Senaste kommentarerna i forumet

Jodå, jag gav honom brevet och reaktionen var väl som jag förväntade mig. Jag frågade om han läst brevet och fick svaret ja. Sedan har han ignorerat det och låtsas som om det regnar. Han har fortsatt att prata om olika framtidsplaner vi kan/ska göra tillsammans, som om inget hänt. När jag sedan frågat om det inte är dax att vi sätter oss ner och pratar igenom om oss och om vår framtid, så har han sagt "inte nu" eller något liknande.
Idag kom det iallafall på tal. Bad timing, kan man väl säga, eftersom han inte var nykter. Men det är å andra sidan enda gången jag får någon respons från hans sida. Det var ju "tack å adjö" bara. Precis som jag egentligen redan visste. Han säger bland annat att man kan inte kan säga åt någon att man ska ändra på sig..och "vad tänker du ändra på om jag slutar dricka"..."om jag ska skaffa hjälp så kanske du också skulle ta och göra det" och antyder på att jag skulle lida av psykisk ohälsa, vilket jag lugnt och sansat talar om för honom att det har du nog rätt i, men det beror på situationen jag lever i för tillfället. Detta retar bara upp honom ännu mer (vilket inte var meningen), vilket till slut leder till att jag avslutar diskussionen. Det leder inget vart.
Det enda jag ville förklara från början var att få fram att jag inte orkar leva så här längre. Att jag och barnen måste få lugn och att min enda önskan just nu är att han slutar dricka, så att vi kan få tillbaka den underbara människa som jag vet döljer sig där inne...eller har jag fel? Är den person borta för alltid? Har alkoholen hunnit sluka honom och kvar finns bara denna arga bittra människa? Jag tror inte det, för jag ser honom där då och då. Små glimtar av ljuspunkter.
Det är dem som hållit mig kvar,

Kram från mig!

hur mycket enklare livet blir utan detta ständiga planerande för drickandet och paniken om vinet tar slut. Så lugnt nu.

Dompa, som du beskriver det blev det för mej. En gång för mycket. Och då är det nog. Finito.

skriver du, och du har på ett poetiskt sätt på pricken beskrivit hur det var även för mej. Resten med planerandet och ångesten stämmer också.

Så jädrans skönt att slippa det och känna att det är JAG som bestämmer, att jag inte är som ett löv i höstblåsten...

Tack för påminnelsen om hur det var, får aldrig glömma det!
/MB

vi kan lära oss av varandra ...

Tänkte i morse att vi ska vara försiktiga med att jämföra oss med varandra, vi har så olika liv och förutsättningar på många sätt.

Vi ska dela och ta del av varandras erfarenheter men vara försiktiga med att jämföra oss... det ska man alltid vara förresten. Vi vet trots allt så lite... dvs jag upptäckte eller lyfte fram andra känslor idag än kanske nånsin tidigare. Och blev kärleksfullt och respektfullt emottagen. / mt

För fina ord, detta behövde jag idag!! Nu åker jag och tränar!

Jo, jag gillar ordet sunt bondförnuft. Försöker göra livet enkelt. Och det var ju faktiskt därför jag valde bort alkoholen. Det blev för mycket. Jag drack bara på helger och semestrar så det var nog inte ett riktigt beroende utan ett missbruk om det nu är någon idé att skilja på det.

Problemet var att det aldrig räckte till. De sista åren kände jag hur jag efter glas ett bara ville vidare. Som om en vind tog tag i mig och drog mig mot nästa och nästa och nästa glas.

Det var därför jag bestämde mig för att sluta. Livet har blivit enklare. Behöver inte planera, planera, planera, försöka klara en helg utan att dricka för mycket, misslyckas, ha ångest, ha ångest, ha ångest, planera, planera och planera om och om och om igen.

Tack för era inlägg som får mig att tänka ett steg längre. Känns bättre idag.

