Senaste kommentarerna i forumet

Min familj bjöd mig i 50-årspresent till Förenade Arabemiraten, och där gör vi allt som vi hinner med.

Hinner inte berätta allt här och nu eftersom vi har ett pressat schema.
Hörs senare

/Berra

Nu har vi varit här i fjällstugan några dagar och den där alko-ångesten jag hade innan vi åkte har släppt. Här är så vackert och jag njuter verkligen av att vara ute i skidbacken med ungarna och mannen. I stället för att dricka vin på kvällarna lägger jag pussel, prova det är hur bra som helst för en sån som jag som tänker och funderar för mycket. Hjärnan töms liksom!!

Till helgen ska min pappa hålla fest för mig eftersom jag fyller 40. Tog mod till mig igår och berättade att jag har slutat dricka alkohol och inte druckit sedan i somras. Han lät väldigt förvånad och besviken och berättade att han hade ju köpt både champagne, vitt vin och baileys. Jag försökte vidare säga att ja, det är ju trevligt men jag ska nog köra hem oxå, men mannen tar säkert en öl till maten. Men fortsätter han, några munnar champagne att skåla i när gästerna kommer - det kan du väl i alla fall ta? Hmm, jag la ner och sa att ja, ja.... Till saken hör att han själv dricker för mycket och det har varit vår (enda?) gemensamma nämnare på somrarna i stugan. Jag kan själv inte fatta att jag nu på allvar och på "riktigt" tänker att vadå, det spelar väl ingen roll om det är champagne eller pommac i glaset när jag skålar med gästerna!! Det är en helt otrolig tanke och när den liksom "kom fram" blev jag så lycklig!! Detta hade ju varit helt omöjligt för mig för ett halvår sedan. Så nu är det några dagar i backen till innan det är dags för kalaset. Jag tänker INTE dricka något bara för att göra pappa glad (hur det nu kan glädja honom?) utan försöka klara mig undan A. Känns som att det blir som en hinderbana. I den bästa av världar hade han bara skippat A för min skull, men det lär ju aldrig hända. Tror att han just nu befinner sig i chock över det jag sa.
Nä, nu är det dags för frukost - vill ju va först i backen!

- men nu är du där! Du har tagit det kanske viktigaste, mest avgörande steget.

Håll ut! Undvik att träffa f.d sambond och hans släktingar ensam. Gå inte tillbaka!

Du skriver att flickans pappa till stor del lämnar henne hos broderns familj och att du, samtidigt som du då tycker att hon kunde vara hos dig, försöker tänka att hon tycker det är kul med dem och då kanske det är bra... Så kan det vara! Om hon har det bra där är - kan du se det som en resurs? Kanske de också kommer att "se" honom (f.d sambon) i ett annat ljus nu när deras relation blir en annan. För det blir den, alla i ett sammanhang påverkas i en förändring.

För barn är det bra att ha flera trygga hållpunkter - om f.d sambons brors familj kan vara en trygg och bra plats för flickan så tacka och ta emot. Hon kommer inte att älska dig mindre för det.

Jag delar helt Sorgens uppfattning och erfarenheter vad gäller barn och separationer. Jag lånar hennes ord: Gå vidare, din väg är din och nödvändig!

Med önskan om en ljus dag - andas, vila, samla krafter
Kram / mt

...du gör det du måste, annars hade du inte varit där du är!

Ljuset finns där...i din sista fras..ängeln trygg i gästrummet.

Försök ha någon med när ni samtalar om framtiden. När jag skildes brukade det göra de där viktigare samtalen kortare och lättare att hålla sig till ämnet. De praktiska samtalen var för oss ganska få. Senare blev ju all kontakt genom advokat eller tillsammans med soc.

Var bara som du är, det är det enda flickan behöver.
Se dig om efter boende och sov, ät och andas.

