Senaste kommentarerna i forumet

när du skriver mt!

Åh, har skrivit till Framtidsdrömmar och tårarna rinner, för det väcker upp alla mina minnen från mitt lämnande... Så ont det gjorde, och gör fortfarande ibland...

Och så fint det är att läsa om saker ni kunnat lära er, du och mg! Är så glad för er skull, och samtidigt gör det ju så ont i mig att ni kunnat arbeta var och en för sig och tillsammans - som jag önskar att jag hade kunnat jobba så med min exsambo och att vi hade kunnat lösa det, och att jag hade sluppit sätta in två barn som med darrande underläppar frågar när jag hämtar dem igen i exsambons bil.

Men jag försökte och det fungerade inte... Mt, tack för att du hjälpte mig att inse det - tack för allt...!

Jag har skrivit det tidigare, men jag skriver det igen - jag förstår hur du har det (tankar, känslor, osäkerhet), och det kommer att bli bättre!
Jag har dagar som är bättre och dagar som är sämre, men framför allt så har jag lugn. Det blir så tydligt när jag läser i din tråd - jag har lugn på ett annat sätt idag! Jag behöver inte oroa mig för att bli väckt mitt i natten, jag behöver inte tänka på om han kommer bli full, hur han kommer bete sig, om han orkar med familjen idag, att jag ska säga rätt saker vid rätt tillfälle, jag behöver inte tänka på att bli beskylld för alla möjliga saker, jag behöver inte ta hand om ytterligare ett barn...
(Idag när jag gjorde iordning min frukost så kokade jag gröt och lade i lite äpplemos och då slog det mig: det är ett under att jag inte matade min exsambo, utöver allt annat jag gjorde: jag gillar att bara lägga en sked äpplemos vid sidan om gröten, men exsambon gillade att blanda gröt och mos - vilket han brukade säga till mig att göra OCH - jag gjorde det: jag blandade hans gröt och äpplemos - för att hålla honom lugn...)
Som mt skriver: läs lite tillbaka i din tråd! Jag hade väldigt svårt att göra det när jag var mitt i allting (och än idag) för jag hade alla tankar och känslor som du har: "jag kanske överdriver", "det var kanske inte riktigt så", "han är ju snäll ibland"

Kommer barnen att bo hos dig och även lite hos honom? Se till att anteckna om/när det händer saker: om han hotar/är aggressiv mot dig likväl som mot barnen!! Jag minns känslan av att nästan gå under när barnen åkte till pappa: många gånger i början så bet jag ihop när de blev hämtade, men så fort dörren stängdes så bröt jag fullständigt ihop och bara föll ihop i en hög på golvet och hulkade, ibland i flera timmar... Sedan blev det bättre och jag har försökt att ta vara på tiden och göra saker jag gillar och lättare kan göra utan barnen (jag vet att det är viss skillnad eftersom dina barn är större än mina, men ändå!)
Vid ett tillfälle hade barnen glömt något och pappan kom in igen och där låg jag och på fullt allvar trodde att jag skulle dö, och då kom han och höll om mig, kramade och stök mig över håret och pussade mig lite faderligt och sa "säg till om jag kan göra något för dig" och jag tänkte bara "Jag har gjort fel, han är ju så snäll och omtänksam - tom när jag lämnat honom så tänker han på mig" - men sedan var det ju dags igen för allt det andra, det som en människa inte orkar och inte sk behöva leva i.
Nu för tiden blir jag ledsen när barnen är ledsna, när de inte vill åka osv, men jag tänker att det kommer lösa sig: för vår del så är socialtjänsten inkopplade och så här långt är jag mer positiv än jag varit tidigare - ofta hör man att de inte gör något osv, men de verkar vara på g (får dock se vart det leder, om det leder någonstans)
Men det kommer bli lättare för dig också. SÅ snart du känner att lugnet kan lägga sig lite. Men det kommer ta tid - härda ut!!
Och som du skriver - man vacklar, men läs igen det du skrivit innan!!!