Allt väl kompis? Några nya texter? Du vet väl att en del av ditt gamla gäng hänger på fb...om du vill. Killkram liksom! /R

Tänk om det är så Fenix, att du faktiskt har facit nu. Känner igen mig i det där tidigare tänket. Varje morgon...oki jag tände inget ljus och lovade ngt. Men jag planerade, tänkte att...ikväll ska jag ta det lugnt. Det fungerade inte alls. Varje kväll när jag kom hem så lyckades jag i stort bara få av mig skor och ytterkläder innan det var dags igen. Inte direkt ett värdigt liv.

Så vad har förändrats? Inte en aning. Tror alla (eller de flesta) har sin personliga botten när man bara har fått nog. En baksmälla för mkt, en ångest för mkt, ett brutet löfte för många. Du är nog där nu Fenix...och det är en stark insikt och ett snyggt jobb! Önskar dig en fin nykter helg, med tid för din resa med att hitta tillbaka till mannen bakom flaskan. Alla uppgifter som du nu kommer att orka med. /R

Jag läser i dina kommentarer att du tar dina antabus i försvar. Bra, hihi, du kommer inte att glömma ta dem då. :-)

Mycket klokt om sektliknelsen, det stämmer märkvärdigt väl! Utsparkad ur sekten kan man nog bara bli om man blir det som folk i allmänhet betraktar som RIKTIG alkis, alltså en sån där parkbänksalkis, socialfall, annars får man försöka krångla sej därifrån själv.

Håller med Dompa, att läsa trådar från början är oerhört nyttigt, man får väldigt många aha- upplevelser, samtidigt som man kan knycka bra ideer för hur man ska övertyga sej själv om fördelen med nykterheten.

Du verkar vara mycket bestämd och på god väg att klara detta, sätter en peng på det. Kom på nu att jag glömt ta antabus idag, så nu blir det attkravla sej ur bingen igen.
Sköt om dej!/MB

Inte är alkohol ett mänskligt behov. Syre, vatten och näring är mänskliga behov, sådant vi inte kan leva utan. Alkohol kan man leva utan, dessutom längre. Visst har människan berusat sig på olika sätt sedan långt tillbaka i tiden men till en början var det nog snarare en nyfikenhet som drev oss.

Jag som inte är alkoholist(hänger mest på anhörigdelen av forum) känner inget behov alls av alkohol. Däremot känner jag ett behov av att vara delaktig och accepterad i olika sociala sammanhang. För mig, i mitt val att inte dricka, så har det nog varit det svåraste, att ställa sig utanför den norm vi har skapat där alkohol har blivit en etablerad del i de flesta ritualiserade umgängesformer. Nu när jag valt att inte dricka, inte för att jag inte kan men för att jag inte vill, så har jag förlorat en del vänner(?) och bekanta men också vunnit och kommit närmre andra och, som mulletant påminde mig, börjat skapa nya sammanhang att trivas i.

Är det normalt att vilja dricka alkohol? Det är norm i vårt samhälle att dricka alkohol då och då. Jag kan nog påstå att det är norm att kunna dricka, de flesta ser nog alkoholister som "onormala". Det är fortfarande norm att vara heterosexuell men det betyder inte att homosexuella är onormala. Jag tror att den person du pratade med inte kan skilja på ordet "norm" och "normalt".

Sedan jag slutade dricka alkohol så har jag funderat mycket på det här då jag märkt jag plötsligt blev den "onormala", hon som inte gillar att festa. Jag gillar ju visst en rolig fest, det är bara det att jag inte tycker det är så festligt alls med en massa fylla, varken att vara full själv eller att umgås med fulla personer.

Det som är normalt för någon kan vara onormalt för någon annan, människor är olika och kulturer ser också olika ut i olika delar av världen. Jag hoppas och eftersträvar att det som är normalt för mig är att göra det som jag mår bra av och skippa det som får mig att må dåligt. Inte är det lätt alla gånger men är jag ärlig mot den jag är innerst, innerst inne så kommer jag att gå rätt väg.

Du verkar ha kommit en bra bit på väg Grodan.

