Senaste kommentarerna i forumet

Ursäkta att jag kom så sent..
Men titta!
Marabou saltlakrits!!
Och chips på golvet... ;)

dig gärna Nynykter, ett år minsann! Men vågar inte dansa med min gipsade arm.
Fenix

Hela förmiddagen satt jag och bara grät och kände total ångest. Det var under den tiden jag skrev mitt inlägg här.
Men sedan lade jag mig och vilade en stund och sov i över två timmar. Därefter kände jag mig lugnare igen. Det lugnet har nästan hållit i sig hela dagen, mer eller mindre varierande. (Med av brott för kontakt med sambon)

Tack Markatta för dina fina och stöttande ord.
- Inga känslor är konstanta
- Jag ska försöka acceptera mina känslor och inte kämpa emot

Min största skräck är att jag inte ska få finnas för flickan och jag försöker samtidigt tänka att det får lösa sig sedan, jag är så snabb med att rusa iväg i tanken och se hemska saker...
Även om jag kan känna att jag älskar hans fina sidor så tycker jag inte att det andra är ok, och det är ju inte ok för barnet att bli utsatta för det heller, det är ju det som skrämmer mig så om vi inte kan enas om att jag ska ha barnet mest... Hans ignoreranden, orkeslöshet när barnen får normala barn-utbrott, hans omogna respons på när barnen inte vill samma sak som honom eller liknande: "pappa blir ledsnen är du inte vill följa med, pappa tror ju att du inte tycker om mig när du gör så" osv...

Kan jag inte bara få se lite in i framtiden? Bara få veta om jag ska våga separera...?

till ditt år! Bra gjort! Nu är du inte längre NY-nykter utan har en väl inarbetad nykterhet! Jag tänker precis som du, efter ett år slutar jag räkna (i juni först) och en dag i taget är verkligen inget för mej heller. Det är resten av livet som gäller för oss, lämnar ingen öppning för andra beslut. Tur att vi alla kan välja det som passar oss själva.

Ha en fortsatt trevlig ikväll, själv måste jag tänka på morrondan och att dra mej tillbaka. Fira och njut av ditt nya fria liv.

Får man va' me' på festen, ällårr?.. Lovar att inte dansa för vilt eller konstigt, även om jag många gånger förlorar mig i musiken... Kan även bidra med lite Camp Fire-mys med gitarren framåt småtimmarna vid brasan, om det skulle kunna vara nåt? Skicka ett meddelande med djungeltrummorna så kommer jag direkt!/NM

Grattis till ditt år - och resten av ditt liv! Jag vill dansa vilt och fritt... och tända en eld ...

Kan en liten fest i filosofiska rummet locka en nybliven singel. Dompa kommer (tror jag) :-)
Jag firar ett år som nykter.
Kram från syrran

Vilken tur att det inte är foten som är skadad. Det är party och dans i filosofiska rummet ikväll. Jag har laddat upp med Marabou black för din och Stigsdotters skull.

Tonåringar är som bebisar. De sover ohemult mycket. Ibland.
J skulle väl hem till flaskan kan man tro...
Kom på fest i filosofiska rummet ikväll! Jag försöker locka dit fästmannen men han har ju liksom lyst med sin frånvaro rätt länge nu.
Kram från frk

Det är fest i filosofiska rummet och festmön söker danspartner...

Tjoho! Fest i filosofiska rummet ikväll! Jag bjuder på alkoholfritt bubbel och mycket bra musik. Så nu knuffar vi undan sofforna och dansar. Jag har skaffat Spotify så ni kan välja fritt. Vad vi firar? Min ettårsdag som nykter förstås! Nu kommer jag inte att räkna mer, bara med tacksamhet minnas att 2012 var det år då jag blev nykter. Nu är det resten av livet som gäller (nä, kära AA-vänner, en dag i taget är inget för mig)!

Så vad väntar ni på?

