Senaste kommentarerna i forumet

jag förstår inte själv hur det funkar för,mej e det värdelöst

Jag upplever inte att min IBS är stressrelaterad. Jag har haft problemen sedan barnsben och då undrade jag varför jag hade håll när jag inte sprungit eller ansträngt mig. Jag mådde ofta illa och var dålig i magen.Jag har tagit prover och gått igenom alla undersökningar som finns och fått en jävla massa kostråd hit och dit som inte har hjälpt. När jag sedan slutade med brödet och drog ned på kolhydrater och socker(hände i en period när jag var som mest stressad över flera saker kan tilläggas) så blev min mage helt plötsligt lugn och platt. Det var nästan (är nästan fortfarande) som en chock för mig. Helt plötsligt tänker jag inte på min mage 24/7 som jag gjorde tidigare och det är väldigt skönt. Det som känns tråkigt är att jag inte kan ersätta alkoholen med annat än vatten :(

Tack för styrkekram och jag skickar några till dig också för du har rätt. Vi är här för en enda sak, att bli nyktra och det ska jag bli förr eller senare.

Spes

vad det gör ont nu... samtidigt som du sett så länge att det finns ingen annan väg som ger dig och barnen ett tryggt liv. Starkt av dig att ha tagit steget. Det kommer inte att bli lätt alla dagar men det blir ett bättre liv än du haft. Fortsätt skriv och dela dina bördor och glädjeämnen. Glädjen finns, jag lovar. Varmaste kramen / mt

Tack för ditt grattis till mig, värmer hjärtat. Visst är det stort
att vi klarat jul och nyår utan att gå in dimman. Nej, sänka garden
får vi inte göra. Kanske den där lusten som poppar upp ibland, blir
suddigare och suddigare. Hade två jobbiga dagar när längtan efter vin
dök upp, men jag gick rakt in i känslan och tänkte, du vill ju inte ha
tillbaka ditt gamla äckliga fyllejag. Med ångest oro stress handla och
gud vet allt. Nej sa jag till mig själv jag vill ha detta nyktra liv
jag har idag. Trots att jag vet hur det slutar har jag svårt att förstå
dom tankarna att det skulle vara skönt och avslappnande. Man vet ju så väl
att det varar bara några timmar.
Gick förbi den gröna skylten idag inne på stormarknaden, den lockade inte
alls. Visst är människan en komplicerad varelse. Det kanske tar lika lång
tid som det tog att ta sig ner i skiten som att komma upp. Det får man leva
med i så fall. Tycker om att vakna, veta att man är ren sedan drygt 4 månader.
Hoppas du mår bra
Konstnären

Du skriver att du önskar att du kunde befria dina barn från lidande. Tänk vad bra att det är just det du gör NU i och med ditt handlande! Vilken bra mamma du är och så fint du ordnar det för dina barns framtid!

Jag kan som medberoende förstå hur svårt detta är för dig och hur du tvivlar på dina instinkter och ditt omdöme.

Just nu kanske allt känns som kaos och dina barn kanske verkar förvirrade och osäkra men i längden är det du gör nu något fantastiskt bra och ger dina barn en bättre framtid.

Om du tycker att dina barn reagerar dåligt med sorg eller aggressivitet, depression eller annan "negativ reaktion" ska du ha i åtanke att det kan vara ett positivt tecken trots allt.

Barn skyddar ofta sina föräldrar och kan hålla inne många jobbiga känslor och upplevelser om de ser att föräldrarna har det jobbigt. De vill helt enkelt inte belasta mamma eller pappa känslomässigt.

När dina barn upplever att du och de själva är trygga och utom fara slappnar de antagligen av och då kan det komma en efter-reaktion. Ta det som ett tecken på att de nu vågar känna efter och visa sina känslor, istället för att som många av oss medberoende så självklart gör, drabbas av skuldkänslor och tvivel.

Ser att du är en fantastiskt omtänksam och bra mamma som hela tiden har barnens bästa i tankarna. Du gör det här jättebra !

Lycka till med allt och en stor kram!

