Senaste kommentarerna i forumet

Fredagskväll och hemma från en annorlunda semester. Annorlunda ifråga om att den varit vit, och jag har varit inne och läst då och då på forumet - det har inte hänt tidigare.

Mannen och de vuxna barnen har druckit någon öl, och delat någon flaska vin och jag har provat det alkoholfria sortimentet, vilket inte var så imponerande, men det funkade i alla fall. Vissa stunder har jag varit mkt frestad, men det har gått att hålla emot. Berättade för de vuxna barnen att jag inte tänkte dricka något och de har inte undrat eller frågat om jag inte ska ha något trots allt, utan en acceptans utan ifrågasättande. Jag är ganska säker på att de inte märkt av problemets vidd, eftersom vindrickandet på vardagskvällarna ökat efter deras flytt, men de måste ha tolkat signalerna rätt - att det inte är läge att fråga mer just nu. De kanske inte vill veta exakt - vad vet jag? Vi har annars ett öppet förhållande och pratar om i stort sett allt, så det är lite oväntat att de inte frågat något.

Jag måste ändå säga att trots att det gått bra, och jag inte har några som helst svårigheter att se och känna fördelarna med att inte dricka, så är det så tråkigt att inte kunna ta en öl, eller ett glas vin i sällskap med de andra. Jag kan tycka att det är så j-la orättvist att det är som det är, samtidigt som jag håller fast vid min tanke/filosofi att jag känner mig tacksam över att detta är en sjukdom/tillstånd som är lättbotat (obs - ingen ironi mot er som kämpar för att avstå varje dag), jag mår bra om jag låter bli alkohol - jag behöver inga avancerade strålningsbehandlingar eller operationer. Men, trots detta så saknar jag att kunna ta ett glas - just ETT glas vin till maten. Jag hoppas att den känslan försvinner så småningom.

Men jag känner mig nöjd och stolt över att ha klarat detta - en prövning till avklarad. Det var verkligen en sådan sak som jag trodde skulle vara helt omöjlig att klara. Det stärker också min övertygelse om att om man har som mål att dricka mindre måste uppehållet vara mycket långt för att hinna vara med om alla de här prövotillfällena, jul, födelsedagar, fester, midsommar, nyår, sommarsemester, grillkvällar - ja, alla de här tillfällena som är sammanknippade med alkohol. Det finns inte en chans att det skulle kunna räcka med en eller tre månader för att bryta ett såpass invant beteendemönster. Och tanken som följer de nyktra veckorna är ju såklart att ju längre man hållit uppe, desto mera har man att riskera.

Men det största irritationsmomentet ikväll har inget med min alkoholkonsumtion alls att göra - det närmar sig nyår och folk (ungar) anser tydligen att det är ok att skjuta smällare redan nu, och helst redan innan jul. Jättekul för dem, men med en smällarrädd hund är det inte kul alls. Att ha en darrande hund som vill krypa ur sitt eget skinn och gömma sig under sängen gör inte gott för nattsömnen. Nej, fy för nyårsraketer som skjuts i trädgårdarna!

Guten nacht mina forumvänner, och hoppas ni får sova utan smällare (om det nu är fler än jag och min hund som störs av dem)

/m

Tack snälla för ditt svar och dina kloka ord! Beslutet kom till mig igår att
Det ända rätta är att vara 100% ärlig och att backa tiden.
Men jag känner mig så jäkla misslyckad:-( Men försöker att ha tillit att
Min högre kraft visade mig att jag inte har släppt garden helt än, inte varit helt
Ärlig och att jag inte har lyft fram allt mitt gamla skräp...
Jag tyngs fortfarande av övergrepp som jag var med om som liten, vad jag har gjort
med mig själv efter det... Och min tillitsbrist till män och även
att jag duger. En annan sak som spökar är ett ex till mig
Som jag älskade oerhört och som jag levde i ett förhållande där
Jag var super medberoende. Han knarkade ihjäl sig
För 12 år sedan och efter det började jag droga, supa och fly
Var destruktiv blandat med en "perfekt" yta och presterade oerhört
I karriären. När jag sedan blev nykter 10 år senare kom allt i fatt
mig. Jag vet inte hur jag ska vara, leva i ett normalt förhållande
Hur jag ska lita på nån mm
Och nu är jag bara sååååå ledsen, rädd och har en ångest
från helvetet. Det känns som jag ska gå sönder.
Glad över att få skriva av mig och läsa stöttande och varma ord.
Vi har bara idag