Mitt ex gjorde också mängder av utspel, ömsom bedjande, ömsom hot eller martyr. Allt det där var säkert helt ärliga känslor men inget att bygga upp relationen på igen.

Det är jobbigt att vara mitt i all sörja, det går ju inte undvika alla samtal med alla. Som för dig, mannen-hans bror och familj-?
Men, kan du försöka hålla alla ord-påståenden-skuldbeläggningar borta från hjärtat ditt? Om orden kommer för nära (du vet ju förmodligen oftast vad som kommer sägas eftersom du hört det förut) kan du kanske hitta ett sätt att lyssna med "halva öronen"? För att undvika bli lika sårad varje gång? Lyssna och räkna får,....vad som helst....
Jag menar verkligen inte att nonchalera men ibland orkar inte kroppen ta in allt med full uppmärksamhet.

Gå vidare, din väg är din och nödvändig!

Tänk på att en skilsmässa är oftast räddningen för alla inblandade, trots att det är jobbigt. Just skilsmässan öppnar möjligheten att kunna leva och utvecklas. Leva vidare, tillsammans men på olika adresser, utan osunda spänningar mellan föräldrarna. Just det ger barn en stor skopa av den trygghet och ro de så väl behöver.

Det är skräckinjagande och extremt obehagligt att hålla i rodret. Men släpp inte taget när energin bara räcker till andetagen.

Varm kram
Tänker på dig

Du vet hur det är med tecken, flygcert... det är som att stå på taket och vänta på att bli räddad medan roddbåten, motorbåten och helikoptern passerar. ;-)

Kram, vännen.
/H.

Tack.

Bra tips Sorgsen: ska försöka att bryta samtalen med vita lögner. Jag märker ju hur jag fastnar varje gång.

Ja, jag kanske är mitt i det allra tyngsta, men jag ser ingen ljusning. Idag satt jag på samtal och bara önskade att jag skulle dö. Det var verkligen fysiskt så att jag kände att jag är färdig nu, jag orkar inte mer och nu är jag redo att inte var kvar här.
Jag är så fruktansvärt rädd att jag ska skada barnet, att jag gör fel. Sambon och hans brors familj träffar ju barnet ihop varje gång nu (flickan vill gärna följa med när brodern med familj är med) och jag bara dör... Jag försöker tänka positivt, peppa mig själv och se det på ett positivt sätt, men oj vad tungt det är. Vi försöker komma fram till hur vi ska göra med flickan (när vem ska ha henne), men det är kämpigt. Han vill ju ha henne, men lämnar henne till stor del hos broderns familj och då känns det ju som att då vill jag ju ha henne istället. Men jag försöker samtidigt tänka att hon tycker det är kul med dem och då kanske det är bra...

Idag träffade jag advokat och fick veta "hur saker funkar", men jag kan inte, har itne ork, har inte känslan, vågar inte ta steget att bestämma att vi ska skilja oss... Min hjärna vet att jag måste lämna för annars kommer jag inte överleva och i vår relation kommer flickan må dåligt, men jag vågar inte tro att jag gör rätt...

Mt, sambon är ju mer aktiv de stunder han träffar flickan och å ena sidan känns det ju så bra, men samtidigt så gör det så ont att det kommer nu och jag är så rädd att flickan ska plötsligt ändra sig och inte vilja vara hos mig, för jag vill inte tvinga henne om hon inte vill... Och idag förstod jag hur det varit när hon träffat pappa och brodern: de har kört världens övertalningskampanj förstår jag ju eftersom flickan när hon kom hem hade tusen tankar och frågor om hur vi ska bo, att "hon vill bo med mig men hon kan tänka sig att åka till pappa en dag ibland men komma tillbaka till mig igen"...

Ibland har sambon hotat med att han ska ta livet av sig, och jag är hemsk, men ibland önskar jag att det inte bara var ett hot. Hans alla sms, telefonsamtal och välmenande små ömhetsord blandat med all sörja håller på att göra mig galen.

