Senaste kommentarerna i forumet

"Energitjuv… Vad är en sådan? Det är någon som omedvetet TAR energi från andra utan att ge tillbaka. Inte av medveten elakhet då få människor faktiskt är elaka på riktigt. Det är någon som behöver energi, som har låga energinivåer själv. Energitjuvar dras till frivilligt given energi.Därför blir ”snälla” människor så ofta utnyttjade, det handlar inte om elakhet, det handlar om behov.

Undviker man energitjuvar så får det följder. Energitjuvarna som p.g.a. låg egen energi ofta är ganska bittra och har en massa innehållna frustrationer och aggressioner reagerar inte bra när de blir ”förskjutna” av den som får dem att känna sig mindre tomma och innehållslösa. Alla innehållna frustrationer kommer fram. De vill ofta prata om det, få energin tillbaka. Men att prata ut på en energitjuvs vis innebär bara att man pratar tills tagaren får som den vill. Det är alltså en diskussion som inte går ut på att komma fram till en kompromiss utan på att tjuven ska få rätt.

Under diskussionens gång trivs energitjuven som fisken i vattnet, han tankar för fullt och bara njuter medan hon blir alldeles tom och urlakad. Man kan ADLRIG påverka vad andra tänker, man slösar bara med sina egna personliga resurser om man hela tiden tänker att de tänker, vad de tänker, om de tänker……

Vi blir vår egna energitjuvar och det är illa för energitjuvar finns det gott om, onödigt att själv sno av sin egna energi…

I kampen om att vara trygg och därmed lycklig gäller det att spara på energin. Då jag inte kan styra min energi så har jag konstaterat att det bästa jag kan göra när jag möter energitjuvar är att gå, eller iallafall se till att minimera framtida kontakt med dem."

Detta har jag helt fräckt "lånat" från en blogg. Vad har det med alkoholmissbruk att göra? Tja, kanske vill jag säga att man ska ta vara på sej själv och inte slösa sin energi på sånt som stör och sånt som inte tjänar nånting tll. Ta vara på DEJ SJÄLV i första hand.

Att föräldrarna dricker. Eller som i mitt fall att jag sviker mina löften.
Det stärker mig i mitt beslut.
Idag ska jag inte dricka!

Just nu vill jag inte dricka.....mer.

Lycka till med din dag.
Det tummar vi på ! *blink
/A

För ditt välkomnande och svar!
Nej, det kan aldrig bli försent att byta färdriktning.

Jag har läst många trådar här på Forumet. Insett att jag varje morgon måste tänka "Idag ska jag inte dricka någonting"
Och vara tacksam för varje dag jag klarar av detta!

I söndags gick det bra. Var på restaurang med en väninna och kände mig stolt över att beställa kolsyrat vatten till maten. Vilket här
(bor i södra Europa) kostar ungefär lika mycket som vin! På kvällen drack jag sen ingenting i min ensamhet. Trots att jag hade 2 flaskor rött hemma och bor själv. Alltså ingen jag behöver smussla för.

Igår gick det inte lika bra. Suget kom över mig på kvällen. Öppnade den ena flaskan med tanke på att jag bara skulle ta ett glas. Vilket resulterade i att hela flaskan snabbt tömdes. Är i alla fall glad över att jag inte också öppnade den andra. Vilket ofta händer.

Slutade röka p.g.a. KOL
Vill förändra mitt drickande p.g.a. ett förmodat magsår.
Och inte minst för att jag är trött på allt smusslande. Har t.ex. med mig gömda spritflaskor för eget bruk när jag reser till Sverige för att
hälsa på barn och barnbarn.

Idag ska jag inte dricka någon alkohol!
Vi kämpar vidare!