kan nog bara du ta vännen. Ärligheten är ju vår grundval och dribblar vi med den så mår vi inte bra.
Jag själv ökar på mitt mötesgående när jag mår dåligt och använder programmet i alla mina angelägenheter.
Att prata på mötet och få ur mig det som trycker har hjälpt mig många gånger från att ta ett återfall och det är inte svårt att se att de som drar sig undan också får det jobbigt efter ett tag. Många är de gånger som motståndet att gå på möte varit groteskt stort men varenda gång har det känts lika avslappnat efteråt.

Sköt om dig !

i min liknelse med stridsvagnen. Det är när stridsvagnen blir liten som den är farlig. Alltså när jag tror jag kan hantera den (alkoholen) och släpper garden, då kör den över mig totalt. Nu vet jag att jag inte kan dricka, aldrig mer...
Måste komma ihåg att det är så även i framtiden.

Nykter på tredje dagen och idag får vi besök........Inte direkt vad jag längtar efter. Förutom en annalkande förkylning har jag fått tinnitus i mitt högra öra. Det tjuter kraftigt mest hela tiden och det blir inte bättre av stressen inför dagen. Hade naturligtvis varit skönt att ha något att lugna sig med men känner endast avsky för alkoholen just nu. Håller mig till must och mineralvatten. På sätt och vis ska det bli skönt när alla storhelger är över och allting kan återgå till det normala. Snart kommer gästerna och det är dags att ta på sig den glade värdens kostym. Ibland är inte allting lekande lätt.

Sköt om er där ute.
Tjalle

vill också uppmuntra dig till att verkligen försöka få någon att prata med. Du kan även vända dig till socialtjänsten i kommunen, de har ofta hjälp att erbjuda även till anhöriga. Det finns också möjlighet att lämna en anonym anmälan till kommunens missbruksenhet, angående din oro för din pappas situation.

Det är verkligen en svår situation för dig. Du har också en sorg som du inte riktigt får plats med just nu eftersom fokus här och nu ligger på din pappa.

Styrkekramar till dig!

Hej Shiraz och tack för svaret! Jag vet att första steget är att vara medveten om sitt problem, och det är det som känns "bra". Ja jag håller med dig om att jag hör till den andra kategorin. Mitt nyårslöfte ska bli att helt sluta dricka sprit. Jag är peppad att hålla det nu och är fast bestämd att klara av det.

Då var julen över. Jag bröt mitt nykterhets löfte i fyra dagar eftersom jag inte ville förklara mig inför barnen varför jag inte ville ha vin till maten. De har inte insett hur mycket jag druckit tidigare. Men det blev inte så mycket, några glas vin till maten. Det gick faktiskt att vara måttlig! Det var en seger i sig. Nu är det inga kalas på ett tag och skönt är det. Dags att gå tillbaka till att vara helt utan alkohol. I dag börjar jag att räkna dagar igen.

