Senaste kommentarerna i forumet

Ska skriva mer!!

härligt glad och lugn för det mesta. I dag är femte dagen utan A och jag kör med VLCD vilket innebär att jag gått ned några kilo redan. Inget sug efter alkohol, ingen hunger efter mat. Ska köra så länge det känns bra eller så länge jag står ut, minst en vecka men helst två. Har fått en bra rivstart på ett nytt liv. Tack för all peppning, det betyder mycket. Nu ska jag till jobbet. Ha ett bra avslut på helgen alla!
Fenix

Tänker på dig och undrar hur det går?
Du kanske aldrig gav honom brevet? Du kanske funderar på om det är rätt beslut? I så fall är vi fler som väntar på " rätt tillfälle" :)
/ Stjärnstoff

Vi fortsätter samma väg, den funkar!
/A

Tack för att ni frågar! Jag har inte haft ork att vara inloggad. Svävar i något slags vakuum, väntan. Det blir lite bättre- tror jag. Eller egentligen är det väl så att han dricker en sjujäkla massa öl så här i hockeytider. Det där är något jag aldrig kommer förstå: all sport på TV som per automatik ska drickas öl till. Så verkar det vara över allt!
Han är noga med att " gömma" ölen för mig så jag inte ska kunna räkna:) men det finns små saker som gör att jag retirerat lite. Dels för min egen överlevnad - jag orkar inte. Sen har han märkt att jag inte tar vad som helst- har tagit lite kommando över mina behov.
Och markerar när jag inte vill eller håller med. Känns skönt någonstans i eländet.
Kram alla Goa ni!

Jag läser dina meningar igen och igen och åter igen.
Hoppas jag fick med innebörden.
Glad för din skull, men det är som du skriver ett jobb. Från bådas håll såklart.

Nya vägar måste gås när de gamla mönstrerna bryts, de vanliga lösningarna på problemen fungerar inte längre.
Man får se på problemen från annat håll nu när alkoholen inte längre är med i bilden.
Problemen finns och upphör inte för att A försvinner.
Hela livet är en krokig väg, men har man en livskamrat så gäller det att hjälpas åt.

Lite otydligt detta kanske, men jag hoppas du förstått att jag förstod vad du menade med dina meningar?
Skönt att du är spänd och nyfiken på framtiden.

Du har verkligen jobbat för ditt förhållande.
Både i med och motgång.

gamla, destruktiva mönster i vårt liv bryts uppenbart - och det är mannen som bryter dem.

Jag förstår verkligen att relationer brister när en part blir nykter, i synnerhet när nykterheten är rotad "från djupet".

Jag ställs inför förvirrande och omvälvande situationer. Tvivlar inte på vår relation idag, tvärtom. Jag upplever nya möjligheter men det kräver insatser där jag förändrar invanda mönster... där jag skapat "enkla" vägar. Tar ansvar och "gör" för att komma vidare.

Upplever stor omtanke och kärlek. Tacksam, förvirrad... och nyfiken på framtiden. / mt

din samtalskontakt - visst var det på kvinnohuset? De måste vara vana med just sånt beteende som exet håller på med. Du behöver verkligen få hjälp så att ni får till stånd tydliga ramar som anger hur era nödvändiga mellanhavanden ska gå till. Åk inte på utflykt - eftersom samvaron mellan er inte fungerar bra (så är det ju för dig!) så kan ni inte uppvisa det för barnen heller. Det är verkligheten.

Glädjande är att du verkar mycket säkrare i vad du vill och vad du inte vill... nu. Av vem kan du få stöd och kraft att stå upp för det?

