Senaste kommentarerna i forumet

Du gör stora framsteg som har tagit dig så långt att du har varit till kvinnohuset. Du är på rätt väg nu så börja inte tvivla på dig själv! Du skriver att det är som det inte har hänt men det vet du ju att det har gjort och under lång tid! Men jag vet själv hur det är om det har varit lugnt ett tag så känner man att jag har nog förstorat upp allting , det kanske inte är så faligt ändå! Så på ett sätt är det bättre när det är dåligt hela tiden för då får man inte sådana där tankar och börjar tvivla på sig själv. Stå på dig nu! Jag håller tummarna för att du lyckas! Styrkekramar

att du kan en hel del om saker.

Du är väl ett typexempel på det som jag läste om bara för några dagar sedan, att man kan bli beroende av en drog, sluta med den, skutta vidare till nästa drog, fimpa den etc. Det handlade om dopamin tror jag, det jag läste om. Kroppens eget belöningsgodis. Jag läste den för att den handlade mycket om kolhydrater, min son är nämligen höggradigt beroende av kolhydrater.

För en del människor är kolhydrater lika beroendeframkallande som alkohol eller heroin, och om man har ett beroende är det inte ovanligt att man ersätter det med ett annat beroende, beroende på att kroppen måste göra om/ bygga om dopamin- receptorerna för att kunna hantera den högre mängd dopamin som behövs för att känna tillfredsställelse, det funkar ju likadant som mängden alkohol till exempel, man måste ju dricka gradvis mer och mer alkohol för att få samma fyllnadsgrad, det måste till mer och mer dopamin också för att få samma lyckokänsla.

Äsch, nu MÅSTE jag gå och lägga mej, jag gör tyvärr samma med forumet som jag gör med en bra bok - jag sträckläser tills boken tar slut - forumet tar aldrig slut... :-)

Ta hand om dej!
MB

som man tycker om är som balsam för själen!

/MB

som så att man är livrädd för att släppa sin airbag, man vet ju vad man har, men inte vad man får. Man har ju vant sej vid livet såsom det ter sej med glaset i näven, man vet att man mår på ett visst sätt. Skillnaden är väl att man om man krökat några år inte kommer ihåg hur man mådde INNAN man började på allvar. Om man kunde snabbspola tillbaka livet till innan drickandet börjar och kolla hur man mådde då, så tror jag man snabbt hade märkt skillnaden, man blir trött, har en dov huvudvärk och "bomull i huvudet", okoncentrerad och allmänt i sämre skick av att dricka för mycket under lång tid, men förfallet kommer ju inte över en dag. Hade man plötsligt vaknat en morgon och mått såhär hade man sökt läkare kvickt som tusan.

Att ha sökt sej hit är en bra början, fröet är sått.
/MB

...det var ingen rolig läsning. Förstår om du är upprörd och ledsen.

Pröva att ta all skuld, skam och ilska och rikta den mot det som ju faktiskt är orsaken till ditt problem - alkoholen. Det är ju DEN som gör att du faller igenom, hade inte alkoholen funnits, hade du inte haft problem. Lägg ilskan där den ska vara. Skammen likaså, för ska du orka ta tag i detta måste du må hyfsat själv, och det gör du inte om du slår dej själv i huvudet och tycker att du är en helt bedrövligt dålig människa som inget klarar. Du fixar det, men bara om du själv tror på det.

Jättekram och ett stort plåster till själen får du av mej!
/MB

tanken som kommer flygande "nu vill jag ha en kall öl" är så jobbig. Ofta kommer den i racerfart och kör hål i huvudet på en.

Det är nog därför jag hänger kvar här...

Simma lugnt eller så. :-)

Kram!
/MB

lämpade att komma med förslag på hur man blir normal- drickare - jag är ju själv ett slående exempel på att det inte går. Hade jag backat i din ålder KANSKE jag hade klarat det, men det kan jag inte svära på. Vill minnas (trots att det är tjugofem år sedan) att det även på min tid var raka rör och full som fan som gällde, mesdrickare kan stanna hemma hos mamma.

