Senaste kommentarerna i forumet

Även de "brutala" frågorna är direkt nödvändiga och jag tror inte det finns ens den minsta risk att du med din omfamnande värme skulle uppfattas som brutal! Jag tänker att det är just här på forumet där vi alla sitter i samma båt, några i fören och andra längre akterut, som dessa frågor kan ställas utan att alla försvarsmekanismer slår till. Om en utomstående bekant skulle ställa dem skulle jag förmodligen försöka släta över och försvara. Men här är vi "nakna" allihop inför varandra. Vi vet att de andra här ser igenom våra murar och skynken. Lite som när nyktra alkoholister ser igenom aktiva alkoholisters försök att manipulera. Det är ingen idé. Vi skriver inte här för att få hjälp att upprätthålla fasaden utan för att få hjälp och stöd att förändra vår situation.

Jag önskar också mer kunskapsspridning om beroende och medberoende. Jag själv gjorde många sökningar innan jag hittade hit. Blir så illa berörd av all TV-reklam om spel och alkohol! Varför?? Dessa varor säljer sig själva ändå! Jag försöker tipsa om dessa sidor till en del av mina patienter och deras föräldrar där det är uttalat att det förekommer. Vill göra mer! Det är så oerhört många barn och vuxna som är drabbade. Jag är glad över att just DU finns här, precis som Lilleskutt, Flygcert, Izzy och alla andra som generöst delar med sig av sina tankar, känslor och upplevelser. Som vågar ställa de jobbiga frågorna, som kan göra det utan att uppfattas som kritiska eftersom frågan är lika mycket ställd till den egna spegelbilden. Den dömer inte. Den är ställd av omtanke, respekt och den är trovärdig.

Tack, Konstnären, för din input och kommentar. Stor respekt för dina tre månader, drygt. Känns som en eon av tid i mitt läge. Jag vet att ni är många där ute som läser inläggen men som, av olika anledningar, inte vill eller orka kommentera. Men när man mår som jag gör nu, känns det extra gott med peppning och trösterika ord. När det sedan kommer till själva grovarbetet kan ingen annan än jag själv utföra detta. Det finns små, små ljusglimtar. Jag har under de senaste tio åren haft två eller tre längre vita perioder. Det jag drar mig till minnes är då hur bra jag mådde. Aldrig något dåligt samvete, förstorade inga problem, ingen ångest (vad jag kan påminna mig), gladare, vänligare och tålmodigare mot mina nära och kära, men även behagligare i umgänget med utomstående.

Jag betraktar mig själv som en någorlunda klok person som brukar fatta OK beslut. Hur kan man då, efter så många år, trilla i samma fälla gång efter gång, efter gång. Varför kan man inte handla rationellt, logiskt och se tillbaka på hur A ställt till det under så många år. Jag har egentligen inget svar. Kanske att alkoholen figurerar i så många socialt accepterade sammanhang. Så fort vi talar om helg, semester, kalas e dyl är det självklart för de flesta att alkoholen ska flöda. Jag inser ju hur många som inte har problem med alkohol. Ser det mer som en smakförhöjare. Kan njuta av ett par glas vin men sedan är det stopp. Jag har trott så många gånger att jag kan "träna mig" fram till ett liknande beteende, att dricka socialt. Faktum är att jag kan hålla på att försöka med detta meningslösa försök hur många gånger som helst. Det kommer inte att fungera.

Att fullständigt kapitulera och acceptera att jag bara inte kan dricka är lättare sagt än gjort. Jag har inga problem med att tala om för andra att jag är alkoholist men det innebär inte att jag slutar dricka för det. Jag har också insett att jag omöjligen kan vinna denna kamp ensam. Jag har prövat AA (med blandad erfarenhet). Tror att det fungerar alldeles utmärkt för många men inte för alla. Dock känner jag att detta forum passar mig. Ska bara sluta sticka huvudet i sanden. Många gånger har jag varit inne på forumet utan att logga in, läst kommentarer, ofta inte ens helt nykter och avundsjukt läst kommentarer från många som lyckats att under lång tid hålla sig nyktra. Resultatet har blivit att man undviker forumet under ett tag men lik förbaskat kan man inte hålla sig helt borta. Jag vet ju att jag inte kommer undan. Det är så självklart vilket mitt stora problem är.