att försöka fokusera på det som har gjort skada. Och när man jämför med det som varit bra, så visar det sig nästan omgående att det positiva väger lätt. För när jag försöker lyfta fram det positiva, så finns hela tiden känslan eller till och med vetskapen om att det han gör som är snällt alltid har en beräknande baksida, alltså han gör aldrig något för mig som jag inte får "äta upp" sen... Det är så svårt att förklara. Men ett exempel är t ex om barnen är hemma och har kompisar hos sig så kan han ställa sig och fixa värsta laddningen med varma mackor, chips, läsk, godis mm, beordra mig att åka och handla allt, städa upp och diska i köket efter hans framfart och efteråt måste han ha tusen bekräftelser på om jag tror att barnen blev nöjda, om kompisarna blev nöjda, ett eller flera samtal om hur bra han är på att ta hand om barn och att han vet vad ungdomar vill ha. Sen kan det gå lång tid när han inte lyfter ett finger hemma, bara ligger på soffan och jag får serva honom. Om jag då någon gång inte gör som han säger så får jag höra att han alltid ställer upp för alla andra och att det aldrig är någon som gör något för honom!

Om han har lagat mat och det blir något över när han har ätit så ger han det till hunden. "Tänkte inte på" att jag åker till jobbet varje dag och har matlåda med mig och att det kanske hade varit en bra idé. Det låter säkert som småsaker, men det är ett genomgående tema och det blir väldigt många såna här små saker som läggs på hög. Han gör en stor affär av att någon gång ibland "ställa upp" och t ex laga mat så att även jag får. Och detta ska höjas till skyarna i oändlighet.

Han är lugn just nu. Jag kan inte sträcka mig till att säga att han är "snäll" ens för det är inte rätt ord. Han är lugn och kan prata lite normalt om saker som inte engagerar. Fortfarande springer jag och servar. Han behöver bara säga att han är törstig så springer jag och hämtar något att dricka, fixar något att äta, serverar, dukar bort, diskar, hämtar kläder, letar upp saker som han ska ha, tar ut hunden om hon stör honom. Ändå gör jag aldrig någonting för honom. Jag ställer aldrig upp för honom. Jag är egoistisk.

Det är jag själv som hindrar mig att gå nu. Jag vågar inte ta konflikten. Vågar inte säga honom face to face att jag inte vill längre. Jag vet också - och han vet - att om han bara ger mig en kram just då så börjar jag gråta, han tröstar och säger att allt ska bli bra och då klarar jag inte att stå på mig. Då gör jag det igen - sviker mig själv. På det sättet så är det ju på något vis "enklare" att ta det när han är riktigt full, arg och/eller elak. Samtidigt som det ju faktiskt är mer riskabelt.

min egen rubrik Vanmakt och förtvivlan kom jag ihåg en dikt - jag har delat många dikter här. Denna är av Claes Andersson.

Credo

Förtvivlan.
Delad av många
förvandlas den till
förtröstan.

Om alla gråter, vem
uppfattar då gråten?
Om alla klagar, vem
förändrar då villkoren?

De mångas villkor
blir de mångas kunskap.
Kunskapen blir insikt, insikten
handling.

Förändringen blir inte längre en möjlighet.
Den blir en nödvändighet.

God fortsättning på dig. Vad det låter härligt med din segeltur.
Och lite must och en skinkmacka, kan livet vara bättre.
Allt har gått bra för mig i jul, bara nuddat vid tanken på alkohol.
Konstigt nog försvinner dom där tankarna nästan omedelbart, meda
i början tog stor del av mina dagar.
Jag slipper oxså åka till bolaget idag. Vilken befrielse slippa detta
planerande och stressen att det ska räcka som det aldrig gjorde.
Visst jag pimplar kaffe som den värsta kaffekärring men vad gör det.
Sockersuget är enormt men det gör inget det heller för jag är smal.
Jag delar din känsla är så tillfreds med livet. Numer kan jag ta dåliga
dagar utan alkohol, var helt omöjligt för 3 månader sedan.
Nu blir det långpromenad med min hund
Ha det underbart
Konstnären

mindre tid för forum för min del, framförallt för skrivande. Har haft en lång och skön julledighet med mycket utrymme för forum. Ni "nya" - Yogi, lilleskutt, Izzy, Ärlibesvärlig och Tilda ... ursäkta om jag glömde nämna nån - har rört vid mitt hjärta och det era berättelser har berört mina erfarenheter - därmed har jag skrivit mycket och gärna.

