Senaste kommentarerna i forumet

❤

Ja, jag håller med dig Vändningen, alla behöver inte veta allt. Och samtidigt, min äldsta vän har jag känt sedan vi var 7 år o vi har daglig kontakt. Hon är den som först fått veta om allt annat som hänt i mitt liv. Hon kommer vara den första jag öppnar mig för, när jag är redo. Min andra bästa vän har jag känt i 20 år o vi har också delat allt, men har inte daglig kontakt. Båda dessa vet jag kommer att stötta fullt ut. Sedan har jag en handfull vänner som väl betecknas som nära, men där jag inte kommer berätta som det känns just nu. Resten av bekantskapen kommer aldrig veta...fast man vet ju aldrig! Kanske om jag en dag förlikar mig med hela jag, och den Sattva som faktiskt har o alltid haft beroenden av olika slag, men som kämpar för att bli frisk en gång för alla, kan jag stå för hela mig. Jag beundrar alla som stolta, raka i ryggen o så jäkla kompetenta kan stå för hela sin person. Det finns ju många såna föreläsare. Jag har ingen önskan om publik, men önskar att en dag kanske kunna ha yoga med inriktning mot olika beroenden etc, och självklart kunna säga vad mina personliga erfarenheter är... Men nu är jag långt fram i tanken. Måste ju bli frisk först och främst...

Om du går till en läkare och säger att du vill ha hjälp kommer han/hon inte ringa till socialen. Du går ju dit för att ta tag i ditt problem, visar att du menar allvar, det är väl inte dem som socialen ska kopplas in på? Våga skaffa hjälp om du känner att du behöver det, många mår så mycket bättre när de möts av stöd och får hjälp att klara det de föresatt sig. Styrkekram

Kämpa på och lycka till med nya livet så håller vi tummarna för att ditt ex ska bli frisk från spriten.

Hur går det för dig margaretavilhelmina? Jag hoppas att du kommit till insikt att såhär kan ni inte ha det och han kommer inte bättra sig om du är kvar. Antagligen kanske inte om du lämnar heller men då skyddar du dina barn i alla fall. Jag rekommenderar dig något så innerligt att lämna honom. Har själv en pappa som är alkoholist och har varit hela mitt liv. Mamma lämnade när jag var cirka 5 år gammal och det är jag så tacksam för. Jag kan inte förstå hur någon kan leva ihop med en alkoholist. Jag vet att de flesta är helt underbara och härliga människor som nyktra, det är i alla fall min pappa, men det spelar ingen roll för man ska inte utsätta sina barn för personen när de är onyktra. Jag har några hemska minnen från innan min mamma kastade ut pappa. Det är inga trevliga minnen och era barn märker vad som händer och de skäms precis lika mycket som er. Sedan blir man skadad för livet att ha en alkoholist i sin närhet. Jag tycker definitivt inte om fulla människor. Det är obehagligt när folk blir annorlunda som fulla. Jag hatar det. Jag är också på min man som inte alls har några problem med sprit att han inte ska dricka så mycket. Vill aldrig att han ska va full men det är ju faktiskt helt okej att bli full ibland om man beter sig när man är det och det gör ju de allra flesta, men jag gillar det ändå inte. Jag hatar alkohol och hur mycket det har förstört för min pappa. Jag tycker synd om honom men ändå känner jag att det är självförvållat. Det finns hjälp att få men så få väljer att ta den hjälpen.
Så till alla er som skrivit här i tråden som lever med en alkoholist: Sätt er själva främst och låt alkoholisten klara sig själv. Lämna, särskilt om ni har barn. Det blir antagligen inte bättre så försök inte leva på det hoppet utan dra. Det finns de som klarar att ta sig ur alkoholismen och det får jag hoppas att era män gör men bo inte kvar i ett sånt helvete, och ta era barn därifrån. Någon undrade hur det blir med barnen, om de ska vara varannan vecka hos fulla pappan, men det får ni förklara för försäkringskassan eller soc eller vem som bestämmer att mannen är alkoholist och att ni vill ha ensam vårdnad. Det fick min mamma men vet att det är svårare idag. Vi umgicks med pappa när han var nykter, han är periodare så ibland va han nykter i långa perioder. Men lämna aldrig era barn där om ni misstänker att han druckit. Det hände mig nån gång och det var hemskt.
Jag vet att jag är rätt hård här men jag blir så frustrerad när jag läser så mycket sorgliga berättelser. Jag har sett tillräckligt trots att jag slapp växa upp med min pappa och jag vill inte att någon ska behöva leva under samma tak som någon som super. De får klara sig själv, det är hemskt men de vill ju ändå inte ha hjälp. Antingen är de inte alkoholister eller så kan de bli nyktra själv, bla bla. Det är skitsnack alltihopa. Enda som hjälper en alkoholist är en egen vilja att sluta och förstå att det är nolltolerans som gäller. Alkoholister kan inte lära sig att dricka måttligt.
För att klargöra så träffar jag min pappa när han är nykter, jag förstår att det är svårt att lämna för jag har inte kunnat säga upp kontakten med min pappa. Men att lämna behöver ju inte betyda att ni inte kan finnas där för dem i nyktert tillstånd när de behöver stöd, men bo inte med en alkoholist bara för att de nyktra dagarna är bra. Och utsett inte era barn för en alkoholist.