Styrkekramar! Du är absolut på rätt väg! / mt

berättade Mullegubben en bit in i nykterheten, efter de vita knogarna, att han njöt av att handla. Att inte längre avundas dem som köpte öl utan känna friheten i att inte behöva det... Nu handlar han gärna och har vid nollölshyllan träffat andra som har ärende dit. Ville bara förmedla det.
Kramar och allt gott / mt

just det du beskriver Sorgsen och även tagit striden... Har också varit med om det jag varnade för, "extra" eller praktikanter som blir anställda vilket innebär en hel person och således två händer, två öron, två ögon och ett hjärta mindre i verksamheten - brukar innebära en annan arbetssituation för alla och inte minst för den f.d praktikanten-extran...
/ mt - som också lyfter på hatten för dig markatta och önskar dig ett jobb som är dig värdigt

Vet inte om jag håller med om att det är kunskapsnivån som skulle vara skillnaden i de sociala skikten. Jag tror mer att det handlar om att de ekonomiska förutsättningarna och det sociala anseendet ser annorlunda ut beroende vart på kartan man bor. Alla får ju redan som skolbarn veta att knark och för stora mängder alkohol är farligt oavsett om man bor i villa eller en betongförort, ändå producerar betongen långt många fler narkomaner än villorna.

Jag minns att vi i sjätte klass fick träffa "en riktig narkoman" i skolan. En nykter sådan som skulle fungera som avskräckande exempel för oss, det fungerade precis tvärtom. Jag är säker på att han berättade om ett hemskt livsöde men det är inte det jag minns och inte heller det vi var intresserade av. Vi ville veta hur mycket det kostade, hur det kändes, hur man gjorde när man injicerade o.s.v.

När jag var i min hemstad sist så mindes jag detta möte med narkomanen då jag såg en gammal klasskompis, dubbelt så gammal som jag, smal som en sticka och med den där karakteristiskt ryckiga gången. Sorgligt.

de allra flesta känner igen sig. Inte många har gått en spikrak väg mot nykterhet om man har problem med a. Men en dag så får man nog och vill förändra.
Självhjälpsprogrammet som finns här på Forumet tror jag kan vara till hjälp.
Att bearbeta det som gör att man dricker är viktigt tror jag annars är det nog svårt att bestämma sig o känna motivation. Man dimper ner gång efter gång annars. Ibland behöver man få proffshjälp. För några händer något drastiskt som gör att man till sist tar tag i sina problem, det som gör en orolig eller frustrerad och som gör att man dricker på ett dåligt sätt. Jag tror inte man dricker i evighet för att det är avkopplande och mysigt...
Att ta tag i det underliggande upplever jag som det avgörande.
Kanske bara mitt sätt att se på det... men ville ändå skriva till dig och önska dig lycka till. Jag känner din besvikelse och önskar att du kan göra upp med dina demoner som du skriver.

Ge dig själv en nykter dag i morgon o alla dina nyktra dagar är inte bortkastade. De har gjort dig ännu lite starkare.

Tilde

gick det fel..
Brukar aldrig skriva onykter här men gör det ikväll trots att jag druckit två öl nu. :(
Hatar att vara drabbad av denna sjukdom, så trött på eländet!
Mådde så bra senast jag skrev här och höll mig nykter. Var nästan inne på att erkänna för kompisar osv om hela problemet..
Men sansade mig.. och tänkte att jag kanske inte alltid måste vara så drastisk..
Så kom då kvällen då jag var stressad och framförallt besviken på mig själv och skulle 'försöka'? dricka ett par öl igen.
För min del finns det ju inget dricka bara en dag och fortsätta nykter sen. Så nu har jag gått igenom hela mönstret igen. Alltifrån jag klarar ju att bara dricka en öl per kväll för att minska ångesten osv till att vara tillbaka där jobbet blir lidande osv..
Skriver ärligt här nu för att det är det enda som kan hjälpa mig.. Att ta itu med demonerna igen. Kanske också för att det finns så få som vågar skriva om misslyckanden här nu.. Då det behövs som bäst.
I morgon ny kula igen... Blir plågsamt men vill klara det!