Skönt att höra peppning, sympati och igenkännande. Min sambo har inte riktigt någon förståelse för detta, för han har inte denna jävla alkoholistgen som en annan har. Igår pratade vi igenom saker och han ställde ett ultimatum antingen att jag väljer honom eller alkoholen, det är inget svårt val för mig att välja honom men jag vet hur svårt det är och välja bort alkoholen i vissa situationer. Jag behöver ha verktyg känner jag, som jag kan greppa när jag behöver ha hjälp och styrka att stå emot. Bara detta att jag sitter och skriver på forumet är ju ett steg i rätt riktning, har ju aldrig tagit hjälp förut.
I min verklighet har alkohol alltid varit en naturlig del, när man sett det konsumeras i stora mängder sen man var barn. Allt som mina föräldrar gjort i fyllan har bara slätats över och glömts bort, men inte jag det sitter som djupa ärr i min själ. Så jag själv vet hur mycket skada ett barn kan ta utav ha föräldrar som dricker alldeles för mycket.
Bra skrivet utav dig Konstnären att sluta dricka är som att lära sig att gå:) Jag har trillat färdigt nu känns det som och nu vill jag lära mig att gå.
Kampen fortsätter för en nykter framtid, lycka till allihopa!

Tack NyMan för dina snälla kloka ord. Det värmer. Jag klok? Nej, jag har nog aldrig räknat mig som dum men att uppfattas som klok värmer. Du om någon skriver bra. Om din familj och ditt ickedrickande. Och i dina sångtexter. Det var förresten ett bra tag sedan du bjöd på en sist. Nu fiskade jag lite. Du har rätt i att det är våran förbannade skyldighet att kolla bultarna. Kontrollera själva och inte lämna över till någon annan. Och konstigt nog har jag inte samma ångest för att jag halkade som jag brukade ha. Kanske för att jag har prövat på alternativet och sett att det faktiskt inte är så farligt? Jag skulle nog också kunna ha A omkring mig hemma utan att frestas. Jag vet att så länge jag inte tar det där första glaset så är jag "trygg". Men att leva med mannen och A. Alla vi i samma hem? Det skulle inte fungera än. Men min man dricker på ett annat sätt än din hustru anar jag. Inte farligt än, men han börjar balansera på gränsen. Vill ha en dryckeskompis. Din hustru verkar inte behöva det. Så jag inväntar honom tror jag. Eller så skapar jag något eget. Tid. Det tar tid och då får jag ge det. Jag börjar inse att livet faktiskt inte är stagnation. Vad som helst kan hända.

Feg det är jag faktiskt fortfarande ofta. Eller kanske rädd? Den biten har jag lovat mig själv att jobba med. Men det får bli efter prio ett som i dagsläget är ett nyktert leverne. En återhämtningsperiod från det sjuka. Usch jag borde jobba. Så får det bli. Men jag uppskattar verkligen detta forum. Att få skriva ner tankar. Vem var det som skrev att om man inte skrev ned tankarna så fladdrade de bara förbi som oroliga spöken? Sant. Men även att kunna "diskutera" med andra. Utbyta tankar och erfarenhet.

Fia

Helt korrekt och så tydliggörande.
Självklart har jag svikit mina barn. Det är jag så medveten om. Och ja jag är alkolist.
Faaaan det smakar inte gott orden i munnen.
Jag slår upp garden som du säger, går gärna till attack vilket är så fel.

-Jag vet.......

Kanske kommer besvikelsen av att jag inte klarar att låta bli alkoholen som gör att jag väljer

Att "vilja dricka?"

Kanske borde nu under min sjukskrivning verkligen ge upp skiten.
Ta det där beslutet varje morgon som jag SKA HÅLLA!

Idag ska jag inte dricka, idag vill jag inte dricka.

Du Markatta gav mig den smäll i huvudet som jag såväl behöver.
Tack.
Du sade på ett lugnt sansat sätt det som jag innerst inne visste men är för feg att erkänna.
Jag gillade dig innan,
.Men nu avancerar du ordentligt!
Tack!/A

Monster är det nog ingen som har kallat dig här, förutom du själv.
Jag fattar att det är känsligt med barnen och att du reagerar på att jag skrev att jag hoppas du söker hjälp å deras vägnar. Det var såklart inget jag skrev för att göra illa dig utan jag skrev så trots att jag visste att det kunde såra dig för att jag tycker att barns liv är viktigt. Jag säger inte att du är ett monster. Däremot säger jag att du är alkoholist, utifrån dina egna berättelser om hur du hanterar alkoholen och hur ofta och mycket du dricker.

