Senaste kommentarerna i forumet

Är kanske det som kommer att bära dig över tröskeln. Jag tror vi alla behöver den på något sätt men den ser väldigt olika ut.
För en del är det när man når botten, när det gått totalt överstyr eller när omgivningen reagerar.
För mig är det en stark längtan efter ett mer närvarande liv, ett friare liv där jag väljer utifrån lusten att göra något och inte utifrån om det går att kombinera med drickande. Jag insåg hur otroligt mycket det styrde mitt liv. Och är det något jag alltid skytt som pesten är det just att inte själv ha makten över mitt liv.
Så det är min motivation nu, makten över mitt eget liv.
JAG bestämmer, inte alkoholen.
Det hjälper mig mycket att tänka så.

Jag lämnade min man för snart två år sedan,efter många års tvekande och velande.
Var verkligen nere på botten innan jag orkade lämna min fd man som jag trott var mitt livs kärlek.
Det är tungt fortfarande.....men separationer är jobbiga.
Men det jag VET är att jag aldrig hade kunnat stanna kvar i den destruktiva relation vi hade med alla svek och lögner.
Tror på dig,man fixar mer än man någonsin anar.
Jag loggar ofta in på forumet och det är så skönt att man inte är ensam om sina jobbiga upplevelser.Även om det är gripande om att läsa om andras jobbiga livshistorier där alkoholen förstör så många familjer och förhållanden.
Kämpa på/kram

Den törst som Karin Boye skrev om vill jag inte leva utan och jag tror ju den får så mycket större utrymme när alkotörsten inte får det.
För det är ju så det är eller hur.
Att alkoholen ställer sig i vägen, lägger sig som en dimma över livet. Slipar av kanterna, dämpar färgerna. Och ja jag vet, ibland är det det enda vi längtar efter.
Att allt ska bli lite mindre tydligt, lite mindre skarpt, att någon bara ska släcka det där ljuset som gör så ont i ögonen.
Men mitt liv är inte så längre, det är inte fyllt av ångest och oro, inte mer än för någon annan, inte mer än jag kan klara av.
Så välkommen livstörsten, låt mig leva livet fullt ut och få uppleva det på gott och ont utan att lägga allt i dimma.

En tanke som fungerar för mig men jag vet inte hur andra upplever det så ta inte detta för en sanning.

Det gör sjukt ont att sluta, det är oerhört ångestskapande, kroppen skakar, en blir deprimerad för mindre, koncentrationsförmågan är lika med noll. Detta fick för mig sin topp efter ca 3 dagar och sen håller det i sig en stund, alla måsten blir svårt att hantera, men det går, ett steg i taget även fast det gör ont. Det går över, det är inte p.g.a. att mitt liv är stressigt, eller andra yttre faktorer som får mig att känna detta, det är beroendet som jag känner av, det yttre är bara stimuli som triggar. Det går över, det blir bättre. Hur länge, det vet jag inte, men det går över, det blir bättre.

För mig handlar det om att stå ut med smärtan, jag dör inte av den. Vetskapen om att det blir lättare och lättar med tiden och att jag inte vill hamna i samma smärta som jag känner just nu stärker min vilja att inte dricka i stunden.

Jag gissar att detta kommer och går i olika perioder och är individuellt. Men vi kan lära oss leva med smärtan, för den går över. Sen ska jag inte sticka under stolen att det säkert finns andra smärtor som vi behöver lära oss att leva med, men alkoholen är garanterat inte den långsiktiga lösningen för att bli av med dem.

Smärtan har alltid funnits där när jag har slutat i perioder, tidigare var den mer subtil, numera är den tydlig vilket är kanske lättare att identifiera och sätta fingret på.

Vet inte hur du känner när du slutar, eller om du känner igen dig. Hoppas att du hittar din inre styrka och motivation, du är värd att hitta den för du är värd att få kontroll över ditt liv.

