Senaste kommentarerna i forumet

Ja kloka ord hoppas man har ork att följa dom själv.

Grattis till ett halvår!!! Bra jobbat hörru......-väldigt bra fråga att ställa sig själv, som du skriver: Skulle jag vara nöjd med 2 glas? Svajar man på svaret så är det ju som du säger - bara att låta bli!

att vaska vinet. Det är också lätt att vaska livet, om jag inte väljer att avstå alkoholen. Det svåra är att komma ihåg att jag inte klarar att dricka litegrann, då det slutar med totalt kaos och ångest under de intensiva perioder av omåttligt alkoholbegär då jag häller i mig konstant under ett antal timmar tills jag bokstavligen ramlar omkull, slår mig. Förra gången bröt jag troligtvis lillfingret men vågade inte uppsöka läkare eftersom jag skämdes så mycket. Idag har jag upptäckt blåmärken här och där, förmodligen har jag ramlat och betett mig på krogarna i stan. Många i min släkt har problem med alkohol både som medberoende eller alkoholister..och de kärleksrelationer jag haft präglas av någon ingrediens av osunt beteende kopplat till alkohol. En kärlek dog av sitt missbruk och en annan kärlek försvann bara..också kopplat till missbruk. Jag har bearbetat dessa trauman och har tidigare gått på Al-anon. Tråkigt att behöva inse att jag har ett osunt förhållande till alkohol och inte som anhörig. Jag behöver erkänna detta om och om igen så att jag inte glömmer bort det. Skitmönster!

Vaknade tidigare än jag hade tänkt mig idag men fick en mysmorgon med lillkillen som kom med sin bok och ville läsa ett kapitel tillsammans. Härligt att vara pigg och orka läsa.
Sedan kom grannen över och vill ha träningssällskap. Så många gånger jag har sagt nej till henne på lördags och söndagsmorgnar för att jag varit alldeles för tung i huvudet för att gå och träna. Så tacksam för att hon inte slutat fråga.

Hej igen! Jag har fått en ny känsla i mitt förhållade till A. Jag har blivit rädd. Rädd för att supa sönder mitt huvud och min kropp. Jag har blivit rädd för ångesten som jag har efter varje fylla, rädd för minnesluckorna (vad jag gjort/sagt) och för vad de gör med min hjärna. Rädd för hur min lever ser ut? Ibland ömmar det i midjan på höger sida, varför? Kan säga att jag varit ensam hemma denna helg, har haft tid att fundera och känna efter. Som det känns nu kan jag gärna avstå från A för alltid. Jag är glad för att jag blivit rädd, glad för att jag ser på A på ett annat sätt. Jag vill inte tillbaka till ångestbakfylla, det skrämmer mig. Första vita veckan avklarad, skickar styrkekramar till er alla.

Jag är lite i samma sits.
Har kommit till gränsen att separera. Hus barn å allt som hör till snurrar i huvet.
En sten vägran att ge upp i mig själv.
Denna gång då jävlar....Helt säker på min sak.
Klarar att stå imorgon ilska, angrepp, spydigheterna men.....
När han viker sig å blir sårbar, liten, rädd.
När han för förstå gången säger sig ska söka hjälp för sin skull för att sen göra allt för min skull å för barnen.
Hur mycket han älskar mig....
Jag bli så förbannad på mig själv att jag ens tänker tanken att vekna.
Att jag börjar drömma att få den där kärleken som jag så önskar. ..
Men jag har inget svar på fortsättningen tyvärr....
Varför lämnar inte hoppet mig nu....?

hur lång tid ska man ge om och när han söker hjälp?
Å vilken hjälp är den rätta nu?
Hur får man förstående tillbaka efter allt detta...

Du trojja måste nog innan du dukar under fundera på hur du vill ha din framtid. Du kommer snart inte orka med honom som han håller på. Han tar död på dig och du måste ha hjälp att bryta. Komma bort, kunna andas ut, inte kontrollera, inte få skit. Usch vad hemskt du har det.