Det är också dessa berättelser, dina egna, som jag har till grund när jag skapar mig en uppfattning om hur dina barn har det. Också utifrån egna erfarenheter av att vara barn till en alkoholist.

Du har tidigare skrivit att barnen har varit glada när deras pappa varit nykter och kan hitta på saker med dem. Du har också skrivit att de har uttryckt en oro över ditt drickande, t.ex. att du så ofta somnat i soffan eller att du trillat och slagit dig på fyllan. Vad får dig att tro att all den oro de har känt skulle försvinna bara för att du tagit ett beslut om att förändra ditt drickande? Det måste vara helt omöjligt för ett barn att följa med i ett sådant resonemang. Speciellt då du tidigare sagt till dem "jag lovar. Hädanefter skall jag ALDRIG somna i soffan mer" och att du ska ha ett helvitt år o.s.v. som du sedan inte kunnat hålla.

Även om alkisföräldern aldrig är elak på så sätt att den är aggressiv eller så, så påverkas ett barn starkt av brutna löften, att inte ha föräldern fullt närvarande, inte förstå den vuxnes sinnesföränding. Ett sådant barn riskerar att få problem i framtiden med tillit, separationsproblematik och svårigheter att hantera och reglera känslor. För mig verkar det som att du har garden uppe så tight att du vägrar se ens det som du själv har skrivit och berättat här. Du vet, även om föräldern slutar dricka helt så kan det här finnas kvar i barnet och det är inte alltid något som barnet visar för föräldern.

Detta säger jag inte för att "hacka och påpeka på" dig om "hur fel" du är som du skriver och jag tycker visst att detta är alkoholrelaterat i högsta grad. Det är stor skillnad på att säga att någon "är fel" mot att inte hålla med eller att, som vänner gör, gå in och säga stopp,halt,paus, när man tycker att någon man bryr sig om är ute och cyklar. Är det så att du tror att du "är fel" när någon säger att du "har fel"? Det förklarar i så fall ditt beteende mycket, att du har så lätt för att gå i försvar på en gång om någon inte bara håller med dig. Du kanske kan försöka tänka att det i så fall ligger hos dig att arbeta på att få en bättre självkänsla och att din självbild inte alls nödvändigtvis speglar hur andra ser på dig. Jag vet att det kan vara svårt men det går också att få hjälp med det.

Ta hand om dig

Ville bara säga att du beskriver dina känslor precis som jag känner, beskriver ditt sätt att vara genom åren precis som jag. Tänk vad lika det kan vara.
Ta hand om dig!
Kram

Hej och välkommen Gammel tanten! Vad jag har förstått av visare vänner (här!) så är det aldrig för sent att byta färdriktning. Jag var 49 när jag på fullt allvar insåg att mitt drickande är destruktivt. Visst hade jag tänkt tanken många gånger förr men inte agerat på känslan. Nu försöker jag sen snart 10 månader tillbaka. Går ofta bra men ibland blir det helfel. Senast i helgen faktiskt. Men jag tröstar mig med att tanken är född. Så även hos dig kanske? Du är varmt välkommen hit och ju mer du läser runt desto mer lär du dig. När det gäller dina magproblem så känner jag igen det. Hade när jag var som aktivast i drickandet mycket ofta diarré vilket är underligt eftersom jag ofta "glömde" att äta. Var kom all skit ifrån? Hmmm. Nåja, bra att du hittade hit.

Fia

...ditt sätt att skriva och ditt sätt att berätta på. Insiktsfullt och levande. Tack!