Jätteduktigt!! Ge dig själv en klapp på axeln! Det är många känslor upp o ner men att faktiskt tagit ett brslut känns bra när det blir dalar.
Mkt bra jobbat!
Kram

..har jag upptäckt vad tiden lider. Nu har jag skippat borsten i 1.5 månad och jag inser att det är lång process det här med att hitta tillbaka till sig själv. Acceptera och tycka om sig själv. Första veckan nykter var jag livrädd, sömnen var obefintligt och ångesten total. Säkert fanns det en viss abstinens som påverkade mig men mest av allt var jag rädd för att umgås med mig själv och mina tankar nykter utan att kunna skjuta på alla tankar genom att fokusera på nästa "flykt".

Jag är så avundsjuk på er här verkar så nyfrälsta och lyckliga i sin nykterhet. Vet inte om det handlar om att ni "kapitulerat"och verkligen insett fördelarna, om ni fruktar för ert liv i tankar på eventuell framtida konsumtion av alkohol eller om ni är duktiga på att lura er själva( menat på ett bra sätt) , men då förstår jag inte hur återfall kan förekomma. Menar absolut inte att trampa någon på tårna. Jag är så nyfiken på hur människor i min situation tacklar livet och tänker kring allt bara. Antingen är jag väldigt annorlunda eller så är jag ett hopplöst fall, men jag har alltid druckit för att komma ifrån mig själv och all min ångest. Nu är den här hela tiden och det är ju halvt olidligt. Men jag håller i, inser fördelarna med att vara nykter även fast livet inte är i närheten av så lyckligt som många andra verkar ha det. Förstå mig rätt, livet är ljusår bättre än första veckan utan, men den här lyckan som vi alla eftersträvar finns inte just nu. Kanske är det vädret, kanske nåt annat. Jag menar, livet löser sig väl inte bara för att man plockar bort ett gift. Man ser iaf till att man har förutsättningar att nå dit man vill. Kanske borde prova att prata med nån om "mina problem". Komma till roten osv. för att hitta lite lycka. Kanske något negativt inlägg men det är så jag ser det här forumen. Hade jag mått bra i livet och haft kontroll med alkoholen hade jag inte varit här.

Har läst mycket här på senaste och det ger mig väldigt mycket fortfarande. Tråkigt att det varit lite dålig stämning och hårda ord men vilka forum har inte olika läger eller människor som inte går ihop med varandra, även om man delar samma problematik runt alkohol. Jag trodde det skulle va betydligt hårdare stämning och betydligt fler som skrev onyktra så jag tycker efter den här tiden att det fungerar över min förväntan iallfall.

Har egentligen inte satt upp några mål med min nykterhet, vet inte riktigt vad jag vill där. Jag vet bara att jag mår marginellt bättre utan. Så jag kör bara på så får jag se vart det leder. Just nu har jag inga planer på att dricka iaf och det känns bra. Vill verkligen inte köra nåt "race" igen, någonsin.
Note to self om jag trillar dit. Sömnen blir bättre, men det tar tid, ungefär en månad.

Till vilket forum vill du flytta?

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Nu är jag tillbaka, har varit en omtumlande vecka. Jag var iväg å tittade på lägenheten å den var verkligen jättefin så jag tackade Ja till den. Blev en massa blandade känslor efter det men kände att jag tagit rätt beslut. När känslostormen lagt sig började jag planera å möblera nya lägenheten i tanken.
Min sambo köpte alkoholfria öl på bolaget å shockade mig rejält. Han känner på sig att nåt är på väg att hända antagligen. Men det är försent nu.
Han är ju inte så trevlig när han är nykter heller, visst kan vi skratta å ha roligt emellanåt men det händer alltmer sällan nu.
Åker upp å ner i mina känslor men jag är ändå på rätt väg nu, det vet jag innerst inne. Ja aeromagnus, han har verkligen fått alldeles för många chanser som han sumpat...trampat på mig på alla möjliga tänkbara sätt.
Men nu jäklar ?? är det JAG som gäller. Tack alla fina som är "med" på min resa å stöttar mig, betyder enormt mycket.
Kram kram kram

... är naturligtvis djupt beklagligt och mina tankar går till dom kilon som aldrig kom undan. Var det kortfilm jag såg, tro? Ska testa dina tips, S, går kanske bättre då. :D

Ha det gott!

Jätte gärna :)

Mvh Studenten

Hej! Ja så är det säkert. Han vill inte visa mig något. Så han bedövar med socker. Han är fantastiskt duktig. Men börjar bli lite retlig. Så kanske inte sockret hjälper .

