Senaste kommentarerna i forumet

6 veckor och 4 dagar har nog aldrig varit utan min vän så länge sen första ring ca 18 år. Känslan då? ja du mycke gammal skit som ältas i de oändliga känns som det för tillfället är de som håller mig nykter. Känner tyvärr ingen stolthet eller glädje över nykterheten, fast jag är ändå besluten att fortsätta nykter hoppas de kommer kännas bättre

Många dystra besked senaste veckorna tyvärr. Bla så väntar en av mina bättre vänner på åtal för en dum fyllegrej, mycket ångest har också kommit av de och känslan av det kunde lika gärna varit jag som ska upp i rätten.

Har vissa dagar också trott jag kan dricka på socialt viss men då brukar ja titta in här och de har hittills hjälpt. När FAN blir man glad igen??

Jag tror du är rädd och har fel bild i huvudet, låter kanske dumt men rätt målbild kanske hjälper dig. Se dig frisk och glad på fjället och komma tillbaka med en styrka som du kan leva på länge.
Hjärnan är skum lurar än att starta bråk, stress allt för att det är då man får dricka men den måste ju ge upp någon gång, så andas djupt och ta strid med den.
Hoppas du får en härlig semester/L

än jag just nu har tid med ,måste rusa. Du tog upp många intressanta grejer som jag tänkte jag ska besvara när jag har lite mer tid. Ville bara snabbt kika in och besvara ditt eftertänksamma inlägg och visa att jag sett det. Svarar lite utförligare senare:)

Kram

Så mitt hamnade efter ditt senaste. :-))

Kram

Jag känner så igen mig och tycker du beskriver dina känslor och funderingar så bra. Heddalis inlägg likaså. I ditt inlägg #83 står det bla; "Nu måste jag hantera stressen och de höga kraven jag har på mig själv. Jag har tänkt otroligt mycket senaste veckorna. Det gör jag jämt. Tusen tankar hela tiden, tankar på att jag tänker för mycket kan ge mig ångest. Ångest för karriären, ekonomi som jag tycker borde vara bättre än vad den är."

Det där påminner om mig själv. Det ständiga surret, oron och fördömandet i skallen. Att nu behöva stå ut med sig själv och att välja det framför att släcka ner allt, är valet jag också gjort när jag slutade. Det är som att acceptera livet äntligen och "faca" det istället för att ha någon föreställning om att livet borde vara bättre och ge sig anledning till att försvinna till de "mjuka kanternas land" och som du skriver, skjuta upp livet för en stund. Du nämner kapitulation. Jag har använt det ordet och det innefattar att tvingas se livet som det är och tvingas leva nykter i det som är jag. Det innefattar att jag har en stark vilja att fly från jobbiga känslor och därför dricker alkohol i den omfattning att jag mår dåligt av den. För att bli fri som jag kallar det, är jag tvungen att leva i det här. Och om jag vill må bättre behöver jag förändra saker i livet. Och det är inte det lättaste! Jag blir inte en annan person och får ett bättre liv bara för att jag slutar dricka.

Men i och med det beslutet och för att stå ut börjar jag söka efter välmående så långt jag kan komma. Jag har så många invanda tankar och reaktioner som skapar känslor som jag behöver programmera om. Jag tror på att för att jag ska lyckas på vägen måste jag avstå droger, ha bra vanor för kropp och psyke, öva på att hitta avslappning, hitta förlåtande och positiva tankemönster och våga utmana mig själv. En utmaning är att ha tålamod och tillit i att tiden gör sitt även om inte resultat och belöningar infinner sig snabbt och märkbart. Det är där någonstans jag tror att jag kan ge upp. Om livet ändå ska vara så här tråkigt så kan man väl lika gärna få njuta lite av ruset och flykten ett tag. Det spelar ingen roll, liksom. Som Lena skev att inte ge efter för ett "Äh, det är väl inte så farligt/spelar väl inte så stor roll.," Jag tror på att hålla fast och ut i vardagen och vid de små förändringarna och inte ställa krav på mirakulösa under som ska inträffa i ett svep. Lite trist men det kommer men ganska sakta, tror jag.