Nej, jag vill ju inte åka på utflykt, men jag vet inte heller hur jag ska ta mig ur det. Han pratar hela tiden om att jag måste sluta tänka på mig själv och istället lägga fokus på barnens bästa, att jag måste sluta skälla på honom inför barnen osv (allt det som jag tycker att jag bett honom om i evighet...). Och det senaste är ju då att jag borde ställa upp på en liten utflykt för att visa barnen att vi kan komma överens, att jag är skyldig det osv... Och dessutom har han tusen andra saker - han vill att vi ska ha gemensamt konto för utgifter gällande barnen, han vill att vi ska köpa alla kläder och saker ihop till barnen osv... Han vill ringa till barnen minst en gång per dag när de är hos mig... Och vad kan jag säga - jag vill ju bara ha mitt konto, inga samtal att passa osv. Han hotar med att det är min skyldighet osv, men det kan ju inte vara så alla separerade har det?

Jag ska försöka prata med min advokat och höra vad som är rimligt...

Ja, Sorgsen- jag är som hans lilla trasdocka - är hela tiden så rädd för hans hot, blir osäker på mig själv osv... Det gör ont att känna sig som en trasdocka - men det är så klockrent så jag känner mig: jag bestämmer mig för saker och sedan kör han över mig / jag blir för rädd för att hålla ut...

Tack Markatta för dina ord. Jag har inga som helst problem med att låta bli att kontakta sambon - jag ringer aldrig, kontaktar honom bara om det gäller något med barnen. När vi pratar eller ses för överlämning av barnen så fokuserar jag på barnen - pratar bara om det som gäller barnen; "småpratar" aldrig, berättar inte något om mig, vad jag gör, vem jag träffar eller så, medan han gärna vill prata om jobb, vilka han träffat, vad han hittat på osv, och jag försöker i princip svara ok och sedan leda tillbaka det till barnen.

Jag tycker ju att det är han som har ett sjukt beteende (hans ilska, hans eviga mail/sms/telefonsamtal, hans oförmåga att förstå att jag sagt att jag inte vill leva med honom - han bara pratar över huvudet på mig som att vi ska bli tillsammans igen) och ändå känns det som att han "vinner" varje gång - han säger ju förmodligen till alla att han "minsann försöker - han vill att vi ska försöka igen och jag är bara kall och säger nej, han försöker få oss att samarbeta kring barnen men jag bara avfärdar det", osv

Ja, familjerådgivning och samarbetssamtal…
Det är faktiskt lite komiskt, om än tragiskt: Vi har ju varit på familjerådgivning – och vi är inte välkomna tillbaka eftersom de inte tar emot par där det förekommit psykiskt eller fysiskt våld i relationen, och vi har varit på privat familjerådgivning och det blev helt fel det också – jag hade inställningen att vi skulle prata om det bästa för barnen och vad vi då behöver tänka på, han ville prata om hur vi ska göra för att försöka igen… Vi träffade en kvinna som inte kände oss, inte hade träffat oss tidigare och ändå uttryckte sig om att han och jag är två normala människor som båda är fullt kapabla att ta hand om våra barn och därmed bör ha lika stor del av boendet... Och han styrde bara in det på oss, att vi ska leva ihop, att vi bör försöka mer - att jag sa att jag inte vill det försvann liksom i samtalet... Vi fastnade i fel sak. Så, njae, jag är inte så sugen på det.

Och vi har varit på samarbetssamtal - han tappade behärskningen och vi är inte välkomna tillbaka...

Så där känns vägarna just nu låsta. Jag kanske bara ska försöka få stöttning på mina samtal, prata med advokat och fortsätter han så får jag kanske börja hänvisa till henne?
Så sant Sorgsen - minsta bagatell blir ett berg... Jag går och bävar inför hans nästa steg: ska han snart maila något nytt argt mail, eller kommer han ringa? Eller....

Jag vill egentligen inte gå på samtal med honom.

...hos maken har jag förstått.

Rädsla över att öppna brev, att det ska ringa på dörren, att vara hemma ensam, att inte få vara hemma ensam......allt tänkbart och otänkbart...

...legaliseringen av Cannabis är urbota dumt!
Lägg den energin på att reda i eländet alkoholen och skevheten som vi hamnat i med allt diagnostiserande istället!