Jag önskar jag kunde ge dig en kram, för jag vet hur mycket jag behövde det när jag lämnade. Tillåt dig att vara ledsen - som jag skrev så trodde jag att jag skulle dö när jag lämnade och jag var så ledsen och knäckt, men det blir bättre!
När jag lämnade kändes det nästan värre ett tag: jag trodde ju att jag hade fel, att jag gjort fel, jag blev ännu mer osäker på om jag gjort fel, det krävdes oerhört mycket att flytta, tänka på vad som var viktigt, stå på mig när han ena dagen var vansinnig, nästa var han oerhört snäll, allt som varit bra kändes ju som det var det som var det verkliga... och jag minns önskan om att bli påkörd så att jag skulle slippa leva - för jag kunde inte ta mitt eget liv och lämna barnen... Men så blev det bättre: solen kom och jag kände att jag kunde göra saker som jag inte kunnat under vårt liv tillsammans - jag blev inte bedömd hela tiden, jag kunde göra fel och ändå inte få skäll...!

Ät något gott, kanske gå och få en massage, fika med en vän, köp lite blommor som du gillar, gör något som du vill men som du vet att du inte hade gjort tillsammans med maken, se en film du tycker om, var rädd om dig - du har inte överdrivit, du är värd bättre!
Kramar dig!

Hoppas kunna ge ett bra svar. Av alla som söker hjälp för sin alkoholism tar ca 30% ett återfall o återgår sedan till nykterheten 30 % faller tillbaka och 30 % är nyktra från första behandlingsdagen. Av de behandlingar med hög procent bibehållen nykterhet, bygger på AA mötesgäende . Ex Aleforsstiftelsen, Nämsemansgården, Valet .
Lycka till.

Hej igen! Skickade svar till dig i min tråd, och ser att du nu är igång med en egen!
Stort lycka till igen!

//PP

Kanske är det inte så att det är metoden som är det primära, utan den innerliga ärliga önskan att bli nykter? Det är vad jag förstår den enda förutsättning som finns inom AA. Alla sätt är ju som bekant bra - utom dom dåliga - men här på forumet finns exempel på medlemmar som lyckats, både själva, med hjälp av AA, eller annan hjälp. Tror att alla måste hitta sin egen väg,hur man själv vill lyckas. Har själv funderat en massa kring detta, och fått en massa fina svar i min egen tråd. Är inte enkelt för mig att besöka AA heller (pga. nuvarande vistelseort) men funderat på att göra det. Om inte annat för att stilla "nyfikenhet" och trots allt veta vad jag talar om :-)

Välkommen hit till forumet. Vet inte hur länge du varit här och läst, men det gör gott tycker jag. Att själv skriva är även att rekommendera. Blir lättare att se var man står när man skriver ner det i egna ord. Tror nog att det viktigaste är att ärligt komma fram till hur problemet ser ut. Den väg som fungerat för mig är att ta en helnykter tid. Då får man bra koll på hur problemet ser ut. Sedan krävs det bara att vara ärlig mot sig själv (Vilket inte är lätt, ska gudarna veta). Då får jättegärna använda dig av tråden här. Många tycker det även är skönt att skriva i en egen, så att man har sina "egna" tankar lite samlade.

Stort lycka till, och styrka nu i starten!

Känns som en frigörande tanke att få fjutta eld på boxstället. Lite komiskt bild man får av den tanken faktiskt. Boxstället, måste vara ett bra bevis på den moderna människans anpassningsförmåga till att yttre omständigheter ändras :-) En ny möbel i hemmen, att klä in boxen så det kanske skulle se ut som den var något som stod länge. Ser M-m framför mig sjungande som Ralf Gyllenhammar i melon: BUUUURRN!! Låten hette väl "Box on fire" :-)

Nu en tur ut i nysnön snart!