Min högre makt: ge mig ett tecken, ge mig en bostad... Eller var det tecknet som kom idag - en gammal vän har ett nyrenoverat hus att hyra ut; alldeles för dyrt och alldeles i fel ände av stan, men det är ett hus... Jag ska åka och titta i helgen. Och just nu känns överlevandet lättare igen, för min lilla ängel ligger inne i min brors gästrum och sussar så gott, tryggt hos mig.

Nu utgår jag ju att fjärdedelen österut hade sin utgångspunkt i Sverige! Anar jobbresa. /R

att det bara är huvudet som är fullt. Av nya intryck! Ha det bra!

Jag är inte hemma tjejer, utan en fjärdedels jordevarv österut, och jag finns bara med så länge hotellet inte märker att jag även missbrukar deras trådlösa nätverk, haha!
Allting är gott, och jag befinner mig i ett land där alkoholen är förbjuden, så det här är det lite lättare att leva, knappt några frestelser alls, tjejerna i det här landet behöver bara tänka på kajalen, så det blir nog billigt för dem..

Jag återkommer när jag kommer hem igen, därav ingen veckorapport, får se om jag orkar sammanfatta det nästa helg, intrycken är väldigt många och huvudet fullt varje kväll.

Men som sagt, jag återkommer...

/Berra

Jag instämmer med föregående talare: du skall inte lyssna på hans bror. Jag skulle vilja råda dig att faktiskt inte ha någon kontakt med honom alls. Du behöver inte honom nu, tvärtom så är han din största risk, tror jag.

Kram, vännen!
/H.

Vad kul, Adde! :)

/H.

Du har gjort en analys av oss missbrukare och relationer som känns riktig till 100%. Stämmer så väl in på mej i alla fall. Man går in i sin egen värld och ställer inga krav för man känner sej inte värd att göra det. Sen blir man nykter och stark och börjar kräva saker! Inte lätt att hänga med! Lyckligtvis är min man så glad över min förändring att han går med på mina krav. Att han ska dricka mindre t.ex. Inte bli berusad. Det har tagit månader men nu börjar det gå riktigt bra. En lördag drack han för mycket medan jag var på bio men då hade han bäddat åt sej i gästrummet så han inte skulle störa mej med sitt snarkande. Och jag sa inget om det, allt kan inte bli perfekt på en gång.

Det är så härligt att känna sej stark och frisk och FRI, jag njuter verkligen av det varje dag. Livslust är nog ordet. Du uttryckte det så bra.

Sockersuget försvinner nog med Lchf men ibland ger det sej tillkänna. Ger jag då efter så är det genast tillbaka, jag måste vara väldigt strikt. Tyvärr hade jag en riktig topp/botten i fredags ännu och smällde i mej en massa lakrits. Följden blev förstås ont i magen i flera dagar och huvudvärk. Riktig baksmälla. Nu är jag botad för ganska lång tid fram, känns det som :). Ett litet problem ändå jämfört med alkoholen. Kommer aldrig mer att ge efter för nåt sånt sug, har inte haft nåt på länge heller.

Det känns härligt att det börjar ljusna, allt blir lättare. Ta nya tag du också så är du snart tillbaka här du med!

stort grattis till det liv du lever nu. Var där själv för ett år sedan, och är fast besluten att hamna där igen. Känner igen sockerproblemet, men jag trodde att tappade 17 kg skulle minska det. Hur som, alkoholen är prio1 att bli av med. (Ska jag också bli av med 17 kg är det förstås en förutsättning.)
Solen skiner och en känsla av hopp börjar i alla fall spira.
/Fenix

Den anammar jag då mina knän har en tendens att ge upp då jag är för tung.
Men först får snön smälta.bort....
Tack!
/A

Barnen kommer älska det, ingen uttråkad pappa på morgonen :-) Skickar lite tips från en annan sida så du inte springer ihjäl dig.