Vad jag skulle ge dej för råd om jag tänker efter hur jag själv hade det, hur min dotter nu ska hantera det, så säger jag såhär: minst tre månader spik nykter, där du som jag sagt till min dotter lär dej att ha kul ute och med kompisar utan sprit. Om man inte vet hur man gör det, så kan det vara oerhört jobbigt. Det var enda sättet för mej att få igenom alkoholförbud för min dotter, jag ville att hon skulle kunna vara ute och dansa, käka, fika, på fest och så vidare nykter innan hon börjar dricka så att hon VET att det går alldeles utmärkt att ha kul utan alkohol.

När du greppat det, och inte saknar det, då kan du kanske ta ETT glas eller EN öl. Men vad vet jag? Jag är en för tillfället nykter alkis, en alkis som jobbat sej till sin sjukdom under många år, så jag kanske inte är rätt person.

Ha det gott!
/MB

Efter att jag nu skrivit först en gång ett tämligen långt inlägg och det raderades ut med endast två rader återstående och sen skrev jag om det ungefär likadant. Också borta! Så Adde min vän, det kanske är en bild av sånt som gått förlorat och inte kan repareras direkt! Hälsar dig i alla fall så gott Adde och God Natt. Gör nytt föröka en annan gång.
En sak i alla fall... det där med vårt möte. För mig var och kändes som så att efter allt ni skrivit och delat med varandra här på Forumet under lång tid, så förkroppsligades, materialiserades allt det plötsligt i en fysiskt levande person där ute i solskenet. Så självklart, att omsluta och veta att man mött på riktigt det man på olika sätt skapat en inre bild av. Det är så fint och äkta, det är ögonblicket bortom orden. Jag både fattade, kände och unnade er det mötet. Lev väl, vi ser till att finnas kvar för egen del och om så önskas, även för andra ute i Kampen värld. KRAM till dig Adde /Mullemannen.

till dig Adde! Nejdå, inte kramade du mig för mycket när vi träffades... men hur var det riktig med Mt!!! Skrattar gott för mig själv. Ser framför mig hur det plötsligt stod en vilt främmande mansperson där ute i solskenet vid vår bil och inte vara tilltalade min fru utan direkt bara ramlade ni i armarna på varandra!

... och bugar djupt inför välkomnandet MB! Välkommen som Legenden värderar jag högt, tänker hur det skulle vara att bli benämnd Vålnaden istället... :-)))
Sorry, kunde ju inte låta bli att kommentera dig så här, det var Du som började! *skrattar för mig själv* Tänk så kul man har som nykter! Det ÄR faktiskt så att man kan ha glädje och mycket humör med i vårt stora och gemensamma arbete med nykterheten.
Jo, MB, jag är tillbaka här och ämnar förbli det också framöver, på sätt eller annat. Det är otroligt viktigt med gemenskap som skapas under inflytandet av strävan till ett så nyktert liv som möjligt, så besvärsfritt som möjligt. Då min vän, behöver vi varandra så mycket. Jag tror faktiskt att det är helt avgörande för de flesta av oss att verkligen bjuda på oss själva, för egen skull men inte minst för igenkänningsfaktorn för andra. Det är som att komma in i finrummet med dyblöta skör och inte riktigt veta hur, var och om man vågar ta ett steg till. Jag menar som nynykter, men siddu, det kan plötslig inträffa helt oförberett också! Då gäller, som någon skrev här, att inte sänka garden. Sanningen är att det verkligen inte bara den som önskar sig ett nyktert liv som påverkas. Vi behöver varandra, behöver veta att andra fattar hur man försöker beskriva att man har det och försöker göra. Andra som VET av egen erfarenhet att det minst av allt bara är att huxflux sluta. Samtidigt kunna se att DET GÅR, en dag i taget.
Vet du MB, jag blev så glad när Fia skrev och hälsade, Adde den rackarn (han ska få svar på kramandet...) skrev och hälsade mig välkommen och nu när du gjorde det också. Det är sånt som betyder.
Jagajaja... nu raderade jag visst bort en del av det jag skrev, som jag bara skulle korrigera lite. Men så här var det, nu smyger natten sig på mig och vill sluta mig i sin famn, det tar jag gärna mot med goda känslor och hälsar dig och andra så gott! Lovar att finnas kvar och dela med mig och med er. Kram från Mm (alias Legenden...) hihihi. God Natt!

