Senaste kommentarerna i forumet

❤

Den fjärde helgen är på intågande. Wuuuaaaa, just nu känns det bara tråååååkigt!!!! Solen skiner, varför i helvete får inte jag gå på after work som alla andra!!?? Jo för att jag har haft after work var och varannan dag de senaste åren! Nu får det fan vara nog med gnäll!! Jag ska vakna nykter imorgon. Vakna nykter på söndag. Komma till jobbet pigg på måndag! Så enkelt är det!! Ska det alltid vara så här!? Satans jävla amygdala o reptilhjärna o annan skit som ställer till det!! Ja ja...bara o bita ihop och ta helg! Lycka till allesamman!

Åh vad jag har behov av att ventilera!
Min make tyckte att jag hade tagit ett bra beslut som bestämt mig för 90 vita dagar. Han var lite förvånad över att jag valt en sådan "lång" period, men han och jag är båda medvetna om att vi absolut INTE kan fortsätta dricka som vi gjort under semestern. Han dricker mycket och gärna han också men jag tror att jag slår honom i mängd ändå. Oavsett så är jag 30 cm kortare och kvinna så jag tål sannolikt mindre mängd än vad han gör från starten. Han vill iaf hänga på och bli sund han också. Bort med ölmage och fram med den sunda kroppen liksom!

Jaja, jag ville egentligen bara beklaga mig över hur svårt det är för mig att få rumpan ur vagnen och boka läkartid för provtagning. Jag vill helst inte vända mig till min senaste läkare. Han är jättebra och trevlig på alla vis, men jag vill bara inte prata med honom om det här. Jag vill prata med någon jag aldrig träffat (då behöver jag inte göra någon som redan har en uppfattning om mig besviken, åh så larvig jag är!!!). Jag ringde till en annan VC som ligger nära min arbetsplats men de "kunde inte ta emot fler samtal just nu, försök gärna senare" det gick alltså inte ens att knappa in sitt personnummer och vänta på att bli uppringd. Suck!

Rallan. Kul att även du liksom många av oss andra på detta forumet ska ge oss själva chansen att förändra våra dryckesvanor. Är själv i princip ny här och håller med fullt ut att det är mycket tänkvärt att läsa andras historier på forumen. Både de lyckliga men även de som har det tuffare. Men jag tycker det hjälper väldigt mycket att få skriva av sig lite då och då särskilt man vet att människor i likvärdig situation läser det. Även om det man skriver ibland kanske bara är blaha, blaha.

Hej FruHoppfull,
Hittade dina andra trådar och ser att vi tänker lika.
Hittills går det fint tycker jag, känner mig rastlös, men hoppas att det släpper snart. Slut med djupdykningarna i BiBarna och det känns som ett bra beslut. Tror att att skriva här kan få mig att hålla fast vid beslutet.

:)!

Hej Rallan!
Vad kul, då kan vi följas åt! Jag har varit nykter i fem dagar idag. Jag har framförallt druckit mycket på helger och ledigheter, men har under sommaren djupdykt ner i BiB:arna. Jag har också satt 90 dagar som en första målsättning.

Hur går det för dig, några besvär än så länge?

Du har såklart rätt. Jag är ju som sagt inte främmande för att be om hjälp och är en stor förespråkare för att normalisera och prata om allt som fortfarande förknippas med skam och skuld. Jag menar inte att jag har kontrollen på något annat vis än att jag känner att jag inte kommer att behöva medicin eller samtalsstöd för att sluta dricka. Jag vill helt enkelt inte dra igång en sådan apparat "av misstag" ifall jag råkar på en läkare som är för kategorisk. Men som du så klokt påpekar; jag behöver ju inte stå med mössan i hand och säga "tack goa' herrn'" framför läkaren, jag är ju fri att välja och byta. Bra synpunkt. Jag vill ha svart på vitt hur min kropp mår och veta vad jag behöver göra för att på bästa sätt rå om min kropp framåt, förutom att sluta hälla i mig massa vin i tid och otid. Tack för att ni lugnar mig i mina nojor, jag ska snart lyfta luren och boka tid. Any day now :).