Jag har nu gjort mig av med allt vad alkohol heter i hemmet, just ätit lite gröt och ett par skinkmackor. Ursäkta ett rörigt och kanske lite flummigt inlägg. Det känns bara så oerhört befriande att få ur sig det man har inom sig.

Tjalle

Ja, visst är A-jävulen hemsk. Har aldrig haft en sån fiende. Men det
går. Jag brukar säga till mig själv jag ska vinna över honom.
Han har lockat och pockat massor av gånger. Bara ett litet glas det är
du värd. Nej nu går jag inte på det längre hoppas jag. Nu är det inte
längre dom vita knogarna jag håller fast i. Nu är det min egen vilja.
Jag vill inte dö av alkohol som jag höll på att göra i september.
Det har varit tufft och nu i jul kom tankarna på alkohol. Men nu
efter mer än 3 månaders nykterhet kan jag faktiskt styra dom. I början
var man så fokuserad på alkohol kroppen och hjärnan bara skrek efter det.
Men jag kan lova att dunstar av med tiden.
Jag visste inte innan att jag kunde må så här bra. Bara gick omkring i dimman.
Trodde väl livet skulle vara så. Minsta motgång jag fick lösningen var A.
Fast jag har mina insomningstabletter som jag inte känner något av dagen efter.
Vi hjälps åt
Konstnären

Så var då en jobbig natt över. Fick några välbehövliga timmars sömn inatt med hjälp av ett insomningspiller. Vill bort från dessa piller också, vilket jag lyckades med för ett tag sedan men sömnpiller är som A, hjälper hjärnan att "koppla bort". Man blir inte bakfull av dom men morgonen efter en besk smak och ibland ett visst illamående.

Alkoholen är nu borta sedan ett tag i kroppen, dvs jag är på dag 2. Jag hatar verkligen den här drogen och jag tänker inte skjuta upp detta helvete längre. Inte vänta tills efter nyår, klippa av direkt och kanske tom känna sig OK när 2014 börjar. Jag har varit på tåget så många gånger förut utan att lyckas några längre perioder men jag har ju sett att många av er lyckats till sist och alla har ju inte varit purunga utan haft en ganska gedigen dryckeserfarenhet.

Hoppas vi är många som kan hjälpas åt här på forumet för att tillsammans besegra A-helvetet. Jag har kämpat mot många problem i mitt liv men aldrig ställts inför något mer kraftfullt än A. Det är hemskt att tvinga se på sig själv, hur man gradvis har "förfallit". Man kanske inte direkt kan se utanpå att man är en förtappad alkis men det finns annat som är jobbigt. Stresståligheten finns inte längre, humöret är oftast dåligt, man ser problem i det mesta, en mörkare syn på livet. Var tog den människa man en gång var vägen?? Den som kunde glädja sig åt en massa saker. Som tyckte att det skönaste som fanns var att röra sig i skog och mark, finna avkoppling i att sitta och stirra på ett flöte i en eka. Nu är livet till stor del fyllt av rastlöshet, stundtals ångest och så otroligt svårt att hitta positiva saker i tillvaron. Jag orkar inte med att ha det så här längre.

Jag behöver en förändring NU!!! Låt oss hjälpas åt.
Tjalle

inga utbrott, bara blivit väckt för "samtal" ett par gånger. Han sa att han känner sig så ensam och utanför gemenskapen med min familj. Jag sa att den enda som kan förändra det är han själv, som måste våga kliva in. Han tycker att han måste sjunka lågt om han ber om ursäkt men jag sa att det är precis tvärtom, att det visar på mognad och att man reser sig och är stark om man klarar en sån sak. Att det verkligen är att sjunka lågt om man gör det han gjorde igår kväll. Han ville att vi ska bjuda hit dem på middag så att han får möjlighet att lära känna dem och visa att han inte är den idiot som de tror... Idag tror jag att han har glömt det. Men oavsett hur det blir med oss så kanske det kan vara bra? Kanske kan kännas skönt om de kan komma hit ibland och inte behöva vara rädda? Och för mig kanske det också kan vara bra? Jag vet inte.

