Senaste kommentarerna i forumet

Tack för dina kloka ord!!!! Stor kram!!!

Brukar inte ha det, så jag är nog inte till hjälp. Men kanske kan det vara som du säger? Tror KBT brukar hjälpa!

Hur har det gått för dig??

Jag börjar undra om min kropp tror att jag druckit bara för att jag varit hyfsat lugn och avslappnad och därför svarar med ( baksmälle)ångest.
Som en Pavlovsk hund.
Hur avbetingar man isf det?

Hade en så fin dag igår.
Somnade glad och nykter men vaknar med värsta ångesten.
Jag fattar ingenting!!

Skrev i mitten på tråden. Jätte bra du tänker på vad du kan göra för din skull. Har du någon hobby som du jan utvecklas/ alltid drömt om?? Resa? Upptäcka nya ställen? Något jag märkt hos mig nu är jag visserligen sjuk och varit djupt nere så jag står i en blandning av att jag vill så mycket men måste begränsas för jag orkar inte. För att frigöra mig från mitt enorma beroende av att ta hand om andra tänker jag nu mycket på mig själv. Ibland slår skuldkänslorna in men jag håller emot, det är inget fel att säga nej, jag kan inte, jag orkar inte. Detta har jag fått göra på lite olika sätt nu både mot familj/släkt/vänner - varit tydlig med min vilja, önskan och gränssättning. Sen på ett sätt mot min missbrukade pojkvän/sambo. Han har total förändras denna gången och någonstans ser jag ett ljus jag aldrig sett tidigare när han varit nykter/drogfri. Han får bära ansvar, han får följa schema, han har måsten även här hemma och i vår relation. När han ber mig att göra hans saker så sätter jag gränser, självständighet, ansvar osv. Det är jobbigt för mig och det kommer ta tid, man kommer falla ibland men det är inte så farligt så länge man inte drar på gränserna fullständigt.

Mitt råd till dig är att prata med din man när han är nykter, fråga honom hur han vill leva, berätta gärna hur du vill leva. Märk om han bryr sig och lyssnar. Lägg upp en plan för din del och håll dig till den. Dina mål, du kommer märka om han hänger på dig eller om du släpper allt du vill för hans skull... Sluta i tid. Och tänk vad du har att förlora? Vem är du om inte du får vara du?

Som någon annan sa är det lite dubbelt detta med din egen alkohol-intag. Du kanske nödvändigtvis inte har egna problem, men som oftast får man avsmak av alkohol när den ena missbrukar detta! Det är inte kul längre, sällan trevligt ens för man blir besatt av den andre personen förändringar och mående att man antingen dricker själv för att döva o det söutar sällan bra eller så vill man inte dricka alls, och inte vill man ta hand om en vuxen person utan omdöme? Men man gör det. Man tolerar detta... Det är medberoendet. Alkoholisten styr allt. För att du ska kunna vända ditt liv och styra det själv gäller det att både få diceplin o gränssättning men främst ha mål och kul... Inrikta dig på det du tycker om och var tydlig med vad du inte känner för. Du har all rätt att avstå allt som har med alkohol att göra i samband med din man.

Tänk att du måste få sinnesro att du inte kan förändra honom, men dig själv och det finns många böcker för bättre mående, han får bära ansvaret för sitt och du ditt och du kommer med tiden se om han vill förändras men du kommer märka att du kommer förändras, bli starkare i dig själv när du gör det du vill oavsett om han är delaktig eller ej! Ta makten över ditt liv , djävulsdansen, självkänsla m.m är bra böcker för medberoende...

Ja rädd är jag kanske inte, men spänd o orolig över mitt nya jobb jag börjar nästa vecka. Rädd att inte prestera. Helt nytt arbetsområde för mig. Men de har ju valt mig. Trots att jag inte har arbetat med vissa av de specialiserade områden som just denna verksamhet bedriver. Men jag ska ju på kurs gudbevars...

Jag är fast besluten att mina blivande kollegor ska få lära känna en Sattwa som är sann. Inte dubbel.

Nu när jag inte är sambo längre är det oändligt lättare med a eftersom det inte finns hemma helt enkelt. Svårare på helgerna o det har i ärlighetens namn inte varit helt vitt helger. Men nu ses vi inte denna helgen så då blir det fler vita dagar att ha i ryggen o jag undrar om detta kanske inte är just min start på riktigt, att sluta helt. Det känns så...