/ mt

Ja du, att läsa bakåt kan ge perspektiv...
Jag önskar mig min tråd som bok... Började kopiera alla inlägg för nåt år sen, men det blev liksom inte klart...
Och berg-och-dal-banor kan väl vara bra, på sitt sätt... Man får rätt god fart från en topp, kan hjälpa till att komma ur en svacka...
Jag tror på dig, det har jag alltid gjort... Du kommer hel ur det här, om än med något tilltufsade fjädrar! Du kan och du är stark, annars hade du inte gett dig fan på det gång efter annan!
Stor kram!!
/k

du gör min dag! Du har en sällsynt förmåga att titta in precis när jag tänker på dig. Har ju gott om tid fn, så jag läste en bra bit i min egen tråd och där dök du upp vid en rad tillfällen. Blir kluven av att läsa min egen historia, vilken djävla berg- och dalbana. Min tröst är att jag ändå aldrig ger upp:-)
Du betyder mkt för mig med, kram o nu går vi mot ljusare tider!
Fenix

ser att du o jag är olycksfåglarna för närvarande. Går irriterande långsamt att skriva med vänster hand o vi ska inte tala om toalettbesök o försök att duscha. Men, som vi optimister säger, det kunde varit värre. Båda armarna eller båda armarna och ena benet, eller båda benen och ..... Ja, nu känns det genast bättre:-)
Fenix

Vilken jobbig tid du går igenom just nu. Försök påminna dig om att inga känslor är konstanta. Det kanske upplevs så just när känslorna är som starkast och tankar som att ; "jag orkar inte" eller "jag klarar inte den smärtan" dyker upp men det är bara tankar och tankar, precis som känslor, kommer och går.

Du har ju beskrivit stunder du upplevt ett lugn sedan du lämnade honom. Våga se att du också har gått igenom positiva förändringar, att du har haft stunder av klarhet då du har vetat vad som varit rätt för dig. Jag är säker på att du jobbar dig fram till en plats i ditt liv där det kommer finnas fler och fler sådana stunder av klarhet. Det gör ont på vägen och ibland går det fram och tillbaka men du har ju kommit en god bit på väg.

Paradoxalt nog så blir våra känslor och tankar svårare att hantera när vi inte accepterar dem. När man tänker; "nej, nej, jag orkar inte, det här händer inte" så kämpar man emot känslan. Man skapar då ett mönster i hjärnan där man betingar att dessa känslor är "farliga" och man blir livrädd nästa gång dessa tankar/känslor ploppar upp. Om man istället gör tvärtom, accepterar att känslorna finns där; "nu är jag ledsen", "nu är jag arg", "nu upplever jag känslor av hopplöshet" så betingar man istället sig själv med att själva känslan i sig inte är farlig att känna, man lär sig att den passerar och minskar i styrka. Nästa gång de kommer tillbaka så upplevs det inte lika skrämmande.

Försök tillåta dig att känna det du känner, fly inte, döm dig inte. Det är helt ok att vara ledsen vännen. Du dömer dig själv så hårt, men det du känner är ju helt normalt att känna i en sådan situation som du är i. Var snäll mot dig själv, det är du värd.

Kramar

... drömde jag den värsta mardrömmen någonsin.
Jag drömde att jag gick till läkare för en rutinkontroll, men plötsligt upptäcktes en tumör mellan skuldrorna och det visade sig att hela min kropp var full med tumörer och jag hann inte ens ta farväl av flickan, för livet var bara över.
Och det är precis där jag är: jag orkar itne leva i detta, men samtidigt är jag så fruktansvärt rädd att aldrig mer få träffa mitt barn.

Vi har varit på ett samtal, sambon och jag. Han var så lugn, sansad och tillmötesgående på så många sätt, och jag bara satt och hulkade, så fruktansvärt ledsen, så ledsen att jag itne har ord, att hela bröstet känns som att det ska sprängas...
Jag är så ledsen för att vi hamnat här, för alla fina stunder, för att jag kanske aldrig mer ska hålla om honom eller få känna att han håller om mig, för att den som varit mig allra närmast inte längre ska finnas där, för att jag inte kommer finnas där för mitt barn 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan, för att sambon kommer bo kvar i huset, för att jag inte är säker, för att jag inte vill leva som vi haft det ibland, men för att jag ändå hoppas och tror att vi skulel kunna få det bra någon gång... Det gör så ont, jag har ju känt i några dagar att livet är lugnare utan honom, men när vi satt där och vi båda bara grät, och jag kände ju att när han är sån - då är det ju den människan jag vill leva med (men inte allt det andra med ilska, shoppingmissbruk, porr, hårda ord till mig och barnet, inför barnet osv...). Och terapeuten som inte vet något om vårt liv rekommenderade att vi ska ha flickan halva tiden var och det gör så ont att tänka att vi skulel dela på det...
Åh, allt är en enda soppa... Jag orkar bara inte. Jag vill abra lägga mig på rälsen, ajg orkar itne... Jag vill itne strida om flickan, jag vill bara att hon sak ha det bra, och samtidigt: jag ser ju nu att hon är mycket arg men att hon har en mer aktiv pappa redan, men samtidigt så vill jag så förtvivlat gärna vara den som finns för henne och jag vill inte vara utan henne...