Jag din man skulle kunna vara jag. Han förstår fortfarande, tyvärr inte att han har problem och VILL göra något åt detta. Så ge honom ett ultimatum, ta typ antabus så han inte kan dricka, du delar och ska se att han dricker eller gå. Du måste tänka på dfig också. Snart kanske du inte fixar att ta dig upp och ur ditt medberoende.

Starkt att vaska vinet;)
All lycka och styrka i din kamp. Man kan bli och leva precis så som man önskar. Finns vara en som bestämmer och det är man själv. Svårt men en ganska skön insikt, art man bestämmer själv:)
/orka

"Alla dessa dagar"- hur gick helgen?

Är ingen ältande människa. Är lösningsinriktad och vill göra allt för att bättra mig. Bytte namn på tråden, då det kanske hjälper mig att se klart på situationen och tänka nytt. Har berättat för kärleken att jag från och med nu väljer att vara nykter när vi ses. Ingen speciell reaktion från honom. Fredagsvinet och flaskor jag köpt hem har jag hällt ut i vasken och förklarat för min yngste som fortfarande bor hemma att jag är överkänslig mot alkohol och att det är lika bra att jag inte använder det.

Tack men ja är less på mina felsteg, tänker att det gått så många år, vill få ett slut på allt det här.
vill bara vakna ur allt o glömma honom komma på mig själv... men jösses ja har inte ens reagerat på att inte tänkt på han

Ett halvår är jättelänge! Härliga månader framför dig när du lägger månad till månad!

Buzzz och Fenix.

Buzzz, det du beskriver, alltså. Man har gått lång tid a-fri; nog borde man väl nu kunna ta sig nåt lite? Och rätt vad det är har gränserna förskjutits raka vägen tillbaka till det gamla. Och du, Fenix. Din beskrivning av ekorrhjulet är så himla mitt i prick.

Puss på er. Smällsmackpussar mitt i pannan bara för att ni är så jäkla bra.

... på semestern. Och jag är nu "i sjätte månaden" av nykterhet. 22 september har jag varit alkoholfri ett halvår. För ett år sen trodde jag aldrig att jag kunde se en månad framåt och vara okej med att vara utan alkohol hela den långa tiden. I dag funkar det. Visst blir jag sugen fortfarande. Men då tittar jag på vad än innehåll jag har i glaset framför och ställer frågan: "Om det varit vin - hade jag varit nöjd med två glas?" Svaret blir nej och det gör det så mycket enklare att avstå.

Man ska vara försiktig med vad det är man antänder.

:)

Jättebra att du hittat hit. Att få saker och ting ner på pränt ökar förståelsen för varför man beter sig som man gör och det är värdefullt att få respons från andra. En skön grej med att lägga drickandet på hyllan är att hjärnan får chansen att jobba i ett klarare klimat. Sen att kunna se sig själv i spegeln utan att dö av skam ... ja, det är obetalbart underbart. Alltså, väl mött härinne!

/Lena

Buzz! Precis så vet jag att det går om jag skulle få få mig att ljuga för mig själv igen och tror att jag kan hantera alkohol. Bevisat om och om igen, och din story bekräftar den hundra procent.
Unna dig att få det liv du förtjänar genom att skruva på korken. Jag tog antabus till hjälp, kanske något för dig att prova också. Nu känns det som om jag inte behöver det längre, men varför chansa? Jag planerar att ta det minst ett halvår till för att känna mig totalt säker.
Den där kalla goda ölen vid grillen är ett fantasifoster. För det första är det alltid gott med något kallt att dricka när det är varmt, så långt är det riktigt. Går lika bra med Citronloka med is och citron i eller något annat. För det andra blev jag väldigt fort simmig i huvet i värmen, och ölen nummer två blev fort varm i solen och inte så trevlig att dricka. (Men måste ju förstås drickas upp, eftersom öl nummer tre nu hade blivit bland det viktigaste i livet). Efter öl nummer 3 och några glas vin var inte så roligt längre, inte sällan ont i huvet om det är varmt, fylld i buken och klumpig. Resten av kvällen en transportsträcka för att få somna full så småningom, och så vakna kallsvettig som du säger mitt i natten och hata tillvaron och speciellt alkoholen som ställer till detta. Och så morgon med rödsprängda ögon, dåligt mående rent allmänt och tankarna på att få må bättre på eftermiddagen när man kan knäppa upp den första, "kalla goda ölen" vid grillen igen. Puh, ett sånt djävla ekorrhjul.