Nu blir min vardag annorlunda, jag kommer att ha er i mina tankar och läsa här men sannolikt skriva mindre. Vill bara säga det så ni vet. Vi som varit här länge vet att vi är "periodare" på forum - ibland frågar vi efter varann men vi vet också att vardagen ser olika ut och att var och en har ansvar för sig och sitt liv.

Jag såg idag att vi långvariga - åtminstone en del av oss - kan ses som en klubb för inbördes beundran. Kan så vara. Likaså att forum kan bli ett slags beroende. Jag har funderat över det, många gånger, och så länge forumläsande och -skrivande inte stör min sinnesro ser jag det som ett beroende som gör mig gott i själen. Helt jämförbart med att simma och promenera och gå på gym.

Att ha forumvänner som delat och delar min resa och kan förstå något av mina erfarenheter "från insidan" är en värdefull gemenskap för mig. Jag har det senaste året haft möjlighet att delta i två stora AA och Al-anon konvent - möten som gjort att jag känt mig hel och varm i hjärtat. Upplevelsen att vara en del i en gemenskap där efternamn, titel, yrke och gatuadress är helt ointressant och där samvaron istället fokuserar på det som är väsentligt i livet här och nu är svår att fånga i ord. Liknande närhet har jag tidvis upplevt starkt här på forum och en del forumvänner har blivit personliga vänner.

Jag känner djupaste respekt för alla här - och annanstans - som verkligen kämpar med-och-mot missbruk och medberoende. "Inbördes beundran" känns däremot inte särskilt relevant. Gemenskapen här är öppen för alla - för alla som har en uppriktig vilja att förändra sitt liv kan man möjligen kan man tillägga. Liksom AA är öppet för alla som har en önskan att sluta dricka. Och det vill inte säga lite.

Gemenskap, delande, helande är ord som känns alldeles rätt för att beskriva forum.

Respekt för vår likhet och olikhet, för våra brister och vår ofullkomlighet likaså.

Kunskap har jag också fått här i rikt mått.

Ja, jag är så tacksam över forumgemenskapen!

Allt gott, lev väl, ta hand om dig själv och om varandra / mt

fina du för din tanke ! Den värmer ordentligt ska du veta !

Hoppas du kommit till ordning och kan njuta fullt ut av din familj ?

Kram ♥

Häng kvar i din livlina det går. Och jag tror du klarar det.
När jag låg inne för avgiftning fick jag stesolid i fyra dygn
som trappades ner fick inga med mig hem occh det var bra för
det är inga tabletter man leker med. Efter det att jag kommit
hem körde jag en halv stilnockt på dagen, jag somnade inte men
blev lite slö men oxså slö. Inget jag rekommenderar.
Men jag hade druckigt så mycket och så länge att jag trodde
jag skulle bli tokig av ångesten.
Men det gick och jag fick kämpa mot kroppens begär efter alkohol.
Efter ett tag kretsar inte tankarna bara kring alkohol som det
gör i början. Jag är stolt över mig själv, men vet samtidigt att
jag aldrig kan dricka mer. Jag var i den absoluta botten.
Nu kan jag se folk i ögonen.
Vi finns här för dig.
Forumet har varit den bästa hjälpen för mig, plus min älskade
labrador som är fem år.
Ha det bra
Konstnären

Jag följer 2014 hand i hand med dig.
/A

Självklart är detta nätets bästa forum.
Jag har just skrivit ett inlägg om att jag skulle lugna ner mig på forumet.
För mig blir/blev eller bitvis är det för mycket.

Men ni som är härinne är lite som min familj vid sidan av mitt riktiga liv.
Men som med allt, rum och rason.

Jag kommer med all säkerhet komma hit om och vartannat.