Det är inte du som valt den här situationen. Du ar tagit ett stort steg mot att ge barnen en mycket lugnare och tryggare tillvaro på sikt. Kram till dig.

Hej Anna76, förstår dina tvivel och känsla av maktlöshet. Jag hade och har fortfarande perioder då jag mår väldigt dåligt över att jag valde att skilja mig och lämna min make som helt saknade insikt. Jag upptäckte sent att jag var s k medberoende och styrd av hans agerande. Jag skrev om alkoholism med frågan om det är en sjukdom eller inte, att man väl inte lämnar någon som är sjuk här på Forumet vid ett tillfälle. Ett svar som hjälpt mig var från Lelas där hon skrev "Man måste också betrakta medberoendet som en sjukdom. Och den riskerar att förgöra en totalt, om man inte gör som du och förändrar sin situation.". Jag lämnade alltså för att själv söka ett friskt liv och hjälp att förstå och bearbeta det medberoende som byggts upp. Det du gör genom att lämna är att värna dig själv som jag ser det. Samtidigt är det förstås fruktansvärt att inte kunna hjälpa, men du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, då måste ditt val vara ta hand om Dig. Kan du söka hjälp för egen del för att bearbeta det här? Sök någon form av anhörigstödjare som är inriktad på alkoholproblem och anhörigproblematik. "Vanliga" psykologer är enligt min erfarenhet oftast inte införstådda med den problematik man upplever som närstående utan det bästa är att träffa någon som kan ämnet.

Sitter nu i den tillfälliga lägenheten omgiven av alla mina tillhörigheter. Jag har flyttat hemifrån. Hjärtat blöder när jag ser hur ledsna mina barn är. Hur ska detta bli? Har jag verkligen gjort rätt? Hur skadade blir de av detta.
Allt är så sorgligt och jag önskade att jag kunde befria barnen från lidande.
Åh, vad jag känner mig dålig!

Nu har min ex varit hemma sedan nästan en vecka och det är fortfarande lugnt och stilla. Jag sände ett meddelande efter ett par dagar med innehåll om ungefär att allt är förlåtet men inget glömt.. Det var för min egen skull jag gjorde det trots att jag hade bestämt mig för att släppa lite på kontrollen.

Tanken var att vi som bor i en mindre stad inte ska behöva oroa oss för att springa på varandra. Nu känns det ok om jag skulle krocka med honom i stan. Vi kan säga hej och bara fortsätta vidare. Inget mer att reda ut eller att diskutera.

Han har uppenbarligen blivit hjälpt under behandlingstiden. Jag fick tre hjärtan till svar och sedan har det varit tyst. Det känns nästan overkligt, magiskt på något sätt.

Vågar jag hoppas på livet nu? Kommer det här att fungera? Ska jag ha möjlighet att lämna detta bakom mig och fortsätta framåt i harmoni eller i alla fall bortom misär?

Ja även i de tankarna finns det kontrollbehov. Vågar jag hoppas? Jag ser att jag till och med vill ha någon sorts garanti innan jag hoppas på något.

Det är verkligen utvecklande att skriva av sig. Så många avslöjanden/upptäckter om mig själv och mitt tankemönster jag har gjort medan jag skriver eller ibland efteråt när jag har gått tillbaka och läst vad jag tidigare har skrivit.

En annan sak jag har upptäckt om mig själv är att jag drar till mig gränslösa personer och jag inser att jag måste lära mig att vara tydlig och direkt i flera sammanhang. Kanske har jag ett lite för subtilt uttryckssätt, jag förväntar mig att andra ska vara lika lyhörda som jag?

Tex har jag i arbetssammanhang haft kontakt med en man i min ålder. Vi har inte haft särskilt mycket med varandra att göra men han skjutsade mig hem vid ett tillfälle.

Häromdagen sprang vi på varandra utanför banken och småpratade lite artigt när han ville bjuda på en fika. Jag tackade nej med " kanske en annan gång". Det borde jag inte ha gjort. Nu ringer och sms:ar han tre fyra gånger om dagen och har en sur ton i meddelandena.