/Markatta

Och jag tycker det är bra att du tar din antabus, fortsätt med det så länge du behöver det. Som en försäkring medan du ställer om dej.

Kul att läsa att det går bra. Du har rätta tänket.

En person menade på att alla människor i alla tider har berusat sig. Personen ansåg det därför konstigt att vi i vårt samhälle kriminaliserar viss typ av berusning men accepterar och uppmuntrar annan. Jag håller med om att detta är problematiskt att vi via vår lagstiftning tvingar ut människor som redan är beroende av narkotika i prostitution och kriminalitet. Men, det var inte det jag hakade upp mig på den här gången. Det personen var inne på var att behovet att berusa sig egentligen är ett normalt mänskligt behov. Jag har bland annat tänkt att det som skiljer mig själv och andra människor är att jag i första hand dricker för att berusa mig i andra hand för smaken. Om det nu är normalt - varför är det här ändå och trots allt ett problem för mig? Då måste svaret bli att när jag dricker så har jag inte kontrollen över när jag ska dricka. Jag dricker i strid med min moral och i strid med vad jag anser är lämpligt. jag tar inte en bläcka på lördagen och sedan är det bra. Då tar jag en bläcka på söndagen, måndagen och tisdagen också. Även om jag har arbete framför mig eller andra viktiga saker. Det hjälps inte hur mycket jag skäller på mig själv - det blir inte annorlunda - det enda som faktiskt hjälper är att jag avstår från alkohol helt och hållet. För mig är det en kamp att få ordning på min relation till alkohol.

Jag tror faktiskt att människor har svårt att förstå skillnaden mellan beroende och en fylla någon gång då och då som de flesta har upplevt och unnar sig.

Jag unnar mig att somna nykter i kväll.

Grodan

sätta länken till dig - men gjorde det ändå... Känner igen mig i att inte riktigt passa in som "fullblodig" medberoende:) Till en del personfråga men också i friheten och oberoendet. Inga småbarn, ekonomiska möjligheter ger tveklöst ett annat handlingsutrymme. Även jag har separerat med ett litet barn och osäkerhet om hur jag skulle klara mig ekonomiskt. Gjorde intressanta tester på förhand för att kolla - t ex genom att äta ytterst spartanskt.

Fint att höra att ni har det gott i dagen och stunden:) Kram / mt

kloka inlägg. Dessvärre tror (befarar) jag att endast ett fåtal besitter den kombinationen av kunskap och styrka som du Sorgsen haft och har. I synnerhet i krisläge. Det är värdefullt att ta del av det du skriver (även om det inte berör mig personligen) och jag skulle önska att flygcert (och flera) skulle ha det stödet gestaltat i en konkret person som bistår när det blir så här och alla är i kris. Jag håller med om att advokat borde få vänta till ett senare skede... men endast du flygcert vet riktigt hur din verklighet ser ut och vilka möjligheter som finns.
Hoppas att din dag varit bra igen - det ger kraft, styrka och möjlighet att se och tänka klart! / mt

med att det är lättare att vara nykter än att bli nykter! Då är det ju kirrat och klart nu, vilken bra tanke att bära med sig. Det känns verkligen bra varje dag nu, ned 5 kg och alkohol känns mycket långt borta. Nej, kanske har jag hållit på alldeles för mycket med en dag i taget i mitt liv. Det är kanske därför jag misslyckats så mycket med AA och det tänkandet. Tidigare i år brukade jag börja dagen med att tända ett ljus och lova att vad som händer i dag ska jag inte dricka. Men lika förbannat började jag bryta det löftet och allt sämre mådde jag. Inte ens en dag, självföraktet var totalt. Just nu känns det väldigt bra att tänka att jag aldrig ska dricka mer, inte för att det är en uppoffring utan för att jag har druckit färdigt, det finns absolut inget positivt för mig att hämta hos A längre. Alla sådana tankar är falska och ljug. Herregud, har jag facit??
Nu lyser solen även om det är kallt, och jag ser fram emot dagens olika uppgifter.
/Fenix

...bara läsa det du skriver och de orden vänder sig i min kropp med min personlighet och mina erfarenheter. Det jag skriver är varken sanningar eller uppmaningar, bara spontana reaktioner blandat med självupplevt från mitt liv.