Jag vet ju att han är så ensam och det är därför jag tycker så synd om honom och känner sånt ansvar för honom. När jag läser mina tidigare inlägg så kan jag nästan inte förstå att jag varit så rädd och att han varit så...grym. Men jag vet ju att det varit så. Och när jag tänker tillbaka på vårt förhållande och speciellt förra hösten när jag fick behandling för min cancer så söp han värre än nånsin, var elak mot mig och flirtade helt öppet med andra. Han blev irriterad och provocerad av att jag mådde dåligt psykiskt, att jag kräktes hela tiden och att jag inte orkade någonting. Vägrade följa med på läkarbesök eller besöka mig när jag var inlagd på sjukhus. Förbjöd mig att prata om min oro. För att han blev så ledsen då och inte ville tänka på att jag var sjuk! Empatiskt, eller hur?

Jag måste verkligen anstränga mig för att se allt det dåliga. Och det är inte lätt! Allt liksom bleknar så fort han är lugn igen. Varför är det så? Vad är det som händer? Då känner jag mig så elak som går med mina tankar och planer...

forumet..!
Här finns åtskilliga som gör/har gjort din resa.
Men till syvende och sist är det du som måste vilja!
Ingen slutar kröka för att man surfar på internet.
Forumet är till stor hjälp. Känns jäkligt skönt att skriva av sig.
Sedan när du varit "fri" ett tag är det bra att läsa sina egna tankar. Man glömmer fort hur det kändes.
Kämpa på ! De första dagarna är jävligast. Det känns såååååå meningslöst när man inte får kröka. Tro det eller ej, det kommer en tid när tankarna kring alkohol inte står i första rummet!

På det igen. Det gäller, som sagt, att hålla ut de första dygnen. Sen tar helt andra tankar plats i huvudet och befrielsen hjälper dig att hitta rätt motivation att ta dig vidare. Timme för timme. Dag för dag. Försök att se det som att detta är ditt livs viktigaste kamp, för det kan det ju mycket väl vara.
Vi finns härinne för dig och den absoluta merparten av oss har befunnit oss i den situation du nu är i, en eller flera gånger. Vi vet hur det är; man vinner inte matchen utan att ta beslutet:
"Nu är det färdigdrucket! Idag ska jag inte dricka, vad som än händer."
Kom igen nu! Jag tror stenhårt på dig!/NM

Du gör i alla fall inte mig besviken. Som jag skrev så handlade om ett 10 tal
återfall för mig under 2 år. Till slut var jag tvungen att lägga mig på rygg
och ge upp inför alkoholen. Den hade mig ett järngrepp. Den gjorde mig så illa
men ändå drogs jag till den. Slutet kom ju i september och jag vill aldrig
uppleva det igen. För mig finns inget lagom.
Du är på G tror jag, det låter så. Det är första dygnen som är hemska, det ska
jag inte sticka under stol med. Men jag hade nog det lite lättare som sjukhus-
hjälp. Fick ju stesolid i fyra dygn och den tog ju bort ångesten.
Kul att din knäck och revben var uppskattat.
Kom igen nu du klarar det
Kram
Konstnären

Att komma överens med sitt alkoholalterego är ingen lätt match.
Du sviker ingen på forumet. Det är din fight.
Ibland är det någon som ryter till men det beror på att man känner igen sig i inläggen. Ibland är det så att meflemnar söker ett Okey här för att ta sig ett järn. Då brukar reaktionen komma.

Kämpa på!