Han undrar vad han har gjort mig eftersom jag inte vill ha med honom att göra etc etc. Jag förklarade att jag inte har något emot honom men att jag inte är intresserad av att träffa honom privat. Hans reaktion blev att jag var paranoid eftersom jag uppenbarligen trodde att han var ute efter något mer än bara en fika. Ett par timmar senare ringde han för att förklara att han hade fått starka känslor för mig och att han ville träffas...

Nu har jag mobilen avstängd för att få lite frid. Hur kan det bli så här? Är det en speciell doftsignal eller hur hittar just den här typen av personer mig annars? Varför gick han på mig och inte någon annan?

Tack och lov arbetar jag självständigt och i en typ av projektform så jag måste inte träffa honom varje dag men det skrämmer mig att jag blir drabbad eftersom jag tror att det finns något hos mig som gör att just jag blir utsatt för detta men jag är inte helt klar över vad jag måste förändra.

Men på det hela taget känns det hoppfullt. Jag och min alkis har inte längre med varandras liv att göra , vi är inte deklarerade ovänner och jag har börjat att se mig själv och mina handlingsmönster.

Mot framtiden och vidare!!!

Du är så jävla bra! Fattar precis vad du menar med nödutgången.. NU.. när du skriver, jag pratade precis med honom att det är skönt att vakna utan att vara bakis o han sa att han inte druckit sen nyårsafton o då sa jag bra då fortsätter vi så. Tack du goa goa människa, nu ska vi snart ut o promenera först en enorm brunch! Ha de gott alla finisar:)

vänd på resonemanget - det här KOMMER bli det år då du ger dej själv hälsan och livet tillbaka.
Allt blir mycket lättare då, året har bara börjat, det finns en del fallgropar att trilla i och lära sej av, till exempel att man flyttar fredagshandlandet till måndagar, eller något annat, men att du är här visar ju att du VILL.

Trevlig lördag!
/MB

Har själv alkoholproblem och tycker att anhöriga måste ha det svårt. Är inte själv i förhållande men har ju anhöriga. Mitt råd skulle nog vara att lämna en som super om man far för illa. Jag skulle inte lita på löften. Det är nog inte så att vi medvetet ljuger, utan vi tror faktiskt på våra ansatser då vi berättar om hur vi skall förändra livet. Men jag litar ju inte helt på mig själv, då jag ställer föresatsen att jag skall sluta helt för min egen skull. Är rädd att jag kommer att lura mig själv efter ett tag. Hur svårt då för andra att tro det. Att vända ryggen kan vara en lösning för den anhöriges skull. Man måste ju till syvende och sist rädda sig själv. Men det hjälper inte den med problemet. Få av oss vill ljuga, men skammen segrar över sanningen. Man vet att man skadar andra och vill inte det. Då blir det en lögn. Ungefär som då du kommer för sent till jobbet och skyller på trafiken. Vi ljuger ju alla, men en drinkare har bara så stor skam som bidrar.

som går på ibland är jobbig. Men så länge man vet att dessa tankar är "automat-genererade" av gammal vana, så skadar de ju inte. Man har ju en gång lärt sej t.ex cykla, och den kunskapen sitter i muskelminnet, man "glömmer" aldrig det, det är ju inget man går och tänker på jämt, i synnerhet inte om man inte haft någon cykel de senaste tjugo åren, tanken kanske far förbi ibland att man kanske skulle köpa sej en cykel men mer blir det inte. Men som sagt, de tankarna gör ju ingen skada om man bara låter dem flaxa förbi.
Trevlig helg!
/MB

Klarar du att lägga av utan att blanda in killen är det bra, men den nödutgången hade jag stängt om jag varit du. Nu är jag inte du, så jag kan bara säga som jag hade gjort. Jag hade talat om att jag har en vit period. Eller nåt...

Bra helg önskar jag dej också!
/MB

både vad det gäller det ständiga grubblandet, men också förkylning. Vill minnas att jag blev förkyld tämligen pronto efter att ha hållit upp en, två veckor. Ett veligt immunförsvar?