Orkar inte mer, jag vet inte ens hur jag ska få ordning på helgen... Åh, det grö så ont, jag klarar inte den smärtan, vill bara hugga bort den, karva ut alltihop...

i övre högra hörnet.

Mina fina vänner!!!
Tack! Att läsa era ord och veta att på tre platser på jorden, vitt skilda åt, finns tre vänner som tänker på mig då och då...
två av dem har jag inte ens mött i verkligheten....
Det är rätt stort!
Och tänk att det sen kan finnas vänner som tänker på mig utan att skriva här... <3
Och ordet är mäktigt, bara genom att skriva lite, så blev det genast lättare...
Det är rätt stort det också!
Men störst av allt är kärleken, ni kan räkna er dit! Ni är alla delar av min kärlek!
Ha er en fin dag idag!!!
Kraaaam!
/k

Jag är ju en "sucker" för alla djurhistorier. Sen blir det ju även bättre när man kan lära sig ngt. Kanske borde man/jag skaka av sig lite mer? /R

Vet du vad? Inte heller jag tror att du är knäpp...eller att det kommer att eskalera. Som MT skrev så har du haft ett tufft år, men du står fortfarande på benen. Så agerar/reagerar inte knäppisar. Så det finns hopp för dig ;-).. Nej, ta vara på din sjukskrivning...ut i skog och mark. (Jag tror på naturens helande kraft, lite flummigt sådär) Låt ungarna fixa hemma medans du vilar. Läs böcker, se filmer. Skriv här! Kram och annat /R

men hittade inget datum?

ser det ut :

http://www.namndemansgarden.se/om-oss/aktuellt/jan-johansen-kommer-till…

för tolkningen av getterna och fåren... den helar min mänskobild och världsbild som innefattar himlen. Den fyller mitt hjärta och min själ... med salighet. Så är det förstås! Jag skrev häromdagen - i Stigsdotters tråd tror jag - om mänskohimlen, katt- hund- och hönshimlen... och att där finns också plats för våra fyllepappor. För så har jag velat tänka och tro. Och nu fick jag bekräftelse på versen i min (fylle)pappas dödsannons

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/zt/vinterga.htm

Tack Lelas för dagen text - den är min nu. / A

rakt ner i morgonkaffet - varma, goda tårar, jag blir så berörd. Dompas "ngt" visar sig om och om igen om vi bara är öppna för att hmmm "Gud bor där han blir insläppt för hen är redan där" (förlåt Martin Lönnebo men jag tror du fixar att jag infogar hen i din text).

Älskade lillablå - jag delar din sorg <3 Också jag har förlorat en mycket älskad mormor och även mamma. De blir våra finaste skyddsänglar som alltid finns nära.
Till dig idag en dikt av Eeva Kilpi - byt bara pojken mot ditt namn och farmor mot mormor (så får den texten stå ograverad)

Den dag du börjar sakna mig
- och tänka sig,
det är jag säker på att du kommer att göra,
pojken min, älsklingen, farmors egen gullevän –
när du blir ledsen,
titta då på en blomma,
vilken som helst, den närmaste:
ett humleblomster, en renfana, ett grässtrå,
ett litet blänk vid vägkanten.
Där står jag och ler,
ser dig i ögonen och tröstar dig.
Vi ska inte sörja för mycket.
Vi ska vara på något så när gott humör.
Vi ska leva den stund vi kan
och ta dan som den kommer.
Det enda man egentligen kan här i livet
är att göra någon annan glad.
Man kan låta bli att bryta en blomma.
Man kan låta bli att fälla ett träd.
Man kan låta bli att döda.
Man kan låta bli att slå.
Man kan inte låta bli att vara ledsen ibland.

(Eeva Kilpi)

Kram, kram / A