Allas vår Triathlet Jonas Colting har skrivit om en bra modell om hur man eskalera löptid som nybörjare.

Enligt detta kan man börja med att sätta av 20 minuter vid tre tillfällen per vecka. Under första veckan så promenerar man 9 minuter och joggar lugnt i 1 minut, går 9 minuter igen och joggar 1 minut. Sedan är passet klart. Detta gör man alltså vid tre tillfällen utspritt över veckan. Andra veckan så går man 8 minuter, joggar 2 minuter, går 8 minuter och joggar 2 minuter. Också detta under tre träningspass. På detta vis låter man löptiden öka från vecka till vecka.

Efter tio veckor springer man alltså 20 minuter 3 gånger i veckan. Om man vill springa längre så kan man framöver istället öka löpsträckan med maximalt 10% per vecka.

Rädslan finns hos alla i början men sak samma som att man inte dricker, folk bryr sig inte :D kramar Kalla

Nu har jag sugit på din idé. Tänkt fram och tillbaka. Ditt förslag om att jag kanske ska börja morgonspringa föll till slut i gord jord. Ska testa. Är lite skrajsen - hur fånigt är inte det - då jag inte har sprungit sedan skolåldern. Skraj för att jag ej ska orka...och ännu pinsammare; Att folk ska se mig och gapskratta. Men jag är redo :-). Tack för den! Tog lite lång tid att processa tanken, men jag är ju inte snabb. Nu ska det dock bli ändring! Ska börja springa några små snabbisar på morgonen...innan mat och dusch.

Kram/R

Inte kul att skiljas för allt blir ett spel och det är som att gå på glastak även för barnen. Klart man ringer om något av barnen skadar sig, men det är sättet man lämnar info på som är avgörande.

Ofta är det så att den som tar första steget till skilsmässan inte riktigt förstår varför den andre är så upprörd och beter sig så konstigt. För man var ju redan klar i huvudet att skilsmässa var den enda riktiga, bara det att man "glömt" att berätta det för den andra personen.
Att han vill få dig ur balans är ju ett sätt att få makten och styra hur det här skall bli.Så var rädd om dig många kramar Kalla

En underbar morgon, innan jobbet. Har funderat mycket på varför vi nyktrar till och då kraschar förhållandet. Jag tror att vi börjar leva separerade redan den dag då alkoholen tar över våra liv, vi i dimman och mindre krävande. Partnern sköter sig själv och har inga krav på umgänge men känner sig behövd eftersom vi är som vi är.

Så plötsligt en dag sitter vi där och är nyktra, fulla av livslust, stolta och beredda att ta tag i våra liv. Medan den andre kanske har hamnat i bekvämlighetszonen och tycker vi är jobbiga som börjar kräva massa saker.

Om man skall rädda det måste man nog ta hjälp för att hitta tillbaka till varandra, finns så många känslor att ta tag i.

Tänker för mycket när jag går i skogen :-) Många kramar till er alla//Kalla

Jag har tänkt på dig. Hoppas det går framåt för dig. Skickar en kram!

låter det fullständigt naturligt att man meddelar den andra föräldern att tjejen har skadat sig, även om det inte är särskilt allvarligt. Ingen av oss kan ju veta makens avsikter med det? Bara spekulera... det vi kan få veta något om är vad det händer i dig Stigsdotter, vilka tankar du får och hur det känns i dig. (Spekulation i andras tankar, känslor och avsikter ger ofta fel svar.)

Maria säger det jag tänker: "Detta är det svåra men man måste släppa taget när den andra har barnen och lita/tro och förvänta sig att de fixar situationen. Det är svårt men du måste, hon har det bra även om hon gjort sig illa, hon är med sin pappa."

