Senaste kommentarerna i forumet

är att inte köpa så mkt vin till helgen, men sen tänker jag på ångesten som kommer när jag vet att det är slut och då köper jag mer. Detta har eskalerat med åren även fast jag inte vill. Det är inte längre ett lustfyllt drickande, utan allt för och känna lugnet. Vad gör man?

Tanken på vin finns där hela tiden, som om hjärnan är uppdelad i två läger. Den ena tycker det är underbart skönt att promenera till jobbet med hunden, lyssna på fågelkvitter, se staden vakna, efter en skön natt med god sömn (tog en Propavan igår). Den andra delen tänker på vin/drickande hela tiden, när jag skall gå på Systemet, och vilket, vad jag skall köpa, och inte minst, hur mycket så det räcker hela påsken! Men jag vill ju att min kropp skall må bra, är livrädd för min ångestpuls jag får dagen efter, efter en kväll i skåpet. Tänk om det fanns en "lobotomi light", som tog bort alla tankar om vin. Mitt i ett projekt på jobbet, tänker jag på smaken av rosé vin, som jag sveper två glas av. Väntar en liten stund, tar 1-2 till och känner "vinmoset". Usj, jag vill sluta tänka dessa tankar. Har fortfarande ångest för det som hände i söndags kväll, minnet är som en stor jädrans julkalender. Men har fått det berättat för mig att min son hämtade mig, och körde mig hem. Jag skäms så in i helvete. Han hatar när jag dricker! Jag förstår det! Jag har aldrig sagt något dumt till han, men han skäms över att ha en "fyllemorsa". Jag vill ju inte vara det! Nu får jag räta upp mig, inte gå förbi bolaget på väg hem. Inte igår, och inte i dag heller. Ja, Rabbitgirl, vi klarar oss genom dagen idag. Styrkekramar till oss alla.

givit min man många "ledtrådar" utan att avslöja allt, men han blundar. Jag vill berätta att jag har det jobbigt, men ändå bromsar jag mig själv. Jag har en jävla inre stress som jag inte vet hur jag ska hantera. Vill så mkt, men har inte orken. Tycker helgerna bara går åt till att dricka vin numera. Och sen kommer måndagen och man är inte utvilad, glad eller ngt.

ta mig ur detta, men för mig fungerar det inte.
En gång fungerade det, längre semester (3 veckor) med min man. Ett glas vin till maten, han såg till att jag inte fick mer. Det var ok, fast jag hade barnsliga utbrott att jag vill ha mer.
Hemma funkar det inte, för att jag gömmer vin.
Så jag vet inte vad jag ska göra till påsk. Ångest.

Bra gjort det du gör. Du får absolut inte skuldbelägga dig själv på något sätt. Att inse att man har en sjukdom är inte så svårt men det svåraste är att vilja göra något åt den. Din sambo verkar inte ha insett sina problem och det hjälper inte att du tjatar, kontrollerar eller så. Du kommer bara må sämre och lita på dina instinkter för de kommer ju vara bra.

Idag var jag hosd Previa för rehabsamtal. B_PetH under 0,05 ska ligga under 0,3 samt CDT 1,4 ska ligga under 2,5. Provtagning en gång/månad i 6 månader. Kontrakt och beteendevetare. Sedan började man tjafsa om mitt fackliga uppdrag igen och konflikter. Då sa jag bara att mina fackliga uppdrag är en annan syssla och nu sitter jag här som arbetstagare. Kändes i alla fall bra att jag nu med siffror kan bevisa att jag inte dricker regelbundet och/eller mycket,

Kontakta dem, de brukar jobba snabbt

<3

Vet inte hur påsken ska funka, när man är ledig så länge. Jag vill kunna dricka normalt och inte gömma vin. Det känns förnedrande och jag vill inte vakna bakis. Är det ngn som tagit sig ur det här?

Man blir besatt av tankar om alkohol. Jag tänker på A hela tiden. Inte för att jag får sug hela tiden, men jag vill förstå varför allt har hänt. Varför började jag dricka så mycket. Jag tillåter mig själv att vara besatt en stund till, det har inte gått så många dagar sedan jag har slutat. Alkoholism är som cancer. När man får beskedet tänker man inte på något annat. Man behöver tid att försöka förstå och få fram strategier.
Ja, bästa sättet för mig att inse problemet är att tänka på våra resor. Vi reser ganska mycket. Jag kommer ihåg de första resorna, hur det var. Jag längtar efter den här tjejen som var utomlands, glad att se saker, gå ut, läsa en bok och dricka te, kaffe, äta gott. Kanske ta lite vin till maten. Sedan kommer andra resor. Till Cap Verde. Mycket tid gick åt att fixa vin utan att min man fattade att jag dricker. Dagen blev som evigt längtande efter att ta ett glas, två glas, tre glas... Resor blev som en evig jakt efter vin. Istället för att njuta, väntade jag bara när jag får dricka.
Är det möjligt att få tillbaka denna tjej som kan njuta av resan istället för att jaga vin?
Vi åker utomlands inom kort. Klarar jag av att njuta av resan? Hur gör man?