Jag har också undrat många gånger vad som höll mig kvar. Mycket var det rädslan. Han var verbalt slagkraftig o hotade. Jag blev tillbakadragen o tyst eftersom jag ändå aldrig kunde slå hål på hans bubbla av lögner o förtal. Allt jag sa kunde senare vändas emot mig. Också rädslan att han tidvis skulle ha barnen själv om jag gick. Det var outhärdligt att tänka på. Sen var det hoppet. Som jag har f-rbannat mitt hopp. I och med att det kommer korta glimtar av normalt liv ger man ju aldrig upp hoppet. Det finns ju där. Inom räckhåll ; det livet man vill ha. Vardagen som är målet o meningen. Och varför man inte berättar hur man har det för andra tror jag är för att vi lever i dubbla verkligheter. En charad och en eftersträvansvärd verlighet som det slår gnistor om eftersom den infaller sporadiskt. Jag kände så många gånger att jag levde i en fars. Utan skratt. I mer än tio år levde jag i en roll; Hålla humöret uppe på alla närvarande, släta till, rätta till, fixa så att det blir bättre, planera reservplaner varje dag, inte orsaka humörsvängningar osv osv.
I efterhand ser jag att jag uthärdade. Kärleken utarmades. Jag blev hård o iskall.
Efter polis o behandlingshem gav jag upp på äktenskapet. Jag kände att blir det återfall så dör jag. Jag kan inte gå och vänta på återfallet. Jag hade inte tid till det. Magontan kom bara jag tänkte på det. Jag mådde ju så utomordentligt bra när han var omhändertagen av någon annan på behandlinghemmet. Det var så jag ville leva. Jag fick ju en hel månad på prov. Honom förutan. Men det är en stor sorg. En förlust av kärnfamiljen. Som ett resultat omvärderar jag nu alla mina åsikter. Från det minsta lilla till det största.
Jag är imponerad av alla er som stannar. Jag vet hur det tär. Men jag vet också nu att jag behövde gå för att börja hitta mig själv. Hade jag varit kvar hade jag varit kuvad o ängslig, med eller utan alkohol spelar ingen roll. Min roll i den relationen var anpassning och att tillåta en annan människa - den närmaste - att behandla mig illa. Det fanns hänsyn men bara från ett håll. Det fanns omhändertagande men bara från ett håll. Det fick bara vara en som det det skulle tyckas synd om.
När empatin blir och senare förväntas vara ensidig ebbar den ut.
Allt gott till dig ! Vem är värd att få dina omsorger ?

Vill ge dig en styrkekram Kotten! Jag hoppas du fick sova lite och att packningen ordnat sig. Hur har det gått? Jag ville bara skriva och tacka dig för ditt inlägg på min tråd tidigare i veckan, jag har skrivit ett maratoninlägg i min tråd där jag beskriver vilken inre resa ditt inlägg skickade iväg mig på. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är... tack för att du såg MIG när jag behövde det. Jag hoppas du mår bättre idag! Stor kram

Lena, jag ville bara säga hur mycket dina inlägg på min tråd betyder för mig! Stor kram denna lördagsmorgon

