Senaste kommentarerna i forumet

Hej.
Det är det enda man kan tänka när man sitter där med ångesten;
framtiden, dagen och morgondagen är det enda jag nu kan påverka. Nya
möjligheter till ett bra och värdigt liv. Jag har varit utan alkohol
ett år nu sedan jag kraschade rejält förra december. Men på juldagen
och annandagen tog jag mig ett återfall; drack hejdlöst av den
starksprit som fanns hemma. Maken var allert den här gången och
gömde genast undan det som fanns kvar. Jag har sedan dess varit på
ica och köpt 3,5:or och druckit upp den folköl som funnits kvar. Nu
har jag inte druckit något sedan igår och vet att det går att komma
tillbaka, i små steg. Känns väldigt onödigt att åka dit när det nu
har gått ganska bra hela året att avstå från alkohol. Jag började väl
slappna av och tänka att ja så farligt kan det ju inte bli. Men det blir det när jag dricker alkohol...
Hoppas att det går bra för dig, kämpa på!

Hoppas det är lugnare idag och att du kan njuta av din semester.

Tänker du efter så kan du säkert komma på något annat sätt att fira din födelsedag på. Tänk storslaget! Gör något riktigt jävla kul, något som inte hör till vardagen. Hur storslaget är det att dricka ett glas av något som du ändå tycker är äckligt och tror du kan fara illa av? Det är din födelsedag, gör den till din dag! Fuck Tradition!

På tal om tradition förresten kom jag att tänka på förra nyår. Jag hade en sådan där jumboflaska Pommac att poppa vid tolvslaget. Den gick åt snabbt kan jag säga. Många som stod traditionsplikttroget med sina skumpaflaskor kom fram och ville smaka för de tyckte det var mycket godare, de tryckte bara i sig champagnen "för det är ju tradition". Jag har också gjort så även om jag aldrig gillat bubbel eller ens vitt vin men jag tycker idag att jag då var en idiot. Varför ha på sig skitsnygga kläder, laga den godaste och lyxigaste maten på året, för att sedan tvinga i sig något man tycker smakar jätteilla? Vissa tycker på andra tider det är tradition att äta surströmming men inte gör jag det heller.

Kommer inte ihåg hundra men visst är du i Thailand? Nu när du börjat med kickboxningen så varför inte boka in ett pass på någon thaiboxningsklubb på din födelsedag eller gå på någon stor gala? Det är en häftig upplevelse att gå och se professionell Muay Thai i ursprungslandet. Eller bara gör vad som helst som du tycker är roligt.

Kram på dig!

Tack Santorini för att röt ifrån och bad mig skärpa mig, precis vad jag behövde få veta. Kanske inte ville men BEHÖVDE. Det är min definition på en sann vän. Håller dessutom med Victoria om att det var ett brilliant inlägg. Tack även Victoria, m-m och vill.sluta för er tro på mig när jag själv vacklar. Jo, m-m, mannen är med mig i min kamp. Men han är inte alkoholist (bara riskkonsument än så länge) och kan därför omöjligen förstå till fullo att hans fru är ett fyllo. Idag känns det bättre, men jag helgarderar mig. Fick en antabus igen igår morse efter att ha läst Santorinis och Victorias texter. Skrev även ett långt tack då, men allt försvann är mobilen ringde. Efteråt ville jag kasta maskinen i havet. Jag börjar tro att mitt humör inte bara är alkoholbaserat utan att jag faktiskt har ett olyckligt temprament. Kort stubin är INTE attraktivt och något jag också behöver bearbeta. Så där har du fel vill.sluta (igen! Försökte skoja nu ;-)), jag är långt ifrån att klara mig utan ddtta livsforum (mt) än. Vilket även m-m vittnar om, i nöd på hennes resa så sökte hon/du sig/dig hit. För här förstår folk vad man slåss emot. Och vi bygger både oss själva och varandra i denna unika klubb. Förstår Victorias dilemma/tankar inför sin födelsedag. Hur rodda ihop så att både värdinna och gäster blir bekväma? Men jag har inga vettiga förslag. Res bort?

Tack för att ni finns. Nu ska jag ut i världen och fylla 50, inte fyllna 50.

Förstärkt Fia

Hej Berra!