Jag själv har fått stor hjälp av att införa mindfulness, yoga och lagom träning samt promenader i solljus så ofta jag hinner. Att läsa här och gå i samtalsterapi hjälper mig att fundera över vem jag är och vad jag egentligen önskar. Det är en ganska spännande resa nu när jag låter den få ta tid och inte dömer mig så hårt när jag inte lyckas med allt och på en gång. ;-)

Grattis till din nyktra tid och tack för intressant läsning. Ha det gott!

Helt enkelt och hålla tummarna för att ångesten släpper mer och mer. Det är ju så, vi verkar båda ha insett att alkoholen förstör mer än den ger just nu. Nyckeln till himmelriket måste ju va att känna att man hittar lyckan i nyktert tillstånd, känner sig nöjd och inser att livet är ok och tankarna hanterbara utan att behöva döva sinnena för att få lite "jävla lugn och ro".

För även om man inte har ett fysiskt beroende måste man ju ändå inse att när alkohol ploppar upp i tankarna varje gång man tänker på högtider och semestrar så finns det nog en problematik. Jag tänker nämligen exakt likadant som dig där, nu är ju lugnt, idag är en vanlig onsdag, då skulle jag ändå inte druckit även om jag inte kört nykter period så att säga. Men när man tänder grillen första dagen på semestern, hur ska jag göra då? Det där du skriver om att bara vilja ha mer och mer och mer. Det är ju en enorm stress i det också. Är det värt att ta den där ölen/vinet på semestern för att sen känna att man bara vill ha mer? känner ju så väl igen det känslan, bara ett glas till så kan jag släppa allt.

Har en god vän som jag gick ut och krökade med rätt ofta förr. Pratade med honom för några dagar sen och vi kom in på prat om alkohol. Han kom inte ihåg sist han drack , Han sa " nja det va väl ett tag sen, typ 3-4 månader kanske, det har ju inte varit nån tillställning på länge". Jag tänkte bara, herregud. Jag vet ju själv på dagen när jag drack senast. Lite kontrast i hur människor utan en problematik ser på nyktra perioder.

Jag tror att det är så att man nånstans inte vill vara den här personen som har problem med spriten och man är så envis att man inte vill acceptera det. Men ju mer jag läser och ju mer perspektiv jag får desto mer avdramatiserar jag det här. Tror även det är därför så många fortsätter att prova, för vi vill så gärna hitta tillbaka även fast vi egentligen vet att det förmodligen inte går. Men det finns ju en chans? Ja men det finns även en risk. Och det är frågan om det är värt att ta risken för den där lilla chansen?

När man väl får lite perspektiv tycker jag inte det så allvarligt. Man har svårt att kontrollera alkoholen, inte värre än så. Vi är ju knappast ensamma i det liksom. Anledningarna till att vi dricker är annorlunda men törsten har vi gemensamt. Det är det här ordet alkoholist som gör det hela så laddat. jag borde vara glad att jag inte har en fysiskt sjukdom istället. Mår jag bra av att skippa det så är det ju det jag ska göra, behöver inte vara krångligare än så. Inser man problemet är det bra och allt man gör för att förbättra situationen borde man vara stolt över. Men allt eller inget-mentalitet, självkritiken osv gör att det känns så stort, att det blir en tävling man inte får förlora och därför ser man snarare bara massa hinder i nykterheten istället för att vara glad att man gör framsteg.

Hade det handlat om mat eller så, hade man ju knappast känt att man började på ruta ett bara för att man åt en chipspåse en lördagskväll. Framgången finns ju ändå.

Hej!

Under de senaste veckorna har jag druckit 10 glas alkohol. Min alkoholkonsumtion ligger på en stabil nivå men den är fortfarande över riskbruksgränsen.

Jag har tackat ja till en fest under helgen. Festen ligger i Täby och jag tror att det kommer att bli en stor och lyckad fest. Det optimala är att dricka fyra glas alkohol och min maxgräns ligger på 6 glas alkohol. Jag är fortfarande lite rädd att jag ska bli för full. Jag har kommit fram till lite lösningar. Jag tänker endast ta med mig sex enheter alkohol. Genom att göra detta är det omöjligt för mig att dricka mer än sex glas såvida jag inte blir bjuden på shots eller massor av vin. Det är bättre att dricka från små glas än stora glas. Forskning visar att om man dricker från stora glas tenderar man att dricka mer alkohol. Mot slutet av kvällen tänker jag dricka bubbelvatten med is och citron. Det ser ut som en drink och smakar gott.