Jag tar ju sällan ett nej för ett nej, särskilt om de kommer från enskilda i person. Sen säger du att "det förmodligen låter värre än det var".

Min reaktion
Jag hade inte levt kvar med "halvlösningar" eller " kanske"-svar. Det hade stulit för mycket energi från mig och min person och mitt liv som arbetstagare och mamma, syster och medmänniska. Jag hade inte varit stark nog att leva ett sånt liv.

Jag hade tagit mig till familjerådgivningen och pratat med chefen där. Sett till få samtal som är juridiskt giltiga. Väntat med advokat om jag inte känt mig färdig för en vårdnadstvist (Om tvisten varit mitt förstahandsval hade domstolen fått fram samtal, där båda föräldrarna är skyldiga närvara). Jag hade framfört tid till mitt ex och förväntat mig han skulle komma.

Samtal
Just sånt ska bestämmas i samarbetssamtal. Jag vet ju att det som bestäms ofta har mindre med verkligheten som man lever med att göra många gånger, det sker ju inga under, men det finns en bas och något att prata konstruktivt omkring på kommande samtal, vad som funkat eller inte.
I övrigt är det ju enkelt att skaffa ett cashnummer som han kan ringa för hålla tät kontakt med sina döttrar, dagliga samtal som inte handlar om sjukhusbesök, förskola, hämtningar behöver ju inte gå genom din telefon. De är små dina flickor, så telefon kanske låter som överkurs, men det är ju tydligt i mina ögon att det är dig han vill åt och inte flickorna. Det måste du som vuxen se till att lösa till en daglig situation som passar dig. Med ett extra telnummer visar du dessutom att du är angelägen om att det finns en regelbunden kontakt mellan dina barn och deras far. Svårare än så behöver det inte vara. Sen får du ju naturligtvis styra samtalen, typ, de sover från kl 21, vaknar kl8, är på förskola till 17, utifrån det föreslå en tid som passar bäst för kontakt och möjligheten att svara. I övrigt lovar du höra av dig direkt om något akut inträffar. Med ett sånt avtal så kan du stänga av din tel med gott samvete. Övertydlig med vänlig är alltid bäst, bådei samtalet med familjerådgivnngen och exet, ja, i alla samtal där man önskar förändring och resultat.

När mina barn var små och i vår kris fick de inte ringa mig när de ville för sin far och alla samtalvar avlyssnade och/eller spelades in. Det tyckte barnen var obehagligt och jag gav dem telefonkort. För det yngsta barnet blev det tragiskt den dagen hen tog sin lilla cykel för ta sig till tel, pappan tog kortet ifrån henom. Det ringde senare äldre barn och berättade och hen fick äldre barnets kort. Det var en extrem tid men övergående. Detta har inte gett övergripande men på barnen men självklart har yngsta tagit mest skada och är också den som inte har kontakt med sin far att tala om. En gång om året hos farmor, de första tio åren var hen "sjuk" den dagen.
Så kan det gå, det har pappan skapat helt själv.

Jag vill också tillägga att jag var för försiktig att visa min ståndpunkt, ville inte påverka barnen med min känsla mot exet. Det gick så långt att jag märkte de blev osäjra, då började jag förklara hur jag såg på situationen och min åsikt i sak. Flera år senare ville äldsta läsa korrepondens, det fick hen, hen var då vuxen. Alla dessa papoer är kastade och förhoppningsvis är alla papper återvunna till något nyttigare!

Låt ingen styra dig eller trycka ner dig. Jag skulle förmoda att alla gånger du tänker " kan det verkligen vara så" så är frågans uppkomst redan svaret " nej, så kan det inte vara"

...för länkn. Brukar smita in hos Bång emellanåt.