Nej, jag vill inte heller bara existera. Har en familj som betyder allt, men för att jag ska må bra måste jag räkna in mig själv i den familjen och älska HELA min familj, dvs. inkluderat mig själv. Vi har ju, som jag ser det, ett existentiellt ansvar att leva livet så fullt ut och så bra vi kan. Om vi vill fungera på riktigt och finnas med mitt i flödet, måste vi ta hand om alla de grundbultar som håller ihop existensen för att vi ska kunna leva på riktigt. Jag tycker du axlar detta ansvar på ett förträffligt sätt, ser vad som krävs av dig och försöker verkligen leva ditt eget liv. Att man halkar till och skaffar sig nya erfarenheter som inte är särskilt behagliga, är ett sätt för människan att lära sig hur möjligheterna för att ta sig vidare, framåt och uppåt, ser ut. Du är en klok och närvarande människa, Fia, det står klart för mig när jag läser dina delningar här. Inte alls feg på något sätt, enligt mitt sätt att se.
Min älskade hustru dricker fortfarande vin hemma och det tycker jag är helt o.k. Hon ska inte leva mitt liv, det ska jag leva själv och där ingår inte alkohol, men i hennes liv gör det, för hon mår bra av det. Det gör inte jag, så därför ser det olika ut. Inget konstigt med det. Jag blir inte triggad av att det finns A hemma, är liksom färdig med den tankeprocessen. Jag kan gå och handla vin på Bolaget och samtidigt handla alkoholfritt till mig själv och det stör mig inte, eftersom jag vet att hon kan hantera vinet, men att jag ska låta bli det. Allt handlar om vilka känslor som bor i kroppen och knoppen och det gäller att ta ett egenansvar för hur läget är just nu och här. Vi måste se till att, i första hand, må bra själva innan vi kan få alla runtom att må bra.

Ha en fortsatt fantastisk tisdag, det ska jag, och tyck om dig själv, Fia. Du är en bra människa i min bok!/NM

Ni har läst mina rader och uppfattat mina känslor helt rätt. Ni sätter också ord på mina övriga känslor som jag inte förmår att sätta ord på själv. Min magkänsla och klarsynthet blir mer och mer tydlig för varje dag, konstig känsla- ena dagen är allt så klart och nästa vill jag bara sudda bort allt jobbigt och glömma....... Jag vet ändå att jag inte förmår att glömma och gå vidare idag. Det finns inget att bygga på just nu- han kan inte ge mig det jag behöver. Det är bara sån han är- ingen dålig människa för det. Jag kan inte acceptera och ge honom det han behöver-sån är jag och jag är nog ganska bra ändå. Jag har börjat få en stark längtan efter kärlek-något jag inte känt på väldigt länge-trott att det är något som jag kan vara utan. Jag tror att jag längtar efter att börja älska mig själv.
Jag har många gånger önskat, precis som du beskriver Flygcert, att någon kunde komma och flytta mig och mina saker från huset ovh hjälpa mig att se till att allt blir bra. Det funkar ju inte riktigt så.....
En dag i taget.

Kram

Kanske jag missförstod dig, då skall jag inte leda dig på villovägar
Jag kom fram till inatt när jag skrev och var
ännu mer velig och omständig att jag vill nog inte sluta helt.
Trots min tidigare övertygelse och beslutsamhet. Därav min ovilja att ta hjälp sv antabus etc.

Men det tycker jag nu, kanske ngt annat imorgon?

-Nä, tror inte det...........
/A

Tror att du missförstod mig, känner inte sorg över att kanske aldrig mer kunna dricka, utan mer för att jag inte kan hantera det, om du förstår skillnaden. Just nu känns det som en lättnad om jag aldrig mer dricker något. Det underlättar många förhandlingar med mig själv om när, hur och var jag händelsevis skulle dricka.
/m

Kära nån...lade detta inlägg i fel tråd. Sorry mm, önskar dig i alla fall en fin dag!/Victoria

Nej du MB. Så sant; Man ser inte skogen för att alla träd står ivägen. För att inte tala om alla rotvältor som man tvingas klättra över. En av dom är sömn. Förstår tyvärr din make då jag vet vad han talar om. MEN något som jag har lärt mig under alkisåren är att det är INTE farligt att vara vaken en natt så länge man är nykter. Man kan hantera en sömnig dag så länge man inte känner skuld och skam utan bara trötthet. Ett par öl denna kväll, kräver ett par öl nästa kväll för att sova. Ja, du vet vad jag menar. Ska inte predika för de redan frälsta. På tal om sömn så kommer den alltid förr eller senare. Jag har sovit nästan tio timmar inatt. Utan vin!

