. Jag blir ändå glad när jag läser om hur ni Mm och Mt faktiskt har hittat ut genom allt det svåra. Jag blir glad över ditt svar, Mm, som är från "andra sidan", det ger ytterligare ett perspektiv och faktiskt en balans. Det finns hopp. Nånstans så älskar jag ju den här mannen. Men jag vet att hans enda chans till räddning är att jag bryter helt. Ja, även om han aldrig skulle köpa det här om jag sa det till honom; men jag älskar honom och kanske just därför måste jag lämna honom. För att rädda honom. Och för att rädda mig själv. Tillsammans är det omöjligt.