Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit på allvar :) Ett glädjande besked du kommer med och det viktigaste av allt är att du har kommit till insikt. Jag hade samma syn som du. Jag tar en helvit period och sedan klan jag nog dricka normalt. Denna tanke kan vara god med tanke på att har man en gång haft problem med a så kommer man säkerligen ha det hela livet. Jag ser det lite som att säga till en rökare att du tar bara 5 cigg om dagen inte ett helt paket som du brukar. Naturligtvis ska du göra det som känns bäst för dig men vad är det som säger att du helt plötsligt efter en vit period blivit en måttlighetsdrickare? Vet att det finns de som klarat detta.

Vill in te på något sätt verka nedlåtande men det är svårt att dricka normalt om man haft problem innan. Ha en fin dag.

Du är så klarsynt Ullabulla.. och visst har du rätt i att jag höll på att förlora mig själv.. Jag har faktiskt suttit och funderat på vad jag ska göra när jag inte längre behöver räkna och reta mig.. Men det handlar om MIG.. Jag har ett nytt liv som börjar spira med totalt nya intressen.. (ja mina gamla vänner kommer att spärra upp ögonen..)
Men ska man lämna det gamla bakom sig, så får man inte hålla kvar någonting..
JA, det är svårt att överlämna ansvaret till alkoholisten.. Särskilt när de står och bönar och ber (och återigen står och lovar att det var sista gången..)
NEJ, jag kommer inte att täppa till truten på dig min nyfunna vän! För du säger saker som jag (och säkert fler med mig ) BEHÖVER höra.. Och det är inte det vi "vill höra"..
Jag har bestämt mig för att gå "all in" som de säger.. Annars går jag ju under i varje fall..
Vem jag hittar på andra sidan.. Ja, det vet jag inte riktigt än, men det vore väldigt dumt att inte ta reda på det eller hur..?
Kommer säkert att bli en del gråt och tandagnisslan också.... Men sånt går över..

Jag känner igen mig i din historia Wera. Dricker för mycket, fullast på festen osv. På senare tid allt mer tvångsmässigt drickande. Mina föräldrar dricker också för mycket (men erkänner det inte, vi har haft många diskussioner under åren). Jag gjorde ett uppehåll och drack inte på ett halvår, var öppen med det inför alla, verkligen alla. Många ville förminska mina problem men bara jag visste ju hur det faktiskt stod till. Hur som helst kändes det som att mamma och pappa faktiskt drack mindre när inte jag var med och pimplade vin. Lycka till! Vi är många i samma båt. PS kan tillägga att efter uppehållet var jag måttlig ett tag men nu bär det utför igen, försöker bromsa nu.

Tack för att ni tog er tid att svara :) Mamma 13, känner precis som du att det känns befriande att erkänna för sig själv att drickandet inte är ok. Känner mig lättare om hjärtat på något vis. Även om jag druckit mycket i perioder i många år har jag aldrig tidigare erkänt att jag har problem. Och det senaste 1.5 åren har jag känt mig ganska duktig som oftast "bara" druckit 1-2 glas på vardagar (men många gånger har jag druckit desto mer, även fast det varit vardag). Och det är ingen tvekan om att det inte är ok.

Varningssignalerna för alkoholism har blivit så tydliga den senaste tiden. Dricker tvångsmässigt fast jag vet att jag inte borde, att det bara ger mer ångest. Känner mig nedstämd de dagar jag vet att jag inte kommer kunna ta ett glas. Och hela veckan fram till helgen (då jag vet att jag kan dricka mer) har blivit en transportsträcka. Dessutom har min man påpekat att jag dricker för mycket och vill att jag slutar dricka på vardagar.

Myrkotten, du har nog helt rätt i att man behöver en vit period för att förändra ett beteende. Det vore befriande att vara helnykter nu framöver när det vankas mycket festligheter, då behöver jag inte dividera med mig själv om hur mycket jag ska dricka eller vad jag ska dricka- för att hålla mig i schack. Jag har bestämt mig för att inte dricka när vi åker på semester med min mamma nästa vecka. Kommer säga att jag vill umgås med familjen och inte sitta i en bar och dricka, förhoppningsvis inspirerar det min mamma och syster också :)

Jag vet redan nu att jag aldrig kommer erkänna mitt beroende för någon annan än eventuellt min man. Ett sånt här misslyckande skulle inte accepteras av omgivningen och jag vill inte att de ska se ned på mig. Men jag har en bra "ursäkt" till att sluta dricka alkohol helt, som omgivningen skulle acceptera.