Ja AA är nog bra för många, men passar inte alla. Det andliga inslaget passar inte mig. Men säkert bra för andra. Sen är väl resultatet att ca 5% per år lyckas bli nyktra oavsett metod. Och jag tycker att var och en skall söka sig fram till det sätt som kan hjälpa en att bli nykter.

Synd att ni känner så prova andra grupper. AA har hjälpt o hjälper så många. Att gå o lyssna o få prata med likasinnade , att slippa trampa upp en ny stig utan att få gå i de gamlas fotspår. Alkoholism är en sjukdom som är både falsk o listig! Att gå på möten får oss att inte glömma vem vi är. Kämpa på alla.

AA har hjälpt o hjälper folk i stora delar av jorden. De är få som klarar sig utan deras hjälp och samtidigt mår bra i sin nykterhet. Går själv tre tre gånger i veckan på AA möten. Har varit nykter i åtta år nu minskade ner mitt mötesgäende under en period o märkte direkt av ett sämre mående. Lycka till alla som läser detta.

hade sedan ett efterspel då mannen delade ett lager, ett skikt till av det han brottats med under veckan. En självbekräftande upplevelse - jag fick bli delaktig av sånt som gjort ont i honom... och numera har jag lärt mig lyssna, bara lyssna utan att förklara, försvara det jag sagt/gjort - mina "tankar, ord och gärningar":) Det här har jag - och han - vetat så länge och upprepat i oändlighet, att alla äger rätten till sina reaktioner, känslor, tankar - samtidigt som jag äger rätten till mitt. Men att verkligen leva så är långt mer utmanande än att förstå på ett "tekniskt" plan. Det är det som inte kostar men kostar på... att handskas med sig själv.

Om verkligen viljan finns, och kunskapen, medvetenheten... tror jag, nej - jag har verkligen erfarit att nykterheten har en avgörande betydelse. Och då handlar det också om min, icke-missbrukarens, nykterhet. Redan en liten mängd alkohol gör att jag/man släpper en del av kontrollen - det är ju det som eftersträvas - "att lossa tungans band"... och då halkar det lätt iväg - då kan det bli helt omöjligt att verkligen möta den andre där han/hon är... när samtalet börjar handla om något som berör djupet inom en själv eller relationen. Då blir lätt fokus på den andre(s fel och brister) - inte på hens upplevelser/erfarenheter - och då blir det fel.

Jag har idag sökt fram sommarkylas blogg http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/ för att dela den till en medsyster, ännu ett "Vuxet barn". Så berörande, så smärtsamt. Jag tror att alla som lever nära en missbrukande anhörig, vi medberoende, kan känna igen balansgången på den tunna, tunna och sköra lina man rör sig på när man försöker balansera själva livet. Utanför linan - i tomheten - är avgrunderna av kärlek, hat, besvikelse, hopp, förtvivlan, misströstan, uppgivenhet... skuld, ansvar, frågor - hundratusen frågor och funderingar... saknad, längtan, sorg-sorg-sorg...

Jag funderar ibland varför det är så få medberoende som orkar skriva och hålla taget här... Det finns ju många fler medberoende än missbrukare. När jag skriver ur mig orden för min känsloavgrund som säkert delas av flera förstår jag - igen - tröttheten, modlösheten, uppgivenheten i det jag ibland kallat medberoendeträsket...

Mina avgrunder har idag öar av hopp, tröst, tillit, trygghet, förväntan förhoppningar, frihet... lycka, glädje, förtröstan...
Ja, idag måste jag citera en av favoritpoeterna, Eeva Kilpi:

Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.

Alla ni som lider av världens elände.
Försvara dem!