Fortsätt tänk på alkohol, för det var när jag slutade tänka på alkohol som jag fick min slägga i huvudet och tog mitt återfall... Det hela handlar ju mer om VAD man tänker - går man och sörjer och saknar blir det fruktansvärt, men om man lovprisar sin tur att slippa dricka mer, så är det jättetrevligt att tänka på alkohol! :-)

Trevlig helg!
/MB

Håller med mnbv098, häng här och läs, man hittar alltid något som man kan känna igen sej i! Skriv gärna också, det brukar bli lite "aha- upplevelse" när man ser sina tankar på pränt.

Välkommen!
/MB

wifi måste vi ha...

Med tanke på alla bekanta som lägger upp statusdateringar på fejan varje dag när de är på semester så borde tillgången på just gratis wifi ha ökat ganska ordentligt. Just det hotellet jag och familjen var på var uselt, det fanns täckning i hotellets lobby, och 20% täckning utanför baren på fjärde våning, ingen annanstans. Men det är ju överlevnadsbart.

Jag är med dej på semestern, ska försöka åtminstone, semestern är slut på måndag.

Styrkekram!
/MB

skriver Sanna Ehdin i sin blogg idag http://blogg.passagen.se/sannaehdin/entry/medberoende_101 Hon rekommenderar 12-stegsprogram som Alanon. Hon tipsar också om en 12-stegsgrupp Co-Dependents Anonymous (CoDA) http://coda-se.se/ - en gemenskap av män och kvinnor vars gemensamma syfte är att utveckla sunda relationer. Det enda villkoret för medlemskap är en önskan om friska och kärleksfulla relationer. Varje lördag kl 13:00-14:30 hålls öppna möten i Fröjdska rummet i Hartwickska huset på Sankt Paulsgatan 39 D i Stockholm (ingång från gården). / mt

fin och innerlig text att läsa såhär på lördagsförmiddagen. Ger fortsatt hopp om framtiden! Tack för att du delar med dig.
/m

Vad är det med fredagar, varför dras jag av en osynlig makt till stan för att "göra ärenden" när jag vet att det är Systemet jag tänker besöka? Jag diskuterar med mig själv varje gång, jag räknar upp allt jobbigt som kommer att hända när jag dricker, framför allt ångesten och alla fysiska symptom som jag tycker är så fruktansvärt jobbiga. Jag säger till mig själv att jag vill vara nykter, fräsch, stark, pigg och glad men det jobbiga är att argumenten biter inte! Jag säger till mig själv att ja, ja jag vet allt det där men nu är det bara så att jag ska ha mig en vinare! Hur ska jag bära mig åt för att det över huvud taget ska bli en kamp, jag känner att jag bjuder inget motstånd och jag vet inte hur jag ska få fram den där jävlar anamman som jag har i så många andra situationer. Jag hoppas att den här tråden ska ge mig den där extra knuffen att kunna tänka åtminstone dag för dag för jag vill känna mig precis så där som jag skrev, fräsch, stark, pigg och glad!!! Idag är jag allt annat än det och det känns tufft när det bara har gått 11 dagar av 2014 och jag redan har supit till två gånger trots att det här året SKULLE bli det året då jag gav mig själv hälsan och livet tillbaka!

förstå... min pappa gjorde ungefär samma resa. Och jag lämnade honom för jag såg ingen möjlighet att hjälpa. Jag kan inte ge dig något råd... men berättar gärna.

För mig blev det så att jag genom egna kunskaper, genom studier, kunde förstå en del orsaker till att hans liv blev som det blev. Jag skrev ett brev riktat till honom och berättade hur jag såg på livet, hans liv och familjens och mitt. Jag skrev det jag tyckte mig förstå och det jag ville säga. Men jag kunde inte ge brevet till honom för då hade han använt det emot människor jag älskade och aldrig ville anklaga eller skuldbelägga - jag såg dem inte som ansvariga även om jag såg saker i familjemönstret som säkert gjort min far illa. När min far flera år efter jag skrev brevet var döende på sjukhus gav jag brevet till min man och bad att han skulle åka och läsa det för min far. Det gjorde han, jag orkade inte, förmådde inte själv. Jag är djupt tacksam för det, att min far fick veta att jag bortom alla hårda ord och all bitterhet kunde förstå och förlåta. Det har gett mig en frid. Kramar från en medsyster / mt

längs det oklara tankespåret och söker det ord som kunde kännas rätt för det jag kallade min process. Mitt liv, som till det yttre ser ganska likadant ut idag som för tre år sen... och som är helt annorlunda på insidan. På två - eller kanske flera lager av insidan.