Såg inte att du lämnat, men jag förstår dig. Tack för ditt bidrag här, du kändes som en varm och reko människa. All fortsatt lycka till dig Stigge!

Och bra jobbat! Keep up the good work........

Jag har någon gång gått ut i sociala medier och bara uppmanat mina vänner att ta det lite lugnt med semesterdrickandet, att tänka på hur barn uppfattar sina föräldrar när de är lite på pickalurven osv. OJ vad jag har fått många som ska försvara sitt semesterdrickande, att det minsann är legitimt att svara smålullig om dagarna, att barnen inte bryr sig osv. Det är verkligen en het potatis, liksom jag uppmanar bara folk att ta det lite piano och det är som om jag ifrågasatt hela deras existens. Det är nog bra många som är mer slavar under alkoholen än vad de själva inser.

Här, om någonstans, så behöver man inte vara duktig flicka/pojke - eller: man SKALL inte vara det. Här knådas vi tillsamman i med- och motgång. Lyfter upp varandra när någon har fallit, så gott det går. Jag tycker det är en av de stora fördelarna med forumet - man kan vara helt ärlig med allting! Jag ser ingen anledning till att man skulle "mörka" på den här sidan, då man ofta har fullt upp med att "mörka" ute i den vanliga världen. /Anders

Hej
Jaa... Var ska man börja...?
Just nu har min sambo sovit ett par dagar hos sin pappa för jag orkade verkligen inte se honom efter 4 dagars supande. Har 2 barn på 9 och 15 år. Vi har varit tillsammans i ca 20 år nu. Han har alltid haft problem med alkoholen tycker jag, alltid blivit fullast och jag har fått ta hand om honom och alltid skämmas el åka hem från någon fest pga att han redan blivit kanonfull när andra har som mest roligt...
De är de här senaste åren, då kan han ej sluta när han väl börjat...
Klarar ej att vara bakfull , får så ont i huvet, ångest mm så han måste bara dricka. Kan vara lugnt i perioder men som sagt nu var det fre tom måndag han drack sist.
Går runt här hemma som en jäkla ja vet inte vad, vinglar runt, spiller ner sig, vet inte vad han pratar om, beter sig som en treåring, sitter o dreglar i sig maten..
Efter ett par dagar blir man så äcklad av honom, förbannad, besviken, ledsen... Samtidigt som jag tycker så otroligt synd om honom..
Och han vet att han har problem, han har gått hos psykolog, både ätit antabus o ett par andra som man kan dricka på men inte för mkt för då blir han illamående o tillslut spyr.
Jag har sagt hundra ggr att det får vara sista gången det här händer men sen är ja så jäkla mesig efter ett par dar när allt lagt sig igen, så bara vardagen rullar på. Blir så ARG på mig själv, har inte barnen sett nog nu !!
Det här händer igen pga att allt eftersom tiden går så tycker han att han kan hoppa över en tabl el ta en senare men nä så fort han slarvar så går det åt helvete direkt !!
Vet inte vad ja ska göra. Har aldrig slängt ut han såhär som denna gången.. Vill flytta till mitt eget men samtidigt inte, vad är bäst ? Tusen tankar i huvet... Orkar jag ens, hemma sjukskriven, vet inte hur det blir med jobb, ont i kroppen..
Pust...
Idag kommer han hem igen efter jobbet... Vet inte vad jag ska säga.. Han kan inte leva utan mig o har levt i ett helvete de här dagarna utan oss säger han, han förstår inte varför han gör såhär.
Jag förstår , verkligen förstår att han inte har nåt att säga till om när han väl börjat dricka, för då är det nåt annat som styr... Men han har ju fått hjälp genom de här tabl, men han tar ju inte dom alltid, och DÅ gör han ju ett nyktert val ! Eller ?
Älskar honom men vet inte om ja orkar eller ens vill längre....
Så tänker jag tillbaka på allt som har varit, har väl säkert glömt hälften och undrar hur fasiken jag har stått ut så här länge ?? Känner mig bara kvävd..
Han är bra när han är nykter, hjälpsam, omtänksam mm men ja vet inte om det hjälper längre :(

... ska jag skriva här inne att jag druckit igen? "Alla andra verkar ju så duktiga och inte har problem att stå emot" osv... men så tänkte jag att jag är ju här av en anledning och här om något kan jag faktiskt vara ärlig, inte minst då många också känner igen sig i sina egna kamper. Drack du mycket eller litet? ensam eller ihop med andra? Införskaffade du alkohol eller hamnade du någonstans där det fanns tillgängligt?