Gör det - försvara dem! Och du som lever i mörkret idag... Ljuset finns och det kommer tillbaka. Kramar / mt

att det hjälper ... Att se att en förälder gå mot avgrunden är plågsamt. Att inse sin egen maktlöshet... möta sina egna känslor av besvikelse, ilska, medlidande, sorg... och ansvar, inte minst ansvar... kärlek??? nånstans djupt där under alla besvikelser. Att försöka, satsa och misslyckas... En tjej har skrivit här ibland under nicket Sommarkyla - nu hittade jag hennes blogg. Läs den http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/ Varmaste kramar / mt

att flygcert skriver i din tråd! Jag hoppades och var ganska säker på det. För mig som ser "från utsidan" går du nu igenom det helvete av tvivel som hon gick igenom för ett år sen - precis som hon beskriver. Så bra att du kan dela deras sorg, också över pappa. Det kan nog påminna lite om hur det var med min pappa för länge, länge sen. Läs din egen berättelse om och när du orkar - då ser du att du verkligen både gett tid och försökt. Tillåt er att vara ledsna - det är ju ledsamt... varmaste kramar! / mt

Är i start av nykterhet och läser mycket här. Det ger stöd. Men det vore bra om man kunde ha nån vän i samma sits som man skrev personligt till och kunde ha som stöd och ge stöd. Kanske ringa nån gång ibland om man båda tycker det. Problemet är att jag inte vill lämna ut mailadress på en offentlig site. Har inte heller hittat nån skyddad site där man kan få en liknande kontakt. Har ni något förslag hur man gör. Rekommendera inte AA, då ingen grupp finns i närheten och formen inte passar mig.

Spriten i sig är ofta boven till hur man mår. Visst finns det folk som börjar dricka p g a bakomliggande problem, men förvånande ofta försvinner ångesten och våndorna då man blir nykter. *Därmed inte sagt att inte livet går upp och ner. Det är väl det vi vill ifrån.
Men det är två saker som är svårt. Det första är att bryta. Antingen får man söka medicinsk hjälp, eller så slutar man själv. Ett sätt är faktiskt att slutta av. D v s dricka mindre för var dag. Gå ner på folköl så fort som möjligt och minska med en eller två varje dag. Aldrig öka.
Sen tror man det svåra är gjort, men ack nej. Snart mår man hyggligt, men saknar något och slutar man tänka på det negativa med spriten, så halkar man dit. För mig kan det gå som en impuls. Därför är det bra om du läser här och påminner dig. Jag är nästan säker på att du kommer att försöka dricka igen med syftet att hantera alkoholen. Jag är inte säker på att du kan det. Om du gör det och det inte funkar,då är det bara att gilla läget. Du och sprit kommer inte att gå ihop. Så är det nog för de flesta här, inklusive mig. Några kanske klarar det om det inte är för långt gången, men är det värt det att alltid balansera på en slak lina? Bryt nu först. Klarar du det inte själv på en vecka, så måste du ha medicinsk hjälp. Lycka till.

Har sovit nån timme- vaknade nu. Ångesten sliter i mig och hjärtat gör ont. Gud vad jag tvivlar! Tänk om jag bara överdrivit- inte sett/velat se hans försök till förändring. Hade vi det så dåligt att det är värt att utsätta mina älskade barn för detta? Det är så sorgligt att jag inte får bo under samma tak dom mina älskade dygnet runt.... Allt är så sorgligt och det är JAG som skapat denna tillvaro nu. Jag får ändå en bra känsla när barnen visar att de är ledsen och faktiskt kan sätta ord på saker som de undrar över och berätta om sin oro och rädsla över hur allt ska bli. De är inte bara tyst utan visar sina känslor och det är bra. Min äldsta tycker att det är jobbigt att se pappa gråta- hon har aldrig sett honom gråta. Försökte förklara att det är bra att pappa gråter- mycket som lagrats i själen kommer ut i och med tårarna och pappa har mycket som han stoppat undan genom åren. Jag hoppas att jag kan ge dem svar som för stunden lindrar smärtan en aning.
Denna smärta jag nu känner är något jag inte kunde föreställa mig- den är så tuff och hård. Svårt att se att det kommer en dag då allt känns bättre. Känner också empati för barnens pappa som känns så ensam- han har ingen- vet inte ens om han har berättat för sina närmaste.
Det är sorgligt och allt gör så ont!