Mycket tankar som snurrar i huvudet även idag. Inte bara allt som jag gjort fel och varför allt blev som det blev, utan också tankar på hur framtiden kan bli om jag bryter detta beteende nu. Förhoppningsvis kan jag bli den människa som jag egentligen vill vara; pigg, stark, ångestfri och fri från beroende.

Idag ska jag inte dricka. Börjar här och tar en dag i taget. Ta hand er :) /Wera

Och du har helt rätt om A, det är fan inte värt det. Nu vet vi det. Punkt.

Du och jag började tillsammans och nu har vi haft varsitt bakslag tillsammans och nu skiter vi i dom små bulorna på vägen och ser FRAMÅT!!!

Angående självkänslan: Vilja har helt rätt! Du behöver öva! Till exempel nu. Du har klarat av två veckor utan A, sen kommer ETT bakslag. Vad väljer du att tänka? Hur fantastisk och stark du är för de två veckorna eller hur "dålig" du är som fick ett bakslag?

Bästa finaste Soffis, nu fortsätter vi vår resa och klappar varandra på axeln och håller varandra i handen och kör vidare. Du är fantastisk och vi gör det här tillsammans!

Kram på dig!

Ja jag är nästan säker han går under. Men sen vet jag att det inte är ett dugg mitt ansvar. Men att veta det är en sak. Det jag känner är tyvärr ansvar, men är nåt som ska bort. Känslan stoppar allt. Känslan av att gå mentalt ska infinna sig. Känslan av att inte ha det ansvaret ska kopplas med det förnuftiga tänket.
Har en sak jag stoppade igår tex, det vart i te så svårt som jag trodde.
han har en förmåga att vilja prata om oss när han är full, jag har svalt det förut, nåt har det gett mig. Eller jag har väl trott det.jag har sagt vi ska prata dagen efter då istället. Så många gånger det hänt att han då dan efter ringt o inte alls tagit upp nåt samtal.
jag själv har väntat in samtal, säkert mentalt laddad, o sen ska han smita undan, med att ehhh jaha okej men ja orkade inte prata, ja mår dåligt, ursäkter o undanflykter. O själv har jag fått backat då o blivit lämnad med allt det.
igår kan ja säga lät det så här
hörru du? Vi skulle prata nu idag? Han.... mm men ja orkar inte ( ja visste han skulle säga så)
DU?!! Nu är det så här att ja visste du skulle smita undan, han... men men ja orkar inte
jag... mm nää så klaaaarg du inte gör. Nu gör vi så här ... du ska få komma ur det här, du slipper prata nu, men när du vill prata på fyllan om oss ska du inte få göra det. O det du skulle kunnat prata om nu det kommer du heller inte få skjuta på framöver. Visst är det rättvist!? Han... ehh mmm
ja så nu bestämmer jag. För du har ju inderäkt bestämt om samtalen i många år nu genom att smita. Så nu är det så här det blir.
han sa att jag skulle ju ut med några så jag skulle ändå inte ha hunnit. Jag märkte han än en gång vände på det. Jag han märka det o skrattade i örat på han... haaaa mm visst till din fördel IGEN!! Snacka om att han lät dum.