Det försöker vi nog alla någon gång.
För mig tog det lång tid att inse att det inte funkar. Det är bara så.
Jag dricker tills jag inte orkar mer och somnar.
Inte så kul.
Hoppas att vi klarar oss genom denna dag.

Jag hade samma känsla som du angående min svärmor. Det var en fest, hela släkten från mannens sida. Jag blev full i slutet. Har minnesluckor. Jag kommer ihåg att jag kunde inte gå själv hem, behövde hjälp med balansen.
Svärmor frågade inte ens om jag har något problem, om allt är ok. Hennes inställning var: jag hoppas att ingen märkte.
Jag som person var oviktig. Så du är inte ensam om sånt.
Mitt sug går nog aldrig över. Det är ok på morgnarna, helt konstigt på kvällarna. Men jag kämpar på. Vi får se. En dag i taget.

Så fint du beskriver! Grattis och fortsatt lycka till ? / mt

Känns bara som att det suger. Jag skäms och det känns som alkoholen gör att jag flyr från problem ett tag, men vet att det egentligen bara gör allt värre. Känner mig ensam även fast jag har vänner, men ingen som vet om mina alkoholproblem.

i den församling där du bor. Därifrån kan du kanske få hjälp till fröken 9-års födelsedag. Diakonin finns för att hjälpa när det är som svårast. De kan kanske också ge dig stöd och råd. Väldigt många vet inte hur diakonin fungerar men ofta kan människor få mycket bra hjälp där. Lycka till! / mt

Du är här och det mycket bättre än ingenstans. Tycker ändå att du ska kontakta din komun för dom har skyldighet att hjälpa dig. Brukar finnas något under missbruk och beroende. Oavsett finns vi alla här av samma anledning. Hatar att säga det men du är mer än välkommen.

Rakt in i hjärtat och hjärnan gick dina ord, så min dagenshjälte blir du och tack för de orden❤

Jag kunde bli förbannad, häpen avundsjuk, bitter på alla jag läste om här på forumet som verkade lyckas kunna sluta med A. Men jag kunde också känna deras stolthet, glädje, styrka, eufori, som hade slutat dricka. Jag förstår om man har alla dessa känslor och fler därtill, beroende ¨på var man själv står och hur man mår. Förut så tänkte jag mycket på varför jag trillade dit. Arvet var en del, med missbruk i släkten. Men också den ökade toleransen. Mer och mer oftare och oftare. För mig gick detta inte supersnabbt utan det har tagit några år. Jag har umgåtts mycket med liksinnade. Har det varit fest(typ varje helg och vardagarna förstås) då såg man till att kunna vara hemma eller sova över hos vänner. Det är klart att varningsklockorna har dånat men jag har hört ett klinge-ling. Idag har jag min a 4 månader A-fritt och det känns helt normalt. Fattar inte att tiden gått så fort. Nu när jag får sug vilket händer högst 1 gång i veckan, tänker jag på olika saker. Hade A varit som knark så hade jag nog sprutat in A i kroppen, för att få i mig det fort nog. Jag öppnade burkar i bilen, kunde inte vänta tills jag kom hem. Öppnade vindunken, kunde halvsvepa 2 glas för att få in vinvärmen i kroppen fort. Och det är klart att en sådan kväll oftast slutade med sludder, telefonsamtal, ledsna barn, och morgonångest. Därifrån till nu och A-fri hur gick det till?? Först att min chef säger till mig om att dottern mailat henne om mitt a- missbruk. Chefen pratar till mig på ett fint sätt, och vill verkligen hjälpa mig, talar också om hur vanligt det är. Var 7:e person i Sverige som har problem med A. I mailet hade dottern också skrivit om hur bra jag skötte mitt jobb och hur jag verkligen brann för mitt arbete. Jag skulle skämmas om jag skulle ha samtal med chefen om A och hade druckit efter vårt samtal och varit tvungen att erkänna det. Jag är en ganska ärlig person och skulle aldrig försöka mig på att ljuga om det. Sedan alla tankar jag haft om missbruket i min släkt. Varför dom ej kunde sluta för gott? Alla som kunde sluta hur gjorde dom? Jag måste sluta för att jag vill det för min skull inte för någon annan. Inte sambon inte mina barn osv. Har jag självkänsla nog till mig själv för att kunna sluta? Ja jag har bra självkänsla har nästan alltid haft det. Men kände på dom senaste åren att den börjar naggas pga A. Om min självkänsla inte räcker till då måste jag först ta i tu med den biten. Ifall jag slutar för någon annans skull och den försvinner ur mitt liv, vad gör jag då? Mitt alkoholintag måste bara handla om mig själv. Sen att omgivningen mår bättre av det är ju en fantastisk förlängning av mitt beslut. Om jag försöker sammanfatta mina tankar så för att jag har kommit en bit beror på : Att jag slutar för min egen skull. Att jag läst en massa om alkohol dess verkningar i mig på andra osv. Att jag pratat med tänkt på andra som lyckats. Att jag inte stämplat mig själv som en obotlig alkoholist utan en person med missbruksproblem. Att jag sett bakåt ibland och framåt ibland. Hur har mitt liv varit? Vill jag ha det så? Hur vill jag ha mitt liv? Såklart har A varit den stora frågan i mitt liv. Hur kunde jag tillåta A ta så stor plats? Jag tänker också på mina barn som nu har en mycket bättre mamma. Tänk om/när jag får barn-barn och dom får bära denna skämskänsla som det innebär att ha mor- eller far-föräldrar som dricker? Barn-barn som inte kan komma hem till mor-mor för att hon är full. Det låter inget vidare och jag har även detta i min närhet. Jag har ofantligt mycket att förlora om jag skulle falla dit på A. Suget finns ibland men jag motar bort det genom att tänka på mig själv när jag raglade omkring här hemma. Ingen vacker syn förmodligen. Hur jag sminkade över mitt fylle-röda ansikte för att barnen inte skulle säga något. Jag mår bra nu och jag kan titta mig i spegeln och känna stolthet över mig själv. Lycka till på er väg. Och jag hoppas ni andra på forumet får en fin dag Kram <3