Tänk vilka kloka och omtänksamma människor som finns här!
Myrkotten… tänk att någon som aldrig träffat mig så klockrent kan sätta fingret på precis vad jag behövde höra. Ja, du har helt rätt i att jag uppskattar tankeväckande ord. När man framför något på ett ödmjukt och respektfullt sätt blir man inte arg även om det är helt fel, dessutom kan man ju förkasta en hypotes och ta sig framåt av det, precis som du skriver. De gånger man i de lägena tar illa vid sig, blir kränkt och arg, rör det nog ofta sig om ”sanningar” som man inte är redo att erkänna för sig själv än. Man blir kanske arg just då men efteråt kan man gå tillbaka och läsa om, så ett frö som får växa sig starkt.
Jag läste ditt inlägg precis innan jag skulle åka till jobbet. Jag kände direkt att något hände inom mig… Istället för att lyssna på ljudböcker som jag brukar göra på väg till jobbet så satte jag på min favoritmusik och lät tankarna och känslorna komma. Först var det bara en våg av känslor…jag behövde bli sedd, vilket jag blev av dig. Jag hade stängt av behovet av många olika orsaker men jag var i desperat behov av det, av att bli omhändertagen. Hela veckan har jag gått igenom den här inre resan, jag har inte skrivit i min egen tråd eftersom jag kände att jag ville landa lite först.
Jag har vuxit upp i en familj med perfekt fasad där alla var högpresterande inom alla områden, men bakom ytan fanns psykisk ohälsa och missbruk. Jag är storasystern som bar mycket och kämpade för överlevnad. Jag anförtrodde mig inte till någon, inte ens till mig själv, jag kunde inte säga högt till mig själv vad som hände i min familj, då måste jag ju erkänna och flodhästen måste vara osynlig (varför?!).
Jag försökte rädda inte bara mig själv och mina föräldrar utan framför allt mina yngre syskon. Jag klarade mig själv i alla lägen. Saken är bara den att det gjorde jag egentligen inte, jag stoppade in saker i lådor och gömde undan dem inombords för att klara av att prestera och leva i detta kaos. Fastän jag haft folk runt mig har jag varit ensam i att bära våra hemligheter. Jag vände mig inte till någon när jag fick problem.
När jag blev lite äldre tror jag alkoholen började som min ventil, om jag tänker tillbaka kunde jag ju inte hantera a ens från början. När jag drack var de enda gångerna som jag kunde glömma allt det som låg och pyrde i mitt undermedvetna.. problemet var att jag inte kunde kontrollera hur mycket jag drack utan gick väldigt ofta över gränsen… vilket ledde till mer ångest.
Idag är medberoende ”populärt”, det har visats program om det och de flesta vet vad det är. När jag växte upp hade jag ingen aning om att det fanns ett begrepp för detta. Jag började låna böcker på biblioteket, jag läste allt jag kom över och blev helt förfärad. De kunde ju inte vara kloka, skulle jag släppa missbrukaren och inte försöka rädda honom/henne? Låta dem ta konsekvenserna av sitt missbruk? Då skulle ju alla få veta…Då skulle de ju inte klara sig.
Långsamt började jag dock ta in allt detta, förstå att det inte var galet, att jag genom att försöka rätta till hjälpte missbrukaren att fortsätta. Det var först när jag (de var två…) slutade som det skulle finnas en möjlighet till förändring. Det var så svårt… det gick emot allt jag levt efter i alla år, allt vad min inre röst sa till mig, att släppa taget. I början var jag hård mot dem, lade på luren, låg i fosterställning och grät eftersom jag fortfarande kände alla känslor, alla knappar de tryckt på fungerade fortfarande men jag valde att inte svara på dem vilket tog allt jag hade och lite till.
Under årens lopp har jag gått hos olika psykologer, jobbat med mycket av mig själv och allt som har hänt, jag har lärt mig att stå upp för mig själv. Om jag inte hade gjort det jobbet tror jag att det hade varit ännu svårare just nu, då hade alla de känslor jag bara stoppat undan, väntade till nästa fest för att kunna få vara fri och glömma med hjälp av a kommit rullande över mig.
Jag har pratat med psykologen om att jag har problem med a, men jag har inte sagt hur stort problem det är för mig. Från att ha varit min livlina har det blivit det som nu stjälper mig. Det som började som en ventil var till slut mitt största problem. Jag ville inte erkänna eftersom jag då inte kunde gå tillbaka och fortsätta dupera mig själv att NU skulle jag klara av att dricka a. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan a. Jag kunde inte känna någon mening… jag såg allt som grått utan glädje och avkoppling.
När jag nu kapitulerade för första gången (även om förhandlingarna kommer igång om och om igen) har jag plötsligt fått känna en frihet och eufori jag inte trodde fanns förutom i alkoholens värld. Om jag ska vara ärlig har den inte funnits där för mig på länge, a sätter igång en rastlöshet och en jakt på mer, inte det lugn jag vill ha. Blandat med detta har även ångesten över att min man (och barn) blev orolig de gånger jag drack… de (och jag) visste ju inte om det var en sådan gång som det skulle spåra ur.
Nu blev detta ett jättelångt inlägg (kanske för att jag för en gångs skull sitter vid en dator och inte pillar på telefonen och svär över autocorrect (ja, jag vet att man kan stänga av det;)), det var väl mycket som behövde komma ut. Jag ville skriva ner lite om varför jag är som jag är.
Naturligtvis har jag valt ett yrke inom vården med stort ansvar. Efter semestern har jag fått ännu mer ansvar och det är jag som ska lösa alla problem. Min kollega är på semester och även om jag har mer erfarenhet och eg ska lära honom kan vi bolla saker, nu när han inte är här och andra saker även förändrats har jag gått in i ”ta hand om alla”-mode. Det har dessutom varit extremt tufft och jag har ställts i situationer där det handlar om liv och död… för första gången i mitt yrke önskade jag att det fanns en livlina, en möjlighet att ”ringa en vän” som kunde svara åt mig. Samtidigt älskar jag mitt jobb men eftersom det samtidigt pågått saker hemma har jag känt mig väldigt ensam och utsatt. Precis som Myrkotten skrev så fanns/finns det ingen plats för mig att bli omhändertagen.
Vad gäller min man har jag naturligtvis dåligt samvete inför honom för att ha försatt honom i den här situationen (om och om igen), jag vet att jag måste ta en dag i taget och visa att jag menar allvar den här gången. I och med det kan han inte vara min ”soft place to fall” än och det gör det väldigt svårt eftersom han annars är det.
Min ventil är min syster, jag kan ringa henne och berätta vad som helst. Hon har gått igenom samma saker som jag har (under uppväxten), hon vet och förstår utan att jag behöver förklara så mycket. Hon bor dock inte här och ibland tror jag att jag skulle behöva en kram av någon där jag kan känna mig helt accepterad och älskad. Ungefär som en förälder skulle göra, få gråta tills tårarna tar slut. Jag känner det som om jag behöver gråta, nästan så jag exploderar, men jag kan inte. Allt är låst inom mig.
Det som jag egentligen tänkte skriva om kommer inte förrän nu…. Tänk så mycket som bara bubblade upp… Vår dotter (ska börja femman) har alltid varit smal (genetiskt, jag var också väldigt smal under uppväxten) och varit petig i maten. De senaste åren har detta lett till problem eftersom hon skäms över sin kropp, hon vill inte visa sig utan långärmat mm eftersom hon är så smal. Hon kämpar för att gå upp i vikt men det folk inte tänker på är att det kan vara lika svårt för de som är för smala som för de som är överviktiga. Skillnaden är att andra inte ser det som lika ”elakt” att hela tiden påpeka för någon som är smal hur de ser ut, om någon är överviktig blir det direkt elakt, men det tar lika hårt.