Kanske inte riktigt samma sak som du menar, men jag hittar saker.
Flaskor och burkar på de mest konstiga ställen...
Vekar som de finns överallt, i skåp, garderober och allehanda skrymslen. Väcker en hel del dåliga minnen och skam.

Men jag hittade också en liten undangömd sak som kanske kan jämföras med din morgnrock.
Ett litet måttglas på 6cl som jag använde för att dosera med på vardagar. Alltså, beroende på vad klockan var när jag började körde jag med principen att man förbränner 2cl i timman. Sedan räknade jag timmarna fram tills jag måste sitta bakom ratten igen och multiplicerade dom med 2. Smart va? Eller kanske inte.
Det där djäkla måttet framkallade nog min ångerrock... Så sjukt tankesätt.

Tänkte på din morgonrock, känns som om den vore ett bra offer i en vårbrasa eller nå't? Markera att det dåliga måendet är över?

Buzzz

Klanka inte ner på dig själv.

Barn tänker ju inte som vuxna så säkert analyserar de inte alls situationen på samma sätt som du. Då separationsångesten släppt så tänker hon säkert inte ens på det, utan busar runt och har det mysigt.

Jämför med att lämna ett barn på dagis. De kan skrika och gråta sig förtvivlade utan att det för den skull alls behöver betyda att de på något sätt har det dåligt eller inte trivs på dagis. Har de dessutom haft det rörigt hemma med ledsna/arga föräldrar som separerat så är det ju inte konstigt att hon reagerar som hon gör och ser separationer (även kortvariga) som något "farligt" och skrämmande. På det sättet kanske det var bra att hon åkte så hon får se att det inte är farligt och att hon kommer över den där separationsfasen.

Att du tänker att du är en vek mamma som inte kan skydda dina barn är nog verkligen bara en tanke och känsla hos dig och inget som ligger hos tjejerna. Jag fattar att du känner dig överkörd då svägerskan inte respekterade vad du sa däremot men det behöver inte betyda att flickorna ser dig så.

Kram på dig!

...jag har en sådan men i en annan form, en fysisk sådan...

Ångestrocken!

Å va' f-n är nu det?

Jo det är min gamla morgonrock som hänger på baksidan av sovrumsdörren på sin krok, fick den av frugan i julklapp för kanske 10-15 år sedan.
Den är jättefin med tjock frotté i ljusblått med små röda ränder, den var nog skitdyr...
Har bara använt den på helgmornar att lomma runt i de första timmarna.

Men jag kan absolut inte bära den längre, det bara går inte..

Den är så fylld av bakfylleångest att jag bara mår dåligt varje gång jag sätter på mig den en helgmorgon, trots att det är mer än sex år sedan.
Jag mår dåligt av den när den tynger mina axlar, hela dess miljö skriker ut bakfylla och ångest, det finns ingen frukost som smakar bra i den.

Jag får nog kasta bort den, eller möjligen spara den som ett fysiskt exempel på min ångest, orsakad av bakfyllan.

Men visst är det läskigt hur en känsla sitter kvar i ett objekt, och jag kan inte säga exakt vad som gör det.
Ytkänslan, tyngden, lukten eller bara formatet på en morgonrock, för mig är det höljt i kval vilketsom...

Har ni andra någon "sak" som ni projicierar eran negativa erfarenhet med alkoholen till?

Berra

Jag kan få sådana tankar oxså. Ett gott rödvin det var ju mitt favoritvin.
Men nu kan jag styra om tankarna och det går inte lika trögt som i början.
Så jag hoppas dom försvinner men det går nog inte av sig självt.
Julen gick bra, ibland visade sig A-jävulen men jag puttade bort.
Jag kan inte slänga bort 3 och en halv månad. Okej det går en eller två
gånger sedan är det kört för mig. Köpt hem lite cider till nyår på ICA.
Har aldrig hänt i mitt vuxna liv. Så nu får jag pröva något nytt.
Vi var bortbjudna nyårsafton men jag har tackat nej då jag vet att dom
som är där blir mer eller mindre aspackade. Klarar inte det just nu och
dom sura minerna bjuder jag på. Nyår är en vanlig dag för mig numera,
äta lite gott visst njuta av min cider och framförallt ingen bakfylla
på nyårsdagen. Minns förra nyårsdagen, fy faan var så dålig tog en åter-
ställare och fortsatte.
Det värsta som jag kan göra just nu är att ta första glaset och jag ska
inte det.
Ha ett Gott Nytt År
Konstnären

Av dessa "nollor" är det Mariestad som utmärker sig bäst.