Igår kväll var både bra och dålig. Det var bra att jag fick sova i tid, det var dumt att jag valde att dricka. Nu var det inget enormt intag av a, men jag är medveten om orsaken. Och jag vill inte behöva använda mig av a för att lugna mig.
Idag har jag ont i huvudet, och grannen började borra i väggen vid 7snåret. Det är endå en förbättring mot tidigare vanor och jag ser detta som ett bump i vägen. Åter igen så lär jag mig och jag behöver inte "prestera" den perfekta nykterheten.
Idag tänker jag arbeta vidare precis som dagarna innan igårkväll, det behöver inte vara allt eller inget.
Kram

Så starkt och ger oss andra styrka att följa i dina fotspår.
Kram och grattis

Tack för glada tillrop och kramar till er, var en riktigt bra dag igår.
Låten Håll huvudet högt gick genom huvudet och för första gången på länge var jag stolt över mig själv.
Tog en egen dag igår och låt lunch med en god vän och gick på stan en stund.
Att nu fokusera på nästa mål och börja se en skymt av att det är så här jag skall leva är en konstig känsla.
Kommer säkert att falla men skall då komma ihåg den känslan jag har nu och resa mig och forsätta på den här vägen.
Att komma ihåg den sanna bilden av vad alkoholen gjorde med mig och mitt liv. Inte göra bilder om hur jag ville de skulle vara och utan komma ihåg den ångest och självförakt jag känt de senaste åren.
Väljer att vara nykter idag, kram alla hjältar nu tar vi en dag till

...i en och densamma. Så känner jag mig. Lite glad o ledsen på samma gång. Lättad o grubblande.
Levande! Är så glad att ha mött dig med flera medvandrare här, ni har flyttat in i mina tankar o mitt hjärta och väckt en uppriktig "jag bryr mig om"-känsla hos mig. Glad när jag är här inne även då jag samtidigt kämpar mot ångest, oro, sug, rastlöshet.
Ha en fin dag så hörs vi senare!
Kram!

Ett år idag.
Det är vackert.
Det är skönt i själen min att tänka att du i ett års tid har sluppit att vara bakis & skakis.
Helt jäkla underbart.
Jag är väldigt glad över att du finns och att få ta del av dig här.

P&K!

G R A T T I S :)

Håller med dig om att det är en sorg lite som att tänka på en förälskelse, där man efter ett tag bara kommer ihåg de bra sakerna.
Så jag tror att de är bra att ta fram den sanna bilden ibland, försöka komma ihåg känslan när man ville bryta med alkoholen.
Du är stark nu och tycker du har så många kloka tankar.
Ha en härlig tisdag, kramar och styrka

Så du är här nu. Vad trevligt. Välkommen. ♥

MuMa-Muris. Det känns så rätt och riktigt på alla sätt och vis att du är den första att gratulera. Du är en av dom som betydde allra mest för mig där i början - jo, ja, förvisso nu också ;) - och jag vet att jag sagt till dig att du fick mig att ta min nykterhet på allvar. Löv u for now and ever.

Ni är många som hjälpt och uppmuntrat och varit så fantastiska här, och det på ett sånt klokt vis. Aldrig att jag känt mig så där rådd och förmanad (som skulle fått mina gracila hästben att sparka rätt ut) utan ni har funnits där och tagit mig och mitt stundom konstrande sätt så ... ja, jag undrar om ni inte är både psykologer och pedagoger hela gänget. Stort varmt kramtack till alla er. ♥

I min fantasi skulle jag nu ha publicerat en välskriven och eftertänksamt formulerad liten reseskildring men, vafan, det sket sig. En gammal släkting gick och dog och jag har ägnat helgen åt att städa och städa ut boyta. Gah, jag b e h ö v e r verkligen mina lediga helger..!

Hursomhelst. Jag har mött varje morgon i ett års tid med ny- och renbäddat sinne. Jag är klarare, sannare och lättare - jag har blivit mer mig själv.

Värt det?
Ja.

Så där ja. Nu ska vi ha en förbaskat skön tisdag, hörni.

PUSS!