För mig är det och var det så att jag letat vägar men faktiskt inte klandrat mig själv för att makens alkoholism. Just därför känner jag mig inte helt hemma i medberoendediagnosen. Visst, de första smällarna i förhållandet, innan jag förstod att saker som hände hörde hemma hos alkoholisten så var jag ett stort frågetecken och kände mig sårad och kränkt. Därifrån till att tro det var upp till mig att "fixa" förändring är lång och där hamnade jag aldrig. Det betyder ju inte att jag varit skonad i helvetet men jag har alltid känt jag själv valt vara kvar och rent praktiskt kunnat lämna när som. Min tidsram ställde jag också för ett år sen ungefär.

Nu sitter maken några meter ifrån mig och vi mår utmärkt. Närheten är trevande, känns märkligt, men jag pressar inget, tidsramen bor i ryggmärgen numer ;) jag frågar inte, vi lever nu-idag-ikväll och somnar förhoppningsvis gott ikväll, igen. Imorgon är en ny dag, nya förutsättningar.

Kram alla kloka

Oj, vad tiden går fort. Vid tidigare nykterhetsförsök har jag ofta fallit vid dag fem eller efter närmare tre veckor om jag klarat mig över den första puckeln. Veckan som kommer måste jag därför vara superalert på luriga tankar. Äter fortfarande och prickfritt min antabus. Men jag har som sagts tidigare en tendens att börja manipulera mitt medicinintag mentalt som en förberedelse för återfall. Jag skäms inte över att jag äter antabus eftersom det i min värld är att göra allt vad jag kan för att hålla mig nykter. Har för länge sedan förlorat tron på att jag klarar det här endast med egen vilja, behöver stöd och ibland handfast sådant, vilket antabus är - för mig. Är också klar över att det för mig kommer att dröja innan jag tycker att jag uppnått en stabil nykterhet och det är först då som jag kommer att sluta med min medicin.

Känner mig så underbart nykter och i kontroll över mitt liv.

Nu måste jag ge mig ut och skramla ihop till brödfödan.

En knallnykter Groda.

Jag hade en dålig dag igår, inget speciellt som hänt, var bara låg. Jag får sådan minidepressioner ibland, där jag känner mig tom och nere, ofta pms-relaterat.

Ex-sambon kom förbi igår kväll. Han försökte trösta, få mig på bättre humör, utan resultat. Till slut sa han; jag vet inte vad jag ska göra när du blir så här, jag kan inte hjälpa dig så jag går hem nu.

Först blev jag lite sur, sa inte men tänkte att han var egoistisk som inte stannade trots att jag var ledsen, sur och irriterad. Nu när jag läser vad du skrivit om mullegubbens dra-täcket-över-sig-dag så fattar jag ju att han gjorde rätt. Jag var oemottaglig för hjälp just då och om jag inte tar emot hjälpen så kan jag ju heller inte be om den.

Kram på dig!

med Mullegubben idag... läste ur Hjärtats språk, en bok om AA - Bill W:s artiklar i Grapevine som hans hustru Lois sammanställt. Boken ger en fin bild av AA:s framväxt och visar att många utmaningar som de mötte då på 1940-talet är desamma idag. Såna är vi människor. Bill var en klok man som verkligen belyser betydelsen av Gemenskapen som gemenskap öppen för alla. Kärnan i AA är hjärtat... tilltalar mig mycket.

Ibland läser/hör jag tanken/oron att AA kan bli ett nytt missbruk som ersätter det tidigare. Vi talade om det häromdagen. AA är ett bra-bruk sa Mullegubben. För mig är också AA ett bra-bruk - det gör honom gott - och indirekt även mig.

Kramar till den som behöver och vill ha / mt

Sorgsen delar jag Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/vi-kan-inte-stalla-allt-til…

Kramar / mt

av Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/vi-kan-inte-stalla-allt-til…

Kramar / mt

av Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/vi-kan-inte-stalla-allt-til…

Kramar / mt