Men det är vad jag tycker, och smaken är ju som bekant som baken.

Får väl även passa på att gratulera ditt nya borrtorn........ :-)

Ibland måste man borra djupt i fyndigheten.
Och då krävs det stabila grejer.
Kanske även skall gratulera partnern då hen har fått den riktiga vinsten.

Inga bekymmer här inte full fart mot 2014.
/A

Lite trött på must, vatten och läsk så jag provade något nytt.
Kan någon förklara varför alkoholfri öl inte är alkoholfri?
0,5% är fortfarande alkohol!
Jag fattar att lite alkohol tar fram smaken...men
det är väl vilseledande!
Köpte tre sorter. Mariestad, Carlsberg samt Staropramen samtliga 0,5! men etiketten står alkoholfri eller NA.

Och jag hoppas att dina flickor kommer hem och har haft en mysig helg hos faster! Jag förstår att du förmodligen inte kunnat koppla av alls under helgen men se det såhär: om du trott att barnen inte skulle ha det bra hos faster skulle du inte låtit dig "bli överkörd"! Eller hur? Din stora flicka ville följa med och det hade inte hon heller velat annars. Det blev uppslitande för dig och lilltjejen just vid separationen men förmodligen så vet både du och hon nu att det har gått bra. Som vuxen måste man ju ibland gå emot känslan med "förnuftet" (ja, jag hör hur jag låter-jag fattar ;)) för dels visa att det inte är "farligt", det är viktigt att barnen får ha en fin kontakt med släkten, du vet att de har det bra där, att känslan är övergående etc etc. Bra att lillan hade storasyster med sig, det är en trygghet! Kan hennes separationsångest även ha en ton av oro för dig? Hur du skulle klara att vara utan henne? Tänker att det i så fall kan vara viktigt att du förmedlar att du passat på att göra (för dem tråkiga) saker medan de varit borta. Efter allt ni gått igenom så är det fullt förståeligt att det är svårt att skiljas åt, men jag tänker ändå att du och faster här som vuxna fattat beslut/genomfört beslutet som ni vet inte är dåliga för barnen och att ni är trygga med det. Då förmedlar ni även det till barnen.

Usch, jag förstår så väl din ångest och vill ta bort den från dig! Jag hoppas de kommer hem till dig och har haft en rolig helg där de inte hunnit tänka på dig ett ögonblick! Så du kan släppa ditt dåliga samvete och glädjas åt att allt blev så bra!

... och det håller på att ta kål på mig.

I fredags mötte jag och flickorna min ex-svägerska. Det var meningen att hon skulle hämta barnen för att passa dem medan min exsambo åkt på skidresa (enligt storflickan för att "vila upp sig och inte bli störd")... Stortjejen ville åka med henne och det var helt ok, men lilltjejen hade pratat hela dagen om att hon inte ville, men jag försökte locka. När vi väl möte svägerskan så grät och skrek lilltjejen och sa att hon ville inte åka med utan hon ville stanna hos mig. Efter en stund sa svägerskan "Sätt henne bara i stolen, det går över" och jag svarade att det är inte så enkelt eftersom hon inte velat åka på hela dagen. Svägerskan sa då "Hur vet hon vad en dag är?". Jag sa att hon sagt under hela dagen att hon inte vill och att jag inte kommer sätta in henne i stolen om hon inte vill. DÅ kom svägerskan ur bilen och tog henne ur min famn och satte in henne i bilen och jag stod handfallen. Stortjejen ville kramas och sa flera gånger "mamma, hon får följa med dig hem" och "Snälla mamma, ta med henne, hon vill ju"... och jag vågade inte . av rädsla för att exsambon ska använda det emot mig.

Fy faaaaan- jag skulle ju bara ha sagt att "Hon vill inte och därför stannar hon hos mig".
Istället svek jag mitt barn - jag stod bredvid och hörde henne böna och be och skrika att hon inte ville åka och ändå lät jag dem ta henne.
Vad visar jag mina barn - att andra kan köra över mamma och göra som de vill, för jag står inte upp för mina barn. Är så ledsen att jag är nära att explodera.
Mina barn måste tycka att deras mamma är en vek mamma som inte ens skyddar dem.