Djupt imponerad av dig att vara på semester och kunna avstå.
Vi har snackat om en semesterresa men jag känner mig inte redo
för det ännu. Är så rädd att jag skulle ta det där första glaset.
Starkt gjort av dig.
Har varit lite sugen i jul, men genast ställt om tankarna till
det goda liv jag nu har. Är inte alls svårt att ställa om tankarna
nu som det var i början. Grått och trist här hemma plus 9 grader.
Igår hörde jag en fågel sjunga, va faan tänkte jag är det vår.
Ska erkänna att jag är glad att det är en helt vanlig fredag i morgon.
Tycker julen är så ångestladdad. Men det är nog 25 år sedan jag var
vit en jul. Det blev en fin julklapp till mig att vara nykter.
Just nu står mig julmusten upp i halsen. Men det finns ju kranvatten.
Ha en underbar semester
Konstnären

En vit härlig jul, har hänt att jag druckit lite glögg och nån öl.
Men inga mängder.
Äter medicin och går inte att blanda om jag inte vill dö.

Julen är barnens tid och så skall det vara.
Blev lite före mycket av att involvera sig i forumet för mig.
För vissa är det jättebra och en livlina i många fall.

Men jag behövde släppa och fokusera på annat som är bra för mig.
Men jag har lovat att, nykter titta in på nyårsaftonen och skicka en hälsning.

Jag trivs med mig själv nu, och lunkar vidare och önskar alla gamla lycka till och de nya samma sak.

/A

victoria... som du ser måste jag skriva av mig min förtvivlan. Gott att få dela känslorna med dig. Gott och värmande i allt ont vi ser och lider av. Det goda finns också - Eeva K har skrivit om det också:)

Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.

Alla ni som lider av världens elände
försvara dem!

Ha en fin dag / mt

känner jag - och känner igen - när jag läser "de nya" aktiva trådarna. Ser att jag svarar på ett annat sätt nu än jag sannolikt gjorde i början här på forum, känner en annan känsla. Idag förstår jag på ett annat sätt de svar jag i jag i början kände som brutala... är rädd att hamna i att upplevas så för det är knappast nånsin till hjälp. Känner en trötthet och nästan en desperation över den enorma okunskap om alkoholism och lögnen om det "festliga" drickandet som vilar som ett moln över samhället.

Jag betonade ofta i början min grundövertygelse att varje människa är unik och att en sjukdom är endast en del av människan. Så tänker jag fortfarande. Men jag kan känna en trötthet och uppgivenhet när jag gång på gång läser samma berättelse... varje gång jag inser att det som idag är självklart för mig - att smygandet, lögnerna, de tomma löftena är en alldeles vanlig, vardaglig del i alkoholismen - när jag förstår att det är förvånande upptäckter hos dem som står i början av sin insikt. Att missbrukaren dricker "normalt" och samtidigt har diverse gömmor där hen fyller på... kvinnorna i köket, tvättstugan och byrålådan medan männen har sina förråd i garaget - så ser det ut. Det är en del av alkoholismens ansikte.

Åh jag skulle önska en enorm informationskampanj så att fler människor skulle få mer kunskap om dessa folksjukdomar - missbruk och medberoende - sjukdomar som drabbar många, många familjer och sätter spår för livet. Jag skulle önska att sprit, vin och champagne aldrig nånsin skulle ges som gåvor och presenter eller tack för en tjänst. Att skammen över missbruket skulle lyfta som dimmoln och att kunskapen om medberoende skulle ingå i allmänbildningen så att inga barn växer in i det utan att förstå vad som händer...