Känner igen så mycket i det du skriver, är så galet likt mitt eget liv i flera avseenden.

Hoppas allt är bra med dig! Känns som att det var ett tag sen jag läste någon klok kommentar från dig:-)

Jag har inte heller berättat för mina vänner om mitt alkoholproblem. Bara en vän och med tanke på hur hon reagerade så törs jag inte berätta för någon annan. Frivårdsinspektören förstod mig när jag berättade och sa att alla behöver faktiskt inte veta allt heller. Det jag menar är att man kan nyttja ens vänner ändå när det är som svårast, även om de inte vet ens mörka hemlighet.

Det är ett skönt nick du valt. Ger en positiv boost till forumet överlag!

Vet inte hur många kvällar jag velat träna, men där viljan att dricka har varit större... och flytande kalorier i form av vin är exceptionellt bra om man vill lägga på sig bukfetma mm snabbt. Kallas inte ölmage för intet... det sköna är att precis som med mycket annat i livet så går det också att åtgärda relativt "enkelt", även om det kan ta lite tid. Blir man kvitt alkoholen först och främst så har man skapat riktigt goda förutsättningar för att komma i balans vad gäller sin hälsa överlag.

Grattis!!

...att en stor del av njutningen ligger där, i den nästan outsinliga mängden liksom. Jag är nog en "allt-eller-inget människa" i mångt och mycket :). Läste i din tråd att du är väldigt aktiv, önskar att jag kunde omvandla lite av min slapphet till löplust igen. Jag gillar ju att löpträna, varför är jag nu överviktig och i dålig form? Livet och vinet kom emellan och jag lät det.

Du har säkert helt legitima och personliga anledningar till att du vill ta bort dig och din profil. Full respekt för det! Ville bara säga att det vore tråkigt om du försvann. Tror att många läser din tråd och är hjälpt av den. Om du inte skriver själv så halkar den ju längre ner med tiden. Kanske vill du själv någon gång gå tillbaks och läsa? Bara en tanke. Gör som du vill, men det vore tråkigt om alla dina skrivna klokheter skulle försvinna ut i världsrymden /Anders

Härligt med 10 dagar!

Kände igen mig i en del i din trådstart, jag undrar hur en del reagerar när jag säger "nej tack" till vin när den dagen kommer. Jag som alltid brukar göra en stor affär av hur gärna jag vill dricka vin, hur peppad jag är på AW/kräftskiva/middag/supa-skallen-i-bitar-nu-kör-vi-in-i-dimman osv. Jag tänker nog säga som det är om någon undrar: jag har druckit så mycket under en period (oj, 15 år) att jag nu låter min kropp vila och återhämta sig. Det är ju sant. Så definierar jag också mitt problem för mig själv, faktiskt. Jag har kommit att förknippa alkohol med kul, lugn, avslappning, kravlöshet och vardagsflykt. Dags att lära om. Alkoholen definierar inte på långa vägar vem jag är.

Känner också igen en längtan efter tystnad i huvudet.

Men du, bra jobbat som sagt!

Vi som befinner oss i den situationen du beskriver har en tuff utmaning framför oss. Det vi nog måste måla upp är bilden av hur glada och lyckliga både vi själva och människorna i vår närhet blir då vi lyckas. För lyckas ska vi ju hur tufft det än kommer att bli. Vi vill och vi kan!! Eller hur?

10 dagar. Gått fint. Men idag är det jobbigt. Allt känns trist och jag börjar längta till mitt mysiga "rum", där jag kan vara för mig själv en stund. Där allt är tyst och stilla, när det äntligen slutar surra i huvudet och tankarna inte rör sig fortare än att man hinner tänka på dem på riktigt en i taget.

Men (!), NEJ! Glöm, jag tänker inte!!

Usch, känns så sjukt onödigt att det här skall behöva vara så jobbigt och ta så mycket kraft och energi.