Hej Rosette! Du frågade hur jag mår i detta... Jo det känns som min man går på rosa moln. Vi var ute och åt drack Ramlösa till maten. Jag vågar inte ta ett glas vin eftersom min man ej dricker något längre. De satt några affärs gubbar i baren och drack whisky. Ja sa till min man att så satt du för några veckor sedan . Då svarar han mig att han tycker att det ser äckligt ut. Han som älskar whisky. Känns som han blivit hjärn tvättad. Det måste varit så att hans chef ställt ett ultimatum att de märkt att min man luktat gammal fylla på måndag. Att min man måste börja ett program. Som tur är börjar det nu på fredag. En dag i veckan. Min man har gått och blåst varje dag och det har varit ok. Min man känns annorlunda. Han känns känslokall nu. Hade kompisar hemma i helgen och de tyckte att han var riktigt tråkig. Så vi får väl se hur länge han håller detta innan han tar ett återfall. Jag har svårt att tro att man bara kan lägga av helt med alkoholen och dricka söta drycker i stället. Jag låter negativ men jag tror bara inte det,...

Ja, nu blev jag mer bekymrad över att smalfilm inte funkar än att cilitbang har sina brister.
Har du förresten prövat att stå på ett ben på vågen, eller på tå? Det brukar hjälpa.
Ha det bra!

Kära besviken!
Så tråkigt att du inte mår bra!
Från det du skriver, så känns det som han fortfarande försöker kontrollera "vem du är" så att det ska passa honom?
Du har faktiskt rätt att vara den du är, Och känna precis det du känner!
Ja, jag vet att när man är inne i en "kontrollerande" fas, så vill man gärna kontrollera andras känslor också..
Men lika lite som du kan kontrollera och bestämma över din mans känslor,(eller om han väljer nykterhet eller ej) kan han kontollera och bestämma vad och hur du ska känna!
Vill du vara glad och skratta så är det din rätt, att vara glad och skratta. Är du mullig så är du.. Han är inte den som ska "göra om dig"!
Förmodligen så finns en tanke om att "nu har jag fått ändra så mycket på mig för din skull, så nu är det din tur att ändra dig"?
Men det finns en skillnad i att kräva att en beroende blir nykter (och ställa ultimatum) Alkoholen påverkar nämligen familjen också, genom att den är personlighetsförändrande på ett negativt sätt!
Den gör människor opålitliga och oförutsägbara på ett sätt som blir terroriserande för omgivningen!
Och att börja kräva att människor ska förändra sina känslor, sitt sätt att vara, sin klädstil och sin kropp, om man inte är otrevlig mot andra.

Ja, många gånger tror vi, både som beroende och som anhöriga, att allt blir frid och fröjd, bara alkoholen är borta..
Riktigt så enkelt är det inte, om de gamla beteendena finns kvar..
Och ofta finns det andra gamla konflikter kvar som kommer upp till ytan istället som också behöver lösas

Kanske är det din tur att förklara för din din man, att du väljer, själv vem och hur du vill vara och om han "skäms" för att ha med dig, så ska han inte be dig följa med! (dessutom, så tycker jag inte att du behöver följa med, om du inte har nåt utbyte av det hela)
Frågan är vill han ha en "fru" eller något att "visa upp"? För tyvärr är det så, att människor ibland visar upp sina respektive som någon sorts troféer och gärna dikterar, både utseende, klädsel och uppförande..
Många beroende har i grunden en dålig självkänsla, som gör att de vill ha bekräftelse. Det kan göra att de "spelar" en roll, ute tillsammans med andra och sedan är en annan person hemma mot familjen.. Det är inget du kan påverka just nu.
Du får försöka att se till att må så bra du kan, se över vad du kan göra för dig själv. Jag hoppas att ditt besök blir givande och hoppas att du hittar en egen krets av vänner att vara med. Många gånger har ju vi som är anhöriga negligerat vårt eget liv och våra egna önskningar.
Och det är inte alltid våra beroende fruar och män förstår, att de inte kan styra och ställa över det vi gör. Att vi kanske väljer att ha egna intressen där de inte ska vara med..
Önskar dig lycka till på vägen!