Har druckit en flaska vin på fredagar sedan mars. Före dess hade jag uppehåll på fem månader.

Hela kroppen känns förgiftad. Ledsen och illamående. Samtidigt arg. Arg för att jag inte har kontroll över drickandet. Ledsen för att jag kämpat så länge i alkoholfältet, som medberoende och att själv inte kunna hantera drycken. Lite rädd eftersom jag hela tiden tyckt att kärleken dricker för mycket och om det är därför vi har en relation, så att jag kan förmildra min oförmåga att hantera alkohol...han dricker ju så mycket mer..jag kan hålla upp. Dricker inte i veckorna men under en period från mars, har jag druckit oftast en helflaska vin för mig själv. Fint vin, inga boxar. Det har ingen betydelse i slutändan om det är finvin eller boxvin eller att jag kan hålla upp för när jag väl dricker, så häller jag i mig allt som det är alkohol i. Blir alltid bjuden på dryck när jag går ut, är social och glad men vet aldrig när det spårar ur. Har kommit fram till att urspårningen händer ca 4 ggr/år.
Jag är 80% säker på att jag har beslutat mig för att lägga ned alkohol för gott. Resterande 20% tror att jag kan hantera alkohol, det kommer jag att få jobba med för att inte lura mig själv. Tack för era värmande kommentarer.

att du har full kontroll på din sk felaktiga väg när du ändå faller tillbaka.Och hans felaktiga väg.Du svajar inte nånstans och har klarhet.Då är du ju ändå på mycket god väg även om du fallit för dina känslor och kanske ditt medberoende.Fortsätt kämpa på.Det kommer att ge resultat.

Kommer jag inte att söka upp :).

Jag arbetar mot dessa i mitt yrke. Fantastiska människor och de har en otrolig kompetens. Svårigheten ligger i att det blir svårarbetat om jag kommer dit i en annan roll, för dem och för mig. Det borde inte vara så men så blir det.
Skulle jag känna att jag behöver det så skulle jag såklart bortse från detta, men i nuläget är det inte aktuellt. Jag jobbar i en av Sveriges största städer, men hela hjälpapparaten är ihopkopplad och hänger ihop, trots olika huvudmän.
Jag ska fortsätta söka VC i morgon. Är inte främmande för att skriva mig på en ny vårdcentral heller.

Det här blir bra hörni! Ha en fantastisk söndag!

Gääääsp!

Oj vad jag sover gott! Underbart! Jag vet ju hur a påverkar sömnen så det är ju inga nyheter precis, men likväl fantastiskt att vakna och må bra. Trött fortf men ändå: ingen huvudvärk, inget illamående. Klar i knoppen!

Drack i söndags så ikväll har jag varit vit i en vecka. Inga problem alls. Inget sug. Bara lugn och en känsla av befrielse och stolthet. Jag är glad över att jag tagit itu med det NU och inte låtit dagarna, veckorna, månaderna gå och fortsätta slentriandrickandet under tiden. Det gav mig ingenting och var en ful ovana.
Vill egentligen inte räkna dagar, men kommer nog göra det ändå. Gillar att ha projekt.
Jag ska nog föra någon slags logg över det positiva jag märker. Så kan jag läsa och komma ihåg. Kanske det inspirerar någon annan också?

...jo jag har tänkt tanken men är emot att ta medicin "i onödan". Nu kanske detta inte är "i onödan" men jag vill ändå prova att klara mig utan. Blir lättare nu när sommaren går mot sitt slut och jag kommer in i jobbartrallen igen. Bäst att se till att det inte finns något drickbart hemma bara.