En gemensam fråga inför separationen är i vilket läge ska man informera den andra föräldern om det händer något oväntat? I bästa fall hittar man ett förhållningssätt som funkar bra åt båda håll. Det är väl det som är hela idén och det goda med delad vårdnad... att BARNET i "utsatta" lägen kan välja var det är bäst att vara, t.ex om hen blir sjuk. Och, lite längre fram i tiden, att de får (den inte alltid just då uppskattade) tryggheten i att inte ha utrymme att spela ut föräldrar mot varandra - det mår dom inge bra av. T.ex när de kommer hem och har rökt eller druckit... att inte den ena föräldern går med på att hemlighålla inför den andra.

OM de kommer hem NU tycker jag att du kontaktar väninnan och föreslår att ni den här gången träffas nån annanstans så att ni får vara ifred och prata vuxet. Det finns ju en fullständigt naturlig orsak till det. Gör också något annat "eget" som du planerat. Det är också en övning - för er båda och barnen.

Kram, kram / m(oral)t - känns att jag kan låta "pekpinne", det är inte menat så

Jag arbetar halvtid, och hon arbetar heltid.
Men hon arbetar inom vården och har även långa pass helger vilket resulterar i en del lediga vardagar.
Men då skall det inte hjälpas till det är ju hennes lediga tid........
Sedan att jag är sjukt trött men ändå fixar spelar mindre roll. Nu tio i fyra och dax att åkte till jobbet, sov gott alla!
/A

Han vill få dig ur balans. Detta är det svåra men man måste släppa taget när den andra har barnen och lita/tro och förvänta sig att de fixar situationen. Det är svårt men du måste, hon har det bra även om hon gjort sig illa, hon är med sin pappa.

Kram!

Jag ska påminna dig när dina barn är i tonåren Stigsdotter!!!
Tyvärr är det nog så att det går fortare att göra det själv än att tjata och gnata, får alltid svaret att de ska göra det SEN, dvs aldrig.
Skillnaden är att nu blir jag förbannad och berättar vad jag tycker om deras beteende, förut gjorde jag det bara utan att bli irriterad.

Trist om man växer ifrån varandra, jag och maken firar snart 10 år tillsammans. Fast vi brukar inte fira, kanske ska man beklaga istället brukar alltid min mamma säga när man påpekar hur länge hon och hennes man har varit tillsammans.
Ja, kanske det inte är fel på männen utan bara fel män åt oss. Kan man vara ihop ett helt liv och hålla liv i kärleken?, jag tror några få kan det men för de allra flesta så är det svårt. Vi får se hur det utvecklar sig.

Det låter som du drar det tunga lasset hemma Andreas, förstår att du blir less. Varför har ni den uppdelningen?, låter som den underbara har ett ganska behagligt liv medans du sliter. Är det inte dags att omfördela?. Dricka vin på en måndag var inte konstigt alls när jag höll på, idag tycker jag nog att det är ganska onödigt. (Varför ska man det?). Förstår att jag har ändrat synen på alkohol rätt mycket och det är väl bra.

Vad klockan blev mycket, godnatt mina vänner!

Vore det allvarligt så hade han ringt! Sen när det blev "värre", då hade han ringt igen! Även om han visste att du var på middag. För alla vet att man svarar på samtal...från en annan vuxen som har ansvaret för ens barn. Bli inte förvånad om det visar sig att röntgenapparaten är sönder även imorgon så de måste hem. Eller att han ser till att du förstår att när din dotter har ont så måste du finnas vid hennes sida. Eller att din dotter tror att hon är värre skadad än hon är...

Förstår din oro. Men är även inne på Kallas linje. Det är nu spelet/leken börjar. Oroa dig, använda barnen som brickor. Och du kommer att torska då och då...för det gör man när spelkorten är ens egen avkomma. Men det är bara vad jag tror...ingen sanning. Bry dig inte om hans SMS...är det allvar så ringer han! Han vill ha dig ur balans för att; Misery loves company!

Härligt att du fick ha en vuxenkväll iaf. och önskar verkligen du får återuppleva det på onsdag. Godnatt! /R