Åh va jag känner igen det där med att dricka ur en kaffekopp! Så vidrigt med allt smusslande! Mina barn är stora så dom kände ju lukten av vin ändå.. usch va den meningen tog, just ordet kaffekopp.. Lycka till med allt, kram..

Är också stolt över mitt uppehåll so far. Samtidigt är jag lite förundrad över utvecklingen. Å ena sidan tycker jag att det känns som om man varit nykter mycket längre än en dryg vecka. Tiden har gått långsamt. Det är helt enkelt TRIST att inte dricka. Var lixom dagens höjdpunkt att hälla upp det där glaset vin när man kom hem från jobbet. Å andra sidan har jag ännu inte upplevt några direkta abstinensbesvär. Trodde de skulle komma direkt, precis som när jag slutade med nikotin. Men icke sa Nicke. Men märker dock att frånvaron av fysiska syntom stressar mig. Jag tänker mycket på det, känner efter och oroar mig för vad som ska komma- och när. Kanske slår det till i natt eller på jobbet i morgon under min stora presentation? Eller kanske blir det inte något mer än så här? Kanske blir utmaningen "bara" att stå emot den där lilla rösten som just nu försöker övertala mig att testa normaldrickande när den första vita månaden är över. (Fö är det en tanke som slagit mig ca 10 gånger idag...) Är dylika tankar att klassa som psykisk abstinens? Eller överanalyserar jag som vanligt? Vad spelar det eg för roll egentligen vilken etikett man sätter på sina tankar och känslor...Oj vilket kvällssvammel det blev idag...

Lexi: låter klokt att prioritera jobb och mysig promenader med valpen. Promenader är väl dessutom, tillsammans med simning, typ den bästa motionen som finns. Organiserad träning mycket överskattat enligt min mening även om min viktuppgång den sista tiden (6 kg sedan nikotinstopp 1 nov) gör att jag måste försöka pallra mig i väg. Om man bara kunde hitta på någon KUL träningsform, suck. På lördag ska jag testa zumba.

Sov gott alla ni fina!

Åhh fick tårar när jag läste.. lilla hjärtat.. Ta detta på allvar!! Läs vad m-m skriver o gör så! Men stanna kvar här o läs andras berättelser, du är inte ensam! Va rädd om dig!

Jag har det bra! Pratade precis med min särbo som jag besöker varannan helg att det blir ingen alkohol i helgen, han sa ok bara god mat o sex då alltså? Ja precis sa jag:) Ska prata lite mer med honom i helgen han vet en del men inte allt. Jag är en person som gärna kryper in i ett hörn o slickar mina sår själv för att prata om det senare när det inte gör så ont. Tänkte faktiskt skriva ett lite längre inlägg om mig själv idag. Jag har vad som kallas en missbrukarpersonlighet, har missbrukat pengar, sex, droger och alkohol sen jag va i sena tonåren. Fast jag har varit ifrån skiten i långa perioder, har varit gift, har två underbara barn (jag har dom o tacka för mycket utan att dom vet om det!) Och ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte fattat vidden av mina problem förren rättså nyligen. I tidiga tjugoårsåldern blev det en del amfetamin och hasch sen höll jag uppe i många år o trodde att allt va historia. Jag va otrogen mot min man, skiljde mig (har aldrig varit trogen i något förhållande) träffade en kille som rökte lite maja och tog lite extasy, det gjorde jag med, jag gick in i väggen o var sjukskriven i 5 år. Tog dock ingenting när jag hade barnen. De tyngre drogerna var aldrig något för mig mer än när det va fest däremot gillade jag att röka hasch. Fick diagnosen Borderline när jag var 25 och det rätade ut en del frågetecken men jag har oxå haft glädje av min diagnos, jag är ju den jag är, måste liksom bara lära mig nån gång vad jag triggas av! Fick tillslut ett jobb o samtidigt träffade jag en man som slog mig o blåste mig på pengar MEN oj va jag har lärt mig!! Tillbaka till mitt missbruk: Slutade röka hasch i ett år, fick smaka några bloss efter ett år o PANG så va jag tillbaka! Det var första gången jag förstog att drogerna har betydligt större makt över mig än va jag trodde. Jag slutade igen efter ett tag o då va jag uppe i större konsumtion än va jag va när jag slutade första gången. Det som hände var att jag bara bytte drog, alkoholen gjorde sitt intåg på ett mer destruktivt sätt än innan, jag kom på rätt tidigt att jag drack i samma mönster som jag rökte. O nu har jag druckit på tok för mycket o på tok för ofta i ca två år o vill/måste lära mig att leva utan rus. Jag gillar mig själv nykter o är stolt över min historia, att jag klarade av att resa mig efter en lång sjukskrivning, men jag gillar INTE den jag är på väg o bli pga alkoholen! Förlåt om jag är otydlig o "hoppig" i min historia, hoppas att ni förstår kontentan iallafall. Åhh va jag är glad att jag har ER alla här, kram på er <3