Berra du är en av de bästa/A

Nu räknar jag ner igen inför min stundande nykterhet. Från och med nyåret 2014 är det slut på alkoholen IGEN och denna gången ska jag lyckas också. Tror att jag är mer förberedd nu och vet att det kommer att ta ett tag innan jag känner mig glad och pigg och fräsch utan alkohol, att det inte kommer från dag 1.
Konstigt nog så har jag inte druckit så mycket under julhelgen. Börjar i och för sig tidigt på eftermiddan med glögg, sen har det blivit några glas vin men framåt åttatiden har det varit stopp och då har jag inte velat ha mer. Bra det, för det gör ju att dagen efter känns bra och jag vaknar ganska pigg. Men som ni alla vet så är inte sömnen den bästa oavsett hur mycket man har druckit, så riktigt pigg har jag inte känt mig på hela tiden.
Lilla valpen har också börjat bli lite mer rumsren, så igår blev det ingen pöl på golvet på hela dan. Men visst är det fullt upp med en valp i huset, får springa och rädda skor från att bli uppätna, mattor mm allt som kommer i hennes väg måste tuggas på både saker och människor. Men kul är det också och det är ju en ganska kort period, sen slutar hon förhoppningsvis med det. I början av januari ska vi gå på valpkurs och det ska bli kul att träffa andra mattar och hussar.
Ha nu en fortsatt härlig jul och nyårshelg alla!

Om du väl.har fått börjat hos shrinken så tror jag att du kommer att få lära känna dig själv mycket bättre, och kanske förstå bakomliggande orsaker till varför just du väljer att dricka alkoholen.
Hur man reagerar på vardagsstress kan se helt olika ut från person till person.

Det är bra att du för börja så snart som möjligt hos terapeuten, om du inte ser fram emot 2014 och allt vad det innebär för dig så är det en risk att även du drar på dig en deppighet, och det kan förvärra situationen något oerhört.

Somna på soffan är väl helt okey, om man vet anledningen till det, trött brukar var den vanligaste, fylltrött den mindre glamourösa.

Nej jag kan verkligen inte dricka alkoholen alls idag, jag gjorde mina trevande försök innan jag kom till forumet med att dricka mindre.
Men efter att läst min historia i andras skildringar på forumet, så förstod jag, jag har alla symtomen på att vara en helyllealkis.
En alkis som inte kan ta två glas vin till en middag, en öl efter jobbet, eller ens en lättöl till lunchen utan att den triggar igång en Dr Jekyll och Mr Hyde inom mig.
Allt precis allt som innehåller alkoholen drar igång ett V8 muller inom mig, och på en given signal drar den iväg med en rivstart utan en förare vid ratten.
En herrelös färd som jag aldrig vet hur och var den slutar, oftast så kraschar den rejält med en helvetes ångest när livet återgår till verkligheten.
Och ska jag vara helt ärlig, så är jag så inihelvete trött på att orka genomlida denna skärseld i stort sett ett par gånger i veckan.
Det fanns en gräns för mig, och den nåddes när jag helt nedbruten av ångesten inte ville leva längre, och fortfarande drack alkoholen,
Och fortfarande inte fattade var det var som var felet, så pass farlig är alkoholen, den kan faktiskt döda dig.

Så istället för att låta alkoholen ta makten över mitt liv, så tog jag makten över alkoholen, och råkade samtidigt återta makten över mitt egna liv.

Berra

- vanmakt och förtvivlan delar du med många här liksom den innerliga önskan att hjälpa - jag hoppas du kan känna att vi vet vad du talar om. Ändå har jag inget mer hoppfullt svar idag. Bland det svåraste för en alkoholist är nog att dricka mindre eller måttligt. Flera som skriver här har försökt börja dricka "normalt" men det är ett mycket litet fåtal om ens någon som lyckats och de har haft en stark egen motivation. Det handlar inte om karaktär eller att vara en bättre eller sämre person, beroendet har en stark fysiologisk komponent. Du kan googla på "kidnappad hjärna" och läsa om det. Här en artikel, lite gammal men rätt bra tycker jag http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