Jag vill inte se in i någons övervidgade pupiller och prata förtroende!
Lika lite väljer jag ha diskussioner med en alkoholpåverkad!

Nätet är överhopat med informationer om hur mycket farligare alkoholen är jämfört med cannabis!
Varför jämföra droger? Bort med skiten!!!!!

hade mitt barskåp i garaget :-)) Det tog väldigt lång tid innan jag kunde gå in där utan rädsla :-)) Och då hade ändå ingen sett mig där !

Tack för länken !! Jag är så glad att det nu börjar röra sig angåendet detta sanslösa pillerförskrivande. Läkemedelsindustrin har väldigt starka lobbister och nasare och läkarna är nog rätt lätt att övertala verkar det som. Nu kommer även lobbister från knarkmaffian på bred front och förordar legalisering av Cannabis vilket naturligtvis är fullständigt urkorkat !!

skriver och uttrycker dig så bra Markatta ♥

Men visst är det tuffare om man inte haft en vanlig barndom utan växt upp i ett trasigt hem. Läs gärna Mian Lodalens "Dårens dotter" eller exvis Hillevi Wahls "Kärleksbarnet" mfl. Att inte fått med sig regler eller normer för att leva eget liv i samhället är ett stort handikapp. I behandlingen av unga missbrukare ingår "social träning" alltså hur man beter sig mot andra på ett normalt, vedertaget, sätt och på de HVB-hem jag kommit i kontakt med finns "personlig hygien" som en punkt i dagsschemat.

Får man inte hjälp med att komma ur en missbruksfamilj och alla dessa konsekvenser det medför så bildar man familj på samma grunder och för missbruket vidare. Jag tycker inte om begreppet klasskillnad men i det fallet så spelar kunskapsnivån och utbildningen en stor roll hur omgivningen reagerar. Har man inte kunskapen blir det onormala till en normalitet.

Jag har fått förtroendet att ha en mycket ung vän som nu är drogfri sedan flera år tillbaka och hon kommer från en riktigt dysfunktionell familj. Hon är smart och klipsk som få, fortfarande lite ömtålig, och hon lär mig massor om hur ett sånt liv kan se ut och hur ett tillfrisknande från en betydligt sämre utgångspunkt än vad jag hade kan vara. Hennes fortsatta liv kan föra henne precis hur långt som helst bara hon fortsätter att vårda sig själv. Hennes liv ger mig en distans till mitt eget och jag kan lägga min ev självömkan långt, långt ner i skräppåsen. Utan tvekan beundrar jag hennes jobb hon hittills gjort och det liv hon idag har. Och hon är inte ens hälften så gammal som jag :-))

Din och andras berättelser om hur det ser ut i ett förhållandevis vanligt (missförstå mig rätt)hem behöver skrikas ut i samhället så folk fattar att så ser det ut. Jag har själv anmält just det som du beskriver när barn finns i fyllekvartar men resultatet är så fruktansvärt nerslående så jag tvekar om jag kommer att göra om det :-( Polisen vill gärna agera men när det är barn i sammanhanget måste tyvärr soc lägga sig i och det har inte fungerat. Tvärtom så har de "legaliserat" familjens sätt att vara och helt plötsligt blir det än svårare att komma till en förändring för barnen. Där kan man verkligen prata okunskap ! Hos dem som är satta att skydda de svaga ! Fy fan !!

Jag har stor respekt för dig Markatta för du använder din kunskap till något gott, för dig själv och för andra. Du har också haft en jättelik uppförsbacke och jag kan läsa lite mellan dina rader om hur du haft det och jag känner en väldig empati. Du lär mig också mycket och jag är väldigt glad att du vill dela med dig. Tack !!

...ur våra sista månader.

Efter jag läst Fias tråd kom en tanke/minne/slutsats.

En berättelse/händelse i vanlig matbutik där maken varit inne på fyllan (min slutsats det var där).
Betett sig illa, polisen inblandad.....sånt som jag inte skulle få veta, en av många saker som hände förra året när hans fasad börjat krackelera fullständigt inför mig.
Det var mycket, som bara blev mer och korthuset rasade, slutade med att hela livet rämnade för maken.