Nu har det eskalerat och en kille i min dotters klass har nätmobbat henne. Vår dotter håller allt för sig själv men i den här frågan bröt hon till slut ihop och berättade för mig (hon vill bara prata med mig i nuläget och det är tufft att se hennes förtvivlan… jag skulle kunna hugga av min arm för att ta över hennes smärta, hon vill inte berätta för sin pappa i nuläget även om de annars har ett fantastiskt förhållande).
Alla förslag jag kommit med har hon förkastat, hon är panikslagen eftersom hon är rädd nu när skolan ska börja och att allt ska bli värre. Jag förstår henne. Jag har även varit barn och vet hur tufft det kan vara, vet hur elaka barn kan vara mot varandra. Under sommaren har jag fokuserat på att bygga upp förtroendet, låta henne känna att hon kan prata med mig och att jag är att lita på (så glad jag är över att jag varit nykter, att jag inte luktat vin en enda gång, jag tror inte hon hade pratat med mig då). Problemet är att den här killen har hittat min dotters ömma punkt – vikten…. Han skriver enormt elaka saker, vi har spärrat honom från allt men vi lyfte tillsammans på spärren en gång så jag skulle se vad det stod (har sparat detta), sedan vet vi inte vad som skrivits.
Samtidigt närmar sig skolstarten med stormsteg och hennes panik växer. Mellan varven är hon som vanligt, säger inget till sin pappa men blir förtvivlad med mig (ibland). Det har ju även kommit fram mer, att det inte är en isolerad händelse utan att den här killen mobbar andra. I min dotters fall tror jag att det började i det klassiska ”pojke gillar flicka”, han frågade chans och hon vågade inte säga nej och sedan när hon inte vågade umgås eller prata med honom gjorde han slut och började bli elak. Oavsett orsak är det dock inte okej att skriva de saker han gjort.
När jag läst myrkottens inlägg åkte jag till jobb med min musik och lät känslorna fara. Initialt var det min egen känsla av att vara ensam, av att allt ansvar ytterst låg hos mig, att jag måste fixa allt. Rollen jag tagit på mig hela tiden. Ingenstans fanns det någonstans där jag lät mig själv bli omhändertagen, jag var i full fart med att lösa alla problem. Först kom alla dessa känslor, sedan kom insikten om hur mycket detta med min dotter överskuggar allt. Vi vill ju inget hellre än att våra barn ska vara lyckliga, jag har lust att åka hem till den där killen och hans mamma och förklara vad som händer när man gör så mot någon annan, skälla och skrika.
Jag vet att det inte är rätt sätt.
I bilen började jag dock sätta ord på min egen maktlöshet och försöka hitta en väg ur det. Tyvärr känner varken min dotter eller vi föräldrar förtroende för hennes lärare, det fanns en hjälplärare i klassen som hon tyckte mycket om men hon har tyvärr slutat. Sen har vi skolsköterskan som varit inkopplad vad gäller hennes undervikt och vår dotter gick med på att jag tog kontakt med henne. Hon blev helt förfärad och vill hjälpa till, dock har även hon slutat… jag ville att det skulle finnas en trygg punkt för vår dotter i skolan, någon att gå till men nu har de som fanns försvunnit och vi måste hitta någon annan. Jag har även mailat hennes gamla lärare som känner dessa barn men inte fått svar än. Jag tog kontakt med psykologen som jag gått hos innan och ska dit om någon timme, känner att jag för min egen skull måste få prata, försöka hitta hjälp. Hon gav mig några hemsidor som var bra och vi ska prata mer idag. Jag pressade även vår dotter igår, sa att vi dels måste ta in hennes pappa, jag sa att han är jättebra att prata med och vi måste vara fler. Eftersom hon tidigare bara varit panikslagen inför alla mina förslag var jag tvungen att säga att om lite drygt en vecka börjar skolan, om vi ska göra något innan måste vi göra det nu. Till slut sa hon att hon kunde tänka sig att jag ringer till rektorn och pratar om det hon varit utsatt för, hon vill inte att jag säger något om de andra, hon vill inte skvallra. Det ska inte heller ligga på hennes axlar att rädda världen (det räcker med att hennes mamma försökt bära den bördan som liten). Skolsköterskan har dock erbjudit sig att prata med rektorn angående de övriga problemen (inte namn) och säga att hon fått veta att det finns problem, dels hur man i klassen är mot varandra på nätet men även mobbning i skolan, då får de andra förhoppningsvis hjälp utan att vår dotter känner att det är hon som skvallrat.
Våra barn växer upp i en värld som vi inte känner. Det hjälper inte att förbjud dem sociala medier osv, vi måste lära dem hur de ska vara mot andra även på nätet och det känns väldigt angeläget att detta lyfts både hemma och i skolan.
Jag vet inte om någon har orkat läsa hela den här svadan… behövde lätta på trycket eftersom jag känner mig så låst. Jag har haft huvudvärk hela veckan och känt mig spänd, det är dock under veckan jag har satt igång att göra ovanstående och det känns bättre nu när jag ska få hjälp.
De som har läst i min tråd innan vet hur det blev en härdsmälta mellan ffa mig och min svägerska, jag har inte pratat med henne sedan dess, har känt att jag inte kan bli neddragen nu. Jag måste hitta mig själv i min nykterhet, måste omgärda mig med människor som lyfter mig, i nuläget kan jag inte bli neddragen av andra. Jag får hålla mig ifrån dem i nuläget och ta det senare när jag är mer stabil. Saken är den att ett av hennes barn fyller år idag och ska ha kalas. Dessutom är vi bjudna på 40-årsfest idag… Festen har legat över mig innan, men idag känns det så självklart att jag ska vara nykter (drar migränkortet vilket i detta läge faktiskt är helt sant), det förekommer inga förhandlingar inom mig idag, inget romantiserande om ett glas osv.
Innan var det ett dilemma, hur ska jag göra… både möta min svägerska för första gången OCH gå på stor fest… jag var helt inställd på att inte gå på kalaset. Jag har dock ändrat mig. Det är vår guddotter och jag vill gå på hennes kalas, vi ska bara vara där 2 timmar, sedan går vi. Det är under städade förhållande och kommer inte finnas någon plats eller tid för att ”reda ut saker”. Det kommer att kännas bättre att ha träffat min svägerska, att ha gjort det och slippa känna att första mötet ligger över mig. Vi åker hem, vilar en liten stund och gör sedan vid oss inför festen. Den ligger på cykelavstånd (eller gång) så att köra blir ingen ursäkt, men jag känner mig stark i mitt beslut idag. Stark i att inte dricka.
Vi har varit ute på saker som varit mina starkaste triggers och jag har kunnat känna glädje och närvaro nykter (vet att det inte alltid varit så), vilket har varit en sådan enorm lättnad så jag kan inte ens beskriva det… när vi var på semester i Danmark i början av min nykterhet så hade jag bara en klump i magen och jag var rädd för att det alltid skulle vara så. Bara att någon gång få känna något annat var fantastiskt.
Således har det varit en händelserik inre resa den här veckan som även lett till att jag försökt få hjälp att klara ut situationen. Jag hoppas att det inte är övermod som får mig att skriva att jag inte oroar mig för festen, det betyder inte att jag inte tar det på allvar, jag ska hela tiden ha ”inte ta det första glaset” i huvudet, men jag ska även prata och dansa, njuta av att inte behöva döva allt som pågår. Innan hade jag nog stoppat undan allt det jag skrivit ovan, gått på festen och druckit tills jag inte behövde tänka längre. Nu har jag istället skrivet ett maratoninlägg här och skaffat hjälp. Vilken skillnad.
Tack, Myrkotten, för att du utmanade mig och fick iväg mig på den här inre resan.
Kram till alla och ha en riktigt härlig nykter lördag