Det som förvånar mig när jag är inne och läser i alla dina trådar, svar m.m är vem av er som bär ansvaret för att han ska vara nykter? Jag läser lite mellan raderna. Han säger upp sig för han vägrar tar provtagning via jobbet? Han vill hellre leva på a-kassa än nyktert liv? Han vill hellre förlora sitt jobb när han får chansen att behålla det? Jag ser inga stora tecken på att han vill/kommer förändras, och detta är inte för att göra dig besviken.
Men hur tror han/du hans tillvaro kommer bli som arbetslös? Tror han att han kommer gå hemma och dra och må bra utav det? Kunna hålla fingrarna i styr från alkoholen om den nu är hans bästa vän, att han måste ta antabus och sug tabl för den?
Att han ska jobba svart? Får jag fråga med vad? Är det ett livstidsjobb? Låter väldigt ursäktande fullt... Och det luktar ljug, undanflykt.
Jag får lite ont i magen av att han haft dessa problem så länge, aldrig behövt ta tag i dem tidigare?? Ingen som ställt krav? Hur kommer det sig jobbet krävde prover? Drack han även på veckorna? Kom full till arbetet?
Om din man verkligen vill sluta, ska han nog inte ta det så lätt för det är inte själva alkoholen i sig som är de värsta, utan dennes beteende. Du kommer inte stå ut med honom om han inte går behandling för att förändra sitt beteende/syn/livsstil till livet/alkoholen... Det är min erfarenhet. Sen finns det säkert dem som klarar detta. Jag tror dock han tar över ditt välmående och gör dig till vårdare. Du vill ge han en chans och vara en god flickvän/särbo då måste han ju ta ansvar för sig själv och sitt liv, känns som han brände sina broar lite till det nyktra livet genom att säga upp sig, tro man kan leva gott på att va arbetslös, ströjobb svart, det vill säga ingen som kontrollerar honom mer än du, och dig kan han hugga mot för det är en vana han tidigare haft.

Jag hoppas för din skull som stannar vid honom att han har en plan med sitt liv och tar ansvar över sin nykterhet själv och inte lastar över den på dig för då kommer han sprängas snart. Du ska ju få älska honom, vara glad i hans närhet, göra saker med honom, känna tillit, välmående behag, inte vara hans behandlare.

Var rädd om dig, vet hur svårt det är att vara just det, fatta beslut, låta alkisen begå sina egna misstag, man tar gärna över, man klandrar sig själv tillslut och ibland undrar man vem som har mest problem en själv som väljer att leva ett liv man inte vill leva, som att gå på ett minfält eller han som har en av bekvämlighet? Skulle han vara rädd om dig/detsamma gäller min pojkvän... Skulle han ta tag i sin sjukdom och sluta skaffa ursäkter för den. Denna sjukdomen är dessvärre kortsiktigt beroende genom fysiska besvär för övrigt sitter det psykiskt och socialt, där man behöver mest hjälp från profiobella att förändra sitt liv. Går han på AA möten? kBt behandling? Alkohol-behandling? Något att föreslå, det är inget fel, snarare tvärtom . Vuxet val att ta hand om sig själv och lära sig vad alkoholen gjort med hans/sitt liv, enda chansen att verkligen förändra invanda beteenden.

Kram på dig mysan! Hoppas du får en fin dag!

När jag läser ditt inlägg.Jag ser din klarsynthet,dina insikter i fråga om din mans och omgivningens drickande.
Men var har du fokus på dig själv i det här? Var är ditt mående,dina grubblerier ditt känsloliv som bara har med dig att göra?.
Själv höll jag på som du gjorde, fastnade räknade kollade, diskuterade.
Ventilerade nästan ihjäl mig med andra och mig själv för att slippa denna nödvändiga inre granskning av hur mitt mående påverkas /påverkades av min sambos drickande.

En av sambons döttrar frågade för första gången för cirka tre år sedan.Men Ullabulla,hur mår du i det här?
Ingen hade nånsin ställt frågan förr och jag tyckte den var lite konstig.
Jag mådde ju utmärkt.Problemet var ju hans och enbart hans,så mycket hade jag minsann lärt mig redan då :)
Men hennes fråga satte igång något i mig och det började spira en liten tråd som sakta växte sig starkare tills situationen blev ohållbar.

Du kanske inte är den djuplodande sorten, du kanske är klar?
Jag undrar bara hur mycket av smärtan i de insikter du gör angående alkoholberoende personer runt dig egentligen också handlar om din egen smärta.
I vilket fall,skönt att se att du tar avstånd från det liv du lever även om det också "skär bort" en stor del av mänskligheten.Dvs de som tycker att alkohol är en festlig dryck som ska brukas i sociala sammanhang.
Jag håller fullständigt med dig.Vi svenskar har ofta mycket svårt att hantera alkohol på ett ansvarsfullt sätt och spårar ur alldeles för ofta för att det ska vara trevligt för någon.