För inte längesen, i hans nynykterhet stannade han i bilen när vi skulle handla. Drog en slutsats och förstod att här har det hänt något,han var obekväm och rädd.
För kort tid sedan var det i samma butik vi gick in, tillsammans. Tänkte då att han använde mig för överbrygga tidigare rädsla. Nu smiter han in där och handlar själv. Ett steg, kanske ett helt osynligt och oväsentligt för många men för honom var det säkert ett milakliv!

Här lämnade jag datorn och ringde upp för tala om hur mycket jag älskar honom...

Jag är så stolt över att han håller sig från spriten nu!
Det blir bättre!

Jag mår bättre och bättre, en dag hoppas jag kunna bli buren av honom när jag behöver. Där är vi inte men det blir bättre och bättre.

Till Fia! Kämpa vidare!!!

...MissK, att du "mår ganska bra egentligen".

Skriv om det! Egoboost att kunna på tillbaka och läsa om vid tillfällen?
Just att sätta ord på vad som är bra och vad vi gör bra kan kännas motigt.
4e steget är riktigt nyttigt!

Alla har vi sämre sidor och det är så lätt att haka upp sig på sina brister.
Plocka fram och sätt ord på dina positiva i samma utsträckning.
Kanske ett tips passa på om du känner du för tillfället "mår ganska bra egentligen"? ;)

Kram på dig

Haha, Fenix, det är bra. Vi hoppar kravlar, kryper - spelar ingen roll - vi har bestämt oss för att lämna den plats vi kommer ifrån. Vill aldrig tillbaka, vill vartsomhelst men inte tillbaka.

Idag är början på min nionde nyktra dag - är så glad. Hade inte kommit hit om jag inte haft detta forum och jag inte tagit mina antabus. Har helt enkelt inte den viljestyrkan. Eller snarare. Jag har inte den viljestyrkan 100 % av tiden och det räcker med att jag förlorar viljestyrkan för en sekund så är fallet där. Vågar inte lita bara till mina egna krafter för att klara detta i nuläget och är glad att det finns stöd i form av ettor och nollor och vilja på burk. Planen är att ta antabus för en lång tid framöver. När jag slutar med den medicinen så ska det vara mycket noga förberett och jag ska ha en längre nykterhet bakom mig och jag ska ha riggat en massa andra stödstrukturer som jag vet fungerar. Jag är i nästan varje sekund av dagen överens med mig själv om att jag inte vill och inte ska dricka. Men, när mitt sug slår till så är det blint, hårt och obevekligt och i nuläget har jag inget annat än mina antabus att sätta emot. Jag vet detta för jag har gjort så många försök att jag tappat räkningen. Det är livsfarligt att dricka med antabus i kroppen och man mår jättedåligt om man gör det - det hindrar inte att alkoholister inte försöker (eller hur Fyllefia, Fenix m.fl.?). Det jag har gjort är att jag har "glömt" att ta mina antabus och sedan kommer jag efter några dagar på att "yippie" jag har inte tagit min medicin - då kan jag ju dricka! Hur dj-la dumt som helst eftersom det tar ganska lång tid innan medicinen går ur kroppen och det förstör (fylleglädjen) om du inte låtit den tiden gå, även om reaktionerna inte blir lika allvarliga som om du drack direkt efter att du tagit medicinen. Detta forum tänker jag är den hjälp jag behöver för att en dag på längre sikt även sluta med antabus.

Mina funderingar just nu är hur jag i framtidn ska kunna hantera mitt blinda alkoholsug. När det slår till åker alla skygglappar på och jag bara kör lika intensivt och målmedvetet som jag nu kör mot nykterheten. Alla stopp-signaler hanterar jag då med ett - det där får vi ta sedan - nu vill jag det här.