Kan knappt sova och försöker ändå tänka att jag slipper leva med exsambon, jag har visat barnen att jag inte stannar i det i alla fall. Men fy fan - jag skulle inte ha låtit dem ta mitt barn.
Faaaaaaaan.

... är något som dröjer. Jag har inte haft det så illa som du, men det var illa nog. Och jag förstod inte; under flera år så accepterade jag hans ord om att han "var så arg att han var tvungen att få ut det", han "var rädd att jag inte älskade honom och då kunde han inte visa det utan blev arg istället", han "gjorde sönder saker/kallade mig saker/kastade saker på mig för att såra mig så mycket som jag sårat honom med mitt beteende" osv osv - och när vi var på familjerådgivning (eh... där jag inte fick prata om vad jag ville utan bara saker han godkänt...) så bottnade allt i hans oro att jag inte älskade honom... Så jag tänkte att "förr eller senare kommer han ju förstå hur mycket jag älskar honom och då kommer hans ilska att lägga sig, för då behöver han ju inte bli arg när han vet".
När jag först insåg att han var alkoholist så började många av de här andra sakerna komma upp och hos min samtalskontakt, Kvinnojouren, AA, AlAnon, socialtjänsten osv så förstod jag mer och mer att alkoholen förstärkte hans beteende, men han hade det andra i sig och det var inte ok att behandla mig så, det var psykisk misshandel. Och precis som du skriver - att förstå och acceptera att man lever i det, att "jag som aldrig skulle acceptera att någon behandlade mig så" har inte ens fattat vad som hänt och många gånger har jag då tvekat och tänkt om jag överdrivit, haft fel osv, men inser mer och mer att det har inte varit ett ok förhållande.
Ja har fortfarande svårt att inse att jag accepterade alla saker som hänt - häromdagen hittade jag ett gammalt mail till exsambon, skrivet när vi varit tillsammans ett par veckor. Jag minns inte för vad, men i mailet bedyrar jag honom min kärlek och tar upp att jag förstår att han blir arg på mig för att "jag gör ju fel och jag älskar honom så så jag vet inte alltid hur jag ska göra för att visa honom det" och det visar mig allt - redan från början tog jag på mig skulden, accepterade hans ilska och stannade... Jag var på väg att lämna många gånger, men klarade inte att stå på mig av rädsla för vad alla skulle säga, vart jag skulle ta vägen och inte minst så när han märkte att jag var på väg att lämna så blev han världens gulligaste, mest omtänksamma och snälla människa som bönade och bad, höll om, gav presenter, var öm och snäll osv osv och jag tänkte varje gång "Åh, nu kanske han har förstått att jag älskar honom"...

När jag började tänka att jag skulle lämna honom så tänkte jag precis som du - jag skulle ha en bra plan och vi skulle prata om det, resonera tillsammans och han skulle förstå vad jag menade och så skulle vi komma överens om att det var bättre att vi flyttade isär (möjligen att jag skulle undanhålla att för mig så var det över för alltid, utan mer lägga fram det som att vi skulle pausa lite och bo isär ett tag). Det blev inte så - för vem jag än pratade med så fick jag rådet att inte prata med honom utan bara lämna - för alla trodde att det skulle bli värre om jag började diskutera.
Så till slut så sa mitt ena barn "jag tyckte inte om pappa när han blev så arg" och för mig som försökt tänka att barnen inte förstått hur vi grälade så insåg jag att det här ska inte barnen leva i, och dagen efter lämnade jag.

Sedan - precis som du skriver - så blev allt värre. (och jag vill verkligen säga här att min exsambo framstår som "lugnare" än din!!!!)
Allt blev värre - MEN: nu, är många saker sååå mycket bättre!!!!
Men - du behöver ju vara stark i att lämna, och ta skydd - du behöver hjälp för det är som sagt så att det kan bli värre vid separationen och därför behöver du hjälp!!! Kontakta kvinnojouren, de är bra!

Men du kommer få det bättre: ingen som hotar, skrämmer, bestämmer, styr...
Idag uppskattar jag oerhört mycket att även om min exsambo ibland är mycket arg på mig, skickar arga mail, ringer, dyker upp osv så kan jag låsa dörren till mitt boende, jag kan sova på natten och veta att ingen kommer och väcker mig mitt i natten och inte minst - genom många, många samtal med min professionella samtalskontakt blir jag starkare och kan på många fler sätt stå upp för mig och barnen idag!