Genom att göra ovanstående kommer jag att undvika att bli för full. Har ni några andra tips?

Hälsningar

9 dagen och det lätta i beslutet har blivit lite tyngre. Har en ångestkänsla i bröstet, varit grinig mot min käre, har inte fått något gjort på jobbet. Har som ett inre skavsår. Försöker komma på alternativ som ska lätta trycket inom mig, har inte kommit på något egentligen. Är fortfarande väldigt målinriktad att inte dricka fast det är jobbigt. Känner mig lite som i en bubbla, fast i min irritation och olust till allt just nu. Har en eftermiddag och kväll fylld med hämtning och skjutsning av barn till aktiviteter vilket kanske blir räddningen, är så illa tvungen hur jag än känner . Gnäll gnäll, som ett svart moln över huvudet...

Ja vad är planen, egentligen vill jag vara helnykter framåt jämt. Bli en Yogatant med örtteer, promenader i ljuset och med inre frid. Vad jag ska göra med min ångest som jag alltid släpar runt med, med den här lilla kitteln av lavan som kokar vet jag inte riktigt. Konstigt nog var de första 8 dgr lätta, nu sista dygnet är det som en kvarnsten runt halsen som bara skulle lyftas av med en vinbläcka. Jag har inte satt någon tidsgräns för alkoholuppehållet utan jag hoppas faktiskt att det är bestående. Jag har i minst 2 år försökt att minska på egenhand men jag skulle säga att det fram till årsskiftet bara förvärrades. två tre dagar av tillkämpad nykterhet blev den fjärde dagen en flaska vin som jag blev halvt däckad av. Om och om igen. varje gång jag druckit vin sista åren vill jag bara ha mer och mer och mer. Jag inser själv att det inte är nyckeln till måttlighetsdrickande, jag klarar inte av det. Samtidigt är det som du skriver, en känsla av stort åtagande. Som att flytta till ett annat land, säga upp sig utan nytt jobb, skilja sig...fast nu skilja sig från alkoholen. Den har varit med ledband i flera år, och det är ett tomrum utan den, speciellt i mig. Att jag sen verkligen VILL vara utan alkoholen, vill må bättre etc är en annan sak. Fått lite goda råd här att ändå tänka NU är jag nykter, närmsta tiden men inte tänka på hur livet blir som pensionär utan vinpimplande :-). Eller sommarsemestern, fjällresan, grillningen, lördagskvällen...

Håller med om att ta det precis så. Jag bestämde mig för en längre nykter period, men ta motgångarna som de kom. Inte tänka framåt i det fallet, då blev det för jobbigt. Kram

..nu. Känner mig glad och lugn, mår bra, förhållandet till sambon har blivit mycket bättre... Ja vi tycker båda att nykterheten är bra. Vi har båda blivit mycket mer harmoniska.
Men jag har en grej som jag funderar på, nästa helg ska jag på middag, med människor som jag inte känner mig bekväm att berätta för om mina alkoholproblem. Grejen är den att det oxå räknas med att vi ska bli "glada i hatten ". Det är även nåt som jag inte kan skippa att närvara på. Tur att det är 1,5 vecka kvar så jag får fundera ut en strategi. Kram på er ?

Januari, bra insikt! Kram

Aeromagnus. Vet inte riktigt om hon själv tycker att hon dricker för mycket. Det kanske är det vi borde prata om först. Vilken relation hon själv vill ha till alkohol? Vill hon dricka mindre? I så fall vill ju vi gärna hjälpa henne med det. Det är nog en jättebra ingång. Tack! Hjälp från sociala myndigheter tror jag inte att behövs i det här läget.