Jag drack också häromdagen. Har även jag varit väldigt måttlig i mitt drickande tidigare. Har funderat över vad jag pysslade med då när jag inte drack. Och varför jag dricker. Dricker nog för att koppla av allt som är ogjort. För att bli lugn och sova. Vilken urusel strategi det är. Har hunnit med så mycket nu när jag inte druckit. Sover bättre och får mer gjort och ingen ångest.
Ta dig en funderare över varför du inte riktigt trivs i ditt nya hus, tycker jag. Är det för mycket som ska göras? Kommer du att kunna trivas? Det är ju ohållbart att hålla på som vi båda har gjort för att fly, så det tåls att tänka på vad som måste ändras i livet. Hoppas du har en bra helg på landet.

Godmorgon! Ska läsa boken, har sett att den dyker upp i många trådar här. Har självklart reflekterat över mitt egna drickande, även om jag aldrig försökt dricka upp spriten så har det i perioder blivit lite för ofta, vin till maten mitt i veckan, en öl på krogen med vänner titt som tätt. Men ju större problemet har blivit för min man desto mindre har jag blivit sugen på att dricka. Tvärt om känns det som att jag försökt styra hans drickande genom att själv avstå eller dricka mindre. Inget fel i att inte dricka, men motivet har varit medberoende snarare än omtanke om mig själv. Att styra hans liv med mina gärningar.