Det blir bättre!!!
Kram!

Starkt av dig! Håll i dig och håll fast vid ditt beslut för din och barnens skull. Kämpa!

Klubben för inbördes beundran är inget negativt i sig. Vissa behöver att det är så.
Några kanske inte skulle klara sig utan den. Det är inget negativt med att det är så.
Kolla på AA.
Där kan man snacka om klubb för inbördes beundran. Och det bevisligen funkar.
Jättebra, men för mig var forumet inte tillräckligt, trots att jag ständigt var inloggad.
Berra skrev någon gång att han kollar av ofta, ibland flera ggr per dag.

Jättebra, för honom. Men inte för mig, just nu.

Läste hos Fia om någon som tyckte hur fel jag har.

Men har jag det?
Forumet och livet behöver någon som ruskar om en imellanåt.

Jag tycker forumet är fantastiskt, för några kanske det är livlinan som behövs.
För mig var det inte det, det blev fel. För mycket och intensivt helt enkelt.
Men jag behöver forumet, kanske inte 24/7 , men ändå.

Och när jag drar ner på alla inloggningar så avtar suget.
Vad det beror på vet jag inte, men jag är nöjd att det fungerar.
Min fru är glad, mina barn är glada och framförallt.

Jag är glad, och det är det som är viktigast.

Alla som tar eller tog illa vid sig, gör inte det.
En klubb för inbördes beundran är ju bra om det fyller sitt syfte.
För mig var det inte så bra, trots ihärdiga försök så var jag alltid

"Han som inte klarade........."

Och jag visste, kännde det. Var ju hela tiden den som var bra på att pusha och peppa men som själv bara var:
"han som inte....."

Men att sedan i samma kommentar även skriva att jag inte kunde glädjas för andras skull var det dummaste jag hört.
Jag om någon var väl, är väl oerhört glad för andras skull.
På samma sätt som det river i bröstet när någon i besvikelse beskriver ett eventuellt återfall.
PÅ samma sätt svepte känslan av misslyckandet över mig igen och igen gång efter annan.
Det är ingen angenäm känsla.
Och om vartannat veta att det bara är mitt fel gör att det är bara att inse, det funkar inte med dessa verktyg nu.

Så är det, se den röda tråden, byt det som inte funkar.
Och titta, börjar bli en dag eller två.
Vet inte, jag fokuserar inte på hur lång tid.
Det kan jag söka reda på här i min tråd sen.
Nu är jag bara inte sugen, och så enkelt kan det vara.

Dax att somna om nu, har skrivit och skrivit.
Rättat stavfel till förbannelse men nu orkar jag inte mer.
Krama kudde.

Och du Markatta, jag har fått för mig att du bodde i Stockholm så vi kunde ta en fika ihop hoppades ju jag :-)

Kramar alla som vill ha!
/A

Att för några är det jättebra. Och då skall de givetvis fortsätta att vara kvar här, du är INTE en "sån".

Alla sätt är bra utom de dåliga, för dig är detta kanske din grej, du har blivit en fantastisk stark stor helt självständig tjej.
Jag kommer ihåg de trevande raderna från en ensam tjej om att hon ville vara med i min club vit som jag försökte dra igång för ett år sedan.
Den skutan körde jag på grund redan på jungfrufärden tror jag.
Och för egen del var det återigen ytterligare ett nederlag.
Men du, vad hände med dig?

-Jo du reste dig och började "ut och gnugga lår"
Vad jag skrattade när jag läste den kommentaren.

Du är rolig.
Och på sommmaren bosatte du dig i kolonistugan, allt för att slippa all kontakt med alkohol.
Vilka här har gjort något sådant?
Du har!

Du bodde i stugan och skötte ditt jobb, du hade forumet vid sidan av och disskuterade ditten och datten med.
Men det är väl klart, vem annars skulle du snacka med?
För dig är det BRA med forumet, inte för mig.
Du är en av kämparna jag pratade om. Inte bara Adde, Berra och m.t.
Men jag kan inte skriva alla pga vad händer med dom jag inte skrivit upp.
Santorini är oxå en av dessa frontfigurerna, som driver forumet framåt.