Ebba, ja vi vill ju såklart att hon mår bra, hoppas att hon förstår det och inte tror att vi bara vill läxa upp henne hur hon ska leva sitt liv. Vi har också funderat på brev. På ett sätt är det bra eftersom man säkert får med der man själv vill ha sagt men ibland kan det man skriver i text tolkas på ett annat sätt än man menat det. Det är lättare att själv styra hur orden bör tolkas om man säger det i tal på ett snällt sätt och kan läsa av reaktionen under tiden. Men att ha ett brev som "manus" kan nog vara bra!

Etanoldrift, håller helt med om att vi ska skippa anklagelser eftersom det bara leder till skam och mera smusslande. Så start får bli att få med henne på tåget: Det här behöver förändras!

Tack alla för era svar! Skönt att kunna fråga några som känner igen problematiken.

De ovanstående tipsen från AMagnus är jättebra om ditt mål med det här är att vara helt avhållsam. Som jag förstår det så har du insett ett problem, du kan behärska intaget (iallafall ibland), men är nervös att du inte ska klara av att inte falla över gränsen? Vad har du för planer för att lyckas? Vill du skippa helt eller vill du sätta upp regler?

Ett varningens finger med att begränsa intaget är att få verkar lyckats med det efter man har kommit in i ett beroende, om du nu har det. Mitt tips är precis som Magnus att skippa helt, iallafall ett tag för att inse fördelarna med att vara nykter, få perspektiv och må lite bättre. Kanske inser du att din dåliga självkänsla och alkoholen hänger ihop precis som hos oss andra som hittat hit. Jag förstår om råd om avhållsamhet, AA och medicin kan göra vemsomhelst paff när man samlat mod att skriva om sitt problem. Det är inte alls säkert du behöver något av det. Men den lilla erfarenhet jag samlat på mig under de månader jag varit här på forumet säger att alkoholproblematik är en nedåtgående spiral och få lyckas begränsa/kontrollera sitt intag..

Du skriver att du tycker att hon utnyttjar dig känslomässigt..?
Det är kanske där du behöver hjälp? Hjälp att se dina gränser, sätta dem och hålla fast!
Ja, det är det som är det svåra i att vara just anhörig/medberoende.. Ofta är man inte klar över sina egna gränser..
Ännu oftare är man inkonsekvent.
Man ställer något man tror är ett "ultimatum" (ofta i affekt) Och tror sig se en viss reaktion..
När det sedan är dags att sätta hotet i verket/hålla gränsen, så finner vi oss "övertalade"/ övelistade och helt plötsligt har våra gränser flyttats..
Den beroende har då konstaterat, att även om det innebär en rejäl "åthutning" så händer inget mer..(stormen blåser över på några dagar..) Det är i stort sett fritt fram att fortsätta som förut, för hotet var ju bara tomma ord..
Var sitter hennes hållhake på dig? Är det något som ständigt återkommer? (det är kanske något som du behöver ha "utomståendes" synvinkel på, för det är inte alls säkert att din "bild" i nuläget stämmer)
Vad skulle hända, om du t.ex. blev allvarligt sjuk och dörren verkligen var låst, när hon återkommer efter en "fylleresa"?
Jo, hon skulle tvingas att ta konsekvenserna av sitt handlande (självklart inte utan tårar och ilska och en rejäl portion "tyck synd om")
Se det som att du faktiskt hindrar henne från att växa/utvecklas, när du inte låter henne ta konsekvenserna av det liv hon väljer..
Om du inte är mogen att vara konsekvent när du ställer ett ultimatum och verkligen genomföra det du sagt, då är det bättre att du inte hotar med någonting alls.. Det får nämligen motsatt effekt och dina egna gränser flyttas bara ännu mer bakåt..

på det när du skriver "inre dömande röst". Det är den satans rösten man vill bort ifrån! Va skönt det skulle vara om man kunde bli vän med sig själv istället. Jag skulle säga att jag också är en ganska snäll , ödmjuk och glad prick utåt sätt, men inom mig ser det annorlunda ut. Exakt så som du beskriver Heddali.
Har gett upp att försöka prata med människor jag älskar om såna känslor för ingen förstår mig och blir bara oroliga, Förståeligt. Tack för era inlägg, skönt att känna att man inte är ensam med de här tankarna och känslorna. Även fast jag såklart önskade att ingen av oss kände såhär.
8 dgr är ju en grym början! Vad är planen, uppehåll eller helt lägga ner? Utifrån din tråd får jag känslan av att det känns övermäktigt att lägga ner helt, att beslutet framkallar en kravbild som ger ångest? Så känner jag också. Har du satt nån tidgräns eller kör du bara på?

tillbaks LP!