På alkoholmottagningen Riddargatan 1 i Stockholm erbjuder de hjälp att börja dricka mindre http://riddargatan1.se/

Jag skulle råda dig att ringa Alkohollinjen redan idag och få nån sakkunnig att prata med, där tror jag att du kan få bästa svar på dina frågor - jag kopierade:

Alkohollinjen är öppen
måndag-torsdag kl. 12.00-19.00
fredag kl. 12.00-17.00

Syftet med den metod som används på Alkohollinjen är att öka klientens egen motivation och förmåga att förändra sina alkoholvanor. Behandlingen anpassas efter hur allvarliga alkoholproblemen är och vilka förändringar klienten är beredd att genomföra. Förutom kontakterna på telefon kan hemuppgifter erbjudas. För anhöriga är syftet att öka motivation och förmåga att hantera sin egen situation men även att stödja den anhörige till en förändring av hans eller hennes alkoholvanor.

Här är länk till hemsidan http://www.folkhalsoguiden.se/Projekt.aspx?id=2030

Allt gott, hoppas du hittar någon att prata med så att du känner dig mött i din önskan att hjälpa!
Läs gärna mera här på hela forumet så får du många berättelser från verkligheten också. Kram / mt

Hej Berra! Har träffat en manlig alkokolterapeut/Psykolog o ska få börja där efter helgerna.Rättegången blir väl nån gång i vår/sommar o jag fasar som bara tusan för den!!Jag funderar på fotboja men måste ta reda på hur mycket det kostar för hela kalaset. Dricker di någonting över huvud taget Nu för tiden? jag känner så mycket oro för hur det ska gå för mina barns framtid o undrar om jag någonsin blir lugn o trygg med maken?? många har gångerna varit att jag somnat i soffan o blivit ifrågasatt av min familj. jag dricker inte varje helg men har svårt att sluta i tid 8 av 10 gånger!!!Jag har aldrig varit så deppad som nu o ser inte något positivt till nästa år tyvärr,har ofta tänk att jag kanske måste bo själv för att komma till ro o slippa allt vardagstjafs so i stort sätt sker dagligen....Jag får ta en dag i tagen nu o ser fram mot att börja i treapin,vem vet den kanske hjälper mig med min otroligt dåliga självkänsla?

forumbrorsan i världens bästa forumfamilj! Tack för julrapporten, glad liten fredag och god-nästa-helg! / mt

Ska jag berätta för anhöriga att jag kommit till insikt? Tänkte kanske det är lättare att hålla ett löfte om dom vet! Eller ska dom bara få märka det... Ger jag dom skuld eller skamkänslor om jag pratar om det ( nu menar jag vuxet barn) min man vill nog inte prata om alkohol för då måste han ju se över sin konsumtion...

Att det blev lite föööör mycket för mig med att involvera sig i detta mest hela tiden.

En kompis till mig var i fjällen med sin och en annan familj och firade jul.

Hon skrev om det på facebook på och avslutade med kommentaren
"Det blev en vit jul igen"

Jag som en huggorm på och fint påpekade att hon verkligen inte skulle vara så besviken över att det blev en vit jul.
Det är barnens jul, så därför hör inte alkohol dit.

Jaha, svarade hon.
Men jag menade vit som i snö, inget annat...........

Det är just detta jag menar, jag borde ju fattat att det var vit som i snö.

Vi bor i Stockholm, och här är det grönt. Dom var i fjällen så det blev en vit jul......

Men om man hela tiden omger sig med att vara och tycka på ett visst sätt så blir man så präglad av det.
Och för mig blev det lite för mycket, att dagligen omge sig med forumet............

Det är ju min missbrukarprofil som ger sig tillkänna.

Många vittnar om att när man slutar att dricka så byter man beroendet mot ett annat.
Träna strikt, äta godis i massor.

Men även forumet kan bli förmycket.

Inte för alla kanske, för en del är det nog jättebra.
Men för mig var, är det inte det.