Och ja, "titta vem som skrev detta......."
Det var ju jag, han som inte klarade som Santorini fint påpekade.

Och så är det, detta var inget för mig. Men jag klarar mig. Samma med dig.
Inte för att du behöver forumet, nä glöm det.

Du är så djävla stark i dig själv så om det är någon som kan flytta berg så är det DU!
På samma sätt som Santorini oxå är en av frontfigurerna för att forumet skall drivas framåt så skulle du utan problem klara dig utan alla här.

Men vi skulle få det VÄLDIGT mycket svårare utan dig.

Du är inte beroende av forumet, en tid för ett år sedan ja, men inte nu.
Nu har du ju eget boende med katterna, för faaaan fia.

Problemet du fått för dig nu är bara ett hjärnspöke.

Jag kommer fortfarande med jämna mellanrum logga in här för jag behöver det.

Inte du, du behöver inte forumet som jag.
Men jag behöver dig, få lite sköna inputs om att om man ger sig attan på det så går det.

Res du med gott mod, Fira din dag. Var med folk du trivs med.

PÅ samma sätt som forumet inte var bra för mig, just nu. Så var forumet det du behövde då.
Kanske bitvis nu oxå, men då för att hålla kontakt med dina kompisar här inne.
Och forumet behöver dig!

Men forumet behöver mig oxå, för att det inte skall enbart bli en lugn tågresa rakt fram.

Men JAG klarade inte att hålla mig på mattan trots närvaro här jämt.
Jag prövade en, två, tre,.......ggr. Men nä, samma sak hela tiden.

Se den röda tråden, byt ut ngt och det kanske funkar.
Så då drar jag ner på forumet, och titta.

Inte en droppe, inget sug eller liknande.
Men jag vet att man inte skall ropa hej innan jag är över.

Köpt alkoholfritt bubbel till nyår.
Det kommer bli kanon, om folk tycker ditten eller datten skiter jag i, detta är vad som är bra för mig!
Alla glada, fru barn och framför allt jag.

Fia du är en av de mest drivande tjejerna för forumet, forum är inget du behöver LÄNGRE, det var en tid men den har du passerat för länge sedan.

Jag behöver oxå forumet, men inte 24/7.........

Det blev för mycket. Men jag behöver det, läsa och få insikt.

På samma sätt tror jag att min berättelse kan hjälpa andra.
Och det är det som är så fantastiskt med forumet.

Mångfalden!

Alla har ngt att tillföra, men alla sätt är bra på olika vis.
Och efter allt prövande och misslyckanden så blev jag bara mer och mer nedstämd av att ständigt vara "han som inte klarade av........"

Och så är det, jag fixade inte en nykter resa med de verktyg jag använde mig av.
Så jg ändrade konceptet.
Kanske det går bättre nu, jag vet inte.

Men jag loggar nog in då och då för jag behöver det.

Blev ett långt inlägg detta, och du och jag är eller har ju inte varit de såtaste vänner men du är så djävla BÄST!
Så jag kännde att jag måste förtydliga det.
Så du vet!

Med dessa rader avslutar jag:
FANTASTISKA Fia, du är helt oövervinnlig!