Har själv funderat jätte länge på att gå på ett möte..men min skräck har vart just det du beskriver:( Kanske inte är bästa lösningen då.. Hoppas du finner stöd på anat håll!!! All styrka och kraft till dig!!

Igår fredag kände jag som kan av något kan kan liknas sug. Rastlös i kroppen, svårt att känna vad det är jag verkligen vill eller behöver. Är jag hungrig? Trött? Vill jag sova? Läsa? Se på film? Prata med nån? Det är lite som att lära sig om på nytt, vad vill den här känslan säga? Tanken på alkohol dök upp som förslag, men det fanns ingenting i mig som ville. Motbilden där jag ser framför mig hur jag mår imorgon och att vetskapen om att alkohol faktiskt inte skulle tillföra något alls i nuläget kom automatiskt. Det är något som har ändrats i tankeprocessen.
Jag såg en bra film, något som jag annars förknippar med en kall öl (nästan som en ritual för mig).Nu utan alkohol så känns befriande att faktiskt kunna ta till sig filmen och vara vaken och minnas slutet.Och att kunna uppskatta det utan alkohol. Så som vanor byggs upp och sätter sig automatiseras och känns fullt naturliga...mycket sånt när jag tänker efter. Hur man började dölja alkoholen i kaffekopp eller la till med konstiga omvägar för att inte behöva bli avslöjad. Kan inte ha alkoholen i kylen för då märks det att jag springer och öppnar den titt som tätt och ökar chanserna att bli påkommen. Såna små saker som smög sig på sakta, så sakta att jag inte ens tog till mig att det kanske inte var riktigt sunt?

Jag märker på mitt sätt att hälla i mig litervis av te och bita av naglarna upp till nagelbanden att det finns ett sug, även om jag inte direkt kopplar det till alkohol. Jag har inte haft någon direkt aptit så det är jag glad för på ett sätt (för att inte övergå till ätande istället), på ett annat blir det svårt då kroppen är hungrig men jag förstår inte vad den säger längre.

Vanan att stanna uppe sent på lediga dagar och sova alldeles för länge sitter fortfarande i, och de kommer de kanske fortsätta att göra. Känner just nu att jag bara behöver få vara, vill inte pressa mig med en massa krav än. Tar det lungt. Nu är det dag elva och det rullar på fint.

Ja, det verkar ju vara vanligt med alla diverse åkommor har jag märkt här. Kanske lite som att man ofta blir sjuk då man ska ha semester. Då kroppen äntligen stressar ner.

Är ganska krasslig så mest varit soffläge idag. Ser på Plura nu och funderar på om han också kanske har problem med spriten.

Lite har jag iaf åstadkommit. Röjt ur alla garderober och gömmor och pantat alla burkar. Hoppas sista gången!

Har plötsligt märkt också att jag ju faktiskt börjar få lite missfärgade tänder, inte så fin hy..? Förfall även på den fronten. (Som jag inte märkt/tänkt på sista tiden) Så nästa vecka ska tas itu med att bokas tider lite varstans.. Har ju tid nu åtminstone ;)

Är så tacksam för era svar, det hjälper verkligen. Mulletant dina ord berörde mig mycket och hjälpte mig, ett sådant brev ska jag skriva!! Det underliga i det hela är att jag tror det var 5 eller 6 år sedan som jag gick till en alkoholteurapeut och pratade ut, det hjälpte mig och jag kunde arbeta mig en bit ur medberoendet och jag har tyckt att jag är stark, men så helt plötsligt så inser jag att jag lurat mig själv (på samma vis som missbrukarna) eller så har jag halkat tre steg bakåt..Men jag tror att den konstiga känslan jag har beror på att jag nu slutat hoppas, att jag accepterat att nu finns bara en väg ut för honom och det är jobbigt.. Jag ska försöka ta mig i kragen och hitta någon att prata med, under tiden hjälper den här sidan oerhört mycket!!