Jag gick dit igår och det kändes lite overkligt först men ganska naturligt och lugnt efter ett tag. Mest skönt var det att höra hur bra alla mådde av att skippa sponken :) Så jag blev taggad.
Jag har lite svårt för Gud-snack men de var väldigt tydliga med att det inte har med religion att göra. Var och en får bestämma vad just ordet gud står för. Det var inte alls något religiöst fokus.

Tack igen allihopa! Ni är insprirerande hela bunten!

När vi är rädda för att bli avvisade och bortvalda, så kan det hända att vi själva väljer bort, för att slippa smärtan och skammen..
Att vi själva förnekar att vi vill vara med..

Det är en sorts "skydd"/säkerhet, mot att bli sårad och besviken..
Om jag själv ställer mig utanför (och låtsas att jag inte bryr mig om/är intresserad) så kan de i alla fall inte "triumfera" med att kasta ut mig/säga att jag inte får vara med..
(lite av "det är ändå surt sa räven..)

Alltså så kan man reagera med ett : Det där töntiga gänget (som jag själv inbillar mig att jag inte riktigt platsar i) vill jag nog ändå inte tillhöra..(även om jag är nyfiken) Jag säger helt enkel att de är skitfåniga så ingen tror att jag vill vara med (när jag ändå inte tror att jag får eller blir vald..)

Jag hade ett barn, som iofs, inte tyckte att fotboll var det roligaste i livet, men som hävdade att de andra var skitfåniga som jämt skulle sparka boll som hen "hatade" på rasterna..

Det visade sig att hen var ett blygt barn, som inte hade förmåga att "ta för sig" och självmant be att få vara med..
Hen hade visserligen frågat en gång för länge sedan, men då fått till svar "Nej vi är redan fullt, så du kan inte vara med..

Hen tolkade det som att de andra barnen inte tyckte om hen. Och gick undan..
När lärarna sedan frågade, så skämdes hen och sa att hen inte "gillade" bollspel.. Rädd att uppmärksamhet och vuxnas krav skulle få kamraterna att reagera negativt. (ibland krävs så lite för att något ska utvecklas till "mobbing")

När vi sedan började nysta lite i det här så visade det sig att det var ett missförstånd och hen fick visst vara med..
Nej, hen tyckte inte att det bästa i livet var att sparka boll, men hen gillade faktiskt att vara med i gemenskapen.. ( Och hen slutade att säga att hen "hatade" bollspel, för ibland så behöver man ju inte alls tala om vad man tycker..)

För fortsätter man att alltid tacka nej, så slutar folk till slut att fråga.. Och reder man aldrig ut saker genom att fråga, så kan man få gå med en inre lögn och falsk föreställning om hur saker förhåller sig hela livet..

Ja det kostar ett visst mod! Men det är ibland bättre att veta, än sväva i en gnagande ovisshet..

jag ser mej om i världen ser jag mest ren ondska.

Ett tu tre så låg tydligen även jag i diket på resans väg. Reser mig upp igen och borstar bort dammet.
Vad tar jag med mig?... 1, Jag kan inte "bara" ta ett glas när jag är ensam. 2, det är puckat att fira sin nykterhet med "ett glas" alkohol.
3, att vara bakis är fruktansvärt. 4, jag får uppenbarligen mer ångest dagarna efter jag druckit.

Det gör lite ont i mig att ha brutit min nykterhet. Jag försöker att se det som ett minus ett (1) i resan, men det är svårare denna gången.
känner mig allmänt ledsen och låg.
Nu blir det plugg hela dagen, ligger efter med skolan som vanligt.