En annan fundering rör den underbara valfrihet som nykterheten leder till. Jag är fri att välja en massa saker, jag kan ta bilen när jag vill, prata med grannarna när jag vill, ta extrajobb för mina arbetskamrater med mycket, mycket mera. Alkoholen är en trång liten isoleringscell som jag just nu är frisläppt i från. Frågan är om det bara är en kort permis eller om det här är för resten av mitt liv. Jag vill att det här ska vara för gott men hur det än blir med den saken så ska jag njuta av min nionde nyktra dag.

Varma kramar till er alla

Fria Grodor är lyckliga Grodor.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article16787502.ab

Trivs verkligen här på forumet. Sorgsen och markatta, det är alltid så roligt att få svar från er. Nyttiga påminnelser om vart jag är på väg.

Naturligtvis bör vi diskutera sommaren och våra rutiner. Samtidigt som jag älskar sommaren har jag erfarenhet av flera kalla, regniga, tråkiga somrar med saker som aldrig blir av. Nu lutar det åt att han ska gå på fas 1-3, låter inte så spännande. Svårt att planera in någon resa när allt är så osäkert.

Det med att träffa andra är inte så naturligt för oss, så vi får nog kämpa. Dansen är nog främst mitt intresse, men vi får väl testa nångång. Känns nog som att det mest är jag som vill ha större umgänge (precis som i förra relationen).

Skrivandet tar jag som det kommer. När jag börjar har jag inget speciellt att berätta, men det brukar växa fram nån tråd. Låter nog ganska negativ, men mår ganska bra egentligen.

Kramar
Miss K

Jag har nog inte funderat så mycket på olikheterna tidigare. Har mest tänkt att skillnaderna ligger i vart man kommer ifrån. Jag har märkt många gånger att mina vänner som, förutom alkoholen, kommer från ordnade medelklassförhållanden, kan bli chockade över att höra berättelser från min uppväxttid.

Då dessa vänner öppnat upp sig och berättat om sina erfarenheter om hur det var att vara barn till en alkoholist så har jag också berättat, trott att mina upplevelser varit "normala" för alla barn till alkoholister. Det "normala", alltså likheten tycker jag ofta är hur man hanterar relationen till föräldern, ilskan, sorgen, skammen är den samma. Däremot så är det en skillnad på villabarnen och lägenhetsungarna har jag märkt. I villorna så verkar det ha smugits mer med missbruket, goda middagar, ensamsupande o.s.v. men i lägenheterna var det vanligt med stora fyllefester där folk kunde säga öppet att de var alkisar, de var ju med likasinnade.

Detta skapade ju såklart en otrygghet i ännu större grad, än om jag hade kommit hem och "bara" hittat pappa full/däckad på soffan. Nu kunde jag komma hem till en pågående fest där ett tiotal främlingar befann sig i mitt hem, högljudda, onaturligt glada eller arga, illaluktande och skrämmande.

Kriminalitet, narkotika och sexuellt våld verkar också vara vanligare bland mina vänner från lägre sociala skikt. Kanske tar det längre tid att läka om man haft en hel vuxenvärld som betett sig på detta sätt än om det bara är en förälder som beter sig avvikande.

Adde, jag har också träffat flera kriminella med en rutten kvinnosyn. Organiserade kriminella verkar se kvinnor som en trofé att visa upp, inte en faktisk tänkande individ. Antar att det blir så när man lever ett liv som bygger på att man aldrig får sänka macho-masken, aldrig får visa sig svag för då kommer någon och tar makten ifrån en. Jag tror dessutom att det är omöjligt att leva ett liv som är kantat av våld utan att få vissa störningar i den empatiska förmågan, vilket såklart drabbar de kvinnor och barn som står i bakgrunden.

Kram

...jag läste någonstans på nätet att narkomaner stiger i status om de blir tillsammans med en kvinna som inte är missbrukare.
Minns inte just procentsatserna, men det var färre än 10% av dessa par som lyckades bli fria narkotikan. I de flesta fallen blev det dessvärre omvänt, att kvinnan hamnade i missbruket. Det betyder ju inte 90% av samma antal, man kan ju hoppas de flesta kvinnorna lyckades ta sig ur dessa förhållanden.