Kramar/A

Efter festen för några veckor sedan kände jag nog då att nu är det nog.Men eftersom lägenheten var uthyrd så fick jag be henne flytta ut med kort varsel.Städade ur den själv såklart. Han gjorde inte ett enda handtag.Bad honom om hjälp men det orkade han såklart inte,glömde bort det han skulle fixa så det var jag som vanligt som styrde upp allt.Idag åkte han ut.Varit. så elak och dum flera kvällar hällt i sig vin.Förvandlas verkligen till ett monster.Igår kväll sov alla barn borta som tur var.Han höll mig vaken till 01:45 med sitt tuggande o tjat vem jag ska träffa nu.Blev. Hotfull o otrevlig.Frågar hur länge det tar innan jag ska knulla någon.Så jävla patetiskt prat,är som en fjortis.Det är ju han som varit otrogen och förnedrat mig i flera år.Jag skulle upp 05:30i morse och jobba.Blev hemskickad klockan elva då höll jag på att rasa ihop.Rasat i vikt de senaste veckorna igen.Sover dåligt har sån sjuk ångest aldrig mått så här dåligt.Julafton var förresten en plåga. kände verkligen att det.var vår sista jul ihop efter alla år.Sorgligt men ORKAR inte mer jag känner så starkt i kroppen att det är nog nu.
Nu ligger jag i sängen ensam.Ingen Som kommer bråka med mig.Ingen som stinker alkohol i sovrummet. I morgon bitti, jag hatar den lukten.Inga burkar o vinglas att städa undan.Den kraft jag känt ikväll var så skönt.Ångesten har släppt i bröstet,så märkligt. Efter att ha tvingat mig att pynta inför jul handla julklappar fast man inte orkat egentligenYngsta sonen blev såklart ledsen,men tog det ganska ok.Han har nog känt det på sig.Min äldsta son och jag pratade med honom.Han är verkligen mitt stora stöd nu.22år men så klok o förståndig.Nu hoppas jag bara att jag får bara ifred.Ska sälja huset o flytta.Kommer aldrig bli lycklig i detta hus mer.Men det är viktigare att vara lycklig än att bo i ett fint hus.Nu vill jag bara få må bra och tänka på mig själv o yngsta sonen som mått dåligt så länge........hoppas på en god sömn,Ska inte ens ta en sömn tablett ikväll heller,känner mig så skönt trött ändå.

Hej Pellepennan! Jag har varit helt nykter idag o ska snart gå o sova.Känns skönt att veta att man vaknar upp i morgon utan minnes luckor!

Du ska inte tänka att du är dum och behöver inte tänka att du inte har en bra plan. Du kan ta hjälp av andra också. Vi vet från erfarenhet och statistik att alkohol gör denna typ av situationer mer osäkra och oförutsägbara. Sätt din egen säkerhet först genom att ha stöd när du gör förändringen.

/magnus

Du berör många med dina beskrivningar av hur du har det och vad du funderar kring. Den här typen av tjänster är till för två saker. 1. Att man genom att fundera och sätta ord på sin tankar samt få reflektioner av andra kan komma fram till om man behöver förändra sin situation. 2. Att man får stöd och idéer till hur man gör för att förändra.

När vi läser det du skriver låter det som att du ser mindre och mindre anledningar att fortsätta vara kvar i den situation du är i nu. Du har kommit ganska långt när det gäller 1. Samtidigt låter det som att du känner dig osäker på 2, dvs hur du ska kunna genomföra förändringen när du har bestämt dig. Här på Alkoholhjälpen finns gott om kunskap när det gäller förändringar av alkoholproblem. När det gäller din situation så är jag rädd att de kunskaper som behövs inte finns här. Det finns andra stödtjänster som t ex kvinnofridslinjen som har mer erfarenhet och kunskaper som du kan ha nytta av. Det är bra om du förbereder dig så att du vet hur du ska göra och att du klarar att göra en förändring.

Vi rekommenderar att du förutom att skriva här provar att kontakta kvinnofridslinjen eller en kvinnojour.

Vänliga hälsningar
/magnus
Alkoholhjälpen.

...är nog någonting man får jobba med lite längre fram...så mycket självförakt och inåtriktad ilska och besvikelse som ligger i vägen för att jag ska kunna se att jag är värd bättre. Eller känna det.

Jag har läst på lite mer om psykisk och fysisk misshandel och det börjar gå upp för mig att det kommer bli värre i samband med separationen. Det skrämmer mig. Jag börjar förstå att det aldrig kommer att funka att "prata" om det på ett lugnt och bra sätt. I alla texter jag läst står det att man ska söka hjälp... Är jag korkad som har inbillat mig att jag har en god och bra planering och att det kommer att funka? Fortfarande är det så svårt att få in i skallen att det här är på riktigt, att det är sant. Jag förnekar det så starkt även inför mig själv, trots att jag är medveten om förträngningsmekanismen så försöker jag lura mig själv ändå! Hur sjukt är inte det?

Tack ni som orkar läsa och som svarar! Det betyder så mycket! Och ja, Flygcert, när jag skriver och läser igenom så börjar det bli mer och mer tydligt för mig själv. Jag trodde inte att det här kunde hända mig och det är svårt att acceptera fakta.