Det låter absolut som att du behöver hjälp och stöd för att bryta ditt dryckesmönster. Om du går i skolan kan du prata med din skolsköterska (eller någon lärare eller annan vuxen som du har förtroende för) om vart du kan vända dig. Annars kan du söka på nätet efter beroendemottagningen i din kommun, dit kan du gå för att få hjälp och stöttning.

Vad det beror på att det blivit som det gjort med drickandet är ju svårt att veta så här, men faktum är ju att alkohol är beroendeframkallande både fysiskt och psykiskt och dricker man mycket och ofta så kommer man att utveckla ett beroende.

Jag hoppas verkligen att du söker hjälp på något sätt och att det går bra för dig. Skriv gärna igen!

/m

MB och ni som tittat in på min tråd. Ja, 2014 ska bli ett bra år, utan alkohol. Var på en fantastiskt konsert i kväll, det är sinnesförändrade upplevelse på riktigt.
ha de
Fenix

Heja dig var du är duktig som tar tag i vindrickandet! Är själv ganska ny här på forumet och det låter lite som vi också kan ha liknande historia (verkar vara många här som har det). Tex har jag också haft ett tryck på höger sida under revbenen ibland. Gjorde mig Tokrädd. Samtidigt har ingen läkare kommenterat mina levervärden, så jag antar att de är OK. Efter bara någon dags uppehåll så brukar det onda i sidan också försvinna.

Hoppas det gått bra med dig och du mår bättre?
Tycker du ska gå och ta dina leverprover och kanske tom berätta om dina problem så kan du få ordentlig hjälp?

Styrka till dig!

Känner igen mig precis i det du beskriver. Och bara vin här med, förstår heller inte varför?
Jag är heller inte speciellt aktiv här för att jag helt enkelt inte klarat av att ta steget fullt ut, fruktar tomheten, tristessen och rastlösheten som kommer, att genomlida och uthärda vardagen utan airbag (läs bag-in-box).
Kan heller inte klaga över någonting i mitt liv, jag har allt man kan önska sig!

Förvisso har jag halverat mitt alkoholintag det senaste året/halvåret, så det går iaf åt rätt håll och jag mår bättre, dvs är mer sällan bakfull och det där klassiska 'kl 04.00-ångest' uppvaknandet sker inte så ofta längre!

Det där diffusa trycket på höger sida har jag också haft i perioder, konstigt nog så är alla mina värden perfekta!? Levern är ett
starkt organ som klarar väldigt mycket men när den väl tar slut så tar allt slut :( Kanske borde du gå och kolla?

Häng kvar här och läs om inte annat! Och du, var inte hård och elak mot dig själv, din resa har precis börjat! Och vem har sagt att vägen mot nykterhet skall vara spikrak? Det tog dig 5 år att ta dig dit du är idag, hjärnan behöver tid att omgruppera sina resurser helt enkelt så du kan hitta den rätta motivationen ;)

Jag hejjar på dig!

Tack för svar Eken. Jo, jag har prövat antabus men mådde inte bra av dem. Det stämmer att jag kämpat länge och "slarvat" med AA-möten. Jag får nu ta till alla medel som finns och det inkluderar att "gå tillbaks" till AA men också att vara betydligt mer aktiv på forumet och läsa min bedrövliga historia för att påminna mig själv om hur illa det står till/Tjalle

Att läsa tycker jag egentligen fungerar ganska bra. Det är rutan man skriver inläggen i som är alltför bred för att rymmas på displayen. Har oxå Nokia (nyare modell). Kanske där felet är? :)

Eller något som Magnus kan åtgärda?