Avsky gymmet och känner att det inte är rätt för mig, det skulle också bli något jag ändrar "för hans skull." Lutar däremot att försöka börja på en kurs i något som jag tycker om. För visst är det det man menar med att bryta medberoende, att göra saker för sin egen självuppfyllelse? Tipsa gärna om hur ni andra lyckats sätta er själva först! Det låter enkelt men är svårt märker jag...

Då måste jag väl skriva det här inlägget. Älskar nykterheten, närvaron och lugnet jag känner som nykter, men ändå..,
Reste bort till en plats där alkohol är lättillgängligt och där jag tidigare druckit både öppet o i smyg. Redan på vägen dit hade jag nästan bestämt mig för att dricka. Ungefär som om man har en godispåse som bara måste ätas upp. Så jag drack i torsdags, inte ens det var särskilt trevligt eftersom det inte skulle märkas. Har eg aldrig gillat att bli full heller utan mest använt à för att få sova. Och det var vad jag gjorde. Blev lite full, tror inte det märktes, la mig att sova. Sov så jäkla dåligt, huvudvärk vid 2-tiden på natten, så jäkla bakis. Som i gamla tider helt enkelt. Jag blev tidigare ofta väldigt dålig om jag drack mycket. Det känns på sätt och vis bra att kroppen säger ifrån. Att kräkas i smyg är dessutom svårare än att dricka i smyg. Herregud, vilken dum jäkla idiotisk människa jag är. Vill inte tillbaka dit.
Idag vaknar jag istället efter att ha sovit gott en hel natt, ingen huvudvärk, ingen ångest. Kanske ska kila ut på en promenad nu på morgonkvisten. Måste lära mig hantera det här ställer där alkoholen är tillgänglig. Här kan jag inte hälla ut. Ska stanna här en vecka. Idag ska jag inte dricka.

Skickar in AA-patrullen till dig om du kommer närmare att ge efter för suget. Röda tröjor har de. Sen tar de med dig till det här Forumet istället. Lycka till nu. Jag höll upp i helt i 30 dgr, har druckit vid ett fåtal tillfällen de senaste månaderna. Och blivit så fruktansvärt bakfull. Inget att längta efter. Att dricka när man bestämt sig för att sluta är inte heller kul. Bättre att låta bli helt.

Nej man blir kanske inte social, men mer utåtriktad. Men det kan ju ha att göra med att jag egentligen inte känner mig bekväm i de situationer som blir när man går ut. De människor jag är social med är såna som jag förmodligen inte skulle ha pratat med som nykter då jag inte tycker de är intressanta då. Men är jag tillräckligt packad är alla människor roliga och intressanta.
Du har rätt.

Jag kan bara dricka måttligt i sällskap som jag känner mig trygg med. Jag får för mig en gång varannan - var tredje månad (när jag förträngt hur jag mår efteråt) att det vore kul att dricka och hitta på något. Ångrar mig alltid efteråt. Det borde jag veta vid det här laget. Mitt förhållande till alkohol är inte sunt.