Jag har satt som första "mål" att inte dricka på 90 dagar. Jag vet inte hur jag kommer att se på alkohol när dessa dagar har passerat men min målsättning är att slå hål på min egen slentrianmässiga inställning och föreställning om att allt kul innehåller alkohol och att vardagen måste ha lite alkohol (iaf helgerna) för att det ska kännas som lite extra. Jag vill lära mig att jag kan ha lite lagom tråkigt, jag behöver inte belöna mig själv med alkohol och jag kan finna ro och lugn i det vardagliga. Jag har den senaste tiden funderat varför jag dricker egentligen. De svar jag funnit är att det är en vana, ett psykiskt beroende, som måste brytas här och nu innan det brakar ordentligt. Jag har ingen abstinens, ännu inget sug att tala om. Jag är nöjd och tillfreds, även om jag var på ett ytterst dåligt humör en sväng igår. Det kommer med all säkerhet dagar då det kommer att kännas lite trist att inte dricka rosé med kollegorna, men jag känner mig stark och lugn i att jag kommer att dricka mineralvatten vid dessa tillfällen. Dessutom ser jag redan nu fram emot att kunna klappa mig själv på axeln på väg hemåt och känna mig fruktansvärt duktig, haha!

Jag vet inte om jag är naiv, men just nu känns det som ett skönt och stabilt beslut. Jag behövde bara formulera det för mig själv. Vilket all läsning på det här forumet har hjälpt mig med. Fantastiskt!

Skönt med barnen där Kaeljo, låter som om du har gjort det enda rätta. All lycka och en fin framtid till dig och barnen nu.

Liz; du borde nog starta en egen tråd där, för det var väldigt många olika saker som bubblade upp i dig där! Välkommen till forumet i varje fall, hoppas du kan få hjälp här med att reda ut dina tankar och komma till bukt med hur du ska agera.

Det är helt rätt att läkare har anmälningsskyldighet, specifikt dessutom om det t.ex. är någon som kör taxi i sitt yrke. Rätt klokt på ett sätt kan jag tycka, visst kanske det känns lite som om läkaren "tjallar" om ens privata problem, men är man pilot t.ex. så kan jag tycka att det absolut är relevant med lite extra kontroll. Jag har själv parkerat min flyglicens (privatflyg) eftersom jag inte finner mig själv lämplig ens innan jag med säkerhet kan säga att jag är frisk och då får jag också låta Transportstyrelsen pröva det på nytt.

Däremot om man inte har ett fordonsrelaterat yrke, så ska det nog mycket till för att en sådan anmälan ska gå iväg. Det ska vara kanske om man har otroligt grava problem eller om läkaren t.ex. ser att man tar bilen till läkarbesöket och luktar sprit eller annat. I ditt fall Heatpump så hade du nog otur på ett sätt, men på ett sätt kanske man ska se det som "bra" också för trots allt har drogmissbruk och fordonsolyckor en otroligt stark koppling om man ser till de olyckor och dödsfall som faktiskt sker.

Vad gäller den sociala delen så har jag aldrig hört att någon har anmält någon som söker hjälp för alkoholmissbruk eller beroende, om övriga förhållanden är normala. Det är rentav rätt idiotiskt av en läkare att ta ett sådant beslut om en person självmant söker hjälp och vill bli frisk, eftersom det riskerar att skapa dramatik som kan förvärra missbrukssituationen. Däremot om man ser att alkoholmissbruket i sin tur verkligen leder till att barn far illa (inte bara indirekt av att se berusade föräldrar) eller om det t.ex. är LOB osv, så är det en annan femma. Men visst, det kan väl finnas gröngölingar även där.

Vad gäller hur läkaren ser på det hela så har man ju ingen skyldighet att följa en läkares ordination. Det går att välja en annan läkare eller byta vårdbolag. Sedan är läkarvård och det kanske det lilla i det stora hela. Läkaren kan kolla hälsan och kan skriva ut medicin om så önskas, både medicin som gör att man mår dåligt om man dricker och det finns medicin som minskar suget för att dricka alls eller håller nere suget så om man dricker så har man inte lust att dricka mer. Det i sin tur kommer dock kanske inte åt själva anledningen till drickandet och är inte säkert att det räcker, men det är en bra start iaf.