Oj, du fick verkligen i dig mycket på kort tid då om du blev så redlös.
Vet att du kämpat länge och minns bl.a inlägg då du var på AA första gången. Såg verkligen upp till hur du kämpade den perioden. Antabus, har du prövat det? Kan inte det vara något som hindrar dig om infallen att dricka dyker upp så snabbt?
Kanske detta som behövdes. Ett minne för att komma ihåg och som du t.o.m. kan vara tacksam för så småningom..

Hej MB och alla ni andra. Jag vet inte om jag har mått sämre i hela mitt liv än idag. Världen slogs i spillror igår. Jag var ute och flög igår med min fru (inte på semester utan det är (var?) tänkt i övermorgon.

Väl framme på flygplatsen i alldeles för god tid hamnade jag i loungen. Där är fri tillgång till alkohol och igår bara brast alltihopa. Började hinka vitt vin från tappkran, gick över på rött och har ingen aning om hur många glas jag fick i mig och som vanligt gick det med blixtens hastighet. Jag blev inte bara full utan snarare redlös. Jag släpptes inte på, på planet. Min fru åkte själv. Någonstans just före detta ögonblick svartnar allt och det är bara ett stort svart hål.

Vet att jag en stund senare ramlar pladask på golvet och har sönder glasögonen och blöder i panna och vid sidan av ögat. Nästa minne är att jag vaknar till inne hos en läkare på flygplatsen. Ca fem timmar senare sätts jag på sista planet hem med två vakter som följer mig in på planet.

Ni kan bara ana hur jag mår idag. Vad är det jag har utsatt min fru för?? Ingen människa ska behöva gå igenom det jag gjorde henne och hur många andra tillfällen har det inte varit där oerhört pinsamma situationer uppkommit. Jag vet inte om hon kommer att gå ifrån mig efter detta,jag antar att det vore konstigt om hon inte gjorde det.

Semestern i övermorgon har vi inte med ett ord berört. Ångesten jag har just nu är obeskrivbar. Jag är så fruktansvärt fylld av skuld och skam. Jag föraktar mig själv något så oerhört. Jag har kämpat mot alkoholen i så herrans många år. Oavsett vad som händer i mitt privatliv efter detta kan jag aldrig någonsin mer ta så mycket som en lättöl. Hade jag inte blivit stoppad av vakterna igår hade jag supit ihjäl mig. Jag har inga som helst spärrar längre. Det har eskalerat och jag blir som en helt annan människa när jag dricker. En väldigt tragisk figur. Så långt bort från den person jag är när jag inte dricker. Jag kan inte förstå att det är jag som har ställt till allt detta. Jag är inte riktigt säker på var jag ska hämta kraften att kunna fortsätta mitt liv. Däremot så kände jag att jag helt enkelt var tvungen att skriva ned detta på forumet. Det bara måste ut. Jag hoppas med er hjälp kunna få fason på mitt resterande liv och också gottgöra alla de människor som jag gjort illa. Jag vet inte var jag ska börja men detta forum kommer att vara en viktig del.

Ursäkta ett långt och rörigt inlägg från en förtvivlad
Tjalle

Tack!!

Vilka Fantastiska människor ni är!!

Och JA... alkoholen ÄR nog, eller nej den ÄR min avslappningsmetod. Det enda jag kan "ta till" även när barnen är vakna... sen orkar jag inget mer och livet känns meningslöst... trots att jag faktiskt har allt och möjligheter som inte är alla förunnat ens.

Jag vet inte om jag vågar skriva här mer, kanske ska hålla mig till att läsa. Jag klarade mig inte längre än att jag sitter med ett glas vin igen, jag har halverat (nästan iallafall) intaget denna vecka som gått men jag vet inte hur jag ska hantera raslösheten och känslan av "ensamhet"? Att inte kunna sova, svettas om nätterna, ligga vaken och vara mörkrädd...

Jag tror att jag dövar mina känslor med vinet dessutom, inte ens spriten fungerar där, bara vin, undrar varför. Det känns som jag inte kan vara glad utan vinet, att jag inte orkar... att livet blir så... stort? Vilket bladder... flåt...

jag tycker det låter som du är smart och att det går bra för dig.

du klarar det.