MEN - jag och flera med mig här VET att förändring är möjlig. Man kan ta makten över sitt liv! / mt

efter som jag är här för att nånstans kunna vara ärlig.. jag klarade inte julen. tillbaks på ruta ett från igår morse. det har gått ok hittills, faktiskt bättre än mitt förra första dygn. men det känns inte kul så klart. julafton blev så svår, jag klarade mig hela dagen och förkvällen men runt 22 när det blev väldigt lulligt runt omkring blev pressen från andra stor att jag skulle ha ett glas här och ett där o s v. det blev inga mängder men ändå tre glas vin.
konstiga är att jag vid första klunken kände sån lättnad. gud vad skönt att det är kört och det braa är att köra på. men det malde hela tiden i bakhuvet att jag misslyckats och när jag vaknade nästa dag var jag så himla ledsen när jag insåg att jag förstört allt.
hade en trevlig jul ändå, min knäck och mina revbenspjäll var uppskattat där jag var och allt var fint men det känns som att jag gör er främlingar besvikna genom att inte ha klarat det. förlåt.. :(

En liten morgonhälsning - missade dig här inne med några sekunder : )
Är på väg till jobbet, men sitter nu ensam en stund med mitt kaffe vid datorn. Mörkt och snön vräker ner, igår fick jag knappt upp ytterdörren! Lugn och ro - yttre och inre. Men, har blivit nära påmind under helgen om att så ser det inte ut för alla. Värst mår jag över barnen som måste ha magont inför julen istället för förväntan och glädje. Tunga tankar och lite villrådig inför vad jag kan göra åt den situation som kom nära inpå (utan att jag själv var fysiskt närvarande för då hade det naturligtvis varit lättare att ingripa). Kram till dig min vän

att natten varit lugn. Om du behöver få råd av någon kan du alltid ringa Kvinnofridslinjen http://www.kvinnofridslinjen.se/ där kan du få råd om vart du kan vända dig för att få stöd och hjälp att komma vidare. Telefonnumret är 020-50 50 50 och du kan ringa när som helst på dygnet. Samtalet är gratis oavsett var du bor i Sverige och syns inte på telefonräkningen. Även Nämndemansgården erbjuder kostnadsfritt stöd och rådgivning, 0706-78 22 70 eller per mail,info@namndemansgarden.se http://www.namndemansgarden.se/ Fortsätt skriv här och ta hand om dig! / mt

livet med en alkoholist är svårt och "se" vidden av missbruk och medberoende är en smärtsam process. Det är så vanligt men ändå så dolt i samhället, många som är drabbade men så få som talar öppet om det. Det du beskriver är så vanligt, både att "alla" är delaktiga i att det ska finnas alkohol och att missbrukaren både dricker öppet och samtidigt i smyg.

Fortsätt att läsa och skriva här, det ger insikt att ta del av andras erfarenheter och att sätta ord på sin situation är ett bra sätt att "se sig själv". Och inte minst ger det kraft att känna att vi kan hjälpa varandra. Alla här vet vad du talar om.

Önskar dig en lugn fortsättning på helgerna, ta hand om dig! / mt

Har haft sån ångest nu före jul för jag har inte vetat hur jag skulle prata med honom om alkoholen på julafton.för han brukar ju jämt bli så sur när jag tar upp det och så blir det ännu sämre stämning.dagen före julafton tog jag i alla fall mod till mig eftersom jag hade lovat mina döttrar det och för min egen skull också.jag sa till honom att vi kunde väl skippa starkölen o ha "vanlig öl" i stället,men han sa att några öl kunde han väl få ställa fram till de andra. Jag stod på mig men det hade jag inget för:( Hade tänkt att vi inte skulle ha snapps heller men hans syster kom med en75a dagen före julafton. Det var ju väldigt passande, jag blir så arg!så det blev precis som vanligt med starköl, vin,snapps och visky till kaffet. Det är inte klokt,det skulle egentligen inte vara någon sprit alls när det finns barn med.När vi satt och åt såg jag att det stod en starköl 6,0 i bokhyllan bakom ett foto. Hittade också en öl i hans jackficka. Det är som att han tycker att på julafton då är det ok att dricka fast han har sagt förut att han skulle sluta. Men då kan han supa öppet o behöver inte ens smyga. Jo han både smyger o dricker öppet! Jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli någon bättring. Vi har inget gemensamt förutom våra barn,djur,hus och lån.Det är jättedålig stämning jämt och jag känner mig så irriterad,arg och ledsen hela tiden.Jag känner också ofta när det har varit en lugnare period att jag överdriver nog, det kanske inte var så farligt.men även om det är lugnt så är det inte bra! Jag vill känna mig älskad och kunna prata med den jag lever med.Jag vill känna mig lycklig! Vet att det bara är jag själv som kan ändra min situation,men det är så svårt:(