För snart ett år sedan satt jag där du är nu, Framtidsdrömmar - jag lämnade min sambo och det var sååå jobbigt, så sorgligt och jag kände sådan skuld mot barnen och hade inte ordning på varken mina tankar, mina känslor eller annat, och det har varit en pärs på många sätt, men jag ångrar inte att jag lämnade; det finns inget annat val.

Bästa du, så stark du är!!! Se till att ta hand om dig nu, så gott du kan!! Träffa vänner, gråt, ta hjälp utifrån, försök lev i nuet!!!

Jag märker nu hur gott jag har av olika saker: jag har ringt socialtjänsten många, många gånger under det senaste året, jag har gått på samtal under mer än ett år och nu när det gått en orosanmälan till socialtjänsten för barnen så märker jag hur gott jag har av det jag gjort - när de på socialen vet att detta pågått under lång tid, när utredarna undrar om de får kontakta min samtalskontakt så vet jag att jag har inget att dölja - tvärtom så kan hon ju styrka att jag under lång tid tagit upp saker som inte är ok...
Det enda som jag ångrar är att jag inte ringt polisen när exsambon varit hotfull, gått rakt in i mitt boende och skrikit, hotat och varit mycket aggressiv...
Stå på dig, du är stark och du är bra!

Jag förstår att du är ledsen och orolig, osäker och allmänt i kaos, men jag fick med mig härifrån forumet en gång: att vara ledsen är en känsla, det är helt ok att känna känslan och den varar inte för evigt - det går över! Det har stärkt mig många gånger. I början fick jag tänka det utan att förstå det, men nu för tiden lever jag mer så: jag kan vara ledsen och det är helt ok för några minuter/en timma/en dag/en vecka/ en månad senare så känns det bättre!

Barnen är ledsna: de önskar ju samma sak som du antagligen önskar: att ni skulle ha levt som en kärnfamilj där mamma och pappa älskar varandra och respekterar varandra och alla mår gott och är i harmoni. Men nu var det ju inte så och utsikterna för att det skulle bli så verkade ju vara borta. De kommer också må bättre när det lagt sig, när du börjar må bättre osv. Ge dem tid, krama dem och var där för dem som du verkar vara hela tiden!

Kramar till dig!!!

Usch vad ledsen jag blir av att höra om era erfarenheter. Jag trivdes inte heller på AA. / M

Du är fantastisk som har genomfört det här! Så modig! Klart att du känner tvivel och förtvivlan över separationen och situationen när du ser barnens sorg. Men du har under lång tid funderat på det här, vägt för och emot och du vet att det är ett välgrundat beslut du har tvingats fatta. Det är ingen tillfällig impuls. Barnen sörjer och det är naturligt och det måste de få göra, precis som du också måste få utrymme att känna sorg. Sorg över att det inte blev så som du hade önskat. Du har gjort helt rätt, med tanke på både dig och barnen. Den "skada" som drabbar barnen av separationen är mindre än den "skada" de utsätts för av att växa upp med en missbrukande förälder. Barn blir också medberoende. På det här sättet ger du dem möjlighet att få distans, växa upp till självständiga och trygga individer. Och de har ju sin pappa kvar. Han försvinner inte och du ger dem möjlighet till en trygg och förutsägbar vardag.

Försök stanna upp ibland och fokusera på allt det goda som kommer ur det här. Låt det ta tid. Vägen kommer säkert inte bli spikrak och både du och barnen kommer säkert att reagera på flera sätt. Lättnad, oro, sorg och ilska. Och det är ok. Tillåt er att känna allt, acceptera att ni känner så just nu, inga känslor är fel. Jag önskar dig all lycka och styrka att orka kämpa vidare mot ditt mål som du vet är det nästa för alla parter.

Många varma lördagskramar!

K

Du är en kille som är värd att följa. Stabil i ord och beslut. Club 2014 kanske./M