Jag nämnde det i ett tidigt skeende, med att det var lite likt en klubb för inbördes beundran.
Och OJ vad skit jag fick för det.

Men det är just vad det blir tillslut.......
En klubb för inbördes beundran.

För vissa kan det vara jättebra, en livlina, påminna sig om sitt ursprung varje dag.
Detta för att inte falla tillbaka. Man omgärdar sig med likasinnade.
Får pepp och hejarop och ryggdunkar när det går bra, och tröstande pepp när det inte går bra.

Och om man tänker i banor om att det som är bra inte kan vara dåligt.
Ja och nej, vissa behöver , MÅSTE ha denna livlina.

För vissa är det jättebra och de skall fortsätta att hänga här.
Men för mig blir det fel och därför lämnar jag.

Inte för alltid, för forumet är oerhört viktigt för vissa, men inte för mig som överkonsumerade.24/7

Det blev för mycket, några härinne vittnade om att jag blev lugnare och inte lika på när jag lugnade ner mig med att skriva enbart i min egen tråd.

Och det är riktigt, ytterligare en anledning att skriva på ett ställe.
Så får man även en tydlig överblick i vad som skrivs.

Kolla eldsjälarna Berra, Adde och m.t

Dessa fantastiska personer som med sina briljanta texter och inputs verkligen gör stordåd.
Som Adde så tydligt påpekar, man får aldrig glömma vem man är och var man kom ifrån.

För några är det kanske nyttigt och bra för en själv att omgärda sig med likatyckare för att hålla sig på banan.
Men livet är lite mer än så, för mig i vart fall.

Dompa när han var här är ytterligare ett bevis på att min tes stämmer.
Men även han förstod att för hans del var det viktigt att gå vidare.

Oj vad jag fick veta hur fel jag hade när jag påpekade detta.

Men det är så vi människor fung erar
Som sagt för vissa är det riktigt bra, och några behöver det. Och självklart dess personer skall givetvis stanna kvar.
Men för mig blev det fel, det blev föööör mycket.
Och det är mitt eget fel, det ligger i min missbrukarpersonlighet.
Allt jag gör gör jag föööör mycket, på tok för intensivt.

Så därför tar jag ett steg tillbaka.
Denna insikt tog mer än ett år att komma på.
Och det är tack vare att jag läst och skrivit som jag kommit fram till det.

Men man behöver gå vidare för att fortsätta utvecklas och gå framåt.
Passar inte alla, men jag behöver det.

Vill även skänka ett stort tack till Markatta, du är en fantastisk härlig tjej full med liv och energi.
Dig skulle jag vilja träffa och ge en STOR kram.

Även om du skulle vara frågande, så har du gjort great impact på mig.

Blev ledsen när jag varit föööör på så att du valde att kliva åt sidan.

Vem vet?

Vi bor i samma stad, vi kanske möts.
Hoppas det!!!

Mycket om lite nu igen, men jag tittar in på nyårsaftonen och hälsar på er alla som är här.

Kanske var det jag beskrivit här ovan som gjorde att jag inte riktigt kom in?
Jaja, det får vi kanske inte veta.

Jag önskar alla en god fortsättning på denna underbara jul.

Kramar//A

Ledsen, tror att jag har gjort bort mig ( tappat ansiktet) för min vuxna son med flickvän) minnesluckor ., ser video snuttar från julafton ...där jag pratade engelska helt plötsligt. Nu väntar nyår.har aldrig känt sån ångest över mitt festande innan ( inte på länge iallafall .. Allt bara snurrar på! Hjälp ./ kvinna 48 år .

Ledsen, tror att jag har gjort bort mig ( tappat ansiktet) för min vuxna son med flickvän) minnesluckor ., ser video snuttar från julafton ...där jag pratade engelska helt plötsligt. Nu väntar nyår.har aldrig känt sån ångest över mitt festande innan ( inte på länge iallafall .. Allt bara snurrar på! Hjälp ./ kvinna 48 år .