Det jag tror att jag måste göra är att ge upp drickandet som sådant. Min hjärna hittar dessutom på saker att fylla tomrummen med vilket ger mig ännu mer ångest. Jag är en kontrollmänniska egentligen och det värsta för mig är att jag tappar så många spärrar jag engetligen har.

Jag tror du har rätt, något beroende har jag nog inte, men missbrukar alkohol gör jag 9 gånger av 10 när jag går ut. Om inte 10 av 10.

Tack för att du tog dig tid att svara.

Ja, jag har skrivit för att det lättar.. Jag har pratat med min svägerska och det kröp fram att han i princip supit bort alla sina tidigare förhållanden och familj.
Han har smygsupit tidigare också och naturligtvis haft osannolika förklaringar till sitt beteende..
Alla trodde att det skulle bli bättre när han träffade mig och vi gifte oss (dock var det ingen som talade öppet om hans tidigare så grava missbruksproblem utan alla höll "god min") Det var bättre i början efter hans rattfylla, men när jag tittar i backspegeln så har problemen funnits där hela tiden.. Fast i varierande grad..
Nej kärleken är inte blind.. men djävligt närsynt!

Ett fantastiskt brev Ullabulla!
Jag hade kunnat skriva ett liknande, med sammanfattning, hur det blev. Visserligen har jag ingen ny relation på gång (och ska jag vara ärlig, så är det inte det jag letar efter)
Jag är en medberoendepersonlighet sedan barnsben, så jag ska jobba med att bli kvitt det istället och ta hand om mig själv!
Lycka till Ullabulla! kram

Ja.. jag skriver av mig. Det känns trots att jag innerst inne vet att det är precis vad han håller på med. Fick en intressant pratstund med svägerskan där jag helt sonika la korten på bordet och då kröp det fram, att vårt spruckna förhållande inte är det första han supit bort..
Redan innan han träffade mig, hade han smygsupit men tog tag i det hela i samband med en rattfylla. (fast han hade förlorat familjen flera år innan..) Alla trodde att det skulle bli bra, när vi träffades och gifte oss och han mådde också bra (bättre än han någonsin gjort säger hans vänner)
Tyvärr kan han inte släppa alkoholen och jag har sagt rent ut, at det är den som förstör hans liv.(vilket han naturligtvis förnekar)
Jag vägrar att gå under tillsammans med honom och snart när lägenheten är klar från vattenskadan så har jag en egen dörr att stänga om mig så jag kan börja ta hand om mitt liv.
Nej jag tror inte att historien slutar där, jag har en bit kvar också.. Men jag är på väg!
kram

2 öl skulle det ha stått.. Finns ingen redigeringsfunktion.. Och när jag tittar tillbaks på mitt liv så har jag varit medberoende länge.. Dessutom på väg att bli beroende av alkohol, eftersom jag försökte begränsa hans drickande genom att dricka tillsammans med honom.. Resultat: Han köpte hem dubbel ranson..

Mrs_Mary & Vinter, vi sitter och har suttit i samma båt.
Jag håller just på och läser boken "Djävulsdansen" och kan varmt rekommendera den!
Att vara "medberoende" är egentligen inte skamligt, för oftast har man fått det med sig från barnsben (och det behöver inte komma från ett "missbrukarhem" med alkohol)
Det är som sagt iinget att skämmas över, för jag konstarerar att jag hade kunnat bli medberoende till en falukosv, som det står i boken.. Ett "inlärt" beteende, där man ser till att vara andra till lags. Där man ser till att anpassa sig för att "behålla husfriden" och inte göra andra ledsna, besvikna, arga, irriterade.. ja vad som helst, där man sätter andras mående framför sig själv..
Ja, jag är på väg att lämna min ungdoms kärlek eftersom han vägrar att förstå att han är alkoholist.
Ja, han kör alla "gråtvalser" som finns, varvar med spydigheter och ilska (han anser givetvis på missbrukarvis att det hela är mitt fel att han dricker..)
Han kan komma med helt uppenbara och osannolika lögner. Som häromdagen då jag kom på honom med en nyöppnad box med vin och senare frågade hur mycket han druckit.. " öl var svaret, trots att det var uppenbart både med tanke på vinglaset och berusningsgraden att han druckit mer och annat.. Tror du mig inte sa han det är säkert, här har du näven jag svär.. Nej, jag trodde honom inte och tog inte näven..
Det slutade med en natt av anklagelser om både det ena och det andra (bl a om otrohet, varvat med att jag inte lät honom ha sex tillräckligt ofta)
Dagen efter låtsas han oftast att allt är "som vanligt" och då kan han bli fjäskig istället.. Men aldrig, aldrig någonsin en ursäkt för beteendet.. (typisk dr Jekyll & mr Hyde)
Så läs boken! Det var en ögonöppnare för mig.. och lycka till!