Det jag reagerar på Fruhoppfull är att du säger att du har kontrollen. Då tycker jag du ska bevisa det för dig själv och ta din nyktra, helnyktra, tid nu och låta kroppen din andas.
Å du, det är starkt att få erkänna sig svag ibland och att faktiskt ta hjälp. Det i sig är en styrka. Alkoholproblematik är lite pinsamt, det känns lite skämmigt, man känner sig lite löjlig sådär som "vaddå det är ju bara en dryck, klart jag kan sluta om jag vill", inte minst om man har varit med om värre saker i livet innan. Det är här detta forum är så bra. Man är inte ensam, det är sååååååååå många som skriver om samma sak, fast på olika sätt och från sina egna perspektiv. Du är inte ensam, det ÄR inte ett misslyckande att duka under och erkänna att man har ett beroende. Det är däremot en bedrift och en styrka att ta sig ur det och visa att man kan återta livet på riktigt.

Jag menar inte att jag alltså ifrågasätter alkoholberoende. Svårt att skriva snabbare än en tänker :). Jag menar mer att det är ett sådant komplext samspel av faktorer som leder till beroendet och att beroende kan se så olika ut för oss. Så, nu ska jag sluta överanalysera mitt eget inlägg.

Av erfarenheter kan man bli klok o vis, typ som Gandalf ;)
Tycker inte man ska skuldbelägga sig om man har haft ett återfall eller har druckit igen, även om det är lätt att vilja straffa sig själv lite extra hårt eller så.
Ibland kanske det känns skönt (?!) att ha haft ett återfall också. Oavsett är det nog bra att backa bandet bara lite och fundera på hur man hamnade där. Blev man bjuden? Handlade man själv? När började man planera för det? Typ alla faktorer runt omkring.

Jag tror att för oss som har blivit beroende av alkohol så handlar det inte om att sitta och stirra på boxen hemma på diskbänken och tänka "hur ska jag nu dricka lagom" eller så, utan det sker en lång kedja med händelser innan som gör att man hamnar där. Mitt sista dryckesintag nu var välplanerat. Jag ville det från ax till limpa, samtliga beslut som jag tog var medvetna och för att jag ville det. Inte ett enda beslut ifrågasatte jag eller tvekade inför. Annars vet jag att jag tidigare typ nästan har gjort en U-sväng på en väg då jag ångrat mig, satt ner foten och sagt NEJ nu ska jag vara nykter - men denna gången så hade jag inte en enda nejsägare i huvud taget i mitt huvud. Det blev min reflektion, av någon anledning så "sket jag i allt" och låste upp varenda liten spärr som jag tycker att jag hade skapat nu sedan jag registrerade mig här på forumet. Märkligt fenomen.

Klart du ska ha en skön och nykter helg! Krama lite extra på barnen och på karln kanske, njut av pigga morgnar och massor med överskottsenergi! Hoppas du får massor med sol på dig också :)

Du utstrålar själv en sådan energi, jag har läst en del av dina inlägg och håller på och tar mig igenom din tråd. Imponerande resa!

Jag vet ju att jag borde och jag vet ju att det antagligen inte kommer att hända något. Men jag är en sådan otrolig prestationsprinsessa; stark och klok och klarar-mig-själv. Inte inom alla områden i livet, jag har bett om hjälp när det rörde min psykiska hälsa och jag har bett om hjälp när det rörde annat. Men just när det kommer till alkoholen tycks det svårare att ta det där steget.

Nu kommer mina något oklara tankar (sprungna ur någon slags pretentiös introspektion):
Kanske är det för att alkohol och alkoholberoende är så omtvistat. Jag ser det personligen inte riktigt som en sjukdom, inte om jag utgår ifrån mig själv. Jag vet att alkohol ställer om nervbanor och signalsubstanser i hjärnan och att hjärnan till slut är "kidnappad". Jag vet att vissa av oss har lättare än andra att fastna i beroende och att tillståndet en till slut hamnar i (med olika fart och längs olika vägar) klassas som ett medicinskt tillstånd. Men jag vill inte hamna med en läkare som är svart-vit i tänkandet och som ger mig en etikett jag inte är bekväm med. Ja. Jag har problem med alkohol. Ja, jag har brukat alkohol på helt fel sätt i alldeles för stora mängder under en lång tid. Ja, jag har kommit att förknippa alkohol med allt som är kul i livet. Men jag har fortfarande kontrollen. Det är jag ganska övertygad om. Jag är rädd att träffa en läkare som ser mig som ett offer, som tillskriver mig egenskaper som jag inte har. En läkare, en sådan som du Heatpump tycks har träffat på; en människa utan livserfarenhet alternativt saknandes förmågan till nyansering och en förståelse för att mycket är relativt.