Underbart Rallan!

Vad kul att kunna få sådan direkt feedback som du får genom att kontrollera vilopulsen! Låter ju helt fantastiskt att det går så snabbt att märka hur kroppen återhämtar sig!

Tack för kloka ord aeromagnus och grattis till din resa ur beroendet. Starkt.
Vi har pratat om AA, familjeterapi och enskild terapi (som jag redan själv går på) och jag har lovat honom att stötta honom i detta, men.... då måste man ju verkligen inse att man har ett problem först. Ena sekunden säger han att han "dricker kanske lite för mycket" och nästa sekund "äh, väl inte farligt om jag tar mig en stänkare nu och då". Och då blir resultatet att "sånt här löser man själv".
Al-anon SKA i alla fall jag se till att gå på, måste söka alla vägar jag kan för att få hjälp.

Detta går inte längre.
De senaste veckorna har jag fått panikattacker (aldrig haft tidigare) då mitt hjärta rusat iväg och jag trott jag ska dö (upp mot 170-180). In på akuten 2 ggr.
Inte säker men tror att det har med vår livssituation att göra. Känner hela tiden en inre stress, kan aldrig koppla av.
När jag tittar på honom så älskar jag honom, men vill bara slå honom (vilket jag aldrig gör) för det han gör med vår relation!
Dubbla känslor, undertryckta känslor, känslan av att leva i en bubbla, isolerar mig/oss mer, jag är inte mig själv längre.
Mår skitdåligt.

Är nu vid typ ultimatens ultimatum och önskar bara att jag orkar fullfölja.
Öppet har han klämt en bag in box och en liten 35:a whiskey på en vecka (samt party med sina vänner på lördagen) utan att jag kommenterat det. Vill ju inte att han ska gömma. Att han är oärlig och ljuger är det som gör allra mest ont.
Har frågat honom om han förstår hur viktigt det är för min del att han är ärlig och får till svar "Att kolla i mina ögon, jag är helt ärlig, gömmer ingenting längre, jag kan kolla överallt". Vill ju så gärna tro honom...
Men ... av en slump hittade jag en liten whiskey i en av hans skor i förrådet. Marken rämnar.
Höll tyst och under en vecka var det ganska stor omsättning i hans sko innan det brast för mig.

Nu har jag bett honom flytta ut, älskar honom och vill gärna försöka fortsätta ha en relation, men vill inte ha hans smygsupande och lögner under mitt tak. Han är helt förtvivlad och lovar och bedyrar att han dragit ner på sitt drickande och är på rätt väg men har lite kvar att jobba på (så heter det när jag är "jobbig" för att som sagt i nästa sekund inte vara några problem alls). Men jag litar inte på honom. Hur ska jag kunna göra det? Han har lovat otaliga ggr att nu är det slut på gömmande och smygsupande, bl a stod han och ljög mig rakt upp i ansiktet en av ggr jag kom hem från akuten. Han var så upprörd när jag konfronterade honom om skogömman så han var tvungen att ta sig en whiskey och sen skölja ner det med ett glas vin!!! Respekt...
Orkar inte mer. Jag måste få en chans att få sinnesro och han får ta itu med sina problem, men inte här. En paus från varandra i alla fall.
Men nu är det tufft.
Han vill ha lite tid på sig att hitta ett nytt boende och jag kastar ju såklart inte ut honom på gatan. Men orolig över hur lång tid det ska ta och orolig för att jag ska vekna.
Nu visar han ju alla sina fina sidor, de jag föll för och fortfarande älskar.
Han vill umgås och vara som vanligt och jag blir tokig för att det får mig till att vackla.
Men vet att han bara hittar något nytt sätt att gömma och smussla om vi fortsätter i samma hjulspår och jag kommer bara att må sämre och sämre...
MÅSTE hitta kraft att fullfölja.... Ni som gjort, hur gick det för er?