Återigen hon med storstövlarna har talat..Täpp igen truten på mig om du tycker jag är och tafsar på saker jag inte har med att göra.

Ja, det blir säkert både upp och ner i livet.. lite snubblande också.. men jag tror att du reser dig (och kanske har du rentav någon som räcker dig en hjälpande hand bredvid dig denna gång ;-) )
Lyckospark!

Jag önskar dig ett gott liv, med en massa kloka val och jag menar det av hela mitt hjärta!
Lycka till kram!

Om forumet hade motsvarande flashback awards, skulle det där vinna i kategorin"värsta inlägget" känns det som. det var inte jag som körde bilen.

Ok, det var det! Nu har jag druckit en sista gång, "firat av". Nu kan uag inte skylla på det längre.

Hur kan man vara så sugen på något som gör en så illa? Just nu känner jag mej inte så kaxig, saknar min balans, mina mornar utan bakfylla. Har känt mej så bra den här tiden. Nu är alla bekanta ångestkänslor tillbaka, det smakar gamalt vin i munnen, huvudet molar. DET ÄR INTE VÄRT DET HÄR!! Nu låter jag detta bli sista gången, nu ska jag må sådör bra igen.

Tack förresten Vilja för kloka, fina ord! Suger i mej allt. Du verkar så tillfreds, det är så härligt att läsa, det ger mej hopp.

Vi är särbo och varit ihop snart tio månader...
Han har väl haft problem i säkert 30 år, han e 50 idag....
Mig veterligen kör han aldrig onykter, tar alltid buss till systemet när han skulle köpa mer.
E väl vad man kan kalla helg alkis, tre sjuttis o en jäkla massa öl...den starkaste sorten såklart.
Vi prata om hans antabus igår, han sa sig glömma bort den för han mår så bra....sa att jag gärna såg han hjälpte till att komma ihåg för att jag inte alltid hade tankarna på det...kom inte mycke längre än så.

Fördelen med att trilla dit i fredags och dricka fyra glas vin är att jag mådde så fysiskt dåligt att jag inte känt något sug sedan dess. Jag pratade med sambon igår och försöker få honom att förstå att jag måste sluta dricka eftersom jag mår så dåligt fysiskt och psykiskt. Han sa att han förstår men jag tror inte han riktigt kan ta in hur det känns att ha ångest. Vi ska till några vänner i organ och grilla och jag lovar mig själv att inte dricka något men jag tror att det blir svårt.

vet exet att det håller på att segla in en ny man.Det kan också bli det avstamp vi båda behöver.
Jag finns inte längre där att luta sig mot eller hoppas på.Hon fick till slut nog,den där trygga livbojen som fanns bara ett telsamtal bort.
Kanske han rycker upp sig nu då han ändå bitvis är på väg upp.
Kanske han inser att de sista dropparna som han smugit ned nu trots antabus och terapi blev för mycket för mig att bära och krossade mitt sista hopp.

Nu så ska Ullabulla börja sin resa alldeles ensam utan drickande ex.
Nu ska jag se till att försöka hålla fast vid det jag lärt mig under detta tunga,men nödvändiga år.
Ska ändå skriva några rader ibland om min alldeles egna resa.
Jag tror att den kan vara nog så guppig trots att jag nu inte har någon alkohol att skylla på.

Att kunna unna mig själv glädje och vila i mig själv och i denna nya bekantskap kommer bitvis att bli svårt.
Jag är så van att gno och gneta så att inte stillestånd och vaakum ska uppstå som ger de goda känslorna ro och välbefinnande plats.
Jag ska hålla mig själv i handen och gå in här och läsa och skriva för att påminna mig om hur dåligt jag egentligen kan må och fungera när jag tillåter mig trilla och tappa allt värde inför mig själv.

Men med andra ord än mina.Exakt samma innebörd för mig.Man kan inte släppa för att då går de under,man tappar själv kontrollen.Man måste själv ta tag i sitt liv och unna sig lite vila och frihet.Och det är jobbigt och skapar ångest eftersom man haft det jämndjävligt så länge.
Utan att vara överanalytisk,du verkar ha känt det här länge.Nu formulerar du det tydligt här ovanför.Så småningom kan det övergå till handling som du klarar att stå fast vid.
Grattis till de framsteg du gjort på jättekort tid.Jag har segdragit på det ett år.