Så tråkigt att höra att du stannar pga ekonomin, men det är väl det han vet också att du knappt har möjlighet att klara dig själv så då har han sin hjälpreda som kan "hjälpa" honom i sitt missbruk. Jag skriver hjälpa för det blir ofta så att finns det någon som städar upp och håller ordning på övriga livet så kan också alkoholisten fortsätta med sitt drickande utan att bli avslöjad utåt sett.
Jag är inte säker på att det hade hjälpt om du lämnat men jag tror det är ännu mindre chans att han slutar dricka nu när du är kvar. Det är ju samma historia om och om igen när man läser din tråd. Han förlorar ju ingenting på att dricka när du är kvar så varför ska han då sluta. Sedan är det ju inte alls nån säkerhet på att han kommer sluta ifall du verkligen sticker. Men jag tänker att eftersom han inte alltid druckit så är han kanske inte för långt ner i skiten än, men just nu verkar han bara vara på väg nerför.
Finns det verkligen ingen möjlighet att du kan ha en egen lägenhet? Att ni kan vara särbo? Om ni fortfarande är gifta så får ni ju bara dela på den kostnaden också. Jag tycker du ska snacka med honom när han är spiknykter och säga att jag kan inte bo här mer med hans beteende. Att du vill testa att bo någon annanstans. Du säger att ni har gemensamt ansvar, men jag tycker mest som att det låter som att du tar ansvar för honom, han visar inget ansvar för dig. Hus och stuga är ändå bara materiella saker, det finns inget måste som säger att ni ska ha det kvar. Det är han och inte du som förstört för er. Du skriver att ni behöver varandra, men det är han som behöver dig, och du håller dig fast vid hans gamla jag, det är den personen du vill ha och behöver. Men som det är nu så finns den personen inte längre kvar.
Det låter lite som att det är viktigare för dig att ha kvar ert gamla liv än att du faktiskt ska må bra. Men han har tyvärr supit bort ert gamla liv. Det finns inte kvar och om du inte gör en förändring så kommer du bara må sämre och sämre av hans drickande. Kan du inte testa att bo hos era barn ett tag eller på ert sommarställe? Säga att nu sticker jag och du måste bevisa att du vill sluta dricka och välja familjen först. Jag tror också att du kan flytta och skilja dig och allting med din pension men självklart kommer livet bli mer knapert och så men är det inte värt det att slippa bo med en alkoholist. Jag kan inte ens föreställa mig att jag skulle bo med min pappa och se honom fördärva allt för sig själv. Jag hade gått under.
Jag önskar att du får insikt nog att du måste rädda dig själv, och så hoppas jag såklart att din man får insikt nog att sluta supa. Men snälla du, läs igenom denna tråd så inser du nog att du gett tillräckligt många chanser. Det är dags att aktivt göra något nu och jag tror det viktigaste är att rädda sig själv.

Alkoholism gör mig så förbannad och ledsen och utmattad. Jag har så svårt att själv förstå att det kan bli så illa. Att de i nyktert tillstånd bestämmer sig för att dricka trots att de vet hur mkt det sårar andra men även hur dåligt de själva mår med bakfylla, ångest mm. Men valet är alltid alkoholistens själv, vi runt omkring kan inte göra någonting. Jag har så många gånger testat att om jag hör av mig hela tiden, hittar på saker hela tiden så ska min pappa va lyckligare och aldrig välja spriten, men blir besviken så ofta att jag nu knappt nånsin tror på bättring. Om du läser om alkoholism så står det tydligt att det går inte att bota, enda sättet är total avhållsamhet=nykterhet, man kan inte lära sig att dricka kontrollerat om man är alkoholist, så att din man ska på nån behandling för att lära sig det är ju bara så sjukt. Finns det ens nån sån behandling. Att han sedan snackar om att varför får han inte dricka mellanöl bla bla det är också skitsnack. Hans enda räddning är att förstå att han inte tål sprit och aldrig kommer att kunna dricka alls om han vill ha sitt liv tillbaka. Tills han inser det, om han gör det, så håll dig därifrån. Flytta och försök att inte kontrollera honom och hur det går. Han kan höra av sig när han är nykter men vägra prata med honom och träffa honom om han dricker. Också får vi hoppas att han inser att han måste sluta dricka helt.

Hej "Alla dessa dagar". Har inte varit inne på sajten på ett tag förrän i går kväll då jag av en händelse var nyfiken på att följa trådar i forumet och läsa hur det har gått för er. Så många tappra, starka själar det finns i forumet! Grymt imponerad! Varför är inte jag stark nog, varför skjuter jag upp det? Det klassiska "tar det där sen". I övrigt så målinriktad i allt annat... Det kanske är dags att ta tag i fajten en gång för alla och som du säger, finna andra glädjeämnen vilket jag också skulle behöva, nåt spännande, nåt nytt. Chapter 2.

Önskar även ta bort mitt konto. Går det?