Insidans yttersta lager är det som ryms innanför hemmets väggar. Några månader innan mitt uppbrott började vi, dvs mannen, med en ombyggnad som vi talat om länge och inte var helt överens om. Jag ville och han var tveksam. En anledning till att jag inte drev på mer var att jag under flera år levt med ett ständigt sökande efter kraft och mod att bryta upp. Mina tankar sysslade konstant med det. Var jag skulle kunna bo och även omgivningens reaktioner. Det avslutande "gamla livet" och inledningen av "det nya" är präglat av detta praktiska. Idag är vi båda väldigt nöjda med hur det blev.

Under fjolåret genomförde jag en arbetsförändring som innebär mindre stress, mer egentid och lägre inkomst. Det kunde jag inte ens planera innan då jag dels ville försäkra min ekonomi och dels tänkte att om jag lever ensam kommer jag att både kunna och vilja satsa tid och engagemang på jobbet. Min arbetsförändring betyder mycket för mig och enbart gott. Etthundrafemtio procent gott:) Dock - nu märker jag att, och hur jag reagerar på stress. Det har jag säkert gjort under lång tid men de finstilta reaktionerna har drunknat i bruset... i både privatlivs- och arbetsbruset.

Vi har förlorat ett vänskapssammanhang där det visat sig att vänskapen till oss handlade mer om att samlas kring alkoholhaltiga drycker än att dela varandras tankar och erfarenheter - fastän umgänget till synes tog fasta just på "djupa" samtal. Så får det vara. Vi har numera umgänge där var och en dricker vad den vill på ett okomplicerat sätt. Vägen dit har inte varit helt enkel. Jag har mina tjejkompisar - som också är gemensamma - och jag gläds i hjärtat åt mg`s samvaro i AA. Efter bara några möten såg jag att han var så lugn när han kom hem. Så har det fortsatt. Samvaro som är "på riktigt" där det inte handlar om titel och status.

Jag längtar efter och söker mig till fysisk närhet. Vill sitta nära. Vill "klappa" på honom. Vill ligga nära, tätt intill. Under många år var det inte så. Som person vill jag ha stor rörelsefrihet, jag har har behov av egentid och ensamhet och jag har stort behov av både utrymme och gränser kring min kropp. Men nu vill jag vara nära och det är så gott.

Jag kan göra egna val i till synes små saker. Jag kan gå ut och gå för att jag behöver det även om han är lite ledsen och skör. Jag behöver inte "finnas till hands" för att han inte ska känna sig övergiven. Och om han känner sig övergiven äger han rätten till sin känsla och jag behöver inte ta ansvar för den. Jag kan välja mig själv men jag vill ofta välja att vara tillsammans. Oerhörd skillnad. Handlar kanske mest om att verkligen våga överlämna ansvaret för de egna känslorna till den som äger dem. Minns en konkret situation för kanske sju år sen när det verkligen inte var så och vi band varandra och båda var förtvivlade. Fast vi visste och kunde så mycket... men då ägde vi inte makten att ta det egna ansvaret och överlämna den andres...

Allt svårigheter i detta förvärrades av alkohol, även om det handlade om dyrt vin till god mat.
I allt detta har nykterheten medfört förutsättningar att ta vår kunskap, kärlek och goda vilja i bruk.
Nykterhet ger möjlighet att besinna sig och göra bruk av sina goda intentioner.
Så tänker jag.