Jag skrattar åt att jag attraheras av orden "tyngre missbruk". Min fascination finns där, men inget jag någonsin kommer att agera ut. Jag har läst på om läkemedel som påverkar signalsubstanserna, och jag hann märka att vissa biverkningar var övergående. Och att det finns en tillvänjningsperiod, och utsättning ska ske med nedtrappning. En skrattretande sak i den här frågan var min plötsliga fåfänga, jag som inte har brytt mig om mitt utseende på mången år, ville inte drabbas av ofrivillig viktuppgång. Det var en mycket vanlig biverkan av det "trötta" preparatet. Kanske ett friskhetstecken att jag inte vill bli tjock(are). I text är det svårt med tonfall, min kommentar om tablettmissbruk sa jag med "Morran och Tobias" i åtanke. Ja du Bubben, det draar, de e en da imorrn då.

Ett forumråd jag har snappat upp är att en helvit period behövs för att kunna dricka måttligt, man måste liksom bryta sitt dryckesmönster för att kunna börja på ngt nytt. Mitt mål är att bli helt fri, men det är för att jag vet att jag har ett beroende. Bara du kan veta om det räcker med en vit månad då och då för dig. Och mamsen din får tåla att du säger nej tack, mitt ex har blivit inspirerad av min resa så du kanske kan vara en inspirationskälla för henne. Kram

Antidepp-tabletter är inte ingången till tyngre missbruk. De går inte att missbruka, de ger ingen kick på det sättet och tar man för många blir man sjuk eller i ännu värre fall: dör. Jag har precis börjat återupptäcka mina antidepp (när jag druckit för mkt har jag inte tagit dem) De hjälper vetkligen. Jag kämpar med att inte dricka alls och låta medicinen hjälpa mej, för det gör den.

Det där med A, det är inte så härligt som man tänker sej. Mitt huvud blev tungt efter en halvtimme, ändå drack jag mer och kände själförakt. Det är så ovärt, det är sjukt mkt mer värt att vakna utan att vara bakfull.

Om antidepp: Hoppas att ngn läkare talat om för dej att man kan må fruktansvärt dåligt den första tiden? Man måste ge dem några månader (typ två?) för att de ska börja fungera som de ska. Sen ska man absolut inte blanda med alkohol (som jag gjort). Redan efter 2 nyktrare veckor med tabletter dagligen kände jag att jag mådde så mkt bättre :)

Kämpa på Myrkotten,vi hjälps åt! <3

Oh Soff kan du inte ta i från tårna om det negativa, sitter här med mitt a-fria vita bubbel och har ett sån't jättesug. Det har varit en riktig skit dag och nu kan jag inte sova. Vinet fick mig alltid att slumra in. Sen funderar jag på om jag borde ge antidepressiva en chans, prövat två sorter, en kraschade magen av, den andra blev jag dygntrött av. Får du några biverkningar av din medicin? När jag har haft återfall har dagen efter varit riktigt svår, har krävts står viljekraft att låta bli. Så hör av dig imorgon för pepp, kallar mina fyllor för svarta dagar, imorgon tar vi en vit, eller hur! Kramisar

genom att stå kvar och möta det obehagliga och inte fly vare sig till alkohol eller nån annan förströelse. Och se att man faktiskt fixar det. Och att man är lite snällare med sig själv :). Vi är vår värsta domare.

Att vara full ( som du är nu) känns på långa vägar inte så härligt som du känt dej de senaste dagarna. Just nu känner du dej bara rädd för att börja må illa, det gör lite ont i tinningarna och du kommer vakna med oro och ångest imorgon. Bara så du vet!

Du har precis som jag tagit ett första steg idag genom att skriva ner "jag har problem med alkoholen". Tycker själv att det känns befriande att erkänna för mig själv att mitt alkoholintag inte är ok. Hoppas vi kan följas åt och peppa/stötta varandra! Lycka till och ta en dag i taget! Kram