Det är förjäkla bra att kunna skriva här och kunna få sina tankar nedpräntade och eventuellt lästa av er andra. Jag skriver utan censur och menar absolut inte att provocera eller såra någon. Jag är övertygad om att det är en stor hjälp i processen framåt. Jag ser det jag skriver och märker hur min oro och mina farhågor blir mindre när jag läser raderna.

Tack för era ord, jag ser hur mitt eget perspektiv sätts in i något större.

YES! Va kul o höra av dig! Klart att du är stark nog. Du har bara inte kommit till den punkten ännu, där du är tillräckligt motiverad. Den dagen kommer plötsligt. Ladda på o hör av dig emellanåt så jag har koll på dig :)

Jag börjar på nytt idag!

Både aeromagnus och DryMartini. Varför är det egentligen så svårt att rakt och ärligt stå upp för att man inte dricker? Personligen såg eller ser jag nog fortfarande på det som något slags nederlag och personligt misslyckande att inte kunna hantera alkoholen på ett "normalt" sätt. Har alltid haft någon bortförklaring till varför jag inte dricker just idag. Är det så att vår omgivning är oförstående eller är det bara någonting man tror och får för sig? Är väl olika antar jag. Tror personligen att mina misslyckade försök till både nedtrappning och total nykterhet kan bero på att jag inte vågat vara ärlig mot folket runt om kring. Har nog inte velat bli dömt som han som inte klarar av att dricka. Har efter ganska många år och besvikelser nu ändå kommit fram till att det är bättre att vara rak och ärlig med min situation att hålla mig vit än att hitta ursäkter för att slippa "skammen".

Så gott att du kan se ljusglimtar! Och - jag vet hur sorgligt det är däremellan. Jag har pendlat enormt mellan sorg, lycka, oro, glädje, ångest, ensamhet, lättnad... Och det tar tid!

Vad fint att det löst sig med barnen!!! Mina barn är små, och vissa saker löser sig, och andra är kris, men det är bättre än om jag hade stannat!
Att han träffat någon annan är ju kluvet, jag blev påverkad när exet dejtar.... Men det är bu ett gott betyg till dig egentligen.... då har du ju tagit steget därifrån, och den stöttning han behöver fick han fixa på annat håll...?!

Varm kram!

Tack JagVetKänslan. Nej, jag har varit en expert på att dölja, så jag tror inte min omgivning har reagerat. Har aldrig, en enda gång hört att jag ska ta det lungt etc. Min dotter är vuxen och när hon bodde hemma hade det inte eskalerat.
Min fru är mitt största stöd.
Jag tror att jag dricker för att njuta, sol triggar alltid. Men främst för att tysta ångesten och för att somna. Som du märker klockan är ett på natten och jag har redan gjort ett insomningsförsök.
Efter helgens återfall har det gått bra och jag ser fram mot en vit helg.
Nästa vecka ska jag resa med en kompis som jag redan berättat för att jag har ett långt uppehåll.

Det låter som du kommit en bra bit på väg. Har du klarat av drygt tre veckor nu? Fantastiskt, och lycka till.

Nu så. Fredag, och jag unnar mig en alldeles egen semesterdag när de flesta andra jobbar & den har varit inplanerad sedan en tid tillbaks i min agenda. Dagen ska innebära att gå en riktig longwalk, bada, tänka, planera, ta itu med tankar och min riktning framöver. En ego-dag. NU ska det bli förändring!

Bra tycker jag. Har också funderar mycket över helger o att avstå drickande då. Känner mig mer o mer fundersam till helgdricksndet faktisk. Att vara nykter öppnar nya möjligheter. Hoppas festen blir trevlig.

Bra att du satsar på nykterhet tycker jag. Köp a-fritt till dig, eller varför inte a-fritt toll dem också? Svårt att låta bli när det är tillgängligt.

I det här forumet får väl definitionen på en duktig flicka ändå vara de som vågar erkänna när saker inte funkar. Genom att skriva ner blir ju mekanismerna tydligare och det blir lättare att förstå varför man dricker.
Du har kommit långt Soff, tycker att du ska läsa ditt inlägg om hur humöret påverkas när du inte dricker. Förstår att det är jobbigt med nära anhöriga som är sjuka och kan ärligt säga att jag förstår att du dricker för att få lugn och avslappning - jag hade säkert gjort likadant, men vi vet ju båda att det gör mer skada än nytta i långa loppet. Så kämpa på!