Intressant med din man Santorini. Att han är glad över din nykterhet. Jag tror att det är ganska ovanligt i förhållanden då båda dricker. Ovanligt men hoppfullt. För det är svårt att "ge upp" efter nästan 25 år tillsammans. Nu har vi varken barn eller barnbarn men min man är den person i världen som står mig allra närmast. Jag tycker oerhört mycket om honom. En del i bekantskapskretsen kan inte förstå att jag lämnat trots att jag älskar. Kan tyckas konstigt. För jag älskar verkligen, men jag vet att min enda chans till vidare liv är nykterhet och den vägen måste jag vandra själv. Tyvärr. Kanske är jag en egoistisk bitch men jag vill inte bara existera. Jag vill leva. Jag kan inte hänga upp mitt liv på kärleken. Han kan ju för f.. falla död ner imorgon. Vem blir jag då? Lite morbidt men så är det ju. Tycker iaf. om att läsa om hur andra har löst det. För jag tror att det bor en massa livsvilja i er båda Santorini och MB. Och MB har rätt; Vi ska fixa detta. På våra egna knepiga vis. Santorini kunde, MB kan och jag ska lära mig. Nästa gång sätter jag näsan i vädret och säger att jag tycker att det är äckligt att dricka. Mina vänner vet om min sjukdom nu, men på jobbet är jag fortfarande feg. Ser ju hur det skvallras om den andre stackars alkisen. Fy fan. Jag försöker vara extra snäll mot hen. Säkert helt fel väg att ta. Men det är hens kamp. Inte min. Nu ska jag ta itu med dagen. Första punkt blir att tömma kattlådor. Vackra djur men lite obehaglig pottlukt. Fast inte värre än en vintant!

Fia

Hej Happygirl, och välkommen hit. Tänker lite på det du beskriver, att då du har något inplanerat dagen efter dricker du mindre eller inte alls. Ett förslag för att fånga upp de tankar som snurrar och känna efter ordentligt vad problemet egentligen handlar om (beroende, tristess, gamla inrotade ovanor, sällskapet?) kanske du skulle kunna bestämma dig för en vit månad? Du kan ju i förväg boka upp helgerna med annat, som inte hör ihop med att dricka för att liksom säkra upp. Har du någon vän, vänner som inte dricker eller som dricker väldigt sällan, ta hjälp av hen som sällskap tex. Du behöver ju inte tala om varför. Boka in jobb, bio, träning eller vad du nu gillar istället. Skriv av dig här under tiden, mest trafik är det under menyn "förändra ditt drickande". Dom allra flesta här har liknande erfarenheter som du, så du kommer säkert hitta många att bolla dina tankar med. Kram Victoria

Kunna dricka. Jag har trots min totala övertygelse tidigare kommit till konstaterandet att jag vil inte sluta.
Jag vill inte ha den sorgen du beskriver.
Okej, om man låste in sig och ohämmat drack i dagar då skulle jag överväga att sluta.
Men nu ser inte min verklighet ut så.
Tror inte din gör det heller, och om man läger band på sig och undviker fallgroparna så borde det fungera.
Du har ju en sambo som kan stötta dig?

Antingen det, eller sluta helt.
Det kan bara du bestämma, men om du läser mitt svar till markatta i min tråd kan du se mitt resonemang.
Detta för att inte känna sorgen du beskriver.
Men om dina nära och kära är lidande över ditt drickande, då skulle jag överväga.
Om man lägger starkt fokus på att koncentrera sig så borde vi fixa detta.
Vi förändrar vårt drickande.
Vi slutar inte helt, bara ibland. Bort från det skadliga vardagsdrickande.
Jag lider med dig, kan känns din sorg värka i bröstet.
Men vi har varsitt val. Och oavsett vad du väljer, håller jag på dig!
Lycka till!
/A

Ett heltidsjobb känns det många gånger som.
Markatta, jag vet inte hur nöjd du blev med sista svaret. Eller om du blev klokare.

Men tiden som kommer skall jag varva ned och bara tra det lugnt.