I min innersta insida växer tilliten. Tilliten till att jag kan ta vara på mig själv... att jag kan ta ansvar för mitt liv och "klara" mig - det har jag egentligen aldrig tvivlat på... Jag har alltid, även som litet barn förutsatts klara mig... Men till vilket pris? I boken 12 steg för hopplösa handlar de tre första stegen om Maktlöshet-Tillit-Överlämnnde. Min utmaning är att våga känna... våga ha... tillit. Att våga överlämna mig till livet och ha tillit till att det ordnar sig. En obegripligt stor utmaning för ett "Vuxet barn". Jag övar... idag känns det så att när tillitsgrodden tagit fast - i hjärtväggen - då växer den vidare... men inte av sig själv ändå. Nej, den måste nog ha näring eller åtminstone måste jag passa mig för ogräs... det finns hela tiden frön också till sådant.

I min innersta insida växer tilliten - inte bara till att jag ska klara mig utan till att det goda finns. För mig. Jag behöver inte kämpa, behöver inte anstränga mig så mycket, inte "lyckas". Jag duger, jag "är värd" - detta uttjatade uttryck... Jag känner sinnesro - det inser jag när jag kommer i obalans, då ser jag vad jag saknar och jag har vägar att hitta tillbaka. Eller låta vara... låta det vara obekvämt i visshet att det går över. Jag kan ställa vardagsproblem i relation till hur det var och hur det är... och då blir det mesta hanterligt. Överkomligt. Ibland futtigt.

Jag läste nyligen att tillit och respekt är receptet för att bra förhållande. Det kan inte köpas... det är typiskt sånt som inte kostar men som kostar på... det kräver att båda verkligen vill. Kärlek och vilja. Kärlek utan vilja är sentimentalitet och vilja utan kärlek är manipulation skrev Erich Fromm för länge sen. Vi såg en dokumentär om Liv Ullman där hon beskrev livet och relationen med Ingmar B. Så mycket kände jag igen, alla lappar med ord och enkla bilder. Värmen, innerligheten och smärtan. En så djup samhörighet bortom orden... bortom allt. Som vi brukar skriva här - man känner igen det inre mönstret oberoende av ramen. Och vi är kvar.

Nu sjunger Barbro Hörberg Gamla älskade barn... Lisa Syrén spelar musik från min barndom och ungdom. Jag dricker lördagskaffe och har haft min tanketimme - som är minst en-och-en-halv-timme eller två. Gott kaffe, bra musik två långa lediga dagar... lördagslycka. Och så läser jag igenom - är detta jag? Ja... olika lager, olika sidor av mig... och så kan påminna den som ev läser att jag är en ganska krass person och inte särskilt kramgo:) Varje insida har sin utsida... och varje utsida sina insidor... forum är en plats där jag tar mig plats att veckla ut och betrakta olika sidor av mig. Tack och lov att vi fick ett livsforum!/ mt

PS Kan tillägga att jag skriver detta efter en ganska tuff vecka för både mg och mig. Vi har vardera mött olika utmaningar som förr kunde tagit musten av oss och orsakat (vi skulle låtit det orsaka) både förargelse och dålig stämning. Vi förnekar inget idag, sopar inte under mattan, men vi låter inte dagliga bekymmer överväldiga oss. Var och en tar hand om sig och vi kan be varandra om hjälp när vi behöver. DS

Sitter nykter nu i Fredagsnatten. Så less på mitt drickande. Det jävliga är att det känns skönt att fly in i det, men ser ju vart det barkar. Man tycker livet är meningslöst, gör ingenting. För mig är totalstopp enda lösningen. Jag har försökt dricka måttligt. Men dricker jag slutar det med att jag dricker tomt på allt. Sen får jag slutta av på öl några dagar. Skulle ha köpt folkisar tidigare i kväll men hann inte. Ja sen går det ett par nyktra dagar och så är det samma visa. Försöker med detta forum som stöd nu. Ny här. Men det värsta är att jag inte ens litar på mig själv. Jag har ju lurat mig själv såååå många gånger

Tack för motivation och Pepp! Det gick jätte bra. Jag gav fan i ölen och hade trevligt ändå!

din insats på semestern... Semesterresor brukar inte behöva ha några gamla mönster för att man ska kunna ägna sig åt alkoholdrickande, det brukar nog kunna ordna sig på första försöket. Vad jag vill säga är att jag tycker det var starkt gjort! Skönt att ha det med i ryggsäcken!
/m