Skriver detta för mig själv: Har ju de två senaste veckorna inte lyckats hålla mig till mitt uppsatta mål (Max två dagar/v, Max tre glas/tillfälle). Så nu inleds fas 2...: Det betyder STOPP. För hur länge vet jag inte nu. Tänker jag tillbaka på januari månad, som gick fint, vet jag hur bra det kändes att inte dricka. Så nu fokuserar jag på det, och påminner mig själv om hur obra jag mår när jag druckit, och att jag inte lyckats hålla mig det det jag bestämt. Daga för nya tag alltså. Jag kan. Jag vill.

Skriver detta för mig själv: Har ju de två senaste veckorna inte lyckats hålla mig till mitt uppsatta mål (Max två dagar/v, Max tre glas/tillfälle). Så nu inleds fas 2...: Det betyder STOPP. För hur länge vet jag inte nu. Tänker jag tillbaka på januari månad, som gick fint, vet jag hur bra det kändes att inte dricka. Så nu fokuserar jag på det, och påminner mig själv om hur obra jag mår när jag druckit, och att jag inte lyckats hålla mig det det jag bestämt. Daga för nya tag alltså. Jag kan. Jag vill.

Vanlig hederlig Yes och en kökssvamp går minst lika bra. :)

Så där ja. Nu fångar vi dagen, Sisyfos, tar på oss carpe-diademet, så att säga. Inget fel på vare sig humöret, dagen eller vädret. Bara på vikten. Vågen visade plus i morse och tänka sig; jag som ändå såg två timmars smalfilm i lördags...

Ha det gott!

Redan i onsdags kom det hem ett flak med starköl som landade i garaget, och det var inte ens fotboll på TV;n, vilket annars brukar vara en anledning för att dricka "ett par pilsner" på vardagskvällen. Framåt lördagen så var det flaket nästan slut och jag tänkte att det var skönt, men jag bedrog mig själv igen, han skulle ju åka in till stan i något ärende och då gick det ju bra att skaffa ett nytt flak.
Hans drickande har nog varit för mycket i ganska många år, men jag började nog inte inse det på allvar förrän 2013. Jag pratade då flera gånger med honom om det (när han var nykter) och jag sa att jag inte orkade med dessa tråkiga helger vecka ut och vecka in. Han lovade att dra ner på sitt drickande och jag, som inte fattade bättre, trodde att om jag köpte hem 3 st starköl av några "finare" sorter, så kunde det räcka med dem på en fredagskväll.
Förr brukade vi alltid göra lite extra god mat och ha det mysigt på fredagskvällen, och då kunde t o m jag ta ett glas vin och tycka att det var ok.

Hur som helst, så funkade det kanske 2 helger, sedan hade han köpt några extra, eller "fått" öl av någon som han hade gjort jobb åt etc.

Nu har jag slutat att prata om det även när han är nykter, jag har ju läst mig till att jag inte kan göra något åt hans drickande. Jag har sagt att han måste söka hjälp, men det vägrar han, han ska fixa det själv säger han. Ibland så påstår han att han har dragit ner, han dricker ju bara folköl i veckorna, men jag har ju förstått att det inte spelar någon roll. Han säger själv att han har inga problem eftersom han dricker ju inte "vit sprit", alltså vodka. däremot så kan han hinka i sig en halv liter whisky + 8 starköl en kväll, men det är ju inte farligt att dricka de "dyra" sorterna......
Det resonemanget är ju hur j-a idiotiskt som helst.
Jag har ju läst många av trådarna här inne och jag har också läst boken Djävulsdansen, som jag tycker är mycket bra. Men ändå så är det så svårt att ta ett beslut hur man ska göra. Någon skrev att det som sägs när man är onykter, det är liksom glömt dagen efter, men jag kan ju inte glömma det, hos mig lagras det mer och mer, så vågskålen går mer och mer åt minushållet för hans del. Ibland när han dricker så blir han inte alls arg utan överdrivet klängig och ska kramas och hålla på hela tiden, och vill man inte det då får man höra att man inte tycker om honom längre och att man aldrig vill ha någon närhet eller sex längre och så vänds plötsligen alltihopa till ilska, hur ska man bemöta det? Ärligt talat så blir mina känslor för honom svalare och svalare på grund av alkoholen.
Jag har varit gift tidigare med en man som misshandlade mig fysiskt ibland men väldigt ofta psykiskt. Jag lyckades med hjälp av min Far, att flytta därifrån och det var väldigt jobbigt under flera år efter, med hotelser, polisanmälningar och rättegångar. jag tror att det tog 4 år efter att jag hade lämnat innan allt var över. Jag har en son tillsammans med den mannen och sonen blev hans vapen emot mig, han tvingade sonen att bo hos honom och ingen på socialen fattade vad han var för en person. när sonen var 18 år flyttade han till mig, efter att också ha blivit hotad. De har ingen kontakt alls längre.