Jag var själv medberoende, och det var också därför som jag blev beroende. På min arbetsplats och i min bransch så krökar det ganska mycket, och det är inte ovanligt att det tas till andra starkare och inte minst förbjudna grejer. Det sistnämnda skulle jag aldrig kunna ta, eftersom jag antagligen inte hade kunnat sluta med det, då jag är en typisk beroendeperson. Så du bör verkligen tänka till att själv bli nykter eller ta en vit period, för det är väldigt lätt att man själv trillar dit. Det tror eller vet jag dock inte om dig, men jag har sett många sådana fall.

Hur som helst: När jag nyktrade till, så såg alla det. Och det blev ett herrans liv, näst intill en skandal. De andra inklusive cheferna kunde inte acceptera mitt val, och de ville heller inte förstå. Jag blev faktiskt inkallad till samtal eller ställd mot väggen, där de frågade och sa: "Tror du, att du är bättre än oss?", "vad vill du uppnå med detta?", "men vad då, du drack ju som oss, och det är ju helt normalt", men vi drack exakt varenda jobb- och lediga dag. Och i kopiösa mängder.

Men sen fanns det sådana, som kom fram i hemlighet och frågade: "Du, jag vill också sluta, så hur gjorde du?"

Därför tycker jag, att du trådskaparen och andra medberoende som känner igen sig borde sluta.

Hej!

Eftersom jag dels är lite halvt sömnig och endast skumläste vad du trådskaparen skrev, så kanske mitt svar inte blir det bästa.

Hur som helst, så har jag varit nykter i 2,5 år. Jag skulle inte vilja kalla mig själv för värsta alkoholisten, men före detta miss- eller riskbrukare är mycket bra synonymer.

En sak är antagligen säker: Din man vet innerst inne redan om hans problem. Och han vill egentligen förmodligen sluta, men hans beroende och sug efter alkoholen stretar emot. Och för att han ska ta tag i sitt liv, så måste han själv våga erkänna. Och det kan ta evigheter eller inte alls. Och som missbrukare så ljuger man. Inte främst för andra, utan främst för att intala sig själv, att ALLT är normalt. Det är ett sätt, att själv läka sina sår… tyvärr… Och denna surrealistiska verklighetsflykt straffar en i längden.

Jag tycker att du som medberoende, ska göra följande: (OBS! Jag är själv medberoende som blev beroende):

1. Bli nykter själv först. När Ni eller era vänner har bjudningar, så ska du vara nykter. Ändra ditt beteende fullständigt.
2. Om du inte gör det redan, så börja gå mer på gymmet och investera i dig själv.

Varför? Jo, för att om du förändrar dig själv, så kommer din andra hälft att se det. Och kanske kommer han att haka på eller vakna upp?

Tack, det kändes bra att läsa din kommentar. Eller tja bra har vi det ju inte, men det känns fint att inte vara ensam. Din man har ju i alla fall kommit till vändpunkten.

Har läst vad ni skriver här men inte orkar svara den sista tiden. Har själv mått dåligt de sista veckorna. Gissar att det var det som fick mig att hitta hit. Så för ett par dagar sen när solen kom tillbaka kändes det som att det lättade. Efter 10 dagar kom en dag utan hopplöshet och gråt. Mitt i all det tunga kändes det bra. Det handlade inte om min man var full eller nykter för dagen, jag grät inte för honom utan för mitt liv, mina beslut och min vardag. I mitt liv fick jag stå i fokus.

Det är fortfarande tufft att tänka på framtiden. Vet inte hur det här slutar. Idag hade vi middag för kompisar och som vanligt efter en stor middag med mycket vin somnade han innan gästerna gått hem, ja som vanligt... Det är han som lagar maten och han som köper vinet. Hans drickande har slutar överraska våra vänner. Men jag hade det trevligt och försökte ignorera hans drickande så gott jag kunde och faktiskt ha ett "normalt" socialt liv. Vad det nu är.

Människoberoende var ett fint ord. För visst är det så det känns. Att jag så gärna vill finnas där för honom och att han ska finnas där för mig. Önskedröm? Och hur bryter man ett medberoende? Hur ska jag "hitta mig själv" när jag har fullt sjå att orka med vardagen?

Nåja tack igen för att det finns någon där ute att bryta tystnaden med. Kram!