Kram studenten

Hej! Vad omtänksamma ni är!
Men precis som aeromagnus skriver, så kan ni inte få henne nykter med mindre att hon själv vill.
Ja att skriva ett brev, som ebba föreslår kan vara en ide..
Men om ni skriver eller pratar med henne, försök att hålla det i "jag-form" utan anklagelser. Ta upp att ni är oroliga över hennes hälsa och att ni ser att hon inte mår bra av detta..
kram/e

Ja, det är en jobbig period, när uppbrottet närmar sig.. Minns att jag också gick omkring med en stor klump i magen.. (mannen blev ju inte direkt trevligare, när han insåg att jag tänkte stå fast vid mitt ultimatum)
Att ha en "katastrofväska" packad är ingen dum ide.. Det lugnar nerverna att veta, att man bara behöver greppa den och gå!
Alternativt om man har någon att ställe en hos, med kläder och nödvändiga artiklar (föräldrar, syskon, goda vänner?)
Jag packade ner ombyte med kläder, lite hygienartiklar, laddare till telefon, mediciner och bankdosa..
Jag behövde aldrig använda den, men den kändes lugnande. Trots att det inte förekommit handgripligheter, så vet man aldrig vad en onykter och desperat människa kan få för sig.. (och ja, jag var faktiskt rädd ett par gånger för att han skulle ge sig på mig, för han var verkligen oxtokig)
Jag kollade också av med ett par goda vänner, ifall de skulle kunna hämta mig om det knep och om han sas la beslag på båda bilnycklarna. Han hävdade nämligen att bilen var "hans" och om jag tog den så skulle han anmäla mig för stöld.. (så busskort införskaffades givetvis)
Så skönt att du får någon att prata med! Jag tror att man verkligen behöver det!
Det är så mycket man bär inom sig, som faktiskt behöver komma ut!
Massor av styrkekramar!/ e

Så glad att höra att ångesten är lågt borta nu för dig! Jag har mått pyton och allt hände samtidigt så det blev stök, smärta, stress och oro på varandra och det kändes som en evighet. Fortfarande inte bra men bättre i huvudet och lugnare runt omkring. Sol, ledig och jag ser fram emot promenad och lite frihet idag. Som en andhämtning efter en lång period. Tycker du om att lyfta skrot? Tror alla mår bra av att träna sin lekamen och få lite känsla av nyfunnen styrka.

Men din granne verkar ju ha hundfobi. Stackars människa. hoppas att hon flyttar för er skull. Det hände ngt förra veckan SM hade med hundar att göra så att den lite mer långväga granne och jag språkades vid och d fick hon chansen att förklara ett riktigt dåligt beteende hennes familjemedlem visade när min hund var yngre. Deras är farlig om andra hundar kommer för nära men går jättebra att ha lös. Vi andra ska koppla hunden när de går förbi huset.?! Tror det där har gnagt i grannen så hen passade på i farten att förklara liksom. Ja, ja. Det är mycket med grannar. Vi håller lagom avstånd till de flesta så slipper man intriger med. :-)

Hoppas du får en kanonfin dag idag och jag vill väldigt gärna fika ihop. Känner ofta så Vilja.

Kramar ?❄️☀️

Så bädda den djävla sängen! :-))) Vet du Lena, jag läste först bädda ner den djävla sängen. :-))) Ja, bädda ner den också, liksom, när man ändå håller på och inte orkar ligga i den mer.

Tack för hälsning vännen. Den sista perioden har tagit hårt på krafterna. För mycket krämpor och extraordinära situationer samtidigt och med en konstant hemsk huvudvärk i 6-7 dagar. Den är inte helt borta. Tappade humöret helt. Tänk vad sjukdom kan sänka en psykiskt. Blir förvånad.

Äntligen sol och varit gång igen men krämpan som jag varit och fixat några gånger är tillbaka med full kraft. Ja, ja. Prövningar i livet. Nyttigt för mig allt som hänt ändå. Jag har tvingats agera och ta flera beslut. Bra. Sikten börjar klarna. :-)

Det där med Gurkmeja har jag glömt. Hur är det bra och hur får man i sig det på ett vettigt sett?

Läser det du och Heddali skrivit om små vardagsrutiner som hjälper. Fint. Tror på det. Jag fixar till hallen. Tonvis med stora skor i vår hall. Den är så fin när den är röjd och man blir glad när man kommer hem. Ett städat kök gillar jag med. Idag har jag ledigt och njuter verkligen av det just idag.

Kram-kramar ?