Inte fundera hit och dit, jag har haft ett blodtryck på över 200/170 men det är på väg ner nu.
Alkohol höjer trycket, ytterligare en anledning att låta bli.
Men efter mycket funderande, eller kanske man skall skriva konstaterande så skall eller vill jag nog inte sluta helt.

Måhända att jag är skakad av det sista som hänt mig och att det kan vara så att det snurrar massa i mitt huvud.
Många är arga, någon ifrågasätter mitt handlande med en fråga om jag inte oxå är tablettmissbrukare!
Många tycker med all rätt att jag är velig och otroligt ombytlig.

Känner som så många gånger förr att fokus flyttas till att hacka och påpeka på mig hur fel jag är, istället för att fokusera på alkohol.

Jag blir uppriktigt ledsen när en av mina förebilder inte kan se hur hon har varit ett föredöme och hjälpt mig med sina texter och sin argumentation. Och då även indirekt även hjälpt min fru och mina barn.

Jag vet att allt är pga. Att jag är som en djävla veligpetter, likt en femåring som inte kan bestämma sig.

Och tyvärr så blir det väl även så förutsägbart.

Jag beter mig dumt åt, skriver och säg
er fel saker.
Det stormar i forumet, och jag ber om ursäkt och drar till reträtt.

Men nu följer vi inte gamla mönster, det är tydligen okej att tala illa om MIG med andra i alla olika trådar.
(syftar FRÄMST på FIA) utan minsta
knyst om dess olämpligheten.
Men så fort jag nämner något namn då blir man chipp choppadvid fotknölarna.
Men nu lämnar vi gamla mönster, jag vill ha fokus på drickat för det är väl det som är det viktigaste?
Är jag helt fel ute om jag inte VILL sluta nu. Trots allt jag tidigare varit helt övertygad om.

Alla gånger jag ropat på hjälp, de som kommit med hjälpsamma råd för atr jag inte skall ge upp i min kamp mot djävulen.
Dom känner sig spottade i ansiktet av mig ?
Säkert, och JAG är

ledsen för allas skull men jag orkar inte längre. Jag VILL nog inte sluta. Därav min motvilja till att äta antabus. Det går att leda en häst till vattnet, men du kan inte tvinga den att dricka
Trots mit nick så vill jag inte sluta, men jag vill förändra mitt drickande.

Så från att velat bli absoluttist har jag kommit fram till slutsatsen att det bästa för mig vore att FÖRÄNDRA SITT DRICKANDE
Och det har jag gjort! Till det bättre.......

Kalla mig overklig och dum, att r jag skulle vara ett monster, svår att leva med men ALDRIG att min fru eller mina barn skulle lida pga av mig.
För det hör dom inte!

Jag tänker inte argumentera med dig kring huruvida du ska "förändra ditt drickande" eller "sluta helt", vill.sluta. Det är liksom helt upp till dig att avgöra vad det är du behöver hjälp med men när du ena dagen ska kräva antabus och andra dagen dricka allt det goda så blir det för mycket "vargen kommer" för mig.

Jag tycker att det är tråkigt att du i ett svar till mig, helt utan koppling till något vi diskuterat, återigen tar upp Fia. Varför i samma andetag kalla någon fantastisk och dum? Hon har inget alls att göra med något av det jag skrev till dig. Ärligt talat så tror jag att du försöker provocera fram något annat bara för att flytta fokus från dig själv och den alkoholproblematik du så många gånger bett om hjälp med. Jag vill inte delta i det. Blir du upprörd över något jag har skrivit så skriv det till mig istället för att försöka kasta bensin över gamla eldar.

Jag vill först och främst säga: otroligt strongt av dig att ta dig igenom denna sjukdom! Hoppas att det håller i sig! :)

Men vad va din vändpunkt?
Vad va det som fick dig att sluta, va det dina nära och kära som ställde dig mot väggen?
Och om dom gjorde det, hur kändes det för dig då?

Jag klarar mig egentligen väldigt bra på egna ben, men jag vill verkligen inte att min pappa ska hata mig, vilket jag tror att han kommer göra i början(?).
Misstänker även att han kommer veta att jag har varit rätt drivande i detta "projekt" för jag brukar nästan alltid köra dom flesta konfrontationerna i familje sammanhanget...och ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket om att han vet att jag var drivande i det, men vill inte känna mig mindre älskad av ännu en förälder...