När jag träffade min nuvarande man, så tyckte jag att allt var toppen, vi var så lika, vi hade många gemensamma intressen och vi hade väldigt kul tillsammans, utan att dricka, han drack aldrig någonting, mer än om vi var bjudna på fest några gånger per år, alltså fullt normalt. Mitt liv blev lugnt och jag kunde sakta glömma de otäcka saker jag hade varit med om och bygga upp mig själv igen. Men nu känns det som att allt faller igen, allt känns osäkert och hans snack om olika projekt och framtidsplaner känns inte kul längre. Tänk om han bara kunde vara som när vi träffades.
Vad var det som gick fel, och varför?

Hjälp vad rörigt det här blev, men jag behöver skriva lite för att samla mig själv och kanske få några råd från er andra här inne.

Nej, Carolina, jag brukar ta det i förebyggande syfte. T.ex före en resa eller stort party. Ung.som andra tar Antabus. Jag får börja ta dem ngn vecka innan. Men jag tror du skall höra med din läkare om hur du kan ta tabletterna. Jag tror inte man ska ge råd om mediciner till varandra. Hoppas du får bra hjälp!

Hoppas du mår bättre idag, det kanske är influensa du fått, här på ostkusten är det många som är sjuka. Allt känns helt ok utan alkohol tycker jag bearbetat det mesta och ångesten har rest bort till världens ände hoppas jag. Granntanten som flyttat in mittemot oss har klagat hos vaktmästaren att hon är så rädd för kia och att jag har henne lös. Började nu helgen att koppla henne när vi går ut tills vi har kommit utanför gården. När vi kom hem igår stod i dörren och ropade ner till mig , du har väl kopplat din hund. Ja sa jag, jag tänkte stick in ditt fula tryna för h-vete. När jag kom upp till min dörr öppnar kärringfaan sin dörr och upplyser mig om att hon måste flytta igen, på grund av rädslan för hunden. Jaha sa jag, du tycker nog att jag är besvärlig sa hon då och började gråta, mitt hjärta smalt och jag erbjöd mig att vi kan börja med små steg så kan du kanske komma över din rädsla och bli vän med kia. Det ville hon inte, flytta då för helvete, jag vill säga det högt men jag knep käft.
Må fint
Kram konstnären

Vi flyttar tråden om du vill!

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Dricker du À o tar Campral samtidigt ?

Vad skönt att höra av dig igen.
Jag har undrat hur det är med dig och hur det går.

Jag blev glad över att läsa att du träffade den där tjejen som du kände att det var skönt att kunna vara ärlig och prata med.
Det var så jag upplevde att det var när jag kom till al-anon.

Väldigt befriande att prata med människor som förstår om sånt jag bara haft inom mig och grubblat på själv utan att komma någon vart.

Jag förstår det du skriver Besviken.
Tycker att du beskriver jättebra hur jobbigt du har det med allt.
Jag tycker också att du är både stark och klok som har varit hos läkare och väntar på att få komma och prata med psykolog.

Du kanske känner dig väldigt utmattad och trött efter allt men jag ser en styrka i dig.

Du vill inte ha det så här och funderar och försöker.
Jag tycker att du är stark!

Jag tycker inte alls att det är konstigt att du inte är glad "bara" för att han är nykter.

Det förändrar ju inte allt som har varit som du bär med dig och dessutom låter det inte som att han behandlar dig med respekt och inte heller kärleksfullt...

Tack för att du hörde av dig.