Vill bara säga att jag instämmer i era kloka tankar. Har skrivit det många gånger tidigare, men det är så viktigt att kunna läsa och ta del av er som kommit en längre bit på vägen för att få positiva förebilder. I alla andra sammanhang är det ju viktigt med förebilder och så även här.
Och någonstans måste man ju få skriva ner eller berätta att det faktiskt går bra - det finns ju som bekant inte så många andra sammanhang där man kan basunera ut framgångarna i avhållsamheten... och om det tolkas på ett negativt sätt av någon så kan jag bara beklaga. Läs inte i så fall.
/m

Du är en stark och klok kvinna, Fia och du kommer att klara din födelsedag utan bubbel. Jag förstår vad du menar, har liknande tankar nu, tycker att det är orättvist och tråkigt att just jag inte kan/får eller vad jag nu ska kalla det för. Och det här med att visa sig svag inför andra, ja, vad ska jag säga - det är ju så svårt, men det är väl det vi har varandra här på forumet till. Man kanske kan kalla det för en klubb för inbördes beundran, men jag har då aldrig förknippat ärliga och utlämnande inlägg som genomsyras av ångest med klubbar för inbördes beundran. Men jag håller med Santorini angående detta i hennes kloka inlägg. Du är i gott sällskap här, jag hade samma känsla på min nyss avklarade semester, var tvungen att logga in här för att hålla modet (och beslutsamheten) uppe.
Och mannen - ja, varför inte visa dig svag inför honom och låt honom veta vad du jobbar med. I nöd och lust heter det ju...

Hoppas din dag varit bättre än natten och att du njuter av sol och värme, här har det varit beckmörkt sen kl 16... :(

Styrkekramar m

Känner igen dina tankar som ploppar upp oinbjudna. Är där också. När jag var ute och gick med hunden tidigare ikväll så tänkte jag att jag ger upp det här nu, jag öppnar en flaska vin och tar ett glas när jag kommer hem. Det kommer jag att klara. Och det skulle jag säkert - ikväll. Men snart skulle jag vara tillbaka i gamla spår och de här 11 veckorna skulle vara bortblåsta. Känns ändå skönt att läsa att vi är flera som kämpar och upplever samma saker.

Tack för apptipset. Ska kolla det, behöver enkla sätt att komma igång.
/m

I mitt yrkesmässiga liv är jag en problemlösare och en do:er, dessutom en duktig sådan. Här känner jag mig dock väldigt vilsen utan någon som helst erfarenhet att lösa problem och hjälpa andra med råd och dåd. Speciellt i den anonymitet som av naturliga skäl råder här.

Jag blir ofta beklämd och illa berörd när jag läser vad medlemmarna här på forumet utsätter sig och andra för. Speciellt de medberoendes fruktansvärda situation där de känner sig helt beroende av missbrukarens godtycke. Att inte kunna bryta sig loss.

Det är när jag känner mig fullständigt rådlös inför problemen här jag hoppas att ni som har varit med ett tag kan ge råd och hjälp till nödropen. Ni som har klarat av resan till den nyktra världen och som ändå stannar kvar för att hjälpa på samma sätt som andra hjälpte er. Heder åt er!

Ibland tänker jag också på de som kastar ut ett rop efter en livboj här på forumet och därefter hör vi inget av dem mer. Vad hände? Hur gick det?

För min egen del går det alldeles utmärkt. Jag har varit nykter sen jag blev medlem här och kör mitt program som hitten tills har varit lyckat. Inom kort kommer jag förmodligen att anmäla mig till något av halvmaratonloppen för att så småningom springa ett maratonlopp. Löpning är en bättre
drog än alkoholen. Dessutom har jag redan gått ner 8 kilo så det börjar arta sig.

Men jag lider med er som kämpar. Jag hade nog aldrig blivit någon bra terapeut. Att ta jobbet med hem varje dag hade nog inte varit speciellt sunt.

Jag önskar er alla Ett Gott Nytt År och som vanligt ger vi inga löften som vi inte kan hålla.

May the Force be with you All

Hej snoopy! Låter som att du har kommit till en viktig insikt och jag tycker du gör helt rätt som avstår från att dricka ikväll, det kommer att vara skönt att vakna pigg och frisk imorgon! :)

Precis som Buzzz så har jag återkommit till mina egna inlägg i "min" tråd när det varit tufft, bra att påminnas varför man tog beslutet att inte dricka när den man försöker övertala sig själv att dricka...

Välkommen hit och lycka till!