Aaa det är bara några få tankar som snurrar i huvudet just nu, och det är väl det som drar ut på hela prossecen egentligen..

MvH Idis

Tack Adde det värmer!

Att vara mamma är nog det svåraste jag företagit mig och många saker önskar jag varit annorlunda och att jag gjort annorlunda, men hur som helst hade sonen förmodligen haft en alkoholälskande far även om jag själv inte levt med honom. Men då kanske han skärpt till sig och slutat. Möjligheten finns ju att han varit en skithög bara mot mig och inte mot en ny sambo/fru. Jag lockar kanske fram det dåliga i honom även om felet inte är mitt i alla fall. Vår son har självfallet påverkats av hur det varit hemma men visst har du rätt i att jag inte borde klandra mig själv, men svårt att låta bli.

Jag och min särbo har en väldigt ansträngd relation just nu, en träff har vi haft men jag vet egentligen inte vad den ledde till. Han skrattade åt mig då jag ifrågasatte hans drickande under alla våra år, ja det kanske var idiotiskt av mig att förvänta mig ett svar men jag var inte beredd på att han skulle skratta. Men jag tolkar det som att det nog känns obehagligt för honom att tänka på det och han har aldrig varit särskilt bra på att se det negativa av sitt eget handlande, däremot har han haft lätt att framhäva alla fel jag gjort, men hans handlande får aldrig ifrågasättas. Han menar att han väljer att se det som varit bra stunder och struntar i de som varit dåliga, de vill han inte tänka på alls han har fullt upp att klara av vardagssysslorna och inte tid att grunna på sånt som varit. D v s han förtränger att det hänt tråkiga saker. Han är bra på att glömma men för honom är ju minnet av ett annat slag antar jag. Det är ju han som agerat despot hemma. Jag har tillåtit honom.

Han hånar mig för att jag mår dåligt, han tycker att jag överreagerar, han har ju inga problem?

Detta gör att jag känner att vi står långt ifrån varandra i det här, så långt att vi kanske aldrig får någon ordning på det, jag vill prata om allt som hänt och hur det påverkat mig. Men det vågar jag inte göra och det är väl ingen större idé heller. Han kommer aldrig att förstå mig och varför jag farit så illa. Han tycker inte att han varit elak mot mig, men det tycker jag, det kan jag inte säga, fast jag skulle vilja skrika det högt i örat på honom. Varför vågar jag inte? Vad skulle det speka för roll? Jag skulle kanske må bättre av att få säga det rent ut till honom? Eller skulle jag då drabbas av jättedåligt samvete då?

Jag förstår att jag en gång för alla måste göra upp med mitt förflutna med eller utan honom för att kunna gå vidare med mitt liv och må bra. Jag är rädd för ensamheten som troligen väntar men den är ändå bättre än det jag nu lever i.

Det verkar dock som om han klarar sig ganska bra utan alkohol, men såklart vet jag ju inte hur mycket han avstår när vi inte träffas men sonen har inget sagt om att han dricker, jag vet inte om jag ska fråga honom om det heller. Det är så mycket man inte vet om hur man ska bete sig med olika saker känner jag.

Om vi nu inte träffas så mycket då vi bara irriterar oss på varandra hur gör vi då när släktkalasen kommer? Umgås och inte låtsas om något? När man träffar någon på stan som frågar hur vi mår? Jag står där och hör mig säga att allt är bra och att vi mår prima allihopa.

Om jag skulle bryta med honom nu skulle hans familj inte fatta ett enda dugg (ev han syster som vet om hans kärlek för alkohol), de anser ju att han är sååååååååååååååå trevlig och rar. Jo, mot alla andra utom mot mig. Jag funderar på mina största brister och den största har nog varit att jag inte varit bra på att bli obekväm när jag tyckt att det spårat ur, jag har varit rädd för att han ska bli så arg att han skulle lämna mig. Men så här i efterhand hade det väl inget gjort i så fall, jag hade kunnat ha ett annat liv med en man som faktiskt behandlat mig med respekt och värme. En annan brist är att jag vill vara till lags inte bli illa omtyckt, det klarar jag inte av, fast nog säger ju förnuftet att alla inte gillar mig.