Kram till dig

Ja, då sitter man här med sin morgonkopp kaffe.. Efter en fantastisk helg, där jag träffat nya spännande människor och ätit bastanta hotellfrukostar (jag som i vanliga fall bara dricker kaffe på morgonen) Har nog gått upp ett par kilo! (Nej ingen alkohol! Det var bara ett par stycken i gänget som tog ett glas vin till maten och inga frågor ställdes om någons val)
Ser att det varit turbulens i forum.. Vet inte om det är något som ligger i tiden. Människor är osäkra och rädda. Många finner att verkligheten på något sätt hunnit ikapp dem och att de har livsval att göra (vare sig de är beroende eller ej)
Många vågar inte heller titta på sig själv och sin egen del i en konflikt. Ännu fler vågar inte avsluta en konflikt om de tycker att de "förlorar".
Precis som barn som måste sluta bråka, så kan de inte låta bli att slänga iväg en sista smäll eller ett sista "du är dum".. Många vill inte heller släppa, utan kastar ut nya "krokar" som man hoppas att någon ska hugga på, så man får en anledning att fortsätta tills man själv tycker att man "fått rätt"..
Det är svårt att få den provocerande att inse, att provokationer inte leder till annat än fortsatta provokationer (känner igen mönstret från min fd, som gärna provocerade fram meningsskiljaktigheter, för att få häva ur sig saker. Saker som egentligen inte hade med sammanhanget att göra, men som han irriterade sig på..)
Jodå efteråt insåg han ibland att han sas gått över gränsen och att han burit sig synnerligen dumt åt, men ursäkter satt väldigt långt inne.. Oftast skämdes han för mycket och ville hellre dra ett streck och glömma.
Tyvärr blir det så, att reder man inte ut konflikter så ligger de kvar under ytan och växer sig större. De blir till slut till slagträn som tas upp varje gång man blir oense och många gånger så skjuter man på orsaken så att det uppstår pseudokonflikter istället..
Tilliten är det som tar stryk! Försvinner tilliten, så blir så småningom bara föraktet kvar.. Suckarna, himlande med ögonen och grimaserna som är minst lika nedtryckande som ord.
Nej man växer aldrig själv av att trycka ner andra!
Nej man får inte bättre självkänsla av att vara nedlåtande och spydig.
Nej man får inte färre "fel" själv, genom att stå och peka på andras.

Ibland behöver man "säkerhetsventiler", att få "kräka ur sig" när man mår dåligt och har blivit dåligt behandlad. Men det gäller att göra det konstruktivt, att våga se VAD i det här är det som gör att jag reagerar?
Är det så att det ligger nån sanning i det som sägs? Är proportionen på kritiken rimlig?
Det kan inte vara så, att bara "den ena" ska få kritisera, medan den andre anklagas för "påhopp" så snart de själva kommer med kritik..
Kritik ska också spegla beteendet! Inte personen!
Känner man sig "lättkränkt" och tar åt sig av sådant som är skrivet i allmänna ordalag, (alltså INTE personligt adresserat till en själv)så behöver man nog fundera över varför man reagerar så starkt..
Det finns nämligen en sorts förnekelse i att kritisera saker som man inte vill se ens delar av hos sig själv.. Kanske har det med skam att göra? (precis som min fd, som inte ens kunde se ett reportage om rattfylla utan att må dålig och stänga av TVn) Det blir lite av "alla andra, men inte jag, jag är undantagen"..
Sedan tycker jag också, att ett par personen genom sitt uppförande inte får bli orsak till att andra inte vågar yttra sig, eller försvinner från det här forumet. Att det liksom blir lägre i tak.. Då blir det tyvärr som med vår nationalsymbol, den Svenska flaggan, som en del knappt törs hänga upp av rädsla för att bli betraktade som "rasister"... ( se det som en liknelse, inte en start för rasistdebatter, för det ämnet hör inte hemma här! Det finns andra forum för sånt)

Själv är jag numera nykter alkoholist och på väg att bli tillfrisknad medberoende! (vare sig ni gillar etiketterna eller ej ;-) )

Och ska försöka läsa ikapp lite i era trådar.. Även om jag inte kommenterar eller är inloggad så kommer jag att fortsätta läsa.

Eller är det admin som flyttar tråden?

Kram studenten