Skriva här så hade jag inte insett vidden av det hela. Varken av hans olika "problemområden" eller av hur insnärjd jag själv var och är i ett medberoende... Skrämmande. Jag håller fast vid min plan, deadline är fortfarande februari men tanken att bryta tidigare dyker upp allt oftare.
Kram

i ditt första inlägg att du ger honom tre månader och lyckas det inte har du en väg ut. Hoppas du snart, väldigt snart väljer den vägen. Kram / mt

Kom hem från julmiddag hos min syster med hela familjen. Som väntat hade han druckit ("bara en liten grogg") men han var fortfarande i det där första stadiet av sentimentalitet. Efter en stund berättade han att han tagit amfetamin ikväll! OCH han smög ut en stund senare och jag SÅG att han tog mer! Vad är det som händer? Han frågade om jag kunde förlåta honom, han skulle aldrig göra så mer, förstår om du vill lämna mig nu, jag skulle inte bli arg i så fall osv osv. Jag blev helt paralyserad. Vad skulle jag säga? Jag vågade inte säga det jag tänkte. Vågade inte säga mer än att jag blev jättebesviken. Vågade inte säga mer för vad blir hans reaktion? Tittade mig runt i rummet, undrade vad som inte finns kvar och är helt imorgon. Ursäktade mig med att jag är jättetrött och behöver sova, så nu har jag gått och lagt mig. Hoppas att jag ska hinna somna och att han låter mig få sova inatt. All energi försvann nu.

- sätt den gräns som känns rätt för dig här och nu. Du är på väg nu och börjar se. Det gör ont men det är nödvändigt... och du måste få syn på det som är din sanning. Du är inte ensam. Kramar / mt

Hoppas du finner dej väl tillrätta här, vi är ett gott gäng här som är i varierande förhållanden med alkoholen. Vi har nog haft oerhört mycket nytta av att kunna läsa alla sparade livshistorier, när jag själv började läsa var det en stor lättnad att inse att jag inte är en så udda fågel som jag trodde.

Gör dej en egen tråd, skriv i den så har du stöd för minnet plus att man tänker på ett annat sätt när man skriver, man måste liksom tänka till.

Välkommen!
/Mammy Blue, en annan 48-årig dam.

Tack mulletant!

Dålig stämning idag här hemma, tills vi åt middag och det hände lite roliga saker så vi började skratta. Han föreslog sen att vi skulle hitta på nåt kul ikväll tillsammans istället för tv. Typ spel, jag tyckte de lät så mysigt och positivt. Har precis lagt mig inne hos tjejerna för att natta när jag hör det välkända ljudet "ptsssch" !!!!!! FAAAAN ! Jag blir så ledsen :( jag som kramade han och var glad innan jag gick in hit för jag trodde att vi skulle umgås och spela lite spel och mysa! Nu kommer jag komma ut dit irriterad och arg istället.
Men det blir nog att sätta på masken och gå ut och låtsas som han inte har några alkoholproblem och spela och ha "trevligt". För stämningens skull. Annars blir han på dåligt humör och får ångest och blabla.

av oss är nog ganska beroende av en gemenskap, AA, Länkarna eller som i mitt fall Alkoholhjälpens eminenta forum. Forumet är precis lagom för en ensamvarg som jag, jag söker kontakt själv när jag känner för det. Jag ska väl dock ha lärt mej nu att jag inte ska hålla mej härifrån...

Att läsa här blir ju en ständig påminnelse om min historia, vill jag vaccinera mej ytterligare kan jag läsa mina trådar för att minnas hur uselt jag mådde.

Kram!/MB