Alla år jag slösat bort på en man som torkat sina fötter på mig, utnyttjat mig och helt skitit i mina behov, han har styrt och ställt. Ibland har jag faktiskt skrikigt som en hysterisk häxa när det blivit för mycket för mig, men det har aldrig lett till nåt bra förstås. Hur kan en människa vara så oresonlig, det har inte gått att rubba hans inställning att han haft full koll på sitt drickande. Han har i varje fall inte haft koll på resultatet av hans drickande. Min ilska har jag tämjt för det mesta och nu har den växt sig stor och mäktig, men hur ska jag bli av med den?

Doktor får jag inte träffa förrän nästa måndag, inte är det lätt att vara i behov av sjukvård här.........men har jag nu härdat ut i 20 år ska jag väl klara mig i en vecka.

Att se sin egen skuld i hur jag mår vägrar han fortfarande att erkänna eller se. Han behöver ingen hjälp att sluta dricka, det klarar han själv. Så tjurig som han är gör han säkert det, men frågan är ju om han går att leva med utan att han bearbetar det som varit, men om han inte tycker något negativt hänt är ju det inte så svårt.

Usch! vad jag klagar.

Det positiva är att jag fått tid hos en doktor, att min terapeut är skitbra för mig och jag träffar henne snart igen. Mina vänner stöttar mig på ett fantastiskt vis och jag har lyckats koncentrera mig lite mer på jobbet idag. Jag har alla Er på Forumet som jag finner styrka i och jag har tränat på gymet första gången på länge igår och idag. Jag har ätit fyra små måltider idag av lättare sort, sömnen är fortfarande lite knackig men det tar sig kanske snart. Jag tror på ett bra liv i framtiden även om jag får leva ensam resten av mitt liv, ingen ska få behandla mig illa igen på detta vis!

Kram och godnatt!!/särbo

Jo, jag har förstått att alkisen måste komma på själv att han/hon behöver hjälp.... me när är det rätt och fel tillfälle att ta upp det då?
Ska vi i som mendberoende bestämma oss för "ett datum" och tvinga pappa på att lyssna på oss?

Och finns det liksom som någon hjälp mall som man kan ta hjälp v när men skrivet detta brev som vi sedan läser upp för honom? För jag blir lite förvirrad ändå.. vi ska säga vad vi tycker och tänker och känner.
Men det får ju inte vara påhoppande, kränkande eller agressivt genemot den beroende..? För det känns ju som att det kommer bli så oavsett hur man kommer gå till väga eller hur man skriver..?

Jag har ändå förstått att man måste ställa rätt hårda krav och hålla fast vid dom... men hur kan vi som medberoende välja ut nån bra behendlig, eller ska vi mest kolla upp ett antal alternativ och han får välja själv utifrån det material vi har fått fram?

Fan vad tokig du är. Det är bra eftersom det visar mig varför jag måste vara nykter! /M

Är jag utomlands igen. Det brukar vara så att jag snubblar som värst då jag reser hemifrån.
Hemma dricker jag inte längre. Det räcker ju inte med att dela en flaska vin på fredagen.

Ditt inlägg var inte flummigt, jag förstår nästan helt vad du beskriver.

Min situation kommer bli bättre snart, nytt jobb, mer hemma, som jag älskar.
Mitt drickande har eskalerat då jag helt tappat förtroendet för dem jag jobbar för.
Det blir dubbelt tufft at resa bort då, i flera veckor ibland. Samtidigt som jag saknar min familj så mycket.
Det är ett öppet sår och det har pågått i många år.
Barnen växer så snabbt och jag känner redan en lätt panik inför nästa resa, jag har knappt startat denna period ännu!

Nu ska jag ta det med ro och låta såret läka så sakteliga.
Forumet är just nu en livlina.
Vi är många därute som behöver varandras hjälp.

Tack för dina ord på vägen m-m
LP